Kvinnor och män i de skilda partier som funnits i Gävle har haft helt eller delvis olika villkor och olika strategier. Samtidigt som samhället förändrats på många sätt och utvecklingen gått mot en allt större andel kvinnor på politiska poster, har vissa förhållanden och skillnader mellan partier varit relativt stabila.
Skillnader i kvinnors inflytande i partierna – där ett mått är hög eller låg andel kvinnor på politiska poster – kan givetvis påverkas av många faktorer. Några av dessa kommer att diskuteras.
Under större delen av 1900-talet har det i Gävle funnits skillnader mellan det socialdemokratiska partiet och borgerliga partier när det gäller kvinnors ställ-ning och inflytande i politiken. Givet att de borgerliga kvinnorna vanligen hade större framgång när det gällde andelen kvinnor som fick politiska uppdrag, vilka fördelar hade de?
De borgerliga kvinnorna hade i jämförelse med de socialdemokratiska kvin-norna i regel högre utbildning; de var yrkesverksamma i större utsträckning och var troligen i mindre grad ekonomiskt beroende av män. Ideologiskt betonades individens frihet och möjligheter från borgerligt håll medan solidaritet och enighet var en stark norm inom socialdemokratin och arbetarklassen. Dessa faktorer torde gynna borgerliga kvinnors politiska karriär i förhållande till de socialdemokratiska kvinnorna.
Vilka faktorer kan ha påverkat männens inställning till kvinnor på politiska poster?
För socialdemokratiska män från arbetarklassen kan facklig och politisk karriär ha varit den enda väg som stått till buds medan borgerliga män med medel-klassbakgrund haft möjligheter till yrkeskarriärer i näringslivet eller i offentlig tjänst. Där socialdemokraterna haft den politiska makten i kommunen har dande politiker i partiet haft möjligheter till en reell maktposition; att vara le-dande politiker i ett annat parti har vanligen inte medfört något större infly-tande. Socialdemokratiska män kan därför ha varit mer negativa till kvinnliga politiker inom sitt parti än borgerliga män, som dels haft möjligheter till makt och inflytande på andra områden, dels inte haft så stor politisk makt, i varje fall inte i socialdemokratiskt styrda kommuner.
De socialdemokratiska kvinnornas sämre förutsättningar och de socialdemo-kratiska männens mer negativa inställning borde logiskt sett ge ett sämre utfall för s-kvinnor i form av politiska uppdrag och förtroendeposter än för kvinnor i andra partier. Som framgår av Kapitel 5, var det också fallet. Under nästan alla mandatperioder sedan den allmänna rösträttens införande hade ett eller flera andra partier högre andel kvinnor som fullmäktigeledamöter och sedan 1973 även som kommunstyrelseledamöter. Det kan också konstateras, att flera av de
socialdemokratiska kvinnor som fått politiska uppdrag varit yrkesarbetande och haft utbildning över folkskole- eller grundskolenivå55.
Går det att bedöma om det varit socialdemokratiska kvinnors generellt sett sämre förutsättningar eller socialdemokratiska mäns större motstånd som varit viktigast? Och hur var det i de borgerliga partierna?
Socialdemokratiska kvinnors kamp och lojalitet
De socialdemokratiska kvinnornas lojalitet och underordning, tog sig uttryck bl.a. i tvekan att ställa krav på eller stödja krav på rösträtt för kvinnor. De soci-aldemokratiska kvinnorna var i högre grad gifta och hemmafruar56 och särskilt i seklets början innan lagstiftningen ändrades, underordnade sina män.
De socialdemokratiska kvinnor som var aktiva och som fick/åtog sig politiska uppdrag, var ofta yrkesverksamma och/eller ogifta. Den kvinna, Maria Kvist, som ville kräva att kvinnornas rösträttsfråga skulle tas upp på samma gång som männens, var ingen hemmafru; hon var yrkesarbetande, barnlös och tidigt engagerad i politik. Hon levde i ett s.k. Stockholmsäktenskap med Fabian Månsson, arbetade som hans privatsekreterare och ersättare på Arbetarbladets redaktion när har var ute på agitationsresor (Fahlstedt & Swenneke 1999, s 13).
Hildur Nygren, fullmäktigeledamot under 1940-talet och en kort period även ecklesiastikminister, var ogift och överlärare. Margit Wiman, fullmäktigeleda-mot på 1950-talet och den första s-kvinnan i drätselkammaren, hade realexamen och utbildning som tandtekniker, men var hemmafru en tid då barnen växte upp.
Greta Sjöholm, en annan av 1950-talets s-ledamöter, arbetade på arbets-förmedlingen. Ingrid Olsson, den första kvinnan i byggnadsnämnden, hade gått på förskoleseminarium och var chef för daghem och barnstugor.57
De socialdemokratiska kvinnorna var i allmänhet mycket lojala mot männen i sitt parti; de klagade men fann sig ofta i sin underordning. Det förekom emel-lertid att s-kvinnor talade för större inslag av kvinnor i fullmäktige och nämnder och att de reserverade sig på möten i arbetarkommunens styrelse eller valbered-ningen till förmån för bättre placering av kvinnor.
55 Margit Wiman, s, ledamot av bl.a. stadsfullmäktige sedan 1951, drätselkammaren och daghemsstyrelsen i Gävle hade realexamen och var utbildad tandtekniker. Av övriga s-kvinnor i fullmäktige på 1940- och 50-talen var Hildur Nygren lärare, Greta Sjöholm arbetade på arbetsförmedlingen.
56 En undersökning från 1940 visar att endast 3 procent av kvinnoförbundets med-lemmar var organiserade i LO. Enligt kvinnoförbundets undersökningar 1953 och 1961 utgjorde hemmakvinnorna över 60 procent av förbundets medlemmar. (Walde-marson 1999, s 93-94).
57 Uppgifter från intervju med Margit Wiman 1995.
Socialdemokratiska mäns motstånd och stöd
Hur är det med skillnader mellan patriarkala politiska krafter, som nämns i pkt 8? Vad finns det för skillnader mellan beteendet hos män i olika partier? I Gävle arbetarkommun, socialdemokraternas lokala partiorganisation, var det ofta kamp om nomineringarna och de olika fackföreningarna var angelägna om att deras kandidater skulle få uppdrag. Vissa tyckte att kommunala uppdrag endast borde gå till fackligt verksamma.58 Byggnadsarbetarförbundet bevakade platser i byggnadsnämnden för byggnadsarbetare59, Hyresgästföreningens styrelse ville ha en representant för föreningen i bostadssociala nämnden.
Gävle arbetarkommun antog också en regel som hindrade att både man och kvinna i ett gift par tog plats i kommunala organ. Tillämpningen av regeln drabbade t.ex. fru Greta Johansson, som var Gävle socialdemokratiska kvinno-klubbs ordförande från slutet av 1940-talet till slutet av 50-talet. Hon gifte sig ung med Gunnar Johansson, ombudsman för Handels, ledamot av fullmäktige, drätselkammaren och AB Gavlegårdarnas styrelse. 1958 valdes Greta Johans-son in i Arbetarbladets styrelse som suppleant, men måste ”tyvärr avgå ur styr-elsen till förmån för sin man Gunnar”, eftersom makar inte fick tillhöra samma styrelse. Det skulle naturligtvis kunna bero på att hon inte var lika kompetent som sin man; det har emellertid tillbakavisats av Margit Wiman60, som själv var politiskt verksam på den tiden. Med tanke på att han redan hade åtskilliga uppdrag, kan frågan ställas om det inte hade varit rimligt att Greta Johansson fått detta uppdrag.
Det fanns i Gävle arbetarkommun enstaka män som talade för att kvinnor skulle sättas upp som kandidater. På ett möte 1931 ansåg Albert Lövgren att valberedningen borde försökt få in fler kvinnor på listorna, men uppmaningen fick inget gehör61. Ombudsmannen och ordföranden i arbetarkommunen, typo-grafen Gert Forsberg, har nämnts som en av de män som uppmuntrade och
58 I en intervju 1995 nämnde Margit Wiman att bl.a. Bertil Renberg i arbetarkommunen
”hade pippi på” att det bara skulle vara fackligt verksamma. Hon ansåg att det ofta var otrevligt på arbetarkommunens möten, det förekom att folk blev utbuade. Oenig-heten gällde ibland sakfrågor, ibland personfrågor. I protokoll från arbetarkommun-ens månadsmöte den 31 mars 1954 är det påfallande, hur ofta argumentationen gäller den fackliga organisationen hos kandidaterna; bl.a. framhåller en kvinna ”Ur de fack-ligt organiserade kvinnornas synpunkt är förslaget fattigt.”
59 På ett möte i arbetarkommunen den 19 november 1957 diskuteras förslaget att Ingrid Olsson skulle placeras som ordinarie ledamot i byggnadsnämnden efter Sven Anders-son. ”Från byggnadsarbetarhåll kritiseras förslaget, istället föreslås att suppl. Karl Lundin uppförs som ordinarie. Efter votering, då Lundin erhåller 53 röster och Olsson 29, beslutar kommunmötet att Lundin skall föreslås som ordinarie, Ingrid Olsson och Göran Ögren som suppleanter.”
60 Intervju med Margit Wiman 1995, . . ”han var en riktig sån där mansgris då, inte alls något skickligare än hon . . Greta var solidarisk med Gunnar . . så hon . . steg till-baka . .”
61 Gävle arbetarkommuns protokoll, möte den 27 september 1931.
stödde kvinnor att arbeta politiskt62. Det förefaller som om det var män med an-nan bakgrund än de mansdominerade fackföreningarna Byggnads, Pappers och Metall som stödde kvinnorna. Albert Lövgren var lärare och talade också för lekplatser och andra åtgärder för barn, d.v.s. förslag av en typ som annars van-ligen togs upp av kvinnor.
Förhållandena inom högern/moderaterna och folkpartiet/liberala partier De politiskt verksamma borgerliga kvinnorna uppträdde mer självständigt än de socialdemokratiska. Högerkvinnorna skickade t.ex. ut en spränglista inför kom-munfullmäktigevalet 1910 med Karolina Själander som enda namn, och hon kom också in (Fahlstedt & Swenneke 1999, s 30). Högerkvinnorna kämpade också länge för sin egen självständiga kvinnoorganisation. Att liberala kvinnor gjort motstånd finns det också exempel på, t.ex. när folkpartikvinnorna i Gävle vägrade att hjälpa till i valrörelsen 1940 efter att ha förlorat de ”säkra plats-erna”.
Som tidigare nämnts (se Kapitel 5) låg vanligen högern och folkpartiet i täten när det gällde andelen kvinnor i fullmäktige, både i Gävle och Örebro. Att kvinnorna i högerpartiet varit framträdande kan förefalla särskilt förvånande eftersom partiet i början av 1900-talet i stor utsträckning var negativt till kvinnlig rösträtt. Liberala kvinnor var mycket aktiva i kampen för kvinnlig röst-rätt, så det är inte så märkligt att de hade en relativt hög andel av förtroende-posterna i sitt parti/sina partier. Längre fram på 1900-talet förefaller både folk-partiets och högerns kvinnor ha relativt gott stöd av sina partibröder jämfört med de socialdemokratiska kvinnorna.
Jämförelse med Örebro
Gun Hedlund (Hedlund 1996, s 70) fann i sin studie av Örebro 1980-82 att könsskillnaderna inom partierna var tydligast bland socialdemokraterna, där kvinnorna prioriterade socialpolitik och männen arbetslöshetspolitik. Ytterligare en könsskiljande fråga bland socialdemokraterna rörde frågan om att inrätta ett kvinnohus för misshandlade kvinnor, där s-kvinnorna ansåg det mer angeläget än männen i partiet.
I två frågor fanns en könsskillnad tvärs över partigränserna; den första gällde inställningen till ett förslag om könskvotering i riksdagen, som 44 procent av kvinnorna och 11 procent av männen ansåg mycket eller ganska bra. Partiskill-nader fanns mellan kvinnorna; socialdemokratiska kvinnor var mest positiva och moderata kvinnor minst. En majoritet bland männen var negativa till för-slaget med det starkaste motståndet bland moderata män och det svagaste bland socialdemokratiska män. Den andra könspolariserade frågan som skar tvärs över partierna rörde förslaget att begränsa elitidrottens användning av kommunens
62 Intervju med Margit Wiman 1995.
lokaler till förmån för allmänheten; 32 procent av männen men endast 15 procent av kvinnorna var motståndare till en begränsning (Hedlund 1996, s 72).
När det gäller bemötande från manliga partikamrater, säger Gun Hedlund att det i Örebro särskilt var de socialdemokratiska kvinnorna som berättade om nedsättande behandling från sina partikamrater; kvinnorna uttryckte en stark besvikelse över att det var lättare att diskutera jämställdhetsfrågor med män ur andra partier än sitt eget (Hedlund 1996, s 143). Hon menar att de socialdemo-kratiska kvinnornas större ilska och besvikelse kan vara en kombination av föl-jande faktorer (Hedlund 1996, s 159):
1. Högre medvetenhet än hos andra partiers kvinnor, främst via ett kvinnoförbund som radikaliserats i dessa frågor under 1970-talet.
2. Större förväntningar på positivt bemötande utifrån partiets grundläggande ideologi.
3. Att manskulturen i partiet präglades av ett mer uttalat kvinnoförakt än i övriga partier.
Att medvetenheten om jämställdhetsfrågor skulle vara större hos s-kvinnor än andra partiers kvinnor63 har jag inte lagt märke till i Gävle, och inte heller att s-kvinnorna haft större förväntningar på positivt bemötande64. Däremot har jag – som tidigare redovisats – kunnat konstatera att kvinnorna i de icke-socialistiska partierna fått mer stöd och blivit mindre motarbetade än s-kvinnorna. Det är möjligt att kulturen bland de socialdemokratiska männen präglats av ett mer uttalat kvinnoförakt än i andra partier – att döma av vissa intervjusvar – men jag skulle snarare vilja diskutera i termer av makt än förakt. Nedvärdering av kvinnor och deras förmåga kan vara ett strategiskt eller taktiskt drag för män att få och behålla makt, inflytelserika uppdrag och positioner.