TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

I dokument Musikdidaktik i förskolan & förskoleklass (sidor 14-19)

Under denna del kommer vi att förklara och beskriva de teoretiska utgångspunkterna som vi tar hjälp av för att analysera resultatet och även diskutera kring. I denna studie har vi valt att utgå från det sociokulturella perspektivet. Detta för att se hur musik som en social aktivitet kan påverka barnens lärande och utveckling. Vi har även valt att utgå från det

utvecklingspedagogiska perspektivet för att kunna ge barnen olika möjligheter till att förstå sin omvärld genom musik med användning av egna erfarenheter.

4.1 Sociokulturella perspektivet

Inom den sociokulturella teorin integreras människan i den kontext och sammanhang hen växer upp i. Sociokulturella teorin är en teori som pedagogen, psykologen och filosofen Lev Vygotskij (1896 - 1934) stod bakom. Psykologen och forskaren Roger Säljö (2000) beskriver att lärandet inom den sociokulturella teorin sker kontinuerligt och överallt. Samtidigt lägger Säljö en stor vikt på att lärandet sker inom det sociala och kontakt med andra människor.

Begreppen lärande och utveckling är två begrepp som går hand i hand och är beroende av varandra. Säljö menar att utan lärande sker ingen utveckling och tvärtom. Detta leder till att deltagande behöver betraktas som ett angeläget begrepp i den sociokulturella teorin, eftersom lärande och utveckling äger rum genom att delta i olika sociala praktiker. Genom deltagande kan man konverteras från nybörjare med mindre erfarenheter till en kompetent person med nya erfarenheter och kunskaper (Säljö 2000, s.236). Dahlbäck (2011) påpekar att Vygotskij anser barnet som en viktig deltagare i det sociala livet (Dahlbäck 2011, s.24ff). Hon förklarar vidare att alla kunskaper, dessutom olika sätt att lära och bete sig i flera kommunikativa situationer växer fram när barnen aktivt deltar i de sociala praktikerna. Genom deltagande kan varje individ bidra och bygga vidare andras tankar och åsikter å ena sidan. Å andra sidan kan man också bidra med egna tankar och påverka den sociala verksamheten. En

utgångspunkt för Vygotskij är att människan ses som både en kulturvarelse och en biologisk varelse, detta skriver Säljö (2018, s.167). Vidare belyser Säljö att den biologiska

utvecklingslinjen börjar redan vid födseln och genom att människan kan kontrollera sin kropp, fixera blicken eller gå och springa utvecklar människan en rad färdigheter. Denna utveckling är enligt Vygotskij den biologiska processen. Detta innebär också att alla barn oavsett etniska och kulturella bakgrunder utvecklas relativt lika under denna fas. Däremot börjar utvecklingen av de sociokulturella faktorerna hos barnen vid en senare fas, så fort barnen börjar kommunicera med sin omgivning och andra. Säljö (ibid) lyfter språket som en viktig punkt och nyckelroll för barnets sociokulturella utveckling. Även om barnet samspelar med sin omgivning genom kroppskontakt och blickar blir språket barnens mest kraftfulla mekanism.

Det sociokulturella perspektivet innehåller flera viktiga begrepp som visar på ett effektivt sätt vikten av detta perspektiv. Mediering och proximala utvecklingszon är de begreppen som vi

Anledningen till att vi har valt ِِِ

kommer att fördjupa oss mer i, vilket vi berättar om längre ner.

dessa begrepp är att kunna fördjupa oss i perspektivets element som kommer att förstärka vårt resultat och analys och även hela vår studie.

4.1.1 Mediering

Mediering är en grundtanke i det sociokulturella perspektivet. Denna tanke presenterar olika medierande redskap som hjälper att förstå hur människor lär sig samt hur de utvecklar verksamheter och utvecklas genom dem i de sociala praktikerna (Säljö 2000, s.80). Detta kopplas till idén att människan är den enda varelsen som skapar och utvecklar redskap omkring sig för att kunna använda det i sina vardagliga verksamheter (Säljö 2018, s.168ff).

Säljö visar att Vygotskij skiljer mellan två olika typer av medierande redskap som är fysiska och psykologiska. För det första anses de fysiska redskapen som artefakter, något som människor skapar och använder, exempelvis datorer, mätinstrument, bilar och så vidare. De artefakterna har en stor betydelse för människors lärande och utveckling enligt det

sociokulturella perspektivet. För det andra kallas de redskapen som människor använder för att tänka och kommunicera för psykologiska redskap, enligt Vygotskij. Detta leder till att språk och begrepp som används när en person tänker, pratar och agerar, är de centrala psykologiska redskapen eftersom det är genom språket människor kan bli delaktiga och därtill förmedla sina sociokulturella erfarenheter. Med andra ord är språket länken mellan olika individer och mellan individen och samhället. I det sociokulturella perspektivet medierar/förmedlar de redskapen verkligheten för människor. Detta betyder att människor inte står i direkt kontakt med sin omvärld, utan att detta hanteras med hjälp av de fysiska och psykologiska redskapen som bildar integrerade delar av de sociala praktikerna (Säljö 2000, s.81).

4.1.2 Den proximala utvecklingszonen

Den proximala utvecklingszonen är ett av de mest kända begreppen som används av Vygotskij för att förstå lärande samt att kunna betrakta människors utveckling på ett mer dynamiskt sätt. Säljö (2000) förklarar Vygotskijs definition av begreppet som ett avstånd mellan vad en person kan klara av själv, utan stöd av andra å ena sidan och vad personen kan åstadkomma med stöd av andra människor å andra sidan (Säljö 2000, s.119ff). Tanken med utvecklingszonen är att om människor behärskar vissa färdigheter, kommer de utveckla och

behärska andra vissa färdigheter och skapa nya kunskaper (Säljö 2018, s.173ff). Enligt Säljö (2018) räknas det som vuxna frågar när ett barn har det svårt att göra en viss uppgift som ett stöd för att barnet ska kunna fortsätta uppgiften på egen hand. Med andra ord går det att säga att barnet kan lösa vissa delar av en uppgift, men samtidigt kan barnet “låna kompetens” av en mer kompetent person för att lösa andra delar av uppgiften. Vygotskij anser att det

viktigaste med den proximala utvecklingszonen är att den visar vart barnet befinner sig, vilka kunskaper barnet har och vilka som hen utvecklar. I denna zon kan barnet nyttja sina

erfarenheter och samtidigt skapa mer förståelse för det som är mer avancerad och som introduceras av den mer kompetenta personen. Det viktigaste enligt Säljö (2018) är att

utvecklingszoner inte är begränsade till ett specifikt område, utan att det fortsätter i hela livet.

Med andra ord utvecklas individen varje dag och i olika sammanhang, följaktligen när nya färdigheter utvecklas, uppkommer nya zoner som kopplas till mer avancerade uppgifter och så vidare.

4.2 Utvecklingspedagogiska teorin

Den utvecklingspedagogiska teorin har genom åren drivits fram av frågan om hur förskolan kan få en praktik och ge barn goda möjligheter att förstå och hantera olika aspekter i sin omvärld. Förhållningssättet som utvecklingspedagogiken bygger på är där innehållet i lärandet utgör en oskiljaktig del av lärandesituationen (Thulin 2006, s.30ff).

Utvecklingspedagogiken tar sin utgångspunkt i en fenomenografisk ansats som handlar om att synliggöra individers uppfattningar av olika fenomen.

Susanne Thulin (2006, s.31ff) som är professor i pedagogik skriver om den

utvecklingspedagogiska teorin och hur den egna erfarenheten kan ses som en tillgång och förutsättning i barnens lärandeprocess. Vidare belyser hon att den utvecklingspedagogiska teorin betonar barns perspektivet. Detta innebär att barnen själva är med och bidrar till lärandet och att som Thulin (ibid) skriver “barn ges möjlighet att höja sin röst”. Inom utvecklingspedagogiken är variation av sätt att förstå som en tillgång och används i

verksamheten som innehåll. Med andra ord är det viktigt att ge barnen möjlighet till att förstå vad det är de lär sig och skapa en variation i undervisningen. Vidare refererar Thulin (2006, s.31) till Samuelsson & Mårdsjö (1997) som lyfter fram tre betydelsebärande principer inom den utvecklingspedagogiska teorin. Dessa är:

1. Att skapa och fånga situationer omkring vilka barn kan tänka och tala.

2. Att få barn att tänka, reflektera och uttrycka sig, verbalt och på andra sätt.

3. Att ta tillvara mångfalden av barns idéer.

Vidare belyser Thulin att för att kunna åstadkomma en förändring i barnens sätt att förstå ett fenomen måste barnet först förstå att det finns olika sätt att förhålla sig till det. Inom den utvecklingspedagogiska forskningen blir den egna uppfattningen synlig när den kommer i kontakt med andras uppfattningar. I samband med utvecklingspedagogiska forskningen har det tagits fram sju olika undervisningsstrategier. Dessa förklaras närmare nedan.

4.2.1 Sju undervisningsstrategier

Författarna Elisabet Doverborg, Niklas Pramling och Ingrid Pramling Samuelsson (2019) med utgångspunkt i utvecklingspedagogiken lyfter fram sju olika undervisningsstrategier som ska kunna skapa förutsättningar för undervisning och även främja barnens lärande. Dessa sju undervisningsstrategier är: att introducera variation, lärarsituationers inramning, möte och samordning mellan lärarens och barnets perspektiv, skillnaden mellan ett lokalt och

expansivt språk, att utmana och stötta barn, vad innebär det att kunna något och hur kan man se på utvecklingen av barns kunnande inom ett kunskapsområde, och även synliggöra mönster.

Vi har i denna studie valt att fokusera på två av dessa sju undervisningsstrategier för att kunna se när och hur lärarna använder sig av dessa strategier i sin undervisning. Den första undervisningsstrategin som vi har tänkt att fördjupa oss i är att utmana och stötta barnen.

Doverborg, Pramling och Pramling Samuelsson (2019, s.24) skriver att begreppen stöttning och utmaning är två centrala begrepp för att utbildningen ska kunna ske. En lärare behöver utmana barnens förståelse för att barnen ska kunna bli uppmärksamma på andra fenomen anser de. Samtidigt som barnet utmanas behöver det stöttas i sina tankar och föreställningar under sin lärprocess, annars hade den pedagogiska verksamheten inte riktigt funnits. Vidare förklarar Doverborg, Pramling och Pramling Samuelsson (2019, s.69ff) om hur en lärare kan stötta barnen i deras lärprocesser. De anser att läraren kan stötta barnen genom att ta initiativ till att utveckla något de arbetar med, att ställa utmanande frågor till barnen eller att utveckla en lek genom att tillföra nytt material. Genom att utmana barnen inom olika områden och

situationer och även utgå utifrån barnens perspektiv kan läraren stötta barnen i deras lärprocess.

Den andra undervisningsstrategin som vi skulle vilja fördjupa oss i är vad innebär det att kunna något och hur kan man se på utvecklingen av barns kunnande inom ett

kunskapsområde. Som Doverborg, Pramling och Pramling Samuelsson (2019, s.82ff) beskriver går barnens kunnande och pedagogers utmaning och stöttning av barnen hand i hand. När det kommer till kunnande är det alltid att kunna något beskriver författarna. Vidare refererar de till förskolans läroplan som har olika utvecklingsmål som läraren behöver ha koll på för att kunna leda barnen i rätt riktning mot dessa mål. En viktig förmåga som en lärare behöver ha är att kunna observera och interagera med barnen för att se om de har utvecklat en förmåga, men även att kunna tolka och analysera det som läraren observerar och

dokumenterar är en viktig egenskap hos en lärare. Om läraren inte kan få syn på barnens förmågor och kunnande, är det omöjligt att utmana och stötta barnen i deras vidareutveckling.

I dokument Musikdidaktik i förskolan & förskoleklass (sidor 14-19)