Har papperslösa rätt till sjukvård? En studie om papperslösas rättigheter

Institutionen för Internationell migration och etniska relationer Malmö högskola

IMER 61-120p

Magisteruppsats C/D 30p 2008-08-18

Har papperslösa rätt till sjukvård?

En

studie om papperslösas rättigheter

Handledare: Jonas Otterbeck Examinator: Anne Sofie Roald Författare: Mia Fridh

2

Sammandrag

Syftet med uppsatsen är att undersöka papperslösas rätt till sjukvård, ur ett mänskligrättighets perspektiv. Genomförandet av uppsatsen har gjorts genom en samhällsvetenskaplig metod, där har jag använt mig av en kvalitativ undersökning. Det material som jag har använt mig av i uppsatsen, är intervjuer med människor som arbetar med frågor som berör papperslösa. Det tillsammans med litteratur och internetkällor som berör ämnet samt olika lagar. Resultatet av min undersökning blev att papperslösa inte har någon rätt till sjukvård i praktiken men

rättsligt sett har dem det. Slutsatser kring min uppsats är att en tydligare lagstiftning bör stiftas och att sjukvårdspersonal ska kunna utgå efter vårdbehov och inte efter legal status och

betalningsförmåga. Vårdpersonal behöver få bättre utbildning vad gäller papperslösas rätt till sjukvård och om sekretesslagen. Regering och riksdag ska ta sitt ansvar för papperslösa och erbjuda dem sjukvård på lika villkor som övrig befolkning och en subventionerad vård. Alla människor har rätt att få sitt grundläggande vårdbehov tillgodosett.

Nyckelord: papperslösa, sjukvård, välfärdsstat

Abstract

The aim with my essay is to find out if illegal migrant`s have the right to medical care. My material consists of interviews together with literature, and internet sources. They are main sources. The result of my study is that illegal migrant´s doesn’t have the right to medical care in practice, but they have so legally. Conclusions in my essay are: that people who work with medical care, must be able to give their patient medical care according to medical rules. The rules are that those who are in need of medical care should be given medical care. The criteria should not depend on whether a patient can pay or if they stay in the country legally. The people, who work with medical care, must be educated in illegal migrant’s right to medical care, and about how to act according to different rules, when illegal migrant´s visit a hospital. The Swedish council and government are responsible for illegal migrant´s medical care. They must take their responsibility and give them the right to medical care on the same conditions as those who stay in Sweden legally, and even pay for their medical care. Every person has the right to basic medical care needs, and to have them fulfilled.

3 Förord

Det har varit intressant att få sätta sig in i ämnet som berör papperslösa. Under uppsatsens gång har jag kommit till insikt om hur beroende människor är av välfärdsstaten, lagar och politiska beslut. Jag vill rikta ett stort tack till Jonas Otterbeck för all hjälp och stöd som jag har fått. Tack även till familj och vänner för stöd och tålamod under den tid som

arbetsprocessen pågått. Tack även till mina informanter för intressanta intervjuer och tankar kring ämnet.

4

Innehållsförteckning

1.1 Syfte och frågeställning ... 8

1.2 Avgränsning ... 9 1.3 Definition av papperslösa ... 10 1.4 Disposition ... 12 2 Metod ... 13 2.1 Sekundärlitteratur ... 13 2.2 Intervjuerna ... 14 2.3 Informanterna ... 15 2.4 Tolkning av intervjuer ... 15 2.5 Källkritik ... 16

3 Internationell och svensk rätt ... 17

3.1 Lagar ... 17

3.2 FN och Paul Hunt ... 18

3.3 Sverige ... 20

3.3.1 Motioner ... 21

3.3.2 Propositioner ... 21

3.4 Malmö ... 21

3.5 Intresseorganisationer ... 22

3.5.1 Läkare utan gränser ... 22

3.5.2 Röda Korset ... 22

4 Teoretiska perspektiv på välfärdsstaten ... 26

5 4.1.1 Välfärdsstat ... 28 4.1.2 Öberg ... 28 4.1.3 Geddes ... 29 4.1.4 Brochmann ... 30 4.1.5 Hammar ... 32

4.1.6 Andra forskare inom området ... 33

4.1.7 Daniels ... 34

4.2 Sammanfattning av de olika forskarnas positioner ... 34

4.3 Tidigare forskning om papperslösa och sjukvård ... 36

5 Empiri ... 39

5.1 Inledning ... 39

5.2 Tillgången till sjukvård ... 39

5.3 Problem idag ... 40

5.4 Ansvar ... 40

5.5 Förbättring av situationen ... 41

5.6 Rätten till sjukvård ... 41

5.7 Hälsostatus och vårdbesök ... 41

5.8 Framtidens vårdsituation ... 42

5.9 Etik och moral ... 42

6 Analys ... 45 6.1 Diskussion ... 49 6.2 Framtidsutsikter ... 50 7 Referenslitteratur ... 52 7.1 Offentligt tryck ... 52 7.2 Proposition ... 52 7.3 Litteratur ... 52 7.4 Elektroniska källor ... 54

6

Bilaga 1 ... 57 Bilaga 2 ... 59 Bilaga 3 ... 61

7

1 Inledning

Vilka våra mål än må vara, behöver vi vår hälsa och även en lämplig hälso- och sjukvård. (Daniels 2008:35)

Inom Europa har länder som Italien och Spanien lagar, där papperslösa får fri eller

subventionerad sjukvård. Staten Sverige har utsatts för påtryckningar ifrån FN, EU och olika intresseorganisationer som menar att papperslösa ska erbjudas lika tillgång till hälso- och sjukvård som den övriga befolkningen. Situationen för de papperslösas rätt till sjukvård i Sverige idag, ser ut på följande sätt: de har rätt till omedelbar vård men de får själva betala för vården. Det innebär att ett besök på till exempel: kvinnokliniken i Malmö, hos en läkare med allmänmottagning, kostar cirka 2000 kr (bilaga 2). Papperslösa och asylsökande som inte fyllt 18 år, har rätt till en fullständig hälso- och sjukvård samt tandvård. Asylsökande över 18 år, har rätt till bland annat akut vård och akut tandvård, vård som inte kan anstå, mödra- och förlossningsvård (bilaga 3). Ansvaret för asylsökandes vård finansieras genom ett avtal mellan staten och landstingsförbundet, som slöts den 1 januari år 1997. Det innebär att staten har kostnadsansvaret och landstinget får en schablonersättning för de asylsökande som finns registrerade i landstingsområdet. Ersättningen täcker kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård, hjälpmedel, tolk samt hemsjukvård (bilaga 3), (SFS 1994:362).

I förordningen (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande, skrivs det i 2 § att; ersättning får ges till utlänningar som avses i 1§ i första stycket 1 och 2 (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. De som avses är de som ansökt om

uppehållstillstånd i Sverige, de som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av vissa bestämmelser i utlänningslagen och som inte är folkbokförda i landet.

Sverige har fått kritik ifrån FN:s utsända specialrapportör, Paul Hunt, om rätten till hälsa. Under våren år 2000 rekommenderade experter inom mänskliga rättigheter från FN-utskottet, att stater är skyldiga att respektera de mänskliga rättigheterna till en god hälsa.

Tillvägagångssättet för det bör ske genom att avstå ifrån att neka eller begränsa lika tillgång för alla människor, inklusive asylsökande och papperslösa, till en förebyggande, botande och vårdande hälsovård (human rights.se, hemsida 1).

8

De lagar som är aktuella för papperslösas rätt till sjukvård är de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna i konventionen som berör de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna i artikel 12.

Men även hälso- och sjukvårdslagen artikel 4 som gäller alla som vistas i landstinget och är i behov av omedelbar vård. Samt lagen om diskriminering. Jag kommer att utveckla vad lagarna innebär i kapitel 3, samt nämna fler lagar som är aktuella.

Den 1 juli år 2008 trädde en ny lag i kraft om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. (SFS 2008:344). Lagen innefattar även papperslösa och är tydligare än den tidigare lagstiftningen, i vem som har rätt till vilken sjukvård.

Jag kommer inte att utgå ifrån denna lagstiftning, utan uppsatsen fokuserar på de lagar och konventioner som fanns innan den 1 juli 2008.

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med denna uppsats är att jag vill undersöka papperslösas rätt till sjukvård i Sverige. De frågeställningar jag valt att använda mig av är:

• Vad har Sverige skrivit under för avtal gällande mänskliga rättigheter inom sjukvården?

•

Den främsta anledningen till att jag vill göra en undersökning inom detta ämne är för att det inte gjorts många studier kring ämnet tidigare och fler studier behövs. Den andra anledningen är för att det är ett väldigt aktuellt och viktigt ämne, framförallt ur ett humanitärt perspektiv. Eftersom ämnet diskuteras allt oftare inom den offentliga verksamheten vill jag ta reda på hur det ser ut i praktiken för papperslösas rätt till sjukvård. Jag har valt att se det utifrån ett mänskligt rättighetsperspektiv.

I uppsatsen har jag valt att kalla gruppen av människor som befinner sig i Sverige utan legal status för: de papperslösa.

9

Jag är själv engagerad i en intresseorganisation i Malmö och ser hur stort behovet är inom flyktingområdet. De flesta av dessa människor mår mycket dåligt och vet inte var de ska vända sig för att få hjälp med olika åkommor och problem.

1.2 Avgränsning

Jag har valt att avgränsa mig till papperslösas rätt till sjukvård. Tidigare hade jag tänkt ha med papperslösa barns rätt till skolgång. Men jag upptäckte att det blev ett för brett ämne som hade gjort det svårt att få ihop uppsatsen till en helhet.

Min ambition var även att intervjua en papperslös familj, vilket jag även gjorde, men deras situation handlade om en allmän situation för papperslösa. Det gick inte att koppla till mina frågeställningar och det ämne jag valt att skriva om. Därför valde jag att ta bort denna del.

Under tiden som jag arbetat med min uppsats har en ny lag kring papperslösa stiftats. Lagen trädde i kraft 1 juli år 2008. Jag har valt att inte utgå ifrån denna lag eftersom det inte finns dokumenterat hur papperslösa blir bemötta samt deras tillgång till sjukvård. Mina intervjuer är dessutom baserade på den tidigare lagstiftningen. Jag har istället valt att ha med lagen som framtidsutsikter.

Jag har begränsat mig till staden Malmö, som är en storstad med svenska mått mätt och en mångkulturell stad. Den ligger nära kontinenten där mycket av den illegala och legala invandringen kan ske. Därför är det relevant att jag har intervjuat människor som arbetar i staden Malmö och som är engagerade och insatta i ämnet.

Mitt val av intervjuobjekt tror jag kommer ge en intressant syn på hur sjukvården och situationen för de papperslösa ser ut.

10 1.3 Definition av papperslösa

I detta avsnitt har jag som avsikt att förklara de olika begreppen och den diskussion som finns kring definitionen för illegala.Syftet är att tydliggöra vilken grupp av människor som

uppsatsen handlar om och att visa att den grupp det handlar om, kan ha migrerat till

destinationslandet på olika sätt (Geddes 2003: 7-8). Trots att andra studier använder begreppet illegala, har jag valt att använda begreppet papperslösa.

Studier visar att det är svårt att hitta en specifik definition på begreppet illegal hos regeringen och andra offentliga verksamheter. Det finns kunskapsluckor kring området. Främst vem som anses vara illegal (Johansson, Johansson & Rahman utan år: 6-7). Men en gemensam nämnare för gruppen illegala är att de vistas i landet utan giltiga papper, det vill säga: ingen av dem har uppehållstillstånd. De grupper jag talar om benämns som illegala, gömda, odokumenterade, lever utanför samhället samt papperslösa och kan ha migrerat till ett land på olika sätt.

Andrew Geddes, skriver att det finns trender inom migration. Perioden efter slutet på Kalla kriget år 1989-90, kallas för den tredje vågen av migration. Migrationen ökade i form av fler asylansökningar och sådan migration som klassas av stater som illegal (Geddes 2003 s. 17-19).

Begreppet vem som anses vara illegal, är den person som kommer till Sverige utan att ha giltiga dokument med sig. Benämningen för gruppen kan även vara: lever utan för samhället. Illegala flyktingar uppmärksammats inte av myndigheter till en början eftersom de oftast arbetar inom den svarta arbetsmarknaden eller involveras i trafficking. En del av gruppen vistas lagligt i landet under den tid de ansöker om asyl eller familjeåterförening. Ansökan om asyl får göras även om en person rest in i landet utan giltiga dokument. Vistelsen betraktas som laglig fram tills ett beslut är fattat. Om personen får ett nej på sin ansökan, och väljer att stanna kvar i landet, anses den vistas illegalt i landet. En annan kategori är de som aldrig ansöker om tillstånd för att få stanna i landet. Ytterligare en, är den grupp som vistas lagligt i landet under en begränsad tid, men som av olika anledningar är kvar i landet på ett olagligt sätt. Till gruppen hör även de som får ett tillfälligt skydd i landet och som vägrar åka tillbaka till sitt hemland (Johansson, Johansson & Rahman utan år: 8-9: Geddes 2003:19).

11

Det finns olika sätt att vara illegal på: ankomsten, boende och arbete eller bristen på tillstånd att få arbeta (Cinar, Gächter, Waldrauch 2000: 11). Vissa migranter passerar gränsen som turister. De tillåts inträda lagligt i landet men stannar sedan kvar när visumet gått ut, utan att skaffa nytt tillstånd. Andra migranter förväntas bli tillbakaskickade och undviker därför gränskontroller när de ska ta sig in i ett land. Därmed är de illegala redan från början (Cinar, Gächter, Waldrauch 2000: 13-14).

Migrationsverket, som är en huvudaktör när det handlar om migrationsfrågor, anser att illegal innebär att det är en person som de inte känner till. De vet inte om att personen vistas i landet eftersom den inte tagit kontakt med Migrationsverket. (Johansson, Johansson & Rahman utan år: 12-13). Rikspolisstyrelsen anser att det inte finns någon allmän definition på illegal. Samtidigt menar de att det finns personer som lever i Sverige, utan de nödvändiga tillstånden för en laglig vistelse (Johansson, Johansson & Rahman utan år: 13).

Det förs diskussioner kring ordet illegal. Studier menar att det inte är själva ordet illegal, som förklarar hur en människa är, det vill säga: illegal. Det är en status och en situation en

människa befinner sig i eller en viss handling de gjort. Inom denna status, finns det olika sätt att vara illegal på som nämnts tidigare. Begreppen anses vara orättvisa gentemot gruppen. Det enda rättvisa begrepp att kalla dem för är: odokumenterad. De vill poängtera att det finns fall där migranter inte passerat en internationell gränskontroll, men som har blivit född i landet och därför inte anses vara en migrant, men illegal. Att bli eller att vara odokumenterad har ett starkt samband med länders migrationslagar (Cinar, Gächter, Waldrauch 2000: 11).

En anledning till att illegala dykt upp och blivit mer känt, är på grund av att staters kontroll av invandring inte kan regleras fullt ut. Ett exempel på det är turister som kommer till ett land på ett lagligt sätt, genom ett turistvisum, och sedan stannar kvar i landet utan tillstånd. Andra migranter antar att de ska bli tillbakaskickande till sina hemländer. Därför undviker de gränskontroller när de ska ta sig in i ett land. Därmed är de illegala redan från början av inresan till landet (Cinar, Gächter, Waldrauch 2000: 13).

Staters olika invandringslagar och politik gör att det finns begränsade möjligheter till att söka olika tillstånd, för att få vistas i ett land. Det leder till att migranterna inte kommer att ändra sitt agerande (Cinar, Gächter, Waldrauch 2000:14). Antalet okända papperslösa kommer förr eller senare utgöra ett problem, antingen för gruppen själva eller för den övriga befolkningen.

12

Även inom politiska partier och andra institutioner i destinationslandet (Cinar, Gächter, Waldrauch 2000: 20). Papperslösa boende migranter kommer i framtiden att få tillgång till social service och det hittas ett sätt att legitimera deras status.

1.4 Disposition

Jag kommer här att presentera hur uppsatsen är upplagd.

I kapitel 2 presenteras vilken metod jag använt mig av för att kunna genomföra uppsatsen. Bakgrundsinformation om informanterna, intervjuerna, hur jag valt att tolka intervjuerna och slutligen den källkritik som jag har haft gentemot informanterna och litteraturen i min studie.

I kapitel 3 presenteras de lagar och konventioner som jag valt att utgå ifrån, utifrån mitt ämnesval, FN:s specialrapportör, Paul Hunts kritik mot Sverige, samt vad som görs på olika plan för gruppen papperslösa, i Sverige.

I kapitel 4 finns det olika teorier som stämmer överens med mitt ämnesval:

inkludering/exkludering, rättvisa/orättvisa, välfärdsstaten samt sjukvårdsbehov. Norman Daniels teori om hälso- och sjukvård, som ett grundläggande behov, kan ses som en ramteori och ett övergripande sätt att förstå uppsatsens tema.

I kapitel 5 presenteras mina informanter och de ämnen som jag frågat dem om. Det har lagts upp som sju teman. Det finns även en diskussion kring läkares yrkesetik, moral och etik.

I kapitel 6 presenteras frågeställningarna och de ställs till informanternas svar, de olika teorierna, en efterföljande diskussion och vad som kan göras i en framtida forskning.

13

2 Metod

Jag har gjort en kvalitativ undersökning där syftet är att ta reda på de papperslösas rätt till sjukvård. Innan jag började med uppsatsen hade jag hört en del om papperslösas

vårdsituation. Idén till denna uppsats föddes en dag då jag pratade med Krister Hellström som är flyktingkonsulent på Röda Korset i Malmö. Han hade en del idéer och jag fastnade för ämnet som berör sjukvård. För att få mer kunskap om ämnet, papperslösa och deras rätt till sjukvård, valde jag att göra en genomgång av den tillgängliga litteraturen. Efter det fann jag att jag behövde mer information om ämnet. Därför bestämde jag mig för att genomföra intervjuer och sedan formulerades frågor.

2.1 Sekundärlitteratur

Den huvudsakliga litteratur som jag har använt mig av är: litteratur som förklarar begreppet illegal utifrån olika studier gjorda av Johansson R., Johansson C., Rahman T, (utan år) European Migration Networks National Contacts Points, en studie av Cinar D., Gächter A., Waldrauch H., Irregular Migration: Dynamics, Impact, Policy Options (2000), som berör samma ämne och utgår ifrån ett möte i Israel där ämnet diskuterades samt Andrew Geddes bok, Politics of migration and immigration in Europe (2003).

För att kunna ta reda på vilken sjukvård de papperslösa har rätt till och vad den kostar, har jag tagit kontakt med Universitetssjukhuset MAS (Umas) i Malmö. Där fick jag aktuella uppgifter om vad olika sorters sjukvård kostar för gruppen. För att styrka mina källor valde jag att titta på vad de aktuella lagarna om vad både papperslösas och asylsökandes rätt till sjukvård säger.

Till terminologin har jag använt mig av Nils Öbergs bok om Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser?- om moraliska dilemman i välfärdsstaters invandrings- och invandrarpolitik (1994), den, redan nämnda boken av Andrew Geddes, Grethe Brochmanns och Tomas Hammars, Mechanisms of Immigration Control (1999) samt Norman Daniels bok, Just Health, Meeting Health Needs Fairly (2008). Litteraturen tar upp om rättvisa/orättvisa, inkludering/exkludering, välfärdsstaten samt om hälso- och sjukvårdsbehov.

Övrig litteratur är den som berör vad olika intresseorganisationer gjort för de papperslösa. Litteraturen som jag samlat på mig via Internet består av Läkare utan gränsers arbete med de papperslösas rätt till sjukvård och Röda Korsets arbete med dem.

14

Jag har även med juridiska rättskällor, och vad EU och specialrapportören Paul Hunt säger om ämnet. Johansson R., Johansson C., Rahman T och Ramin Baghir-Zadas tidigare studier kring ämnet kommer även att tas upp. Jag har också med böcker som handlar om etik och moral inom läkaryrket samt regler som tar upp läkarförbundets etiska regler kring sjukvård. 2.2 Intervjuerna

Informanterna valdes ut genom att jag dels sökte på Internet efter personer som hade med mitt ämne att göra. Jag fick också tips, efterhand av mina informanter, om vilka jag kunde

intervjua och Krister Hellström på Röda Korset tipsade mig om en del. Eftersom jag var engagerad i en intresseorganisation, som arbetar med flyktingfrågor, fick jag en del tips av mina vänner i den organisationen. Valet påverkades även av att jag hört talas om vissa informanters arbete med gruppen. De valdes ut eftersom jag ville ha en bred aspekt inom olika verksamheter och områden.

Tillvägagångssättet vid bokning av intervjuerna skedde på så sätt att jag ringde till de olika informanterna och bokade ett möte för en intervju. Intervjuerna tog 45-60 minuter per informant. Frågorna återfinns i bilaga 1.

De intervjuer som jag gjort, utgör en stor del av huvudinformationen kring mitt val av ämne, tillsammans med litteraturen. I intervjuerna har jag låtit mina informanter berätta om vad de vet om papperslösas rätt till sjukvård och deras situation. Genom att intervjua människor som har mycket kunskaper kring de papperslösas situation hoppas jag att det sker en ändring i deras situation gällande rätten till sjukvård (jfr Kvale 2007: 15-18).

Informanterna är anonyma. Intervjuerna som jag har valt att göra är helt strukturerade, det vill säga: de frågor som jag ställt är bestämda i förväg och sker i en viss turordning. Användandet av strukturerade intervjuer gör att den intervjuades intresse för mitt ämne, papperslösa, fångas (jfr Lantz 2007: 29-31). Jag har även valt att ställa samma frågor till alla informanter. De är fyra till antalet.

15 2.3 Informanterna

Den första informanten är i trettioårsåldern och arbetar inom skolvärlden med mänskliga rättigheter. Den andra informanten är i femtioårsåldern, politiker och är ansvarig för vård och omsorgsfrågor. Den tredje informanten är i sextioårsåldern, arbetar inom sjukvården och har arbetat med människor i utsatta situationer. Den fjärde informanten är i femtioårsåldern och arbetar inom sjukvården samt är engagerad i en intresseorganisation som hjälper papperslösa.

Intervjuerna utfördes på informanternas arbetsplatser med undantag ifrån en intervju som utfördes i informantens hem. Vid intervjutillfällena använde jag mig av en bandspelare. Fördelarna med användandet av den var att det underlättade transkriberingen av intervjuerna. Det var även lättare för mig att följa med i intervjun och koncentrera mig på det som sades (jfr Kvale 2007: 147). Dessutom kan jag gå tillbaka i intervjuerna om det är något som jag har missat. Nackdelen med bandspelaren var att en av mina informanter blev nervös vid

intervjutillfället. Efter att den stängts av, kunde personen prata mer fritt, och verkade mer avslappnad. Det påverkar resultatet på intervjun och på min uppsats.

2.4 Tolkning av intervjuer

Intervjuerna som jag genomfört tolkades delvis genom en hermeneutisk tolkning. Syftet med intervjuerna är att förstå det som sagts och sätta det i ett större sammanhang, det vill säga, det muntliga omvandlas till en text som tolkas. I ett första steg har jag valt att tolka delarna i respektive intervju, för att sedan tolka hela intervjun, det sker en ”växling mellan delar och helhet” (Kvale 2007:50-51). Tolkningen av intervjuerna gjordes genom en avlyssning av bandspelaren som sedan transkriberades.

Jag har lagt upp intervjuanalysen som sju tema för att få en djupare analys och förståelse för det som sagts. Efter att ha sett ett samband i de olika informanternas svar, bildas det en helhet i analysen. Vid intervjutillfällena hade jag kunskap om papperslösas rätt till sjukvård. På så sätt kunde jag till viss del styra intervjufrågorna, vilket jag var medveten om. Det innebar att de frågor som ställdes, formades till hur mina informanter tänktes kunna svara, vilket

påverkar resultatet på intervjuerna. Till sist valde jag att ha en övergripande analys där tolkningen av intervjuerna bildade ett samband och förtydligade det som mina informanter sagt (jfr Kvale 2007:50-52).

16 2.5 Källkritik

Inom samhällsvetenskapliga studier är det viktigt att vara kritisk till sina källor. I min studie kring papperslösas rätt till sjukvård, har jag använt mig av olika sorters källor, både muntliga och skriftliga. Det innebär att jag måste bedöma och ifrågasatta mina källors trovärdighet av det som sägs och skrivs (jfr Florén, Ågren 2002:64, 69-70; Thurén 2001:7).

Informanternas trovärdighet måste sättas i samband med tiden för det som ämnet berör. Ju längre tid som gått sedan en viss händelse, desto mer skäl finns det för mig att tveka på min källa. Det är även viktigt att mina informanters åsikter är deras och inte baserat på någon annans. Informanterna är primärkällor och det är även den skriftliga litteratur som jag har använt. De informanter som jag har använt mig av är tillförlitliga. Det genom att, två eller flera av dem säger påståenden om mitt ämne som stämmer överens och de är inte påverkade av varandras åsikter. Till de tidningsartiklar som jag valt att använda mig av, har jag gjort ett urval. Vid mitt urval av intresseorganisationer och deras kunskap i ämnet kring papperslösa, är jag medveten om deras eventuella partiskhet och empati för gruppens rätt till sjukvård. De kanske inte talar sanning (jfr Thurén 2001: 7-64). När det gäller tidigare forskning är jag medveten om att det är studier som inte är avslutade.

17

3 Internationell och svensk rätt

Jag har valt att ha med ett kapitel som visar papperslösas rättsliga tillgångar till sjukvård. Utgångspunkten är olika lagar och konventioner som stämmer överens med papperslösas rättsliga rätt till sjukvård. Jag har även valt att ha med politikers motioner till hur de anser att situationen bör se ut för papperslösa.

I ett första skede har jag valt att presentera de lagar som är relevanta för ämnet, sedan presenteras FN:s specialrapportör, Paul Hunts kritik om rätten till hälsa. Därefter tas det upp vad som görs i Sverige, i Malmö, intresseorganisationers arbete med gruppen och hur situationen ser ut för många papperslösa då de söker sjukvård.

3.1 Lagar

Enligt den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter uttalas det i artikel 12.1 att: ”Konventionsstaterna erkänner rätten för envar att såväl fysiskt som psykiskt avseende åtinjuta bästa uppnåeliga hälsa”.

12.2.d ”Skapa villkor som tillförsäkrar envar läkar- och sjukhusvård i händelse av sjukdom” (Konventionssamling i mänskliga rättigheter och humanitär rätt 2004: 62-63).

De båda artiklarna innebär att alla människor ska ha rätt till en väldigt god hälsa, både psykiskt och fysiskt. Det är konventionsstaternas skyldighet, att se till att detta uppfylls. Det innebär att det är staten Sveriges skyldighet eftersom de skrivit under lagen. På samma sätt ska staterna se till att varje människa ska kunna söka och få sjukvård vid sjukdom.

I den internationella konventionen om barns rättigheter i artikel 4, står det att:

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. Ifråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete.

18

I samma konvention i artikel 24.d. står det ”att mödrar ska säkerställas en tillfredställande hälsovård, både före och efter förlossning” (Konventionssamling i mänskliga rättigheter och humanitär rätt 2004:102).

Den internationella konventionen om barns rättigheter i artikel 4 innebär att

konventionsstaterna, det vill säga, Sverige i detta fall, ska vidta alla åtgärder för att uppfylla de krav som ställs i konventionerna 12.1 och 12.2.d gällande de krav om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Artikel 24.d innebär att mödrar ska få hälso- och sjukvård före och efter en förlossning.

Den svenska hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) har som mål att alla ska ha en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Det innebär att det skall vara möjligt för alla, oavsett var de bor i landet, att vid behov och på lika villkor få del av hälso- och sjukvårdens tjänster. Vården ska ges med respekt för människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Den som har det största vårdbehovet ska ges företräde. Vården ska även vara lättillgänglig. Möjligheterna att erhålla vård får inte påverkas av sådana förhållanden som ålder, kön, förmåga att ta initiativ, utbildning, betalningsförmåga, nationalitet eller kulturella olikheter (Bergman m.fl. i Svensk lagsamling med kommentarer 2007/2008: 404083).

Sekretesslagen (1980:100) innebär att tystnadsplikt gäller. Det gäller i allmän verksamhet och det är förbjudet att lämna ut skriftliga handlingar och muntliga uppgifter. En sekretessbelagd uppgift får inte röjas för en enskild. Den sekretess som förekommer inom vissa myndigheter, får inte röjas för en annan myndighet.

Lag (2003:307) om förbud mot diskriminering, innebär att en enskild person inte får

behandlas sämre än någon annan skulle ha behandlats i samma situation, eller i en jämförbar situation, om det har samband med etnisk tillhörighet, religion eller trosuppfattning.

3.2 FN och Paul Hunt

Paul Hunt är FN:s specialrapportör och har fått i uppdrag av United Nations on High Comissioner for Refugees (UNHCR) att främja och skydda rätten till den högst möjliga uppnådda standard av hälsa i olika stater. Han besökte Sverige den 10-18 januari år 2006. Under sitt besök såg han över hur Sverige strävar efter att implementera rätten till hälsa och vilka som är måtten för dessa, samt vilka hinder man kan stöta på både nationellt och internationellt. Han fokuserade på rätten till hälsa i Sverige.

19

Det inkluderar tillgången till hälsovård för de marginaliserade grupperna (Human rights.se, hemsida 2) .

Hunts huvudsakliga uppgift var att skriva en offentlig rapport för UNHCR. Rapporten tittade på utvalda ämnen från Sveriges internationella och nationella skyldigheter gentemot den högst uppnådda standarden av hälsa inom mänskliga rättigheter. Hunt har gett Sverige

anmärkningar när det gäller asylsökande och papperslösa människor. Han är inte nöjd med den svenska lagen och praktiken gällande tillgången till hälsoservice för de två grupperna. Han anser att den inte stämmer överens med den internationella mänskligarättighetslagen. Det var under år 2000 som de oberoende mänskligarättighetsexperterna från FN-utskottet

rekommenderade att stater var skyldiga att respektera de mänskliga rättigheterna till en god hälsa. Detta genom att avstå ifrån att neka eller begränsa lika tillgång för alla människor, inklusive asylsökande och papperslösa till en förebyggande, botande och vårdande hälsovård. År 2004 tog en annan FN-kommitté, bestående av självständiga mänskligarättighetsexperter, samma ställning. Hunt ser ingen anledning till att ta en annan ståndpunkt. Rätten till hälsa ska kunna åtnjutas av alla utan diskriminering. Det är en grundläggande mänsklig rättighet. Detta är särskilt viktigt för asylsökande och papperslösa människor eftersom de är bland de mest sårbara i Sverige. De tillhör den sårbara grupp som den internationella

mänskligarättighetslagen är tillägnat att skydda. Det finns ingen som skulle föreslå att asylsökande eller illegala personer skulle nekas deras mänskliga rättigheter till en rättvis rättegång. På samma sätt ska en sjuk asylsökande eller en papperslös person inte nekas sina mänskliga rättigheter till medicinsk vård utan att utsättas för diskriminering.

Den nuvarande svenska lagstiftningen och hur den tillämpas i praktiken, sätter

yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården i en svår situation, om inte omöjlig, menar Hunt. Vänder en doktor ryggen åt en sjuk och gravid kvinna som inte har råd att betala för den vård som hon och hennes ofödda barn behöver? Om det är så kan vi fråga oss vad som hänt med doktorers yrkesetiska plikt, att förmedla vård till en sjuk patient utan att diskriminera. Såväl som mänskliga rättigheter och humanitära anledningar, finns det övertygande offentliga vårdgrunder för behandling av asylsökande och papperslösa människor på samma grund som för de med svenskt uppehållstillstånd (Human rights.se, hemsida 1).

20

Under Hunts besök föreslogs det inte för honom att kostnaderna för vård av papperslösa skulle bli dyra. Han anser dock att det inte rör sig om kostnader i fråga om vård för gruppen. Det är inte det primära. Hunt uppmanar regeringen att ompröva sitt beslut och istället ge papperslösa hälso- och sjukvård, på samma grunder som svenska invånare. Genom att göra så lever Sverige upp till sina internationella mänskliga rättigheters skyldigheter (Human

rights.se, hemsida 3).

3.3 Sverige

Enligt en artikel i Sydsvenskan håller inte migrationsminister Tobias Billström, med FN- rapportören Paul Hunts kritik kring sjukvård på lika villkor. Billström anser att det görs tillräckligt för gruppen genom tillgången till akut sjukvård. Billström menar att

välfärdssystemet i första hand är till för de som betalar in skatt och deltar i samhället fullt ut. Han anser att de intresseorganisationer som bedriver hälso- och sjukvård åt gruppen bör uppmuntras. Samtidigt vill han inte ha parallella system för sjukvård åt papperslösa. Han anser inte att intresseorganisationers arbete med gruppen kan ses som ett parallellsystem. Det eftersom verksamheten befinner sig utanför det sociala välfärdssystemet (Sydsvenskan.se, hemsida 2).

Jerker Swanstein politiker (m), anser att: ”är det en människa som behöver medicinsk hjälp är det naturligtvis vår skyldighet att ställa upp”. Han menar att regeringen måste ta sitt

humanitära ansvar. Samtidigt säger han att så länge som staten inte ersätter landstingen för vård av papperslösa, tänker han inte agera för att de ska erbjudas hjälp inom Region Skåne (Sydsvenska Dagbladet 5 januari år 2007).

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) skriver att papperslösa har rätt till omedelbar sjukvård. Landstinget har en skyldighet att ta emot dem utan att vårdpersonal informerar till exempel Polis och Migrationsverket att en papperslös person sökt vård där. SKL anser att vårdkostnaderna är statens ansvar och de bör stå för kostnaderna av papperslösas sjukvård. De hänvisar till att papperslösa barn har fri tillgång till sjukvård. Samtidigt menar dem att

papperslösa inte ska riskera att drabbas av inkassokrav då de inte kan betala för vården eller får problem med att få ett permanent uppehållstillstånd.

21

Bristen på tillgången till sjukvård är ett mänskligt lidande för papperslösa anser SKL. De nämner även att det finns olika praxis inom i olika landsting. Det kan innebära att en

papperslös i ett landsting avskrivs ifrån att betala för sin vård och i en annan får de betala och det kan leda till problem med att få uppehållstillstånd (Sveriges Kommuner och Landsting.se, hemsida 1).

3.3.1 Motioner

En motion till riksdagen av Peter Eriksson med flera (mp), anser att alla papperslösa ska ha rätt till hälso- och sjukvård. Det är inte förenligt med humanitära skäl att endast ge

papperslösa omedelbar vård. Papperslösa barn har rätt till hälso- och sjukvård fullt ut.

Eriksson med flera, anser att en lagändring som ger alla papperslösa rätt till vård kan införas 1 januari år 2008, till en uppskattad kostnad på 5 miljoner kronor (Riksdagen.se, hemsida 1).

3.3.2 Propositioner

En proposition från regeringen till riksdagen 6/3 år 2008 av Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström (Justitiedepartementet). Propositionen innehåller ett förslag till en ny lag som reglerar landstingens skyldighet att erbjuda asylsökande m.fl. hälso- och sjukvård samt tandvård. Lagförslaget innebär en tydligare reglering av den vård, som utlänningar enligt den tidigare ordningen, erbjuds enligt överenskommelse mellan stat och landsting. Lagändringen föreslås träda i kraft 1 juli år 2008. I propositionen framkommer det att regeringen bedömer att den särskilda vårdlagen inte innebär ökade kostnader för staten (Proposition 2007/08:105) . 3.4 Malmö

I Malmö startades DELTA-stiftelsen år 2001. Stiftelsen förmedlar kontakt mellan papperslösa och de som är vårdutbildade och vill hjälpa gruppen till sjukvård. Stiftelsens klinik fanns inte i form av en klinik utan det var ett mobilnummer som de vårdsökande kunde ringa till och sedan vidarebefordrades deras hjälp till rätt person. Vårdhjälpen skedde på olika ställen i Skåne för de papperslösas säkerhet (Sydsvenskan.se, hemsida 4).

Under våren år 2007 öppnades en ideell mottagning i Malmö, för att kunna ge sjukvård åt papperslösa. Syftet med kliniken är att gruppen ska få vård utan att det ska kosta tusentals kronor för till exempel ett recept på penicillin. De menar även att, om en papperslös är sjuk ska han/hon kunna få sjukvård. De åkommer som behandlas är bland annat sömnsvårigheter, magkatarr och huvudvärk. Mottagningen bedriver sin verksamhet varannan vecka i en privatläkares lokaler (Sydsvenskan.se, hemsida 2).

22 3.5 Intresseorganisationer

3.5.1 Läkare utan gränser

Läkare utan gränser startade i januari år 2004 en vårdförmedling för papperslösa i Stockholm. Detta projekt startade efter att organisationen fått indikationer om att papperslösa i Sverige fått svårt att få tillgång till sjukvård. Under januari år 2004 till oktober år 2005 förmedlades 1157 vårdbesök via Läkare utan gränsers nätverk av frivilliga läkare och annan vårdpersonal (Läkare utan gränser.se, hemsida 1).

De menar att antalet människor som kontaktar dem, visar hur allvarligt problemet är samt hur begränsade möjligheterna är för papperslösa att träffa en läkare samt att få behandling vid en eventuell sjukdom. Organisationen bildade ett läkarteam bestående av läkare och barnmorskor som tog emot patienter ideellt utanför sin ordinarie arbetstid (Läkare utan gränser.se, hemsida 2).

3.5.2 Röda Korset

Projektet ”Vård till gömda” togs över från Läkare utan gränser av Röda Korset i februari år 2006 (Röda Korsets Tidning nr 03 år 2006:21). Projektet kommer att pågå tills en lagändring för papperslösa görs. Röda Korset tar efter två år över ansvaret att förmedla sjukvård till papperslösa i Stockholm och fortsätter att bedriva frågan, att landstinget ska erbjuda sjukvård även till denna grupp.

Charlotta Arwidson är projektledare för vårdprojektet ”Vård till gömda” för Röda Korset. Där finns det ett team av cirka 50 läkare, barnmorskor, psykologer och andra som finns med i Röda Korsets nätverk. Den fungerar som en vårdförmedling. Projektet ansvarar för 50-55 konsultationer per månad. Dessa kan innebära hjälp till besök hos läkare eller barnmorska. Av de patienter som Röda Korset tar emot är det cirka 2/3 som inte sökt asyl i Sverige.

Resterande del har sökt asyl men fått avslag och lever som papperslösa. De patienter som besöker Röda Korset är främst i åldrarna 25-40 år och de åkommer de söker för är diabetes, halsinfektioner med mera. Kvinnorna utgör den största patientgruppen och de söker hjälp för gynekologiska problem och mödravård under sin graviditet (Röda Korsets Tidning 03 år 2006:21).

23

Den grupp människor som lever som papperslösa har endast tillgång till omedelbar vård. Det innebär akut men osubventionerad vård på sjukhus, det vill säga, den är inte gratis. Beroende på vilket besvär patienten har kan ett besök på akutmottagningen kosta 2000 kronor. En förlossning kan kosta minst 20 000 kronor (bilaga 2).

Charlotta Arwidson är även sjuksköterska och säger att om man inte har ett personnummer har man inte tillgång till någonting. Hon tror att vi är stolta över att leva i ett välorganiserat land som har många fördelar men samtidigt blir de som inte passar in i verkligheten

exkluderade. Charlotta säger att ”man ska inte förtjäna vård (…) det är en mänsklig rättighet”. Charlotta kommer ofta i kontakt med papperslösa som söker sjukvård och berättar om Maria, från Bolivia. Maria jobbar som städerska och har aldrig registrerat sig hos svenska

myndigheter. En vinter fick hon problem med nageltrång. Det är normalt sett ingen allvarlig åkomma men hon väntade länge med att gå till vårdcentralen eftersom hon var rädd. Det ledde till att hon fick en inflammation som dessutom blev varig. Till slut kunde hon inte gå, och insåg att hon behövde hjälp. Maria gick till vårdcentralen men tänkte mycket på vad som skulle hända där. Hon undrade om hon skulle behöva visa upp papper eller om de skulle ringa Polisen. Som tur var fanns det en kvinna som kände till Röda Korsets projekt om ”Vård till gömda”. Innan dess hade Maria inte hört talas om det. Hon ringde Charlotta och fick behandling för tån, helt gratis.

Arwidson beskriver hur de arbetar inom läkarteamet; ”efter den inledande telefonkontakten träffar Charlotta (…) alltid den person som behöver hjälp för att göra en bedömning av vilken typ av vård” som behövs. Efter det får personen träffa en läkare. Varken patienten eller Röda Korset behöver betala. Det eftersom vårdpersonalen inom nätverket ställer upp med sin kunskap och tid som frivilliga (Röda Korsets Tidning nr 3 2006:20). Charlotta får frågan om det hon gör är olagligt. Hon svarar att det är absolut inte olagligt att hjälpa papperslösa till sjukvård. Att göra en frivilliginsats gratis är absolut inte olagligt. Om man däremot nekar en person sjukvård är det medicinskt oetiskt och det kan få allvarliga konsekvenser, säger hon.

Om vi återgår till Maria, kom hon i kontakt med den svenska sjukvården när hon var gravid. Hon visste inte då, att det fanns organisationer som kunde hjälpa henne att komma i kontakt med mödravården. Hon ville stanna i Sverige med sin man men var rädd för att personalen på mödravården skulle ta kontakt med Polisen och därmed bli utkastad ur landet.

24

Först i sjätte månaden kontaktade hon en barnmorska som övertalade henne till att genomföra förlossningen på ett sjukhus. Efter förlossningen kom räkningen på 22 000 kronor (bilaga 2). Arwidson blir arg när hon hör om fall som Marias. Hon ställer sig frågan: Vad hade hänt om Maria valt att föda barnet hemma av rädsla för myndigheterna? Hon menar att många av de som lever papperslösa har knappa inkomster och har ingen chans att hävda sina rättigheter. Hon menar att människorna som tillhör gruppen papperslösa har knappa resurser till att kunna betala sina sjukvårdskostnader. Röda Korsets statistik visar att gruppen mår allt sämre, både psykiskt och fysiskt.

Charlotta anser att det inte är sjukvårdspersonalens uppgift att avgöra vem som har rätt till vård eller inte. ”Läkare och systrar ska göra det de är bra på – att bedöma var det gör ont och ge vård”. Hon säger att det kommer sjuka människor till ett sjukhus och det första de gör är att fråga efter deras personnummer. Det avgörande är vilken legal status de har, inte vilket

vårdbehov. Sverige har skrivit under internationella konventioner som säger att rätten till hälsa är en mänsklig rättighet.

För att återgå till Maria så kräver hon inte att få gratis vård. Men hon oroar sig för hur hon ska kunna betala räkningen på 22 000 kronor (Röda Korsets Tidning 03 år 2006:21).

Bristen på ett regelverk för subventionerad vård gör det svårt för papperslösa samt ökar deras rädsla att söka vård. Johanna Kuisma är läkare inom Läkare utan gränsers nätverk och hon anser att dagens system kan få allvarliga medicinska konsekvenser. Hon menar att läkarna sätts i en situation där de tvingas kringgå regler för att följa sin yrkesetik. Röda Korsets samordnare för sjukvårdsförmedlingen, Karolina Höög, håller med Kuisma, dessutom menar hon att det strider mot barnkonventionen. Höög anser att kostnaden för att erbjuda

papperslösa vård är liten, jämfört med Sveriges totala vårdkostnad. Hon menar att det istället kan innebära merkostnader i form av sjukdomsförlopp som gått för långt och kräver en kostsammare behandling (Läkare utan gränser.se, hemsida 1: Röda Korsets tidning, nr 2, 2008:30-31).

Röda Korsets mål med bedrivandet av en sjukvårdsförmedling är att papperslösa ska kunna få sjukvård. Röda Korset vill sprida kunskap om papperslösas situation och så småningom bidra till en offentlig och subventionerad hälso- och sjukvård.

25

Röda Korset anser att alla har rätt till bästa uppnåeliga hälsa i enlighet med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna som Sverige undertecknat (Redcross.se, hemsida 2).

Röda Korset och flera andra organisationer, kyrkor och fackförbund vill att papperslösa ska ha rätt till sjukvård på lika villkor som den övriga befolkningen. De menar att det inte är solidariskt av samhället, som det ser ut idag, att endast ge papperslösa omedelbar vård.

Samhället begränsar möjligheterna till hälso- och sjukvård. En särbehandling av detta slag gör att sjukvårdspersonalen utsätts för ytterligare dilemma. De tvingas frångå de grundläggande principerna om vård enligt behov samt deras yrkesetiska grundregler (Redcross.se, hemsida 1).

Rätt till vårdinitiativet, uppmanar staten till att ta sitt ansvar för papperslösas vård på lika villkor (Rätt till vårdinitiativet.se, hemsida 1).

Papperslösas rätt till sjukvård, är enligt lagar och konventioner många. I nästa avsnitt följer olika forskares teorier kring välfärd, inkludering/exkludering, rättvisa/orättvisa samt sjukvårdsbehov i en stat.

26

4 Teoretiska perspektiv på välfärdsstaten

4.1 Inledning

I detta kapitel redovisas först för Sveriges invandrings- och invandrarpolitik. Detta ur Nils Öbergs och Christer Lundhs perspektiv. Sedan hur olika forskare ser på välfärdstaten, rättvisa/orättvisa och inkludering/exkludering samt hälso- och sjukvårdsbehov, i förhållande till internationell migration. Forskarna är: Nils Öberg, statsvetare, Andrew Geddes, forskare, Grete Brochmann, sociolog, Tomas Hammar, verksam inom internationell migration och etniska relationer, andra forskare inom området och Norman Daniels, verksam inom etik och befolkningshälsa. Till sist sammanfattas deras resonemang.

Enligt Öberg har Sverige haft fyra epoker i utvecklingen inom invandrings- och

invandrarpolitiken. Perioderna det handlar om, är åren från 1860-1917, 1917-1945, 1945-slutet av 1960 och den sista från 1970-talets början tills 1989. 1 Christer Lundh, verksam inom ekonomisk historia, nämner även han fyra epoker inom migration. Men han anser att den fjärde epoken av migration inleddes, efter andra världskrigets slut och pågår än idag (Lundh 2005: 9-12).

Den första perioden präglades av en fri invandring, där det inte fanns några skyldigheter gentemot invandrarpolitiken. Det fanns ingen välfärdspolitik vid denna tidpunkt. Den andra perioden hade en mer återhållsam invandringspolitik. Detta på grund av de två världskrigen som hade lett till en ekonomisk lågkonjunktur. Det var först under denna period som Sverige fick uppleva en stor flyktinginvandring. Det var även här som vissa begränsade sociala och politiska nyttigheter var reserverade för de svenska medborgarna. Den tredje perioden utmärktes av den fria arbetskraftsinvandringen som innebar att det kom en stor ström av utländsk arbetskraft som sökte arbete i Sverige. Under denna period stärktes även

invandrarnas rättigheter inom det sociala området. Staten Sverige talade även om att föra en jämlik invandringspolitik. Detta innebar att man ansåg att invandringspolitiken skulle vara fri och invandrarpolitiken ej särbehandlande.

1

Av något skäl glömmer Öberg bort eller ignorerar den judiska erfarenheten av att migrera till Sverige. Lars Denick (2006:18-19) skriver om Judarnas tillåtelse till att få invandra till Sverige. År 1782 tillkom

”Judereglementet” och de tilläts bosätta sig i Göteborg, Norrköping och Stockholm, men med begränsade politiska rättigheter. År 1870 ändrades lagstiftningen och de fick samma medborgerliga rättigheter som övriga svenskar och tilläts även att bosätta sig var de ville i landet.

27

Detta gällde fram till och med 1970-talets början då arbetskraftsinvandringen minskade radikalt. Den fjärde perioden kännetecknades av en stor flyktinginvandring och inställningen till invandringen gick tillbaka till att bli restriktiv. Den ej särbehandlande invandrarpolitiken fick större genomslagskraft hos invandrare. Detta genom deras ökade tillgång till sociala nyttigheter men begränsade politiska rättigheter (Öberg 1994:28-29). Öberg menar att de huvudsakligen har samma politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och förmåner som infödda. Han menar att den ej särbehandlande invandrarpolitiken i stort sett likställer invandrare med de permanent boende medborgarna. De har dock begränsade

skyldigheter och rättigheter som att delta i försvaret och arbeta inom vissa befattningar (Öberg 1994:23).

Konsekvenserna av den fria och den restriktiva invandrings- och invandrarpolitiken ledde till att statenavvisade en del invandrare och välkomnade andra, menar Öberg. Detta beroende på bland annat mottagarländers efterfrågan av arbetskraft. Vidare menar Öberg att välfärdsstaters förmåga att ta emot invandrare har att göra med konjunktursvängningarna. Han menar även att anledningen till utländska medborgares rätt att invandra minskade, berodde på en vilja att kunna kontrollera ett lands befolkning, till antalet. Eftersom välfärdsstaten har tagit på sig allt större socialt ansvar för både sina medborgare och invandrare måste detta ansvar avgränsas (Öberg 1994:11-12).

Sverige och andra stater fick först efter Andra världskriget en flyktingpolitik att tala om. Detta innebar att staterna i Europa fick ett ansvar för svaga och utsatta människor på flykt oavsett vilka de var. Idag släpps inte flyktingar in i ett annat land om det inte finns starka skäl till det som till exempel, humanitära eller anknytningsinvandring. Konsekvenserna av en välfärdsstats kontrollerade invandring och vetskapen om att gränserna varit stängda sedan 1970- talets slut ledde till att folk ändå invandrade på ovan nämnda sätt (Öberg 1994:11-12).

28

4.1.1 Välfärdsstat

Nedan följer en förklaring av vad en välfärdsstat är och vem den är till för.

Enligt Nationalencyklopedin är välfärdsstat en nationalstat som via socialpolitiken tar ansvar för medborgarnas välfärd, främst vad gäller hälsa, ekonomi, omsorg, utbildning och

bostadsförhållande. Genom beskattningsrätten säkras finansieringen av socialförsäkringar, bidrag, sjukvård, social service och utbildning.

Välfärdsstaten omfördelar resurser mellan livets olika skeden och från rika till fattiga. Grupper som antas löpa stor risk för sociala problem ges genom välfärdsstaten särkilt stöd. Olika länder skiljer sig åt vad gäller välfärdsstatens omfattning och inriktning.

Exempel på välfärdsstater är länderna i Norden och Västeuropa samt Canada och Australien. (Bra böckers årsbok band 20:106, (1996), Höganäs: Bra böcker).

Definitionen av välfärdstaten som den benämns ovan är en allmän definition, och olika

forskare har sin syn på vad en välfärdsstat är och hur den fungerar. Deras synvinkel ses ofta ur ett politiskt perspektiv och nedan diskuterar de välfärdsstaten ur olika dimensioner.

4.1.2 Öberg

Öbergs teori bygger på hur en välfärdsstat kan göra skillnad på människor, det vill säga: invandrare och infödda. Han menar att dilemmat i en välfärdsstat är att den tillåter alla behövande att invandra. Samtidigt skapas det, genom välfärden, en skyldighet att hjälpa och välfärdsstaten har även ett civilt, socialt och politiskt ansvar för dem som inte bor i landet permanent. Det innebär att välfärdsstaten måste försvaras. Han menar även att

välfärdssamhällen är uppbyggda på ett sätt där en del har makt över andra och även har fördelar som andra inte har (Öberg 1994:12-14). Öberg ställer sig frågan: hur människor kan behandlas olika av samhällsinstitutioner och hur det kan lagliggöras? Öberg vill lyfta fram rättvisa, orättvisa och välfärd. Han menar att människor bidrar olika mycket till ”samhällets goda”. Den rättvisediskussion som Öberg för, handlar om en likadelningsprincip av resurser. Han anser att statens förhållningssätt till invandrare och individer utgår ifrån vem som är medlem i ett samhälle. Han anser att det är en självklarhet att ”utlänningar” behandlas annorlunda. Öberg anser att gränser är nödvändiga vid en fördelning av resurser mellan grupper. Gränser är även nödvändiga på grund av välfärdssamhällets existens och funktion. Öberg hänvisar här till att det finns regelverk som avgränsar nationalstater som världen är indelad i. Välfärdsstaten, som Öberg ser det, kan påverka och styra invandringen. Det innebär att den kan kontrollera gränser och reglera invandringen (Öberg 1994:15-17).

29

Återigen ställer Öberg sig frågan: hur välfärdsstaten kan göra skillnad mellan människor? Han diskuterar närhetsprincipen, där staten har ansvar för de människor som befinner sig inom landets gränser, det vill säga, de som bor i landet permanent eller är medborgare. Ansvaret kan inte vara oändligt enligt Öberg. Han nämner även jämlikhetsprincipen, där alla människor har lika värde oavsett kön, religion med mera. Han menar: välfärdsstatens strävan efter en jämlikhet mellan medborgare. De båda principerna är centrala inom det migrationspolitiska området och enligt Öberg är de svårförenliga (Öberg 1994:128).

I en välfärdsstat finns det antingen en fri eller kontrollerad invandringspolitik. I den kontrollerade får människor inte invandra hur de vill. Det finns regelverk för hur det får gå till. Mottagarlandet bestämmer hur invandringen sker. Öberg menar att i detta ligger det en fråga om vem som tillåts komma till ett land och på vilka villkor andra inte får komma. Slutsatsen kring Öbergs resonemang kring rättvisa är att rättvisa inte är gränslöst. Ansvaret för andra människor är inte oändligt. Men det finns ett större ansvar för de individer som befinner sig närmst och de vi har en anknytning till (Öberg 1994:177).

4.1.3 Geddes

Andrew Geddes teori utgår ifrån europeiska staters relation till migration. Han menar att migrationen utmanar organisationers och välfärdsstaters tankar kring ”oss” och dem”, det vill säga, inkludering och exkludering i ett samhälle. Internationell migration kan enligt honom förstås som en variabel som förklarar olika sociala och politiska förändringar i europeiska stater. Precis som Öberg nämner Geddes välfärdsstaters roll i samhället. Geddes menar att dess roll är viktig för att lösa problemet med inkludering och exkludering av individer i samhället. Fenomenet har främst uppkommit i välfärdsstater inom västra Europa, som haft en längre tids invandring. Enligt Geddes har välfärdsstater påtryckningar och ändrar sin

välfärdsorganisation. Geddes nämner välfärdsideologin och dess effekt, det vill säga, att migranter kategoriseras. Han hänvisar till det ökade antalet asylsökande under 1990- talet. Han menar att det fanns en press på att placera dem utanför det lagliga mottagarsamhället och dess fördelar som välfärdsstat.

Han vill visa att det inte är personligheten som har betydelse. Istället är det institutioner och organisationer i de länder de migrerar till, sätt att se på det. Eu:s roll förser ytterligare

information, om på vilket sätt som institutioner och organisationer ändras, inom de europeiska länderna och skapar en uppfattning om internationell migration.

30

Slutligen menar Geddes att den Europeiska integrationen har en viktig påverkan på ”bra” och ”dålig” internationell migration (Geddes 2003:2-3).

4.1.4 Brochmann

Grete Brochmann diskuterar även välfärden och kontrollen av invandringen. Enligt henne finns kontrollpolicys till för att tillfredställa de sociala, ekonomiska och säkerhetsmässiga behoven för en reglering av invandringen utan att kränka avtal och konventioner för asylsökande och mänskliga rättigheter. De finns även till för att inte kränka en rättvis

behandling av människor (Brochmann 1999:1). Brochmann anser att ett kontrollsystem inte är det bästa sättet att minska invandringen på. Enligt henne kommer den illegala invandringen och trafficking istället innebära ett problem, vid användandet av ett sådant system. Efter den ökade invandringen från öst till söder fokuserades det på en kontroll hos de västeuropeiska staterna (Brochmann 1999:2). Brochmann menar att det behövs en effektivare kontroll av invandringen i Europa. Hon anser att en fri invandring är ett dilemma hos välfärdstater. Det har även negativa konsekvenser. Enligt henne försämrar det arbetsregleringen och

byggmarknaden (Brochmann 1999:3). Hon ser även nackdelar med en invandringskontroll. Hon syftar på sociala, ekonomiska och politiska kostnader för staten och samhället, till exempel, gränspolisens budget.

Brochmann nämner skyldigheter för mottagarländer som att följa den inhemska kontrollpolicyn. Det hon syftar på är internationella skyldigheter som bilaterala och

multilaterala avtal mellan avsändar- och mottagarländer. De reglerar ett visafritt inträde. Hon talar även om inhemska grundlagar som blivit allt viktigare vid avvisning och

familjeåterförening.

De nationella domstolarna har fått en allt viktigare roll i utmanandet av regeringars invandringskontroll. I och med det, har de normativa skyldigheterna blivit mer relevanta. Detta eftersom regeringar vill ha ett rykte om sig att respektera de mänskliga principerna, det vill säga, att alla har samma frihet och möjlighetsnormer i demokratiska välfärdsstater. Brochmann anser att normerna fungerar som ett berättigande till att kontrollera och begränsa ett medgivande för att ha kvar de grundläggande nivåerna av en social likställdhet hos hela befolkningen (Brochmann 1999:3-4).

31

Dilemmat i europeiska välfärdsstater utgörs, enligt Brochmann, av formuleringen och genomförandet av en invandringspolicy som överensstämmer med de normativa

skyldigheterna och på samma gång tar hand om ”statens intressen” (Brochmann 1999:4). Brochmann nämner invandrings- och välfärdsparadoxen. Hon menar med den att kontrollen av ett välfärdssamhälles begränsade resurser har blivit mer relevant. Samtidigt har

välfärdsaspekten gjort det attraktivare att invandra. Dessutom finns det ett viktigt samspel mellan statens invandringspolicy och välfärdsregimen (Brochmann 1999:15).

Brochmann anser att om det ska finnas ett socialt skydd för alla, krävs det en mer stängd och restriktiv extern kontroll. Hon nämner även att insläppandet av invandrare, kan leda till att de utsätts för en viss form av diskriminering och långvarig marginalisering. Det försämrar statens förmåga att kunna ha en hög standard när det gäller löner och sociala förmåner (Brochmann 1999:15).

Brochmann vill poängtera att det är viktigt för demokratiska välfärdsstater att hålla fast vid sina normativa skyldigheter och humanitära principer. För myndigheters uppfyllande av dessa mål krävs ett system där invandringen kontrolleras. Hon nämner även amnestier som tjänar som en motsägelse i sammanhanget. Hon menar att det avspeglar en försvarssymbol för en misslyckad yttre kontrollmekanism. Samtidigt representerar den en aktiv inre

kontrollmekanism. Det genom att gruppen illegala lagliggörs och görs offentliga hos myndigheter, som gör dem till måltavlor i samhället. Brochmann menar att uppförandet av amnesti kan få allvarliga konsekvenser eftersom det sänder ut en signal till nya invandrare om att illegala kan komma att legaliseras (Brochmann 1999:20).

Brochmann poängterar att dilemmat i välfärdsstater är att kontrollsystemet underminerar ett välfärdssystem för alla medborgare. Hon talar om en demokratisk välfärdsstat där normer och värderingar kan ifrågasättas. Detta eftersom invandrare exkluderas vid gränsen eller att dem inte får tillgång till sociala, ekonomiska och politiska fördelar. Samtidigt kan deras

inkludering innebära en utmaning av människors uppfattning kring rättvisa.

Framförallt när det handlar om fördelning av ”börder” och rättigheter kring dem som kämpat för att bygga upp välfärdsstaten (Brochmann 1999:22).

32

4.1.5 Hammar

Tomas Hammar menar att Sverige stängt dörrarna för nya invandrare och speciellt de ifrån söder och öst. Kontrollen på invandringen har förblivit hög genom användandet av intern och extern kontroll. Han nämner även att det fanns två typer av kontroll, en individuell och en generell, där den generella kontrollen exkluderade personer som var fattiga, sjuka med mera (Hammar 1999:169-171).

Under 1970-talet accepterades arbetsmigranter som denizen2 och fick sociala rättigheter samt vissa politiska rättigheter. Syftet var att integrera arbetsmigranterna i välfärdssystemet

eftersom de sågs som framtida invånare i landet. Sveriges generösa välfärdssystem och invandringspolicy gjorde landet attraktivt att invandra till. Vilket ledde till att en begränsad grupp fick invandra, familjemedlemmar och flyktingar. Det eftersom landets välfärdsresurser skulle skyddas (Hammar 1999:175). Ytterligare förändringar i invandringspolicyn gjordes efter Kalla kriget. Anledningen till det var att många var arbetslösa, både invånare och invandrare. Det belastade välfärdsstatens resurser men det fick även konsekvenser i form av utanförskap och marginalisering hos nyanlända invandrare. Kravet på en effektivare kontroll växte fram (Hammar 1999:177). Hammar menar att Sverige under 1970- talet anpassade sin välfärdspolicy efter behoven för nyanlända invandrargrupper. Det skedde genom

sammanförandet av en gammal social välfärdsideologi med en ny policy för permanent invandring. Det ledde till en jämlikhet hos de lagligt boende. Samtidigt blev social och politisk delaktighet centralt (Hammar 1999:178).

Hammar diskuterar innebörden av olika kontrollinstrument, effekten och konsekvenserna av kontroll. Han menar att Sveriges användande av visum var ett huvudinstrument till att hindra oönskad invandring. Visum infördes även i andra länder genom samarbetet Schengen och Europeiska Unionen.

Enligt Hammar är intern kontroll ovärderlig tillsammans med den externa. Samtidigt anser han att den interna kontrollen förlorat sin makt då den ”svarta” arbetsmarknaden ökat och

2

Enligt Castles & Miller (2003:45) innebär begreppet denizen att en person som bott länge i ett land uppnår en speciell status. De tilldelas olika rättigheter som rätten till arbete, rätten till att söka arbete, driva eget företag, berättigas till sociala förmåner och hälsoservice, rätten till utbildning och begränsade politiska rättigheter. I vissa länder har långt- boende utlänningar rätt att rösta i lokala val.

Hammar (1990:15) beskriver termen denizen som de som är utländska medborgare med en legal och permanent boendestatus, det vill säga, att de inte är medborgare i det land de är fast boende, men har fått en rättighet att stanna där permanent. Hammar menar även att en denizen inte kan bli medborgare i sitt boendeland.

33

även den illegala invandringen. Hammar menar att en svensk fristadsrörelse har utvecklats. Där har den fått en acceptans som ett motståndssystem till statens invandringskontroll. (Hammar 1999:192-194).

Hammar anser att det är svårt att avgöra om Sveriges invandringskontroll varit effektiv och framgångsrik. Han hänvisar till händelser kring år 1976 och år 1989. Regeringen ansåg då att Sverige inte hade tillräckligt med kapacitet till en integration av nya invandrare. Följderna blev att inga stora flöden av migranter tilläts. Resurserna räckte inte till. Hammar nämner orden: ”Allt under kontroll”. Han menar om det var meningen att allt skulle vara under kontroll, det vill säga invandringskontrollen, går det inte att uppnå. Det kommer ständigt att pågå konflikter, nya politiska regimer med mera i andra länder. Istället anser han att målet hos regeringar borde vara ”att inte tappa kontrollen” (Hammar 1999:194-195).

4.1.6 Andra forskare inom området

Andra forskare anser att den svenska välfärdsstaten har präglats av jämlikhetsmål inom invandrar- och flyktingpolitiken. Från år 1975 har invandrarpolitiken strävat efter jämlikhet, valfrihet och samverkan. Vilket innebär att levnadsvillkoren för invandrargrupper skulle vara på samma nivå som den inhemska befolkningen. Etniska minoritetsgrupper skulle kunna välja i vilken mån de ville ha kvar sina ursprungliga språkliga och kulturella identitet. Samt att majoritets- och minoritetsbefolkningen skulle kunna samarbeta, vilket grundade sig på solidaritet och tolerans (SOU 2000:37:181).

Forskarna anser att i förhållande till principerna: samverkan och valfrihet, är det viktigt att diskutera papperslösas påverkan på idén om det svenska välfärdssamhället. Principerna har till syfte att integrera migranterna och göra dem till fullständiga medlemmar av

välfärdssamhället.

Idag finns det cirka 10 000 papperslösa i Sverige utan socialförsäkring och tillgång till sjukvård. Detta är en stor motsättning till det svenska välfärdssystemet.

Forskarna är förvånade över att myndigheter och politiker inte gör något för att förbättra de papperslösas situation. Det enda som görs är att avvisa dem och skicka dem ut ur Sverige. Papperslösa lever utanför den svenska välfärdsstaten och är inte integrerade.

34

Forskarna menar att det är en motsägelse till de principer som styr den svenska migrationen och integrationspolicyn (Johansson, Johansson & Rahman utan år: 43-45).

4.1.7 Daniels

Norman Daniels utgår ifrån en teori om behovet av hälso- och sjukvård. Han lägger tonvikten på behovet av hälso- och sjukvård som en moralisk aspekt och inte så mycket kring ett

rättviseperspektiv. Men samtidigt menar han att moral är av särskild vikt för att kunna tillmötesgå hälso- och sjukvårdens behov av att behandla alla på ett rättvist sätt. Enligt Daniels, ses hälsan hos en människa som en social faktor. Hälso- och sjukvård är ett

grundläggande behov som människan behöver för att kunna fungera normalt. Han menar även att förnuft och möjligheter är centrala tankar vid behovet av hälso- och sjukvård. Daniels anser att om behoven av hälso- och sjukvård inte tillmötesgås innebär det ett förnekande av människors möjligheter att kunna agera förnuftigt. Moralen återkommer och Daniels menar att av de saker en människa behöver, därav hälso- och sjukvård, spelar moralen en stor betydelse i olika moraliska sammanhang. En annan faktor, nöjdhet, är även viktig i ett moraliskt samhälle. Nöjdheten är ett övervägande av vad någon behöver och beroende på, i vilket sammanhang. Daniels nämner att människan har ett grundläggande behov av att bibehålla en normal rad av möjligheter (Daniels 2008:29-46). Han menar att människan har ett antal hälsobehov. De är enligt honom breda och omfattar: förebyggande, vårdande, rehabilitering och kompetent medicinsk service och råd (Daniels 2008:42-46).

4.2 Sammanfattning av de olika forskarnas positioner

I följande avsnitt kommer en sammanfattning av de olika forskares teorier. Till att börja med ska välfärdsstaten ta ansvar för välfärden hos sina medborgare, vad gäller hälsa.

Socialförsäkringar, social service och sjukvård finansieras genom skattesystemet. Staten omfördelar sina resurser från rika till fattiga.

Öbergs teori om hur en välfärdsstat kan göra skillnad på människor, det vill säga: invånare och invandrare, går inte ihop med välfärdsstatens uppgifter och syfte. Samtidigt säger han att välfärdsstaten i sig har en skyldighet att hjälpa. Den har ett socialt och politiskt ansvar för de människor som inte bor i landet permanent.

Hans idé om rättvisa och orättvisa där han utgår ifrån en likadelningsprincip av resurser, där invandrare behandlas annorlunda är en självklarhet. Han betonar gränser och menar att de är nödvändiga för välfärdssamhällens existens. Fördelningen av resurser mellan olika grupper måste avgränsas enligt honom. Samtidigt menar han att staten har ett ansvar för dem som