Textproduktion

En virtuell text finns således enligt receptionsforskare som ett slags inre bild när man läser. I denna avhandling används begreppet även för den inre föreställning som växer fram hos skribenten under skrivandet av artefaktisk text, en yttre framställning som andra kan ta del av.

För att ytterligare skilja mellan olika slags texter som är aktuella i skrivandet används förutom begreppet virtuella texter termerna intexter och

uttexter (Liberg 2001; Liberg 2009). Dessa är artefaktiska texter.

Intext-erna är inriktade mot skribenten själv eller andra som är involverade i skriftpraktiken, så som lärare och klasskamrater, genom att intexternas syfte är att vara uttryck för och en utveckling av skribentens virtuella text. En intext är inte tänkt att fungera för externa läsare, utan snarare text för att utveckla tankar och eventuellt andra texter individuellt eller i grupp (Liberg 2009:59). Uttexter däremot är de artefaktiska texter som är tänkta att läsas av externa läsare. Därmed är de mer inriktade på att vara en för

andra fungerande produkt. Under ett skrivprojekt kan en virtuell text20 vara utgångspunkten för en intext som så småningom blir en uttext. Det är möjligt att tänka sig att en artefaktisk text antingen kan vara en tydlig intext eller en tydlig uttext, men det är också möjligt att dessa två katego-rier ibland kan sammanfalla, särskilt för vana och avancerade skribenter. Det är troligt att skribentens virtuella text förändras och utvecklas under skrivandet genom intexterna och den färdiga uttexten. På så sätt sker en växelverkan mellan dessa texter (jfr Scardamalia & Bereiter 1987, se nedan).

Denna växelverkan är således en process som försiggår inom skribenten som individ; därmed inte sagt att den är isolerad från yttre sammanhang. Med hänvisning till den dialogistiska synen på språk och den dubbla dia-logen (se 3.3) står skribenten alltid i förbindelse med andra individer och andra texter. Det kan vara en tänkt dialog, men också en faktisk dialog – genom att lyssna på andra som talar, genom att läsa vad andra har skrivit och genom att samtala med andra kan skribentens virtuella texter och arte-faktiska texter påverkas och utvecklas.

Under produktionen av text kan receptionen av texten hos skribenten vara aktuell i olika grad. Antingen kan man som skribent läsa sin text en-bart simultant under själva skrivandet och sedan aldrig mer, eller kan man läsa om sin text en eller flera gånger. Som skribent behöver man förhålla sig till sin virtuella text och till den artefaktiska uttexten. Vissa kan ha mer kontakt med sin virtuella text än med den artefaktiska uttexten, och andra kan vara inriktade på den artefaktiska uttexten. Om skribenten under skrivandet kan se på sin egen text som läsare och samtidigt ha kontakt med sin virtuella text, borde möjligheterna att producera en väl fungerande uttext öka (jfr Scardamalia & Bereiter 1987; Kress 1997, se nedan).

Under reception av en uttext pågår transaktioner som tar form i en virtuell text. Transaktionen kan förfinas och fördjupas om man producerar intext eller uttext om sin förståelse av den text man läst, med andra ord om man omformar den virtuella texten till en artefakt genom att skriva eller tala. På så sätt fortgår meningsskapandet. Det gör det också när man sam-talar, skriver och sam-talar, det vill säga när man producerar artefaktiska texter som är tänkta att förstås av andra. Att samtala, skriva, läsa, tala och lyssna är kommunikation som försiggår i en social och kulturell praktik eftersom språk ”framför allt är ett medel för social samvaro, ett medel för utsagor och förståelse” (Vygotskij 1934/1999:38). Därför påverkar sociala praktiker och diskurser både genomförandet av språkliga aktiviteter och förståelsen av texter (se t.ex. Thorson 2005a).

20 När text produceras är den virtuella texten i ständig rörelse. Vid utgångspunkten för skrivandet kan

den virtuella texten bestå av ett ord, en känsla, en tanke eller en bild som utvecklas under skrivandet. Om läraren exempelvis kräver ett snabbt kortskrivande kanske eleven i det ögonblick pennan sätts på

I de fall skribenten genomgår en dynamisk skrivprocess utvecklas text och tankar successivt, och processen kan därför vara kunskapstransformer-ande. De kognitiva språkforskarna Marlene Scardamalia och Carl Bereiter skiljer mellan två typer av förhållningssätt under skrivandet: ”knowledge telling”, kunskapsberättande, och ”knowledge transforming”, kunskaps-transformerande (Scardamalia & Bereiter 1987). Det förstnämnda menar de är linjärt och reproducerar bara kunskap, medan det sistnämnda är rekursivt och producerar – transformerar – kunskap. Ett sådant skrivande ställer högre krav genom att skribenten kontinuerligt måste både trans-formera sin förståelse av stoffet och hitta lämpliga retoriska strategier att uttrycka denna förståelse så att också andra kan förstå. Vidare hävdar Scardamalia och Bereiter att yngre skribenter inte säkert är mogna för ett sådant förhållningssätt och därför kan kunskapsberättande vara en vinnande strategi som ett steg på vägen till kunskapstransformering (jfr a.a.:151).

Ett resonemang som gränsar till ovanstående för Lars Erling Dale om imitation (1998; jfr även Nilsson 2002). Dale ansluter sig till Vygotskijs uppfattning att barnets språkliga och kulturella utveckling ”går från en social samspelssituation till intrapsykisk funktion” (Dale 1998:34). Imita-tion kan ske med förståelse och då vara en konstruktiv lärstrategi, vilket det inte är om det sker utan förståelse.

Kress (1997) argumenterar för att meningsskapande alltid är en trans-formerande handling, och han föreslår att ”children, like adults, never copy” (a.a.:94). Människor befinner sig i olika sociala och kulturella sam-manhang och det pågår ett ständigt meningsskapande för att vi ska förstå och bli förstådda. Det innebär att vi måste anpassa oss till konventioner, men vi gör det alltid på vårt eget sätt.

So, an approach based on the notion of transformation suggests that we arrive at a stage which is sufficiently similar to that of other members of culture, and yet is never identical with it. The former makes communication possible, the latter opens the possibility of individual differences, even for fully socialized and acculturated adult users of language – and of all systems of communication. (Kress 1997:96)

Kress har en sociosemiotisk syn på språkutveckling – språk är en del av ett vidare semiotiskt system där bokstäver, bilder, toner, färger, kläder och byggnader är tecken som tolkas, konstrueras och samverkar i en kulturell kontext. Men han tillskriver också individen en avgörande roll – ”we make our own paths into language as into all cultural systems” (Kress 1997). Meningsskapandet sker inom individen, och han hävdar också att indi-viden utifrån sina intressen och repertoarer konstruerar representationer av världen i språk och andra tecken (a.a.:104 ff). Individens meningsskapande sker dock inte isolerat utan alltid i kommunikation med omvärlden. Kress

intresserar sig följaktligen, liksom jag, för meningsskapandet som processer inom individen i ett socialt och kulturellt sammanhang.