Det är nu dags att övergå till maktutövningen i de tre sakfrågorna och de köns-mönster som uppträdde i dessa frågor. Först behandlas stödet till kvinnojouren Blåklockan, därefter stöd till byggande av idrottshallar och slutligen lokalise-ringen av en stormarknad, en fråga inom det traditionellt mansdominerade plan-och byggområdet.
Stöd till kvinnojouren Blåklockan
Kvinnojouren Blåklockan startade i Gävle 1980 efter initiativ från politiskt ak-tiva kvinnor och andra kvinnor. Sedan 1984 hade kvinnojouren två lägenheter för hotade och misshandlade kvinnor och deras barn, som behövde en tillflykt och tak över huvudet. Jourverksamheten hade två anställda och finansieringen var i huvudsak kommunal.
Kvinnojouren ansökte 1998 om 871 000 kronor för att driva verksamheten 1999 men socialnämnden beviljade endast 450 000 kr och ställde dessutom krav
15 Gävle kommunfullmäktiges handlingar 1999:bihang 1. Rapport från Förskolekom-missionen 1998.
16 Enligt intervju: ”. . vi kunde alla enas om de slutsatser vi kom fram till, det var inte svårt. . det var faktiskt en jätterolig grupp, så att kunde jag bestämma skulle vi ha fler sådana grupper att jobba med partiövergripande . . frågor . .”
17 Gävle kommunfullmäktiges handlingar 1999:bihang 2 Betyg på skolan, Rapport från kommissionen för utvärdering av skolan i Gävle kommun.
18 Gävle kommunfullmäktiges handlingar 1999:bihang 3: Granskning av äldreomsorgen Gävle kommun, Rapport från 1998 års Äldreomsorgskommission.
på öppethållande även under veckosluten. Av nämndledamöterna reserverade sig en kvinna från miljöpartiet mot beslutet; vänsterpartiets ledamot – en kvinna – var frånvarande. Till följd av detta beslut avvecklades en stor del av kvinnojourens verksamhet under protester från politiker och många andra per-soner.
Ordföranden i socialnämnden, socialdemokraten Ingemar Waern, sade att nämnden inte hade någon kunskap om kvinnojourens ekonomi och att andra or-ganisationer också behövde stöd. Han underströk att kommunens riktlinjer syf-tade till en prioritering av barn och ungdomar (AB 981218). Det stöd som gavs till Stickan – ett centrum för män i kris – reducerades emellertid inte och var inte förenat med några villkor. ”Till skillnad från det samarbetsavtal om 115 000 kronor som Stickan haft i år med kommunen innebär det rena kommunbi-draget inga krav. Kommunen kräver inga tjänster för pengarna.” (AB 981218).
Socialnämndledamöterna Roland Ericsson, c, och Ann-Sofi Mattison, m, för-svarade socialnämndens beslut med att socialnämndens föreningsbidragspott var begränsad, när frågan diskuterades i fullmäktige; Leif Bondesson, v, kallade socialnämndens beslut för en skandal (AB 990223, GD 990223). Per-Anders Karlgren, fp, var också mycket kritisk; förutom motion om extraanslag till Blå-klockan och inlägg i fullmäktigediskussionen skrev han flera insändare och de-battartiklar i lokalpressen (AB990922, GD 990923, GD 990930, GD 991001).
Moderaten Micael Dahlberg fick applåder från kvinnorna på vänsterkanten, när han sade: ”Nu har vi haft en lång diskussion om hur vi ska gömma de miss-handlade kvinnorna. Borde vi inte istället diskutera hur vi ska gömma undan männen så att kvinnorna och barnen kan bo kvar.” (GD990223).
Livliga debatter fördes i lokalpressen och i kommunfullmäktige. Journalister intervjuade kvinnor som tidigare fått hjälp från kvinnojouren, anställda i soci-altjänsten och sjukvården samt den lokala polisen. Både manliga och kvinnliga politiker från olika partier tog initiativ, som i huvudsak syftade till ökat stöd åt kvinnojouren (GD990113). Efter en motion underskriven av sex kvinnor och två män, beslöt socialdemokraterna i arbetarkommunen att partiets företrädare i socialnämnden och kommunfullmäktige måste åstadkomma stöd till Blå-klockan. Under våren 1999 framförhandlades en lösning, där landstinget och socialnämnden gemensamt finansierade Blåklockan och jourverksamheten re-konstruerades.
Ur ett köns- eller genusperspektiv kan sägas att det ursprungliga initiativet togs av kvinnor, att verksamheten drevs av kvinnor för kvinnor och att debatten kring nedläggningen till stor del fördes av kvinnor. De journalister som skrev i lokalpressen om Blåklockan var huvudsakligen kvinnor. Men också män från vissa partier deltog i diskussionen och stödde kvinnojourverksamheten. Det var främst män från folkpartiet och vänsterpartiet som aktivt stödde Blåklockan i fullmäktige och i lokalpressen. Utfallet kan beskrivas som en framgång för kvinnor i kamp för ett kvinnointresse – hjälp åt misshandlade kvinnor – ett in-tresse som fanns hos kvinnor från olika partier. Kvinnor har haft makt att skapa
en institution, har fått den finansierad till stor del med kommunala medel och har lyckats få den rekonstruerad efter nedskärningar och hot om nedläggning.
Stöd till nya idrottshallar
En inomhushall och en ny inomhusrink för ishockey fanns med i socialdemo-kraternas kommunala budget 1994 men dessa blev då inte byggda, på grund av budgetproblem. I ett sent skede i valrörelsen 1998 föreslogs från socialdemo-kraternas sida byggandet av en kombinerad inomhushall för fotboll och andra sporter. Mats Ågren, kommunalråd och medlem av kommunstyrelsen, skrev då i ett brev till lokalpressen: ”Med fortsatt socialdemokratisk ledning blir det snart nog en inomhushall i Gävle. Annars inte.” (GD 980915)
Kvinnor och män i andra partier såg löftet som valfläsk, och bland andra kvinnor från miljöpartiet och vänsterpartiet argumenterade för att skolor och omsorg var i större behov av pengar (referat av debatt i kommunfullmäktige, GD 980901). En kvinna i folkpartiet var rädd för att pojkar och män skulle bli favoriserade och flickor diskriminerade när det gällde användningen (insändare i GD 980918).
Efter valet 1998 tog den styrande koalitionen, s+v, hand om frågan. I en ut-redning av Staffan Stahl på Fritid Gävle (den kommunala fritidsförvaltningen) föreslogs två inomhushallar, en för fotboll och en för innebandy i Andersberg och Nynäs. ”Utredningen har gått noggrant tillväga och tittat både på könsper-spektivet och åldersperkönsper-spektivet. De har kommit fram till att dessa sporter är i störst behov av en idrottshall”, sade fritidsnämndens ordförande Ann Hedbom, s (AB 990127).
Kultur- och fritidsnämnden19 beslöt att lämna över förslaget till kommunsty-relsen. Av oppositionsråden ansåg Urban Sjölander, c, att kommunen inte hade råd, Erling Öhman, kd, prioriterade insatser för svaga grupper, Björn Franson, m, var avvaktande, Kenth Lövgren, fp, såg frågetecken kring finansieringen och Ylva Bandmann, mp, menade att partiet i princip hade en positiv inställning till idrott men ”sen är det frågan om vi har råd” (AB990128). Vid ett senare tillfälle var Erling Öhman starkt kritisk till att använda pengar till nya idrottshallar och ansåg att de behövdes bättre i vård och omsorg (GD 990515).
Kommunledningskontoret föreslog att hallarna skulle finansieras med pengar från tekniska kontorets fastighetsförsäljningar (AB 990310). Vänsterpartiets kommunalråd, Pernilla Zethraeus, försvarade beslutet med att investeringarna inte gav ökade driftskostnader men underströk samtidigt de stora behov som fanns av mer resurser till barnomsorg, skola, socialtjänst och äldrevård; det be-hövdes tillskott i storleksordningen 70 miljoner (AB 990414). I maj beslöt en oenig kommunstyrelse att 13 miljoner skulle få användas till att bygga två idrottshallar.
Oppositionspolitikerna var i flera fall skeptiska till satsningen. Folkpartiets oppositionsråd Kenth Lövgren ställde en fråga i kommunfullmäktige om inte en
19 Kulturnämnden och fritidsnämnden slogs 1999 ihop till kultur- och fritidsnämnden.
av hallarna borde byggas i Björsjö, där skolans gymnastiksal ödelagts av en brand (GD 990518). Vänsterpartiets kommunalråd Pernilla Zethraeus tyckte det var en intressant tanke, som borde utredas (AB 990519). Moderaterna Lars Beckman och Björn Frankson kände sig inte övertygade om att Andersberg var rätta platsen för fotbollshallen och var inte säkra på att det behövdes en hall. I en interpellation till kommunfullmäktige ansåg de att en samordning med Sandviken var lämplig. ”Det naturliga är att Gävle och Sandviken investerar i en fotbollshall i Valbo medan Gävle står för innebandyhallen, skriver de i inter-pellationen” (GD 990520).
Kultur- och fritidsnämndens ordförande, Ann Hedbom, s, meddelade i juni att det inte blev någon fotbolls- eller innebandyhall i Bomhus som ersättning för Björsjöskolans nedbrunna gymnastiksal. Hon hänvisade till att grundskolans ledning ansåg att hallen var till större nytta på Nynäs (GD 990601). Kommun-fullmäktige beslöt satsa pengar på två icke platsdestinerade idrottshallar; folk-partiet stödde majoritetens (s+v) förslag medan övriga partier reserverade sig.
Centerpartiets oppositionsråd pläderade för att kommunen i stället borde betala av på sina lån och även kristdemokraterna ville se en uppstramning av kommu-nens ekonomi (GD990601).
Den nya fotbollshallen invigdes i november 2000 av kommunalrådet Mats Ågren, som sparkade in en boll i målet bakom kultur- och fritidsnämndens ord-förande Ann Hedbom, s (AB 001113). Mats Ågren framhöll att idrottsplanen var en viktig träffpunkt. ”Ofta glömmer man bort idrottens sociala funktion för barn och ungdomar,” sa kommunalrådet (GD 001113). Vem/vilka som får glädje av fotbollshallen återstår att se20. Ett samtal mellan kultur- och fritids-nämndens ordförande Ann Hedbom och representanter för fältrittklubben an-tydde att kommunen kanske skulle komma att stödja en idrott där flickor varit mycket aktiva (AB 001114).
Efter anbud på byggandet av innebandyhall på Nynäs, konstaterades att kost-naderna för projektet, 14,6 miljoner, skulle överskrida den ram på 10 miljoner kr som kommunstyrelsen satt upp (AB 010314). Kultur- och fritidsnämndens ordförande Ann Hedbom, s, ansåg dock att det måste bli en hall – ”man ska inte svika ett vallöfte” – men kunde inte ge ett bestämt besked (AB010315).
I april år 2002 invigdes den nya innebandyhallen, med tal av kommunalrådet Mats Ågren, s. Han påminde om att två vallöften infriats och sade:
Vi är glada över att fotbollshallen i Andersberg . . och innebandyhallen här på Nynäs står klara. Och vi vet att båda hallarna blir flitigt utnyttjade, inte minst av ungdomar av båda könen. När jag en gång satt som ordförande i fritidsnämnden var det här en dröm och en vision jag hade . . (AB 020409)
20 GD 000202 ”Flickornas andel av Gävle kommuns aktivitetsbidrag minskade kraftigt förra året. . Samtidigt har pojkarnas aktivitetstillfällen ökat med knappa 6 000 till 474400 stycken. Av hela mängden bidragsberättigade aktiviteter utförs bara 35 pro-cent av tjejer”.
Fritidschefen Mats Öström såg Nynäshallen bara som en första etapp. Tanken var att taket på ena långsidan av innebandyhallen ska kunna byggas ut och kombineras med en hockeyhall; i slutändan ska Nynäs IP bli ett litet centrum för olika idrotter mitt i stan (AB 020409).
Sett ur ett köns- eller genusperspektiv, med idrott som ett intresse främst för män, kan sägas att männen lyckades driva igenom de två föreslagna hallarna.
Kvinnorna har haft en svalare inställning till satsningarna och det har också funnits en partipolitisk dimension, där de borgerliga oppositionspartierna velat satsa resurser på vård och omsorg eller på att minska kommunens skulder i stället för att anslå medel till hallbyggen. Av koalitionspartierna är det social-demokraterna, bl.a. genom Mats Ågren, som varit drivande medan vänsterpar-tiet inte varit särskilt entusiastiskt.
Lokalisering av en stormarknad, ICA-Maxi
Ett förslag att lokalisera en stormarknad, ICA-Maxi till Alderholmen, ett tidi-gare hamn- och industriområde, stöddes av några ledande socialdemokrater, bl.a. kommunalråden Mats Ågren och Lena Andreasson. Initiativet kom enligt Ica från kommunledningen men enligt Mats Ågren från Ica (AB990519) och in-formella förhandlingar pågick sedan 1994 (enligt intervju med kvinnlig politi-ker). De planer som hade funnits angående utnyttjande av Alderholmen för bo-städer, nya lokaler till högskolan och ett konserthus hade blivit inaktuella och kommunen ägde stora markområden på Alderholmen som saknade användning.
Många socialdemokratiska kvinnor och även en hel del män var negativa till detta förslag och då det togs upp till behandling i Gävle arbetarkommun röstade 43 mot förslaget21 och endast 10 för (GD 990331). De flesta som yttrade sig i debatten på arbetarkommunens möte var kritiska, bl.a. bygg- och miljönämn-dens ordförande Carina Blank, Kerstin Wadelius och Britt Kjellin. Hot mot miljön var de vanligaste argumenten mot etableringen av en stormarknad (GD 990331, AB 990331). Kommunalråden Mats Ågren och Lena Andreasson var de som ivrigast propagerade för en etablering av Maxi Ica på Alderholmen, nå-got som de såg som en start på en positiv utveckling för hela stadsdelen (GD 990331).
I vänsterpartiet och miljöpartiet var både män och kvinnor negativa till loka-liseringen på Alderholmen. Män i folkpartiet stödde förslaget medan kvinnorna i partiet hade blandade känslor – en del var för och andra emot. Inom modera-terna var både män och kvinnor uttalat positiva till lokaliseringen.
21 Enligt referat i AB var röstsiffrorna 42 mot och 10 för (AB 990399).
Tabell 3. Könsmönster i partier beträffande frågan om lokalisering av stormarknad på Alderholmen.22
V S C Fp M Kd Mp
Ja män (män) män
(kvinnor) kvinnor
män män
Nej kvinnor
män kvinnor kvinnor
(män) (kvinnor) kvinnor
män
Motståndet från vänsterpartiet och majoriteten i arbetarkommunen gjorde att Alderholmsalternativet avvisades och i stället togs andra lokaliseringsförslag upp, där en lokalisering i Södra Hemlingby fick den socialdemokratiska full-mäktiggruppens stöd (GD 990817). Vänsterpartiet sade ja till en etablering av ICA-Maxi i Södra Hemlingby men samtidigt bestämt nej till Icas krav på omgi-vande fackhandel (AB 990821). Deras företrädare tvingades emellertid till sist acceptera ytor för sådana ändamål.
I oktober år 2000 beslöt bygg- och miljönämnden att ställa ut ett förslag till detaljplan över Södra Hemlingby med plats för ICA-Maxi. Vänsterpartiet (två kvinnor) och centerpartiet (en kvinna) reserverade sig i nämnden, eftersom de ansåg att alla övriga butiksytor i planområdet skulle reserveras för handel med skrymmande varor. Miljöpartiets företrädare (en kvinna) lämnade ett särskilt yttrande (AB 001020, GD 001020).
Ur ett köns- eller genusperspektiv kan sägas att de kvinnor som var motstån-dare till en lokalisering av en stormarknad på Alderholmen lyckades hindra detta. Men de som var emot en stormarknad tvingades acceptera större ytor för handel än de önskade, vilket var en motgång. Exemplet visar ändå, att kvinnors inställning och agerade kan vara avgörande, även i stora och viktiga frågor.
Det kan tilläggas att de journalister som behandlade frågan var till största delen män; mindre än 20 procent av de signerade artiklarna var skrivna av kvinnor.