I dag blir det inga cyklar…

I dag blir det inga cyklar…

En essä om barns delaktighet och inflytande i

förskolan.

Södertörns högskola Interkulturell lärarutbildning mot förskola, kombinationsutbildning, Utbildningsvetenskap C

Examensarbete 15 hp | höstterminen 2011

Av: Katarina Stridsberg

Handledare: Ursula Naeve-Bucher

1 Title: No bikes today …

An essay on the participation and influence of children at preschool Author: Katarina Stridsberg

Mentor: Ursula Naeve-Bucher Term: Autumn 2011

Abstract

This essay is based on events in my career that I have not really reflected on before. The purpose has been to make visible the consequences of pedagogues’ attitudes and approaches to children and their parents, especially with respect to the impact on the children at preschool. The aim has also been to highlight children's rights to influence their daily life at preschool. I believe that these issues affect each other and that they influence how children’s play- and learning processes develop. The major questions discussed in this essay are the following: how children's participation is manifested in terms of free play at preschool, the way in which children's participation is expressed, the way in which pedagogues provide opportunities for children's influence, and how preschool works with the concept of democracy. The method I have used is to reflect on my own thoughts, based on my experiences, and to relate these thoughts to some of the relevant literature. The text illustrates what the rights and opportunities to influence and participate look like for the children in their everyday lives at preschool. I also relate these issues to the preschool curriculum and its interpretation and reflect on the democratic approach that is supposed to permeate our preschool. One of the main results of this essay is the importance of pedagogues’

communication and their willingness to take advantage of each other’s thoughts. The essay also addresses the fact that the children’s interest should be seen as a basis for their learning and reflects on the importance of play for children’s learning, as well as the ambition of pedagogues to impose structure and order on the activities. However, the results cannot be generalized to pedagogues’ work in general but they represent my own thoughts and knowledge that has acquired a greater depth.

Keywords: Democracy, participation, influence, empowerment, children, educators, attitudes, preschool curriculum

2 Titel: I dag blir det inga cyklar…

En essä om barns delaktighet och inflytande i förskolan Författare: Katarina Stridsberg

Mentor: Ursula Naeve-Bucher Termin: HT 2011

Sammanfattning

Min essä har utgått ifrån händelser i mitt yrkesverksamma liv som jag inte tycker mig ha reflekterat klart över. Syftet med essän har varit att synliggöra vilka konsekvenser pedagogers förhållningssätt och syn på barn samt deras föräldrar har för barnens vistelse på förskolan.

Syftet har även varit att belysa barns rätt till delaktighet i – och inflytande över - sin vardag på förskolan eftersom jag anser att dessa frågor inverkar på varandra och har betydelse för hur deras lek och lärande ser ut. Frågeställningarna är hur barns medbestämmande ser ut vad gäller leken på förskolan, på vilket sätt barns delaktighet syns i förskolan, på vilket sätt pedagogerna skapar möjlighet för barnens inflytande samt hur förskolan arbetar med demokratibegreppet. Metoden som jag använt är att reflektera och att skriva utifrån mina funderingar samt relatera till relevant litteratur. Texten belyser hur rätten och möjligheten till inflytande och delaktighet ser ut för barnen i deras vardag och relaterar även till förskolans läroplan och dess tolkningsmöjligheter. Jag reflekterar även kring det demokratiska förhållningssätt som enligt läroplanen ska genomsyra våra förskolor. Ett av de huvudsakliga resultaten är betydelsen av att man som pedagog kommunicerar och är villig att ta del av andras tankar. Texten behandlar också att barnens intressen bör ses som en som grund för deras inlärning. Lekens betydelse för barnens lärande och pedagogernas vilja att skapa struktur och ordning över dagarna är också frågor som jag reflekterar över i essän. Resultaten går inte att generalisera till pedagogers arbete i allmänhet utan det är mina egna tankar och kunskaper som fått ett större djup.

Nyckelord: Demokrati, delaktighet, inflytande, medbestämmande, barn, pedagoger, förhållningssätt, förskolans läroplan

3

Innehåll

Abstract ... 1

Sammanfattning ... 2

Innehåll ... 3

Min berättelse ... 4

Syfte/Dilemma/Frågeställningar ... 8

Metod ... 9

Våra styrdokument ... 10

Begreppen demokrati, delaktighet och inflytande ... 13

Pedagogers förhållningssätt ... 15

Bemötande av barn ... 18

Bemötande av föräldrar ... 21

Regler och rutiner ... 22

Perspektiv som gynnar barns inflytande ... 25

Inflytande och delaktighet i barnens förskoledag ... 28

Leken och miljön ... 30

Att utgå från barnens intressen ... 32

Slutord ... 33

Referenser ... 35

4

Min berättelse

Hej då mamma!

Linus¹ står i det öppna fönstret tillsammans med hans fröken Maria och vinkar till mig. Jag vinkar tillbaka medan jag går ut genom grinden från hans förskola. Jag går en bit och vänder mig om för att se om han står kvar och vill vinka mer. Jag ser hur han och Maria diskuterar något och skrattar tillsammans medan de bara ser varandra, mig har de redan glömt. Denna morgon när vi kom till hans avdelning kom Maria emot oss redan i hallen och sa:

 Hej Linus! Vad bra att du kom, jag skulle behöva hjälp med vad vi ska hitta på i skogen idag.

Linus som vanligtvis krånglar och kan bli väldigt ledsen på morgonen när han ska lämnas, speciellt när en del av fröknarna ska ta emot honom, lyser upp och säger:

 Jag gillar blåbär, det finns i skogen.

 Bra idé, vi kan plocka blåbär tillsammans allihop säger Maria. Vi frågar de andra barnen om de också tycker det. Nu vinkar vi till din mamma och så går vi in och hör med de andra om de gillar din idé.

Jag går vidare på gångvägen som jag går varje morgon till den förskola jag själv arbetar på.

Det känns i luften att det kommer att bli en varm dag, solen värmer fast det är så tidigt på morgonen. Fåglarna kvittrar högt men de syns inte mellan alla blad på träden i skogsdungen som jag går förbi. Det känns bra att gå till arbetet, jag vet att det här kommer bli en bra dag.

Det är så skönt att inte ha den där känslan av samvetskval och må dåligt efter att ha lämnat Linus och gå och undra hur han mår under dagen.

Jag funderar på varför det fungerar så olika beroende på vem som tar emot Linus på morgonen. Alla som arbetar där är verkligen gulliga och snälla med barnen men som förälder märker jag skillnad i hur de tar emot mitt barn på morgonen. Även om alla känner Linus och vet att han kan bli ledsen, så är det inte alla som gör det där lilla extra som gör att han känner sig välkommen och sedd. Någon sitter kvar vid ett bord med pappersarbete och tittar knappt

1 Alla namn som förekommer i texten är fingerade utom namnet på min son Linus.

5

upp när Linus kommer in på morgonen. En annan fröken sa irriterat en morgon till Linus, medan han höll krampaktigt i mitt byxben:

 Sluta sjåpa dig, du vet ju att mamma kommer när hon jobbat klart.

Sen vände hon sig mot mig och sa:

 Gå du bara, jag håller i honom.

Linus skrek hysteriskt när jag gick. Den dagen hade nog både jag och Linus ont i magen.

Några av dem ”ser” inte barnen i de här situationerna på det sätt som jag som förälder önskar att de gjorde.

Jag fortsätter min promenad mot arbetet, jag ser på långt håll att några av barnen redan är ute och leker på gården. Jag tänker på vad vi ska göra idag. Det är onsdag, vår utflyktsdag. Skönt att jag hann förbereda det mesta vi ska ha med oss till skogen. Luppar, små burkar att samla småkryp i, böcker om insekter, extrakläder till barnen som ofta lyckas blöta ner sig. Ja just det, kameran måste jag lägga ner i ryggsäcken och påminna vår köksa om de barn som inte får äta fläskkött. Och Moa som är vegetarian får jag inte glömma att säga till om. Vi ska ju grilla korv till lunch. För att komma in till personalingången måste jag gå förbi på utsidan av staketet till förskolans gård. Barnen hejar glatt och flera av dem kommer fram till staketet och vill ha en kram. Jag hör att någon bakom mig snyftar. Det är Tim som går på avdelningen bredvid min som sakta kommer gående hand i hand med sin pappa.

 I dag är det ingen bra dag, säger Tims pappa till mig.

Jag undrar förståss vad som hänt och varför Tim är så ledsen.

Tims pappa fortsätter:

 Han gillar inte onsdagarna, han är trött på att ha skapande varje onsdag. Han vill helst gå till skogen med Pontus.

Pontus går på min avdelning och är Tims bästa kompis.

 Ja men det kan vi säkert lösa, säger jag, eftersom jag inte tycker att det är något problem att ta med Tim till skogen.

 Gå in och prata med fröknarna på Tims avdelning så går det säkert bra att han går med oss till skogen.

6

 Tack! Säger pappan som ser lättad ut, Tim ser mycket gladare ut och torkar bort tårarna från kinderna.

 Vi ses snart, säger jag till Tim.

Jag går sen vidare till personalingången. Jag går in i personalrummet och häller upp en kopp kaffe, sätter mig i soffan och bläddrar i en tidning. Tänk att jag hann med att sitta en liten stund innan jag börjar arbeta. När jag druckit upp kaffet går jag in till min avdelning, jag ser att barnen som är kvar inne håller på att klä på sig. Jag kikar in till avdelningen bredvid där barnen sitter vid borden och ska starta med någon form av skapande verksamhet. Barnen är glada och förklarar i munnen på varandra att i dag ska de hålla på med lera. Pedagogen hälsar glatt på mig. Jag meddelar att vi går iväg till skogen som planerat och att vi kommer hem lagom till mellanmålet.

Då ser jag Tim som sitter ihopkrupen i en soffa och gråter, han kramar en kudde hårt och ser verkligen ledsen ut.

 Ja, jag förstår inte problemet, säger pedagogen och tittar på mig samtidigt som hon nickar mot Tim. Hon fortsätter:

 Pappan tycker att Tim ska få vara med och bestämma själv vad han vill göra, men det fungerar ju inte riktigt så. Eller hur? Hur skulle det se ut om alla barn fick göra precis som de ville, ingen ordning alls. Nu kommer han säkert sitta där och tjura som vanligt hela förmiddagen och inte göra någonting av det vi tänkt.

Jag berättar om mitt möte med Tim och pappan och säger att det är helt okej att Tim följer med oss idag till skogen. Tim tittar upp från soffan. Till min förvåning hör jag att min arbetskamrat säga:

 Nej, det kan jag bara inte gå med på. Vi har bestämt att vi ska ha skapande på onsdagar, vi går ju till skogen på måndag igen, han får sin skogsdos då. Barnen har fått rösta här inne på morgonen, så de har varit med och bestämt att vi ska arbeta med lera idag, det räcker väl? Vi kan inte låta barnen och deras föräldrar ta över hela verksamheten på det här sättet, de måste respektera oss och vår planering.

Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle göra. Tim låg helt förstörd i soffan och det kändes att jag verkligen svek honom, jag hade ju så gott som lovat att det gick bra att han

7

kunde följa med oss. Jag hade inte en tanke på att personalen på avdelningen skulle ha någon anledning till att säga något annat. Samtidigt ville jag inte diskutera saken framför alla förväntansfulla barn som satt med en varsin lerklump i händerna. Det gjorde verkligen ont i hela mitt hjärta när jag såg hur Tim tittade på mig när jag backade ut genom dörren och gick till de barn som väntade på att få gå iväg till skogen.

Jag har även erfarenhet av en annan situation som skaver i mig utifrån ungefär samma tankar.

Jag och några barn står inne i vår hall på förskolan, barnen har satt på sig sina skor ovanligt fort och står nästan och hoppar av iver att få komma ut. Barnen pratar i munnen på varandra, de skrattar och gestikulerar och försöker göra det begripligt för mig vad de ska göra.

 Fröken, kan vi få låna din nyckel till uteförrådet?

 Självklart, vad ska ni hitta på?

 Vi ska fortsätta leken, säger en pojke glatt.

 Ja med bussarna, fortsätter en flicka.

 Vi behöver cyklarna i förrådet annars har vi ju inga bussar, fortsätter en annan pojke.

Jag hämtar mina nycklar och säger till dem att de får gå ut på gården och be någon av de fröknar som är ute om hjälp att få upp dörren till förrådet eftersom jag måste fixa några saker på avdelningen innan jag kommer ut.

Dagen innan hade barnen lekt tillsammans på förskolans gård. De skjutsade varandra på cyklar och deras lek bredde ut sig över hela gården. Många barn deltog i leken även om det var ett par av de äldsta som ledde leken var alla med på olika nivåer. Nu ville alltså barnen fortsätta sin lek. Jag ser dem springa i full fart skrattande ut på gården och jag själv går in på avdelningen igen.

Efter tjugo minuter kommer jag ut och ser då att barnen som lånat mina nycklar står i en kö utanför förrådet, dörren var fortfarande låst. Två pedagoger står ett par meter ifrån barnen och när de ser mig komma räcker den ena fram mina nycklar och säger:

 Snart tröttnar de nog och inser att det blir inga leksaker och cyklar idag.

8

 Men varför det, undrar jag, de vill så gärna fortsätta med det de höll på med igår.

 Jag tycker de kan behöva använda sin fantasi någon gång, de behöver väl inte alltid ha saker i förrådet, så nu har vi bestämt att i dag öppnar vi inte.

 Vad synd, för de hade verkligen roligt i går, hör jag mig själv säga.

 Och för den delen är det ändå snart dags att gå in, säger den pedagog som stått tyst under samtalet.

Jag tittar på klockan och ser att det nästan är en timme kvar innan det är lunch. Jag känner hur arg och irriterad jag blir och är i mina tankar övertygad om att problemet är att de inte orkar städa in leksakerna innan lunchen, men jag säger inget mer. Barnen står fortfarande i kö, men nu är de utan den glädje som jag såg hos dem när de berättade om sina lekidéer för mig. Den första pedagogen ser att jag inte alls håller med dem och säger snabbt till barnen:



Barnen tittar på varandra och de går sakta bort från förrådet. Två barn går och sätter sig på en bänk, där sitter de tysta. En flicka går till en gunga och sätter sig och gungar sakta själv. Den gnista som jag sett hos dem tidigare var som bortblåst.

Syfte/Dilemma/Frågeställningar

Det jag vill synliggöra i min essä är vilka konsekvenser pedagogers förhållningssätt och syn på barn och föräldrar har för barnens vistelse på förskolan. Samtidigt vill jag belysa barns rätt till delaktighet i sin vardag på förskolan eftersom jag anser att dessa frågor inverkar på varandra och har betydelse för hur deras lek och lärande ser ut. I läroplanen står det att vi ”ska ge utrymme för barnens egna planer, fantasi och kreativitet i lek och lärande såväl inomhus som utomhus” och även att ”förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att uttrycka tankar och åsikter och därmed få möjlighet att påverka sin situation” (Lpfö 98, 2010:7,12). Vi pedagoger utgår från samma läroplan i vårt arbete med barn men ändå tolkas den olika. Mitt dilemma är att jag ser att barns tankar och idéer ofta kommer i andra hand eller inte får komma fram på grund av att pedagoger ser det som om att barnen tar över deras redan inplanerade aktiviteter eller att barnen bestämmer för mycket. Jag tror att det finns stora möjligheter för barn att få vara mer delaktiga utan att de på något sätt tar över verksamheten,

9

och att de då kan ses som ett bidragande till mer meningsfulla aktiviteter för dem. De frågeställningar jag tänkt ta upp för att belysa mitt syfte i relation till mina ovanstående berättelser är följande:

 Hur ser barns medbestämmande ut vad gäller leken på förskolan?

 På vilket sätt syns barns delaktighet i förskolan?

 På vilket sätt skapar pedagogerna möjlighet för barnens inflytande?

 Hur arbetar förskolan med demokratibegreppet?

Jag vill också se mer på och reflektera över mitt eget handlande i situationer då jag inte har samma tankar som en del kollegor i fråga om barns samverkan och inflytande. Vad är det som gör att det är svårt att ifrågasätta en kollegas beslut, även om jag själv är övertygad om att det skulle vara bra för barnen om vi som pedagoger kunde vara lite mer flexibla i vårt arbete? Även om jag tycker att barnen behandlas fel ibland så känner jag att det är jag som inte gör rätt i vissa situationer, jag överger barnen i de här situationerna. Det borde inte vara mina kollegor jag irriterar mig på, utan mig själv som inte visar att det är på barnens sida jag står på när jag känner att det behövs.

Metod

Maria Hammarén tar upp skrivandet som ett sätt att begrunda sina egna erfarenheter, att skriva ner sina tankar kan vara ett sätt att kunna se på sig själv från ett perspektiv utifrån och därigenom ompröva sina tankar och få en ny förståelse (Hammarén, 2009:5,7). Jag har valt att skriva min uppsats i essäform vilket innebär att jag utgår från egna upplevda erfarenheter och dilemman från mitt arbete. Att skriva essä är ett sätt att skriva på som utformats på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Den metod jag kommer att använda mig av är att reflektera. Jonna Hjertström Lappalainen skriver att reflektera är att stanna upp och se på sig själv utifrån och få nya perspektiv på sitt handlande (Hjertström Lappalainen, 2009:18).

Genom att använda mig av reflekterandet som metod vill jag kunna se på mitt eget tillvägagångssätt utifrån och därmed försöka förstå andra alternativa sätt hur man kan göra i

10

framtiden i liknande situationer. Hjertström Lappalainen skriver att filosofen Immanuel Kant beskriver reflektion som en mänsklig förmåga att se på olika kunskaper och se vad som är riktigt, men det innebär även att se på sig själv både som subjekt och objekt (Ibid:19f). Att backa och fundera på händelser och försöka se på sig själv ur andra perspektiv hoppas jag ska kunna hjälpa mig att se på saker på nya sätt. Hjertström Lappalainen menar också om man ska kunna reflektera måste man kunna föreställa sig en annan verklighet för att kunna se nya möjligheter (Ibid:35). Detta anser jag är viktigt för att kunna förstå varför människor gör på olika sätt, inklusive mig själv, och utifrån det komma fram till hur man kan göra för att förändra det som man inte riktigt tycker fungerar.

Våra styrdokument

Margareta Normell beskriver hur barnsyn och pedagogens roll har förändrats. Synen på hur barn lär sig har utvecklats från att pedagogen lärde ut och barnen tog in den lärdomen till att barnen medverkar mer i sitt lärande. Tidigare uppfostrade de vuxna barnen och utbildade dem, på ett hårdare sätt än idag, till goda medborgare. Man övervägde inte att ta med barns egna tankar, idéer och funderingar i utbildningen. Förhållningssättet mot lärarna speglades av respekt, observans och foglighet och synen på lärande var att barnet var mottagare av lärdom från de vuxna (Normell, 2004:19). Förskolans läroplan kom 1998 och är utformad utifrån FN:s barnkonvention som är ett globalt dokument som uttrycker barns rättigheter. Det som är grundläggande i läroplanen är barnperspektiv och barns rättigheter. Det som tas upp är bland annat mål att sträva emot, som exempelvis vad barnet ska lära sig i förskolan. Utvecklingen och barnets lärande ska ske i samspel mellan miljö, material och pedagogens förhållningssätt och kunnande. Sammansättningen av läroplanen vilar på demokratiska värderingar och förhållningssätt mot andra människor (Karlsson, 2009:17,34). Utifrån mina egna erfarenheter har jag en bild av att det i slutet av 80-talet inte alls var samma krav på pedagogerna som jag ser att det är idag. Det var mer utformat som barnpassning under föräldrarnas arbetstid än det pedagogiska arbete som bedrivs idag. Det är dock oklart om så var fallet eller om det var jag som inte var speciellt insatt i de pedagogiska tankar och diskussioner som jag ofta ser, hör och medverkar i idag. Min erfarenhet är att pedagogerna inte reflekterade kring de bakomliggande orsaker och funderingar till varför man handlade som man gjorde. Rutiner och regler gjorde att arbetet oftast flöt på ett sätt som var inrutat och lugnt. Alla visste vad som gällde även om man inte visste varför man gjorde det. Min erfarenhet är att barnen inte hade så mycket att

11

säga till om, allt var förutbestämt och reglerat så att det skulle passa pedagogerna på bästa sätt. Det har hänt mycket med arbetet på förskolan under mitt yrkesverksamma liv. Frågan är om det är vi pedagoger som vill att vi ska ha kommit längre i vårt arbete eller om utvecklingen verkligen gått framåt. Har det verkligen blivit någon skillnad för barnen? I och med att förskolans läroplan kom borde i alla fall pedagogernas arbetssätt ha förändrats en hel del.

Jag kommer att lyfta fram det som står i styrdokumenten som kan vara orsak till den för barnen positiva utveckling som skett. Ett av dessa dokument är FNs barnkonvention som tar upp barns rättigheter och består av femtiofyra olika artiklar. Den artikel som behandlar mina frågeställningar och som pedagoger har att rätta sig efter är artikel 12 som handlar om barns rätt till egna åsikter.

Artikel 12

Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (Konventionen om barns rättigheter, 2006:38).

Detta citat ser jag som en möjlighet för barn att få säga sin mening på olika nivåer. På förskolan kan det exempelvis handla om att barn får säga vad de vill lära sig eller göra. Men förutsättningen för det är att en vuxen lyssnar på barnets tankar. Jag vill här verkligen påvisa att min egen uppfattning inte alls är att barn ska få bestämma och göra precis vad de vill. Det jag vill säga är, att om pedagoger verkligen lyssnar på barnen så tror jag att vi kommer långt.

Det är säkerligen många gånger som det kan vara svårt att låta barnen få besluta och göra allt efter sina egna viljor, men att bara ha lyssnat och tagit del av deras åsikter och prata om saken tror jag är viktigt för barnet. Att pedagoger visar att barnens åsikter blir hörda även om det är omöjligt för pedagogerna att alltid uppfylla barnens önskningar. Detta anser jag är en del av de demokratiska värden vi ska förmedla och arbeta med. Jag vill också ta upp förskolans läroplan som behandlar demokrati och barns inflytande i förskolan på flera ställen. Under förskolans värdegrund och uppdrag står det:

12

Värdegrunden uttrycker det etiska förhållningssätt som ska prägla verksamheten. Omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser. Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder.

Att hävda grundläggande värden kräver att värderingar tydliggörs i den dagliga verksamheten. Verksamheten ska bedrivas i demokratiska former och därigenom lägga grunden till ett växande ansvar och intresse hos barnen för att de på sikt aktivt ska delta i samhällslivet (Lpfö 98,2011:4).

Min tolkning av värdegrunden är att den är viktig och att det är något vi har att leva upp till.

Min erfarenhet är att det är många gånger som pedagoger har tankarna någon helt annanstans än bland alla dessa kloka ord. Därför tror jag att värdegrunden måste hållas levande så att vi hela tiden blir påminda om vilket förhållningssätt vi ska ha tillsammans med barnen och varandra. Jag tänker tillbaka på situationen då barnen fick stå i kö utanför förrådet och vänta i tjugo minuter utan att någon pedagog sa till dem att det inte var någon mening för dem att stå där. Jag har svårt att se det som ett bra sätt att visa barn ett etiskt förhållningssätt som vi vill att de ska ta del av. Samtidigt som mitt eget agerande är precis lika dåligt eftersom jag inte stod på mig i samma situation. Jag återkommer till detta senare i min essä. Linus som på sitt sätt visade vad han tyckte när han var ledsen på morgonen fick inte heller ta del av en pedagog som var en god förebild av hur vi ska agera i ett demokratiskt samhälle då han blev tvångshållen och överkörd med hårda ord.

Även under rubriken barns inflytande finns det mål och riktlinjer som hävdar barns rätt till medverkan:

I förskolan läggs grunden för att barnen ska förstå vad demokrati är. Barnens sociala utveckling förutsätter att de alltefter förmåga får ta ansvar för sina egna handlingar och för miljön i förskolan. De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för bör ligga till grund för

13

utformningen av miljön och planeringen av verksamheten (Lpfö 98,2011:12).

Det är mycket som pedagoger i förskolan ska leva upp till och som ofta tolkas på olika sätt.

Vad menas exempelvis med att bedriva verksamheten i demokratiska former? Det kan säkert ses på många olika sätt beroende på vilken situation man befinner sig i. Jag tänker tillbaka på Tim som så gärna ville gå till skogen med sin kompis. Pedagogen som sa nej ansåg säkerligen att de använt sig av demokratiska former då de på morgonen röstat om vad majoriteten av barngruppen ville göra. Hon kanske inte alls förstod min tanke om att ta med honom bara för att han ville det, eftersom det inte skulle vara demokratiskt mot de andra barnen om just Tim fick gå till skogen och ingen annan. Både jag och den andra pedagogen skulle ha kunnat visa på att vi hade följt läroplanen, där jag ville ge Tim inflytande över sin dag och hon kunde visa på demokrati genom röstningen.

Begreppen demokrati, delaktighet och inflytande

”Människors lika värde och rättigheter är grundläggande i en demokrati” (Sveriges Riksdag, 2011). Elisabeth Arnér anser att utbildning och fostran är något som är tvunget för att skapa ett demokratiskt samhälle där alla ska kunna göra sin röst hörd. Men för att samhället ska bli demokratisk krävs det att människor strävar efter att alla ska bli hörda och att alla tar sitt ansvar för det man gör. Även för konsekvenserna av sitt handlande för att tillvaron ska bli ansvarsfull. Demokratisk blir ingen av sig själv utan det är något som sker i samspel mellan människor och då skapas möjlighet till inflytande och delaktighet. Arnér fortsätter med att skriva att förskolan är en plats där demokrati har stora möjligheter eftersom många barn och vuxna möts och utvecklas socialt. I förskolan ges tillfällen för barn att skapa goda relationer och att utvecklas till självständiga individer vilket bidrar till ett klokt beslutsfattande utifrån ett större perspektiv än bara utifrån sig själv. Barns förståelse av demokratins skyldigheter och rättigheter är beroende av de vuxnas förhållningssätt eftersom de är viktiga förebilder (Arnér, 2009:22ff).

Linus och kamraterna på hans förskola får ta del av Marias sätt att vara och det gör att de får en insyn i hur människor kan behandla varandra på ett demokratiskt sätt. Hennes uppträdande lyser av samspel mellan människor. Samtidigt som de också får ta del av det bemötande den

14

andra pedagogen utför som är mer auktoritärt och styrande över barnen. Jag anser helt klart att barn ska vara delaktiga, ha inflytande och att vi tillsammans ska ha ett demokratiskt förhållningssätt. Men jag inser också hur svårt det är att få med alla barns tankar och åsikter.

När jag själv tog mig tid att lyssna på Tims önskan att få gå till skogen så hade inte min kollega samma tid över att fundera på detta. Barngrupperna är stora och det är mycket som pedagogerna ska göra utanför barngruppen. Jag har försökt reflektera över mitt eget handlande och inser att jag inte lyssnar på alla barn vid alla tillfällen. Tyvärr har jag en erfarenhet av att det är de barn som syns och hörs mest som är de som oftast får sin röst hörd vilket jag anser också gäller för vuxna. Framför allt är det vuxnas tankar och åsikter som kommer fram i förskolans värld även om man mer och mer börjar ta del av barns tankar.

Signalerna som vi ger till barnen vid dessa tillfällen utgår inte från demokratiska värderingar som vi vill att barnen ska få ta del av. Mina tankar kanske är alldeles för kritiska, men att säga att vi inom förskolan är alltigenom demokratiska blir svårt för mig eftersom dagarna till största del är förutbestämda utifrån oss pedagoger. Vi säger att vi arbetar demokratiskt och lyssnar på barnen, men sedan gör vi som vi anser är bäst eller enklast ur pedagogisk synvinkel.

Arnér beskriver sin egen uppfattning av begreppen inflytande och delaktighet som två olika begrepp trots att de ofta används synonymt både i dagligt tal och inom forskningen. Hon menar att tolkningen är beroende på i vilket sammanhang det tas upp i. Enligt Arnér handlar inflytande mer om att barns åsikter tas till vara på ett påtagligt sätt och att de genom delaktighet får ta del av något som redan är bestämt av andra. Barn söker meningsfullhet i sin vardag på förskolan, men det är pedagoger som avgör med sitt förhållningssätt om det är möjligt för barnen att inspireras vidare genom en positiv inställning från de vuxna och det förtroende barnen känner att de får. Vuxna har makten att bestämma om barns röster ska höras eller inte. Det förekommer mer att barn ses som delaktiga medan inflytande kommer i andra hand (Arnér, 2009:14).

På min arbetsplats har begreppet delaktighet för barnen många gånger tagits upp tillsammans med begreppet inflytande. Precis som Arnér tar upp används det synonymt utan en tanke på att innebörden kan ses på olika sätt. När jag funderar närmare på hennes tolkningar så känns ordet inflytande på ett djupare plan än delaktighet. Om man låter barnen få inflytande så utgår vi från deras intressen och tankar ifrån grunden och inte som när vi låter dem vara delaktiga i

15

det vi som pedagoger redan förutbestämt. Arnér skriver också utifrån Deweys tankar att små barn måste känna att de har en betydelse och även känna att de har möjlighet att få ansvara för sina egna relationer och initiativ för att kunna stärka sin känsla för ansvar för det gemensamma (Arnér, 2009:79). Rauni Karlsson skriver i sin avhandling Demokratiska värden i förskolebarns vardag att barns deltagande i olika sociala sammanhang i förskolan gör att de lär sig ta ansvar, visa hänsyn och respekt som leder till att barnet förstår demokratiska värden.

Hon skriver också att barn litar på att vuxna har kunskaper om vad som är moraliskt rätt och fel vilket pedagoger bör ta hänsyn till när demokratiska värden utformas (Karlsson, 2009:16,21). Detta gör att pedagoger har ett viktigt arbete. Att verkligen se alla barn och lyssna på deras åsikter, men även att visa att vi själva står för dessa tankar gentemot varandra som vuxna och inte kör över någon annans åsikter. Mina tankar hamnar åter igen på förskolegården då jag inte står för min uppfattning ifråga om barnens rätt till att få använda cyklar i sin lek. Jag anser att det inte var demokratiskt riktigt av mig att inte säga något till de andra pedagogerna. Min reaktion på det blev istället att i fortsättningen skynda mig att öppna förrådet innan någon annan hunnit få för sig att det ska vara en leksak- och cykelfri dag. Det är viktigt att tänka på vad jag förmedlar till barnen när jag gör på det sättet. Barnen vänder sig inte till dessa pedagoger längre när de vill komma in i förrådet. Hur kan de i sin tur påverka förskolans demokratiska utveckling när alla pedagoger inte blir lika delaktiga i förskolans och barnens vardag? Enligt Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi kan demokrati inte läras ut till barn utan det är en fortlöpande process som vi lever i och gör tillsammans hela tiden, därför måste barnen medverka och pedagoger tro på deras dugligheter (Åberg & Lenz Tauguchi, 2007:64f). Min hållning i situationen mot mina arbetskamrater borde sett ut på ett helt annat sätt om jag vill att barnen ska ta efter ett demokratiskt förhållningssätt.

Pedagogers förhållningssätt

Margareta Normell ställer sig frågan ”Hur kommer det sig att vi känner oss väl till mods med vissa människor och illa till mods med andra?” (Normell, 2004:11). Normell tar också upp psykologen Daniel Gormans tankar om skillnader i emotionell intelligens, det vill säga den förmåga vi har att hantera känslor. Gorman menar att det inte är en hög utbildning som skapar en framgångsrik person utan den emotionella mognaden, att förstå andras och egna känslor har en större betydelse. Utbildningen har egentligen endast stor betydelse när det gäller att anställas. Kännemärken för att man nått en känslomässig mognad är förmågan att känna

16

skuld, sorg och omsorg (Ibid:12,17). När jag läser detta så håller jag med om att människor har olika sätt att bemöta olika individer och att det hör ihop med deras känslomässiga förmågor. Maria som tog emot Linus på ett bra sätt den morgon jag beskrivit i min berättelse är en outbildad ung tjej. Hennes bemötande av alla barn, inte bara Linus, är alltid bra och helt naturligt. Jag är helt övertygad om att hon är helt ärlig och verkligen tycker att det är roligt när barnen kommer på morgonen. Både hennes kroppsspråk och sättet hon agerar på visar att hon tycker om arbetet hon har tillsammans med barnen. Jag ser att Linus märker det här och alltid känner sig välkommen och betydelsefull.

Det är många gånger som jag arbetat med människor som inte har haft rätt utbildning för att arbeta inom förskolan men som har haft en känsla för hur man på ett bra sätt arbetar med barn. Det har märkts att barnen fattat tycke för dessa personer. Detta anser jag själv är en förutsättning för att kunna arbeta inom yrket. Jag har också stött på utbildade förskollärare som blivit anställda väldigt fort eftersom de har rätt utbildning och där det visat sig att de inte alls passat till att arbeta med barn.

Mina tankar förs tillbaka i tiden till min egen barndom då jag gick på något som på den tiden kallades för lekis. Mina minnen från den tiden är blandade men jag har inga minnesbilder av att det var en särskilt rolig tid där. Min fröken var som jag kommer ihåg det sträng och auktoritär, jag minns känslan av att hon hela tiden stod över oss barn och bestämde allt vi skulle göra under de timmar vi vistades där. Den känslan anar jag kan finnas hos både barn och vuxna som känner att de är i underläge. Jag har inget minne av att jag tyckte om min fröken däremot en känsla av respekt och lite rädsla. Det starkaste minnet jag har därifrån är att vi barn sitter tysta vid ett bord med skrivböcker framför oss och att fröken står och säger hur vi ska göra i böckerna. Dessa böcker har jag sparade, man kan se hur mycket jag har suddat och gjort om, jag förstod antagligen inte uppgifterna som skulle utföras. Samtidigt minns jag Lena, en extrafröken som hjälpte till där på lekis. Hon lekte med oss barn och intresserade sig för vad vi gjorde. Hon var snäll och var den som jag vände mig till om jag ville något. När jag tänker tillbaka så är det Lena jag minns på ett sätt som inte alls stämmer överens med min riktiga fröken, som jag inte ens minns namnet på. Vad beror detta på, att jag har minnen som känns mycket bättre av Lena som antagligen inte hade samma utbildning som vår respektingivande fröken som säkert framstod som en mycket duktig pedagog på den tiden?

För egen del är jag övertygad om att det berodde på Lenas förhållningssätt mot oss barn som

17

gjorde att vi kände oss väl bemötta. Jag är också säker på att jag fick mer lärdom av att känna att jag betydde något med en snäll omtänksam fröken i stället för en som bestämde vad och hur jag skulle lära mig, och även att det skulle ske samtidigt som alla kompisar skulle lära sig precis samma sak.

I dag är det meningen att barn är mer involverade i sitt lärande och att deras kunnande lyfts fram. Relationen mellan barn och vuxen har en stor betydelse för hur lärandet ska se ut och utvecklas både för barnet och den vuxne. Pedagogers fallenhet för att frambringa goda relationer och pedagogens personliga kvaliteter har idag en större betydelse än tidigare (Normell, 2004:20). Även Arnér menar att barn vet att vuxna kan påverka deras liv om det ska bli så bra som möjligt eller inte och att det är hur de vuxna bemöter dem som gör om de ska trivas eller inte på förskolan (Arnér, 2009:10,12). Min tolkning av Arnérs och Normells åsikter är att de menar att det hänger på pedagogens bemötande av barnet om det ska bli en bra relation som kan ge förutsättningar till en positiv trivsel och lärande för alla inblandade.

Den pedagog som höll i Linus den morgon han var ledsen tror jag kommer ha väldigt svårt för att utveckla en bra relation mellan dem. Hela hennes sätt att vara mot barn och föräldrar talar emot det bemötande som pedagoger borde sträva efter. Arnér skriver att om barnen är det viktigaste vi har som så många säger, så fordras det att barnen får säga sin mening om vårt förhållningssätt till dem (Ibid:41). Jag anser att ett förhållningssätt som tillåter detta är ett krav. Enligt Arnér är detta något som håller på att utvecklas inom förskolan och som kommer leda till att barn möts av större respekt av vuxna (ibid:41).

Jenny Gren menar att för att arbeta som pedagog behövs kunskaper inom psykologi, metodik, pedagogik men även en god etisk och moralisk kompetens. Ett kunnande om de grundläggande demokratiska värdena är också ett måste eftersom det visas i de mänskliga mötena som sker hela tiden tillsammans med barnen. Enligt läroplanen så ska barnen kunna växa in i ett etiskt tänkande och göra egna val av normer och värderingar. Detta gör att pedagogerna först själva måste kunna reflektera och ta ställning i etiska frågor (Gren, 2003:9).

Lotte Alsterdal tar upp erfarenhet som ett kunnande i sin text ”Det tredje ögat” . Hon anser att den kunskap man får genom att ha arbetat länge är en kunskap i sig. Men Alsterdal menar inte att det räcker med erfarenhet utan man måste även ha en blick och en känsla för att kunna handskas med olika svåra situationer och en känsla för att arbeta med och möta olika

18

människor. De faktakunskaper man behöver kan läras in teoretiskt men ”det tredje ögats”

kunnande är lika betydelsefullt och det måste finnas en balans mellan den kunskap som grundar sig i en god omdömesförmåga och faktakunskaper (Alsterdal, 1999:2,3). När jag började studera till förskollärare anade jag inte hur mycket kunskap jag saknade i mitt arbete med barnen eller i mitt liv överhuvudtaget. Ju mer kunskap jag fått desto mer förstår jag hur betydelsefullt det är och jag förstår att det är viktigt att även i fortsättningen ta del av mer vetande. Så jag håller med om att kunskap är viktigt men jag själv har ansett att det inte hjälper hur mycket kunskap eller erfarenhet en människa än har om hon inte har ett synsätt som visar på ett mänskligt och omtänksamt förhållningsätt. Men ju mer jag läser och lär mig desto mer övertygad blir jag om att det kan vara så att kunskapen som man tar in hjälper ens egen syn på olika människor att breddas och att ens förhållningssätt till andra människor därigenom också utvecklas.

Bemötande av barn

Begreppet förhållningssätt är nära knutet till etik som kommer från grekiskans ethos vilket betyder hemvist, sedvana, bruk, sätt att bete sig eller karaktär. Etiska värden är exempelvis självbestämmande och demokrati som är grunden till hur vi ser på livet. Den egna etiska kännedomen och det etiska tänkandet man har som pedagog har stor betydelse för hur ens förhållningssätt är mot barnen om det kan realiseras som det goda etiska perspektiv som läroplanen föreskriver. De etiska krav som ställs av pedagoger utifrån läroplanens grundläggande värden ska förmedlas till barnen i aktivt arbete tillsammans. Vilket betyder att pedagogerna måste ha dessa värden helt klart för sig och att de är integrerade i både deras tankar och i deras handlande för att kunna vara goda förebilder. Det har väldigt stor betydelse hur värdena ses av pedagogen eftersom det är det som är kärnan i hur förhållningssättet är mot barn och föräldrar och det som verksamheten präglas och byggs upp av. En del begrepp som exempelvis integritet eller demokrati ses som självklarheter men kan ges olika förklaring till beroende på vem man pratar med. Men dessa värden ska inte tolkas utifrån egna personliga åsikter, som kan behövas omprövas, utan utifrån läroplanen som ingår i vårt etiska ansvar (Gren, 2003:13,17,21,29f). Mina tankar utifrån det Jenny Gren skriver är att läroplanen som är det styrdokument vi måste arbeta och utgå ifrån inte alltid är så genomarbetat och förankrat hos alla som arbetar inom förskolan som man skulle vilja. Jag kan bara se tillbaka på mig själv som arbetat i över tjugo år som barnskötare och vet hur lite jag själv varit insatt i allt

19

som står i läroplanen. Att bara ta för givet att alla som arbetar med barn är medvetna om allt som står i exempelvis värdegrunden är inte rätt mot varken barn eller pedagog. Jag anser att läroplanen måste hållas levande hela tiden genom diskussioner och aktivt arbete för alla inblandade. Detta är något som ledningen över förskolor måste ta tag i. Säkerligen ser inte detta ut på samma sätt på alla förskolor men mina tankar om detta utgår utifrån mig själv och den förskola jag arbetar på. Självklart måste man kunna tycka olika i situationer och ha diskussioner om detta vilket kan vara utvecklande. Men om det finns en grundläggande värdegrund som vi pedagoger står för i vårt arbete och försöker att inte ta med egna privata åsikter så tror jag att vi skulle komma långt.

Leif Strandberg skriver utifrån Vygotskijs tankar om ömsesidig påverkan, att dialoger och samtal bygger på ömsesidiga relationer där parter har möjligheter att påverka där olika uppfattningar finns (Strandberg, 2009:68). Strandberg samtalade med elever i ett projekt om inflytande då en elev uttryckte sina tankar om betydelsen av kommunikationer så här:

För att förstå varandra måste vi vara beredda att gå halva vägen var. Att gå halva vägen betyder inte att det blir precis hälften från varje sida, det viktiga är att det blir två färger som möts och blir en ny färg – kanske lila. Vi måste i alla fall vilja gå halva vägen (Strandberg, 2009:69).

Om jag återgår till min berättelse med barnen som ville använda cyklarna och på mitt eget förhållningssätt utifrån barnens perspektiv, så tror jag de blev besvikna på mitt förhållningssätt mot mina arbetskamrater. De märkte säkert min irritation samtidigt som jag inte stod upp för dem mot kollegorna. Parallellt anar jag deras frustration över att inte kunna göra någonting åt saken. Om nu detta stämmer så hade ett kontinuerligt arbete med diskussioner utifrån värdegrunden varit en förebyggande hjälp för oss alla.

Historiskt vilar Läroplanen på den humanistiska människosynen där alla människors lika värde är centralt och det är utifrån denna människosyn som självbestämmanderätt, integritet och respekt kommer (Gren, 2003:45,51). Jenny Gren beskriver Ingemar Hedenius förklaring av människovärde på det här sättet:

20

Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa är förmer än någon annan (Ibid:52).

Att se, bekräfta och ha ett kärleksfullt bemötande av barn är starkt förknippat med barnets identitetsutveckling, men pedagogens verkliga intresse är av betydelse för barnets självkänsla och egenvärde. Men att istället kränka ett barn vilket kan få självkänslan att sjunka kan upplevas olika eftersom människor har olika mått på vad som är en kränkning. Men alla har samma rätt till att få sin integritet respekterad. Integriteten är ett av de värden som vi pedagoger ska se till att barnet får förmedlat och gestaltat för sig. Vår verksamhet ska bygga på att barnets integritet respekteras och att den inte kränks. Detta kan vara ett svårt arbete eftersom barn är sårbara och håller på att utveckla sin egen identitet och kanske inte har sina egna gränser för sin integritet klar för sig. Det är omöjligt att aldrig kränka varandra, särskilt vuxna som kränker barn på grund av deras utsatthet. Men om pedagogen är medveten om den betydelse integriteten har och möter barn med det förhållningssätt som värdegrunden föreskriver så skapas det ett klimat med möjlighet till tillit mellan de medverkande (Ibid:61,99ff).

Min uppfattning är att både barn och vuxna kan ha olika uppfattningar om vad en kränkning är. Men jag anar att barnen som tappade leklusten totalt hade en känsla av att deras självkänsla sjönk efter att de blivit tillsagda att de inte fick använda sig av vad de ville i leken.

Jag själv anser att bara det att pedagogerna väntade ut barnen i tjugo minuter är kränkande.

Jag är väl medveten om att det kan ha funnits en god tanke från dessa pedagoger, att de verkligen ville att barnen skulle använda sin fantasi mer i sina lekar. De kanske hade sett något annat i den lek som förekom dagen innan och ville att den skulle utvecklas genom deras fantasi. Jag kan inte tänka mig att pedagogerna var ute efter att kränka barnen medvetet, men att det kan ske är det inget tvivel om eftersom vi vuxna har makten att bestämma över barn.

Det sätt pedagogerna använde, att med tystnad försöka få barnen att förstå att de inte skulle få öppna förrådet, anser jag är ett mindre bra förhållningssätt gentemot barnen.

Även Tim som låg ledsen och besviken i soffan kan ha känt sig kränkt. Det kan inte vara roligt att få ligga i soffan och vara ledsen varje onsdag bara för att man inte tycker om den aktivitet som är bestämd. Men pedagogen kanske inte alls hade tänkt på att Tim kunde känna

21

sig kränkt och inte respekterad utan att han bara blev ledsen för att han inte fick vara med och bestämma. Hur många gånger har jag inte själv varit den som sagt ifrån till barn och känt efteråt att det kanske inte var riktigt rätt att säga på det sättet eller varför sa jag ”Nej” istället för ”Ja”. Tyvärr tror jag att dessa svar till barn ofta kommer då vi pedagoger är stressade och inte har tid att tänka efter om det barnen frågar om går bra. Så kan det ha varit för min kollega, hon stod med en full barngrupp och skulle ha skapande och hade inte tid att ta hand om ett gråtande barn. Då hade antagligen övriga barn tröttnat och gått ifrån borden de satt vid.

Eller om hon sagt att Tim kunde följa med mig, såg hon då framför sig hur resterande barn började protestera och också ville följa med. Så är det allt för ofta, att vi får göra ett snabbt beslut för att det ska störa barngruppen i minsta möjliga mån. Jag själv inser att mitt agerande inte var bra alls. Jag borde ha lyssnat på Tim och hans pappa såklart men sen pratat med min kollega innan jag slängde ur mig till dem att det säkert går bra för Tim att följa med. För mig var det ett sådant enkelt beslut men jag satte min kollega i en väldigt jobbig situation eftersom hon gjorde ”fel” hur hon än gjorde och det berodde på mitt dåliga omdöme i den situationen.

Bemötande av föräldrar

Många föräldrar är oroliga för att lämna sina barn till förskolan eftersom det kan finnas en osäkerhet om att barnet inte tas om hand på bästa sätt. Barnen kan känna denna oro och det kan göra att separationen från sin förälder känns besvärligare än den skulle behöva göra eftersom barnet känner av förälderns osäkerhet. Då föräldrar lämnar sitt barn är det viktigt att förtroendet för förskolan och dess pedagoger och verksamheten är bra. Att barnen blir bekräftade och sedda är något föräldrar ser som betydelsefullt (Broberg mfl, 2006:180f). Jag håller med om att det är väldigt viktigt att kontakten med föräldrar till barn i förskolan är god.

Det underlättar för barnet om samarbetet mellan pedagoger och föräldrar kring barnet är tydligt så att barnet känner sig sett och betydelsefullt från båda håll vilket bidrar till att barnet känner sig tryggt. Jenny Gren menar att barn känner om förskolan och föräldrarna är samstämmiga även om de inte delar alla uppfattningar. Det åligger pedagogen att förhållandet mellan hem och förskola blir så bra som möjligt. Att som pedagog lyssna och visa ödmjukhet är ett måste för att föräldrar ska känna sig lugna i kontakten med förskolan. Som förälder är det lätt att känna underläge gentemot pedagoger. Detta eftersom de kan ses som det är de som har den största kunskapen och förälder ”bara” är förälder som inte har samma kunskaper (Gren, 2003:130,170f). Som förälder själv ser jag det som väldigt viktigt att kontakten är bra

22

med de pedagoger som arbetar med mitt barn och därför inbillar jag mig att de flesta föräldrar tycker det. Mitt intryck är att kontakten med barnen blir så mycket enklare och bättre om man har ett bra förhållande till barnets föräldrar. Nu när jag funderar över detta så måste jag erkänna att kontakten ser olika ut med olika föräldrar vilket kanske inte alls är så konstigt då alla människor är olika. Vissa föräldrar känner jag att jag har sämre kontakt med än andra.

Frågan är om det inverkar på mitt förhållningssätt mot deras barn. Det är något att fundera vidare över. För att vara säker på att det inte sker bedömer jag att pedagoger ska lägga mer arbete i relationen med föräldrar som de anser att de har sämst kontakt med. Detta har ju med alla föräldrars och människors lika värde att göra, eftersom pedagoger måste ge olika människor olika mycket för att de ska få samma sak.

Regler och rutiner

Nina Johannesen och Ninni Sandvik menar att stress, rutiner och regler är faktorer som gör att vi kan ha svårigheter med att se och höra barnens alla tankar och röster. Många barn i grupperna gör det omöjligt att ta del av alla barns åsikter, samtidigt är det förväntningar och krav som ligger på pedagoger utanför verksamheten med barnen som också måste utföras (Johannesen & Sandvik, 2010:97). Som jag tidigare nämnt anser jag att det är av betydelse att barn får göra sin röst hörd och att de får inflytande och delaktighet i sin dag på förskolan och att föräldrar också är delaktiga och har insyn i vad vi gör med deras barn. När jag reflekterar över detta så är jag osäker på om jag själv lever upp till dessa åsikter. Hur medbestämmande är egentligen barnen mellan de rutiner och regler som finns. Elisabeth Arnér skriver att i förskolan knyts många kontakter mellan barn och vuxna under dagarna i allt som händer. En social och gemensam verksamhet med rutiner och regler styr hur dagarna ser ut. Pedagoger utgår i sitt arbete från traditioner som är skapade gemensamt utan att de reflekterar över att de finns. ”Måsten” och ”får inte” förekommer i reglerna alltför ofta, detta för att kontrollera och hantera situationer där många barn deltar (Arnér, 2009:18f). Även Ann-Marie Markström tar upp att det som kännetecknar förskolor är regler och rutiner. Aktiviteter som sker under dagarna är ofta schemalagda och ledda av pedagoger vilket också synliggörs för föräldrar.

Tydligheten gör att personal framhåller att det finns en planering för verksamheten och det visar på vad de anser är viktigast – ledda aktiviteter. Ofta deltar alla barn eller så är de indelade i mindre grupper i de rutiniserade kollektivt inriktade aktiviteterna. Mellan de tydligt schemalagda aktiviteterna är det inte lika klart vad barnen gör, men de stunderna fylls av

23

samspel med vuxna och barn. Regler och rutiner följs genom sociala relationer mellan barn och pedagoger och hur fritt eller styrt det är pendlar. Oftast vet alla hur de vardagliga reglerna ser ut eftersom de är en del av vardagen på förskolorna, om någon avviker och får en tillsägelse blir det även ett exempel för andra (Markström, 2007:47,61ff,71).

Jag instämmer med Arnérs och Markströms åsikter och inser att det mesta vi gör under dagarna är styrt av oss pedagoger, från morgon till kväll. Även om vi försöker lyssna till barnens åsikter går regler och rutiner före deras tankar utan att vi reflekterar över det. Det är tider som ska passas för att det ska underlätta för oss pedagoger och för att verksamheten ska fungera så bra som möjligt. Många av dessa rutiner och regler behövs eftersom det är många barn men också för att det är många pedagoger som arbetar med barnen. Det är dessa regler och rutiner som gör det möjligt att det ska fungera på ett sätt som är bra för alla inblandade.

Markströms iakttaganden då det gäller ledda aktiviteter gör mig verkligen insiktsfull. Jag har aldrig reflekterat över att det är vi pedagoger som gör den ledda verksamheten till det som är det väsentliga på förskolan. Ändå försöker vi så många gånger försvara leken inför föräldrar och menar att den ”fria leken är så viktig” och att det är den vi ska värna om. Vad vill vi visa med alla de ledda aktiviteter som står så fint på veckoschemat som föräldrar tar del av när det visar på att barnen inte är så delaktiga som vi säger att de ska vara. Precis som Markström skriver är många aktiviteter gruppindelade. Ofta är dessa grupper indelade utifrån ålder och inte barnens intressen samt vilka kamrater barnen helst vill göra något med. Jag har själv varit den som låtit barnen rösta vad gruppnamnet ska vara för dessa grupper, vilket kan ses som demokratiskt men frågan är om det är inflytande. Jag ser det nog mer som skendemokrati där vi vuxna redan bestämt vad som ska hända och sedan slänger vi in en demokratisk tanke för att vi ska kunna säga att vi följer läroplanen. Om jag ser på dessa grupper ur ett annat perspektiv så är gruppindelningar ett sätt för oss att få möjlighet till att kunna lyssna och prata med samtliga barn. Då är denna tanke något som möjliggör för barnen att göra sig hörda och sedda i en mindre grupp. När Tims avdelning hade röstat om vad de skulle göra för skapande verksamhet var allt redan bestämt utifrån ett fåtal olika val som barnen hade att välja på. Det är nog ett vanligt sätt att få in demokratiska tankar i förskolan. Jag känner själv igen det, när man exempelvis går till skogen låter vi barnen bestämma vad som ska hända där. Vi har bestämt mallen och sen får barnens tankar komma in, om de tankarna ses som bra av oss

24

pedagoger. Men Tim som kommer först vid niotiden varje morgon till förskolan får aldrig göra sin röst hörd ifråga om förmiddagsaktiviteterna.

Markström menar att den fria leken som kan ta form mellan de styrda aktiviteterna ses som viktig och är självvald men ändå styrd eftersom det är pedagoger som strukturerat upp hur de olika rummen ser ut efter hur man antar att barn utvecklas på ett bra sätt genom leken (Markström, 2007:73). Arnér skriver om en studie om samverkan mellan barn och vuxna i förskolan som visar på att pedagoger och barn ser väldigt olika på vad som de ser som väsentligt och betydelsefullt i förskolans verksamhet. Pedagoger ansåg att kontroll, omsorg och att barnen var trygga var viktigast medan barnen såg den dagliga verksamhetens innehåll där variation och möjlighet att göra olika aktiviteter efter egna initiativ som mest betydelsefullt. Det är alltså inte bara regler och rutiner som styr barnen utan även förtäckta företeelser som det förhållningssätt pedagogerna har till varandra och barnen. Samtidigt som barnen är i beroendeställning gentemot de vuxnas makt på förskolan. Arnér har genom sina undersökningar sett att barn ofta får ett nej till de initiativ de själva tar eftersom pedagoger kan se det som ett hot av den orsaken att det kan utlösa kaos och stress om inte ordningen och regler och rutiner följs. Det tas större hänsyn till vad kollegor anser och hur man traditionellt brukar göra än vad barnen uttrycker som meningsfullt (Arnér, 2009:30,43,44). Detta stämmer väl överens med hur vi låter barnen välja fritt vad de ska göra när de leker eller gör någon aktivitet som de själva styrt. Frågan är om de verkligen valt själva när vi pedagoger utformar förutsättningarna för dem. Kan man påstå att barnen kan välja fritt när det är vi pedagoger som avgör när de får bestämma själva. Jag tänker att vi inte ger dem möjlighet att välja eftersom barnen är beroende av pedagogernas vilja att tillmötesgå dem i barnens val. Får de måla när de vill och får de i så fall använda de färger de vill? Får de en tillsägelse om de gör saker utan att fråga först? Kan de vistas i de rum de vill och är de utformade efter deras intressen? Finns material framme så att barnen kan välja fritt eller är det bara det material som pedagogen anser är okej? Många frågor och tankar kan tas upp här men jag antar att man får olika svar beroende på vem man frågar på förskolan och svaren beror på hur tillmötesgående pedagogen är mot barnens egna viljor. Barnen som ville använda cyklar kände nog inte att de hade intresserade, tillmötesgående fröknar som ville underlätta för dem i deras lek.

Uppfattningar tycks finnas hos pedagoger i förskolan att om barnen får för mycket utrymme för egna initiativ blir det oordning och kaos, därför är det enklare att säga nej till deras egna

25

initiativ eftersom ordning eftersträvas. Men detta går emot vad läroplanen anger för tankar om att barn ska få utrymme till eget ställningstagande och även få prova sig fram. Alltså måste ovisshet få finnas i verksamheten i förskolan. Pedagoger måste ta sitt ansvar och stå för det uppdrag man åtagit sig, även om det går emot kollegors åsikter. Säger man inget är man själv medagerande och därmed även ansvarig för en handling som man anser är fel (Arnér, 2009:53,58). Dessa åsikter låter så rätt när man läser dem men jag vet att det kan vara svårt när kollegor är av en helt annan uppfattning än en själv. Även om man vet att man har rätt utifrån de styrdokument vi har att gå efter så är det inte alltid så lätt att få de diskussionerna att komma vidare om inte motparten är insatt i hur exempelvis läroplanen är utformad och intresset inte finns att ta reda på det heller. Så ser verkligheten ut på många förskolor, att lusten till att komma vidare i pedagogiska tankar inte finns. Denna olust finns inte hos alla, men även om det är ett fåtal som har dessa tankar kan samarbetet kring barnen bli svårt. Att alla pedagoger som arbetar med barn måste ta sitt ansvar som Arnér skriver är en tanke som alla borde ha. Men hur enkelt är det egentligen att alla som är verksamma inom förskolan får den tid som behövs för att kunna sätta sig in i och reflektera över styrdokument som exempelvis värdegrunden tillsammans? Alla människor är olika och kan tolka läroplanen på olika sätt och det räcker ju inte att bara läsa texten, den måste diskuteras och stötas tillsammans för att alla ska få den grund som krävs för att arbeta efter den.

Perspektiv som gynnar barns inflytande

Föreställningar om barns utveckling, som pedagoger kan ha med sig utifrån traditionella utvecklingspsykologiska teorier, kan ha medverkat till synen på barn som mindre värda och att de som individer tankemässigt inte kan bidra med sina egna tankar. Teorier som gjort att uppfattningen av vad barn egentligen kan och har kompetens för, har kommit i skymundan.

Vuxna kan omöjligt bedöma barns insikt i hur det är att vara barn. Även om alla själva varit i barndomen så förändras tiderna vilket gör att vuxna inte kan döma barnens kunskap utifrån ålder, utan varje barn måste ses utifrån sin förmåga. Barn borde ses som de små människor de är och inte utifrån bristperspektiv som visar på vad de inte klarar av. Pedagogers uppgift har genom tiderna varit att se vad som fattas i barnets kunskaper som vuxna anser att de behöver i framtiden och fylla på med det som brister. I den postmoderna tid vi lever i så förändras våra tankar om barn och barndom. Nya frågor tas upp och fokus sätts på andra områden än tidigare (Johannesen & Sandvik, 2010:33,37,42,65).

26

Mina tankar hamnar hos Linus och den pedagog som inte tog emot honom på det sätt som jag som förälder önskat. Beror det på att vi har så olika syn på barn? Den pedagog jag har i tankarna närmar sig pensionsåldern och har kanske inte samma uppfattning om hur barn bör bemötas. Utifrån hennes sätt att se på barn känns det som att barn är lägre stående och inte har samma värde som vuxna. De ska enligt henne kanske lära sig och vara utifrån vad vi vuxna säger till dem att kunna och hur de ska bete sig. Kan hända att hon ansåg att Linus skulle kunna ta avskedet från mig bättre om hon visade att det inte var så farligt. ”Mamma måste gå och jobba och det är inget att göra åt det” vilket är helt sant och alla barn lär sig det med tiden, även Linus. Det som kan ha gjort att jag hade en annan teori om hur Linus eller barn överhuvudtaget borde behandlas i sådana här lägen kan vara att vi läst och tagit del av olika saker helt enkelt samt har olika erfarenheter, utbildning etc. Jag borde ha tagit upp mina tankar med henne, istället för att inte säga något och låta Linus vara ledsen varje gång hon tar emot honom. Denna pedagog är en snäll person som jag är helt övertygad om att hon älskar sitt arbete och det är möjligt att hon hade lyssnat på mina tankar och jag på hennes, om jag bara hade sagt något.

Alla pedagoger har olika och ibland omedvetna sätt och teorier som avgör hur de arbetar med barnen och planerar verksamheten. För att detta ska bli mer användbart måste teorier och praktik uppmärksammas och diskuteras för att bli mer brukbart i förskolans arbete. Det perspektiv man själv har är naturligt för en själv men om man ska se utifrån exempelvis barns perspektiv måste man bestämma sig för att göra det. Att ge barn inflytande och se ur barns perspektiv handlar om att värna om en minoritetsgrupps intressen (Arnér, 2009:27ff). Att tänka sig in i barns situation och varför de säger och gör som de gör är av vikt. Det tas ofta beslut som inte är genomtänkta av oss pedagoger och inte alls utifrån barnens tankar. Vad hade hänt om pedagogerna, som sa nej till att barnen skulle få använda cyklar, tänkt sig in i barnens uppfattning om hur leken skulle fortsätta? Hur hade Linus känt om pedagogen, som höll i honom när han skulle lämnas på morgonen, försökt att sätta sig in i hans situation.

Kunde hon då ha gjort på något annat sätt? Det kan vara så att en pedagog blir tvungen att hålla i ett barn som blir förtvivlat då föräldern har bråttom till sitt arbete. Att då försöka förstå barnet och föräldern anser jag gör stor skillnad i hur man agerar och gör i dessa situationer.

27

Arnér skriver att växla perspektiv är något människan kan utveckla genom att reflektera över sig själv och det perspektiv man tagit. Detta kan göra att man ser sina egna förutfattade meningar och omprövar sina tankar. För att denna utveckling ska kunna ske är ett samspel med andra ett måste. Att utveckla sitt perspektivtagande som pedagog är att inte förutbestämma hur situationer ska se ut, utan förhålla sig intresserad och frågande till det som barnens handlande leder till. Arnér skriver om Moira von Wrights åsikter om att det bemötande barn får är beroende av hur pedagogen ser på barn. Von Wright har utvecklat ett relationellt respektive punktuellt perspektiv. I detta sammanhang som innefattar bemötande av barn är pedagogers värderingar och sättet att tänka på grundläggande. I det punktuella perspektivet ses människor som fristående individer utan förankring i de omgivningar de ingår i, de är alltså inte beroende av de sociala sammanhang och samspel de är med i. Om man ser utifrån ett relationellt perspektiv utgör relationer en grund för att få förståelse för andra men även för oss själva. Det relationella perspektivets grund finns i den kommunikation som sker i sociala sammankomster. Dessa möten mellan individer kan man aldrig veta hur de ska utvecklas, men de präglas av inspiration och obestämbarhet (Ibid:31ff). Åter till barnen som fick vänta på cyklar i onödan. Om pedagogerna använt sig av det relationella perspektivet i stället för det punktuella så hade barnen fått vara mer delaktiga i sin lek. I den situation som uppstod kändes det inte alls som om relationen mellan barn och pedagoger var på en nivå där man ville få till ett samarbete och där man lyssnade på barnens tankar. Det är många gånger man skulle vinna på att lyssna som pedagog och kunna omvärdera situationer och inte vara rädd för att kunna ändra redan fattade beslut.

Om jag ser på mig själv och mitt agerande eller icke agerande i den situationen, så inser jag nu i efterhand att om jag hade tagit upp detta som jag anser är viktigt så kunde en diskussion ha skett. Vilket kunde ha lett till att både jag och de andra pedagogerna kunde ha utvecklat vårt perspektivtagande som är ett måste för att någon förändring ska ske. Det som hände nu var att vi står kvar på samma plats som tidigare med olika åsikter och ingen utveckling har skett.

Samspel mellan pedagoger och barn är något som existerar i ett relationellt perspektiv men detta perspektiv utmanar pedagoger genom att det inte går att förutbestämma hur verksamheten ska se ut, utan det ger möjlighet till att vara mer flexibel och överskrida det som ses som bestämt. På så sätt får barnen möjlighet att få inflytande över sin egen dag. Pedagoger