Tvåkönsnormen i förskolan - Att reproducera och tänja på gränserna

LÄRANDE OCH SAMHÄLLE BARN–UNGA–SAMHÄLLE

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Tvåkönsnormen i förskolan

Att reproducera och tänja på gränserna

The gender binary in preschool

To reproduce and push the boundaries

Valentin Vinteo

Förskollärarexamen 210hp

Datum för slutseminarium: 2018-05-30

Examinator: Peter Lilja

Sammanfattning

I aktuella debatter behandlas normer kring kön med perspektiv på tvåkönsnormen vars konsekvenser beskrivs som exkluderande. I detta lyfts förskolan fram med betoning på att en mer inkluderande pedagogik är nödvändig. Mot denna bakgrund har syftet för den här studien varit att undersöka hur tvåkönsnormen blir synlig i språkliga interaktioner mellan förskolans aktörer samt hur tvåkönsnormen utmanas av dessa. Aktörerna utgörs av både barn och pedagoger. Resultaten ställs mot Judith Butlers teoretiska ansats vilken förklarar kön som en social konstruktion och resultat av dess kulturella och samhälleliga kontexter. Studien grundar sig på ett kvalitativt förfarande med observation som metod för insamlandet av det empiriska underlaget. Resultat och analys talar för att tvåkönsnormen uppenbarar sig genom olika mönster där språket får en könad prägel tillsammans med att normativa egenskaper för kön förmedlas från framförallt pedagog till barn. Vidare utmanas gränserna för tvåkönsnormen i samtal med barn genom att begrepp som speglar ett normöverskridande diskuteras.

Ett ord en människa fäster sig vid Kan verka i oberäknelig tid Det kan framkalla glädje livet ut Det kan orsaka obehag till livets slut Ja, det påverkar livet på jorden Så slarva inte med orden!

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 6

1.1 Syfte och frågeställningar ... 7

2. Tidigare forskning ... 8

2.1 Förskolan och kön ... 8

2.2 Kön och identitet utifrån transperspektiv ... 9

2.3 Normmedvetenhet ... 11

2.4 Sammanfattning ... 12

3. Teoretiska utgångspunkter ... 13

3.1 Socialt konstruerat kön ... 13

3.2 Den heterosexuella matrisen ... 13

3.3 Performativitet ... 14 4. Metod ... 16 4.1 Metodval ... 16 4.2 Urval ... 17 4.3 Genomförande ... 17 4.4 Begränsningar ... 18 4.5 Forskningsetiska riktlinjer ... 18 4.4.1 Informationskravet... 19 4.4.2 Samtyckeskravet ... 19 4.4.3 Konfidentialitetskravet ... 19 4.4.4 Nyttjandekravet ... 19 4.6 Analysarbetet ... 19

5. Resultat och analys ... 21

5.1 Direkt köning genom språket ... 21

5.2 Två kön och dess egenskaper ... 24

5.3 Att utmana tvåkönsnormen ... 26

5.4 Sammanfattning ... 28

6.1 Resultat ... 29

6.2 Metodval ... 31

6.3 Avslut och förslag på vidare forskning... 32

1. Inledning

Det uppmärksammas allt mer att människor av olika könsidentiteter mellan och/eller bortom de två binära könen man och kvinna existerar. Parallellt med detta ökar antalet personer som söker sig till könsbekräftande vård i Sverige stadigt, där många av dessa identifierar sig med just en ickebinär identitet. Detta reflekterar dock inte alla de individer som funderar på sin könsidentitet, däribland barn (Summanen & Summanen 2017, s. 15). Barn behöver stöd och trygga utrymmen för att kunna få utforska och fundera kring sig själv och sin identitet. Detta gäller alla barn även dem som bryter mot normer oavsett om de skulle identifiera sig utanför det kön som de blev tilldelade vid födseln eller inte (ibid. s. 17). Förskolan är många gånger en central plats för yngre barn och skulle kunna utgöra en sådan trygg miljö som Summanen och Summanen menar är viktig.

Debatter som är aktuella i koppling till kön, identitet och förskola lyfter fram osynliggörandet av en pedagogik som inkluderar alla barn (Gisslow 2017; Sydsvenskan 2013). Det finns en önskan om att pedagoger blir medvetna om på vilka sätt de förmedlar könsnormer och hur detta tar uttryck bland barnen, i syfte att motverka en begränsande miljö. Sedan hösten 2017 ligger även en motion hos riksdagen för utredning om att införa ett tredje juridiskt kön i Sverige (Völker & Gustafsson 2017). Detta skulle innebära ett erkännande av personer som identifierar sig bortom de binära könen. Om en ser till läroplanen för förskolan (Skolverket 2016, s. 4–5) framkommer formuleringar som ”jämställdhet mellan könen” och ”flickor och pojkar”. Styrdokumentet tycks behandla kön och identitet på ett oklart och motsägelsefullt sätt. Även om det första exemplet skulle kunna tolkas som en öppenhet för fler än två kön så fastställs begränsningar med den senare formuleringen.

Vidare har ett stöddokument för likabehandling i förskolan publicerats via diskrimineringsombudsmannen (2015) och under avsnittet normkritiskt förhållningssätt beskrivs den så kallade tvåkönsnormen som begränsande och exkluderande. Tvåkönsnormen som präglar samhället begränsar kön till just två stycken, man och kvinna, baserat på hur kroppar ser ut vid födseln (RFSL 2015). Denna uppdelning är ofta en oreflekterad självklarhet för många och kommer även med tillhörande normer om hur personer av dessa två kön bör bete sig och se ut.

Salmson och Ivarsson (2015, s. 34) förklarar hur normer uppkommer och att de inte är konstanta eller redan befästa från början. Normerna skapas genom ”situationer, interaktioner och framförallt av upprepning” (ibid. s. 34). Språket och interaktioner mellan människor skulle därför kunna ses som huvudsakliga bidragande faktorer till hur normer re/produceras.

Utifrån inledningen kan konstateras att könsnormer och dess konsekvenser blir allt tydligare och mer uppmärksammande i relation till förskolans verksamhet. Tvåkönsnormen håller succesivt på att luckras upp även om det går långsamt och inte verkar helt synligt i förskolans värld. Samtidigt är förskolan en potentiell plats för att utforska just identitetsskapande utanför tvåkönsnormen. Slutligen framstår språket som en väsentlig bidragande faktor till hur normer fortsätter att bestå. Därmed är det relevant att undersöka hur tvåkönsnormen blir synlig i det språkliga utbytet i förskolan men också uppmärksamma om och hur tvåkönsnormen utmanas.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka på vilka sätt tvåkönsnormen re/produceras genom samtal mellan vuxna och barn i förskolan och hur tvåkönsnormen (kan) utmanas av förskolans aktörer. Därmed ställer jag följande frågeställningar:

1. Hur blir tvåkönsnormen framträdande i pedagogers och barns språkliga uttryck och samtal?

2. Tidigare forskning

I detta kapitel kommer tidigare forskning som behandlar barn, unga och vuxnas relationer till kön och identitet att redogöras för. De studier som berör det pedagogiska arbetet i förskolan är genomförda i Sverige. Dessa kopplar även starkt till könsneutral pedagogik. Undersökningarna som äger rum i internationella kontexter fokuserar på det praktiska arbetet med och personers direkta erfarenheter av könsnormer och tvåkönsnormen. Avslutningsvis tillkommer även ett avsnitt som berör normmedvetenhet och det praktiska arbetet med normkritik.

2.1 Förskolan och kön

Emilson, Folkesson och Lindberg (2016) har utifrån bristen på forskning som visar på hur barn ”blir” kön ställt frågan om vilka värderingar kring kön som framkommer i samtal med förskolepersonal. Studien är genomförd i svenska förskolor och empirin är framtagen genom gruppintervjuer med förskolepedagoger. Resultaten visade dels på att pedagogerna tyckte att barnens familje-relaterade värderingar och attityder kunde ha en negativ inverkan på deras pedagogiska arbete i förskolan. Det uppkom även dilemman kring hur pedagoger kände att det var svårt att förhålla sig till om och hur de skulle behandla barnen individuellt. Detta berodde på att de själva hade uppfattningen om att det endast finns två kön och att deras egenskaper bestäms utifrån biologi. Samtidigt uttryckte pedagoger, i konstrast till det föregående påståendet, att barnens könstillhörighet inte spelar någon roll i hur de ska bli behandlade eller i koppling till vad de leker med.

I arbetet med att upprätthålla en könsneutral miljö tillämpade pedagogerna ett språk genom vilket de undvek att köna barnen. Dock fann pedagogerna det svårt att fullkomligt ta ställning för könsneutralitet. De påpekade i samband med detta det motsägelsefulla uppdraget i läroplanen för förskolan som säger att pedagoger ska utmana barnen angående stereotypa könsroller men samtidigt kunna ta barnens perspektiv och se till deras intressen. Pedagogerna uttryckte nämligen att barnen ofta visade på intressen som överensstämmer med stereotypa könsroller. När de gav exempel på detta hänvisade de ofta till hur pojkar uttryckte sig själva genom femininitet, vilket av pedagogerna uppmanades, men när flickor gjorde det detsamma så uppfattades detta som negativt.

Detta menar Emilson m.fl. (2016) är paradoxalt men kan också förklaras med att i det ena fallet ses det som en strävan mot att motverka stereotypa könsroller och inte i det andra.

Shutts, Kenward, Falk, Ivegran och Fawcett (2017) visar genom att hänvisa till tidigare forskning att barn vid tidig ålder gör olika val som är baserade på och är kopplade till kön. De menar att detta sannolikt skulle bero på att kön som social kategori uppmärksammas i så stor omfattning från olika håll i samhället, med betoning på vuxnas påverkan. Detta påstående kan relateras till en del av resultatet i Emilsons m.fl. (2016) studie då pedagogerna menade att föräldrar hade starka åsikter kring könade värderingar samtidigt som pedagogerna också hade föreställningar kring kön.

Shutts m.fl. (2017) ville jämföra svenska förskolor i syfte att undersöka huruvida en könsneutral pedagogik och miljö påverkar barns uppfattningar om kön. Detta skedde utifrån att könsneutral pedagogik ska ifrågasätta just begränsande könsnormer och dess negativa effekter. Förskolorna som ingick i studien arbetade på skilda sätt, en med inriktning på könsneutralitet och tre som inte hade något särskilt pedagogiskt fokus. Ett test genomfördes med hjälp av bilder på olika individer vilka visades för barnen och användes för att synliggöra deras tendenser att uppmärksamma kön och deras attityder kring kön. Shutts m.fl. (ibid.) formulerade en hypotes angående resultatet som sade att barnen på den ”könsneutrala” förskolan förmodligen skulle vara mindre benägna att köna. Resultat och analys visade på att dessa barnen var mer öppna inför att leka med fler olika barn samt att de hade lägre tendenser att koppla ihop kön med stereotypa uppfattningar kring dessa. Dock uppmärksammades även resultat som stred mot den framlagda hypotesen. Barnen i den ”könsneutrala” förskolan var inte mindre benägna att automatiskt köna personer än i den andra förskolan och barnen i båda typer av förskolor var lika villiga att leka med barn av sitt eget kön, vilket uppfattades som ett normativt mönster. Att barnen fortfarande höll sig inom vissa normativa ramar kan kopplas till Emilsons m.fl. (2016) studie. Där uttryckte pedagogerna att de ofta uppfattande barnens lekar som könsstereotypa trots pedagogernas inriktning på könsneutral pedagogik.

2.2 Kön och identitet utifrån transperspektiv

Bowskill (2017) hade som syfte att undersöka hur utbildningspersonal i Storbritannien kan förbättra förutsättningarna för unga transpersoner. Syftet med studien grundade sig

på att tidigare forskning visar att unga hbtq-personer möter större motstånd i samhället och skolan. Vuxna och äldre transpersoner samt andra som genom sina arbeten kommer i kontakt med unga transpersoner intervjuades för att få ett brett perspektiv på hur det stöttande arbetet faktiskt ser ut. Områden som blev belysta med oro handlade om att styrdokument, skollitteratur och skolpersonal förstärker könsnormer och könsroller samt att det generellt saknas kunskap om trans. Detta på grund av samhälleliga normer, ekonomiska svårigheter och bristande tillgänglighet till bland annat organisationer med relevant kunskap. Att personal och vuxna ses som den primära gruppen som förmedlar normer kring kön är ett en återkommande mönster i även Emilson m.fl. (2016) och Shutts (2017) studier. I koppling till detta framkom i denna studie olika rekommendationer kring hur utbildningspersonal kan arbeta för att förbättra unga transpersoners förutsättningar. Dessa inkluderar ett konsekvent bemötande av transindivider med lämpligt språkbruk och individualiserad syn för att stötta den emotionella utvecklingen och identitetsbyggandet samt reducera den stigmatisering som existerar kring transerfarenheter. Respondenterna nämnde även hur lärare bör vara medvetna om hur de kan motverka det könsbinära systemet genom att öppna upp för fler alternativ än två. Ett förebyggande arbetssätt pekades ut som nödvändigt för att nå en inkluderande skolmiljö där föregående rekommendationer ingår. Slutligen framförs att skolan och dess aktörers respons gällande transindivider har en reell inverkan på dessa personers psykiska mående, skolarbete och sociala relationer.

Tidigare studier har fokuserat på att representera personer som försöker att förhålla sig till icke-normativitet. Till skillnad från dessa har Dietert och Dentice (2012) istället lagt fokus på att låta icke-normativa personer själva delge sina erfarenheter om hur det är att bli negativt påverkad av könsnormer. Dietert och Dentice har på telefon och i fysiska möten intervjuat vuxna transpersoner i USA och samlat ihop berättelser som skildrar deras uppväxter och socialisationsprocesser i koppling till deras transidentiteter. Majoriteten av respondenterna identifierar sig som transmän medan några har en könsidentitet som ligger utanför de binära könen. Studiens relevans uppkommer i de många debatter kring hur kön skapas och att det har mynnat ut i uppfattningen om kön som socialt konstruerat, samt att det huvudsakligen existerar två erkända kön idag.

Respondenternas berättelser talar för att transpersoner måste hantera begränsande (två)könsnormer från omgivningen och närstående men samtidigt behöver förhålla sig till

sin identitet. Eftersom personerna blev tilldelade könet flicka vid födseln har de fått utstå aggressiva försök till att bli socialiserade efter hur kvinnor ”bör” bete sig. Omgivningens påtagliga försök att sätta gränser för individernas intressen/uppförande ses som ett sätt att upprätthålla det könsbinära systemet. Precis som respondenterna i Bowskills (2017) studie förespråkar Dietert och Dentice (2012) en ökad medvetenhet om på vilka sätt kön konstrueras och kan vara föränderligt samt till vilka normer de begränsas. Detta för att minska diskriminering och underlätta transpersoners förhållanden. I koppling till detta visar Emilson m.fl. (2016) och Shutts (2017) att trots ett implementerande av normkritisk pedagogik såg pedagogerna fortfarande hur barn uttryckte sig i enlighet med könsnormer. Dessa svenska studier utgick från en binär syn på kön vilket enligt Bowskill (2017) och Dietert och Dentice (2012) blir problematiskt eftersom det påverkar hur inkluderande klimatet blir. Om de inte hade antagit barnens kön så hade de heller inte lika lätt kunnat koppla deras beteenden till stereotypa sådana.

2.3 Normmedvetenhet

Salmson och Ivarsson (2015, s. 12) och Summanen och Summanen (2017) är författare till böcker som beskriver det praktiska arbetet med hur en tar sig an ”normer och deras konsekvenser”. Böckerna riktar sig till pedagoger och andra verksamma inom både förskola och skola. Summanen och Summanen (2017, s. 49) menar att skolan har ett ofrånkomligt ansvar när det gäller att bedriva likabehandlingsarbete eftersom utbildningsmiljöer också är präglade av könsnormer och påverkar barns mående och livsvillkor. Exempelvis skriver de att ”förväntningar kring kön [kan] prägla språket” (ibid. s. 11). Detta kan uttryckas genom att personer blir direkt könade som pojke/flicka eller syster/bror samt när kön systematiskt associeras med vissa ord och egenskaper.

Att synliggöra sådant som förgivettas som ”normalt” i samhället kan luckra upp begränsade förväntningar på människor och leda till ett mer inkluderande pedagogiskt arbete (Salmson & Ivarsson 2015, s. 22). Författarna till båda böcker ger handfasta förslag på hur pedagoger kan få syn på könsnormer genom att granska sin miljö och sitt språk för att reflektera över vad det representerarar. De uppmanar även pedagoger att rannsaka sig själva för att få syn på sina egna förutsättningar och sitt förhållningssätt för att därifrån kunna utöka sin kunskap i syfte att bemöta barnen och elever med större medvetenhet (Salmson & Ivarsson 2015, s. 228; Summanen & Summanen 2017, s. 77).

2.4 Sammanfattning

Föregående forskning skildrar barn och unga samt vuxnas perspektiv gällande deras förhållande till kön och identitet i internationella som svenska sammanhang. Att personal och vuxna ses som den primära gruppen som förmedlar normer kring kön är en återkommande tanke i studierna. Vad som också framkommer är uppmaningar om att arbeta förebyggande med könsnormer och skapa större medvetenhet kring dessa inom utbildningsväsendet. Det som beskrivs som normmedvetenheten eller normkritiskt arbete bekräftar studiernas resultat gällande könade normer och visar på hur det praktiska arbetet med dessa kan gå till i skolmiljöer. Fokus har legat på kvalitativa metoder med framförallt intervjuer av vuxna om deras upplevelser samt erfarenheter. Den här undersökningen bidrar med ett kvalitativt underlag som återfinns i den tidigare forskningen men med observation som metod och med fokus på hur språket kan ha betydelse för tvåkönsnormens reproducerande. I den här studien ses även barnen som viktiga aktörer i förskolans verksamhet. Tidigare forskning visar en brist på studier som inkluderar ett barnperspektiv när det gäller kön och genus, något som den här studien syftar till att göra.

3. Teoretiska utgångspunkter

Syftet tillsammans med frågeställningarna för den här studien fokuserar på hur normer blir synliga i samtal. Därför är innehållet i konversationerna lika betydelsefullt som på vilket sätt det uppenbarar sig, dvs. i vilken kontext det sker. För att analysera det empiriska underlaget tillämpas därmed Judith Butlers teori om hur kön med hjälp av bland annat språk och interaktioner re/konstrueras. Detta görande av kön sker utifrån samhälleliga föreställningar om hur dessa kön bör te sig i förhållande till tvåkönsnormen. Performativitet och den heterosexuella matrisen är huvudsakliga begrepp som kommer att redogöras för.

3.1 Socialt konstruerat kön

Människan har alltid strävat efter att skapa ordning genom att sortera in olika ting i begripliga kategorier. Fysiska kroppar har i detta fallet kategoriserats in i två olika mallar, man och kvinna. Judith Butler (2005, s. 45–49) ifrågasätter tanken om att kön existerar som av naturen given och visar istället på att kön är socialt konstruerat. Butler riktar därmed kritik mot den egna feministiska kunskapsproduktionen. Inom det feministiska fältet hade en tanke introducerats om att kön som biologiskt tillhörande skulle vara separat från ett kulturellt konstruerat genus. Butler (2006, s. 9–10) skriver om att det är besynnerligt att dela upp kön i grupper om biologi och genus. Om genus ses som helt oberoende ett ”biologiskt kön” så betyder det exempelvis att kvinna och kvinnlighet skulle kunna beteckna en ”biologiskt” manlig kropp (ibid. s. 9). På detta sätt utmanas själva konceptet om ett ”naturligt” kön och det finns därmed ingen anledning att se biologi som en självklar faktor som avgör könstillhörighet eller som en distinktion från genus. Kroppsdelar, hormoner och kromosomer existerar heller inte med en inre betydelse av definitiv sanning om könstillhörighet. Butler menar därför att biologiskt kön har en lika mycket konstruerad betydelse som vad det enligt normen innebär att vara man eller kvinna.

3.2 Den heterosexuella matrisen

Grundläggande för hur de två erkända könen skapas menar Butler (i Rosenberg 2005, s 10–11) är heteronormativitet. Detta sker utifrån att män och kvinnor ses som lämpade för

varandra på grund av tanken om att dessa innehar konträra egenskaper där den ena kompletterar den andra. Butler (2006, s. 208) förklarar genom den heterosexuella

matrisen att om kroppar ska vara begripliga enligt normen för heterosexualitet så måste

dessa kunna identifieras genom två tydliga kön och detta för att kunna upprätthålla heterosexualitet. Två kön och heteronormen är enligt Butlers modell därmed förenade och bygger på varandra. Heteronormativitet bygger på ett binärt könssystem och en binär könsuppfattning bidrar återigen till normen om heterosexuella relationer. Med detta kommer ett samhälleligt antagande om att det för människor skulle vara ett naturligt sätt att existera på. Således blir (hetero)sexualitet och det ”naturliga” begäret centralt i hur vi traditionellt uppfattar kön och genus (Butler 2015, s 120). Den här modellen kommer att användas i syfte att visa på hur reproduktionen av tvåkönsnormen kan tolkas utifrån att heteronormativitet ofrånkomligt präglar samhället och lämnar avtryck i form av normativa föreställningar om kön.

3.3 Performativitet

Butler använder olika begrepp för att argumentera för den sociala konstruktionen av kön. Hon tillämpar begreppet performativitet och detta har blivit ett huvudsakligt koncept i relation till hur hon menar att kön görs. Performativitet kan knytas till flera olika teoretiker som har använt termen för att belysa hur bland annat språkliga uttryck kan få något att bli till (Butler i Rosenberg 2005, s. 15). Orden inte bara representerar en händelse som t.ex. en ceremoni utan gör själva företeelsen till vad det är. Med begreppet performativitet, ur Butlers perspektiv, kan skapandet av olika sociala kategorier förklaras som konstruerade av samhället och dess kulturella kontext (Butler i Rosenberg 2005, s. 14; 2006, s. 34). Det handlar om att aktivt bidra till skapandet av och normer kring kön, etnicitet, klass osv. Människor föds inte med inneboende essenser som på ett naturligt sätt kategoriserar personer i sociala grupper. Däremot tillämpar människor etiketter på varandra, och sig själva, utifrån samhälleliga och kulturella normer vilket leder till görandet av t.ex. kön och sexualitet. Dessa kategorier är dock inte fullkomligt rigida. Eftersom människor aktivt definierar sin omgivning, dvs. gör den till vad den är, betyder det att kategorierna som skapas därmed också är möjliga att förändra.

Kopplat till skapandet av kön så menar Butler (2006, s. 188) att ”gender fashions itself [as] an imitation without an origin”, alltså könsidentiteter uppkommer utan att det

egentligen finns ett original. Detta betyder att alla människor ”gör” kön på sitt eget sätt och ingen är den andra lik. Likväl existerar föreställningar i form av språk och normer som sätter regler för hur en man eller kvinna skulle vara, som om det fanns original att efterlikna och att det skulle vara naturligt att existera som varandras motpoler (Butler 2005, s. 110; 2006, s. 30–31). Detta står i direkt koppling till den heterosexuella matrisen. Vi gör kön utifrån en oundviklig heterosexuell matris som säger att det finns ett sätt att upprätthålla relationer och existera på. Med denna modell tillkommer de grundläggande normer som binder samman kön och sexualitet utifrån ett motsatsperspektiv. När normerna efterlevs så reproduceras dessa konträra identiteter. Med detta upprätthålls normen om två kön och deras stereotypa egenskaper samt heteronormativitet. I dessa performativa akter är upprepning essentiellt i återskapandet av kön. Den konstanta upprepningen av att producera två olika kön efter normativa egenskaper har gjort att den binära könssuppfattningen fortfarande ligger som en central strukturell grund i samhället. Detta system lämnar lite utrymme för att gå utanför reglerna för kön. De som inte håller sig inom ramarna för vad som förväntas eller ses som naturligt kan utsättas för negativa påföljder (Butler 2006, s. 190). Det performativa begreppet gör sig betydelsefullt i relation till hur språk och uttryck kan agera som komponenter i görandet och omformandet av kön. I analysen kommer det att användas för att utläsa på vilka sätt kön görs inom och utanför gränserna för tvåkönsnormen.

4. Metod

Följande kapitel redogör för studiens genomförande utifrån metodval, urval, begränsningar, forskningsetik samt analysarbete. Studien bygger på ett kvalitativt förfarande med observationer som metod för insamling av empirin.

4.1 Metodval

Alvehus (2013, s. 20–21) menar att en kvalitativ metod används i syfte att närma sig människors interaktioner med världen och varandra för att visa på oftast komplexa samband. Kvantitativa metoder fokuserar istället på att grunda sin studie på statistik vilka används för att kunna dra generaliserbara slutsatser (ibid. s. 66). Eftersom syftet med denna studie berör just människors interaktioner och språk blev ett kvalitativt förfarande utgångspunkten för studien. Även i kvalitativa undersökningar kan dock kvantiteter ha sin relevans när det gäller t.ex. återkommande uttryck som utifrån ett kvalitativt fokus blir intressanta för dess betydelse ”i olika sociala sammanhang” (ibid. s. 21). I koppling till Butlers argument om hur upprepning är ett viktigt element i görandet av kön blir därför återkommande uttryck baserat på en kvalitativ insamlingsmetod relevanta.

Inom kvalitativa metoder finns det flera olika sätt att samla in empiri. Larsen (2009, s. 89) skriver att ”[o]bservationer handlar om systematiska iakttagelser” under vilka, menar Alvehus (2013, s. 93), forskaren dokumenterar interaktioner och människors beteenden. Att samla information om hur människor ter sig i olika situationer skulle kunna genomföras med hjälp av intervjuer, men problematiken ligger i huruvida informationen som förmedlas är fullkomligt pålitlig eller säker (Alvehus 2013, s. 80). Dessutom lämpar sig intervjuer snarare bättre för hur människor tänker och känner inför något, vilket inte ligger som fokus i mitt syfte. Hur är då observation mer relevant för denna studie? Då frågeställningarna tillsammans med syftet handlar om att fånga personers spontana samtal i en specifik miljö är det mer väsentligt för mig att befinna mig ”där och då” i en okonstlad miljö för att kunna dokumentera dessa interaktioner. Därav har observationer varit en lämplig metod för att samla in det empiriska underlaget som kommer att analyseras.

Larsen (2009, s. 90–91) redogör för olika sätt en observatör kan delta eller inte, i den miljö som ska undersökas. Med en aktivt deltagande roll är forskaren mycket involverad

i vad som händer till skillnad från att vara icke-deltagande där en befinner sig på plats utan att interagera med någon. Med en högst deltagande roll påverkas även människor och deras beteenden i större grad vilket jag har velat undvika. Precis som med syftet för observation som tillvägagångssätt grundas mitt val av deltagarroll på att fånga människors till största del opåverkade interaktioner. Karaktären på min roll som observatör har skiftat under observationerna. Jag har i största del varit passivt deltagande på så sätt att jag har befunnit mig i utkanten av den pågående verksamheten med intentionen att inte påverka så långt det har gått. Dock har jag befunnit mig i situationer som har krävt mitt deltagande, bland annat när barn har initierat samtal med mig genom att ställa frågor som har varit relevanta för studiens syfte.

4.2 Urval

Jag hade sedan tidigare haft kontakt med den förskola som jag observerade på och jag är för många där ett bekant ansikte. Inför att lämna samtyckesblanketter på förskolan kontaktade jag pedagogerna på två avdelningar med barn i åldrarna tre till fem. Avdelningarna ligger jämte varandra med en planlösning som tillåter barnen att vistas på båda ställen. Anledningen till att inkludera två avdelningar var för att öka chanserna till samtycke, på så sätt skulle det finnas ett större empiriskt underlag för studien. Om en utgår från Alvehus (2013, s. 67) beskrivning av strategiska urval så faller jag innanför ramen för detta eftersom verksamheten som skulle studeras redan var känd för mig sedan tidigare samt att mitt val av avdelningar har underlättat observationernas genomförande.

4.3 Genomförande

Inför studien lämnade jag samtyckesblanketter till båda avdelningarna på förskolan och fick sammanlagt in 14 stycken samtycken från barnens vårdnadshavare. Under observationerna har jag haft fokus på ca sju av dessa. Även pedagogerna, tre på varje avdelning, gav sitt medgivande till att jag fick observera dem. Fokus har legat på framförallt fyra av dessa pedagoger. Barnen och pedagogerna på de båda avdelningarna samverkar framförallt på morgonen så därför valde jag att lägga mest tid på att observera under förmiddagarna. Väl på förskolan klargjorde jag tillsammans med pedagogerna för barnen vad jag skulle göra där, min roll som student och att jag skulle vistas där under några dagar för att samtala och ibland skriva ned det som hände på avdelningen.

Observationerna har fångats med hjälp av fältanteckningar, något som kan vara mer eller mindre diskret under själva observationen men samtidigt kräver mycket tid för att skriva ned och samtidigt komma ihåg detaljer. När jag har observerat och själv ingått i samtal med de barn vars vårdnadshavare har samtyckt till medverkan har jag återigen frågat om det är okej att jag antecknar när det har varit aktuellt.

Observationerna har ägt rum under fyra dagar; tre förmiddagar och en eftermiddag, under tre timmar åt gången. Samarbetet mellan avdelningarna har gjort så att jag har kunnat vandra mellan platserna för att observera och samtala men jag har haft mer fokus på den ena avdelningen. Det har funnits platser på avdelningarna där jag har kunnat placera mig för att observera och samtidigt bibehålla en relativt icke-deltagande roll och ändå kunnat ha en överblick över avdelningen. När jag har rört mig bort från en sådan plats har jag också haft mer kontakt med barn som har initierat samtal med mig.

4.4 Begränsningar

Under studiens gång kommer forskarens metodiska val, empiriska urval och närvaro att påverka den slutgiltiga produkten oavsett om det gäller intervjuer eller observationer (Backman 2016, s. 61; Alvehus 2013, s. 93). Det empiriska underlag och den analys som ingår i den här studien är alltså ett resultat av mina urval och tolkningar. Trots att intentionen med observation som metod i den här studien har varit att få en inblick i någorlunda naturligt förekommande interaktioner och situationer så kan det inte garanteras att det alltid har varit fallet. Eftersom jag är ett bekant ansikte för de som har observerats är också detta en möjlig påverkansfaktor.

4.5 Forskningsetiska riktlinjer

Vid olika typer av forskning är det nödvändigt att följa de etiska regler som Vetenskapsrådet (2002) har skrivit fram i syfte att göra de involverade personerna medvetna om hur forskningsarbetet kommer att uträttas. Nedan följer de fyra huvudkrav som är aktuella inför humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och denna studie.

4.4.1 Informationskravet

Att informera deltagare och berörda om hur och på vilka sätt forskningen kommer att gå till handlar om att visa på transparens och förbereda personerna på vilka villkor som de deltar i forskningen (Vetenskapsrådet 2002). Detta innebär att syfte och genomförande har varit beskrivet i samtyckesblanketterna.

4.4.2 Samtyckeskravet

Inhämtandet av samtycke från deltagare är alltid ett krav och när det som i denna studie gäller barn under femton år ska vårdnadshavare ge sitt godkännande (Vetenskapsrådet 2002). Även barnen behöver ge sitt samtycke till medverkan, något som jag har tagit i beaktning under observationerna. Både vårdnadshavare och barn har rätt att avbryta sitt deltagande och ta tillbaka samtycket utan att detta för dem resulterar i några negativa effekter, vilket ej har skett.

4.4.3 Konfidentialitetskravet

När det gäller de uppgifter som kommer av forskningen ska dessa förvaras och behandlas på ett sådant sätt att utomstående inte kan få tillgång till dessa eller kunna identifiera plaster eller personer (Vetenskapsrådet 2002). De barn och vuxna som har ingått i observationerna för denna studie har avidentifierats på så sätt att namn har bytts ut samt att platsuppgifter inte är tillgängliga.

4.4.4 Nyttjandekravet

De uppgifter som är insamlade under forskningens gång ska inte ingå i andra sammanhang eller spridas utanför just det forskningsändamål som gäller (Vetenskapsrådet 2002). Den samtyckesblankett som jag lämnade ut på förskolornas avdelningar informerade även om hur de fältanteckningar som skulle föras kommer att förstöras när arbetet är examinerat.

4.6 Analysarbetet

Larsen (2009, s. 101–102) beskriver innehållsanalys som ett sätt att bearbeta sin empiri genom att hitta samband och mönster. I koppling till detta har jag enligt Alvehus (2013, s. 110–111) beskrivning sorterat det empiriska materialet med studiens syfte i åtanke.

Redan under insamlandet av empirin skedde en sådan grov tematisk indelning genom att jag kopplade observationerna till studiens frågeställningar. Analysen är också producerad utifrån ett abduktivt tillvägagångssätt vilket innebär att empiri och teori utvecklas och mejslas fram genom att fokus skiftas mellan de olika delarna (Alvehus 2013, s. 109). Arbetet för att förstå den teoretiska bakgrunden för den här studien har lett till analytiska tolkningar och mönster i empirin. Samtidigt har det funnits delar av det empiriska underlaget som har lett till att bakgrunden för teorin har breddats, i sökandet efter hur empirin kan tolkas. Resultatet är ett tematiserat upplägg där analysen av empirin är ordnad efter de ytterligare mönster som har framkommit under sortering och bearbetning.

5. Resultat och analys

I kapitlet presenteras det empiriska underlaget som utgörs av dialoger och språkliga uttryck tillsammans med analyser av dessa. Studiens syfte och frågeställningar har använts för att utläsa genomgående teman i resultaten och dessa utgör tre stycken. Avsnitt ett behandlar framförallt reproduktionen av att göra två kön genom språkliga uttryck och performativitet. För avsnitt två ligger fokus på hur den heterosexuella matrisen tydliggör skapandet av två kön genom könade förväntningar. I den sista delen av analyskapitlet kopplas resultaten till hur barn kan tolkas utmana tvåkönsnormen.

5.1 Direkt köning genom språket

Följande utdrag är några exempel som utspelade sig under alla fyra observationsdagar. Dessa är några av många liknande yttringar där pedagoger riktar sig till flera barn samtidigt:

Pedagog till några barn som befinner sig inne på toaletten: Vad gör flickorna?

Ropar till barnen: Vad gör ni flickor på toaletten? Efter en stund: Tjejer, vill

ni vara i hallen?

Pedagog till en grupp barn: Ni, tjejer, ni som har gjort flygplan kan gå ut i hallen.

Pedagog till en grupp barn som sitter och leker: Hej, tjejer, god morgon! Pedagog till en grupp barn: Tjejer! Vill ni läsa bok på arabiska?

Det blir tydligt att det är pedagogerna här som sätter den könande prägeln i interaktioner med barnen. Butler (i Rosenberg 2005, s. 15–16) trycker på att upprepning är kärnan i hur kön görs. I utdragen ovan syns genast hur ordet tjej återkommer från de vuxnas håll med direkt applikation på olika grupper av barn. Deras upprepande av att ange barn som tjejer står i direkt relation till performativt handlande av kön där språket får en ledande roll i görandet av kön. Samhället och världen grundas på normen om två stycken kön vilket översätts i pedagogernas språkliga uttryck och signaleras till barnen genom repeterandet av att bli könad som det ena binära könet och inte det andra. Den köning som genom språket kommer från pedagogerna sker även på ett individuellt plan där könade ord riktas direkt till enskilda barn: ”Vi slänger den, gumman.” ”Tack, gumman.”

”Var ska du, hallå pojke!” ”Lägg dig och vila, gumman.” Förutom att de könade orden fortsätter att kommunicera ett tolkande av barnens könsidentiteter så begränsas även dessa ord till flicka/pojke, något som blir påtagligt i följande utdrag:

Barnen och pedagogerna samlar ihop sig inför en stundande lunch och en pedagog ber några barn att räkna hur många flickor respektive pojkar som finns där. Barnen går runt och pekar på olika barn samtidigt som de räknar högt för alla. Ibland skrattar pedagogerna när ett barn ”räknar fel” och säger exempelvis ”Nämen Mika är ju en flicka!”.

Butler (2006, s. 9–10) menar att det ”biologiska könet” har av människan tillskrivits en självklar naturlighet men är precis som det könsbinära systemet konstruerat och förmedlar inte ett ”egentligt” kön. Vad som för pedagogerna och barnen kan tolkas som en vardaglig rutin, att räkna pojkar och flickor, kan översättas till ett automatiskt handlande av att reproducera två kön, samt vem av barnen som innehar vilket, till just en naturlighet. Att detta iscensättande av att göra tvåkönsnormer övertygande inte blir ifrågasatt kan förklaras med ”punishments that attend not agreeing to believe in them” (Butler 2006, s. 190). Normerna upprätthålls genom att det blir skadligt för individer att befinna sig utanför dem. Kopplat till den här aktiviteten så finns det inga utrymmen för barnen att befinna sig någon annanstans än inom normerna för kön. Pedagogernas skratt skulle kunna översättas till att barnens räknande är så uppenbart felriktade att det blir komiskt men det agerar även som ett tillrättavisande. Den språkliga interaktionen med barnen och pedagogernas tillrättavisande skratt kan ses som performativa akter vilka skapar och sätter gränserna för kön.

För barn som inte har internaliserat sina kamraters könsidentiteter utifrån tvåkönsnormen eller betydelsen av kön överhuvudtaget kan räknandet av kön möjligen te sig förvirrande eller utan mening. Därav vad som kan tolkas som barnens ”felbedömningar” i deras räknande. Genom att pedagogerna tillrättavisar de räknande barnen ser de dock till att dessa socialiseras in i enlighet med hur kön ska göras utifrån tvåköns- och heteronormen; femininitet är lika med flicka och maskulinitet är lika med pojke. Vad de tidigare resultaten kunde visa var att konstanta könade uttryck från pedagogerna förmodligen är en del av deras och barnens vardag på förskoleavdelningarna, därav ses en aktivitet som denna återigen som ett naturligt inslag.

Vad som blir märkbart utifrån de empiriska utdragen hittills är att det är övervägande gånger som barnen blir könade som flickor i grupp eller individuellt benämns med ordet gumman som också är förknippat med flicka. I koppling till detta handlar det ofta om uppmaningar från pedagogernas sida. Resten av barnen uppmärksammas inte alls i lika stor utsträckning vare sig det gäller att bli könade eller att uppmanad till att göra något som pedagogen vill. Detta könade mönster skulle kunna bero på att det bland pedagogerna finns föreställningar om kön och att dessa skiljer sig åt beroende på vilket kön barnen antas ha.

Även om de vuxna har varit huvudsakliga förmedlare av att könade uttryck så finns denna benägenhet också hos barn. Språket och ord fortsätter att visa hur tvåkönsnormen blir synlig:

Vi sitter i en soffa efter mellanmålet och ett barn ska visa mig sin pärm.

Nicole: Jag ska visa (till mig) han… Jag menar hon! Nicole fortsätter att byta

mellan han/hon vid flera tillfällen.

För att tillämpa Butlers (i Rosenberg 2005, s. 15–16) argument om hur människan har konstruerat olika betydelser för olika kroppar så har ord precis som kroppar inte inneboende egenskaper som av sig själva har uppkommit. Pronomen hon och han är konstruerade för att förmedla kön men hade likväl kunnat existera under en helt annan betydelse. Däremot har dessa pronomen, precis som människors kroppar, en lång historia av att betyda något i koppling till tvåkönsnormen. Detta blir tydligt i Nicoles språkbruk ovan. Nicole verkar rätta sig själv utifrån vad hen tror att jag innehar för könsidentitet, vilket är förklarligt i och med pronomen och dess direkta koppling till kön. Det tycks viktigt för Nicole att ”säga rätt”. De könade uttryck som har blivit synliga genom pedagogernas interaktioner med barnen samt räkneaktiviteten är performativa vanor som bidrar till görandet och avgränsandet av kön. För barnen kan det framstå som en del av avdelningens kultur och utifrån detta är det rimligt att Nicole justerar pronomen efter vad hen tror är ”rätt” och håller sig inom tvåkönsnormens gränser.

5.2 Två kön och dess egenskaper

De stereotypa och normativa förväntningar som existerar kring de binära könen tycks förmedlas av pedagoger direkt till enskilda barn genom yttringar som:

”Han är en stark kille!" ”Du är en stor pojke.” ”Duktiga tjejer!”

Precis som i det föregående avsnittet, är det främst de vuxna som i sina språkliga interaktioner med barnen förmedlar könade uttryck. Här kopplar de även ihop kön med normativa egenskaper som att kille är lika med stor och kraftfull. Att uttrycka att en pojke är stark är i sig inte en självklar stereotyp. Den performativa systematiken att alltid göra könet pojke lika med stark medför dock konsekvensen av att det görs till en, med hänsyn till den heterosexuella matrisen, nödvändig stereotyp. Nödvändig på det sätt att förutsättningarna för att heteronormen ska fungera är två kön och dess stereotypt motsatta egenskaper (Butler i Rosenberg 2005, sid 10).

De normativa uttryck som syns ovan blir alltså essentiella i relation till Butlers (2006, s. 208) mening om heteronormen som grund för att skapa två kön. Orden som sägs är inte obetydliga utan det översätts till en samhällelig och internaliserad tanke om att två kön är grundläggande. I det empiriska utdraget ovan syns exempel på hur en ”en stor pojke” ska förhålla sig till vad som kan tolkas som motsatsen ”duktiga flickor”. Det förmedlar direkt till barnen att de innehar ett kön, vilket kön det är och hur barnet ska förhålla sig till sitt tilldelade kön i hopp om att bibehålla genusbalansen i världen (och på avdelningen). Följande uttryck kan ses som exempel på hur detta upprätthålls:

Nicole: Nån sa att Spiderman är kär i Spiderflickan!

Detta påstående skulle kunna tolkas som en reflektion av hur den heterosexuella matrisen fungerar som ett obligatoriskt kontrakt när det gäller kön och sexualitet. Heteronormen kräver två olika kön, pojke/flicka, som attraheras av varandra genom dess motsatser.

Eftersom personer som existerar utanför det binära systemet inte är allmänt erkänt så finns det heller inga normativa egenskaper att tillskriva en sådan identitet. När dessutom könen kvinna och man utifrån normativa föreställningar ses som varandras motpoler (Butler

2006, s. 30–31) blir det tämligen svårt att skapa nya normer som inte förhåller sig till dessa redan etablerade kön på något sätt. Att det skulle finnas fler än två alternativ hade onekligen rubbat den heterosexuella matrisen och kanske skulle det därför inte vara lika naturligt att påstå något annat.

Barns uppfattningar av kön genom attribut sker även dessa på tvåkönsnormens villkor.

Simone: Är du en flicka eller pojke? Jag: Vad tänker du?

Simone: Säg nånting, säg ”Hej”. Jag: Hej.

Simone: Jag tror du är en pojke. Jag: På min röst?

Simone: Jaa!

Simone säger att min röst också låter som en flickas och därför tror att jag är en flicka.

Redan den inledande frågan visar på att det är könsbinäritet som utgör grunden för inte bara det fortsatta samtalet utan också uppfattningen om i vilken utsträckning kön existerar. Att Simone bedömer könstillhörighet utifrån en fysisk egenskap indikerar på att kön bland annat produceras baserat på hur fysiska kroppar ser ut eller i detta fallet låter. I ett samhälle som Butler (2005, s. 47–48) menar är byggt på två konstruerade kön med tillhörande förväntningar granskar Simone min röst utifrån dessa. Precis som Nicole ändrade pronomen efter hur hen uppfattade mig så verkar röstens kvalité enligt Simone insinuera huruvida den kopplas till vilket av de två könen. Det baseras på olikheten i hur den låter, ”är den si eller så?”, antingen eller. Återigen kan sambandet mellan två kön och heteronormen ses som influenser som sätter gränser för på vilka sätt kön kan göras innanför det binära systemet. Egenskaperna hos dessa könsidentiteter ska enligt normen komplettera varandra som motsatser.

5.3 Att utmana tvåkönsnormen

Som visats i föregående samtal med Simone blev det tydligt att vi närmande oss normen om två kön och hur den kan utmanas. Diskussionen uppkommer flera gånger under tiden jag befinner mig på Simones avdelning med den spontana frågan:

Simone till mig: Är du en flicka? Tove: Är du en flicka eller en pojke?

Simone viskar till Tove: Säg inte så, man kan bli ledsen om man frågar det.

Simone tittar och pratar direkt till mig: En gång frågade vi My och då blev

hon ledsen.

Jag: Jag blir inte ledsen, vi kan prata om det. Simone: Kanske bara barn blir ledsna. Tove till mig: Vad är det för skjorta?

Simone: Du har en pojkskjorta fast du är en flicka! Jag: Fast jag är inte en flicka.

Simone: Är du hen? Jag: Kan man säga!

Att Simone varnar Tove för att ställa sin fråga tycks vara i direkt koppling till att de redan har en erfarenhet av att någon har påverkats negativt av det. Butler (2006, s. 190) menar att de som inte håller sig inom systemet för könsnormer eller normer överhuvudtaget är i stor risk för att få utstå i huvudsak negativa påföljder. Oavsett hur barnet My skulle identifiera sig så skulle reaktionen på frågan kunna tolkas som att det fanns ett missnöje eller en obekvämhet med att frågan ställdes. Så som frågan är formulerad, ”flicka eller pojke” gör den laddad med normer som dels sätter gränser för var en kan befinna sig könsidentitetsmässigt men ifrågasätter även sättet en person uttrycker sin könsidentitet på. Det verkar inte vara tydligt ifall personen följer de normativa regler som finns för antingen könet flicka eller pojke. Detta utsätter den som skulle befinna sig utanför dessa normer för att eventuellt behöva blotta detta för andra eller hålla det för sig själv.

Vid närmare reflektion av hur någon, i detta fallet ett barn, kan förhålla sig till diskussioner eller frågor kring kön så blir Simones uttryck angående detta betydelsefullt. Hen menar att det kanske bara skulle vara barn som blir ledsna. Mitt svar representerar

inte alla vuxna men fastslår ändå att det finns vuxna som inte blir ledsna av att prata om det. Är det så att vuxna generellt verkar mer stabila i förhållande till kön? Pedagogernas ständigt performativa akter av att koppla ihop barnen med kön och specifika egenskaper för dessa skulle, av barnen, kunna tolkas som att det verkar vara en självklarhet i den vuxna världen. Vidare finns det till synes ingen diskussion kring identitet och kön mellan pedagoger och barn på avdelningarna som sträcker sig utanför det normativa fältet. Bristen på synliggörandet av ett sådant ämne skulle kunna stå i relation till att könsnormerna tycks vara starkt befästa. Leder de vuxnas agerande kring kön möjligtvis till att Simone uttrycker att ”man kan bli ledsen om man frågar det” och att särskilt barn skulle bli ledsna?

Även om utmanandet av just tvåkönsnormen inte blir synligt mellan pedagogerna och barn på avdelningarna så leder barnen själva in på ämnet med ”Är du en flicka?”. Till en början verkar det som att det för barnen endast finns samma ”antingen eller” när det gäller kön som i den tidigare konversationen med Simone där hen ändrade uppfattning efter hur rösten lät. Likt ljudet av en röst som kan associeras med ett kön benämner barnen ett klädesplagg som tillhörande ett specifikt kön. Om en flicka utifrån den heterosexuella matrisen ska uppträda feminint (Butler i Rosenberg 2005, s. 10) så stämmer det inte enligt normen att flickan skulle bära något som klassas som maskulint, ”du har en pojkskjorta

fast du är en flicka”. Mitt svar som motsäger Simones konstaterande av att jag skulle vara

en flicka skulle kunna resultera i att hen hade fallit tillbaka på att jag är det andra binära könet istället. Trots det vänder sig Simone till ett annat alternativ. Det tycks finnas en osäkerhet kring mig och mitt uttryck som möjligtvis leder till denna normbrytande akt. Kanske har konversationen utmanat det förutsatta sättet att göra kön på vilket leder till att Simone plockar fram pronomenet hen, ett begrepp som utmanar det könsbinära systemet. Som med andra pronomen är hen ett ord med en konstruerad betydelse av att representera en identitet som befinner sig utanför det binära könssystemet. Även om Simone säger att jag skulle vara hen så kan det tolkas som att ett bredare uttryck för att benämna eller kategorisera en person som bortom kille eller tjej.

Simone kommer fram till mig dagen efter föregående samtal:

Även om könsnormer fortsätter att existera så är människor enligt Butler (2005, s. 92–93) kapabla till att hela tiden göra och skapa nya versioner av kön. Med nya kulturella kontexter som tillåter att tolka dessa könsidentiteter utanför det binära systemet tycks tvåkönsnormen börja luckras upp. Faktumet att pronomenet hen existerar och börjar bli allt mer uppmärksammat visar på att kulturella och samhälleliga förändringar är en realitet, något skulle kunna tolkas som en spegling i språket hos Simone. Den osäkerhet som tidigare fanns kring att inte ”veta” någons könsidentitet tycks genom mina och Simones samtal ha omvandlats till en förståelse för ordet hen och dess innebörd. Språket har här bidragit till att tänja på gränserna för det performativa görandet av kön.

5.4 Sammanfattning

Butlers teoretiska beskrivningar av det sociala könets konstruktion tillsammans med den heterosexuella matrisen och begreppet performativitet har använts för att analysera det empiriska underlaget som har utgjorts av språkliga interaktioner och uttryck på två förskoleavdelningar. Dessa har haft betydelse för hur tvåkönsnormen har kunnat synliggöras med perspektiv på upprepningen av normativa språkliga uttryck. Samtalen har också kunnat visa hur gränserna för könsbinäritet har utmanats genom uppmärksammandet av pronomenet hen.

6. Diskussion

I detta kapitel kommer resultaten och analyserna av dessa att diskuteras vidare i relation till studiens syfte, den tidigare forskningen samt mina metodval. Syftet med studien var att undersöka hur tvåkönsnormen framträder utifrån samtal mellan olika aktörer i förskolan samt på vilka sätt den skulle kunna utmanas av barn och vuxna. Syftet har formats efter aktuella samhälleliga debatter som berör kampen och ifrågasättandet av tvåkönsnormens begränsningar och var yngre barn har en plats i detta. I diskussionen lyfts hur empirin skildrar tre teman i koppling till frågeställningarna.

6.1 Resultat

Genom språkliga interaktioner har görandet av tvåkönsnormen och utmanandet av den på två förskoleavdelningar kunnat synliggöras. Samtalen har haft sin relevans i koppling till hur språkliga uttryck bidrar till att forma normer.

När det gäller den första delen av resultaten som relaterar till frågan om hur tvåkönsnormen blir synlig i interaktioner mellan vuxna och barn kan konstateras att pedagogerna sätter en normativ prägel som barnen passivt får tar emot. Emilson m.fl. (2016) och Bowskill (2017) tillsammans med Dietert och Dentice (2012) visar alla på ett gemensamt mönster i sina studier där vuxna också tycks vara huvudsakliga gränsväktare när det gäller könsnormer. Utifrån analyserna i den här studien ser tvåkönsnormen ut att befästas framförallt genom upprepade könade uttryck som förmedlas från pedagog till barn. Detta har synts i direkt köning där individer har tilldelats könsidentiteter vilka begränsas till pojke och flicka. När det gäller de studier som har genomförts i svenska kontexter visar Emilson m.fl. (2016) och Shutts m.fl. (2017) att en så kallad könsneutral pedagogik inte tycks ha haft den positiva effekt som förväntades. Pedagogerna framförde dels kritik mot motsägelsefulla formuleringar i förskolans läroplan men beskrev även sin egen osäkerhet kring hur de skulle behandla barnen baserat på egna uppfattningar om kön. Det blir tämligen svårt för någon som känner sig osäker gällande normkritiskt arbete att faktiskt utföra detta på ett medvetet sätt som i slutändan gynnar barnen. För förskolepedagoger skulle det därför bli betydelsefullt att föra kontinuerliga diskussioner kring hur styrdokument kan tolkas samt inhämta hjälp utifrån med relevant kunskap, i syfte att medvetandegöra sig själv i sitt normkritiska arbete.

Samtidigt upptäcktes i analysen att tillsammans med denna direkta köning, med utgångspunkt i två könsidentiteter, tillskrevs barnen normativa och stereotypa egenskaper. Även barnen visade på tendenser att koppla ihop uttryck och fysiska egenskaper med de binära könen utifrån normativa föreställningar. Dietert och Dentice (2012) lyfter även fram detta i sin studie där omgivningen förde stränga taktiker i syfte att socialisera transindivider efter ett könsbinära koder. Ett motstånd av det här slaget i skolsammanhang menar Bowskill (2017) påverkar dessa personer på ett negativt sätt utifrån flera aspekter, bland annat psykiskt mående. Om barn ska få det trygga utrymme som är nödvändigt för att kunna reflektera kring sin egen identitet menar Summanen och Summanen (2017, s. 77) att pedagoger har ett betydande ansvar för att miljön blir inkluderande. Även om läroplanen för förskolan tycks innehålla motstridiga formuleringar så konstateras att barnen ska få uppleva en trygg plats med utrymme att få utvecklas med hänsyn till individers olikheter (Skolverket 2016, s. 5–6). Vetskapen om hur kön görs genom bland annat språkliga uttryck skulle bidra till det systematiska arbete som är nödvändigt för att bryta upp begränsande tvåkönsnormer som också präglar förskolan. Även om förskolan inte tycks vara skyddad från tvåkönsnormens starka influenser genom de interaktioner som har fångats på avdelningarna så synliggörs dock hur normer är föränderliga till sin natur.

I den del som berörde utmanandet av tvåkönsnormen ställde jag frågan om och på vilka sätt pedagoger och barn gör detta. I analysen och under observationerna framkom inga interaktioner mellan både vuxna och barn eller uttryck från endast pedagogerna som skulle klassas som ett utmanande av tvåkönsnormer. Däremot har barn fört samtal kring ickebinär könsidentitet vilket kan tyckas överraskande på grund av den könade stämning som förmedlades av pedagogerna. Pronomenet hen framkom som en symbol för en identitet som befinner sig utanför det könsbinära systemet. Barnen har till skillnad från pedagogerna, som tycks hålla fast vid att tolka kön som en reproduktion av binära original, visat på en öppenhet för fler alternativ än två. I egenskap av blivande förskollärare ses detta som en ett tecken på goda möjligheter för ett mer inkluderande klimat i förskolans framtid. Uttryck som ses som värda att ta vara på och uppmärksamma för att blir mer medveten om hur en kan bemöta individer utan att begränsa möjligheterna för dessa.

Även om dessa samtal kan visa på hur barn i förskolan utmanar tvåkönsnormen så är de samtidigt specifika till sin kontext eftersom jag ingår i konversationerna. Trots detta tyder resultaten på att det verkar finnas en ovana kring att diskutera kön och identitet på avdelningarna. Eftersom jag blev objekt för normbrytande uttryck i samtal med barnen så väcker det också en undran om det behövs just icke-normativa uttryck för att skapa diskussioner? Om så är fallet blir ett aktivt bidragande till att inkorporera ett normkritiskt förhållningssätt i förskolemiljön, med pedagogen som ansvarig för detta, vitalt. Detta skulle öppna upp för fler möjligheter, utanför de normativa ramarna, för barnen.

6.2 Metodval

Redan inledningsvis skapade jag kategorier kopplade till mina frågeställningar under observationerna. Visserligen kan det ha gjort urvalet av empiri mer avsmalnat och mindre öppet för annorlunda resultat men samtidigt har det hjälpt att hålla innehållet relevant för studiens syfte och frågeställningar. Trots att jag har haft mest fokus på en av avdelningarna under observationerna så har jag sett till så att empirin i resultat- och analyskapitlet är representativ för båda avdelningarna.

Min ibland deltagande roll som observatör har även lämnat en närvaro i det empiriska underlaget. Exempel på detta som bör kommenteras är hur just min närvaro har fått betydelse för resultaten då jag har ingått i flera samtal med barnet Simone. Att just vi hamnade i ett möte verkar har haft betydelse för vilka samtal som uppstod, därmed skulle det vara svårt att återupprepa studiens genomförande för att kunna jämföra resultat. I koppling till detta kan det ses som problematiskt att en stor del av empirin fokuserar på samtal med ett barn. Dock baseras studien på ett kvalitativt tillvägagångssätt och intresset ligger därför inte i att basera slutsatser på i huvudsak kvalitativa förekomster i resultaten. Syftet har varit att på djupet förstå de samtal som har förts. Vidare har alla konversationer initierats av barnen och varit tillräckligt relevanta och viktiga för att ingå i resultaten av studien. Min närvaro och antalet observerade individer värderas därför inte som en negativ effekt och med studiens syfte i fokus så har speciellt dessa konversationer kunnat uppmärksamma hur barn i förskolan kan utmana tvåkönsnormen.

6.3 Avslut och förslag på vidare forskning

Det finns resultat som i brist på tid för observation inte har kunnat visa tillräckligt tydliga mönster för att kunna analyseras vidare. Ett märkbart mönster av att barn oftast blev könade som flickor uppenbarade sig men hann inte utvecklas vidare för att jag skulle kunde göra tydliga teoretiska kopplingar. Detta skulle kunna vara av intresse när det gäller genusforskning inom förskolan och är något som skulle kunna undersökas vidare. Vad har det för betydelse för yngre barns identitetsutveckling?

Vidare har denna studie tagit fasta på hur tvåkönsnormen kan uppenbara sig och utmanas genom språkliga interaktioner och uttryck. Detta lämnar öppet för att undersöka hur tvåkönsnormen även kan ta uttryck i till exempel den pedagogiska miljön samt hur olika verksamheter och dess aktörer arbetar med att förhålla sig till tvåkönsnormen. Barns perspektiv blir även viktigt att ta vara på då det tycks finnas en brist på yngre barns egna tankar kring kön och identitet inom forskningen för genus i förskolan. Att aktivt inkludera transpersoner och fler ickebinära personer som är verksamma inom förskola i forskning skulle också utgöra ett bredare perspektiv. Vilket stöd finns det till exempel för de personer som inte befinner sig inom ramarna för tvåkönsnormen i förskoleverksamheter?

Referenser

Alvehus, Johan. (2013). Skriva uppsats med kvalitativ metod: en handbok. Stockholm: Liber.

Backman, Jarl. (2016). Rapporter och uppsatser. 3. uppl., Lund: Studentlitteratur

Bowskill, Tabitha. (2017). How educational professionals can improve the outcomes for transgender children and young people. Educational & Child Psychology, 34(3), s. 96-108.

Butler, Judith. (2006). Gender trouble: feminism and the subversion of identity. New York: Routledge

Butler, Judith. (2005). Inledning. I Rosenberg, Tiina (red.) Könet brinner!: texter. Stockholm: Natur och kultur, s. 7–34.

Butler, Judith. (2005). Kön/genus/begär som subjekt. I Rosenberg, Tiina (red.) Könet

brinner!: texter. Stockholm: Natur och kultur, s. 35–56.

Butler, Judith. (2005). Subversiv Performativitet. I Rosenberg, Tiina (red.) Könet

brinner!: texter. Stockholm: Natur och kultur, s. 87–94.

Butler, Judith. (2005). Queerkritik. I Rosenberg, Tiina (red.) Könet brinner!: texter. Stockholm: Natur och kultur, s. 95–126.

Dietert, Michelle & Dentice, Dianne. (2012). Growing Up Trans: Socialization and the Gender Binary. Journal of GLBT Family Studies, 9(1), s. 24–42. DOI:

10.1080/1550428X.2013.746053

Diskrimineringsombudsmannen (DO). (2015). Lika rättigheter i förskolan: ett stöd i

förskolans likabehandlingsarbete. Tillgänglig:

http://www.do.se/globalassets/stodmaterial/stod-skrift-lika-rattigheter-i-forskolan.pdf [2018-15-02]

Emilson, Anette; Folkesson, Anne-Mari & Lindberg, Ingeborg Moqvist. (2016) Gender Beliefs and Embedded Gendered Values in Preschool. International Journal of Early

Childhood, 48(2) s. 225-240. DOI: 10.1007/s13158-016-0162-4

Gisslow, Camilla. (2017) Så gör du om ditt barn kommer ut som trans. Aftonbladet, 14 mars. Tillgänglig: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/ranQl/sa-gor-du-om-ditt-barn-kommer-ut-som-trans [2018-02-18]

Larsen, Ann Kristin. (2009). Metod helt enkelt: en introduktion till

samhällsvetenskaplig metod. Malmö: Gleerups

RFSL. (2015). Begreppsordlista. Tillgänglig: https://www.rfsl.se/hbtq-fakta/hbtq/begreppsordlista/ [2018-29-03]

Salmson, Karin & Ivarsson, Johanna. (2015). Normkreativitet i förskolan: om

normkritik och vägar till likabehandling. Linköping: Olika.

Shutts, Kristin; Kenward, Ben; Falk, Helena; Ivegran, Anna & Fawcetts, Christine. (2017). Early preschool environments and gender: Effects of gender pedagogy in Sweden. Journal of Experimental Child Psychology, volym 162, s. 1-17. DOI: 10.1016/j.jecp.2017.04.014

Skolverket. (2016). Läroplan för förskolan Lpfö 98 Reviderad 2016. Stockholm: Skolverket

Summanen, Edward & Summanen, Tom. (2017). Trans, kön och identitet: att arbeta

inkluderande i fk-6. Första upplagans första tryckning Stockholm: Natur & Kultur

Sydsvenskan. (2013). Pedagog vill lära barnen mer om queer. Sydsvenskan, 1 oktober. Tillgänglig: https://www.sydsvenskan.se/2013-10-01/pedagog-vill-lara-barnen-mer-om-queer [2018-22-02]

Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom

humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. Tillgänglig:

http://www.gu.se/digitalAssets/1268/1268494_forskningsetiska_principer_2002.pdf [2018-03-23]

Völker, Alexandra. & Rohjan Gustafsson, Azade. (2017). Ett tredje juridiskt kön. (Motion 2017/18:750). Stockholm: Sveriges Riksdag. Tillgänglig:

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/ett-tredje-juridiskt-kon_H502750 [2018-24-02]