Skolverket reducerar likvärdighet i skolan till ”etikettfråga”
Den 20/1 lanserade Svenskt Näringsliv rapporten ”Likvärdigheten i den svenska skolan”. I rapporten, som är skriven av ek. dr David Sundén och ek. kand. Malin Werin, görs en omfattande genomgång av begreppet likvärdighet. Detta utifrån skollagen och skolforskningen. Författarna betonar, precis som Skolverket, att likvärdighet kan beskrivas utifrån aspekterna tillgång, kvalitet och kompensation.
Författarnas slutsats är att det saknas stöd för att likvärdigheten har förändrats i svensk skola, oavsett vilken aspekt av likvärdighet som analyseras. Detta skiljer sig från den sedan länge allmänt accepterade bilden i skoldebatten om att likvärdigheten har försämrats.
Skolverket har under lång tid, utan att det har ifrågasatts, kommunicerat att likvärdigheten i svensk skola har försämrats. Detta fastslogs exempelvis i en rapport från 2012. Försämringen kopplades där även samman med skolvalet, som bedömdes ”med stor sannolikhet bidragit till denna utveckling [den påstådda försämringen i likvärdigheten]”. I december 2013 var bedömningen att skolvalet
”sannolikt bidragit” till minskad likvärdighet.
Detta har fått konsekvenser för både skol- och valfrihetsdebatten. Inte minst har det påverkat synen på företagande i välfärden. Starka avtryck har gjorts i viktiga utredningsdirektiv. Den påstådda
försämringen i likvärdigheten används som utgångspunkt för att inskränka skolvalet och företagandet i välfärden.
Rapporten från Svenskt Näringsliv har skapat stor debatt i ämnet under den senaste veckan. Svenskt Näringsliv har uttalat sig om slutsatserna i rapporten i SR Ekot och i Dagens Samhälle (här och här).
Skolverket har därefter klargjort sin ståndpunkt. Något som i sin tur fick Jan Björklund att uttala sig i SR Ekot om att direktiven till Skolkommissionen nu bör skrivas om. Frågan följs nu upp i flera medier, bl.a. i tidningen Skolvärlden (här och här).
Skolverkets tolkning av och kommunikation kring likvärdighet i skolan
En bidragande orsak till att debatten hamnat snett är möjligen Skolverkets, i förhållande till skollagen, mer långtgående tolkning av vad som innefattas i begreppet likvärdighet (se nedan).
Skolverket skriver på sin hemsida att deras centrala slutsats från 2012 inte längre håller:
”Skolverkets egna analyser och tillgänglig forskning visar att familjebakgrundens betydelse för betygsresultat är fortsatt stor men har inte ökat sedan slutet av 1990-talet.”
Slutsatsen är central! I klartext betyder detta att elevgrupper från svaga hemmiljöer inte har missgynnats i termer av skolresultat sedan införandet av skolvalet. Detta när hänsyn tas till föräldrarnas inkomster och utbildningsnivå.
Tyvärr fortsätter Skolverket och generaldirektör Anna Ekström med sin otydliga kommunikation kring likvärdigheten i skolan,vilket riskerar att leda till att en felaktig bild av utvecklingen fortsätter att spridas. I kommentaren till Skolvärlden den 26/1 svarar Ekström följande på kritiken som riktats mot Skolverket den senaste veckan:
– Jag är förvånad, eftersom Skolverket ända sedan 2014 har sagt att likvärdigheten har försämrats när det gäller resultatskillnader mellan skolor, men när det gäller sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och elevernas resultat så är det stort men oförändrat.
Tydligt? Två viktiga klargöranden bör göras kring vad Anna Ekström säger.
För det första vet Ekström att likvärdighet i skolan måste analyseras utifrån en mängd indikatorer, då begreppet innehåller flera aspekter. Istället väljer hon nästan uteslutande att svara kring ett enskilt mått relaterat till aspekten om likvärdighet i kvalitet. Detta mått visar att spridningen i resultat har ökat mellan skolor (se vidare nedan för hur detta bör tolkas i termer av likvärdigheten). Även om hon med sina svar inte drar någon övergripande slutsats kring likvärdigheten, så kan svaret lätt felaktigt uppfattas på det sättet i och med att det är detta – dvs. hur likvärdigheten utvecklats – som frågan oftast avser.
I den efterföljande frågan från Skolvärlden, där journalisten frågar om Skolverket varit tydliga i sin kommunikation, upprepas det utvalda måttet på nytt, i stället för likvärdigheten som helhet:
- Man kan alltid kommunicera tydligare, men min uppfattning är att det är något som åtminstone jag har sagt i riksmedia och i anföranden och i svar på många, många frågor. Att resultatskillnaderna mellan skolor har ökat är inte något som bara Skolverket säger, utan som framgår av flera olika studier.
Hur ska man då se på de ökade resultatskillnaderna mellan skolor i termer av likvärdighet?
Här kommer det andra viktiga klargörandet. Nämligen att det är viktigt att veta vad som ligger bakom förändringar i olika spridningsmått innan slutsatser kan dras om likvärdighet. Forskarna har under lång tid (se nedan) redogjort för att de ökade resultatskillnaderna mellan skolorna kan förklaras av förändringar i elevsammansättningen, och alltså inte utgör ett likvärdighetsproblem.
Inga elevgrupper har nämligen förlorat i termer av skolresultat på den något mer homogena elevsammansättningen och de ökade resultatskillnaderna mellan olika skolor. Detta beskrivs ofta i skolforskningen i tekniska termer med att ”familjebakgrundens betydelse inte har ökat.”
Men detta känner ju Skolverket uppenbarligen till, något som också har förtydligats på hemsidan.
Varför fortsätter Skolverket då att påstå att likvärdigheten har försämrats?
Det är nu vi kommer in på en delvis annan fråga. Skolverket anser nämligen att en mer homogen elevsammansättning ”i sig” utgör ett problem för likvärdigheten. Skolverket glider därmed i sin tolkning av likvärdighet i skolan till att omfatta även andra samhällsproblem. Samhällsproblem som är viktiga men som sannolikt kräver andra åtgärder än exempelvis en direkt styrning av
elevsammansättningen i skolan. Det sistnämnda kan heller inte motiveras utifrån skollagens skrivningar kring innebörden av en likvärdig skola. Att Skolverket överskridit sitt mandat genom avvikande tolkningar av begreppet likvärdighet kan möjligen utläsas av Ekströms fortsatta svar i intervjun med Skolvärlden.
- ..Om man bestämmer att ökade resultatskillnader mellan skolor inte skulle vara ett
likvärdighetsproblem, då har man tekniskt sett rätt – men i så fall återstår att vi har ett reellt problem i samhället med växande skillnader mellan skolor och en ökande skolsegregation. Det har vi oavsett om vi sätter etiketten likvärdighet på det eller inte.
Ekström öppnar för att Skolverket ”tekniskt sett” kan ha fel kring likvärdigheten. Samtidigt reducerar hon betydelsen av likvärdighetsbegreppet till att i sådana fall handla om en ”etikett”. I övrigt har hon så klart rätt i att Sverige står inför andra stora reella samhällsutmaningar som måste hanteras. Men det är inte detsamma som att påstå att likvärdigheten i skolan har försämrats och att det fria skolvalet ”med stor sannolikhet” varit en orsak till detta.
Hur har då Skolverket missat att ökade resultatskillnader mellan skolor inte kan tolkas som ett likvärdighetsproblem?
Skolforskningens tolkning av de ökade resultatskillnaderna mellan olika skolor
Innan jul anordnade IFN seminariet ”Skolresultaten faller – vem vet varför?”, där fyra tongivande skolforskare samtalade om skolan. Under seminariet (se länk på Youtube, 25 min 40 sek) klargjorde Björn Öckert, docent vid IFAU och medförfattare till den omfattande rapporten som IFAU släppte 2014, att: ”det inte finns tecken på att skolan har blivit mindre likvärdig i termer av skolkvalitet eller sett till elevernas förutsättningar. Det tycks inte ha förändrats något under den långa period vi studerar.” Han poängterar samtidigt att det såklart finns kvalitetsskillnader mellan skolor, men att skillnaderna inte verkar ha ökat. Karin Edmark, docent vid SOFI, nämner skolans kompensatoriska element som en möjlig förklaring till att kvalitetsskillnaderna inte har ökat.
Att ökade resultatskillnader mellan skolor inte ska tolkas som en försämring i likvärdigheten har framförts många gånger av ledande skolforskare. Inte minst vid en forskarkommentar av Anders Björklund, professor vid SOFI, i samband med lanseringen av IFAU:s rapport (där för övrigt Anna Ekström närvarade i panelen).
I en SNS-rapport från maj 2011, skriven av Helena Holmlund, docent vid IFAU, och Anders Böhlmark, fil.dr vid SOFI, sammanställdes utvecklingen av likvärdigheten de senaste 20 åren. Slutsatsen var att familjebakgrunden inte hade ökat i betydelse och att skillnaden mellan skolor kunde förklaras av en förändrad elevsammansättning. Inga stöd kunde finnas för att elever påverkades negativt till följd av de nya klasskamraterna (s.k. kamrateffekter). Det betonades också att skillnader i skolresultat mellan skolor är förhållandevis små, även i ett internationellt perspektiv. En övergripande slutsats var att
”skolans effektivitetsproblem förefaller vara större än dess jämlikhetsproblem”.
Sundén och Werins omfattande forskningssammanställning som släpptes förra veckan visar det Öckert, Edmark, Holmlund, Böhlmark, Björklund m.fl. redan konstaterat. Men Skolverket fortsätter att kommunicera en egen tolkning av likvärdig kvalitet, och därmed bortse från vad forskarna säger.
Vilka källor anger då Skolverket som stöd för att en förändring i elevsammansättning mellan olika skolor har inverkat negativt på likvärdigheten?
Stöd saknas för Skolverkets linje kring den förändrade elevsammansättningen
I sitt förtydligande på hemsidan förra veckan (22/1) hänvisas till en rapport från år 2012:
”Skolverkets analyser visar att betydelsen av vilken skola en elev går i har blivit större sedan slutet av 1990-talet. I skolor med en större andel elever med gynnsam socioekonomisk bakgrund tenderar resultaten att vara högre även för elever med mindre gynnsamma förutsättningar. Denna så kallade skolnivåeffekt har ökat mellan 1998-2011. (Skolverket 2012 kap 6).”
Kapitel 6 i rapporten från 2012 avslutas dock med följande konstaterande:
”Forskningen ger inga säkra besked om förklaringar till den ökade skolnivåeffekten. Även om det inte finns empiri som talar för det så går det inte att utesluta att ökande kvalitetsskillnader mellan skolor och förändrade arbetssätt i skolans undervisning kan ha haft en betydelse.”
Huvudargumentet som nämns på hemsidan (under rubriken ”oroande utveckling för likvärdigheten”) visar sig inte ha täckning i Skolverkets rapport som hänvisas till. Forskningen ger ”inga säkra besked”
för det som Skolverket påstår, inte heller finns det ”empiri som talar för effekten”.
Kort om annat än likvärdighet
Låt oss till sist kort ändå lämna likvärdigheten och se till elevsammansättningen i skolan. Den socialt mer homogena sammansättningen beror främst på en ökad boendesegregation, vilket enligt forskarna i hög grad förklaras av att nyanlända invandrare bosätter sig i (och möjligen också blir anvisade till) samma områden. För att motverka denna utveckling krävs sannolikt krafttag vad gäller inte minst arbetsmarknads-, integrations- och bostadspolitiken.
Precis som Anna Ekström ofta hänvisar till finner svenska studier att den mer homogena elevsammansättningen till en liten del kan förklaras av det fria skolvalet. Samtidigt riskerar
boendesegregationen att bli större i frånvaro av ett fritt skolval. Detta då mer resursstarka föräldrar i frånvaro av ett skolval i större utsträckning väljer att bosätta sig nära en viss skola. Studier från utlandet indikerar att boendesegregation kan inverka negativt för elevernas framtid (diskussion om detta finns här). Denna indirekta effekt av skolvalet, viaboendesegregationen, verkar således i motsatt riktning till vad de svenska studierna finner. I och med att studier över hur skolval inverkar på boendesegregation saknas för svenska förhållanden är det också svårt att säkert fastslå att skolvalet bidragit till en mer homogen elevsammansättning.
Det betyder inte att utformningen av dagens skolval inte kan stärkas. Det finns gott om förslag till vad som kan göras inom ramen för skolvalet för att stärka likvärdigheten men också främja en spridning i elevsammansättningen. Svenskt Näringsliv listar flera förslag i en inledande och fristående
kommentar till Sundén och Werins rapport som sannolikt inverkar på båda dessa aspekter. Ett förslag är att se över och säkerställa väl avvägda köregler till grundskolan. Ett annat förslag är att underlätta etablering och utbyggnad av friskolor. Nya skolor skulle – i den mån det går – planeras till platser som ligger på gränsen mellan bostadsområden med föräldrar med olika socioekonomiska förutsättningar.
I ovan nämnda forskarkommentar till IFAU:s rapport ställde professor Anders Björklund flera tänkvärda tolkningsfrågor kring resultaten i rapporten. Han såg exempelvis farhågor för att
innebörden av viktiga slutsatser i rapporten (exempelvis att likvärdigheten inte har försämrats) inte skulle nå fram till politiker och opinionsbildare till följd av nyttjande av värdeladdade ord såsom skolsegregation, ett uttryck som används neutralt inom forskningen men som riskerar att utnyttjas i politiska syften i den allmänna debatten. Vidare undrade Björklund hur ett skolsystem ser ut som inte har några resultatskillnader eller skillnader i elevsammansättning mellan skolor. Han konstaterade krasst att ett sådant system troligen blir både statiskt och dyrt då det varken tillåter några
innovationer eller stordriftsfördelar i undervisningen.
Sammanfattningsvis
Det saknas stöd för att likvärdigheten i svensk skola har försämrats, oavsett vilken aspekt av likvärdighet som analyseras. Det är olyckligt att detta felaktigt har använts som utgångspunkt i direktiv till utredningar som syftar till att begränsa företagande i välfärden.
Fokus borde istället vara att lösa de reella och akuta problemen i svensk skola: att utrikes födda barn inte får behörighet till gymnasiet, kvalitetsproblemen och kunskapsutarmningen.
Mikael Witterblad, fil.dr. i nationalekonomi och ansvarig för välfärdspolitik
