En gotländsk släktgrav från äldre järnålder Bertel, Gösta Fornvännen 343-358 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1939_343 Ingår i: samla.raa.se

En gotländsk släktgrav från äldre järnålder Bertel, Gösta

Fornvännen 343-358

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1939_343 Ingår i: samla.raa.se

EN GOTLÄNDSK SLÄKTGRAV FRÅN ÄLDRE JÄRNÅLDER

AV

GÖSTA B E R T E L

Sommaren 1937 utförde docent M. Stenberger på det kända gravfältet vid L. Sojvide i Sjonhems socken, Gotland, en grav- undersökning, i vilken förf. hade tillfälle att deltaga. Under- sökningen gällde ett röse, beläget längst i sydost på grav- fältet och till synes tämligen isolerat från dettas huvuddel. På geo- logiska kartbladet »Klintehamn» är roset utmärkt med ett stenkum- meltecken, beläget 6 mm NÖ om H i VIKLAU ANH. Tyvärr växte i rosets mitt en stor ek, vars rötter gingo i det närmaste rakt igenom de tre nedan omtalade stenkistorna, varför såväl dessa som ännu en av rosets gravar hade utsatts för en svår skadegörelse, som naturligt- vis i hög grad försvårade undersökningen. Ekstubben kunde näm- ligen ej avlägsnas förrän praktiskt taget hela roset hade undersökts.

Roset, som hade en diam. av drygt 13,5 m och en höjd av 1,5 ra, be- stod till ett djup av 80—90 cm av enbart sten — i regel högst halv- meterstor. Därunder uppträdde inblandning av grus i nedåt till- tagande grad. Som planen fig. 1 och sektionerna fig. 3 visa, fanns ej endast en mycket välgjord fotkedja utan även två från början dolda stenkretsar, belägna närmare centrum. Även dessa stenkretsar ha ursprungligen varit fotkedjor till vissa av gravarna, såsom fram- går nedan. Roset innehöll, som vi strax skola se, ej mindre än 7 eller 8 begravningar. Planerna och sektionerna, utförda av Stenberger och ingående i dennes rapport i A. T. A., ange gravarnas numrering i den ordning de anträffades, men vi skola här i stället begynna med den sannolikt först anlagda graven och söka följa rosets uppbyggande, dock med bibehållande av grävningsrapportens numrering för planer- nas skull.

G r a v V I I , fig. 2, som torde vara den tidigaste graven, är en i den ursprungliga markytan nedgrävd stenkista, orienterad NNÖ—

SSV. Som i anförda rapport påpekats, bör man räkna den yttre av de

344 G Ö S T A B E R T E L

£¥or> l mee/ o r a r n r T

av

röje v<f L So/vide, J,onhcm i r., q o t f o n d

o O

O

Q

Q)

'"' c--. .

r"

bO

< <__i n ^ cT-

- - - / • " " ;' " \ v

J l J - - - '

Or

^ Q Q Ö O

^

^

.O

o

o

ta*<-/«>t J t m n b m r o T / f j »

Fig. 1.

Plan över grav I och de tre stenkretsarna. ¹/¹⁰⁰- Abb. 1. Plan von Grab I und den drei Sleinkreisen.

G O T L Å N D S K S L A K T G R A V F R Å N Å L I) R E .! Å R N Å L D E R 3 4 5

/O/bn J m e d y r a v nrZH röse vid L Sojvide, J , o n h e m s n,

<;o/hncf

Hmrfmn ItmnbmrvT / J j T

Fig. 2.

Plan över grav VII och de två inre stenkretsarna. '/so-

A b b . 2. P l a n von G r a b VII u n d d e n zwei inneren Steinkreisen.

båda inre stenkretsarna såsom fotkedja till denna grav, då deras inbör- des läge synes inbjuda till ett sådant antagande. Vissa nedan berörda förhållanden beträffande den innersta stenkretsen stödja såväl denna

G O T L Ä N D S K S L Ä K T G R A V F R Å N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 3 4 7

P t a n tm.ee/qravornrM-Sf a /

r å * vid L Sojvide, Jjonfitm j.n.

ty/and

i j u v t t f - f - - / t i t

F i g . 4 .

P l a n ö v e r g r a v a r n a I I — V I o c h V I I I s a m t d e t v å i n r e s t e n k r e t s a r n a . x/6

A b b . 4. P l a n der Gräber I I — V I u n d V I I I sowie der zwei inneren Steinkreise.

teori som förf:s åsikt, att denna ursprungliga grav ej har varit täckt av något röse av nämnvärd höjd. Antagligast förefaller det, att kistan var nedgrävd under flat mark, och att den tillhörande stenkretsen va-

348 G O ST A B E R T EL

rit det enda synliga i den dåtida markytan. Kistan var byggd av kalk- stenshällar liksom den väl lagda botten. Den innehöll ett av ekrötterna starkt skadat skelett. Det enda föremål, som påträffades, var en liten triangulär b r o n s b i t av obestämbar art. Framför skelettets knän låg, med insidan uppåt, kalotten av en människoskalle, som måste ha tillhört en annan individ. Den härrör sannolikt från en av de andra gravarna, och vi återkomma härtill.

G r a v I I I , fig. 4, bör räknas som den första sekundärgraven, såsom dess läge jämfört med grav II visar. Även denna grav torde ha legat helt under markytan. Påpekas bör, att den kan vara äldre än grav VII, en fråga som dock ej med säkerhet torde kunna avgöras (se sektion C-D). Grav I I I var en urnebrandgrav med ett urnan om- givande brandlager av c:a 1,20X0,80 m:s utbredning och en tjocklek, varierande mellan c:a 10 och 30 cm. I^erurnan var fylld med brända människoben, men då den nu var krossad, anträffades rikligt med benskärvor även närmast omkring urnan. I resten av brandlagret funnos däremot endast enstaka benbitar. Förutom u r n a n med de brända benen funnos några skärvor av ett annat l e r k ä r l samt ett 0,3 cm långt fragment av en b r o n s n å l av obestämbart slag.

U r n a n , som har haft en bottendiam. av c:a 14 cm, är av grovt, något sandblandat och ojämnt bränt gods. Ytfärgen varierar mellan grågul och gråsvart. Fig. 5 a, b, c ge en föreställning om godstjock- lek och kärlets profil. Med hänsyn till godsels beskaffenhet torde ur dateringssynpunkt ingenting kunna sägas. Vad kärlprofilen beträf- far, är den närmaste jämförelse förf. känner ÄEG1 468 och 471 från per. V: 1, båda dock med en mindre bottendiam. Men ej heller ÄEG 106 från förromersk tid är alltför fjärran stående, ehuru detta kärl är av betydligt mindre mått. Man torde i fråga om ett så enkelt, oornerat kärl som detta från L. Sojvide i dateringsavseende ej kunna komma närmare än inom den antydda, mycket vidlyftiga tidsramen.

Fig. 5 d visar den enda skärva av det andra l e r k ä r l e t , som ger någon idé om profilen, till vilken förf. tyvärr ej funnit någon motsva- righet. Man får närmast uppfattningen av en skål. Kärlet är mer tunnväggigt än det föregående, och godset är fast med en mörk kärna och en gulbrun till grågul ytfärg. Dateringen torde ej heller

1 O. A l m g r e n - D . N e r m a n , Die ältere Eisenzeit Gotlands (Stockholm

1914, 1923).

G O T L A N D S K S L A K T G R A V F Ii A N A 1.1) II E .1 A It N Å I. D E It 3 4 9

h ä r k u n n a sällas n ä r m a r e än lill förromersk eller romersk j ä r n - ålder.2

G r a v V I J 1 finnes å planerna ej upptagen med detta nummer.

varmed förf. avser en mycket o s ä k e r »grav», nämligen det ensamma, på en kalkstenshäll d i r e k t ovanpå b r a n d l a g r e t i g r a v I I I vilande lårbenet. Det synes, som om h ä r en g å n g funnits en stenläggning, som k a n t ä n k a s h a u t g j o r t u n d e r l a g för

ett skelett, e h u r u s å v ä l d e t t a som u n d e r - laget n ä s t a n f u l l s t ä n d i g t s p o l i e r a t s (dock ej av e k e n ) . Att s t e n l ä g g n i n g e n s k u l l e v a r a a n l a g d som ett »tak» över b r a n d l a g - ret ä r n a t u r l i g t v i s t ä n k b a r t e h u r u föga t r o l i g t . O m k r i n g l å r b e n e t lågo 10 l e r - k a r 1 s b i t a r — h ä r r ö r a n d e från 2 olika k ä r l . Man torde v å g a a n t a g a n d e t , att den- na g r a v a n l a g t s n ä r m a s t efter b r a n d g r a - ven, och att den sedan s p o l i e r a t s vid a n l ä g - gandet av g r a v I I . E n s å d a n t a n k e g å n g s k u l l e k a n s k e också tillåta en förmodan,

att den t i d i g a r e omtalade h u v u d s k å l s k a l o t t e n k u n d e h ä r r ö r a från d e n n a g r a v . T e o r e t i s k t f ö r e l i g g e r ä v e n h ä r möjligheten, att g r a v e n a n l a g t s före g r a v V I I , men m a n vet ju i n g e n t i n g om s k e l e t t e t s l ä g e . Ej h e l l e r efter a n l ä g g a n d e t av g r a v V I I I b e h ö v e r r o s e t h a v ä x t i höjden, och n å g o n n y s t e n k r e t s t o r d e icke f ö r e l i g g a p å detta sta- dium.

L e r k ä r l s b i t a r n a ä r o alla av grovt, s a n d b l a n d a t gods. Till ett och s a m m a k ä r l h ö r a 3 h å r t b r ä n d a s k ä r v o r med s p å r av för- slaggning. Av det a n d r a kärlet, v a r s gods ä r något t u n n a r e , visa fig. 5 e , f det enda, sora k a n a v l ä s a s om kärlets profil, men intet dato- ringsförsök torde d ä r a v tillåtas.

G r a v V I utgjordes endast av de k r i n g s p r i d d a r e s t e r n a av ett barnskelett utan n å g r a n u s y n b a r a b e g r a v n i n g s a n o r d n i n g a r . D å ske- lettet delvis h a r legat u n d e r den innersta stenkretsen, bör denna grav sannolikt vara äldre än g r a v I I (se n e d a n ) .

G r a v I I bestod av en kista av k a l k s t e n s h ä l l a r med botten av s t e n s k ä r v och g r u s , belägen så gott som omedelbart ovanpå kistan i

Fig. 5.

Keramiken i gravarna III (a, b, c, d), VIII (c, f) och

II (g, h). C:a »/*

Abb. 5. Die Keramik der Grä) ber III (a, b, c, d), VIII (e, t.)

und II (g, h).

2 Denna uppfattning om de båda kärlens datering delas av prof. N e r - m a n, som varit vänlig att granska skärvorna.

3 5 0 G Ö S T A B E R T E L

grav VII, ehuru orienterad närmare N—S än denna. Denna kista och den innersta stenkretsen synas passa utmärkt väl ihop och torde väl också hava anlagts samtidigt. Detta framgår visserligen ej utan vi- dare av planerna, men under själva utgrävningen fick man ett in- tryck av, att det verkligen förhöll sig så. Dock måste man onekligen förvåna sig över att en ny stenkrets anlagts i n n a n f ö r en redan befintlig sådan. En rimlig förklaring vore väl, att den tidigare sten- kretsen vid denna tidpunkt ej längre har varit synlig på grund av ändrade markförhållanden. Så behöver dock ej ha varit fallet, utan man kan mycket väl tänka sig, att denna nya, inre stenkrets har an- lagts omkring den nya kistan utan anspråk på, att den skulle utgöra en synlig inramning av denna. Kanske har man endast känt ett behov av att genom en ingärdning avskilja den nybyggda kistan från grav- anläggningen i övrigt.³ Man skulle väl också vilja räkna med en täm- ligen lång tidsrymd mellan anläggandet av grav VIII och denna nya grav för att förklara det ovan antagna pietetslösa tillvägagångs- sättet mot grav VIII. Detta antagande av en ny stenkrets kring grav II skulle styrka teorien, alt här ej tidigare funnits något röse att räkna med. Ty i annat fall skulle man ej endast ha varit tvingad att gräva sig ned för att bygga den nya kistan utan även behövt röja plats för den nya stenkretsen på ett visst djup — se sektionerna — vilket förefaller föga rimligt.

Även kistan i denna grav var tyvärr mycket förstörd av eken, men allting var dock ej spolierat. Fig. 6 återger samtliga fynd utom kera- miken och ett bronsbeslag. Siffernumreringen här nedan hänför sig däremot till gravplanen fig. 4.

1) L a n s s p j u t s p e t s av en form, som närmast torde böra jämställas med AEG 603, placerad i per. V: 1.

2) K a s t s p j u t s p e t s , vars form närmast liknar ÄEG 607 (per. V: 1), ehuru bladet ej är ryggat. I sistnämnda avsende står den närmast ÄEG 589 från per. IV.

3) L e r k ä r l , av vilket endast ett par botten- och ett par bukpar- tier samt en del fragment kunde tillvaratagas. Fig. 5 g visar den sannolika profilen från bottnen upp till halsen — åstadkommen ge- nom en kombination av 2 skärvor, varvid dock den totala höjden

a Denna senare åsikt har samtalsvis framställts av docent S t e n b e r g e r . Förf. vill här begagna tillfället att tacka docent Stenberger för många gi- vande diskussioner angående undersökningens resultat, såväl under gräv- ningens förlopp som senare.

G O T L A N D S K S L A K T G /( .1 V P /( A N A I. D li /; / A R N Å L D E II 351

givetvis icke med säkerhet kan fixeras. Foten har haft en närmast oval form, c:a 7,5X8,5 cm, och bukpartiets diam. har varit c:a 18 cm. Fig. 5 h visar halspartiets ornering. Godset är grovt, sandblandat och alltigenom gråsvart med en ljus, glättad yta, sannolikt ett på-

Fig. 6.

Fornsaker ur grav I I . Ringen i skala l/ n övriga föremål i skala c:a 1/1. Abb. 6. Fundstiicke aus Grab II. Der Ring iin Massstab '/i, die ubrigcn Gegenstände za. llt.

struket skikt. Kärlet torde såväl till form som storlek och ornering böra jämföras med ÄEG 296 (per. IV: 2).

4) K n i v , sora trots vissa avvikelser väl närmast får jämföras med ÄEG 173, en typ som kan sägas uppstå under per: IV: 1 för att därefter existera under såväl resten av romersk järnålder som folk- vandringstid.

5) S k ö l d b u c k l a med 3 kvarsittande nitar. Dessa synas ha varit 6 st., fördelade i 3 grupper om 2 i vardera. Det sistnämnda är ett under per. V: 1 förekommande drag, och sköldbucklan tillhör också otvivelaktigt denna periods »Stangelbuckel»-grupp. Den har

352 G Ö S T A B E RT E L

visserligen icke uppåt förtjockad stång, men den knoppartade avslut- ningen torde vara ett i viss mån motsvarande karaktärsdrag. Också påpekas i ÄEG (sid. 120), att i några fall en mer jämntjock stång förekommer. Ett mer säreget drag är don utsvängda kant, som tratten å Sojvidebucklan bildar vid övergången till kragen. Den senare är strängt vertikal till skillnad från det annars vanliga fallet utåt eller inåt. Trots dessa divergenser torde sköldbucklan från Sojvide ulan tvekan böra placeras i per. V: 1. Stenberger daterar⁴ en sköldbuckla mod lodrät krage till början av 200-talet. Några förefintliga fragment av s k ö l d h a n d t a g e t kunna icke bidraga till dateringen.

6, 7) S p o r r a r , ett par, vilka ej äga någon direkt motsvarighet i materialet i ÄEG. De måste betraktas som en ytterligare dogeneration av de ostgermanska »zusammengeschrumpfte Knopfsporen», som av Jahn5 dateras till 200-talet. Närmaste motsvarighet hos Jahn är fig 61, ett exemplar av brons (sojvidesporrarna äro av järn)

8) F i n g e r r i n g av osedvanlig storlek, ej mindre än 3 cm i yttre diam. Ringen, som är av starkt silverhaltigt guld, har skålad insida och svagt facetterad utsida. På Gotland synes uppblandningen med silver i denna typ av guldringar ej vara ovanlig (ÄEG sid. 36). De tillhöra egentligen per. IV: 1 (fig. 140), men i silver eller brons fort- leva de in i per. V: 1, vilket naturligtvis mycket väl kan vara fallet även med en sådan klenod som denna ring. Under dessa perioder synas de dock i hittills kända exemplar vara av betydligt smäckrare och mindre dimensioner än sojvideringen.

9) B r o n s b e s l a g , 2,7 cm långt och 0,4 cm brett, ungefär som textfig. 76 i ÄEG. Denna beslaggrupp är särskilt företrädd i per. VI men är känd redan från per. IV och torde få anses ha existerat även under per. V, även om den på grund av sin lättförgänglighet ännu ej är belagd där.

10) L e r k ä r l s b i t a r , 3 st., av ett kärl av obestämbar form.

Godset är ungefär detsamma som i det ovan under 3) beskrivna ler- kärlet, men med mörkgrå, glättad yta.

De ovan angivna detaljdateringarna torde ge en datering till per.

V: 1 för hela grav II.

4 M. S t e n b e r g e r , Gravfältet vid Gannor i Lau (Gotländskt arkiv VII), sid. 60 ff. o. fig. 6.

5 M. J a h n , Der Reitersporn (Leipzig 1921), sid. 54 f., 112 f.

G O T L Ä N D S K S L Ä K T G R A V F R Å N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 3 6 3

G r a v V, en av ekrötterna mycket starkt skadad skelettgrav i nivå med den troligen senast lagda stenkretsen. Den bör vara äldre än grav IV, såsom framgår av det följande, men dess tidsställning i för- hållande till gravarna VI och II kan ej fastslås. Graven saknade så- väl fornsaker som varje spår av begravningsanordning.

G r a v l V innehöll det bäst bevarade skelettet i gravkomplexet, men tyvärr saknades även här varje spår av fornsaker och begrav- ningsanordning. Dock bör påpekas, att den döde noggrant lagts utef- ter den stenkrets, som ovan sammanställts med grav II. Detta arran- gemang visar, att graven i alla händelser har anlagts efter denna stenkrets tillkomst. Men det antyder dessutom, att grav IV på grund av sitt periferiska läge inom stenkretsen till tiden bör ligga etter den mera centralt placerade grav V.

Förf. vill hålla för troligt — ehuru bevis härför saknas — att roset i sin första form tillkommit senast i samband med anläggandet av grav IV, kanske redan grav II. Det är möjligt, att roset på detta stadium utgjorts av ett jordblandat röse om c:a 60—70 cm höjd, som skulle kunna vara identiskt med den inre kärna, vilken, såsom det inledningsvis påpekats, vid undersökningen påträffades under de yttre, uteslutande av sten bestående partierna.

G r a v I, fig. 1, skulle vid sitt anläggande bli anledning till en kraftig yttre förändring av hela gravkomplexet. Det är en kista i överytan av det till våra dagar bevarade roset, och man torde kunna antaga, att det är vid denna kistas byggande, som ej endast den stora fotkedjan utan även det egentliga roset har kommit till. Omkring det nyss antydda jordblandade roset torde vid detta tillfälle ha byggts en mantel av enbart sten, som ökat rosets höjd med c:a 80—90 cm och dess radie med c:a 4 m. Kistan, som var byggd av kalkstenshällar och med rosets kullerstenar som botten, var tyvärr fullständigt tom, så när som på några vitnade fragment av människoben; således var sannolikt även detta en skelettgrav.

Efter detta försök till en huvudsakligen relativ kronologi hade det varit högst önskvärt att även kunna fastslå den absoluta kronologien i byggnadshistorien, men härtill är tyvärr fyndfattigdomen alltför stor. Vi ställas redan ifråga om tidpunkten för den första gravens anläggande inför svårigheter, i all synnerhet som man ej med absolut säkerhet kan avgöra vilken grav, som är den äldsta. Som ovan på-

23 — Fornvännen 1939.

3 5 4 G O S T A IS E li T E L

pekats är det nämligen teoretiskt tänkbart, att grav III (o. VIII) kan vara äldre än grav VII. Då keramiken i brandgraven k a n här- röra från förromersk järnålder, må här erinras om att två urnebrand- gravar från per. 1 länge ansetts vara de enda i sitt slag från Gotlands järnålder (ÄEG sid. 3). Så långt tillbaka som till per. I har man vis- serligen ingen direkt anledning att gå i detta fall, men en urnebrand- grav under per. III vore ju ingen orimlighet. Det kan f. ö. påpekas, att ännu ett par urnebrandgravar synas föreligga från gotländsk järnålder, nämligen från per. IV: 1 (ÄEG sid. 34 o. 33; den sist- nämnda dock högst osäker). Även om grav VII är den äldsta i soj- videkomplexet, är det ändock ej u t e s l u t e t , att man kan datera även denna till per. III, då, såsom Stenberger framhållit/1 ingenting f. n. »motbevisar möjligheten av att jordandet (vanligt under per. 1) sporadiskt och lokalt kan ha bibehållit sig till den romerska tidens början».

Vilja vi återigen nöja oss med att antaga, att gravkomplexets äldsta del tillkommit först efter Kr. f., måste vi sätta dateringen till äldre romersk järnålder, men valet mellan perioderna IV: 1 och IV: 2 torde ej säkert kunna avgöras. Dock synas vissa skäl tala för det förra alternativet. Det här ovan antagna gravskicket med endast en stenring synlig ovan jord är i ett par fall känt från per. IV: 1 (ÄEG sid. 25). Även ett dylikt fall med en brandgrav — dock ej med ben i urna — är känt (ÄEG textfig. 42). Dessutom är kistans läge under markytan det för perioden vanliga, under det att man i nästa period alltmer övergår att anlägga kistan på markytan (ÄEG sid. 48). Slut- ligen är sällsyntheten av vapengravar under den förra perioden en viktig skillnad perioderna emellan. Men naturligtvis behöver grav VII alls ej vara en mansgrav! Alla nu anförda eventuella skäl (ill trots kan en datering till förmån för per. IV: 1 ej anses bevisad.

Grav VIII ger ju ingen annan ledtråd för dateringen än att den k a n s k e bör antagas i tiden ej ligga alltför långt efter grav III på grund av sitt markerade läge så direkt ovanpå den sistnämnda gra- ven. Däremot bör, som tidigare framhållits, en viss tidsrymd före- ligga i förhållande till grav II på grund av det pietetslösa förfarandet vid den senare gravens anläggande.

0 M. S t e n b e r g e r , Gotland och den äldsta järnålderns gravskick (Fornvännen 193(1: I), s. 170.

G O T L Ä N D S K S L Ä K T G Ii A V F R Å N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 3 5 5

G r a v I I , som måste d a t e r a s till 200-talet, s n a r a s t dess första del, utgör v å r enda fasta h å l l p u n k t u r d a t e r i n g s s y n p u n k t .

G r a v a r n a V I och I V v å g a r förf. alls ej s ö k a datera, och även g r a v 1 torde svårligen k u n n a tidsbestämmas.

Det ä r k n a p p a s t de tämligen enkla fynden, u t a n det för romersk j ä r n å l d e r s å s ä r e g n a gravskicket med ej m i n d r e än 8 b e g r a v n i n g a r i ett och samma röse, som h ä r tilldrar sig det största intresset. Förf.

h a r sökt finna motsvarigheter härtill i n j m områden, mod vilka Got- land vid denna tid k a n t ä n k a s h a stått i förbindelse, men resultatet kan ej a n s e s givande. Visserligen inbjuda förhållandena i Estland och Lettland till diskussion, då vi h ä r s y n a s ha de n ä r m a s t e motsva- righeterna, men de ostbaltiska m a s s g r a v a r n a , e h u r u visserligen också

»Steinhiigolgräber mit Steinkisten», h a k i s t o r n a i högen placerade i stort sett i samma plan,7 ej över v a r a n d r a som vid L . Sojvide. Den största stötestenen vid en jämförelse ä r dock, att do ostbaltiska gra- v a r n a i s t o r t s e t t tillhöra en väsentligt äldre tid, nämligen b r o n s - å l d e r n s slut och förromersk j ä r n å l d e r . Dock förefinnes det n y s s om- talade gravskicket — med vissa f ö r ä n d r i n g a r — såväl i E s t l a n d8 som i Ijettland" även u n d e r r o m e r s k j ä r n å l d e r och utgör således en paral- lell till sojvidegraven och ytterligare n å g r a nedan n ä m n d a g r a v a r . Förf. h a r ej velat u n d e r l å t a att påpeka dessa ostbaltiska jämförelse- möjligheter men måste dock framhålla, att s å länge fornsaksmateria- let ej ger oss något som helst stöd för a n t a g a n d e av förbindelser över Östersjön u n d e r r o m e r s k j ä r n å l d e r , k u n n a vi ej upptaga dessa lik- heter i begravningsskicket till mera ingående diskussion.

V a d beträffar det övriga Sverige, ä r o visserligen flera sådana m a s s g r a v a r från j ä r n å l d e r n kända, men förf. veterligt finns ingen från samma tid som sojvidegraven. P å Gotland förekomma däremot verkligen ytterligare n å g r a få g r a v a r , som i h u v u d s a k representera ungefär denna typ, och som åtminstone delvis även p a s s a in i den tidsperiod, det ä r fråga om. Dessutom ger oss fåtaligheten av på

7 H. M o o r a, Die Vorzeit Estlands (Tartu 1932), sid. 2(1 ff.; H. M o o r a , Dio Eisenzeit in Lettland bis etwa 500 n. Chr., I. (Tartu 1929), sid. 4 ff.:

B. N e r m a n , Die Verbindungen zwischen Skandinavien und dem Ostbalti- kuin in der Bronzezeit und der ältesten Eisenzeit (Acta Archaeologica IV), sid. 246 ff.

8 M o o r a , O, a. a. om Estland, sid. 30 ff.

• F r . O z o l i n s , Einige Resultate der antiquarisch-topographischen Ar- beit in Lettland (Congressus secundus archeologorum balticorum Rigae.

Riga 1931), sid. 372 f.

3 5 6 G Ö S T A B E R T E L

Gotland fackmässigt gjorda gravundersökningar rättighet att miss- länka, att framtiden skall komma att ge oss ytterligare material till spörsmålets belysning. Gravar med två ej säkert samtida begrav- ningar äro alltför vanliga att här behöva nämnas, varför vi skola inskränka oss till dem med fler begravningar.

Den bästa jämförelsen ger oss den av Nordin undersökta graven nr 153 å gravfältet vid Bjärs i Hejnum,10 ett röse som innehöll ej mindre än sex i ungefär samma nivå liggande kistor. Endast två av dem kunde emellertid dateras, nämligen till per. V: 1 (den ena möj- ligen V: 2). Då det är kistan i centrum, som säkert tillhör V: 1, får väl roset anses grundlagt först under denna period, varför en jäm- förelse med sojvidegraven endast torde säga, att bjärsgraven fullföl- jer den nu behandlade traditionen. Grav nr 3 vid Skällliorns i Käl- lunge (ÄEG sid. 94—95) innehöll fyra skelett i en och samma kista i ett jordblandat röse. Av dessa kunde två dateras till Per. IV: 2, resp. V: 1 och en till per. VII. En av Gabriel Gustafsson undersökt grav, nr 7, vid Västringe i Etelhem11 innehöll två brandgravar och minst två skelettbegravningar. Fornsaksmaterialet ger även här en- dast ringa dateringsmöjligheler, men prof. Nerman har varit vänlig att fastslå för förf., att det äldsta skelettet k a n vara. från slutet av romersk järnålder eller folkvandringstid, under det att de båda brand- gravarna härröra från 600-talet och ett annat skelett från 1000-talet.

Dessa tyvärr ytterst få säkra gravar med flera begravningar kunna emellertid kompletteras med två intressanta fynd, båda tidigare om- nämnda av Nerman.12 De härröra märkligt nog från vårt gravfält vid L. Sojvide. Det ena (St. H. M. Inv. nr 5276) innehöll föremål från samtliga av perioderna III—VI: 2 utom IV: 1. Inventarieförteck-

ningen omtalar följande: » . . . Vid borttagande af en stenkalm påträf- fades en stensatt graf, omkring 5 fot lång 3 fot bred, i hvars midt urnan fanns stående i en askhög bland brända ben och de tillvara- tagna metallsakcrna.» Det andra fyndet, (Inv. nr 10342), som innehål- ler föremål från perioderna III, IV: 1(?), VI: 1 och VII, gjor- des » . . . vid odling i en skogsbacke, der vid borttagande af ett sten-

10 Fr. N o r d i n , Graffältet vid Bjärs i Hejnum socken, Gotland (Anti- qvarisk Tidskrift XV: 3), sid. 58 f.

11 G. G u s t a f s s o n , Grafundersökningar på Gotland (Antiqvarisk Tid- skrift IX: 6), sid. 94 ff.

" B . N e r m a n , Die Völkerwanderungszeit Gotlands (Stockholm 1935), sid. 55.

G O T L Ä N D S K S L Ä K T G H A V F R Å N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 3 5 7

röse 3 eller 4 g r a f v a r af i kant stälda kalkstensflisor, o m k r i n g 3 ä 4 fot långa, 1 fot breda funnos, i n n e h å l l a n d e icke ben men bitar af l e r k ä r l och s a m l i n g af a s k a s a m t deribland de n u t i l l v a r a t a g n a bi- tarne». Även om omständigheterna vid det förstnämnda gravkom- plexet ä r o mycket dunkla, torde man ändock våga r ä k n a båda fynden såsom » s l ä k t g r a v a r » av den typ, som vi h ä r h a behandlat. Därvid ä r det j u av synnerligen stort intresse, att även dessa båda h ä r r ö r a från vårt gravfält vid L . Sojvide.

Det k a n s y n a s , som om man alls ej hade behövt s ö k a n å g r a jäm- förelser till den h ä r publicerade sojvidegraven vare sig på Sveriges fastland eller utom landet, ty flera b e g r a v n i n g a r i ett och samma komplex ä r j u något, som vi k ä n n a från s å gott som hela den för- h i s t o r i s k a tiden, även om det tidigare h a r b e t r a k t a t s — och alltjämt bör b e t r a k t a s — som något mycket märkligt inom r o m e r s k j ä r n å l d e r . Man k u n d e alltså anse det som något fullt n a t u r l i g t med en sporadisk förekomst av detta gravskick även u n d e r d e n n a tid. Förf. skall också villigt e r k ä n n a , att s å k a n v a r a fallet, men r u b r i k e n p å d e n n a upp- sats antyder, att h a n g ä r n a vill s e en djupare t a n k e bakom denna företeelse, och då m a n torde våga förutsätta, att framtiden kommer att visa, att detta s l ä k t g r a v s k i c k k a n s k e ej ä r fullt s å ovanligt, som man hittills h a r förmodat i fråga om r o m e r s k j ä r n å l d e r , h a r h a n h ä r - med velat framlägga ett b i d r a g till den framtida diskussionen.

Z U S A M M E N F A S S U N G

G Ö S T A B E R T E L : E i n gotländisches F a m i l i e n g r a b a u s der älteren Eisenzeit.

Im Jahro 1937 wurde ein Steinhugel bei L. Sojvide auf Gotland unter- sucht, der nur wonige Funde lieferte, aber in seinem Aufbau um so grös- seres Interesse bot. Er enthielt nicht weniger als 7 öder 8 Bostattungcn, iiber die Verf. in chronologischer Folge berichtet. Was Pläne und Sek- tionen betrifft, sind die Numcricrungen des Grabungsberichts bcibohaltcn worden.

G r a b V I I , eine eingograbono Steinkiste ohne datiorendo Gegenstände, zu welcher der äussere der beiden inneren Steinkreise gehört, ist ver- mutlich das Primärgrab. Grab I I I (und Grab VIII) k ä n n älter als Grab VII sein, doch känn dies stratigraphisch nicht sicher entschieden werden.

G r a b I I I war ein Urncnbrandgrab unter der Erdoberfläche. Die Grab- urne känn nicht genauer als in vorrömische öder römische Zeit datiert werden.

G r a b V I I I , auf dera Plan nicht numeriert, ist repräsentiert durch den veroinzelten, auf einer Kalksteinplatto iiber der Brandschicht liegen-

3 5 8 G Ö S T A B E R T E L

den Schenkelknochen (siehe Abb. 4). Hierzu känn möglicherweise die Kapsel eines Menschenschädels gehören, die in Grab VII lag, aber nicht zu dessen Skelett gehörte. Das Grab ist wahrscheinlich im Zusammenhang mit der Anlogung des untcn erwähnten Grabes II zerstört worden.

G r a b V I bestand nur ans umhergestreuten Resten eines Kindesskelells, die teilweise unter dem innersten Steinkreis lagen.

G r a b I I , wiederum eine Kiste aus Kalksteinplatten, lag so gut wie unniiltelbar iiber der Kiste in Grab VII, und mit dieser neuen Kiste diirfte der innerstc Steinkreis zusammengoliörcn, wie Abb. 4 zeigt. Die An- logung eines neuen Stcinkreises i n n o r Ii a I b einea bereits vorhandenon ist erstaunlich, aber Verf. gibt gewisse Erklärungsmöglkhkeitcn an. Abb.

6 zeigt die wichtigsten Fundo in dieser Kiste. Der Fingerring ist aus stark silberhaltigora Gold. Das Grab ist in die Periode V: 1 (Almgren- Nerman) zu datieren.

G r a b V, fragmentarischo Skelettreste, lässt sich im Verhältnis zu den Gräbern VI und II nicht gut datieren, muss aber ältor soin als Grab IV.

G r a b I V , enthaltend ein dem letzterwähntcn Steinkreis entlang ge- lagcrtes Skelett, muss jiinger sein als die Gräber II und V. Nach der An- sicht des Verf.'s ist spätestens bei der Anlogung von Grab IV dorjonigo Teil des Steinhugels entstanden, der bei der Untorsuchung sich als bis hinauf zu einer Höhe von za. 60—70 cm mit Erde gemischt erwies.

G r a b I war eine goplnndertc Kiste in der oberen Schicht des gut 1,5 m hohen Hiigols, der ausserhalb dos mit Erde gemischten Korns nur aus Steinen bestand. P^ine Vergrössorung dos (Irabliiigols sowohl nach oben wie nach den Seiten hin hat im Zusammenhang mit der Anlogung dieser Kiste stattgefundon, und ausserdem ist die grosse Fusskcttc hinzu- gokommen. Einige Fragmente von menschlichen Knochen zeigen, dass auch hier oin Skelettgrab vorgolegen hat.

Die datierendoii Gegenstände ermöglichen nicht eine absolute Chrono- logie ftir den ganzen Komplex. Aus gewissen Grunden diirfte Grab VII dor Poriodo IV: 1 zuzuweisen sein, aber auch IV: 2 und III sind nicht völlig ausgeschlossen. Aus Periode III können ia auch die Gräber III und VIII stammen, besonders wenn sie dio ältesten sind. Grab II muss ins 3.

Jahrhundert datiert werden und ist der einzige sichere Anhaltspunkt, leider aber känn keines der darauf folgenden Grftber zeitlich bestimmt werden.

Verf. hat, obwohl mit negativem Resultat, versucht, Entsprochungen zu diosom Gräbcrkomplex ausserhalb Gotlands, u. a. in Estland und Lott- land, zu finden, in wolch letzteren Ländern Analogien vorhanden sind.

dio jedoch wogen gcwisser Abwcichungen und teilweise mangelnder zcit- licher fjbereinstimmung ausser Betracht gelasscn werden miissen. Einigo Gräberkoraploxe auf Gotland, u. a. auf dom Gräberfeld bei L. Sojvide, sind dagegen von grossem Interesse. Sio beriihren teilweise die römische Eisenzeit, Uberspannen im iibrigen aber grosse Teile der Eisenzeit. Verf.

deutet durch den Titel des Aufsatzes an, dass er dieser Erscheinung eine tiefergehende Bedeutung beizumessen genoigt ist. Die Zahl der fach- männisch erforschten Gräber auf Gotland ist verhältnismässig goring, kiinftigo Untersuchungen werden aber vielleicht zeigen, dass derartige

»Farailiongräber> nicht so seiten gewescr. sind, wie cs jetzt den An- schein hat.