Först presenteras en definition av begreppet och sedan följer en del där andra forskares uppfattning om fenomenet klargörs. Därefter har olika teman av frivillig information valts ut på grund av att dessa förekommer mest frekvent i respektive banks årsredovisning, vilket underlättar för en senare jämförelse mellan bankerna och även över tid. Varje specifik del tas upp med perspektiv på tidigare forskning gällande respektive tema.
3.5.1. Frivillig information generellt
FASB (2001) definierar frivillig information som texter som inte ingår i de lagstadgade finansiella rapporterna och som inte är nödvändig enligt lagar eller standarder. Meek et al. (1995) menar att frivillig information representerar de upplysningar gällande redovisning och annan information som företagets ledning väljer att inkludera, då den är relevant för användarna av årsredovisningen och deras beslutsfattande. Den har till uppgift att komplettera den obligatoriska informationen. Den ska underlätta förståelsen av de finansiella rapporterna genom att läsaren får en mer detaljerad bild av företagets position men även flera perspektiv på varför ledningen agerar som den gör (Costa et al. 2013).
När ett företag beslutar om att publicera frivillig information i årsredovisningen antas att fördelarna kommer att överväga kostnaderna (Cooke 1989). Enligt tidigare forskning kan frivillig information delas in i två typer, hard information och soft information (Langberg & Sivaramakrishnan 2008). Hard information kan exempelvis vara diagram och nyckeltal. För att hjälpa till vid tolkningen eller bedömningen av den typen av information kan text eller soft information användas för att göra ytterligare förklaringar. Enligt
Langberg & Sivaramakrishnan (2008) kan soft information liknas vid eller vara detsamma som kvaliteten på informationen. Ett företag som har en högre kvalitet på sina finansiella rapporter har visat sig ha mildare förluster vad gäller investerare i verksamheten vid ekonomiska kriser (Barton & Waymire 2004).
3.5.2. Företagsinformation
Användarna av de finansiella rapporterna behöver information gällande verksamheten som gör det möjligt för dessa att skapa en mental bild av företaget. Företagsinformation som efterfrågas av användarna är bland annat mål och strategi, en beskrivning av verksamheten och dess omfattning samt branschstrukturens påverkan på företaget (AICPA 1994). Ytterligare kan information om företagets produkter och dess användare eller vilka trender som är aktuella för branschen presenteras inom denna kategori (FASB 2001).
Företagsinformationen kan skilja sig åt mellan företag och industrier beroende på vad ledningen anser är relevant att bifoga i årsredovisningen. Ledningens uppgift är därmed att avgöra vilken information som är mest lämplig för dess företag att publicera (FASB 2001). Courtis (2000) menar att information kring hur ledningen även har hanterat styrningen av företaget skulle kunna förbättra kvaliteten på de finansiella rapporterna.
Eftersom årsredovisningarna innehåller hundratals sidor information är det viktigt att företagen inte bifogar sådant som kan anses förvirrande eller inte påverkar intressenternas beslutsfattande. Courtis (2000) poängterar vikten av att inte använda för mycket information då det kan försvåra för läsaren vad som är nödvändigt att ta till sig. Ofta blir resultatet av de finansiella rapporterna ett överflöd av information som då inte fullgör sin uppgift på bästa sätt, vilket tyder på att företagen måste fundera över vad som ska inkluderas eller inte (Courtis 2000).
3.5.3. Information om framtiden
För att definiera och avgränsa begreppet har utgångspunkt tagits i IASB:s Management Commentary (2010) där en definition av framtidsinformation som består av tre delar presenteras. Första delen menar att ledningens mål och strategier för hur dessa mål ska uppnås bör presenteras, men även hur kommande reglering kan påverka företaget. Del två menar att företaget bör presentera framtidsinformation angående trender de är medvetna om, osäkerhet och andra faktorer som skulle kunna påverka företagets likviditet, kapital, intäkter och resultat. IASB (2010) säger att företaget kan presentera
uppskattningar och prognoser men att det inte är något krav. Slutligen anser IASB (2010) att en diskussion kring måluppfyllelse relaterad till framtidsinformation publicerad under tidigare perioder bör göras.
Courtis (2000) menar att en viktig parameter för beslutsfattande handlar om information där företagets förväntade risker presenteras. Enligt Sinnett och Laing (2009) har publicering av information vad gäller företagets framtid blivit allt mer förekommande. Att publicera en bra framtidsstrategi har visat sig skapa goda rykten jämfört med att inte ge ut en lika genomarbetad strategi.
Det är positivt för företaget om en framtidsstrategi publiceras i samband med en ekonomisk översikt i årsredovisningen (Karreman et al 2014). Det skulle kunna tänkas se oroväckande ut eller skapa förvirring hos intressenterna om ett företag som visar upp goda finansiella resultat inte samtidigt visar en stark tro om framtiden. Information om framtiden kan ofta anses som osäker och inte helt pålitlig av läsarna. Därför är det viktigt att som företag försöka undvika tvetydigheter och klargöra vad som är planen för nästkommande perioder.
När något anses vagt eller tvetydigt innebär detta att informationen är långt från detaljerad och inte alls tillförlitlig (Zebda 1991). Om informationen är svårtolkad kan det leda till problem vid beslutsfattande. Intressenter vill kunna lita på att texterna och siffrorna är korrekt framställda och därför bör företagen noga överväga vilken typ av framtidsinformation som publiceras.
Historisk information är effektiv när det gäller för intressenterna att bekräfta eller revidera dess förväntningar, men blir än mer effektiv om den även underlättar för framtida beslutsfattande (Courtis 2000). Tidigare forskning menar att kritiken mot de finansiella rapporterna vad gäller bristen i att fungera som beslutsunderlag beror på att de innehåller för lite framtidsinformation (Courtis 2000).
3.5.4. VD har ordet
Avsnittet VD har ordet inleder årsredovisningen och innehåller VD:ns perspektiv samt kommentarer om företagets verksamhet under året som varit.
Ofta finner läsaren viktig information om företagets framtid i denna text och inte bara funderingar kring föregående år (Abramhamson & Amir 1996).
Hyland (1998) beskriver VD-ordet som den mest lästa delen i en årsredovisning. I vissa årsredovisningar kan en liknande post som i stället handlar om styrelseordförandens perspektiv även finnas med. IASB:s Management Commentary (2010) kan ses som en frivillig riktlinje men det
finns inte några tvingande regler eller standarder som beskriver utformningen av texten. Det är därför upp till varje företag och VD att själva besluta om hur den ska presenteras och vilken bild de vill ge intressenterna.
Tidigare forskning visar på att VD:n inte försöker att försköna bilden av företaget om det har varit ett “sämre” år eller försöker vända negativa resultat till positiva. Istället läggs fokus på att förstärka vissa rubriker eller att viss information utelämnas för att försöka styra läsaren till den uppfattning som företaget egentligen vill ge (Conaway & Wardrope 2010). Ofta framställs texten på ett brevliknande sätt som VD:n personligen skrivit. Den är av stor betydelse när det kommer till att skapa trovärdighet samt skänka förtroende för att på så sätt övertyga investerare om att företaget är lönsamt (Hyland 1998). Det finns flera anledningar till varför ett företag väljer att bifoga VD-ordet i en årsredovisning. Enligt Costa et al. (2013) finns kopplingar mellan varför företag publicerar den typen av information och dess lönsamhet, antal utländska dotterbolag samt ifall de revideras av någon revisionsbyrå som innefattas i “the Big 4”. Om företaget väljer att utesluta VD-ordet i sin årsredovisning förloras möjligheten att skicka ut viktiga signaler till användarna av informationen (McConnell et al. 1986).
3.5.5. Hållbarhetsredovisning
Report of the World Commission on Environment and Development (United Nations Department of Economic and Social Affairs [DESA] 1987), i vardagligt tal kallad Bruntlandsrapporten, definierar hållbarhet som att tillgodose nutida generationens behov utan att äventyra möjligheten för framtida generationer att tillgodose deras behov. Owen (2006) diskuterar att hållbarhetsrapportering inte längre endast inkluderar miljöaspekter utan även frivillig information kring sociala, etiska och finansiella dimensioner. Även James (2015) menar att hållbarhetsrapporter ska informera intressenter om det aktuella företagets påverkan på miljö, resurser, anställda och samhälle.
Rapportens syfte är att hjälpa intressenter bilda en uppfattning om företags långsiktiga värdeskapande utöver den vinst de skapar och produkterna eller tjänsterna de erbjuder. Företag har mycket att vinna på att publicera information gällande hållbarhet. Det kan bland annat stärka bilden av deras varumärke, rykte och legitimitet samtidigt som det motiverar anställda och kommunicerar konkurrenskraft till intressenterna (Herzig & Schaltegger 2006).
Enligt James (2015) är de största fördelarna med hållbarhetsrapportering förbättrat rykte, ökad vinst och växande kundlojalitet.
Fifka (2013) beskriver utvecklingen av hur fokus skiftat i hållbarhets-rapporterna över tid. Under 1970 och 80-talet ökade den frivilliga, kompletterande rapporteringen, framförallt med fokus på sociala frågor.
Dessutom växte användandet av separata rapporter för sådan information.
Under 1990-talet skiftade fokus och intresset för miljörapportering väcktes då företag kom till insikt med att miljö och naturvänliga sätt att driva företaget kunde skapa fördelar gentemot konkurrenter. Vid sekelskiftet insåg företagen betydelsen av båda typer av fokus och att de frivilliga rapporterna kring miljö och socialt ansvar inte behöver vara ömsesidigt uteslutande. Det blev vanligt med separata rapporter innehållande både miljö och sociala dimensioner som fick benämningen “Hållbarhetsrapporter”. James (2015) anser att det nu börjar bli populärt att inkludera hållbarhetsinformationen i de finansiella rapporterna som en kombinerad rapport.
Hållbarhetsrapportering ska enligt Hahn och Kühnen (2013) innehålla de tre dimensionerna ekonomi, miljö och socialt ansvar för att klassas som fullständig, vilket den gör om ett företag använder sig av integrerad rapportering. De menar då att renodlade, separata rapporter om endast miljö eller om företagens sociala ansvar är hållbarhetsrelaterade rapporter. Vid integrerad rapportering presenteras samtliga tre dimensioner av hållbarhet i samma rapport i och med att miljö- och samhällsaspekter integreras i rapporten med den lagstadgade finansiella informationen. Syftet är att underlätta för intressenter och ge dem en helhetsbild av värdeskapandet över tid (KPMG 2011). GRI omfattar samtliga delar men med fokus på miljö och socialt ansvar och täcker endast den ekonomiska aspekten i begränsad utsträckning. Detta med anledning av att dimensionen täcks av de nationella/internationella regelverken som görs gällande i varje land (Hahn &
Kühnen 2013).