Gävle i jämförelsens ljus
Gärd Folkesdotter
Institutet för bostads- och urbanforskning
Institutet för bostads- och urbanforskning inrättades den 1 juli 1994 som en del av Uppsala universitet.
Institutets uppgifter är att bedriva och främja forskning rörande bo- städer, boende och bebyggelse. Institutet medverkar också i universitets- utbildningen.
Uppfattningar, åsikter, värderingar och förslag som framförs i skrifter från institutet bör tillskrivas författarna och ej institutet som sådant.
Redaktionskommitté:
Roger Andersson Lars-Erik Borgegård Jim Kemeny
Bengt Turner Evert Vedung Rune Wigren
Institutet för bostads- och urbanforskning Uppsala Universitet
Box 785
801 29 GÄVLE ISSN: 1401-0933
ISRN: UU-IBF—02/3--SE
The Institute for Housing and Urban Research was established in 1994 as a department within Uppsala University.
The Institute carries out research on housing and urban affairs, and contributes to higher education.
Interpretations, opinions and recommendations expressed in publica- tions from the Institute are those of the authors and not the Institute.
Editorial Committee Roger Andersson Lars-Erik Borgegård Jim Kemeny
Bengt Turner Evert Vedung Rune Wigren
Institute for Housing and Urban Research Uppsala University
PO Box 785 SE-801 29 Gävle SWEDEN
This research report concerns women’s presence, interests and power in local politics in Gävle during the 20th century, in relation to men's. Data used are mainly from municipal and other archives, interviews and local newspapers.
Investigations revealed that political issues have a gender dimension and also that women had a considerable influence in politics in the 1990s. In some par- ties and some issues, men and women tended to agree, in others to disagree.
There have been women town councillors in Gävle since 1911. During long periods Liberals and Conservatives had a larger share of women among their councillors than Social Democrats. In the 1970s the Centre Party had a large proportion of women among their town councillors and later the Green Party and the Left Party have had the highest proportions. Non-Socialist women were more demanding, were met with more support and less resistance than Social Democratic women. Higher education and more professional women among the non-Socialist women may explain their more self-confident behaviour; Social Democratic women were more often housewives. A political career may also have been more attractive for Social Democratic men than for non-Socialist men, especially in Gävle where Social Democrats have been in power.
Women have concentrated their activities on social issues for a long time but in recent decades their interest in environmental issues has grown considerably.
Men have also brought up social issues during the 1990s and – more than women – matters concerning sports, planning and traffic. The partly differing interests of women and men were mirrored in their membership of boards and committees. For a long time women were mainly members of boards aiming at social welfare, health and education. Men were for a long time dominant in the building board and the boards of municipal housing companies but during the 1990s an equalisation has taken place.
Forskningsrådsnämnden beviljade i december 1997 anslag till projektet ”Lokal politik i kvinnohänder – vad händer?” och jag har arbetat med projektet sedan dess, med vissa avbrott. Upprinnelsen till projektet var ett tidigare HSFR-finan- sierat forskningsprojekt – ”Södersaneringen i Gävle” – där jag undersökte hur ett av 1950-talets stora förnyelseprojekt genomfördes, huvudsakligen styrt av män. Kvinnorna hade ett mycket begränsat inflytande i den kommunala politi- ken i allmänhet och i synnerhet när det gällde byggande och fysisk planering.
De försökte främst påverka barnomsorg, hemhjälp åt gamla och förbättra för- hållandena för andra svaga grupper.
I mitten av 1990-talet var balansen mellan könen i Gävle kommunfullmäktige antalsmässigt mycket jämn; 32 av 65 ledamöter var kvinnor. Jag undrade om – och hur – kvinnornas intressen och inflytande i kommunpolitiken förändrats från tidigare decennier. Tog kvinnorna tag i nya frågor? Hur arbetade de?
Kunde de driva egna frågor på ett framgångsrikt sätt?
”Varför har det tagit så lång tid för kvinnorna att få hälften av platserna i kommunfullmäktige?” tänkte jag, när jag först uppmärksammade att 58,5 pro- cent av de röstberättigade i Gävle år 1919 var kvinnor. ”Om de hade organiserat sig, kunde det ha blivit kvinnlig majoritet i stadsfullmäktige efter det första va- let med allmän rösträtt. Varför tog det minst två generationer innan kvinnorna kom in i fullmäktige och nämnder i någorlunda proportion till sin andel av väl- jarna?” En kanske ännu viktigare fråga är: ”Ledde kvinnornas ökande delta- gande till några väsentliga ändringar av politiken?”
Förhoppningsvis ger denna forskningsrapport ett och annat bidrag till förstå- elsen av denna förändringsprocess. Även om projektet är ett enkvinnsprojekt och ansvaret mitt eget, så har både kvinnor och män, främst på min arbetsplats – Institutet för bostads- och urbanforskning – bistått med goda råd under forsk- ningens vardag och nyttiga synpunkter på olika seminariepapper som lagts fram under arbetets gång. Bland kritikerna vill jag särskilt nämna Vicki Johansson, som var inbjuden opponent till seminariet på IBF den 5 december 2000, då ett utkast till forskningsrapporten behandlades. Tack för värdefulla och insiktsfulla kommentarer!
Sist men inte minst tackar jag varmt alla politiker som jag fått intervjua och som gett mig värdefulla insikter om det politiska arbetet och dess villkor.
Gävle den 17 april 2002 Gärd Folkesdotter
Inledning 9 Kapitel 1. Politik, arbete och familj – att pussla ihop tillvaron 13
Politiskt arbete – att vilja påverka 13
Vad är negativt med politik? 14
Familj och politik 15
Arbetsliv och politik 18
Sammanfattning 19
Kapitel 2. Kvinnors intressen – och mäns 21
Kvinnors intressen, enligt dem själva 21
Mäns intressen, enligt dem själva 22
Mäns intressen, enligt kvinnor 23
Kommunala uppdrag som tecken på intresseinriktning 23 Initiativ i fullmäktige som tecken på kvinnors och mäns
intressen 24
Sammanfattning: kvinnors och mäns intressen 26 Kapitel 3. Kvinnors och mäns närvaro och maktutövning i politiken
på 1990-talet 27
Kvinnors närvaro 28
Kvinnors uppfattning om maktförhållanden i kommunpolitiken 32 Köns- och partimönster i tre kommunala kommissioner 38
Köns- och partimönster i tre sakfrågor 39
Sammanfattning: kvinnors och mäns närvaro och makt-
utövning 44
Kapitel 4. Halva makten? 47
Kapitel 5. Gävle i jämförelsens ljus 53
Gävle 1900-1950 jämfört med Örebro 54
Gävle 1951-1990 66
Jämförelser med andra kommuner; förhållanden på 1980- och
1990-talen 72
Sammanfattning av jämförelser mellan kommuner 74 Kapitel 6. Diskussioner och framtidsspekulationer 75
Med egna röster? 75
Varför så olika? 80 Kopplingar mellan fackföreningar och politisk verksamhet 84
Möjliga manliga strategier 87
Framåt systrar? 87
Sammanfattning 89
Referenser 91
Bilagor
Bilaga 1. Intervjuer med politiker 97
Bilaga 2. Valet till kommunfullmäktige i Gävle 1998 101 Bilaga 3. Motioner och interpellationer i Gävle kommunfullmäktige 103 Bilaga 4. Kvinnors politiska uppdrag i Gävle 1954 121 Bilaga 5. Kvinnors politiska uppdrag i Gävle 1980 123 Bilaga 6. Kvinnors politiska uppdrag i Gävle 1986 125 Bilaga 7. Andel kvinnor i olika partier i stads- och kommunfullmäktige
i Gävle 127
Bilaga 8. Redovisning av observationer och analyser av komunfull-
mäktigemöten (KF) 129
Figurer
Figur 1. Gävle 1919 48
Figur 2. Gävle 1999 49
Tabeller
Tabell 1. Motioner och interpellationer i Gävle kommunfullmäktige
som besvarats 1998 24
Tabell 2. Motioner och interpellationer i Gävle kommunfullmäktige
som besvarats 1999 26
Tabell 3. Könsmönster i partier beträffande frågan om lokalisering
av stormarknad på Alderholmen 44
Tabell 4. Andelen kvinnor i stadsfullmäktige 1919-1950 i Gävle och
Örebro, i socialdemokratiska partiet, högern och folkpartiet 61 Tabell 5. Andelen kvinnor i stadsfullmäktige 1919-1950 i Sverige,
Gävle och Örebro 62
Tabell 6. Gävle, ordinarie representanter i kommunstyrelsen, efter
parti och kön 69
Inledning
Denna rapport handlar om kvinnors makt, intressen och närvaro i kommunal politik i en svensk kommun, i relation till mäns.
Sylvia Walby beskriver fyra sätt att behandla kön i politisk sociologi. Det första sättet är att ignorera frågan, som om den inte vore relevant eller att refe- rera till kvinnor i förbigående eller i en fotnot. Det andra sättet är att kritisera de skevheter som blivit följden av sådan ignorans. Det tredje är att lägga till studier av kvinnor som ett specialfall. Det fjärde sättet är att till fullo integrera analys av kön i de centrala frågorna inom själva disciplinen. Detta tillvägagångssätt är enligt Walby i stor utsträckning beroende av att det finns empiriska arbeten utförda som rör båda könen (Walby 1997, s 137-138). Jag anser själv att det är önskvärt och nödvändigt att studera både män och kvinnor i politiken, hur de handlar och behandlar varandra i olika sammanhang och hur de agerar när det gäller olika sakfrågor. Mitt tillvägagångssätt i det arbete som redovisas i denna rapport ligger närmast det fjärde av ovan nämnda alternativ. Jag har studerat hur kvinnor och män uppträtt på den kommunalpolitiska arenan, vilka intressen de haft och hur de försökt främja sina intressen. Mina undersökningar av kvinnors och mäns politiska arbete är inte helt symmetriska; jag har i större utsträckning uppehållit mig vid kvinnornas intressen och hur de agerat. Det kan sägas att studien därigenom ligger mellan det tredje och fjärde av ovan beskrivna alter- nativ.
Syfte
Avsikten har varit att studera hur kvinnor arbetat politiskt, inom och mellan partierna, i en period och i en kommun med hög andel kvinnor i beslutande or- gan, Gävle1 på 1990-talet. Vilka frågor har kvinnor tagit initiativ till och drivit?
I vilken utsträckning och på vilket sätt har kvinnorna samarbetat med varandra?
Hur har de bemötts av männen i sitt eget och andra partier? Vilka konflikter har uppstått? Har kvinnorna kunnat utöva någon makt?
Syftet har också varit att jämföra 1990-talet i Gävle med tidigare perioder under 1900-talet, då kvinnor haft en mindre andel av de politiska uppdragen och mer begränsade möjligheter att påverka beslut i kraft av sitt antal.
1 En genomgång av Sveriges kommunkalender 1997 visade att Gävle var en av de få kommuner som uppfyllde följande kriterier: Kvinnlig ordförande i kommunstyrelsen, en majoritet kvinnor bland kommunalråden, en majoritet kvinnor eller jämn fördel- ning av ordförandeposter i nämnder.
Mitt intresse för kvinnors politiska arbete gällde tidigare främst de frågor som förenade kvinnor över klass- och partigränser och deras gemensamma an- strängningar att förändra samhället. På senare tid – i slutskedet av detta forsk- ningsprojekt – har jag allt mer fördjupat mig i kvinnors villkor inom olika poli- tiska partier och åsikter som skiljer sig mellan grupper av kvinnor. Jag har också studerat skillnader mellan män och kvinnor i samma parti, i åsikter och hand- lingar.
Material och arbetssätt
Det material jag använt mig av kan delas in i fyra grupper; (1) protokoll och andra handlingar från föreningar och kommunala organ, (2) egna intervjuer av politiker (3) artiklar i lokalpressen, främst tidningarna Arbetarbladet (AB) och Gefle Dagblad (GD), samt (4) deltagande observationer på kommunfullmäk- tigemöten och andra möten2. En mer utförlig beskrivning av intervjumaterial och uppläggning av intervjuerna ges i bilaga 1. En stor del av arbetet har ägnats åt 1990-talet, då kvinnor uppnådde nästan hälften av antalet platser i fullmäk- tige och i kommunstyrelsen.
Kommunala handlingar har använts för att klarlägga könsfördelningen i stads- eller kommunfullmäktige, nämnder och andra organ. Sådana handlingar har också undersökts för studier av vilka initiativ som tagits i form av motioner och interpellationer och vilka intressen de representerar. Protokoll m.m. från politiska partier och föreningar har använts för studier av hur kvinnor och män arbetat inom partiorganisationer, bl.a. hur nomineringsarbetet gått till. Materia- let som finns i Folkrörelsearkivet i Gävle från sådana organisationer är ojämnt;
för vissa partier finns mycket litet material medan antalet pärmar och mappar från socialdemokraternas lokala organisationer är betydande. Min genomgång omfattar främst organisationer som funnits och verkat inom Gävle, definierat som det område där invånarna utsåg ledamöter till stads- eller kommunfull- mäktige i Gävle. I början av 1900-talet omfattade Gävle stad en begränsad yta.
Genom inkorporering och kommunsammanslagningar blev staden allt större, såväl till yta som folkmängd3.
Vilka partier som varit representerade i stads- eller kommunfullmäktige har växlat. Av de sju partier som fanns i kommunfullmäktige 1999 – i storleksord- ning efter antalet mandat var det socialdemokraterna (24), moderaterna (14), vänsterpartiet (10), kristdemokraterna (5), centerpartiet (4), folkpartiet (4) och miljöpartiet (4) – har socialdemokraterna, moderaterna, vänsterpartiet och folk- partiet funnits med under större delen av1900-talet men delvis under andra be-
2 Jag deltog som observatör i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämndens möte den 25 februari 1999, Kultur- och fritidsnämndens sammanträde den 16 maj 2001.
3 Den 1 januari 1969 sammanlades Hille, Hedesunda och Hamrånge landskommuner med Gävle och den 1 januari 1970 även Valbo kommun. Gävle kommun hade knappt 30 000 invånare vid sekelskiftet 1900, drygt 67 000 invånare 1946, ca 82 000 år 1965 och ca 90 000 år 1995.
teckningar och/eller former. Från vänsterpartiet och dess föregångare vänster- partiet kommunisterna, Sveriges kommunistiska parti och vänstersocialisterna finns mycket litet arkivmaterial i Folkrörelsearkivet, likaså från centerpartiet, som funnits i fullmäktige sedan 1963. Jämförelser mellan olika partier i fråga om kvinnors och mäns agerande och ställning under tidigare decennier på 1900- talet blir därför till stor del begränsade till socialdemokraterna, högern/mode- raterna och liberalerna/de frisinnade/folkpartiet.
Materialet i Folkrörelsearkivet från partiorganisationer sträcker sig med vissa variationer fram till 1970-talet, i ett par fall in på 1980-talet. Kunskap om för- hållandena på 1980- och 1990-talen när det gäller partiernas agerande samt mäns och kvinnors ställning har huvudsakligen kartlagts genom intervjuer, lo- kalpressen och kommunfullmäktiges handlingar. Det finns en överlappning mellan olika typer av material; de intervjuade politikerna omfattar både yngre och äldre personer. De äldsta var födda på 1920- respektive 1930-talet, de yngsta på 1960- eller 1970-talen. Jag har till viss del också utnyttjat intervjuer av politiker som jag gjorde i ett tidigare forskningsprojekt, som handlade om den s.k. Södersaneringen i Gävle på 1950-talet. När det gäller deltagande obser- vation har jag besökt kommunfullmäktigemöten år 1998 och noterat vilka män och kvinnor som yttrat sig i de frågor som stått på dagordningen och hur lång tid de olika inläggen tagit. Vissa möten har jag spelat in på band från lokalradi- ons utsändningar, skrivit ut och analyserat. (Se bilaga 8). Jag har också besökt enstaka öppna nämndmöten och har deltagit i de flesta möten som hållits inom Kvinnligt Tvärpolitiskt Nätverk, som bildades 1997.
Bland den litteratur jag använt om Gävleförhållanden vill jag främst nämna Jan Gröndahls uppsatser ”När kvinnorna fick rösträtt”, som behandlar det de- mokratiska genombrottet och socialdemokratins maktövertagande i Gävle stads- fullmäktige på 1920-talet samt ”Politik i Gävle från sekelskifte till rekordår”, som sträcker sig fram till 1960-talet (Gröndahl 1989, 1995).
Uppläggning av rapporten
Jag tar först upp frågan hur politiker ser på politik som del av sina liv, hur poli- tiken ingår i triangeldramat arbete – familj – fritid. Därefter behandlas kvinnors och mäns intressen, närmare bestämt vilka frågor som de anser är viktiga och som de vill främja i sitt politiska arbete. Sedan tar jag upp kvinnors och mäns närvaro på den politiska arenan – vilka politiska organ, nämnder och kommu- nala bolag som de är ledamöter i, vilket är en viktig förutsättning för deras möjligheter att påverka politiken i kommunen.
Vilken makt de utövat belyses genom några sakfrågor och deras behandling, där jag fokuserar skillnader inom och mellan partier, när det gäller mäns och kvinnors inställning. Särskilt intresse har jag ägnat åt samarbete mellan kvinnor, liksom åt de frågor där kvinnor drivit olika linjer och haft olika åsikter. Det finns exempel på frågor, som en period drivits gemensamt av kvinnor över par-
tigränserna men som senare blivit partipolitiserade, i den meningen att partierna intagit olika ståndpunkter.
Tidsmässigt sker starten i 1990-talet. Kapitel 1: Politik, arbete och familj, kapitel 2: Kvinnors intressen – och mäns samt kapitel 3: Kvinnors och mäns närvaro och maktutövning i politiken behandlar alla i huvudsak den kommunala politiken på 1990-talet och dess villkor ur olika infallsvinklar. Kapitel 4: Halva makten? innehåller en summering av resultaten i dessa tre kapitel. Kapitel 5:
Gävle i jämförelsens ljus ger en tillbakablick på tidigare förhållanden i Gävle under 1900-talet och även jämförelser med andra kommuner. Kapitel 6 inne- håller en diskussion, där jag relaterar resultat från forskningsarbetet till en del av Sylvia Walbys ståndpunkter och där jag även försöker bedöma framtidsut- sikterna för kvinnor och mäns politiskt arbete i Gävle och på andra håll.
Kommer den höga andelen kvinnor i politiska organ att bestå? Kommer kvinnor att stärka eller tappa sitt inflytande i politiken? Kommer kvinnor i olika partier att samarbeta i framtiden? Hur gör män?
Kapitel 1. Politik, arbete och familj – att pussla ihop tillvaron
Hur ser politiker på politik? Varför har de valt att ägna sig åt politik? Vad spelar politiken för roll i deras liv? Vad är det som är positivt med att arbeta politiskt?
Vad är negativt?
De flesta kommunpolitiker som jag intervjuat är fritidspolitiker. Intervjuerna har genomförts under åren 1998 – 2000 (se bilaga 1). De flesta har eller har haft familj och yrkesarbete eller bedrivit studier. Enstaka personer har eller har haft politik som levebröd, antingen som ombudsman, anställd av det egna partiet eller som kommunalråd, oppositionsråd eller som nämndordförande på heltid.
Hur stor del av livet – och tiden – som politiken tagit har varierat för de in- tervjuade politikerna. En del har suttit i en nämnd som ledamot och inte velat ta på sig fler uppdrag, andra har varit högre upp i partihierarkin, och ägnat sig åt politik större delen av sin vakna tid. För många var det emellertid problem att få tiden att räcka till; det gällde både fritidspolitiker och yrkespolitiker.
Först beskriver jag varför människor arbetar med politik, varför det är viktigt för dem och även vad som uppfattas som negativt. Sedan belyser jag inställ- ningar och förhållningssätt när det gällde förhållandet mellan familj och politik, med exempel från egna intervjuer och iakttagelser samt från intervjuer i lokal- pressen. Därefter tar jag på motsvarande sätt upp förhållandet mellan yrkesar- bete (eller studier) och politik.
Politiskt arbete – att vilja påverka
Det absolut viktigaste motivet för politiskt arbete är viljan att vara med och för- söka påverka samhället och samhällsutvecklingen. Nästan alla intervjuade har den uppfattningen. Att få kunskap, att ingå i ett social sammanhang och att dis- kutera nämns också, men det i särklass främsta motivet är att vilja påverka, eller med andra ord, att försöka utöva makt.
. . det har ju varit roligt . . att försöka påverka . .
. . en chans att påverka . . om man jobbar för det, för partiet . . kan man . . trots allt påverka samhället och samhällsutvecklingen, även om det är i liten grad på lokal nivå . . det är ju oerhört stimulerande tycker jag . .
Att få kunskap och information ansåg ungefär hälften var viktigt; att få ingå i sociala sammanhang och få diskutera sågs också som värdefullt.
. . människor som jag . . både diskuterat och haft gemenskap med . . och lärt mig mycket av . . de äldre kvinnorna, de var underbara . .
man är med där det händer . . man deltar, det tycker jag är jättespännande och roligt också . . har lärt känna mycket trevliga människor . . och så håller man på och man jobbar mot någonting gemensamt och så är det kul . .
Det jag tycker är positivt det är att just framtidsfrågor . . diskussionen blir ju mera levande . . sen jag kom med i politiken så förstår jag ju på ett annat sätt hur beslut och sånt tas . .
En fråga jag ställde var hur länge de intervjuade tänkte vara aktiva i politisk verksamhet, t.ex. åta sig politiska uppdrag. De flesta tyckte att politik var in- tressant och roligt och ville fortsätta så länge de orkade och fick partikamrater- nas förtroende. Den som var mest tveksam till fortsatt politisk verksamhet und- rade emellertid om hennes engagemang skulle räcka:
Jag känner inget förtroende för att jag själv ska orka vara så engagerad . . det är väl det . . kanske kommer att tycka att det är litet tråkigt.
Nästan alla andra var entusiastiska och beredda att fortsätta:
Om jag inte gör mig omöjlig på något vis . . det ska kännas kul att hålla på med det . .
. . egentligen resten av mitt liv, men kanske inte i samma skala . . . . så länge som jag får förtroendet . .
Man får sån insyn och får vara med om så mycket, att man har svårt att släppa den biten . . att inte längre vara den som är med . . och den biten vill man ju ha . . fast den kostar, det är den som kostar tid och kraft . .
En gång politiker, alltid politiker . . livet består ju utav politik.
En av de yngre kvinnorna uttryckte sin vilja att satsa på studier och familj, men såg politiken som beroendeframkallande – det framstod som nästan omöjligt att sluta:
Jag ska göra klart den här perioden, få en paus, försöka avsluta mina studier . . hinna bilda familj, så säger man ju men det kommer inte att bli så, . . för är man så här, en människa som vill påverka, så tror jag det är svårt att komma ur det också, det är som ett gift . .
Vad är negativt med politik?
Största nackdelen med politiskt arbete ansågs vara att det tog mycket tid, vilket inkräktade på tid för yrkesarbete och för familjeliv. Legitimitets- och trovärdig- hetskonflikter – att det var svårt att arbeta med vissa frågor både professionellt och som politiker – och massmedias fokusering på politiker nämndes av flera.
Fem av tretton intervjuade kvinnor nämnde att det politiska arbetet inkräktade på tiden för barn och familjeliv. Massmedias fokusering på politiker, att ”poli- tiker är dom som skor sig” sågs också som negativt av flera; en pekade särskilt på att hennes barn också blivit drabbade.
Bland oppositionspolitiker fanns en stor frustration över svårigheterna att få igenom förslag, och över att majoriteten inte ens tog del av förslagen, ”. . man avslår automatisk det mesta, det är ingen som påverkar i opposition, gisslan som jag ser det”. Två av de intervjuade såg tendenser till mygel och ”klättring” inom politiken som negativt – att politiken blivit en karriärväg och ett sätt att få ett ekonomiskt tillskott. En av dem sade:
Det negativa . . eftersom politiken många gånger också är ett sätt för människor att slå sig fram, en karriär, så tycker jag det är fel . . jag är till för politiken, inte politiken för mig. Om jag inte blir vald eller nominerad till någonting, så ska inte min värld gå under och det kan vi se ofta att så sker, bland många politiker . . som suttit länge . .
En annan förklarade:
. . det ligger mycket persongrejor i politiska manövrar . . det är ju det att det är mycket pengar . . det är många som drivs av det . . kan man då ha en tre fyra så- dana uppdrag, har du ett påslag på 4-5000 kr i månaden . . det ska mycket till in- nan du säger nej till det.
Det finns också exempel på personer som ansett sig förlora ekonomiskt på att vara heltidspolitiker och som också tyckt det varit jobbigt med den offentliga rollen (Bengt Valdemarsson i GD 981028).
En kvinna var irriterad över att politiker från olika partier buntades ihop : Något som jag också tycker är negativt, när människor säger ‘ni politiker’ och klumpar ihop oss, för det kan hända att jag har reserverat mig mot ett beslut, och förlorat i omröstningen, då ska jag inte behöva stå till svars . . för att andra politiker röstat igenom någonting som jag . . tycker är dåligt.
Sammanfattningsvis; tidsstress, legitimitetsproblem och lojalitetskonflikter i yrkesliv och familjeliv samt frustration hos oppositionspolitiker över svårighe- ter att påverka sågs som de mest negativa faktorerna i samband med politiskt arbete.
Familj och politik
Vägen in i politiken har ofta börjat i barndomshemmet. Cirka hälften av de in- tervjuade kvinnorna kom från familjer, där föräldrar och/eller syskon varit po- litiskt aktiva och där det ofta diskuterats politik och samhällsfrågor4. Tre har haft en make eller partner som varit politiskt aktiv, och lika många har haft så- dana vänner eller bekanta. Några typiska intervjusvar var ”Min far var kommu- nalpolitiker” . . ”Jag kommer från ett hem där det har pratats politik” . . ”Min man var redan med . .” En av de intervjuade kvinnorna beskrev sin familjebak-
4 Enligt uppgifter i ”Medborgarnas makt” Petersson et.al. (1989, s 317), hade för gifta par båda medlemskap i politiskt parti i 11 procent, endast mannen 10 procent, endast kvinnan 2 procent. För 77 procent av paren hade ingen medlemskap i något politiskt parti.
grund, där båda föräldrarna varit politiskt engagerade, och hur hon själv tidigt kom in i partiarbetet:
. . så jobbade min mamma på expeditionen . . eftersom hon ju jobbade där och dessutom var väldigt aktiv politiskt, och även pappa då, . . till slut så bara fanns man i rörelsen på något vis . .
Att föräldrar och/eller syskon varit aktiva i eller sympatiserat med ett parti ledde emellertid inte självklart till att de intervjuade kvinnorna hade samma politiska inställning. De flesta följde hemmets sympatier eller antipatier men andra hade bytt från den borgerliga sidan till det socialistiska blocket eller vice versa. En kvinna gav följande beskrivning av sin bakgrund och förändringar av parti- sympatier:
Jag kom från ett sånt hem där det aldrig pratades politik, men från ett borgerligt hem . . det förstod jag ju . . första gången jag röstade så röstade jag nog på folk- partiet . . det var dom som pratade om jämställdhet och jämställdhetsfrågor . . och det tyckte jag var viktigt. Sen så röstade jag på socialdemokraterna . . Andra intervjuade har rört sig i motsatt riktning. En förklarade: ”min pappa var socialdemokrat och då röstade jag på sossarna första gången, men det var innan jag hade tänkt till . .” Ragnwi Marcelind, riksdagsledamot från 1999, tidigare fullmäktigeledamot i Gävle för kds, hade en far som var en riktig ”gråsosse”, men han kunde inte övertyga henne om socialdemokraternas förträfflighet (GD 990515).
Det finns också exempel på kvinnor som inte haft erfarenheter av något poli- tiskt intresse i hemmet. En av dem sade:
. . jag har aldrig funderat på att arbeta politiskt överhuvudtaget, förrän det blev en slump att jag kom med. Nej, och om man inte har någon tradition i familjen eller släkten att jobba politiskt, så tror man nog inte att det går.
För vissa har förändrade familjeförhållanden inneburit en större satsning på politiken:
Jag skilde mig, då började jag intressera mig mer aktivt . .
Vissa har mycket tydligt prioriterat sin familj, särskilt barnen, och begränsat sin politiska aktivitet.
Har kunnat tagit för mig mer om jag velat . . snarare bromsat själv . . vill inte . . stå på torg och prata.
Det finns exempel på personer, som kommit in i det politiska livet relativt sent, som i tidigare skeden prioriterat familj och/eller arbete. Gunilla de Maré, avgå- ende moderat oppositionsråd, beskrev sin politiska karriär i en tidningsintervju (GD990103):
Jag hade inte en tanke på att ägna mig åt politiken före 40-årsåldern. Jag var ald- rig med i något ungdomsförbund eller så. För mig var det arbete och familjen som tog hela biten. Sedan kom det några frågor som engagerade mig och det var först när jag var närmare 50 år som jag kom i in det politiska livet.
Andra har satsat hårt på politiken redan som unga. I något fall har det lett till utbrändhet och sjukskrivning. Det har varit svårt att klara av alla krav, vilket framgår av t.ex. följande uttalande:
. . jag har ju varit ensamstående under hela min tid . . och det har ju kostat . . jag har blivit sliten av det och har varit sjukskriven . . det är nästan en daglig kamp man för mellan sina samveten . . räcka till på hemmaplan och räcka till på jobbet och försöka ha mage att säga nej till dom här kvällsmötena som jag inte kan ställa upp på . .
Problem att hinna med familjen togs upp av flera intervjuade:
Hinner inte med familj . . jag har ju en son, som bor hos sin pappa . . Mina för- äldrar, dom hinner jag nästan aldrig till . . politiken tar mycket tid det måste jag säga för jag hinner inte med något umgänge och någon familj . .
Jag lovade mig själv att den dagen jag skaffade familj och skaffade barn . . så ska jag inte hålla på som min mor och far gjorde, utan jag ska verkligen vara hemma . . ibland så känner jag att jag går och presenterar mig för barnen och talar om vem jag är.
Min dotter sa . . ’Mamma, vi behöver dig också’ . . det var knorr, dom tyckte man var borta för mycket och det finns vissa saker som jag har dåligt samvete för, jag har sprungit mellan . .
Utan att de intervjuade sammanboende kvinnorna skuldbelägger sin partner, framgår det att de ofta själva tar mer ansvar för sina barn och hemarbetet. Det finns inga exempel på att kvinnor sagt att de blivit hindrade av sin man eller partner att vara politiskt aktiva. Ett par kvinnor har emellertid berättat att de börjat vara aktiva i politiken efter skilsmässor. Det kan naturligtvis finnas per- soner som känt sig förhindrade att delta aktivt i politiken, men de har inte kommit med bland dem jag intervjuat. Det är också möjligt att vad som fram- ställs som egna prioriteringar i själva verket är en anpassning till andra famil- jemedlemmars önskningar.
För ensamstående kvinnor med barn som satsar på en politisk karriär, kan det vara svårt att hinna med båda delarna, vilket kommunalrådet Pernilla Zethraeus beskriver i en tidningsintervju:
Är man ensam förälder med två små barn så kan man inte hålla det här dygnet- runt-tempot, och det har hänt att jag känt mig åsidosatt. Man riskerar att bli akterseglad gentemot dem som inte är ensamt ansvariga för en familj . . (GD990618)
Hur ser manliga politiker på förhållandet mellan familj och politisk verksamhet?
En av de manliga politiker i Gävle som avgick på 90-talet beskrev följderna för familjelivet i en tidningsintervju:
Men om man ska se något positivt med det som hände mig är att jag har fått till- baka min familj som jag hade försummat tidigare. Min fru och mina tre barn tog ohyggligt mycket stryk av det som hände men nu tillhör jag dem som blir allt sällsyntare i politiska kretsar, en av de få som lyckats hålla ihop familjen.
(GD991219)
Bengt Valdemarsson, s, motiverade i en tidningsintervju sitt beslut att upphöra med heltidspolitiken med främst sociala skäl, ”Familjen har sagt ifrån”. (GD 981028).
Konsekvenserna för familjen av politiskt engagemang tas också upp i en in- tervju med två moderata politiker i Gävle, far och son, Rolf och Micael Dahl- berg.
Rolf tror inte heller att han barn lidit av hans politiska karriär. Men han kan ju i efterhand konstatera att han varit borta mycket. – Micael har en fördel på det sättet att han inte har någon familj . . (GD980917)
Det förekommer emellertid att män prioriterar familjen före politiken, ”. . han sätter familjen främst och skolkar från en del möten för att hinna med dem”, be- rättas om en fritidspolitiker i Skutskär, son till ett aktivt politikerpar i Gävle (GD999515).
När båda makarna varit eller var aktiva i politiken har det ibland lett till dis- kussioner mellan dem om fördelningen av uppdrag.
Jag har ju försökt välja och då när vi kom överens min man och jag om att han skulle satsa på kommunpolitiken och jag på landstingspolitiken, . .
En manlig politikers beslut om att avstå från politiska uppdrag påverkades av hans hustrus engagemang, enligt en tidningsintervju (GD 990117).
Jag hade velat hoppa av tidigare men det var ingen idé att sluta före Aina efter- som hon ändå aldrig var hemma.
Arbetsliv och politik
Konflikter mellan politisk verksamhet och yrkesarbete nämndes av flera. Dels gällde det tidsstressen och svårigheten att ta ledigt från arbetet, dels legitimitets- och trovärdighetskonflikter, där det uppfattades som svårt att arbeta med vissa typer av frågor både professionellt och politiskt. ”Jag tycker att politiken tog för mycket tid, det var inte försvarbart med tanke på arbetet,” sades i en tid- ningsintervju av en manlig politiker (GD 990117).
En intervjuad man hade slutat med aktivt politisk arbete, eftersom han kände att hans trovärdighet som professionell yrkesman ifrågasattes:
. . det är en risk att jag får en stämpel på mig . . och då har jag svårt att genom- föra de uppdrag som jag vill göra . .
Ett par intervjuade kvinnor redovisade andra svårigheter att förena arbetslivet och politiken:
. . jag jobbar ju som lärare . . och då känner jag ju att jag sviker dom /eleverna/ . . Nu har jag ju pratat med min studierektor . . då har han lagt upp schemat efter det . . Att jag inte är fast anställd med det jobb jag har, vilken vill anställa en politiker? Det är ens dilemma . . mellan jobb och politik alltså . .
Ja, jag måste ju säga att jag kände en väldig konflikt med arbetet, när jag jobbade . . det tyckte jag var något alldeles fruktansvärt faktiskt, det måste jag säga . . inte särskilt omtyckt, det var det verkligen inte . .
Sammanfattning
Viljan att påverka samhället och samhällsutvecklingen var det absolut främsta målet med politisk verksamhet för de flesta kvinnor. Engagemanget i politiken var ofta mycket stort och långvarigt trots att den politiska verksamheten också medförde problem och svårigheter, men ”en gång politiker, alltid politiker”.
Familj, studier och yrkesarbete prioriterades av en del kvinnor; ibland generellt, ibland under vissa perioder av livet, t.ex. när barnen var små. Familjen tycktes vara den oemotsägliga förklaringen till att politiker slutat med politiskt arbete – detta motiv tycks inte kunna ifrågasättas.
Kapitel 2. Kvinnors intressen – och mäns
Frågan om vad som är intressen och om det finns möjlighet att objektivt fast- ställa olika gruppers intressen har diskuterats under mycket lång tid. Bland an- nat har frågan om ”falskt medvetande” tagits upp, d.v.s. att personer/grupper inte alltid själva är medvetna om sina sanna intressen. Utan att helt förkasta denna möjlighet ser jag det som mycket problematiskt att hantera frågor om vad som är någon person eller grupps ”sanna” eller verkliga intressen och att för en person/grupp bestämma detta.
I detta sammanhang tar jag tar fasta på vad kvinnor (och män) själva uttalat som sina intressen, och vad de själva säger att de velat åstadkomma i sitt poli- tiska arbete. Jag undersöker också vilka frågor de själva har drivit, t.ex. i kom- munfullmäktige, andra kommunala organ, i sina partier eller andra organisatio- ner. Jag är intresserad av att se om det på 1990-talet fanns könsmönster i detta och om det fanns andra faktorer än kön som hade betydelse, t.ex. partitillhörig- het eller ålder. Jag ser det som en öppen fråga om det finns intressen som är gemensamma för alla kvinnor – eller alla män – eller om det finns andra grup- peringar med ett eller flera gemensamma intressen. Likaså lämnar jag åtmin- stone till att börja med frågan öppen om dessa intressen är stabila över tid eller ej.
Som Gun Hedlund (1996) framhållit, handlar det i politiken i hög grad om prioriteringar. Det finns en mängd förhållanden som politiker vill förändra eller förbättra, och det avgörande blir då ofta vad som hamnar högst på priorite- ringslistan, inte vad som hamnar utanför. Män och kvinnor i politiken har enligt tidigare forskning i stor utsträckning haft olika prioriteringar (Hedlund 1996, Oskarson & Wängnerud 1995, Wängnerud 1998).
Det material jag huvudsakligen använt i detta avsnitt är mina egna intervjuer 1998 – 2000 med kvinnor som varit eller är politiskt verksamma i Gävle kom- mun, tidningsintervjuer och artiklar om manliga och kvinnliga politiker i Gävle i lokalpressen under åren 1998-2000 samt initiativ och agerande i kommun- fullmäktige under åren 1998-1999.
Kvinnors intressen, enligt dem själva
Intervjuerna med kvinnliga politiker gav en tydlig anvisning om att ”jämställd- hetsfrågor . . dom mjuka politikområdena, skola, omsorg och det här . .” var högst prioriterade bland kvinnorna. ”Har ömmat för dom som har det sämre”
sade en av de intervjuade kvinnorna och en annan påpekade ”vi kvinnor fick
representera det här med vård, skola och omsorg”. ”Jag var ju ensamstående mamma . . massor jag ville ändra på”, sade en tredje.
Tidningsintervjuer och artiklar bekräftar den bilden. Ulla Andersson, v, nämnde barn- och ungdomsfrågor, stöd till barn som har psykiskt sjuka föräld- rar, och barn till missbrukare. Bra ungdomsgårdar och skolor ansåg hon också viktigt (GD 980906). Stöd till psykiskt sjuka nämndes av Ragnwi Marcelind, kd, (GD 980909) och Ann-Christine Granberg, c, (GD 980913). De framhöll också miljöfrågor, det gjorde även Mio Ramirez-Givell, mp (AB 981123).
Det fanns också enstaka positiva uttalanden från kvinnor om idrott. En id- rottsintresserad vänsterkvinna, tyckte att det behövdes en ny sporthall i Gävle, men ställde sig frågande till möjligheten att finansiera den (GD 980906). En av de yngre intervjuade kvinnorna, från ett icke-socialistiskt parti, var positiv till en satsning på idrottshallar just med tanke på ungdomarnas behov (och mindre positiv till byggandet av det nya konserthuset) men underströk samtidigt att hon tyckte det skulle satsas på tjejsporter, ”. . dom här ridhusen fick slita för sina pengar, det tycker jag är dåligt . . med fotboll och andra sporter är det jättelätt att få pengar . .”. Möjligen kan det vara en generationsskillnad, där yngre kvin- nor är mer positivt inställda till idrottssatsningar än äldre, eller ett speciellt in- tresse hos vissa individer som slår igenom.
En s-kvinna försvarade satsningen på en fotbollshall med hänvisning till att det nu var många flickor som spelade fotboll:
Ja det som gjorde att jag tyckte att det var viktigt . . dels är ju fotboll en jättestor flicksport nu, mycket större än vad jag någonsin trodde innan jag satte mig in i det, dels är fotboll och innebandy stora sporter som inte kostar så mycket pengar, inte minst det är viktigt.
Mäns intressen, enligt dem själva
Män som framträdde i tidningsintervjuer talade också om sociala frågor. Micael Dahlberg, m, sade ”Jag är speciellt intresserad av sociala frågor . .” och under- strök sedan ”skattefrågans betydelse för den sociala välfärden . .”. Partikamra- ten Björn Frankson sade i en intervju att hans ”hjärtefrågor är miljö, barnom- sorg och äldrevård”. För att kunna ta itu med dessa frågor måste emellertid ekonomin vara god ansåg han, ”om vi ska få en bättre miljö måste vi först för- bättra ekonomin, annars går det inte”. ”Vi måste satsa på ekonomisk utveckling för att få allt annat att snurra. Då kan vi satsa på skolan, barnomsorgen och miljön som jag tycker är en viktig fråga.” (GD 980917). En sakfråga som han genast tänkte ta itu med var skatten (AB 981104). Ur ett prioriteringsperspektiv tycks ekonomisk utveckling och skattefrågan ställas före miljö, barnomsorg och äldrevård av dessa moderater.
Det socialdemokratiska kommunalrådet Mats Ågren förklarade att ”85 pro- cent av vår budget går till vård, skola, omsorg. Det är också det viktigaste. Men det är också viktigt för en kommun att ha råd med fritid och kultur”. Hans in- tresse för sport är stort, och han ansåg t.ex. att ”Gävle är underdimensionerat när
det gäller inomhushallar.” (GD 980913). I ett senare uttalande (GD 000622) tyckte han att närheten till en flygplats var viktig för Gävle.
En intervjuad manlig politiker såg en väldigt tydlig könsskillnad mellan kvinnorna, som fanns inom det sociala intresseområdet, och de mer tekniskt in- riktade männen, intresserade av t.ex. lokaltrafiken eller hela trafiksystemet.
Mäns intressen, enligt kvinnor
De intervjuade kvinnliga politikerna ansåg att näringslivsfrågor och idrottsfrå- gor var sådant som drevs av män, ”karlar och sport, där får det kosta”, sade en moderat kvinna och tillade, ”man säger att när flickor vill ha någonting till sin ridsport, så finns inga pengar”.
”Tillväxt och marknadsprocesser, . . och storskalighet. Tekniska nämnden . . Gävle Energi”, tillhörde enligt en vänsterkvinna den manliga intressesfären.
”Fotbollshallslobbyn har väl bestått av killar” sade en annan, som ansåg att hallsatsningar i första hand gynnade killar som idrottade. Även en s-kvinna kopplade idrott och näringslivsfrågor till den manlig sfären.
Kommunala uppdrag som tecken på intresseinriktning
De intervjuade politikerna uppgav att de vanligen blivit tillfrågade om de varit intresserade av ett visst uppdrag och kunnat tacka ja eller nej. I något parti an- sågs valberedningen ha mycket stor makt, i andra partier var det vanligare med öppna diskussioner och dialoger. Möjligheter att själv anmäla sitt intresse för ett visst uppdrag fanns också. En kvinna sade ”ja, jag är stensäker på att om jag inte hade sagt det rakt ut. . jag vill bli ordinarie . . då tror jag inte att jag hade varit det idag.” De intervjuade ansåg att de hade uppdrag som stämde med deras intresseområden, även om de inte alltid fått de poster de helst önskat eller skulle avböjt andra uppdrag. Jag anser emellertid att fördelningen av uppdrag på män och kvinnor kan ses som ett av flera tecken på deras intresseinriktning. (För- delningen har också inslag av maktkamp – vissa uppdrag innebär mer makt, högre status och bättre ersättning – och påverkas också av en strävan att få en jämn könsfördelning. Detta tas upp i andra sammanhang.)
Förutom överförmyndarnämnden hade Gävle under mandatperioden 1999- 2002 åtta nämnder med vardera tretton ordinarie ledamöter. En nämnd, Om- vårdnadsnämnden, hade en övervikt av kvinnor (9 kvinnor av 13 ledamöter). De nämnder som hade en övervikt5 av män var Affärs- och servicenämnden (11 män av 13 ledamöter), Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden (10 av 13), Tekniska nämnden (9 av 13) samt Kultur- och fritidsnämnden (8 av 13).
När det gäller vissa bolags- och fondstyrelser var det en generell övervikt av män. I Gävle-Sandviken Flygfält AB var det enbart män som representerade
5 Övervikt råder när något kön har mer än 60 procent av antalet ledamöter.
kommunen. I ett enda bolag, Hyresbostäder i Gävle AB, fanns fler kvinnor än män (4 kvinnor av 7 ledamöter). Detta skulle enligt fullmäktiges beslut slås samman med AB Gavlegårdarna till ett enda bolag år 2001, vilket också skett.
Resultatet är i linje med vad som framkom i intervjuer och tidningsartiklar;
med kvinnor som prioriterade vård och omsorg och män som prioriterade eko- nomi, teknik och arbetsmarknad. Mäns intresse för idrott kan avspeglas i Kul- tur- och fritidsnämndens sammansättning men bland de enskilda män som är ledamöter finns också sådana som har ett dokumenterat intresse för konst och musikkultur.
Initiativ i fullmäktige som tecken på kvinnors och mäns intressen
Interpellationer och motioner i kommunfullmäktige kan vara föranledda av på- stötningar från kommunmedborgare eller aktuella händelser, men är i många fall uttryck för genuint intresse hos den eller de ledamöter, som tar detta initiativ.
Politiker i oppositionspartierna har relativt sett varit mer aktiva, majoritets- partierna har andra vägar att ta upp frågor.
Tabell 1. Motioner och interpellationer i Gävle kommunfullmäktige som besvarats 1998.
miljö sociala frågor
kultur jämställd- het
demokrati fysisk pl. trafik
övrigt
män 4 12 2 0 2 4 6
kvinnor 13 15 3 2 0 0 4
män och kvinnor gemensamt
2 2 0 0 1 0 2
Män stod för 30 motioner och interpellationer, kvinnor 37 och 7 var blandade initiativ från män och kvinnor tillsammans. En indelning gjordes i några hu- vudkategorier, miljö, sociala frågor, kultur, jämställdhet, demokrati, fysisk pla- nering och trafik, med en restkategori kallad ”övrigt”. Det kunde ha varit logiskt att också ha en kategori kallad idrott, men det förekom få sådana initiativ och de kommenteras i stället särskilt (se nedan).
Restkategorin ”övrigt” innehöll när det gällde männens initiativ en motion om ”Politik i en ny tid – nya frågor kräver nya arbetsformer” underskriven av män från sex partier (d.v.s. samtliga partier som då var representerade i kom- munfullmäktige). En motion och en interpellation, båda från folkpartiet, gällde vänortsfrågor, en interpellation, från moderaterna, gällde IT-tillämpning, en an- nan, från vänsterpartiet, gällde vikariebristen i barnomsorg och grundskola. En interpellation från folkpartiet handlade om en konflikt mellan kommunen och lärare på en gymnasielinje.
För kvinnor handlade initiativ inom kategorin ”övrigt” om kartläggning av olycksfall i äldreomsorgen, samarbete för utveckling av planerings-, bygg- och fastighetssektorn i Lettland, samt problem med oklarheter i kommunen konkur- renspolicy, alla från moderaternas dåvarande oppositionsråd Gunilla de Maré.
Problemet att motioner som bemöts positivt i fullmäktige blir liggande utan att förslagen genomförs, togs upp i en interpellation från miljöpartiets oppositions- råd Ylva Bandmann. Två blandade initiativ förekom, båda från moderaterna. Ett gällde entreprenadupphandling och det andra förvaltning av kommunala pensionsmedel.
Huvuddragen i mönstret var att kvinnor tog flest initiativ i sociala frågor och därnäst i miljöfrågor. Endast kvinnor tog upp jämställdhetsfrågor. Männen tog upp sociala frågor i nästan lika hög utsträckning som kvinnorna, men låg långt efter när det gällde miljöinitiativ. Men det var endast män som tog upp frågor kring fysisk planering och trafik.
Några initiativ under 1998 berörde eller gränsade till idrottsfrågor. En inter- pellation, från oppositionsrådet Urban Sjölander, c, gällde lokalfrågan. Han an- såg att behovet av gymnastiksalar i grundskolan var viktigare än en idrotts- eller fotbollshall och efterlyste ett klarläggande av behov och kostnader. Opposi- tionsrådet Gunilla de Maré, m, och Anders W Jonsson, c, ställde i var sin inter- pellation frågor om Gävles lekplatser var farliga för barns hälsa, och Lena Ödeen, fp, oroade sig för brister i simkunnigheten bland barn och ungdom.
Hur var det år 1999? Det var efter valet 1998 delvis nya medlemmar i full- mäktige och nya majoritetsförhållanden, med en koalition mellan socialdemo- kraterna och vänsterpartiet sedan socialdemokraterna gått tillbaka i valet. Av de besvarade motionerna hade emellertid de flesta väckts 1998 eller tidigare och av de besvarade interpellationerna var femton från 1998. Inför ett valår tar man ofta upp de frågor som man tänker driva fram till valet6. Det kan vara utifrån det egna kommunala handlingsprogrammet eller ett centralt valmanifest som partiet tagit fram på nationell nivå. Samma könsmönster som fanns 1998 slår emellertid igenom också 1999, innebärande att kvinnor tagit flest initiativ rörande miljö och sociala frågor. I kategorin ”övrigt” fanns detta år från både kvinnor och män tre interpellationer som gällde en aktuell fråga om kommunen skulle ha en tjänsteman med titeln stadsarkitekt. Andra frågor som gällde orga- nisatoriska frågor var också vanliga. Män tog upp frågor som rörde avveckling av kommunala bolag (fp), upphandling, m, lokal börs i Gävle, fp, och anlitande av konsulter, kd. Frågan om byggande av en fotbollshall togs upp av två mode- rata män. Kvinnor tog under kategorin ”övrigt” upp bl.a. organisatoriska frågor med anknytning till hälsofrågor, kd, vård av handikappade och psykiskt sjuka, v, och kommunens arbetsgivarstrategi, m.
6 Påpekande från en av de intervjuade kvinnorna.
Tabell 2. Motioner och interpellationer i Gävle kommunfullmäktige som besvarats 1999.
miljö sociala
frågor kultur jämställd-
het demokrati fysisk
pl. trafik övrigt
män 6 10 2 0 1 3 15
kvinnor 17 20 2 1 1 2 12
män och kvinnor gemensamt
2 2 0 0 1 0 2
Sammanfattning; kvinnors och mäns intressen
Sammanfattningsvis kan sägas, att både män och kvinnor hade uppfattningen att kvinnor i politiken i första hand prioriterade sociala frågor, som vård, skola och omsorg, och att män prioriterade ekonomi, näringslivsfrågor, tekniska frågor, trafik och idrott. Ett tydligt könsmönster framträdde. Intervjuer, tidningsartiklar, uppdrag och initiativ i fullmäktige pekar i samma riktning.
När det gällde initiativ i fullmäktige 1998 fanns vissa skillnader mellan par- tierna. Miljöpartiets ledamöter var mest aktiva när det gällde miljöfrågor, vänsterpartiet när det gällde sociala frågor. Socialdemokraterna som hade egen majoritet till 1998 och som sedan var det största partiet i den styrande koalitio- nen tog relativt få initiativ, eftersom de hade möjligheter att väcka frågor på andra sätt.
Kapitel 3. Kvinnors och mäns närvaro och
maktutövning i politiken på 1990-talet
Detta avsnitt handlar om i vilken utsträckning det finns kvinnor i förtroende- valda kommunala organ i Gävle, hur kvinnors arbetsförhållanden är i dessa or- gan och i olika partier samt hur och i vilka frågor kvinnor samarbetar över par- tigränserna.
Här behandlas också könsmönster i politiken, i relation till de intressen som kvinnor och män anses ha, enligt vad som behandlades i föregående avsnitt.
Könsmönster och maktutövning redovisas i tre utvalda sakfrågor, som varit aktuella i den kommunala politiken i slutet av 1990-talet. En fråga – stöd till kvinnojouren Blåklockan – valdes som exempel på en fråga som kvinnor tidi- gare drivit och som ansågs representera kvinnors intressen. En fråga – stöd till byggande av idrottshallar – sågs som ett företrädesvis manligt intresse. En tredje fråga – lokalisering av en stormarknad – valdes som representerade ett område – fysisk planering – där män tidigare varit dominerande men där kvinnor senare börjat komma in. Kvinnors och mäns ställningstaganden i olika partier be- handlas. Utfallet i dessa frågor diskuteras i termer av maktutövning och fram- gång för kvinnors respektive mäns intressen.
Steven Lukes (1977) har beskrivit tre maktdimensioner, offentligt besluts- fattande, förhindrande av att frågor kommer upp på dagordningen samt proces- ser som formar människors verklighetsuppfattning. Analysen av kvinnors makt i Gävles kommunala politik kan relateras till dessa dimensioner. Steven Lukes tar inte explicit upp maktförhållanden mellan könen – något som är centralt i min analys som fokuseras på kvinnor som aktörer i det politiska livet – men jag anser att hans dimensioner kan vara användbara även i sådana analyser.
De två första maktdimensionerna har en nära koppling till ledamotskap i kommunfullmäktige, kommunala nämnder och bolag. För att delta i det offent- liga, kommunala beslutsfattandet och för att ha möjlighet att ställa förslag och ta initiativ är det i många fall nödvändigt att vara ledamot i något sådant organ.
Det är t.ex. endast ledamöter i kommunfullmäktige som får väcka motioner7. In- formation levereras också i hög grad genom sådana kanaler. Den brittiska stats- vetaren Anne Phillips argumenterar för att kvinnors erfarenheter och intressen bättre tas till vara om det finns många kvinnor än om det finns få i politiskt valda organ (Phillips 1995, s 66, även citerad i Wängnerud 1998 s 19, bl.a.)
I analysen av kvinnor i Gävlepolitiken tar jag först upp närvarodimensionen;
i vilket antal och i vilka proportioner det fanns kvinnor i kommunala nämnder
7 En suppleant kan motionera tillsammans med en ordinarie ledamot eller om supple- anten tjänstgör som ordinarie.
och organ i slutet av 1990-talet samt om det var kvinnor eller män som ordfö- rande respektive vice ordförande. Vidare beskrivs andelen kvinnor och män i tre kommunala kommissioner för granskning av skola, barnomsorg och äldre- omsorg. Jag belyser också hur tiden fördelats mellan män och kvinnor på full- mäktigemöten och vilka frågor som dominerats av inlägg från kvinnor respek- tive män.
Sedan beskriver jag kvinnliga politikers egna uppfattningar om maktförhål- landena och därefter analyserar jag tre sakfrågor, tre större ärenden som be- handlats i kommunfullmäktige och andra organ. De tre frågorna valdes ut för att representera ett kvinnligt intresseområde, anslag till kvinnojouren Blåklockan, ett manligt intresseområde, anläggningar/lokaler för idrott, samt ett intresseom- råde, fysisk planering, som på 50-och 60-talen var dominerat av män men där kvinnors intresse senare ökat och där kvinnor mot 90-talets slut blivit starkt fö- reträdda. År 1998 blev det en majoritet av kvinnor i bygg- och miljönämnden, där även posterna som ordförande och vice ordförande tilldelades kvinnor.
En intressant fråga är om det finns olika könsmönster i de olika partierna i Gävle på 1990-talet, och hur dessa mönster i så fall varierar. Under hela 1990- talet och i början av 2000-talet fanns vänsterpartiet, socialdemokraterna, center- partiet, folkpartiet, miljöpartiet och moderaterna representerade i kommunfull- mäktige. Kristdemokraterna fanns företrädda i fullmäktige först under perioden 1991-94 och sedan från år 1998. Ny demokrati var representerat under åren 1991-94. Socialdemokraterna hade under lång tid egen majoritet i kommunen, fram till valet 1998.
Kvinnors närvaro
Kvinnliga ledamöter i olika kommunala organ
Kommunstyrelsen i Gävle hade 1992 46 procent kvinnor, vilket placerade kommunen på en delad tredjeplats bland svenska kommuner (Jensfelt 1993, s 46). I kommunfullmäktige utgjorde kvinnorna 44 procent, vilket var tio pro- centenheter över genomsnittskommunen i riket. I de kommunala nämnderna och bolagen i Gävle fanns kvinnor även i traditionellt manliga nämnder, som hamnstyrelsen, Gävle Energi AB och byggnadsnämnden.
I april 1996 avslöjades i lokalpressen att socialdemokratiska landstings- och kommunpolitiker besökt en porrklubb i Bryssel och betalat notan med kontokort från länstrafikbolaget X-trafik. Även andra s.k. affärer och vidlyftig repre- sentation drogs upp i sammanhanget (GD 960419, 960422, 960524). Det ledde till att samtliga tre manliga kommunalråd lämnade sina uppdrag och att det kvinnliga kommunalrådet Eva Gillström övertog ansvaret för bl.a. kommunens finanser, från att tidigare arbetat med kultur, skola och omsorg. Till nya kom- munalråd valdes två kvinnor och en man, trots att valberedningen föreslagit två män och en kvinna. Kommunalrådsgruppen bestod under resten av mandatperi- oden av tre kvinnor och en man.
Strax före valet hösten 1998 avgick Eva Gillström enligt egen önskan och efterträddes av Mats Ågren som finanskommunalråd. I valet förlorade social- demokraterna sin absoluta majoritet och bildade därefter en koalition med vänsterpartiet. Socialdemokraterna besatte alla ordförandeposter i nämnderna och utsåg fyra kvinnor och fyra män till de åtta nämnderna (överförmyndar- nämnden undantagen). Vänsterpartiet fick vice ordförandeposterna i alla kom- munala nämnder och i kommunfullmäktige och utsåg sex kvinnor och tre män till dessa uppdrag. Pernilla Zethraeus, v, blev kommunalråd på heltid inom den nybildade koalitionen (s+v) från att tidigare varit oppositionsråd. Socialdemo- kraterna utsåg Mats Ågren och Lena Andreasson till kommunalråd. Modera- terna fick en heltidstjänst som oppositionsråd och valde en man, Björn Frank- son, som efterträdare till Gunilla de Maré. Övriga oppositionspartier (c, fp, mp, kd) fick halvtidstjänster, Kenth Lövgren fortsatte som folkpartiets oppositions- råd, Ylva Bandmann som miljöpartiets, Urban Sjölander som centerpartiets och kristdemokraterna utsåg Erling Öhman till sitt oppositionsråd.
Efter valet 1998 var andelen kvinnor i fullmäktige 48 procent, 31 kvinnor och 34 män. Bland de olika partierna låg miljöpartiet högst beträffande andelen kvinnor med 3 kvinnor av 4 fullmäktigeledamöter, socialdemokraterna hade 12 av 24, folkpartiet 2 av 4, vänsterpartiet 5 av 10, moderaterna 6 av 14, kristde- mokraterna 2 av 5, centern 1 av 4. Kvinnorna hävdade sig väl i personröst- ningen i valet 1998; det var i flera fall kvinnor som fick flest kryss inom sitt parti och de tre personer som fick flest röster var alla kvinnor (AB 980930).
44 procent av de ordinarie ledamöterna i nämnderna var kvinnor år 1999. Två nämnder, omvårdnadsnämnden samt bygg- och miljönämnden fick kvinnlig majoritet efter valet 1998.
Som tidigare nämnts fanns en övervikt av män8 i Affärs- och servicenämn- den, Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, Tekniska nämnden samt Kul- tur- och fritidsnämnden. I de kommunala bolagen var snedfördelningen ännu mer påtaglig med mindre än 40 procent kvinnor totalt i de nio helägda kommu- nala bolagens styrelser. Det fanns emellertid minst en kvinna i alla styrelser utom en. Endast styrelsen för Furuviksparken hade kvinnlig majoritet, med tre kvinnor av fem ledamöter.
Fördelningen av platser i nämnder och styrelser sker proportionellt efter val- resultat, men det har i Gävle varit vanligt med valteknisk samverkan; d.v.s. att partier går ihop och då kan få något flera platser. Sammansättningen och köns- fördelningen beror sedan på vilka personer de olika partierna väljer som leda- möter; de mindre partierna tillsätter i regel endast en eller högst en ledamot i nämnder och styrelser, medan socialdemokraterna har två eller flera. I nämnder med tretton ledamöter utsåg socialdemokraterna fem, moderaterna tre och vänsterpartiet två ledamöter efter valet 1998. Någon könskvotering inom varje nämnd verkar inte ha ägt rum inom s; socialnämnden hade 1999 t.ex. fyra män och en kvinna från s. En manlig socialdemokrat kritiserade sammansättningen
8 Mer än 60 procent av något kön definieras som övervikt.
av ledamöter i de kommunala bolagens styrelser från jämställdhetssynpunkt då kommunfullmäktige tog beslut i frågan; han påpekade att av de 77 föreslagna var bara 26 kvinnor (GD 990428). När fullmäktige valde bolagsstyrelser i mars 2001 var mönstret emellertid detsamma, 15 kvinnor och 32 män valdes (AB 010327).
Kommunala kommissioner för granskning av skola, barnomsorg och äldreomsorg
År 1998 beslöt kommunstyrelsen på kommunfullmäktiges uppdrag att utse tre kommunala kommissioner för granskning av skola, barnomsorg och äldreom- sorg, för att klargöra om de mål som ställts upp av kommunfullmäktige eller andra kommunala organ hade uppnåtts. En person från varje parti valdes till varje kommission. Sex kvinnor och en man utsågs till granskning av barnom- sorgen, två kvinnor och fem män utsågs till skolkommissionen och tre kvinnor och fyra män utsågs att granska äldreomsorgen, d.v.s. totalt utsågs 11 kvinnor och 10 män, med en kvinna och två män som ordföranden. Det mönster som uppstod, var att kvinnorna främst fanns i de kommissioner som gällde små barn och äldre människor, de mest vård- och omsorgsbehövande, även om balansen mellan kvinnor och män var god för de tre kommissionerna sammantaget.
Sammanfattningsvis kan sägas att nästan alla nämnder och organ har kvinnor bland ledamöterna, att kvinnor därmed har tillgång till information samt att de kan komma med förslag och argumentera i olika frågor. Kvinnor har möjlighet att delta i det offentliga beslutsfattandet och kan – med något undantag – inte hindras att placera frågor på dagordningen, för att anknyta till de två första av Lukes' tre maktdimensioner (Lukes 1977).
Givet att kvinnorna finns i det offentliga rummet; kan de också göra sig hörda? Hur stor del av tiden tar kvinnor och män i anspråk på kommunfullmäk- tiges möten? Vad finns det för könsmönster i olika frågor som tas upp? Hur ut- nyttjar kvinnorna sina ledamotsplatser?
Kvinnors och mäns inlägg och tidsanvändning i kommunfullmäktige Vem som talar i kommunfullmäktige bestäms vanligen inom de olika partiernas kommunfullmäktigegrupper. Ansvariga kommunalråd, nämndordföranden och oppositionsråden får ofta företräda partierna eftersom de är mest insatta i frå- gorna eller har tid att förbereda sig. När det gäller motioner och interpellationer yttrar sig oftast den som tagit initiativet.
Vid några tillfällen lyssnade jag på kommunfullmäktiges möten under år 1998. Jag var närvarande vid fyra kommunfullmäktigesammanträden våren 1998, lyssnade på ytterligare två i lokalradion och spelade in hela eller delar av utsändningen på band, som sedan skrevs ut och analyserades. För några sam- manträden har jag räknat inlägg från män resp. kvinnor, totalt och i olika frågor.
(Se bilaga 8.)
Samtalsklimatet i fullmäktige var i stort sett gott; det förekom enstaka gli- ringar men inga grövre utfall eller personangrepp. Mitt huvudintrycket var att inläggen var sakliga även om de ibland var emotionellt laddade. Vid ett kom- munfullmäktigemöte fanns en reporter från Kommun-Aktuellt på plats, som rapporterade från mötet och som fann samtalsklimatet positivt (Kommun-Aktu- ellt nr 8/1998)9.
Tidsanvändningen för inlägg mättes vid vissa kommunfullmäktigesamman- träden 1998 (hela mötet den 2 mars, den 30 mars och större delen av mötet den 27 april) och det visade sig att mest tid användes av män10, drygt hälften av ti- den. I de flesta fall låg mäns och kvinnors tidsanvändning och/eller andel av inläggen mellan 40 och 60 procent, d.v.s. det var ingen generell övervikt för något kön. (Den tid som räknades var inlägg från ledamöter, tid för upprop av ledamöter och formella procedurer frånräknades. Se bilaga 8.)
Hur var det då när det gällde intresseinriktning i olika frågor?
Män dominerade både tids- och antalsmässigt, bl.a. i debatter om organisa- tionsfrågor och om fysisk planering, inköp av f d gasverksområdet i Gävle och ny översiktsplan för Alderholmen. De som deltog med inlägg var främst le- dande politiker i de olika partierna. När det gällde motioner och interpellationer var det naturligtvis förslagsställarna och ansvariga kommunalråd som yttrade sig i första hand.
Kvinnor dominerade i en debatt om Agenda 21, en om kommunens skogs- bruksplan men även i en diskussion om försäljning av aktier i ett kommunalt trafikbolag, främst p.g.a. att ett kvinnligt kommunalråd hade ansvaret för frå- gan. I stort sett följde tidsanvändningen de könsmönster i fråga om intressein- riktning som framkommit, d.v.s. att kvinnor tog upp sociala frågor och miljö- frågor samt att män var aktiva när det gällde ekonomi, tekniska frågor (se ti- digare avsnitt om kvinnors och mäns intressen).
En kontroll av två kommunfullmäktigesammanträden, 27 november respek- tive 18 december år 2000, visade samma tendens, att kvinnorna tog upp miljö- frågor och sociala frågor. Kvinnor dominerade i diskussionen om en inter- pellation, ”Säker och trygg kommun – A Safe Community” väckt av Marianne Nygren, kd, där alla inlägg kom från kvinnor. I två andra interpellationer, som gällde ”grön el” och ”Radonsanering”, kom 75 procent av inläggen från kvinnor. Männen dominerade när det gällde ”Kommunplan med årsbudget 2001 . .”, ”Åsidosättande av delegationsordning”, riktlinjer för konkurrensprövning, förslag till ny renhållningstaxa och en fråga om byggande av ny brandstation i
9 Reportern, Sven-Gunnar Johansson, skriver bl.a.: ”Där var genomgående redigt tal, fritt från både knorrar och knot. Alla har lätt för att prata men alla talar ungefär lika konstlöst, vänsterns gruppledare Pernilla Zethraeus bara lite fortare än de andra.
Någon gång utmärker sig mörkhyade invandraren Albert J Gibbs från samma parti genom oväntat burdusa formuleringar och osvenskt livliga gester.”
10 Den 2 mars, 58 procent manlig tid och 42 procent kvinnligt tid, den 30 mars 52 pro- cent manlig tid och 48 procent kvinnlig tid, den 27 april, 57 procent manlig tid, 43 procent kvinnlig tid (de två första ärendena ej inkluderade).
Valbo; d.v.s. det var i hög grad frågor som rörde organisation och ekonomi.
(För ytterligare uppgifter, se bilaga 8.)
Kvinnors uppfattningar om maktförhållanden i kommunpolitiken
Intervjuer i lokalpressen och egna intervjuer med kvinnliga politiker är de hu- vudsakliga källorna i detta avsnitt, där jag går in på de politiskt verksamma kvinnornas egna uppfattningar om förhållanden inom och mellan partierna, mellan kvinnor och män, mellan kvinnor och kvinnor.
Ledande partikvinnors uppfattningar
Inför den internationella kvinnodagen, den 8 mars 1997, intervjuades i en av lokaltidningarna samtliga kvinnor i kommunstyrelsen och kvinnliga ordföran- den eller vice ordföranden i nämnder och bolag. De flesta hade uppfattningen att jämställdheten ökat och kommit långt i kommunen (GD 970308). De social- demokratiska kommunalråden var positiva medan oppositionsråden hade en mer blandad inställning. Ingen ansåg emellertid att kvinnornas inflytande minskat.
Eva Gillström, socialdemokrat:
Jag tycker vi har nått väldigt långt. Men samhället som helhet är ju inte jämställt ännu, så det är svårt för politiken enskilt att nå hela vägen. Men jag tror att ökningen av kvinnor förändrat arbetssättet i politiken. Debatten är öppnare, fler vågar prata. Det finns en annan öppenhet i kommunpolitiken än det gjorde för 10-15 år sedan.
Vivi-Anne Sundqvist, socialdemokrat:
I jämställdhetsarbetet har vi nått väldigt långt, jag möter idag inga speciella problem. Idag är det naturligt att kvinnorna tar plats i politiken. Under 80-talet fanns många fler hinder. Då var kvinnorna i underläge, och man lyssnade inte lika seriöst på kvinnors åsikter.
Lena Andreasson, socialdemokrat:
Jag tycker att vi är på väldigt god väg att uppnå jämlikhet i politiken här i Gävle.
Men jämlikhet är inget vi bara får, utan kvinnor måste våga kliva fram själva, våga prova på politiska uppdrag. Det ökade antalet kvinnor har gett ett öppnare debattklimat. Det finns inte så väldigt starka gränser och revir längre.
Ylva Bandmann, miljöpartiet:
Vi har blivit många kvinnor, men jag tycker inte vi jobbar bra med jämställd- hets- och kvinnofrågor. Vi skär ner på skola, vård och omsorg. Det drabbar kvinnor dubbelt. Arbeten försvinner, och det är kvinnor som måste ta hand om sjuka och äldre släktingar när vård och omsorg inte fungerar. Besluten tas på det manliga samhällets villkor. Vi har inte nått fram med det kvinnliga perspektivet, och jag vet inte riktigt hur vi ska gå tillväga för att lyckas.
