Som tidigare utlovats, kommer jag att jämföra forskningsresultaten från under-sökningarna av den kommunala politiken i Gävle med de teser som Sylvia Walby formulerat. Hon beskriver i ett av sina arbeten (Walby 1997) studier som gäller kvinnors politiska beteende som exceptionella individer och exceptionella kollektiv. Hon summerar vad hon ser som väsentligt att beakta i studier av kön och politik i följande tio punkter (Walby 1997, s 153-4, min översättning, texten något förkortad).
• Politik inkluderar könspolitik. Det finns strukturella maktrelationer mellan varje köns intressen som det står strid om på formella politiska arenor såväl som i andra sociala sammanhang.
• Könspolitik har effekter på andra former av politik till exempel klasspolitik och mil-jöpolitik.
• Partipolitik och valpolitik har könsdimensioner såväl som klassdimensioner.
Politiska frågor har vanligen en könsdimension.
• Könspolitik innefattar vad män gör såväl som vad kvinnor gör. Män är ofta betydande som anti-feministiska aktörer. Kvinnor kan också inta en sådan position.
• Könspolitik kan inte förstås utan en analys av antifeministiska såväl som feministiska krafter.
• Könspolitiska krafter kan inte avläsas från biologiska kategorier av män och kvinnor.
Kvinnor stöder inte alltid feministiska ståndpunkter; män intar inte alltid anti-femi-nistiska positioner. Icke desto mindre finns det en signifikant korrelation mellan dessa ståndpunkter och en persons kön.
• Det finns fler än ett slags feminism. Viktiga skillnader mellan feministiska tendenser har orsakat historiskt betydande skillnader.
• På likartat sätt finns det viktiga skillnader mellan patriarkala politiska krafter.
• Könspolitik är mer komplex än en enkel skillnad mellan varianter av feminism och politiska anti-feministiska krafter eftersom det finns en mycket betydelsefull tredje position – nämligen aktiva antifeministiska kvinnor som vill försvara och utveckla kvinnors aktivitetssfär. Den historiska betydelsen av denna ståndpunkt har helt klart varit underskattad och föga analyserad.
• Feministisk politik är inte ovanlig. Vi behöver förstå varför den bleknar bort lika väl som varför den uppstår.
53 Enligt Statistisk årsbok 1999, 1994 års valundersökning var andelen ej röstande 12 procent av männen och 11 procent av kvinnorna.
Hur förhåller sig resultaten av Gävle-studierna till Walbys tio punkter?
Att politiska frågor kan ha en könsdimension (pkt 1) framgår klart i de tre sak-frågor som jag analyserat – kvinnojouren Blåklockan, byggandet av idrottslo-kaler och lokaliseringen av en stormarknad. Något som kan vara intressant att diskutera – och som jag återkommer till – är de skillnader som uppträtt mellan olika partier. I vissa fall var såväl män som kvinnor i vissa partier eniga i sitt ställningstagande medan andra partier var mer splittrade efter könsgränser . Att miljöpolitik har en könsdimension (pkt 2) är också tydligt; det är i första hand kvinnor som tagit initiativ i sådana frågor. Miljöpartiet, som varit mest aktivt i miljöfrågor av partierna i Gävle, har en övervikt av kvinnor bland sina med-lemmar, och även bland väljarna har kvinnor prioriterat miljöfrågor i större ut-sträckning än män.54
Som framgått av tidigare redovisningar har män många gånger motarbetat kvinnor; t.ex. att kvinnor skulle få (fler) platser i olika organ (pkt 4, 5 och 6).
Det finns – självklart – skäl att beakta såväl hämmade som främjande krafter och även när det gäller feministiska strävanden måste motstånd och motkrafter inkluderas. Det har visat sig, att män ibland stött kvinnors krav och initiativ och inte alltid motarbetat dem (pkt 6). Men kvinnor har ibland själva trätt tillbaka;
en del socialdemokratiska kvinnor var t.ex. tveksamma till kravet att kvinnor skulle få rösträtt samtidigt som männen. Det finns enligt Walby mer än en sorts feminism och även olika typer av patriarkala politiska krafter (pkt 7 och 8).
De socialdemokratiska kvinnorna i början och mitten av 1900-talet var i större utsträckning hemmafruar än borgerliga högerkvinnor och liberala kvin-nor; ekonomiskt och juridiskt var de mindre självständiga, mer underordnade.
Borgerliga kvinnor tog ibland öppen strid, exempelvis med särskilda kvinno-listor, och vägrade vid ett tillfälle att delta i partiarbetet inför kommande val.
Sylvia Walby ser en viktig tredje position i aktiva anti-feministiska kvinnor, som vill försvara och utveckla kvinnors aktivitetssfär (pkt 9). Hon menar att den historiska betydelsen av denna position har varit underskattad och föga analyserad. Denna position har inte varit så framträdande i Gävlematerialet; det fanns emellertid bl.a. i Gävle socialdemokratiska kvinnoklubb och andra kvin-noföreningar på 1930- 40- och 50-talen ett erkännande av hushållsarbetets värde och uppslutning kring kvinnans roll som mor och husmor (Folkesdotter 1995c).
Samtidigt var kvinnoorganisationerna måna om att förbättra utbildnings-möjligheter för flickor. Det är tveksamt om denna ”tredje position” var starkt företrädd i Gävle; möjligen skulle en genomgång av husmodersföreningars pro-tokoll gett mer stöd åt sådana ståndpunkter.
Den sista av Walbys teser handlar om feminismens vanlighet och behovet att förstå varför feministiska riktningar uppstår och varför de tynar bort och för-svinner. Sylvia Walby refererar huvudsakligen till den anglosaxiska världen,
54 Enligt Wängnerud 1998, Tabell 10.4. Väljarnas tre viktigaste politikområden för val av parti 1982-1994, som bygger på väljarundersökningar vid statsvetenskapliga insti-tutionen, Göteborgs universitet.
USA och Storbritannien, och beträffande olika sorters feminism hänvisar hon dels till olika tidsperioder, dels till politiska riktningar, religiösa eller andra idé-strömningar. Hon nämner bl.a. socialistisk feminism, materialistisk feminism, radikal feminism och liberal feminism (Walby 1997, s 149). När det gäller an-tifeministiska krafter nämner hon den repressiva staten och fackföreningarna i Storbritannien, som visserligen tillät kvinnor att bli medlemmar men i under-ordnade positioner, inte som ledare. Det kan – anser hon – ses både som en se-ger att kvinnor tilläts bli medlemmar i dittills manliga organisationer och som ett nederlag, att de självständiga kvinnliga fackföreningarna upphörde.
De allmänna slutsatser som Sylvia Walby drar är för det första att kvinnor inte är overksamma i sin underordning. Kvinnor gör motstånd, och teorier om kön (genus) måste ta med det i beräkningen, snarare än att förutsätta eller för-söka förklara kvinnlig passivitet. Det är helt klart att kvinnor i Gävle inte varit overksamma utan på olika sätt försökt påverka förhållanden inom kommunpo-litiken och samhället.
För det andra anser Walby att detta ger upphov till en ny forskningsagenda.
Medan kvinnor har varit politiskt aktiva, har de inte alltid haft framgång. Det är mer en konsekvens av manligt motstånd än vad man tidigare trott. De patriar-kala strategierna är – enligt Walby – många och varierande; de förhållanden som genererar deras former, framgångar och misslyckanden behöver analyseras.
Hon anser att det behövs analyser såväl av uppkomst såväl som nedgång av olika varianter av feminism. Kvinnors politiska motstånd är inte ovanligt. Det är inte nödvändigt att studera detta som en avvikelse. Frågan är vilka förhållanden som fungerar som hinder för framgångsrik mobilisering, och vilka krafter som får feminism att stagnera.
För det tredje anser Sylvia Walby att ”mainstream”-uppfattningar om vad som är politik utmanas. Politik är mer än klasspolitik; det är könspolitik också, och även etnisk politik. Även om könspolitik är viktig och kan ha avgörande betydelse i vissa fall, anser jag att det finns klyftor mellan grupper som inte överbryggas av gemensamma intressen på grund av kön; det är viktigt att un-dersöka både vad som skiljer och som förenar olika grupper av kvinnor och män.
Sammanfattningsvis instämmer jag i Sylvia Walbys slutsatser
• att kvinnor inte är overksamma i politiken,
• att kvinnors motgångar till inte oväsentlig del kan vara en konsekvens av mäns motstånd,
• att det behövs analyser av uppkomst och nedgång av olika typer av feminism och de förhållanden som fungerar som hinder och ger stagnation.