Det osynliga kopplet: Om samverkan mellan socialtjänst och polis i sociala insatsgrupper

_______________________

Författare: Henrik Ekberg & Andrea Martínez

Socionomprogrammet med inriktning mot etik och livsåskådning, 210hp, Institutionen för socialt arbete, Ersta Sköndal Högskola

Vetenskapsteori och vetenskapliga metoder, examensarbete, SEL 62, grundläggande nivå, vårterminen 2013

Handledare: Filip Wollter Examinator: Lars Svedberg

Det osynliga kopplet

Om samverkan mellan socialtjänst och polis i sociala insatsgrupper

The invisible leash

Collaboration between police and the social services in Community Intervention Team

”Alltså jag brukar kalla sociala insatsgrupper för ett osynligt koppel. Om poliserna gör sitt jobb rätt och om vi gör vårt jobb rätt och alla andra aktörerna gör rätt, så har ungdomen en ständig närvaro av vuxna, både på fritiden och i kontakter med myndigheterna”

Socialarbetare Spånga-Tensta

Förord

Den här studien har varit mycket lärorik, rolig, spännande men också den i särklass

arbetsammaste under hela utbildningen! Redan från dag ett, när vi började formulera syftet, har det varit full fart framåt, och en och annan parkeringsbot när tempot varit för högt. Men nu är vi äntligen framme vid förordet och vill tacka dem som gjort studien möjlig. Tack till alla informanter, utan era berättelser hade studien inte kommit till. Ett stort tack till vår handledare Filip Wollter som har stöttat vår idé och gett oss värdefulla tips och råd längs med vägen. Vi vill framförallt tacka våra respektive sambos för att ni orkat med oss under denna tid. Förlåt för de 30 sekundernas fördröjning när ni har försökt att nå oss då vi varit i denna c- uppsatsbubbla, nu blir vi oss själva igen! Och sist men inte minst vill vi tacka varandra. Det har varit riktigt kul att intervjua, äta god mat och leta böcker tillsammans. Att resan haft ett jämnt (men högt!) tempo och inte präglats av djupa dalar och höga toppar beror på att vi kunnat hjälpa, stötta och dela den stundtals tunga arbetsuppgiften tillsammans, tack.

Sammanfattning

I denna studie har fokus legat på sociala insatsgrupper i fyra områden i Stockholms län.

Sociala insatsgrupper är en strukturerad samverkan på individnivå mellan i första hand socialtjänst, polis och skola som syftar till att förhindra nyrekrytering av ungdomar till kriminella grupperingar samt underlätta avhopp från kriminella grupperingar. Studiens övergripande syfte är att undersöka hur samverkan mellan socialarbetare och poliser ser ut inom projektet sociala insatsgrupper. Studien fokuserar på socialarbetarnas och polisernas yrkesroller samt stöd- och kontrollaspekter. Studiens resultat visar att sociala insatsgrupper uppfattas som ett framgångsrikt projekt, men också att det råder ett spänningsförhållande mellan en behandlingslogik och en straffrättslig logik som polis och socialarbetare måste förhålla sig till i samverkan kring ungdomen. Studiens resultat visar även att stöd och kontroll inte kan skiljas från varandra, något som kan härledas till en övergripande så kallad

normaliseringslogik som delas av socialarbetarna och polisen i arbetet med ungdomen. För att belysa och problematisera resultaten har studien främst hämtat inspiration från den

nyinstitutionella teoribildningen som riktar fokus på samverkansprocesser i organisationer.

Abstract

Community Intervention Team [social insatsgrupp] is a structured collaboration between social services, police, and schools. It is a project that aims to prevent new recruitment of youth into criminal groups, but also to facilitate defections from criminal groups. The study's main aim is to investigate the collaboration between social workers and police officers within the framework of the community intervention teams. The study focuses on the roles of social workers and police officers, and the their aspects of support and control. The results show that community intervention teams is perceived as a successful project, but there is also a visible tension between the logics of treatment and the logics of punishment, that both social workers and police officers have to deal with as a part of their collaboration. The study also shows that support and control cannot be separated from one another; which can be attributed to the over all logics of normalization shared by social workers and police officer's in their work with young people. In order to highlight and to problematize the results, the study has mainly been inspired by the new institutional theory that focuses on collaborative processes in

organizations.

Nyckelord: sociala insatsgrupper, samverkan, ungdomskriminalitet, kontroll, stöd, polis, socialtjänst, ungdomar.

Keywords: community, intervention, team, collaboration, control, cupport, police, social services, youth.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Problemformulering ... 1

1.2 Syfte och frågeställningar... 2

1.3 Definitioner och centrala begrepp ... 3

1.3.2 Ungdomen/Ungdomarna ... 3

1.3.3 ”I riskzon för att utveckla kriminell livsstil” ... 3

1.3.4 Stöd och kontroll... 3

1.4 Uppsatsens disposition ... 4

2. Bakgrund... 5

2.1 Samhällets ansvar för ungdomar som begår brott ... 5

2.1.1 Samverkan mellan socialtjänst och polis... 7

2.1.2 Sekretess ... 8

2.2 Övergripande beskrivning av sociala insatsgrupper... 9

2.3 Beskrivning av studiens undersökningsområden ... 11

2.3.1 Botkyrka ... 11

2.3.2 Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta... 14

2.3.3 Södertälje ... 16

2.4 Brottsstatistik från varje område ... 18

3. Metod ... 20

3.1 Forskningsansats ... 20

3.2 Intervjuer ... 21

3.3 Urval ... 22

3.4 Litteratursökning, databaser och sökord ... 23

3.5 Genomförande ... 24

3.5.1 Ansvarsfördelning... 25

3.6 Databehandling ... 25

3.7 Generalisering, reliabilitet och validitet... 26

3.8 Etiska aspekter... 27

4. Teoretiska perspektiv ... 29

4.1 Teori ... 29

4.1.1 Nyinstitutionell organisationsteori... 29

4.2 Tidigare forskning... 34

4.2.1 Insatser mot ungdomskriminalitet... 34

4.2.2 Samverkan och yrkesroller... 35

4.2.3 Stöd och kontroll... 36

4.2.4 Sammanfattning av tidigare forskning och eget ställningstagande ... 37

5. Resultat ... 39

5.1 Socialarbetare ... 39

5.1.1 Socialarbetare och samverkan ... 39

5.1.2 Socialarbetare och yrkesroller... 42

5.1.3 Socialarbetare samt stöd- och kontrollaspekter ... 43

5.2 Poliser ... 44

5.2.1 Poliser och samverkan ... 44

5.2.2 Poliser och yrkesroller ... 47

5.2.3 Poliser samt stöd- och kontrollaspekter ... 48

6. Diskussion ... 51

6.1 Samverkan ... 51

6.1.1 Domänkonflikt eller domänkonsensus?... 51

6.1.2 Samverkan som en myt... 52

6.2 Yrkesroller samt stöd- och kontrollaspekter ... 53

6.2.1 Har yrkesrollerna närmat sig varandra? ... 53

6.2.2 Stöd och kontroll – två sidor av samma normaliseringslogik?... 55

6.2.3 Mellan dubbla logiker – straffrättslig logik och behandlingslogik... 57

6.2.4 Stöd och kontroll – en nödvändighet för verksamhetens legitimitet? ... 59

7. Sammanfattning och slutsatser... 61

7.1 Förslag till vidare forskning... 62

Referenser Bilagor

1. Inledning

Backman (2008, s. 28) menar att allt forskningsarbete uppstår i en fråga, och när den omgivande verkligheten betraktas ger frågan snart upphov till den genomgående frågan:

Varför? Intresset för denna studie uppstod på samma sätt. Våren 2012 utförde vi en fältstudievecka på Ungdomens Hus i Fittja i syfte att samla in material till en B-uppsats.

Under veckan deltog vi på en konferens, där socialarbetare och poliser diskuterade samverkan i arbetet med barn och ungdomar. Vi fick ökad kunskap om polisens arbete med ungdomar och i samtal med några av dem kunde vi märka hur bilden av den tuffe polisen snarare antog skepnaden av en slags socialpolis. Kunde det vara så att samverkan lett till att polisens roll närmat sig socialarbetarens? Och har då socialarbetarens roll blivit mer polisiär? Varför?

Under veckan fick vi höra talas om ett samverkansprojekt mellan socialtjänst och polis vilket väckte vårt intresse. Docenten och kriminologen Peter Lindström var examinerande lärare på kursen och genom honom fick vi ytterligare kunskaper om projektet, som det visade sig att han varit delaktig i.

Vintern 2009 beslutade den svenska regeringen att ge länspolismästare Carin Götblad uppdraget att föreslå åtgärder mot etablering av kriminella grupperingar i samhället. Peter Lindström anställdes som sekreterare. Uppdraget resulterade i ett förslag om införandet av samverkansgrupper på lokal nivå, där insatser utförs på individnivå (SOU 2010:15:89). Våren 2011 beslutade således regeringen att uppdra åt Rikspolisstyrelsen att påbörja en

pilotverksamhet för unga i riskzon att utveckla en kriminell livsstil, samt ungdomar som behöver stöd och hjälp att bryta med kriminalitet. Projektet kom att kallas för sociala

insatsgrupper, huvudansvaret för den lokala verksamheten skulle åligga socialtjänsten. Syftet var enligt regeringen att satsa på en lokal samverkansform samt insatser på individnivå (Ju2011/1906/KRIM, s. 1-3). Pilotverksamheten är avslutad och Rikspolisstyrelsen anser att det finns anledning att använda och utveckla sociala insatsgrupper, regeringen delar den bedömningen (regeringsbeslut 1:6, s. 2).

1.1 Problemformulering

Frågan om brott och straff har blivit alltmer politiskt laddad under de senaste decennierna. I åtgärder som rör kriminella ungdomar går det att se en förskjutning från behandling till straffvärde. Estrada och Flyghed (2007) menar att det råder en tvetydighet beträffande synen på ungdomsbrottslighet. Ett synsätt där ungdomar med problem anses vara offer för

samhällets missförhållanden, det motsatta är ett synsätt där de unga själva bär ansvaret för

sina handlingar. De menar att det uppstår en spänning mellan dessa perspektiv där vård och stöd står i motsats till straff och kontroll (Estrada & Flyhed, 2007, s. 10-23, Estrada, 1999, s.

6). Det är inom detta spänningsförhållande som socialarbetare och polis möts för samverkan kring barn och unga (Edvall, 2012, s. 3). Vidare medför detta spänningsförhållande en komplexitet vid bedömningar av ungdomens bästa när socialtjänst och polis ska samverka på individnivå (Jfr Johansson, 2011, s. 57). Utgångspunkten för en fungerande samverkan är enligt SOU 2010:15:94 att socialtjänst och polis kan enas om en gemensam uppfattning kring de problem som finns lokalt. Rikspolisstyrelsen (2012, s. 25) menar att det inom

socialtjänsten finns en “generell återhållsamhet” att dela information, trots att det finns ett samtyckte till informationsutbyte i sociala insatsgrupper.

Edvall (2012, s.174) menar att en trolig förklaring till att socialtjänstens ökade ansvar för ungdomars kriminalitet sällan diskuteras är att det blivit en accepterad lösning. Det

övergripande syftet med Edvalls avhandling är att diskutera hur olika aspekter av samhällets stöd och kontroll för ungdomar i riskzoner knyts samman av olika aktörer. Inom projektet sociala insatsgrupper förefaller detta perspektiv inte vara särskilt belyst och stämmer väl överens med de frågor om samverkan som väcktes hos oss under konferensen. Mot bakgrund av att det råder en tvetydighet beträffande synen på ungdomsbrottslighet, och att sociala insatsgrupper ska utvecklas och initieras på flera orter i landet, är det viktigt att undersöka hur samverkan mellan socialarbetare och poliser ser ut inom sociala insatsgrupper, med fokus på deras yrkesroller samt stöd- och kontrollaspekter.

1.2 Syfte och frågeställningar

Studiens övergripande syfte är att undersöka hur samverkan mellan socialarbetare och poliser ser ut inom projektet sociala insatsgrupper. Studien fokuserar på socialarbetarnas och

polisernas yrkesroller samt stöd- och kontrollaspekter.

Syftet undersöks utifrån följande frågeställningar:

• Vilka uppfattningar har socialarbetare och poliser om samverkan inom sociala insatsgrupper?

• Vilka uppfattningar har socialarbetare och poliser om yrkesrollerna inom sociala insatsgrupper?

• Vilka uppfattningar har socialarbetare och poliser om stöd- och kontrollaspekter

inom sociala insatsgrupper?

1.3 Definitioner och centrala begrepp

1.3.1. Samverkan

Betydelsen av begreppet samverkan beskriver tydligast hur sociala insatsgrupper är tänkta att fungera (Kassman, Oscarsson & Wollter s. 154-155). Socialstyrelsen (2012a, s. 10) skriver att:

Samverkan handlar om att olika aktörer tillför sina specifika resurser, kompetenser och kunskaper till en uppgift som man gemensamt har att genomföra. De aktörer som ingår i arbetet ger stödinsatser utifrån sina uppdrag och sitt ansvar men man arbetar samtidigt gemensamt med att koordinera insatserna för att kunna åstadkomma ett mer samlat stöd till ungdomen, det vill säga samordning av insatserna

1.3.2. Ungdomen/Ungdomarna

Målgruppen för projektet är barn och ungdomar mellan 15-25 år (Ju2011/1906/KRIM, s. 1).

Många av pilotområdena har haft deltagare utanför detta åldersspann (Kassman et al., 2012, s.

143). I studien använder vi oss av termerna ungdomen/ungdomarna då vi pratar om målgruppen för projektet.

1.3.3 ”I riskzon för att utveckla en kriminell livsstil”

Huvudmålgruppen för sociala insatsgrupper är unga i riskzon för att utveckla en kriminell livsstil. Definitionen kriminell livsstil bestäms lokalt i verksamheterna. I de fall vi använder oss av begreppet avser vi: unga med en utveckling som kan leda till kriminalitet. Studiens syfte är inte att problematisera detta begrepp. Tyngdpunkten ligger på yrkesroller samt stöd- och kontrollaspekter inom ramen för samverkan.

1.3.4 Stöd och kontroll

Stöd och kontroll ingår i båda gruppernas yrkesroller, traditionellt sett brukar socialarbetare

placeras under stöd och polis under kontroll (Skrinjar, 2005, s. 57). Begreppen stöd och

kontroll utgör en av utgångspunkterna för genomförandet av studien och är beroende av våra

förkunskaper, forskningsansatser, teorier samt de tolkningar som görs. Blumer (i Bryman,

2011, s. 348) argumenterade för att begrepp ska tillämpas på så sätt att forskaren får en allmän

bild av vad som ska letas efter, “begreppen utgör ett redskap då forskaren ska upptäcka de

många former som de företeelser begreppen står för kan anta” (a.a.).

1.4 Uppsatsens disposition

Kapitel 1 - Inledning

Kapitlet innehåller en kortfattad introduktion av ämnet, problemformulering, studiens övergripande syfte och frågeställningar samt centrala begrepp och definitioner.

Kapitel 2 - Bakgrund

Kapitlet innehåller en omfattande bakgrundsinformation av ämnet, detta för att beskriva områdets kontext och förutsättningar.

Kapitel 3 - Metodologiska förutsättningar

I detta kapitel presenteras studiens forskningsansats, intervjuer, urval, litteratursökning, databaser, sökbegrepp, genomförande, databehandling, generaliserbarhet, reliabilitet, validitet samt etiska överväganden.

Kapitel 4 - Teoretiska utgångspunkter

Kapitlet innehåller en genomgång av tidigare forskning samt teoretiska perspektiv. Studiens teoretiska ram hämtar inspiration från den nyinstitutionella teoribildningen.

Kapitel 5 - Studiens resultat

I detta kapitel redovisas studiens empiri utifrån studiens frågeställningar: samverkan, roller samt stöd- och kontrollaspekter.

Kapitel 6 - Diskussion

I detta kapitel vävs studiens reslutat samman med de teoretiska perspektiven i en analys.

Kapitel 7 - Sammanfattning och slutsatser

Det avslutande kapitlet innehåller en sammanfattande och friare diskussion samt förslag till vidare forskning i ämnet. Studien avslutas sedvanligt med en källförteckning samt bilagor.

2. Bakgrund

Eftersom sociala insatsgrupper är en relativt ny samverkansform ägnas stort utrymme åt att föra in läsaren i området, i god kvalitativ anda lägger vi stor vikt i vilken kontext sociala insatsgrupper verkar. Först görs redogörelse för hur samhällets ansvar för unga som begår brott har sett och ser ut med tydligt fokus på samverkan, yrkesroller samt stöd- och

kontrollaspekter. Sedan följer en generell beskrivning av hur sociala insatsgrupper är tänkta att fungera. Samverkansstrukturen kring sociala insatsgrupper är tämligen komplex och skiljer sig åt i studiens undersökningsområden: Botkyrka, Rinkeby-Kista, Spånga-Tensta samt

Södertälje. För att beskriva den kontext som dessa områden verkar i, ägnas därför stort utrymme åt bakgrundsinformation av dessa områden.

Då förslaget med sociala insatsgrupper utarbetades var utgångspunkten att inte uppfinna nya samverkansmodeller, utan om möjligt utnyttja de strukturer som redan fanns (SOU 2010:15:89). Därför kommer en beskrivning av liknande samverkansprojekt, sedan följer en beskrivning av hur sociala insatsgrupper ser ut i varje område. Kapitlet avslutas med en redogörelse för brottsstatistik från varje undersökningsområde samt riksgenomsnittet, detta för att synliggöra den kontext som informanterna arbetar i.

2.1 Samhällets ansvar för ungdomar som begår brott

Samhället har ett tudelat uppdrag när det gäller ungdomar som begår brott, medan socialtjänsten måste utgå från ungdomens behov av stöd och skydd ska de rättsvårdande myndigheterna ska genom insatser markera att samhället tar avstånd från brottet

(Socialstyrelsen [SoS], 2009, s. 18). McMurphy (1996, s. 93) menar att det finns en inbyggd spänning mellan behandling och straff som hör ihop med den motstridiga uppgiften att å ena sidan stödja ungdomar och å andra sidan kontrollera deras brottslighet. Redan i början av 1900-talet - i samband med 1902 års barnalagar, har det funnits en diskussion huruvida ungdomar som begår brott ska ges straffrättsliga påföljder inom det rättsliga systemet, eller överlämnas till de sociala myndigheterna för stöd och vård (Levin, 1996, s. 51). I Sverige har behandlingstanken haft stor betydelse för utvecklingen av åtgärder mot ungdomar som begår brott (Von Hofer, 2007, s. 307). Utgångspunkten är att de ska hållas utanför kriminalvården, tanken bygger på ungdomar inte har de kunskaper om samhälleliga normer som vuxna

förväntas ha (SoS, 2009, s. 21). Detta synsätt kommer till uttryck bland annat i det ansvar som

socialtjänsten har för unga lagöverträdare i åldern 15-20 år. När det är möjligt ska stöd- och

hjälpåtgärder väljas för dessa ungdomar, framför en genom domstol utdömd påföljd

(Clevesköld, Thunved & Thunved, 2010, s. 19). Det har riktats hård kritik mot

behandlingstanken, de centrala argumenten har varit att behandlingstanken medför ett dolt socialt kontroll- och straffsystem, men även för att åtgärderna innebär ett stort rättsligt godtycke med icke tidsbestämda påföljder av sociala myndigheter (Levin & McMurphy, 1996, s. 65, 93). Och Socialtjänsten har fått kritik för att vara alltför passiv när unga begår och ständigt återfaller i brott, detta trots att de varit föremål för insatser från socialtjänstens sida.

Överlämnande till vård inom socialtjänst har ofta kritiserats för att vara en ineffektiv påföljd, vars innehåll är svårt att få en uppfattning om (Puhakka, 2001, s. 7-10).

I ett flertal länder har kritiken mot behandlingstanken lett till mer straffinriktade åtgärder mot ungdomskriminalitet (McMurphy, s. 93). I Sverige har det även skett en förändring i samhällets reaktioner mot ungdomsbrottslighet, under de senaste decennierna har samhället reagerat mer kraftfullt och tydligt och de straffrättsliga kraven på socialtjänsten har ökat (SoS, 2009, kap 1; Estrada, 1999, s. 6). Socialstyrelsen menar dock att behandlingstanken inte helt övergivits när det gäller åtgärder mot ungdomsbrottslighet, detta eftersom socialtjänsten har en central roll när det gäller ungdomar som begår brott (2009, s. 23). I betänkandet som föranledde sociala insatsgrupper lyfter utredarna fram att “vidare är utgångspunkten att unga lagöverträdare ska ges behövlig vård och behandling inom socialtjänsten och på så sätt hållas utanför kriminalvården” (SOU 2010:15:59). Rikspolisstyrelsen menar att trots samhällets vårdperspektiv saknar socialtjänsten på många håll konkreta behandlingsprogram för

ungdomar med kriminellt beteende (RPS, 2012, s. 27). I betänkandet (SOU 2010:15:87) lyfter utredarna fram att:

I de fall socialtjänsten har vidtagit insatser för att stödja och hjälpa en ung person har insatserna alltför ofta inte resulterat i att den unge upphört med brott. Inte heller insatser vidtagna av Statens

institutionsstyrelse eller av Kriminalvården är särskilt framgångsrika vad gäller att förmå unga personer att upphöra med brott. Majoriteten av unga som döms tillsocialtjänstpåföljder, sluten ungdomsvård eller kriminalvårdspåföljder återfaller i ny brottslighet

Edvall (2012, s. 3-4) menar att betänkandet har förslag på mer kontrollerande åtgärder för

ungdomar som anses ligga i riskzon för kriminallitet, och att stöd och kontroll knyts till en

strävan om ökad samverkan. I Rikspolisstyrelsens handlingsplan (2008, s. 4-5) om samverkan

betonar de att brottsligheten påverkas av samhälleliga trender och faktorer. De menar att den

sociala kontrollen i samhället har förändrats och försvagats genom urbanisering och nya

levnadsmönster, vilket har lett till en sämre kontroll och därmed ökat antal tillfällen att begå

brott. I handlingsplanen finns förhoppningar om såväl ett ökat förtroende för polisen som

ökad social kontroll i samhället genom samverkan.

2.1.1 Samverkan mellan socialtjänst och polis

Under hela efterkrigstiden har svenska staten betonat vikten av att myndigheter bör samverka för att förebygga ungdomsbrottslighet (Kassman et al., 2012, s. 8). Johansson (2011, s. 15) menar att samverkan mellan myndigheter kring utsatta barn har utgjort en utvecklingstrend under de senaste decennierna. Och eftersom samverkan har blivit en vedertagen lösning på många problem är det svårt att ta ställning “mot” samverkan (Lindberg 1999 i a.a., s.73).

Specialiseringen och professionaliseringen har ökat inom välfärdssamhället, fler aktörer verkar vid sidan av de offentliga verksamheterna. Detta har resulterat i att verksamheterna har fragmenterats och kritik har riktats mot myndigheter för bristande helhetssyn. Samverkan har setts som en nödvändighet för att möta de nya utmaningarna (Myndighet för skolutveckling, RPS & SoS, 2007, s. 29). De yrkeskategorier som samverkar har olika utbildningsbakgrund och ibland kolliderar olika teorier och synsätt. Den samhälleliga utvecklingen har emellertid gått mot en allt större samsyn mellan myndigheter när det gäller hur ungdomens problem förklaras (a.a., s. 14).

Det finns oklarheter kring socialtjänstens roll i rättssystemet, vilket hör ihop med den svåra uppgiften att förena socialtjänstens behovsprincip med de straffrättsliga principerna om förutsägbarhet och proportionalitet. Kritik har framförts om att rättsväsendet haft för lite inflytande över vad som händer när en ungdom som begår brott lämnas över till socialtjänsten (prop 2005/06:165:44). Samverkan har ofta setts som en lösning för att bland annat uppnå en ökad enhetlighet mellan socialtjänst och polis, en större likhet inför lagen, samt bidra med en helhetssyn i bedömning och insatser och minskade kostnader för samhället (a.a., s. 44; SoS, 2009, s. 27; Myndighet för skolutveckling, 2007, s. 3). Regeringen framhöll i prop

1996/97:124:58 att en viktig målsättning måste vara att utnyttja de samlade resurserna maximalt och vid behov samverka kring individer som befinner sig i “gränslandet” mellan myndigheter. Vidare menar de att ”det mest effektiva och kostnadsbesparande för samhället är att stoppa rundgång och dubbelarbete så tidigt som möjligt och snabbare hitta rätt hjälp för en individ. En väl fungerande samverkan bör därför snarare minska än öka risken för

kostnadsövervältringar” (a.a.). Socialstyrelsen (2006, s. 8) menar dock att det finns

orealistiska förhoppningar på att samverkan ska lösa resursproblem, detta eftersom att det har varit svårt att påvisa kvalitetsvinster.

Redan år 2004 överlämnade regeringen förslaget om en modell vid namn ryggsäck – olika

former för stöd och kontroll, detta som ett led i en förstärkning i samverkan när det gäller

ungdomar som begår brott. Modellen kan liknas vid sociala insatsgrupper och syftade till att

ta ett helhetsgrepp, och få ungdomen “på rätt spår” (SOU 2004:122, kap 12).

Svenska staten har länge och tydligt uttalat att samverkan bör utvecklats i arbete med utsatta ungdomar, som ett resultat av denna målsättning infördes år 2003 lagbestämmelser om skyldighet att samverka i frågor som rör barn och ungdomar i riskzon. Polis och socialtjänst hade sedan tidigare lagstadgade bestämmelser om samverkan (se bl.a. Förvaltningslag SFS 1986:223 § 6). Socialtjänstlagen kompletterades dock med en bestämmelse för att betona att samverkan ska ske i övergripande frågor, samt att socialtjänsten aktivt ska verka för att samverkan äger rum (Myndighet för skolutveckling, 2007, s. 13).

2.1.2 Sekretess

Samverkan mellan polis och socialtjänst har främst varit av mer allmän karaktär och inte strukturerats på individnivå kring enskilda ungdomar (Kassman, et al., 2012, s. 8-10). I betänkandet som föranledde sociala insatsgrupper framhävs behovet av en lokal

samverkansform som koordineras på individnivå kring den unge. Utredarna betonar att sekretesslagstiftningen utgör ett hinder för samverkan på individnivå och föreslår en lättnad i sekretessen i förhållande till polisen, vilket ska öppna för socialtjänsten att lämna ut uppgifter till polisen om enskilda ungdomar i brottsförebyggande syfte (SOU 2010:15, s. 90-106). I prop 1996/97:124:58 beskrivs att “ I en rad samverkansprojekt har man kunnat lösa

sekretessfrågan genom att den enskilde på olika sätt samtycker till att information får lämnas mellan myndigheter”. Redan 1994 fanns förslag som syftade till att lätta på sekretessen från socialtjänstens sida (Ju 1994: E). Den kritik som riktades var främst att det kan bli svårt att upprätthålla gränsen mellan det brottsförebyggande och brottsstraffande arbetet. Det finns även en rädsla för att ungdomars förtroende för socialtjänsten kan komma att urholkas (Prop.

2011/12:171 s. 20-21).

Inom socialtjänsten föreligger sträng sekretess, vilket innebär att det råder sekretess för

uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan

att den enskilde eller närstående lider men (SFS 2009:400, 26 kap 1 §). Den 1 januari 2013

infördes emellertid en sekretessbrytande bestämmelse som underlättar för socialtjänsten att

lämna ut uppgifter som rör enskild under 21 år – i brottsförebyggande syfte, under vissa

angivna förutsättningar (2012/13: JuU5, s. 1). När det gäller polisen har de en skyldighet att

anmäla till socialtjänsten om de får kännedom om något som innebär att de behöver ingripa

till ett barns skydd (SFS 1984:387 § 3; SFS 2001:414 § 1). Johansson (2011, s. 57) menar att

det råder ett spänningsförhållande mellan socialtjänstens ansvar för ungdomars behov av

skydd och stöd, samt polisens utredande arbete som innebär att brottsutredningen skyndsamt

och diskret måste genomföras. Vidare medför detta spänningsförhållande en komplexitet vid

bedömningar av ungdomens bästa, när socialtjänst och polis ska samverka på individnivå (Jfr Johansson, s. 57).

I en social insatsgrupp bygger samverkan kring den enskilde på samtycke, deltagarna måste tillfrågas och skriva under ett medgivande [se bilaga 4] om att sekretessen mellan myndigheterna bryts (Kassman, et al., 2012, s. 9).

2.2 Övergripande beskrivning av sociala insatsgrupper

Vad är en social insatsgrupp? Regeringen tog under hösten 2007 initiativ till en nationell mobilisering för att motverka den organiserade grova brottsligheten i Sverige (Ds 2008:38).

Vintern 2009 utsågs länspolismästaren Carin Götblad till särskild utredare, och resultatet blev betänkandet Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp (SOU 2010:15). Här föreslås sociala insatsgrupper, en samverkansmodell mellan framför allt

socialtjänst, polis och skola där socialtjänsten bär huvudansvaret. De sociala insatsgruppernas två huvudsyften är att identifiera ungdomar som riskerar att rekryteras till kriminella nätverk samt att underlätta avhopp från dessa. Betänkandet uppmärksammade behovet av en lokal samarbetsform, att insatserna ska utarbetas utifrån den unges specifika behov där även psykiatrin, missbruksvården och kriminalvården ska ha möjlighet att kopplas till

insatsgruppernas arbete. Även näringsliv, ideella föreningar och liknande organisationer ska ha möjlighet att bidra. Ett tydligt syfte med insatsgrupperna är att motverka nyrekrytering till kriminella nätverk, och stor vikt har lagts vid att ungdomen är delaktig i arbetet med

insatsgruppen tillsammans med föräldrar, syskon och andra anhöriga. Ungdomen ska vara motiverad att lämna sin kriminella livsstil. Enligt förslaget är målet att implementera minst en insatsgrupp i varje kommun. I stora kommuner eller extra socialt utsatta områden kan flera sociala insatsgrupper behövas. Tanken med de sociala insatsgrupperna är inte att ersätta den vård och de åtgärder som den stora majoriteten av unga lagöverträdare får, insatserna ska rikta in sig mot en begränsad grupp av unga som anses ha stor risk att hamna i kriminella nätverk.

En kontaktperson från respektive deltagande myndighet ska utses, och dessa blir navet i den unges insatsgrupp (SOU 2010:15, s. 89-90).

Våren 2011 påbörjades en pilotverksamhet med sociala insatsgrupper i tolv projektområden runt om i Sverige. Ersta Sköndal Högskola har genomfört en extern utvärdering. Den visar bland annat att verksamheten enbart i begränsad omfattning har bidragit till identifiering av målgruppen, men man kan dock konstatera att samarbetsformen hjälper och stödjer den unge genom nätverket som bildas runt denne (Kassman, et al., 2012, s.

3). Följande figur visar hur strukturen kring en social insatsgrupp är tänkt att vara utformad:

Social insatsgrupp

(SOU 2010:15:92)

Ett av de sociala insatsgruppernas huvudmål är att de insatser som ges till ungdomen ska samordnas på ett bra och tydligt sätt mellan myndigheter och aktörer (SoS, 2012a, s. 3).

Därför är det av stor vikt att veta vilka förväntningar som ligger på yrkesgrupperna. Eftersom studien fokuserar på socialtjänsten och polisen visar följande tabeller en sammanfattning av förväntade mål när det gäller yrkesgruppernas ansvar, roll och bidrag. Sociala insatsgrupper har två målgrupper: ungdomar i riskzon och personer som vill hoppa av, därför är

förväntningarna och de uppsatta målen olika i förhållande till målgruppsindelningen.

Socialtjänstens uppgifter

Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa av

De ska upptäcka och försöka identifiera ungdomar i riskzon De ska informera den unge om sociala insatsgrupper De ska föreslå lämpliga ungdomar för sociala insatsgrupper De ska upptäcka möjliga avhoppare

De ska enligt 14 kap. 1§ SoL anmäla om missförhållande finns De ska förmedla kontakt med sociala insatsgrupper De ska motivera ungdomen och dess vårdnadshavare till deltagande De ska motivera den unge till deltagande De ska inhämta samtycke från ungdomen eller vårdnadshavare till

informationsutbyte

De ska inhämta samtycke till informationsutbyte

De ska genomföra risk- och behovsbedömningar De ska genomföra risk- och behovsbedömningar De ska besluta om vilka insatser som ska ges till ungdomen De ska ta beslut om insatser, exempelvis

försörjningsstöd

De ska upprätta genomförandeplaner och åtgärdsplaner De ska kunna erbjuda skyddat boende eller jourboende De ska förmedla kontakter och samordna arbetet De ska upprätta åtgärds- och genomförandeplaner De ska vara ett socialt stöd för ungdomen, exempelvis genom att vara en

kontaktperson eller lots

De ska samordna arbetet och förmedla kontakter

De ska tillhandahålla och utföra passande behandlingsinsatser De ska kunna erbjuda boende på längre sikt De ska genomföra vårdplanering för placerade på en SiS-institution De ska vara ett socialt stöd för den unge

De ska tillhandahålla och utföra passande behandlingsinsatser

De ska genomföra vårdplanering för placerade på en SiS-institution

(SoS, 2012a, s. 25)

Polisens uppgifter

Ungdomar i riskzon Personer som vill hoppa av

De ska upptäcka och försöka identifiera ungdomar i riskzon De ska informera den unge om sociala insatsgrupper

De ska föreslå lämpliga ungdomar för sociala insatsgrupper De ska upptäcka möjliga avhoppare

De ska enligt 14 kap.1§ SoL anmäla om missförhållande finns De ska förmedla kontakt med sociala insatsgrupper De ska, till socialtjänstens utredning, bidra med information De ska, till socialtjänstens utredning, bidra med

information

De ska motivera ungdomen och dess vårdnadshavare till deltagande De ska motivera den unge till deltagande De ska inhämta samtycke från ungdomen eller vårdnadshavare till

informationsutbyte

De ska inhämta samtycke till informationsutbyte

De ska kunna erbjuda den unge ett personskydd

(SoS, 2012a, s. 25)

2.3 Beskrivning av studiens undersökningsområden

Nedan kommer en beskrivning av studiens fyra undersökningsområden. Först görs en generell beskrivning av området, sedan redogör vi för liknande samverkansprojekt samt en utförlig beskrivning av sociala insatsgruppers struktur i området. Arbetslöshetsstatistiken som redovisas är den öppna arbetslösheten, vilket innebär arbetssökande inskrivna hos arbetsförmedlingen exklusive sökande med aktivitetsstöd.

2.3.1 Botkyrka

Botkyrka är beläget mellan Stockholm och Södertälje och det bor 86 300 personer i

kommunen. Kommunen består av fem bostadsdelar: Alby, Fittja, Hallunda-Norsborg,

Tullinge och Tumba-Grödinge. År 2012 var den öppna arbetslösheten i Botkyrka kommun 4,9 procent. Jämfört med snittet för Sverige som låg på 3,5 procent (Ams, 2013).

I Botkyrka har man tidigare haft ett flertal projekt med inriktning på samverkan och ungdomsbrottslighet. Ett av dessa projekt är ALFI. Bakgrunden till projektet är att år 2010 drabbades områdena Alby och Fittja av incidenter som bilbränder och skottlossning.

Södertörns polismästardistrikt fick i uppdrag att utveckla en handlingsplan för att minska brottsligheten och öka tryggheten i områdena. Projektet genomfördes mellan 1 mars 2011 och 31 december 2012 (Kassman et al., s. 46). VÄRT (Våga Ändra Riktning Tillsammans) är ett projekt som riktar sig till unga vuxna mellan 18-25 år och är ett samarbete mellan polis, kriminalvård och socialtjänst. En stor skillnad mellan sociala insatsgrupper och tidigare projekt är att de sociala insatsgrupperna verkar på individnivå och har riktat in sig på att skräddarsy insatserna utifrån ungdomen (Kassman et al., s. 46).

Sociala insatsgrupper i Botkyrka

Botkyrka kommun har varit ett av de tolv pilotprojektområdena, sociala insatsgrupper har bedrivits i projektform under perioden september 2011 till och med oktober 2012. En

projektledare på stöd- och utvecklingsenheten inom socialförvaltningen kommer att fortsätta med arbetet tillsammans med berörda myndigheter under 2013 (Botkyrka, 2012, s. 3, 4).

Botkyrka är det område som under projekttiden har rapporterat om flest delgivna

brottsmisstankar. Den sociala insatsgruppen har legat nära den ordinarie verksamheten och man har valt att arbeta med målgruppen 10-25 år (Kassman et al., s. 46). Den sociala insatsgruppen har varit uppdelad i tre delprojekt:

1. Tidig upptäckt av risk för kriminalitet hos flickor och pojkar 10-17 år.

2. Beslutad insats för flickor och pojkar 10-17 år i riskzon att utveckla ett kriminellt beteende.

3. Beslutad insats för unga kvinnor och unga män 18-25 år som önskar lämna kriminalitet som livsstil (Botkyrka kommun, 2012, s. 5).

I Botkyrka sker den främsta samverkan när det gäller sociala insatsgrupper mellan polis,

socialtjänst och Utbildningsförvaltningen. Enligt den externa utvärderingen (Kassman et al.,

2012, s. 50-51) ser samverkansstrukturen ut enligt följande:

Styrgrupp

•

Styrgrupp delprojekt 1 och 2: har möte minst två gånger per termin och består av socialtjänst, Utbildningsförvaltningen samt närpolischef.

•

Styrgrupp delprojekt 3: har möte några gånger per termin och består av socialtjänst, polis och kriminalvården.

Arbetsgrupp

•

Arbetsgrupp delprojekt 1 och 2: består av socialtjänst, polis och skola.

•

Arbetsgrupp delprojekt 3: har möte ca en gång i månaden och består av socialtjänst, polis samt kriminalvården.

Utförargrupp

•

Utförargrupp delprojekt 1: består av socialtjänst (delprojektledare, områdessekreterare) samt polis från lokala poliskontoret och träffas varje vecka. Gruppen ansvarar för kartläggning av ungdomen, hembesök, eventuellt inhämtar samtycke samt utvecklar samverkansformen.

•

Utförargrupp delprojekt 2: består av socialtjänst samt efter behov andra representanter som exempelvis skola eller polis, de träffas en gång i månaden. Gruppen diskuterar

individärenden, potentiella deltagare samt utvecklar samverkansformen.

•

Utförargrupp delprojekt 3: består främst av socialtjänst, polis och kriminalvården.

Enligt slutrapporten (Botkyrka, 2012, s. 9-19) har följande samverkansstruktur utvecklats för delprojekt 1 och 2:

• Polis, skola eller fritidsgård kan kontakta socialtjänsten om de uppmärksammar ett en ungdom är i riskzon för kriminalitet. Den förebyggande sektionen i socialtjänsten kan göra hembesök. Om oron bekräftas görs en så kallad orosanmälan till utredningsenheten.

Handläggaren på sektionen kan därefter erbjuda sociala insatsgrupper, även pågående ärenden kan erbjudas en social insatsgrupp.

• Samtycken inhämtas oftast från socialtjänsten men även av polis och skola. Handläggaren, eller en mötesledare från resursenheten, sammankallar till ett samverkansmöte där ungdomens nätverk mobiliseras.

• Efter första mötet gör handläggaren på utredningsenheten en riskbedömning enligt

riskbedömningsmallen SAVRY

. Efter varje samverkansmöte skrivs en handlingsplan, där det tydligt ska framgå vilka åtgärder som ska göras och av vem. Handlingsplanen innehåller en “akutplan” där det står vad som ska göras om det som bestämts på mötet inte fungerar.

Alla mötesdeltagare ska få en kopia av handlingsplanen. Av utvärderingen framgår emellertid att relativt få ungdomar har haft en individuell handlingsplan (Kassman et al., 2012, s. 46).

• Täta uppföljningsmöten hålls, och handläggaren på utredningsenheten för journalanteckningar i ett särskilt verksamhetssystem.

2.3.2 Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta

Rinkeby-Kista är en stadsdel i Stockholms kommun och ligger i västerort. Området består av två huvudbostadsområden: Rinkeby och Kista, och har tillsammans en befolkning på 47 872 personer. Den 31 oktober år 2012 var den öppna arbetslösheten i stadsdelen 7,8 procent (Stockholm stad, 2013). Jämfört med snittet för Sverige som var 3,5 procent (Ams, 2013).

Spånga-Tensta är en stadsdel i Stockholms kommun också beläget i västerort. Området består av två avskilda huvudbostadsområden: Spånga och Tensta, och har år 2012

tillsammans en befolkning på 38 282 personer. Den öppna arbetslösheten i stadsdelen var 5,6 procent av befolkningen (Stockholm stad, 2013), jämfört med snittet för Sverige som var 3,5 procent (Ams, 2013).

Polis och socialtjänst i dessa områden samverkar även över stadsdelsgränserna. Ett

omfattande gemensamt projekt är Järva-andan, som bildades år 2009 (Stockholm stad, 2012).

Bakgrunden till projektet är att det år 2007 förekom mycket bråk och oroligheter i området.

Polis, stadsdelsförvaltningarna och Storstockholms lokaltrafik [SL] sökte upp föreningar och även moskéer i området med det förebyggande syftet att samhället tillsammans ska kunna stävja kriminaliteten och skapa en tryggare miljö. I dag är över 400 organisationer, företag och föreningar medlemmar i denna satsning (Stockholm stad, 2012). Ett liknande projekt i Rinkeby-Kista som pågick under försök år 2006 var Ung och Trygg. Detta projekt startades med anledning av en ökad oro hos socialtjänst och polis att ungdomar allt mer drogs in i kriminalitet, vilket ökade otryggheten i Järva-området. Ett av projektets huvudsyften var att utveckla samverkansformer mellan berörda myndigheter (Stockholm stad, 2007). Sedan 2007 finns det i Spånga-Tensta ett samarbetsprojekt som kallas SamTidigtFörst (Samarbete, Tidigt,                                                                                                                

1

Förtroendefullt och Strukturerat), som består av ett övergripande samarbete på chefsnivå mellan socialtjänsten, polis, skola samt fritidsförvaltningen. Syftet är att uppmärksamma barn och unga i riskzon med tidiga insatser (Kassman et al., s.87).

Sociala insatsgrupper i Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta

Inom Stockholms stad har tolv stadsdelsförvaltningar infört sociala insatsgrupper, av dessa riktar studien fokus mot Rinkeby-Kista samt Spånga-Tensta. Spånga-Tensta har även varit del av det nationella pilotprojektet sociala insatsgrupper. I Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta har målgruppen varit 14-18 år, i januari 2013 påbörjades ett nytt samarbete för att vidareutveckla de sociala insatsgrupperna till att även omfatta unga vuxna mellan 20-29 år.

Samverkansstrukturen i Stockholm stad är uppbyggd i två nivåer: stadsnivå och

stadsdelsnivå. Nedan följer en beskrivning av strukturen på stadsnivå och informationen är hämtad från Rapport om arbetet med sociala insatsgrupper i Stockholms stad (Stockholms stad, 2012).

Styrgrupp

Styrgruppens syfte är att stödja utvecklingsarbetet med de sociala insatsgrupperna i de berörda stadsdelarna, närpolisområden samt skolorna. Här deltar stadsdelsdirektörer, förvaltningschef, utbildningsförvaltningen och polis.

Utvecklingsgrupp

Deltagarna i utvecklingsgruppen kan här ges möjligheten att ta upp de hinder, frågor och tänkbara utvecklingsområden som kan uppstå under arbetet med sociala insatsgrupper. Dessa frågor kan sedan lyftas upp till styrgruppen. Deltagarna i utvecklingsgruppen är

socialtjänstens enhetschefer från de 12 stadsdelsförvaltningarna som påbörjat arbetet med sociala insatsgrupper, enhetschef från BAS- och Stockholms ungdomstjänst (arbetet att organisera påföljden ungdomstjänst åt stadsdelarna), grundskolechef och representanter från polisdistrikten.

Nätverksträff

Här träffas de som operativt arbetar med sociala insatsgrupper det vill säga lotsar och

samordnare, socialsekreterare inom öppenvård- eller utredningsenhet från de tolv

stadsdelsförvaltningarna, samt deltagare från BAS- och Stockholms ungdomstjänst.

Samverkansstrukturen på lokal nivå i Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta:

Lokal styrgrupp

Denna grupp består av socialtjänstens avdelningschef, chefer från utrednings- och

resursenheterna, lokala samordnare för de sociala insatsgrupperna, närpolischefen, gruppchef över ungdomsgruppen samt den stadsövergripande samordnaren från socialförvaltningens utvecklingsenhet. På dessa möten tas den rådande situationen i stadsdelen upp för att skapa en överblick över verksamheten, de diskuterar även resultaten när det gäller insatserna.

Operativ insatsgrupp/arbetsgrupp

Från socialtjänsten medverkar enhetschefer, gruppchefer samt den lokala samordnaren. Från polisen deltar ev. biträdande närpolischef eller ungdomskoordinatorn. Här följer man upp och uppdateras på antal ärenden som bedrivs.

Individuella sociala insatsgrupper för varje ungdom

Denna grupp är individuellt anpassad utifrån den enskilda ungdomen. Deltagarna brukar vara den aktuelle ungdomen, föräldrar eller vårdnadshavare, utredande socialsekreterare,

socialsekreterare från öppen vården, polis, BUP, lärare, Maria ungdom och fältassistenter.

Eventuellt kan andra deltagare som exempelvis fritidspersonal och tränare också delta.

I Spånga-Tensta är styrgruppen och den operativa gruppen i princip samma, det finns ingen grupp på mellannivå (Stockholm stad, 2012; Kassman et al., s. 90-91).

2.3.3 Södertälje

Södertälje är en tätort i Stockholms län och centralort i Södertälje kommun vilken är Sveriges tjugonde största kommun med 86 246 invånare (Södertälje kommun, 2013). År 2012 var den öppna arbetslösheten i Södertälje 6,3 procent i jämförelse med Sverige som ligger på 3,5 (Ams, 2013).

I Södertälje hade man redan etablerade projekt som riktades mot kriminella ungdomar, det har tidigare drivits projekt som liknar sociala insatsgrupper exempelvis ”Snabba insatser mot kriminella” (SIMK). I Södertälje har ungdomskriminalitet stått i fokus under en längre tid, ett etablerat samarbete mellan socialtjänsten och polisen har funnits. År 2007 startades

avdelningen Stödcentrum för unga brottsoffer, och socialtjänsten och polisen blev

samlokaliserade i polishuset i Södertälje. I jämförelse med de andra 11 pilotområdena har Södertälje tillsatt mest resurser när det gäller heltidsanställda i sociala insatsgrupper (Kassman et al., s. 95).

Sociala insatsgrupper i Södertälje

Södertälje deltog i det nationella pilotprojektet, polismästaren samt kommundirektören tog initiativ till att delta i projektet. Södertälje har under projekttiden haft näst flest deltagare, och relativt högt antal delgivna brottsmisstankar bland ungdomarna. Man har fått stor

uppmärksamhet för de sociala insatsgrupperna, både nationellt och internationellt. Dels för att Södertälje var först ut med en social insatsgrupp, dels för att stora resurser ha satsats på projektet (Kassman et al., 2012, s. 94-97). Enligt den externa utvärderingen (Kassman et al, 2012, s. 94-101) ser den övergripande samverkansstrukturen ut enligt följande:

Styrgrupp

Har fem möten per år och ska skapa hållbara strategier för att unga inte ska rekryteras till kriminella grupperingar eller begå brott. Styrgruppen består av högt uppsatta företrädare för kommunen samt polismästaren.

Operativ ledningsgrupp

Har möte en gång i månaden och följer den operativa verksamheten samt knyter aktörer till den sociala insatsgruppen. Består av företrädare för socialtjänst, polis samt skola.

Beredningsgrupp

Har möte en gång i veckan och ska genomföra urvalet av ungdomar till den sociala

insatsgruppen. Ansvarar för fylla den sociala insatsgruppen med innehåll samt arbeta fram rutiner för samverkan. Består att företrädare för polis samt socialtjänst.

Individuella sociala insatsgrupper för varje ungdom

Består främst av polis, socialtjänst, skola/arbetsförmedling, vårdnadshavare samt ungdomen.

Aktörerna varierar utifrån ungdomens behov och bakgrund. Enligt den externa utvärderingen (Kassman et al., s. 94-101) har följande samverkansstruktur utvecklats för aktualisering av ungdom i en individuell insatsgrupp:

• Social insatsgrupp är i Södertälje en biståndsbeslutad insats. Ungdomar kan aktualiseras

genom att polisen upplever oro och gör en riskbedömning, om oron bekräftas görs en anmälan

till socialtjänsten. När socialtjänsten tar emot anmälan görs en bedömning och en så kallad Ester-screening

. Anmälan om oro kan även komma till socialtjänsten från någon annan än polisen, socialtjänsten kan själva aktualisera en ungdom för en social insatsgrupp.

• Beredningsgruppen beslutar om vilka ungdomar som ska tillfrågas om samtycke till en social insatsgrupp (Kassman et al., s. 98-100). När beredningsgruppen har beslutat att ungdomen passar för en social insatsgrupp får denne en egen lots som inhämtar samtycke [bilaga 4].

Ungdomen får även en kontaktpolis och en fältassistent. Lotsarna, som är socionomer, sätter ihop en individuell social insatsgrupp kring ungdomen och mobiliserar ungdomens nätverk, samt stödjer ungdomen i vardagliga och praktiska saker när behovet finns (a.a., s. 99-101;

Lingvall, 2012, s. 8). Lotsen för även journal över allt som händer den unge, varje ungdom får en individuell åtgärdsplan.

• Åtgärdsplanerna [bilaga 3] är konkreta och innehåller information om vad berörda aktörer ska göra till nästa möte som exempelvis ”Vara hemma 22 på vardagar och sova runt 23, vara hemma senast 24 på helger. (Fältarna påminner NN om de ser honom ute efter dessa tider och ringer föräldrarna)”.

• Vid första mötet sätts målsättningar upp för en tvåveckorsperiod, efter perioden träffas de berörda aktörerna för att diskutera hur det har gått, tiden mellan möten blir sedan längre.

2.4 Brottsstatistik från varje område

För att få en uppfattning av den miljö som studiens informanter arbetar i redovisas

brottstatistik från varje undersökningsområde, samt riksgenomsnittet. Vi redovisar dels den totala andelen anmälda brott från varje område samt lyfter fram två specifika brott, rån och tillgrepp av fordon. Dessa två brottstyper beskrivs i Brottsförebyggande rådets rapport (2011, s. 6) som strategiska brott, “Strategiska brott är sådana debutbrott bland unga som indikerar att risken för en fortsatt brottskarriär är stor” (a.a.). Denna typ av information är av stor vikt när man identifierar vilka ungdomar som kan vara aktuella att delta i en social insatsgrupp [se bilaga 5]. Något att beakta i sammanhanget är det stora mörkertalet när det gäller anmälan inom vissa brottstyper. I Brås rapport (2013, s. 39) framgår det att jämfört med det skattade värdet anmäls endast 33 procent av brott som exempelvis hot, misshandel och personrån.

Trots det ökar den generella anmälningsbenägenheten.

2

Den totala andelen anmälda brott per 100 000 invånare under år 2012

(Brå, 2013)

När det gäller den totala andelen anmälda brott kan man framförallt se att Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta utmärker sig och ligger högt över riksgenomsnittet.

Antal anmälda rån per 100 000 invånare under 2012

(Brå, 2013)

Antal anmälda tillgrepp av fordon per 100 000 invånare under år 2012

(Brå, 2013)

När det gäller de strategiska brotten som indikerar omfattande ungdomsbrottslighet och risk

för fortsatt brottskarriär är det framförallt i anmälda rån som dessa områden utmärker sig, där

främst är Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta som ligger högt över riksgenomsnittet.

3. Metod

I detta kapitel presenteras studiens metod. Först beskrivs vår ontologiska förståelse av

verkligheten samt studiens övergripande forskningsansats. Vidare redovisas intervjuer, urval, litteratursökning, databaser, sökbegrepp samt genomförande och databehandling. Vår bedömning av kvaliteten och studiens trovärdighet tas upp i generalisering, reliabilitet och validitet. Kapitlet avslutas med etiska aspekter.

3.1 Forskningsansats

Valet av studiens metod hör ihop med vår ontologiska förståelse av verkligheten, det vill säga uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad (Edvall, 2012, s. 33). I social forskning kan inte enbart verkligheten betraktas utifrån, vi måste försöka närma oss en förståelse för hur verkligheten upplevs och ter sig ur olika aktörers perspektiv (Eliasson-Lappalainen, 1995, s.

27). Denna utgångspunkt hör i hop med vår uppfattning att verkligheten är socialt konstruerad och att varje aktör påverkar varandra i en kontext som utgörs av sociala förväntningar (Payne, 2008, s. 24). Det finns emellertid ideal som förespråkar forskarens utanförstående. Liksom Eliasson (1995, s. 29) menar vi att i social forskning går det sällan att undvika ett val av perspektiv, valen kan vara mer eller mindre omedvetna eller outtalade. Vi är inspirerade av konfliktperspektiv vilket har lett till intresset att studera konflikter och spänningsförhållanden inom ramen för samverkan i sociala insatsgrupper, “We need to cast a more critical eye over collaboration, especially in the event of conflicting goals and unequal power” (Hardy &

Phillips, 1998, s.218, i Johansson, 2011, s. 26). Förförståelsen har medfört att studien har en abduktiv ansats. Larsson (2005, s. 96) beskriver möjligheten i att använda både en induktiv som deduktiv infallsvinkel i studien. Undersökaren kan bygga resultatet utifrån induktiv empirinära data samt att studien i andra delar har ett mer deduktivt förhållningssätt. Ett eller flera teoretiska perspektiv kan ligga till grund för vissa frågeområden. I frågor som rör samverkan har studien ett induktivt förhållningssätt eftersom huvudsyftet är att ta del av informanternas egna upplevelser av samverkan. Detta främst på grund av att

samverkansstrukturen är individuellt utformad utifrån ungdomens situation, samt att studiens

undersökningsområden: Botkyrka, Rinkeby-Kista, Spånga-Tensta och Södertälje har olika

förutsättningar. Detta synliggörs främst när det gäller de tillsatta resurserna för att genomföra

insatserna, men det finns även olikheter när det gäller exempelvis brottstatistik. Studien har

även ett deduktivt anslag eftersom vissa av studiens frågeställningar bygger på teoretiska

utgångspunkter, exempelvis att de olika aktörerna intar olika roller inom projektet men

framförallt gällande stöd- och kontrollaspekter som vi uppfattar är av betydelse i samverkansarbetet.

Vid genomförandet av studien används kvalitativ metod som övergripande

forskningsstrategi. Denna metod lämpar sig bra eftersom syftet med studien är att ta del av informanternas egna uppfattningar och upplevelser av sociala insatsgrupper. Larsson (2005, s.

92) beskriver att den kvalitativa undersökarens idealiska målsättning är att se och uppleva världen med den andres ögon. Detta har varit en ambition med studien. Eftersom studien syftar till att undersöka socialarbetares och polisers uppfattningar om samverkan, yrkesroller, samt hur deras syn på stöd- och kontrollaspekter ser ut inom sociala insatsgrupper, har vi valt att kalla studiens metodologiska angreppssätt för en organisatorisk fallstudie. Sociala

insatsgrupper är studiens fenomen och fall.

Forskare väljer ofta fallstudien för att skaffa sig djupgående insikter om en viss situation och hur de involverade människorna tolkar denna (Merriam, 1994, s. 9). En grundlig bakgrundsredovisning av både sociala insatsgrupper och de undersökta områden har därför gjorts, detta med anledning av att kontexten är viktig när vi analyserar studiens resultat.

Meeuwisse (2008, s. 49) menar att för att förstå det studerade fenomenet har sammanhanget stor betydelse. Hon lyfter fram vissa särdrag som beskriver fallstudien som metod och som är av relevans för studien “Att fallet är ett samtida fenomen i en verklig kontext, att fallet sätts in i ett större sammanhang – betoning på kontext snarare än på specifika variabler”.

3.2 Intervjuer

För att uppnå studiens syfte och försöka svara på studiens frågeställningar har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer. Dalen (2008, s. 31) skriver “Att utarbeta en intervjuguide är en arbetskrävande uppgift som handlar om att omsätta studiens överordnade

problemställningar till konkreta teman med underliggande frågor” Vi ställde oss frågan: Vad måste vi veta för att besvara studiens syfte och frågeställningar? Utifrån denna övergripande fråga konstruerade vi en semistrukturerad intervjuguide [se bilaga 1] som kan svara på studiens frågeställningar: samverkan, yrkesroller samt stöd- och kontrollaspekter. Intervjun formades till att beröra vissa områden allt efter intervjuns gång. Frågorna var både

övergripande och mer direkta för att belysa hela problemfältet. Frågorna var av öppen karaktär för att stimulera till samtal och för att informanterna lättare skulle kunna ge sina personliga svar på frågorna.

Lofland och Lofland (1995, i Bryman, 2011, s. 419) föreslår att man vid varje

frågeställning som formuleras ska fråga sig om vad som är oklart eller konfunderande i

frågan. Detta gjorde vi fortlöpande vilket genererade i tydligare och fler frågeställningar.

Eftersom studien har en abduktiv ansats var vi medvetna om risken för att dra förutfattade meningar i frågeställningarna, i synnerhet när det gäller stöd- och kontrollaspekter. Efter att vi hade diskuterat, både med varandra och med vår handledare, valde vi emellertid att utforma frågor som berör stöd- och kontrollaspekter. Detta eftersom vi inte ville tappa bort en viktig del av studiens undersökningsfokus, vi ville även vara tydliga gentemot informanterna och ge dem en möjlighet att resonera kring studiens frågeställningar. En viktig fråga som uppkom var hur specifika respektive öppna frågeställningarna skulle vara. Eftersom vi fortlöpande läst om sociala insatsgrupper fanns risken att frågorna blev för specifika men även ledande.

Intervjuguiden omarbetades under tre tillfällen, oftast i samband med handledning i skolan och efter lärares feedback. När vi formulerade intervjuguiden var utgångspunkten att täcka de områden som vi var intresserade av men även öppna för informanternas perspektiv, utan att tappa bort studiens undersökningsfokus.

3.3 Urval

Huvudaktörer i en social insatsgrupp är, som redan sagts, socialtjänst, polis och skola. Vid

behov kan andra myndigheter och organisationer kopplas in (SOU 2010:15, s. 90). Dalen

(2008, s. 117) skriver: “I kvalitativa intervjustudier är det oftast frågan om förhållandevis små

och ändamålsenliga urval med nära anknytning till den centrala uppgiften i varje aktuell

studie”. Vi har gjort en avgränsning när det gäller huvudaktörerna i sociala insatsgrupper,

studiens fokuserar på samverkan mellan socialtjänsten och polisen. Detta urval gjordes främst

på grund av att dessa myndigheter är inkopplade i ungdomens ärende i störst utsträckning, det

är exempelvis socialtjänsten som i samråd med polisen föreslår vilka ungdomar som ska delta

i sociala insatsgrupper (SoS, 2012a, s. 25). Skolan är inte med i studien på grund av att vissa

av de deltagande ungdomarna inte går i skolan, ett strategiskt urval av socialarbetare och

poliser med erfarenheter av arbete nära ungdomen i projektet har därför gjorts. Urvalet har till

viss del skett genom ett snöbollsurval eftersom vi rekommenderats relevanta informanter

under arbetets gång. Urvalet kan inte uppfattas som representativt, vi har varit beroende av

sociala kontakter för att få tag på ytterligare informanter. Vi ser detta som en styrka eftersom

studien är en organisatorisk fallstudie inom ett relativt begränsat projekt där informanternas

yrkes- och kunskapserfarenheter är viktiga. Ett problem som den kvalitativa undersökaren

ställs inför är att det är svårt att avgöra hur många informanter som ska intervjuas (Bryman,

2011, s. 435). Vår utgångspunkt var att uppnå en jämn fördelning mellan socialarbetare och

poliser och i takt med att undersökningen fortskred fann vi att datamaterialet var tillräckligt inom ramen för ett examensarbete av detta slag.

Valet att inkludera informanter från flera undersökningsområden grundar sig främst på att slutsatserna från utvärderingen visar att samarbetsformer utvecklats i olika hög grad lokalt (Kassman et al., 2012, s.3). Informanter från Botkyrka, Rinkeby-Kista, Spånga-Tensta och Södertälje har därför valts ut i studien, detta för att möjliggöra en eventuell komparativ analys och undersöka vilka avvägningar och prioriteringar som görs lokalt. Valet av dessa

kommuner och stadsdelar beror till störst del på att alla områdena utom Rinkeby-Kista var med i det nationella pilotprojektet, det finns information om dessa områden. Ett visst mått av bekvämlighetsurval har även gjorts i och med att områdena valts ut på grund av lättillgängligt avstånd från vår hemstad Stockholm. Informanterna från Rinkeby-Kista blev aktuella genom ett snöbollsurval, de blev rekommenderade av relevanta yrkesmän inom området. Det passade bra att inkludera ytterligare ett område eftersom vi ansåg att den teoretiska mättnaden inte var uppfylld.

3.4 Litteratursökning, databaser och sökbegrepp

Backman (2008, s. 76) menar att momentet litteratursökning är förenligt med den kvalitativa forskningsprocessens metod. Att utforma en litteratursökning är ett sätt att beskriva den forskning och de centrala idéer som finns inom området (Bryman, 2011, s. 125).

Primärdokument har utgjorts av vetenskapliga tidsskriftsartiklar, rapporter, böcker, förarbeten, författningar, avhandlingar och lokala rapporter. Före sökningen valde vi ut referensdatabaser, samt för syftet relevanta sökord. Sökorden: ungdomskriminalitet,

samverkansprojekt, samverkan mellan polis och socialarbetare, kontroll och stöd, straff och behandling, community intervention team, youth crime, collaboration etc. användes i olika kombinationer i sökningen. Databaserna: DIVA, Artikelsök, Academic Search premier, Google Scholar, Libris, Premier search, Justicia och Google användes i sökningen. I övrigt har sökningar genomförts på Sveriges Riksdags hemsida, Socialstyrelsen, Ungdomsstyrelsen, Skolverket samt Brottsförebyggande rådet.

En viktig del av arbetet grundar sig på läsning av vad andra forskare har skrivit om

området (Bryman, 2011, s. 125). För att undersöka forskningsområdet sökte vi därför relevant

litteratur genom en översikt av avhandlingar och rapporter. När för problemformuleringen

relevanta primärdokument inhämtats ska de först läsas och sedan värderas. Ett problem

uppstår när det gäller vilken information som ska tas med och vilken som ska exkluderas

(Backman, 2008, s. 77). Under litteratursökningen har vi byggt upp ett referensbibliotek och

kategoriserat referenserna under rubrikerna: sociala insatsgrupper, stöd och kontroll,

samverkan samt ungdomskriminalitet. Detta har möjliggjort en översikt där vi kunnat välja för syftet relevant litteratur. Under rubriken sociala insatsgrupper har vi valt att läsa all befintlig litteratur som finns att inhämta om projektet, detta för att få en översikt över området. Under rubriken stöd och kontroll, samverkan och ungdomskriminalitet har vi läst för syftet relevant litteratur. Vi har velat få en överblick över området och letat efter motsägelser samt olika perspektiv.

3.5 Genomförande

När vi hade bestämt oss för att skriva om sociala insatsgrupper kontaktade vi Peter Lindström, samt utvärderarna på Ersta Sköndal Högskola. Av dem fick vi mycket värdefulla tips om vad som var intressant att undersöka. Av Peter Lindström fick vi ta del av en slutrapport från Botkyrka Kommun (2012), Rikspolisstyrelsens slutrapport (2012), samt Edvalls (2012) avhandling om socio-polisiära handlingsnät. Edvalls avhandling stämde väl överens med våra upplevelser av samverkan mellan polis och socialtjänst och genom att läsa den blev vi

intresserade av att studera stöd- och kontrollaspekter inom sociala insatsgrupper. Vi läste utvärderingen från Ersta Sköndal Högskola och märkte tidigt av att vår tanke var

genomförbar. Genom storgruppshandledningar och feedback från lärare på skolan blev syftet alltmer tydligare. Vi började med att sätta oss in i litteratur och forskning som berör ämnet. Vi valde att byta handledare till en av utvärderarna: Filip Wollter, och genom honom fick vi kontaktuppgifter till relevanta personer som har stor kunskap om projektet. Vi fick även kontaktuppgifter till relevanta personer genom informella kontakter. Den första kontakten med informanterna togs genom ett e-mailutskick där vi berättade om syftet med intervjun samt våra ambitioner med studien. Inom loppet av två veckor hade vi fått positiva svar från åtta informanter, en socialarbetare och en polis från vartdera undersökningsområdet. Tid och plats för intervjuer bokades in och vi åkte till informanternas arbetsplatser och genomförde cirka 60 minuters intervju med varje person. Intervjuerna och transkribering skedde

fortlöpande. Intervjun i Södertälje skiljer sig från de andra genom att vi intervjuade socialarbetaren och polisen under samma tillfälle. Detta enligt deras önskan eftersom

samarbetet dem emellan är väldigt tätt, de sitter mittemot varandra och jobbar i ett och samma

kontorslandskap. Vi tyckte att detta passade bra eftersom studien belyser samverkan.