Coletti m.fl. (2005) definierar tillitsfull som ett personligt drag som reflekterar en persons preferenser för att uppehålla sociala normer för beteenden, oavsett dess ekonomiska intressen. Tillit innebär då ens uppfattning av en annans trovärdighet. Sabel (1993) skriver att tillit är en biprodukt av att ett företag går bra eller lyckas med projekt, snarare än att tillit krävs för att lyckas. Powell (1996) skriver även att tillit behöver pågående debatt i organisationen för att inte försvinna. Det är alltså viktigt att ha en regelbunden diskuterande och debatterande kommunikation i organisationen. Tillit konceptualiseras av Coletti m.fl. (2005) som den upplevda sannolikheten att en annan person kommer samarbeta, oavsett ekonomiska intressen till att göra det. Likt tidigare författare skriver Schoorman, Mayer och Davis (2007) att tillit handlar om relationer, vilket i sin tur innebär att tillit varierar mellan olika personer och i olika relationer. Detta har inte ifrågasatts av andra författare på senare tid utan dessa aspekter av tillit har accepterats (ibid). Dirks och Ferrin (2001) skriver att det finns tydliga forskningsresultat som visar på att tillit har en positiv effekt på hur anställda beter sig i organisationen samt att det finns en positiv koppling mellan tillit och individuell prestation. Det finns även positiva kopplingar till attityd och uppfattningar och att högre tillit leder till att anställda litar mer på den information som fås. Dirks och Ferrin (2001) arbetar i sin artikel vidare på tidigare studier kring tillitens roll i olika typer av organisationer och försöker därmed skapa en bättre helhetsbild för begreppet. Författarna har genomfört sina studier över en period på 40 år och har under den tiden samlat in mängder data.
Kramer och Tyler (1996) och Das och Teng (1998) skriver att kontroll har en oavsiktlig negativ effekt på tillit, samtidigt som tillit är en viktig komponent för en samverkande miljö. Stanton och Weiss (2003) skriver att felanvänd kontroll eller övervakning kan minska tilliten i en organisation genom att signaler om att anställda inte går att lita på sänds ut. Tvärtemot dessa författare skriver Coletti m.fl. (2005) att kontroll istället kan ha positiva effekter på tillit genom att kontrollen framkallar samarbete, som i sin tur har en positiv effekt på förtroende. De skriver speciellt att styrningssystem som är avsedda att reducera relationsrisk uppmuntrar till samarbete. Coletti m.fl. (2005) genomför sin studie genom att dela in studenter i olika grupper och sedan iscensätta olika situationer där ett styrningssystem antingen var närvarande eller frånvarande. Detta för att undersöka reaktioner och handlande från respondenterna. Detta skulle kunna relateras med Stanton och Weiss (2003) som istället genomför enskilda djupintervjuer med anställda som har olika mängd erfarenhet inom organisationen samt olika grad av befogenheter. Coletti m.fl. (2005) skriver att positiva effekter på tillit skulle kunna bero på att studenterna inte har en större erfarenhet av situationen och att kontrollen därmed kan ge en säkerhet för personer som är nya i en situation. För en person som har längre erfarenhet skulle erfarenheten kunna skapa en trygghet som gör att kontrollen bidrar med en negativ effekt, vilket konstaterades av Stanton och Weiss (2003). Vad vi kan ta med oss är att
kontrollens effekter på tillit inte är ett linjärt förhållande utan kan ge olika effekt beroende på vilken situation som uppstår.
Enligt Dirks och Ferrin (2001) ökar sannolikheten att en person tar risker om tilliten i en organisation är hög. I detta fall antas det även att risktagandet leder till något positivt. Den förbättrade tilliten leder även till att samverkan blir bättre och att grupper presterar bättre (Larson and LaFasto 1989). Schoorman m.fl. (2007) går ett steg längre och skriver att tillit är ”viljan att ta risk” och att nivån av tillit indikerar hur mycket risk en person är beredd att ta. Ett alternativt sätt att hantera risk enligt författarna är att införa styrningssystem. Författarna ser dock inte tillit och styrningssystem som ömsesidigt uteslutande utan skriver att dessa två kan samverka. Tillit och styrningssystem kan samverka i en situation när den upplevda risken är högre än nivån av tillit, då kan styrningssystem sänka den upplevda nivån av risk till nivån av tillit. I en organisation där transparens är viktig och information är tillgänglig för alla så kan den upplevda nivån av risk vara lägre. Schoorman m.fl. (2007) skriver att det finns möjlighet att uppmuntra anställda till tillit genom att exempelvis låta dem hantera större budget, detta kan då leda till att anställda litar på de som övervakar och kontrollerar och att deras kompensation utifrån prestation är rättvis. Vidare skriver författarna att för mycket styrning gör det svårt för tillit att uppstå. Schoorman m.fl. (2007) har alltså en liknande syn som Coletti m.fl. (2005) att styrningssystem kan samverka med tillit, men likt Stanton och Weiss (2003) skriver de att för mycket styrning eller kontroll kan minska möjligheten att tillit uppstår.
Dirks och Ferrin (2001) tar fram en annan modell där tillit ses som en moderator i olika kontexter, alltså att tillit inte är den enda påverkande orsaken till ett visst utfall, men att det kan vara en del i utfallet. Författarna visar på flera exempel där tillit har verkat som en moderator. De tar bland annat upp ett exempel där en motiverad grupp med hög tillit arbetade mot gruppens mål och där en motiverad grupp utan hög tillit arbetade mot individuella mål. De skriver även, med hjälp av tidigare studier, att samarbete och att uppmuntra samarbete endast är en klok taktik om det finns hög tillit. Dirks och Ferrin (2001) skriver även att samarbete troligen inte kommer uppstå om en person inte litar på att den andra parten kommer att vilja samarbeta. Tillit kan därför vara nödvändigt för att samarbete ska uppstå i en organisation. Samarbete sker ofta i olika grupper, tillfälliga eller mer permanenta, och enligt Simons och Peterson (2000) upplever en grupp konflikter kring uppgifter negativt om deltagarna har låg tillit medan konflikten upplevs positivt, vilket innebär att det inte upplevs vara en konflikt när deltagarna har hög tillit. Dirks och Ferrin (2001) skriver att tillit även påverkar olika mycket beroende på hur situationen ser ut. I starka situationer, alltså där det finns tydliga ramverk att förhålla sig till, spelar inte tilliten någon roll medan den i situationer med mindre struktur spelar stor roll. I situationer mitt emellan spelar tillit en liten roll. Med anledning av detta kan chefer försöka styra situationer efter hur de upplever att tillitsnivån är.
Langfred (2004) skriver att tillit inte enbart har positiva effekter i en organisation utan att det kan finnas tillfällen när det istället har en negativ effekt. Ett sådant tillfälle enligt Langfred (2004) är i självstyrande grupper med hög autonomi, då gruppen presterar bättre om tilliten är låg snarare än hög. Langfred (2004) tar även upp kopplingen mellan tillit och autonomi. Han skriver att tillit är delvis och ibland även uteslutande den faktor som bestämmer vilken grad av autonomi som anställda kommer att få av chefer. Generellt kommer en organisation kontrollera sina anställda mindre om de upplevs vara pålitliga (Creed and Miles 1996). Enligt Langfred (2004) finns ett inverterat samband mellan tillit och kontroll i en organisation, likt det som tidigare nämnts, att hög tillit leder till lägre kontroll. I självövervakande grupper är det dock annorlunda, eftersom att medlemmarna är ansvariga för att kontrollera varandra (Langfred 2004). En intressant aspekt som lyfts är att om nivån av tillit är hög kan detta leda till att medlemmarna inte vill kontrollera varandra samt att en hög nivå av tillit också kan leda till att medlemmarna inte ser något behov av kontroll (Langfred 2004). Eftersom att kontroll ofta förknippas med något negativt kan det uppstå problem när ett sådant system föreslås för ett team (Feldman 1984). Enzle och Anderson (1993) är inne på samma spår som Feldman (1984) och skriver att enskilda individer sällan föreslår mer övervakning eller kontroll. En individ kan även vara orolig att ett förslag för ökad kontroll kan uppfattas som dålig tillit och kan leda till rädsla och ilska hos andra gruppmedlemmar (Lewicki and Bunker 1996). Samtidigt skriver Langfred (2004) att en chef inte påverkas på samma sätt som grupp individer när det kommer till att bestämma vilken grad av kontroll som är lämplig. Detta implicerar enligt författarna att sambandet mellan tillit och kontroll är mer linjärt i en grupp som leds av en chef än i en självstyrande grupp. I den självstyrande gruppen kommer graden av kontroll minska snabbare när nivån av tillit ökar. Det leder författarna till antagandet att graden av kontroll kommer vara lägre i självstyrande grupper än i grupper som leds av en chef, om nivån av tillit anses vara hög. I tillfällen när nivån av tillit istället är låg anser författarna att skillnaden inte är så påtaglig mellan den självstyrande gruppen och gruppen som leds av en chef. Barker (1993) går ett steg längre och skriver att kontroll kan bli ganska extrem i självstyrande grupper när nivån av tillit är låg. Langfred (2007) skriver även att en lägre nivå av tillit leder till att gruppmedlemmar vill minska beroenden mellan uppgifter för att minska risk. Det bekräftas även delvis av Jones och George (1998) som skriver att tillit är viktigt för samarbete och att upplösning av tillit leder till svårigheter att behålla samarbete. Enligt Stanton och Weiss (2003) kan nivån av tillit även påverka hur hög kontroll som chefer vill använda i en organisation.
Vi tar med oss att autonomi och kontroll tidigare har beskrivits som två ytterligheter och att de är svåra att kombinera. Från begreppet tillit ser vi att tillit är en faktor som kan spela in både på graden av kontroll men även på graden av autonomi. Flera författare som beskrivits ovan skriver att en hög tillit gör att graden av kontroll minskas och Langfred (2004) skriver att tillit är en avgörande faktor för graden av autonomi. Vi kommer utifrån detta att vidare undersöka om autonomi och kontroll behöver uppfattas som två ytterligheter eller om det istället finns en relation mellan begreppen som indikerar på ett samspel.