För värmemätning finns två principiellt olika lösningar. Antingen mäts den genom värmesystemet tillförda värmen eller så grundas debiteringen på den faktiska rumstemperaturen. Därutöver kan olika kombinationer av systemen tänkas. Under de senaste åren har mätning av faktisk
rumstemperatur kommit att bli den dominerande metoden. Oberoende av vilket mätsystem man väljer kan investering per lägenhet, inklusive andel i fastighetsgemensam utrustning uppskattas till ca 5 000 kr (inklusive moms) och en driftkostnad om 100-300 kr/år. Ett mätföretag uppger dock driftkostnaden till 30 kr/år.
Tillgängliga kunskapssammanställningar pekar på att individuell mätning och debitering medför en minskad energiåtgång för
Individuell mätning av värme och varmvatten 79
uppvärmning med 10-20 procent. Räknar man med att 70 procent av den energi som går åt för värme och varmvatten i flerbostadshus belöper sig på värme, skulle det medföra en besparing på i storleksordningen knappt 2- 4 TWh.
Mätning av tillförd värme
Mätning av tillförd värme kan ske genom flödesmätning eller
radiatormätning. Vid flödesmätning mäts volym och temperaturskillnad på det vatten som cirkulerar genom lägenhetens radiatorer genom mätare på den eller de stamledningar som matar lägenheten. Om vattnet tillförs genom en enda stamledning underlättas naturligtvis mätningen.
Vid flera stamledningar kan radiatormätning vara att föredra. Man monterar då mätare på alla radiatorer. Metoden kräver uppgifter om radiatorernas ”prestanda” och att också rumstemperaturen mäts för att säkerställa när det tillförs värme. Radiatormätning blir därigenom ett mindre transparent system.
Mätningen kompliceras av värmetransmissionen genom inner- och ytterväggar. Genom att ha det något kallare kan en boende centralt i huset åka ”snålskjuts” på grannarna. Boende i gavel- och vindslägenheter kan drabbas orättvisst. Olika metoder finns att hantera den problematiken. Elementen kan ställas så att det alltid ger lägst 18 grader, bedömd
energiåtgång för att uppnå 18 grader kan fördelas jämt enbart med hänsyn till lägenhetsytan och korrigeringsfaktorer kan införas för köldutsatta lägen.
Temperaturmätning
Metoden, som ofta kallas komfortmätning, bygger på mätvärden från temperaturgivare i ett eller flera rum, där kök och badrum brukar uteslutas. Då mätningen utgår från faktisk temperatur blir transmissionsförluster ointressanta, sett ur den enskilda
lägenhetsinnehavarens synvinkel. Däremot kan solinstrålning ge en oönskad övervärme. Den boende riskerar även ”dubbeldebitering” för värmefläktar etcetera, vars energiförbrukning den boende redan betalt över elräkningen. Den energi som vädras ut beaktas inte heller. Problemen kan till delar hanteras genom att räkna bort ett visst antal dagar med extremvärden, inte ta med uppvärmningssäsongens inledning och avslutning samt att räkna upp värden som är så låga att de bara kan uppnås genom vädring. Placering av mätarna är också av avgörande betydelse så att de t. ex inte påverkas av värmen från andra apparater.
Diskussion
Individuell mätning och debitering synes vara en relativt enkel metod att spara energi. Samtidigt förekommer IMD i princip inte i det privata fastighetsbeståndet och endast i begränsad omfattning inom
bostadsrättsföreningar. Detta belyser ett problem i incitamentsstrukturen. Tanken med IMD är att det är den enskilde lägenhetsinnehavaren som efter avdrag för investerings- och driftskostnader ska komma i åtnjutande av kostnadsbesparingen. Vinsten för den private fastighetsägaren är därmed mycket begränsad. De allmännyttiga bolag som har installerat systemet har ofta ett uppdrag från sina ägare att åstadkomma en
energieffektivisering, samtidigt som det finns en önskan om att höja hyresrättens status genom att ge de boende ett större inflytande över sina boendekostnader. Nyttan för bostadsrättsföreningar, där de boende och ägaren utgörs av samma kollektiv, borde vara större. Ett skäl att det inte fått större genomslag där kan vara ovana vid en ny teknik och rädsla för tillkommande arbetsuppgifter. För att på bred front få genomslag för IMD fordras därför sannolikt någon form av statligt styrmedel.
Varmvattenmätning
När det gäller varmvatten är såväl mätning som debitering förhållandevis oproblematisk då debiteringen kan utgå från faktiskt uppmätt och
förbrukad vattenvolym. I en ändringssituation kan krav på individuell mätning ställas i samband med stambyte om det även innefattar utbyte av ledningar för tappvatten. Väsentlig ändring av anordningar för
vattenförsörjning eller avlopp i en byggnad är redan idag en
bygganmälningspliktig åtgärd. Även om det inte är helt entydigt brukar stambyten betraktas som en sådan väsentlig åtgärd. Väljs varianten med vinghjulsmätare finns en viss ”passa på” potential i samband med att ingrepp ändå gör i rörsystemet. Dragningen av stammar kan också påverka möjligheten till individuell mätning. Då installation av IMD ofta sker som separat åtgärd är det dock inte av avgörande betydelse att utnyttja tillfället vid stambyten.
Värmemätning
När det gäller värmemätning är situationen mer komplicerad. Inget av systemen för värmemätning är helt rättvist – men ”orättvisan” ska dock jämföras med dagens situation där alla debiteras lika mycket oberoende av förbrukning. Genom att göra ett antal ”handpåläggningar” kan dock fastighetsägaren undanröja de mest uppenbara orättvisorna. För att få acceptans för systemet hos de boende är det därför viktigt med en engagerad fastighetsägare.
En förutsättning för individuell värmemätning är ett välfungerande värmesystem. Situationen där en del boende får en högre temperatur en efterfrågat för att även de mest köldutsatta lägena ska få en rimlig värmekomfort, är inte helt ovanlig.
Individuell mätning och debitering av värme förutsätter ofta att de boende kan välja temperatur inom ett intervall på vanligen 18-23 grader. I vissa situationer kan detta försvåra optimeringen av värmesystem och fordra en högre framledningstemperatur vilket ökar värmeförlusterna. I s.k. passivhus där energiåtgången är såpass begränsad att något separat uppvärmningssystem inte behövs, kan inte heller IMD motiveras.
I Tyskland är IMD ett lagstadgat krav. Den stora skillnaden mot Sverige är att Tyskland har en lång tradition av kallhyra där driftskostnader som värme ”alltid” har debiterats separat. Hur debiteringen ska gå till regleras relativt utförligt i den tyska
lagstiftningen. Att vissa bostäder som gavel- och taklägenheter har högre värmekostnader accepteras med hänvisning till att de ofta har andra mervärden som kompenserar detta. Dessutom har hyresgästerna accepterat detta vid inflyttningen. Det sista påpekandet är väsentligt. Rimligen är det betydligt lättare att få acceptans för IMD när en boende
Individuell mätning av värme och varmvatten 81
flyttar till ett nybyggt hus eller ett hus som har ändrats till bostäder, än när man ”drabbas” av det i sin invanda bostad.
En mycket stor andel av utrustningarna för IMD av värme installeras i befintliga bostäder utan någon koppling till andra åtgärder.
Sammantaget gör detta att Boverket anser att man i dagsläget inte bör ställa krav på individuell mätning av värme i befintliga flerbostadshus. Allteftersom systemet blir mera utbrett kan dock den allmänna
acceptansen förmodas öka, och bedömningen kan då bli annorlunda. En möjlighet att inom regelverkets ram stimulera IMD vore om man i eventuellt kommande ändringsregler vägde in förekomsten av IMD vid beräkningen av en byggnads energiprestanda.
Debitering
I byggregelverket skulle det vara möjligt att ställa krav på att byggnader ska förses med system för individuell mätning av värme och varmvatten. Ett krav på att sådana system skulle finnas, medför dock inte i sig ett krav på att resultatet måste läggas till grund för hyres- eller
avgiftsdebiteringen. Skulle det behöva regleras sker det lämpligen i annan lagstiftning.
I Sverige ingår såväl värme samt normalt bruk av varmvatten i hyran. Systemet med komfortvärme bygger på att fastighetsägaren står för en grundvärme på 21 grader, som ingår i bashyran. Avvikelser från det värdet ger upphov till extradebiteringar respektive återbetalningar. Vad som ska anses ingå i ”normal” varmhyra vid mätning av varmvatten och mätning av tillförd värme är inte lika uppenbart. Hittills har dock de frågorna lösts i förhandlingar mellan hyresmarknadens parter. Ingen av parterna efterfrågar heller i dagsläget någon central reglering av denna fråga.