I början av 1900-talet hade högern en dominerande ställning i Gävle, men efter 1919 var socialdemokraterna det största partiet i fullmäktige och hade egen majoritet alla mandatperioder utom en. Vänstersocialister och/eller kommunis-ter hade tillsammans som mest fem mandat, men hade vissa perioder inga le-damöter. Högern och de liberala (från 1934 folkpartiet) hade tillsammans i regel färre mandat än socialdemokraterna; högern var länge störst av dessa två partier men på 40-talet gick folkpartiet förbi.
Gunnela Björks arbete ”Att förhandla sitt medborgarskap” har kvinnors mo-bilisering och kollektiva handlande i partier, föreningar och nätverk i fokus och jag har funnit det intressant att jämföra hennes studier i Örebro med förhållan-dena under samma tid i Gävle. Både Örebro och Gävle tillhör en grupp mellan-svenska industristäder med liknande närings- och befolkningsutveckling (Björk 1999, s 35). Partiförhållandena i Örebro liknade Gävles, men det dröjde till 1934 innan socialdemokraterna där fick egen majoritet i fullmäktige. Som i Gävle gick folkpartiet om högern på 1940-talet och det fanns vissa perioder några få fullmäktigeledamöter från kommunistiska eller vänstersocialistiska partier. Hur var det med den politiska organiseringen i Gävle och Örebro och förhållandena i de olika partierna; följde de samma mönster?
Organisering och närvaro Kvinnliga rösträttsföreningar
I Gävle bildades Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) 1903;
samma år bildades också Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), och föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Örebro. 1909 startade LKPR en artikelserie som trycktes av Gefle Dagblad. Huvudredaktör för serien var Klara Lindh till 1914, och därefter Gerda Modén, båda från Gävle (Norin Algerstam 1996, s 5). FKPR hade 267 medlemmar år 1910 och dess första ord-förande var Karolina Själander (1841-1925), som efter ett år överlämnade upp-draget till fru Anna Björk. Även Anna Sundbom var en tid ordförande i FKPR (Fahlstedt & Swenneke 1999).
Socialistiska partier
Gävle socialdemokratiska arbetarkommun startade 1896 och en socialdemokra-tisk kvinnoklubb kom till år 1903. Vänstersocialissocialdemokra-tiska utbrytare bildade en
egen vänstersocialistisk arbetarkommun 1917 men många återvände så små-ningom till moderpartiet. Vänstersocialisterna hade emellertid en kvinna, Au-gusta Jansson, som första namn på sin valsedel i valet 1919 men hon slogs ut p.g.a. strykningar trots att partiet fick två mandat. Någon särskild kvinnoorgani-sation verkar inte ha funnits26.
Inför valet 1919 med allmän rösträtt hade socialdemokraterna stora svårig-heter att få fram kvinnor och sammankallade ett speciellt kvinnomöte för att få fram kandidater. Mötets ordförande, fru Signe Johansson, kritiserade de social-demokratiska männen. Trots vad som sades i partiprogrammet, hade männen inte visat något intresse för att kvinnorna skulle delta i politiken utan helst sett att kvinnorna stannade hemma, för att ”nu när de måste ha oss med plötsligt fordra att vi ska utse kandidater ibland oss”. Efter flera möten förmåddes till sist två kvinnor att ställa upp, varav en på sannolikt valbar plats (Gröndahl 1987).
Även vid valet 1920 hade socialdemokraterna svårt att finna kvinnliga kandidater; ingen av de båda kvinnliga fullmäktigeledamöterna ville ställa upp igen, men Anna Hallin, dotter till den kände socialdemokraten och fackföre-ningsledaren Olle Danielsson, övertalades.
Örebro socialdemokratiska arbetarkommun bildades 1898 och en kvinno-klubb 1904. En vänstersocialistisk grupp bröt sig ur år 1917 – samma år som i Gävle – och bildade så småningom Örebro kommunistiska arbetarkommun, an-sluten till Sveriges kommunistiska parti. En period på 1940-talet fanns det en kommunistisk kvinnoklubb i Örebro. Socialistiska partiet var relativt starkt i Örebro under 1930-talet och fick ett par representanter i stadsfullmäktige efter valet 1934; partiet hade också en kvinnogrupp under några år (Björk 1999, s 38).
Gunnela Björk beskriver olika förhållningssätt och intressen hos arbetarklas-sens och medelklasarbetarklas-sens kvinnor i Örebro. Örebro socialdemokratiska kvinno-klubb var skeptisk till samarbete med den lokala rösträttsföreningen ”allden-stund rösträttsf. bestod nästan uteslutande af kvinnor i öfverklassen hvilka icke kunde ha samma intressen att tillvarata som vi ” (Björk 1999, s 67) men från 1906 förekom ändå ett regelbundet samarbete mellan dem några år. Björk nämner tendensen hos socialdemokratiska kvinnor att vilja vänta med krav på rösträtt för egen del hellre än att stå i vägen för männens rösträtt. Ett kyligare klimat som uppstod mellan föreningarna anser hon kan bero på att den person som varit en förmedlande länk flyttat från Örebro.
I Gävle var socialdemokraten Maria Kvist en sådan förmedlande länk. Själv ivrade hon för att kvinnornas rösträttsfråga skulle tas upp på samma gång som
26 Vänsterpartiet kommunisterna eller dess föregångare hade en särorganisation för kvinnor fram till 1929. ”Efter partiets splittring detta år skulle kvinnorna ingå som alla andra medlemmar i de lokala organisationerna . . Inom de lokala partierna bildades s.k. kvinnoaktiver . . Denna organisationsform höll sig kvar till slutet av 1930-talet då kvinnoaktiverna upplöstes . .” (Kvinnors röst och rätt, s 192-3).
männens27. Men i diskussioner på den socialdemokratiska kvinnoklubben fram-fördes 1904 åsikter om ”att männen först borde få rösträtt innan vi kvinnor kunde tänka på att få det . .”, d.v.s. samma tankegång som fanns i den social-demokratiska kvinnoklubben i Örebro och på andra håll i Sverige.
De socialdemokratiska kvinnorna i Gävle förefaller som i Örebro till stor del ha bestått av kvinnor, som var gifta med fackligt och politiskt aktiva socialde-mokrater, vilket kanske kan förklara att kvinnorna instämde i männens stånd-punkter. Som i Örebro anlitades män i stor utsträckning som föredragshållare på kvinnoklubbens möten och dessa möten avslutades ofta med sången ”Arbetets söner”.
I Gävle ställde den socialdemokratiska kvinnoklubben 1910 krav på att få en kvinna i arbetarkommunens styrelse, ”emedan hon många gånger bättre förstod att framhålla vår sak än en man.” Det tycks emellertid dröja länge innan någon kvinna tog plats där28. Kvinnoklubben beslöt 1922 att ställa upp kvinnor som kandidater till stadsfullmäktigevalet, men det var svårt att få fram kvinnor som var villiga att ställa upp. Enligt protokollet från den 3 april 1922 föreslogs på mötet i kvinnoklubben flera namn. ”Men samtliga avsågo sig kandidaturen på det bestämdaste. Efter en längre debatt beslöt klubben, trots protester från kan-didaten, att föreslå fröken Gurli Eriksson.” Klubben värnade sin självständighet på ett möte 1927 med följande uttalande: ”Vi vilja ha vår klubb kvar och arbeta självständigt, icke som sektion under arbetarkommunen.”
Inför valet 1919 placerades i Örebro två s-kvinnor, Josefina Ljunggren och Elisabeth Karlsson på valbar plats och ytterligare två utan möjlighet till inval.
Elisabet Karlsson kom inte in på grund av strykningar, men inträdde kort efteråt som ersättare (Björk 1999, s 124). Trots att socialdemokraterna undan för undan stärkte sin ställning, blev det under de sjutton följande åren inte fler än två socialdemokratiska kvinnor, Elisabeth Karlsson och Mina Andorw (som efter-trätt Josefina Ljunggren). Kvinnornas låga andel av medlemmarna i arbetar-kommunen – 3-4 procent – gjorde det kanske svårt att kräva större representa-tion. Kvinnoklubbens karaktär av ”fru-klubb” gjorde enligt Björk medlemsre-kryteringen beroende av de manliga partikamraternas privata inställning till hustruns eller döttrarnas organisering; internt kunde bitterheten välla fram men i offentliga sammanhang anklagade kvinnorna aldrig männen (Björk 1999, s 161).
27 I kvinnoklubbens protokoll 1906 nämns att hon upplyst om att Stockholms Kvinno-klubb skickat ut listor för att samla namn och ”därigenom se kvinnornas inträsse för rösträtten”, och att samma klubb önskade en extra kongress för att se hur socialde-mokratiska partiet ställde sig till kvinnornas fordran ”att deras rösträttskraf skulle fö-ras fram i samband med männens rösträttsfråga”.
28 Den första kvinnan jag hittat i protokollen var Anny Sjölin, som valdes in den 7 mars 1938. Under 1940- och 1950-talen tycks det aldrig ha varit mer än en kvinna i styr-elsen som ordinarie ledamot.
Var det liknande förhållanden i Gävle?
Efter valet 1930 fanns inga socialdemokratiska kvinnor i stadsfullmäktige. År 1931 kom från partistyrelsen ett cirkulär, som agiterade för bildandet av samar-betskommittéer, som skulle ta hand om den kvinnliga partirekryteringen. Arbe-tarkommunens styrelse såg inget problem med den frågan:
Då ingen av kommunstyrelsens medlemmar ansågo sig ha brustit i fråga om sam-arbete med såväl partiets som andra kvinnor, beslöts med innerlig enighet och lugnt samvete lägga cirkuläret till handlingarna och appellen på minnet. 29 1935 var emellertid två socialdemokratiska kvinnor stadsfullmäktigeledamöter.
De socialdemokratiska kvinnorna i kvinnoklubben strävade under 1930-talet efter att få mer inflytande. 1937 konstaterades i protokollet från årsmötet bl.a.
att klubben hade två stadsfullmäktigeledamöter samt var representerad i pen-sionsnämnden, nykterhetsnämnden, barnavårdsnämnden, samt folkskole- och fattigvårdsstyrelsen. Inför stadsfullmäktigevalet 1938 ville klubben ha fler kvinnor på valbar plats. Enligt arbetarkommunens valberednings protokoll den 11 april 1938 förekom en lång och ingående debatt:
Under debatten i vilka samtliga hade ordet berördes mest frågorna om ökad kvinnorepresentation samt åldersgränser för kandidater. I fråga om kvinnornas krav på ökad representation voro samtliga ledamöter ense om kravets
berättigande.
Resultatet blev emellertid magert; tre kvinnor av 24 kandidater i första kretsen och två kvinnor av 24 kandidater i den andra. På ett senare möte med valbered-ningen blev det en livlig diskussion om ordningsföljden. Fru Malm föreslog att Hildur Nygren30 skulle stå kvar på samma plats som i det första förslaget. Ord-föranden ansåg det inte lämpligt och herr Sandström
betonade att det var psykologiskt lämpligt att ha fröken Nygren på 12 platsen.
Trodde det skulle inverka på de kvinnliga väljarna att göra en kraftansträngning för att söka placera fröken Nygren i stfm.
Fru Malm ansåg
att den landsomfattande opinionen för kvinnans genombrott nonchaleras här, om inte kvinnoklubbens begäran om två säkra platser för sina kandidater beviljas.
Gjorde gällande att fröken Nygrens dåliga placering enligt förslagen är nedsät-tande för hennes namn, enär hon kan mäta sig gott och väl i kunnighet med många som placerats före henne.
29 Gävle arbetarkommuns protokoll från styrelsemöte den 9 november 1931.
30 Hildur Nygren, överlärare i Gävle, blev riksdagsledamot under 1940-talet och ut-nämndes till ecklesiastikminister år 1951, en post som hon dock endast hade några månader. ”I koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundarna på sen-sommaren blev hon det första bytesobjektet vid uppgörelsen” enligt ”Kvinnors röst och rätt” s 199. Hildur Nygrens far Gustaf Nygren var Gävle stadsfullmäktiges ord-förande 1926-30.
1940 fanns emellertid fyra socialdemokratiska kvinnor i stadsfullmäktige och 1941 rapporterades i Gävle socialdemokratiska kvinnoklubb att det fanns soci-aldemokratiska kvinnor i 23 av 92 styrelser och nämnder i Gävle stad. Hanna Lundin önskade ”att vi skulle med fortsatt arbete söka öka detta antal”. På ett möte 1944 höll fru Maja Leopold ett föredrag och ”påvisade nödvändigheten av att kvinnorna skolade sig för att kunna sluta upp vid männens sida”. Hon nämnde även exempel på ”att de manliga partikamraterna kunde hålla på sina rättigheter på bekostnad av kvinnornas”. Året efter rapporterade ordföranden att hon vädjat om en plats i barnavårdsnämnden ”vilken dock icke beviljats”, i stället hade hon lyckats placera en representant i nykterhetsnämnden. Andelen s-kvinnor i stadsfullmäktige låg emellertid på samma nivå under hela 1940-talet.
Liberala partier
Gefle Frisinnade Valmansförening bildades 1902, det var landets tredje. En partisprängning ägde rum 1923, men partierna gick åter samman i samband med bildandet av folkpartiet 1934; d.v.s. samma händelseförlopp som i Örebro. En folkpartikvinnoklubb bildades 1936, men redan på 1910-talet hade de frisinnade en egen kvinnoorganisation med lokalavdelning i Gävle. Åtminstone några år på 1930-talet fanns en Gävlekrets av Svenska kvinnors vänsterförbund31, som bildades av huvudsakligen liberala kvinnor.
1910 valdes folkskollärarinnan Anna Sundbom in i stadsfullmäktige för libe-ralerna, men hon bytte parti efter en mandatperiod och företrädde sedan högern.
I valet 1919 förde de frisinnade kvinnorna fram en spränglista med enbart kvin-nor, men ingen på den listan valdes in (Gröndahl 1995). Elsa Bengtsson kom emellertid in på en ordinarie lista.
Folkpartiet hade inför stadsfullmäktigevalet 1938 gjort två listor, en med fru Ruth Johansen på andra plats och en med fru Gerda Modén på tredje plats.
Några veckor före valet uppkom emellertid två spränglistor. Endast de första namnen på de officiella listorna kom in vid valet och övriga mandat, fem plat-ser, gick till män från spränglistorna. Ingen av kvinnokandidaterna kom således in. I årsberättelsen för 1938, uttrycker folkpartiets kvinnoklubb sin ilska och sitt missnöje:
Årets viktigaste sammanträde var det då kandidater till stadsfullmäktige skulle nomineras . . Gruppens medlemmar voro talrikt närvarande och lämnade ej det gemensamma mötet förrän de 2 kvinnliga kandidater de nominerat, voro upp-ställda på 2:dra resp. 3:dje plats i de båda kretsarna. 2:dra platsen kunde vid tid-punkten för detta möte betraktas som en säker placering, då vid föregående val även 3:dje namnet placerades.
Men så kom det stora och förlamande bakslaget, då vid valet den på andra plats uppsatta kvinnliga kandidaten föll igenom. Till detta nedslående resultat bidrogo
31 Gävlekretsen av Svenska kvinnors vänsterförbund bildades 1931, huvudsakligen av kvinnor från Frisinnade Kvinnors Gävleförening, och upplöstes år 1937, enligt pro-tokoll i Folkrörelsearkivet.
i första hand herrar, som ej voro nöjda med sin placering på de officiella listorna utan ”läto placera sig” på en spränglista med ett oslagbart prästnamn på 1:a plats.
Denna lista upptog ej något kvinnonamn alls, vadan i stället de mandathungriga herrarna lätt och smärtfritt ”svepte med i den lysande kometens svans”, som en gävletidning mycket drastiskt anmärkte.
Den anda, som för närvarande genomsyrar Folkpartiets gävleavdelning anses av flera bland kvinnoklubben vara av den arten, att ett fortsatt samarbete är omöj-ligt. Många kvinnor ha sett sig nödsakade att begära sitt utträde ur Folkpartiets gävleavdelning samt ur kvinnoklubben.
Styrelseledamoten och ordföranden i kvinnoklubben fröken Aina Egelin, styrel-seledamoten Arne Linander och suppleanten fru Signe Linander avgick i protest ur folkpartiavdelningens styrelse. Ett tiotal kvinnor lämnade folkpartiets avdel-ning i Gävle och kvinnoklubben deltog inte i partiarbetet inför riksdagsvalet 1940.
Under 40-talet kom ett par nya folkpartikvinnor in i Gävle stadsfullmäktige.
Folkpartiets kvinnor hade förhållandevis gott stöd inom partiet, både lokalt och på central nivå. I ett cirkulärbrev i juni 1946, undertecknat av partiledaren Bertil Ohlin, sägs bl.a.:
Folkpartiet har en särskilt god tillgång på intresserade och intelligenta kvinnor.
Därför kan det på de flesta platser ej gärna bli tal om kandidatnöd.
Mångenstädes torde det vara lämpligt att bilda särskilda kvinnogrupper för att draga kvinnorna med i arbetet.
Folkpartiets kvinnor uttryckte ibland tveksamhet till särartstänkande och sär-skilda organisationer för kvinnor. År 1946 uttalar en fp-kvinna, fru Gerda Mo-dén, angående kvinnliga representanter ”att dessa böra betraktas som människor och ej enbart som kvinnor”. 1947 sägs om en kvinna som anslutit sig till folk-partiet och som var villig att ägna sin fritid åt politik: ”Själv önskar hon dock icke någon anslutning till kvinnoorganisation”.32
I Örebro bildades Frisinnade föreningen 1902, som en lokalavdelning till Fri-sinnade landsföreningen. Chefredaktören för Nerikes-Tidningen, Elof Ljung-gren, hade ett gott samarbete med rösträttskvinnorna och drev i Frisinnade fö-reningen konsekvent kravet på en kvinna på valbar plats inför valet 1910, stundtals i konflikt med andra män (Björk 1999, s 86). Partiet splittrades 1923 i ett liberalt och ett frisinnat parti. År 1934/35 gick partierna samman igen under namnet folkpartiet. Samtidigt bildades folkpartiets kvinnogrupp i Örebro.
Hanna Lindberg blev år 1910 den första kvinnliga ledamoten i stadsfullmäk-tige i Örebro; hon valdes in för de frisinnade. Hon var modist, ogift, hade en egen affär och startade en fabrik för tillverkning av hattar. De frisinnade i Öre-bro hade genom den lokala partiorganisationen uttryckligen stött kvinnors röst-rätt sedan mer än tio år och inför valet 1919 stärktes kvinnornas ställning i or-ganisationen. Tre kvinnor och tolv män valdes till styrelsen. Nomineringsarbetet inför valet blev konfliktfyllt, bl.a. till följd av olika inställningar till spritförbud.
32 Brev till folkpartiets Gävleavdelning den 3 april 1947 från sekr. Evald Hedlund.
Valet innebar att partiet behöll sina 13 mandat, antalet kvinnor ökade från en till två. Frisinnade föreningen lade sig på samma nivå som övriga partier – ett kvinnonamn på valbar plats i vardera valkretsen – men hade fler kvinnor på övriga platser (Björk 1999, s 127).
Konservativa/moderata partier
Gefle moderata valmansförening bildades 1901, tre år före högerns riksorgani-sation, Allmänna Valmansförbundet. En organisation för högerkvinnor bildades 1915, Gefle Moderata Kvinnoförbund, och högerns lokala partiorganisation hade kvinnor i styrelse, arbetsutskott och valnämnd, trots partiets motstånd mot kvinnlig rösträtt. Karolina Själander, föreståndarinna för Högre flickskolan i Gävle, valdes in i stadsfullmäktige och företrädde högern under åren 1911-14.
Det skedde med hjälp av en spränglista som högerkvinnorna skickade ut; utan denna hade hon knappast blivit vald (Fahlstedt & Swenneke, s 30). Anna Sund-bom, som bytte parti, satt i fullmäktige för högern 1914-1933.
På ett styrelsemöte den 15 mars 1922 diskuterades frågan om Gefle Moderata Kvinnoförbunds sammanslagning med Allmänna valmansförbundets kvin-noklubbar till ett förbund. Styrelsen var negativ, ”den sålunda tänkta enhetliga organisationen skulle komma i till osjälvständighet gränsande beroende av all-männa valmansförbundet.” Den 22 februari 1923 uttalar sig styrelsen återigen mot förslaget.
Vad särskilt Gävle beträffar har många års erfarenhet visat, att högerkvinnorna, framför allt vid valtillfällen, just genom existensen av ett självständigt moderat kvinnoparti, kunnat öva ett inflytande, som eljest aldrig skulle ha vunnits, då ju männen, som känt, högst ogärna av fri vilja uppge något av sin politiska ställning eller sina traditionella förmåner.
Sammanslagningen blev inte av denna gång men kom upp på nytt under 1930-talet. Styrelsen utsattes för påtryckningar om sammanslagning med Allmänna valmansförbundets kvinnoorganisation33. Styrelsen uttalade sig mot detta på ett sammanträde den 27 november 1936 men följande år beslöt dock föreningen att bilda en sådan kvinnoklubb.
Örebro moderata valmansförening bildades år 1905; moderata kvinnor bil-dade 1916 en från partiet fristående kvinnoförening, som 1936 gick samman med Borgerliga valförbundet. Den från partiet fristående föreningen Örebro moderata kvinnoförbund hade 130 medlemmar. Ogifta kvinnor gick in i partifö-reningen, medan gifta anslöt sig till kvinnoföreningen (Björk 1999, s 125). I Örebro var högerkrafterna splittrade men inför valet 1919 bildades i en ny or-ganisation, Borgerliga valförbundet, som i slutet av året hade 183 kvinnliga och
33 Kjell Östlund skriver (Östlund 1997, s 38-43) att Sveriges moderata kvinnors riks-förbund valde en påtagligt självständig organisering gentemot Allmänna valmans-förbundet, något som ogillades av partiledaren Arvid Lindman, som lät bygga upp en konkurrerande organisation – Allmänna valmansförbundets moderata kvinnoföre-ningar – där kvinnorna anslöts direkt till partiet.
292 manliga medlemmar (Björk 1999, s 125). Föreningen beslöt att, oavsett ut-gången av provvalet, reservera en andra och en tredje plats samt ytterligare sammanlagt fyra platser för kvinnliga namn på de bägge valsedlarna till full-mäktige (Björk 1999, s 126). Genom en spränglista med endast en man, och ge-nom strykningar, kom bara en av de två högt placerade kvinnorna in efter valet, som genom de nya rösträttsreglerna blev en svår förlust för högern.
Den kvotering som beslutats 1919 om minst en tredjedel kvinnor i styrelsen urholkades under 1920-talet, men högern i Örebro gjorde organisatoriskt sett större ansträngningar att bereda kvinnor utrymme än någon annan partiförening (Björk 1999, s 164). Högerkvinnorna i Örebro byggde under 1930-talet upp en stark maktbas och stred senare för en kvinnlig politiker som första kandidat till landstinget; något som dock inte fick tillräckligt stöd av väljarna (Björk 1999, s 165-171).
Av de större partierna har folkpartiet och dess föregångare med något un-dantag intagit tätplatsen i Örebro när det gäller andelen kvinnor i stadsfullmäk-tige t.o.m. 1934 års val; därefter är det högern som haft högst andel t.o.m. 1950.
Socialdemokraterna hamnade i flera fall sist (Björk 1999, tabell, s 274).
Gävle uppvisar ett liknande mönster; där var det högern och folkpartiet med föregångare som växlade i täten när det gällde andelen kvinnor i fullmäktige, med undantag av ett par perioder där socialdemokraterna legat främst. I de bor-gerliga partierna har kvinnorna ställt högre krav och uppvisat större självstän-dighet än de socialdemokratiska kvinnorna. De har också fått mer stöd – eller mött mindre motstånd – från männen i sina partier.
Tabell 4. Andelen kvinnor av stadsfullmäktigeledamöterna 1919-1950 i Gävle och Örebro, i socialdemokratiska partiet, högern och
Tabell 4. Andelen kvinnor av stadsfullmäktigeledamöterna 1919-1950 i Gävle och Örebro, i socialdemokratiska partiet, högern och