Halva makten?

Detta avsnitt ägnas åt en diskussion av maktförhållanden i 1990-talets Gävle, i relation till Steven Lukes maktdimensioner och med anknytning till tidigare pe-rioder under 1900-talet.

Kvinnorna i Gävle lyckades uppnå en ovanligt hög andel i kommunfullmäk-tige, olika nämnder och styrelser på 1990-talet jämfört med tidigare perioder under 1900-talet och jämfört med många andra kommuner. Sedan de första tre kvinnorna kom in i Gävle stadsfullmäktige 1911 tog det över trettio år innan antalet ökade. Först på 1980-talet var andelen kvinnor över 40 procent²³. Gävle låg 1992 tio procentenheter över genomsnittskommunen i riket beträffande an-delen kvinnor i kommunfullmäktige²⁴. Det kan också konstateras att andelen kvinnor i olika organ varit fortsatt hög under hela 1990-talet och in på 2000-ta-let.

En bidragande orsak till den höga kvinnorepresentationen i mitten av 1990-talet var de misstag som manliga socialdemokratiska politiker gjorde sig skyl-diga till; det ledde till att några ledande män avgick och till stor del ersattes av kvinnor på de poster de lämnat, t.ex. som kommunalråd. Det är en hypotetisk fråga, om kvinnorna skulle nått samma resultat i fråga om representation och fått lika inflytelserika poster om dessa lokala skandaler inte inträffat. En rimlig förmodan är att det inte varje fall inte skulle ha gått lika fort. Vänsterpartiet i Gävle, som inte haft män som på samma sätt förknippats med politiska skanda-ler, visar dock en liknande utveckling, med kvinnor som nått höga positioner.

Även andra partier har eller har haft starka kvinnor på inflytelserika poster i partiet och i kommunala organ.

Förutom de traditionella frågor som tidigare intresserat kvinnor – frågor kring skola, vård och omsorg – har de vidgat intresseområdet till miljöfrågor, och varit mycket initiativrika och pådrivande inom det området.

Kvinnorna hade också möjlighet att avgöra frågor av egen kraft; kvinnojou-ren Blåklockan rekonstruerades och stormarknaden hamnade inte på Alderhol-men. När det gällde byggande av nya idrottshallar, var många kvinnor skep-tiska; att fotbollshallen byggdes får närmast ses som en seger för det traditio-nellt manliga sportintresset. De tre kommunala kommissionernas slutsatser, att alla mål inte uppnåddes inom barnomsorg, skola och äldreomsorg och att Gävle låg sämre till än andra städer, kan förstås ses som tecken på att kvinnorna inte lyckats försvara för kvinnor väsentliga verksamheter.

23 Folkesdotter (2000) s 5,9 och 16. Se även bilaga 6.

24 Enligt SCB, Jämställdhetsprogrammet, broschyren Kvinnor och män i Gävle, Gävle 1992.

F= Fattigvårdsstyrelsen (6 män, 1 kvinna) B= Byggnadsnämnden (endast män)

Figur 1. Gävle 1919.

Förutom bland Gävles invånare, är den manliga dominansen slående år 1919.

Figur 1 och 2 refererar till en demokratisk grundmodell, där folket – i detta fall invånarna i Gävle – väljer sina representanter i fullmäktige, som i sin tur väljer ledamöter i nämnder och kommunstyrelse/drätselkammare. Tjänstemännen i förvaltningen genomför politikernas beslut, vilket kommer befolkningen till del.

Med tanke på att kontakten och påverkan kan ske i båda riktningarna har jag i min modifierande modell valt dubbelriktade pilar.

93% män

Invånare

Centraladministration

Förvaltnings-chefer

Kommunala nämnder Beredningsutskott och drätselkammare

Stadsfullmäktige 100% män

46% män 5544%% kkvviinnnnoorr 7% kvinnor

F B

S= Socialnämnden (7 kvinnor, 6 män) O= Omvårdnadsnämnden (9 kvinnor, 4 män) Ba= Barn- och ungdomsnämnd (7 kvinnor, 6 män) By= Byggnads- och miljönämnden (7 kvinnor, 6 män) T= Tekniska nämnden (9 män, 4 kvinnor)

A= Affärs- och servicenämnden (11 män, 2 kvinnor) K= Kultur- och fritidsnämnden (8 män, 5 kvinnor)

U= Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden (10 män, 3 kvinnor) (Överförmyndarnämnden ej redovisad)

Figur 2. Gävle 1999.

Vid slutet av 1900-talet finns kvinnor på de flesta nivåer i proportioner som närmar sig deras andel av befolkningen.

Kommunstyrelsen

Kommunfullmäktige

Invånare

Centraladministration

Förvaltnings-chefer

Kommunala nämnder

49% män 52% män

54% män 46%

kvinnor

48% kvinnor

51% kvinnor

S O Ba By T A K U

Maktdimensioner

Beträffande den första maktdimension – det offentliga beslutsfattandet – och den andra maktdimensionen – förhindrandet av frågor från att komma upp på beslutsarenan – kan konstateras att principen om ”varannan damernas” började tillämpas, i den socialdemokratiska partistyrelsen såväl som lokalt i Gävle, i början på 1990-talet. Vänsterpartiet hade under samma tid en regel att minst hälften av deras ledamöter i olika organ skall vara kvinnor. Miljöpartiet, med många kvinnor som medlemmar, har alltid haft en hög andel kvinnor på de poster de innehaft i kommunala organ. Folkpartiet följde 50-procents-principen.

Den tredje maktdimensionen rör människors verklighetsuppfattning, här fo-kuserad på uppfattningar om kvinnors roll(er) och uppgift(er). Under lång tid fanns, både hos män och kvinnor, uppfattningen att kvinnor hade ett särskilt an-svar för hem och familj, något som kan tolkas som att majoriteten av både män och kvinnor var anhängare av ett särartsresonemang. Det tog sig bl.a. uttryck i de frågor som kvinnor engagerade sig i genom demonstrationer, genom praktisk verksamhet och genom att driva frågor politiskt. Det var i socialnämnden och dess föregångare – fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd, skolstyrelse – som kvinnorna satt i första hand. Det var inte förrän på 1950-talet som kvinnorna började ställa krav på att få representanter i byggnadsnämnden och i AB Gavlegårdarnas styrelse. Men även då fördes argumentationen i hög grad utifrån ett särartsresonemang, att kvinnorna som husmödrar hade en kun-skap om bostäder och boende som männen inte hade.

I slutet av 1950-talet och på 1960-talet började emellertid uppfattningar göra sig gällande, som innebar att män och kvinnor skulle ta samma ansvar för hem och familj och dela på hushållsarbetet. Det blev då också allt vanligare att frågor som gällde kvinnors arbetsliv togs upp. Kvinnorna började också i högre grad intressera sig för planering och byggande; de var fortfarande drivande i sociala frågor men vidgade sitt verksamhetsfält inom politiken till andra frågor.

Enligt kvinnor som jag intervjuat ingick det vanligen inte i Gävlekvinnors fö-reställningar på 1940- och 1950-talen att de skulle påverka politiken i kommu-nen. Det var ett fåtal kvinnor som sökte och ännu färre som fick politiska upp-drag. Den socialdemokratiska Gävle kvinnoklubb och andra kvinnoföreningar var i hög grad inriktade på social samvaro med kulturella programinslag. Till skillnad från arbetarkommunens möten, där det ofta var strid om nomineringar och ståndpunkter i olika frågor – en ren maktkamp – var Gävle socialdemokra-tiska kvinnoklubbs möten präglade av samförstånd och trivsel. Också de bor-gerliga kvinnorna i Fredrika Bremer-kretsen och Högerns kvinnoklubb hade möten med kulturella föredrag och diktuppläsning, sång- och musikinslag.

På 1990-talet var kvinnorna i hög grad yrkesarbetande, men ansåg samtidigt att de tog ett större ansvar för familj och barn än sina män. Det fanns inte längre någon allmänt spridd föreställning bland kvinnor, att de inte skulle vara politiskt verksamma.

En strukturellt fördelad rättighet, som utsträcktes till kvinnorna var den all-männa rösträtten. Hypotetiskt kunde kvinnorna ha utnyttjat den omedelbart för

att få större makt inom politiken och därigenom åstadkomma förändringar i samhället. Det blev emellertid på kort sikt inte någon nämnvärd förändring – det tog lång tid för kvinnorna att organisera sig, få en bred representation och få genomslag för sina frågor.

Den politiska styrningen i Gävle skedde i allt väsentligt genom Gävle arbe-tarkommun, som var i hög grad mansdominerad. De förhandlingar som skedde där, när det gällde partiets kandidater, ledde ibland till öppna konflikter, där kvinnorna förlorade. Den gradvis ökade kvinnorepresentationen kan dock ses som att männen långsamt gav efter för kvinnornas krav i förhandlingarna.

Kvinnornas ökade arbete utanför hemmet och ökade antal fackligt anslutna kan ha påverkat arbetarkommunen, där fackföreningarna hade mycket stort infly-tande. Avskaffandet av kollektivanslutningen 1987 fick, som nämnts, stor bety-delse.

Makt som gemensamma handlingar kan relateras till de verksamheter som kvinnor deltog i över klass- och partigränser, t.ex. inom kvinnoföreningarnas samarbetsorgan eller kvinnligt tvärpolitiskt nätverk. Kvinnorna lyckades sam-arbeta i konkreta frågor. Här kan nämnas den jämställdhetsmotion som kvinnor från alla partier utom moderaterna skrev under och en aktion mot pornografi, också med ett par motioner i anslutning till aktionen. Det finns emellertid knappast några tecken på att det var vanligt med sådan samverkan, eller att den ökat. Kanske låg denna samverkan på ungefär samma nivå som tidigare, och omfattade ungefär samma frågor – kvinnors rättigheter, diskriminering av kvin-nor, kamp mot pornografi, jämställdhetsfrågor?

Frågan kan också ställas om män bildat koalitioner och i så fall i vilka frå-gor.²⁵Idrotten, som ansetts vara ett intresse i första hand för män, har knappast gett upphov till samhandling mellan män i olika partier.

Förhållandena i Gävle kommun på 1990-talet innebar, att politiskt verk-samma kvinnor inte var lika beroende av stöd från män som tidigare. Kanske kan man säga att män i stället blivit mer beroende av kvinnor, eller att män och kvinnor blivit beroende av varandra i politiken? Det fanns i flera partier kvinnor på ledande poster och det föreföll allmänt accepterat, rent av självklart, att kvinnor ska delta i politisk verksamhet.

25 En gemensam motion 1998 från män i alla partier gällde nya politiska arbetsformer.