Fackföreningsrörelsen, i form av LO och dess olika fackförbund, har haft och har ett mycket starkt inflytande på det socialdemokratiska partiet, som varit mycket mansdominerat. På 1930-talet var andelen kvinnor i SAP ca14 procent på riksplanet, 1985 utgjorde kvinnorna en dryg tredjedel. Sedan kollektivan-slutningen upphörde1987 har denna påverkan minskat, men har ändå varit be-tydande. År 1950 var drygt 5000 av Gävle arbetarkommuns ca 6000 medlem-mar kollektivanslutna.65
En manlig bastion föll i början av det nya seklet. Gävle arbetarkommun – so-cialdemokraternas lokala partiorganisation – fick år 2000 för första gången i sin historia en styrelse med kvinnlig majoritet; nio av sexton ledamöter var kvinnor.
63 Gun Hedlund intervjuade 18 s-kvinnor och 4 kvinnor vardera från folkpartiet, center-partiet och moderaterna.
64 Mina intervjuer tog inte direkt upp vilka förväntningar kvinnorna hade på bemötande, däremot hur de hade behandlats och hur de själva agerat.
65 Protokoll från Gävle arbetarkommun, årsmöte den 21 mars 1950.
Till ordförande valdes emellertid en man; till verkställande utskottet två män och två kvinnor (AB och GD 000308). Vid ett tidigare tillfälle föreslog s-kvinnorna en TCO-ansluten kvinna, Vivi-Anne Sundqvist, som ordförande i ar-betarkommunens styrelse men Hamrånge socialdemokratiska förening föreslog en man med LO-bakgrund, metallombudsmannen Mats Ågren, som vann om-röstningen med 97 röster mot 93 (GD 93 0315).
Länets LO-distrikt hade ett höstmöte den 26 oktober 2001 (GD 011128). En ny vice ordförande skulle väljas till det verkställande utskottet – distriktets led-ningsgrupp. Valberedningen hade hittat en lämplig kandidat, en kvinna. Någon av mötesdeltagarna föreslog en manlig motkandidat som sedan vann omröst-ningen med stor marginal. Enligt LO:s stadgar ska nämnder och utskott spegla sammansättningen av medlemmarna. Ungefär 40 procent av medlemmarna i distriktet var kvinnor, men i ledningsgruppen var samtliga fem ledamöter män;
något som s-kvinnorna fann helt oacceptabelt.
-Kvinnor släpps inte fram till de poster där makten finns. Vi kan bli ombudsmän för våra avdelningar med sedan slår vi huvudet i ett osynligt glastak som vi inte tar oss igenom, säger Anéa Elfving, som är ombudsman för Seko, Facket för service och kommunikation, i Gävleborg.
Hon har varit fackligt aktiv i mer än 20 år och har en dyster syn på jämställdhet-ens utveckling.
-Det har inte hänt speciellt mycket alls. Inget jag kan slå mig för bröstet och vara stolt över, säger hon. (GD 011128). 66
Det kan vara av intresse att jämföra socialdemokraterna med andra socialistiska partier som finns eller funnits i Gävle. Det vänstersocialistiska partiet, som bröt sig ur det socialdemokratiska partiet år 1917, satte en kvinna, Augusta Jonsson, överst på sin valsedel, men p.g.a. strykningar blev hon inte invald i stadsfull-mäktige, trots att partiet fick två mandat (Gröndahl 1987). Vänstersocialister/
kommunister hade med undantag av några perioder en eller flera representanter i fullmäktige men inga kvinnor förrän på 1940-talet. 1942 och 1950 hade de inte något mandat men 1946 uppnådde de inte mindre än fem, varav ett gick till en kvinna.
Under perioden 1955-66 företräddes kommunisterna av två män i fullmäk-tige. När partiet fick fyra mandat efter valet 1966 blev det tre män och en kvinna som representerade partiet, en högre andel kvinnor än inom socialdemo-kratiske partiet. Under större delen av 1970-talet var det ganska jämnt i fråga om andelen kvinnor, i slutet av 1980-talet hade vpk hälften kvinnor i fullmäkti-gegruppen och i slutet av 1990-talet hade både s och v hälften kvinnor.
Sammanfattningsvis kan sägas att det varit ganska jämnt utfall, om man tar hänsyn till att upp- eller nedgång med enstaka mandat ibland gett större fluktu-ationer för det mindre partiet. Ser man på representationen i kommunstyrelsen,
66 En kommentar till Anéa Elfvings uttalande kan vara att det tidigare också var svårt för kvinnor att bli ombudsmän och förbundsordförande, även i fackföreningar med hög andel kvinnor.
sedan dess början år 1973, är det uppenbart att vänsterpartiet (och miljöpartiet) i hög grad företrätts av kvinnor; socialdemokraterna hade länge en övervikt av män men på 1990-talet har det blivit en jämnare fördelning.
De icke-socialistiska partierna har inte haft samma starka koppling till fack-liga rörelser som socialdemokraterna. Fackförbund inom TCO och SACO har förhållit sig mer neutrala men det har naturligtvis funnits vissa kontakter mellan partier och tjänstemannaorganisationer. I detta sammanhang kan nämnas att kvinnliga fackföreningar som folkskollärarinneförbundet, småskollärarinneför-bundet, Svensk Sjuksköterskeförening och skolkökslärarinneförbundet var med-lemmar i Gävle Kvinnoföreningars samarbetskommitté. Lärarinna och sjuk-sköterska var vanliga yrken för kvinnor som hade politiska uppdrag. Fackligt verksamma kvinnor från dessa förbund, som också var politiskt aktiva, hade er-farenheter från kvinnors egna organisationer och förmodligen en tilltro till kvin-nors organisationsförmåga.
Det fanns också inom LO viss särorganisation av kvinnor och förbund med huvudsakligen kvinnliga medlemmar. Som Gunnela Björk påpekat, valde flera stora fackföreningar i Örebro att kollektivansluta endast manliga medlemmar;
genom fackliga och politiska uteslutningsstrategier hänvisades kvinnliga arbe-tare till att gå vägen via kvinnoklubben för att få politiskt inflytande (Björk 1999, s 219-220).
Balansen mellan män och kvinnor i folkpartiet och tidigare liberala partier förefaller ha varit jämnare än i Gävle arbetarkommun. År 1923 hade den nybil-dade Gefle frisinnade förening 30 män och 19 kvinnor som medlemmar och däri ingick ett tiotal gifta par.
De flesta icke-socialistiska partierna har växlat mellan kvinnor och män;
miljöpartiet har haft störst andel kvinnor av alla partier sedan sitt inträde i full-mäktige och kommunstyrelse men också andra partier har haft en blandning el-ler växling mellan kvinnor och män.
Hur stämmer detta överens med förhållanden i andra kommuner och i riksda-gen? Socialdemokraterna hade länge mycket få kvinnor i riksdagen; det var först med det framgångsrika riksdagsvalet1940 som andelen kvinnor i riksdags-gruppen ökade påtagligt. ”Det framgår, att socialdemokraterna envist och mål-medvetet haft kvinnor på marginalplatser; kvinnogruppens numerär har skiftat med segrar och nederlag men pendelslagen har varit större för kvinnornas del än för männens.” 67 Kommunisterna/vpk har i förhållande till antalet mandat ofta haft större andel kvinnor och hade 1968 två kvinnor och två män i riks-dagsgruppen, d.v.s. 50 procent kvinnor. Under åren 1971-94 låg centerpartiet högst under fyra av nio mandatperioder och miljöpartiet låg i topp de två perio-der partiet fanns representerat i riksdagen. Vänsterpartiet, socialdemokraterna och folkpartiet hade högst andel kvinnor en period vardera; moderaterna (och ny demokrati) hade jämförelsevis låg andel kvinnor bland sina riksdagsleda-möter (Wängnerud 1998, s 33-34). Det är emellertid mycket tydligt, att i alla
67 Enligt Kvinnors röst och rätt 1969, s 74.
fem partier som fanns i riksdagen 1971 har andelen kvinnliga ledamöter ökat betydligt, med i storleksordningen 20-30 procent från 1971 till 1994.