Utvecklande eller utvärderande?

Jag har tidigare nämnt Johans kamp mellan två ideal, det summativa och det formativa. Detta är en del av den omförhandling som Johan gjorde för att införliva nya kunskaper och erfarenheter till sina metoder. Det kanske tydligaste exemplet denna omförhandling centrerade kring är om bedömningarna skulle vara utvärderande eller utvärderande. Detta var en dragkamp som ofta återkom. Till en början visade sig detta i kommentarer om att det är viktigt att det går att bedöma rättvist, gärna individuellt. Johans kamp syntes extra tydligt när vi under planeringsstadiet diskuterade om vi skulle ha individuella- eller gruppbaserade uppgifter.

Ja... fast jag vet inte om jag egentligen hade tänkt att de skulle skriva enskilt, fast det är klart det är bättre om de är i grupper... Men jag vet inte om de ska vara så många i varje grupp för det kommer inte bli så bra det. jag såg det egentligen som att de skulle skriva enskilda texter... men det skulle egentligen bli bättre...

Vi ser här hur han förhandlar med sig själv om fördelarna och nackdelarna med grupp- eller individuella uppgifter. Hans grundidé, som sannolikt baserades på den vanliga definitionen av bedömning som utvärderande, ställs mot de formativa utvecklande idealen. Han menar här att det

44

skulle bli bättre för eleverna om de arbetade i grupp, men svårare för honom som lärare att bedöma.

Så samtidigt som han ser fördelarna med det ena arbetssättet så ställer det till problem som närmare har med att kunna sätta rättvisa betyg. Denna kamp utmynnade till slut i att de skulle skriva enskilda texter.

Efter hand så ser vi dock hur Johans tankar kring detta dilemma delvis faller i favör för en mer utvecklande syn på bedömning. När de källkritiska övningarna väl hade genomförts och vi för en diskussion om dem så har Johan nya tankar om hur man skulle kunna genomföra momentet.

Det var en grupp som rättade tillsammans nästan, det var ju ingen dum idé. Det skulle man kanske gjort egentligen. Att de rättade var för sig i början och sedan gick ihop. Då kunde någon elev förklarat för en annan 'det är det här som är enkelt' istället för att jag ska göra det.

Johan resonerade nu kring att eleverna skulle lära sig mer om de också fick göra övningen tillsammans efter att de har arbetat enskilt. Han ändrade på sin ståndpunkt och tyckte nu fördelarna vägde mer än nackdelarna. Han nämner de utvecklande aspekterna av bedömningen och fokuserar inte lika mycket på utvärdering.

Under förbättringstillfället så var det flera elever som pratade och frågade varandra hur de gjort på frågorna. Detta skedde till en början helt öppet och Johan resonerar att de inte förstod att de faktiskt skulle arbeta vidare med sina texter och lämna in dem igen. De såg det mer som att de fick tillbaka provet (som vanligt). När de insåg att de faktiskt fick utveckla sina svar tystnade de flesta och såg det plötsligt som ett slags omprovstillfälle, där samma regler som vid ett prov gällde. På frågan om fördelarna och nackdelarna med detta svarade Johan:

Ja, det finns förstås mycket fördelar med att de kan jämföra och så. Men då kan man inte använda återkopplingen som ett individuellt examinerande moment längre. Men det finns mycket att vinna. De lär sig mycket av varandra. Den här återkopplingen hade varit smartare att de satt själva.

Även här anser han att det blir problematisk att examinera när de inte arbetar individuellt. Att eleverna ska ses som separata enheter som ska få var sin bedömning ligger djupt rotat. På följdfrågan om han måste välja mellan ett identiskt andra provtillfälle eller att de får prata med varandra fortsätter så Johan sin förhandling mellan en utvecklande och en utvärderande bedömning.

Jag tror att... det är svårt. Samtidigt vinner man något om det verkligen är ett andra provtillfälle för då tar de det verkligen seriöst. Det blir lite fult att lura dem att de kommer att bli bedömda igen så blir de

45

inte riktigt det för att de samarbetar. Men det finns mycket kunskapsmässigt att vinna där, för de har ju en helt annan lyhördhet för att lära sig om kompisen förklarar. Eller att de får titta lite på andras prov och se 'jaha du svarade sådär och då fick du utförligt'. Men då faller bedömningsgrejen. […] Hmm jag vet inte riktigt hur man ska [göra]... Men som sagt man kanske kan låta dem titta lite över axlarna på varandra. För det här är ju inte det enda de gör . Deras betyg på hela kursen avgörs ju inte på det. Så får man väga in det, man vet ju vilka det är som tittar lite på varandra.

Johan väger de bägge sidorna men kan inte riktigt komma till någon konsensus. Han ser de formativa fördelarna med att de får diskutera tillsammans under förbättringstillfället men kan inte riktigt bortse från rättssäkerheten. Det är tydligt för honom att de inte alltid är förenliga med varandra. Det verkar dock som att han lutar åt att eleverna får diskutera med varandra under förbättringstillfället. Vi ser senare under samtalen att Johan alltmer värderar fördelarna högre än nackdelarna för de utvecklande idealen.

Under ett senare samtal leker vi med tanken på att de genomgående skulle få ha sådana här prov med förbättringstillfälle och att de visste om detta i förväg. Skulle de då konsekvent förbereda sig mellan tillfällena och vilka för- och nackdelar finns det med det?

Det finns inga nackdelar med det, det är ju bara bra. Det skulle ju inte gå på ett rent summativt prov för då skulle de komma med de rätta svaren. Nej men då blir det ju en lärandeprocess. Det är ju mer färdighetsbaserat, har man kommit dit [till ett högre betyg] i ett område så har man ju större chans att nå det i andra områden också än om man aldrig har nått fram. Så det tror jag är positivt.

Johan ser provet och förbättringstillfället som en lärandeprocess. Det utvecklar färdigheterna. Han påpekar att det inte går med ett summativt prov och visar att han förstår skillnaden.

Så vad för slutsatser kan vi dra från Johans kamp mellan en utvärderande respektive utvecklande bedömning? Det är tydligt att Johan kämpar med dessa två ideal. Efter hand tyckts dock Johan argumentera mer i favör för det utvecklande idealet framför det utvärderande. Han har dock svårt att bortse från rättssäkerheten och kämpar mycket med hur han ska göra det både utvecklande utan att tumma på den utvärderande aspekten. Går de att kombinera? I slutändan finns de indikationer på att Johan hanterar detta genom att helt enkelt separera de två. Han nämner i förbigående att det inte gör något att de diskuterar lite och tittar på varandras texter, för det är ju inte det enda de gör under terminen. Han tycks kapitulera för tanken att det helt enkelt inte går att ha utvecklande prov utan att det förstör rättssäkerheten lite. Han antyder svagt några gånger att kanske kan ha några utvecklande prov och några utvärderande. Att kombinera dessa verkar vara svårt för Johan. Forskaren Gioka

46

håller med om att denna spänning som finns mellan de summativa och formativa bedömningens syfte, utvärderande mot utvecklande, kan vara problematiskt för lärare. Det är högst troligt att lärare som tar sina första steg in i en formativ värld kommer att kämpa med dessa två ideal på liknande sätt som Johan. Utvecklingen under denna kampen är det tydligaste exemplet jag har funnit på att Johan faktiskt har utvecklat sitt tänkande.