Sverige är inte alltid bäst i klassen på barns rättigheter

“Sverige är inte alltid bäst i klassen på barns rättigheter”

-En rättssociologisk studie om hur barnkonventionen kommer till uttryck i LVU domar.

Malin Edholm

Magisterprogram i socialt arbete Huvudområde: Socialt arbete Högskolepoäng: 15 hp Termin/år: Ht - 2021 Handledare: Annika Staaf Examinator: Majen Espvall Kurskod: SA061A

Abstract

Barnkonventionen är numera svensk lag sedan 1 januari 2020, delvis som svar på ett åtgärdsförslag från FN:s barnrättskommitté som har granskat hur väl Sverige följer

barnkonventionen. I den senaste granskningen tilldelas Sverige kritik samt rekommendationer inom en rad områden för att på ett bättre sätt verka enligt barnkonventionens bestämmelser.

Däribland framkommer att barnkonventionen inte har fått tillräcklig rättslig tyngd i

domstolsärenden och beslutsprocesser som rör barn, därmed ges rekommendationen om göra barnkonventionen till svensk lag. Barns rättigheter och myndighetsutövning ställs på sin spets i situationer inom den sociala barnavården och inte minst vid beslut om tvångsvård enligt LVU.

Med anledning av att barnkonventionen blivit svensk lag föranleds studiens syfte att redogöra för samt analysera rättstillämpningen av LVU och undersöka om barnkonventionen kommer till uttryck i domsluten, genom frågeställningarna om artikel 3 barnets bästa och artikel 12 barnets rätt till deltagande synliggörs och tillvaratas. Studien genomförs som en rättssociologisk dokumentstudie av 22 förvaltningsrättsliga domar från 2020, med teoretiska utgångspunkter i huvudsakligen maktteori samt med ett kompletterande stöd i teorier om barnrättsperspektiv. Med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys framkommer att varken barnkonventionen eller de artiklar som studien fokuserar på uttryckligen benämns i förvaltningsrättens bedömning vid

rättstillämpning av LVU. Däremot kan det med stöd av ett barnrättsperspektiv utläsas att dess innebörd framkommer i en övervägande del av domarna, om än i varierad grad.

Nyckelord: Barnkonventionen, LVU, Rättstillämpning, Barns rättigheter, Barnrättsperspektiv.

Förord

Jag vill inleda med att säga tack till er som har lyssnat på mina idéer och fungerat som bollplank till min magisteruppsats. Ett särskilt tack vill jag rikta till min handledare Annika Staaf för ditt stöd i mitt arbete under resans gång, dina snabba svar och framför allt för att du delar med dig av all din kunskap.

Malin Edholm

Östersund januari 2022

Förkortningar och förtydliganden

Lagar

Barnkonventionen: Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

LVU: Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga SoL: Socialtjänstlag (2001:453)

Förkortningar

FN: Förenta nationerna Motion: Förslag till riksdagen Prop: Regeringens proposition SOU: Statens offentliga utredningar

SÖ: Sveriges internationella överenskommelser

Förtydliganden

Förvaltningsrätten: Första instans av förvaltningsdomstolarna och avgör tvister mellan enskilda personer och myndigheter, som när socialnämnden ansöker om att bereda barn och unga vård med stöd av LVU.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Problemformulering ... 2

1.1.1 Syfte och frågeställningar ... 3

2. Barnkonventionen i Sverige ... 4

2.1 Barnkonventionen ... 4

2.2 Barnrätten ... 6

3. Barnrättsliga utgångspunkter i Sverige ... 7

3.1 Barnrättsperspektiv... 8

3.2 Socialtjänstlag ... 10

3.3 LVU ... 10

4. Tidigare forskning ... 12

4.1 Barn som rättighetsinnehavare ... 12

4.2 Samhällsrättsliga faktorer ... 13

4.3 Socialt arbete och barnkonventionen ... 16

4.4 Tvångsvård och barnkonventionen ... 18

5. Teoretiska utgångspunkter ... 20

5.1 Makt ... 20

5.2 Rättssociologisk ansats ... 22

5.3 Barnrättsperspektiv... 23

6. Metod ... 24

6.1 Kvalitativ forskningsdesign... 25

6.2 Dokumentstudie ... 25

6.3 Empiriskt underlag ... 26

6.4 Datainsamling och urval... 27

6.5 Analysmetod... 29

6.6 Etisk reflektion ... 30

7. Resultat och analys ... 32

7.1 Barnrättsperspektiv i förvaltningsrättens bedömning ... 32

7.2 Barnkonventionen artikel 3 – Barnets bästa ... 34

7.2.1 Svagt barnrättsperspektiv ...34

7.2.2 Starkt barnrättsperspektiv ...35

7.3 Barnkonventionen artikel 12 – Barnets rätt till deltagande ... 37

7.3.1 Svagt barnrättsperspektiv ...37

7.3.2 Starkt barnrättsperspektiv ...38

8. Diskussion ... 41

8.1 Avslutande diskussion ... 41

8.2 Kritisk reflektion ... 43

8.3 Trovärdighet ... 44

8.4 Förslag till framtida forskning och slutord ... 46

9. Referenslista ... 47

10. Bilaga ... 52

10.1 Barnkonventionens artikel 3 och 12 i sin helhet. ... 52

1

1. Inledning

“För barns uppväxt går inte i repris, den är här och nu.”

(Å. Lindhagen, Regeringen, 2020)

Den 1 januari 2020 var en anmärkningsvärd dag i den svenska barnrättens historia då trädde nämligen barnkonventionen i kraft som svensk lag, vilket beskrivs av Regeringen (2020) som den största reformen för barn i Sverige på 30 år.

Barnkonventionen innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn och syftar till att alla barn oavsett bakgrund ska skyddas mot våld, få utbildning och social trygghet. Dess

grundläggande och mest centrala rättigheter fastslår att vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, och barn har rätt att uttrycka sin mening och bli lyssnade på. Barnkonventionen är till för varje enskilt barn men också för att skapa ett bättre samhälle och goda uppväxtvillkor för alla barn (Regeringen, 2020). Detta genom att stärka barnet som rättighetsbärare och egen individ med egna rättigheter som varken är föräldrars eller andra vuxnas ägodelar. Barnkonventionen definierar inte bara det enskilda barnets rättigheter utan förtydligar statens ansvar att arbeta med konventionen och skydda barnet och dess rättigheter (Barnombudsmannen, u.å.; Unicef, u.å.a).

FN:s konvention om barns rättigheter, som den heter, antogs 1989 och Sverige var ett av de första länderna att ratificera den så kallade barnkonventionen redan året efter (SÖ 1990:20). Det är inte ovanligt att Sverige nämns som ett föredöme avseende välfärdspolitik och i sociala frågor, och vi framställer oss gärna även som duktiga på barns rättigheter. Men trots detta ges den sociala barnavården och däribland svenska tvångsvården stor uppmärksamhet i media med övervägande vass och negativ kritik mot socialtjänstens arbete när barn och unga far illa. Vi är många som kan dra oss till minnes ett flertal fall som berört ända in i hjärtat och i media fått slagkraftiga benämningar, även om jag inte kommer att presentera några här. Både enskilda fall och granskningar av socialtjänstens boenden för barn och unga utgör då och då huvudrubriker i nyhetstidningar, inte minst i de situationer där barnet omhändertagits av socialtjänsten. Som ofta

2

leder till diskussioner om hur väl eller icke välfungerande den sociala barnavården i Sverige egentligen är.

Unicef (u.å.b) skriver “Sverige är inte alltid bäst i klassen på barns rättigheter” även om vi gärna vill tro det. Sverige har fått flera åtgärdspunkter från FN:s barnrättskommitté i den senaste granskningen från 2015. Där benämns bland annat att domstolar och myndigheter förbiser barnkonventionen vid beslutsfattning i ärenden som berör barn då den saknat laglig status.

Sverige uppmanas att göra barnkonventionen till lag för att rättsväsendet ska tillvarata barns rättigheter, bättre utreda barnets bästa i socialtjänstutredningar och se över att anmälningsplikten fungerar när barn far illa (Committee on the Rights of the Child, 2015).

Som en del i det fortsatta arbetet lämnar regeringen in en proposition året 2018 med förslag om att barnkonventionen i sin helhet ska inkorporeras i svensk lagstiftning. I juni samma år lämnar riksdagen bifall och barnkonventionen blir därmed svensk lag från och med den 1 januari 2020 (Prop. 2017/18:186). Riksdagens ställningstagande att inkorporera barnkonventionen till svensk lag synliggör och skapar ett utökat ansvar för ett barnrättsbaserat synsätt inom svensk offentlig verksamhet då det har framkommit att domstolsförfarandet avseende barn och unga har visat bristande hänsyn till barnkonventionen. Att göra om barnkonventionen till lag skapar en ökad rättslig tyngd som förtydligar att domstolar och rättstillämpare både kan och skall beakta dessa rättigheter vid beslutsprocesser och ärenden som rör barn (Regeringen, u.å)

1.1 Problemformulering

När det förekommer oro om att barn eller unga far illa och socialtjänsten bedömer att det råder ett missförhållande där behövlig vård inte kan tillgodoses frivilligt, har Sverige en

kompletterande skyddsåtgärd i form av tvångsvård. Denna innebär att domstolen på begäran från socialnämnden kan fatta beslut om att omhänderta barn eller unga på grund av ett vård- eller skyddsbehov som inte kan genomföras på frivillig väg, och därmed föranleder en tvångsvårds insats med stöd av tvångsvårdslagstiftningen Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Tvångsvård kan vara en traumatisk och integritetskränkande situation där samhället tillämpar sin yttersta makt och bestämmanderätt över den enskilde. Med denna aspekt av maktutövande, och

3

den kritik som FN:s barnrättskommitté framfört gällande hur barnkonventionen saknat tyngd inom rättsväsendet, gör Sveriges ställningstagande om att göra barnkonventionen till lag ämnet högst relevant för socialt arbete.

Socialstyrelsens statistik visar att under året 2020 fick 27 300 barn och unga en heldygnsinsats, varav 33 procent av dessa det vill säga cirka 9000 barn vårdades med stöd av tvångsvårdslagen LVU. Det visar på att rättstillämpningen av LVU har en direkt påverkan på flera tusen barn och unga per år i Sverige (Socialstyrelsen, 2021). Barnkonventionen har varit lag i över ett år vilket föranleder ett behov av att undersöka om inkorporeringen bidragit till att barnkonventionen som lag uppmärksammas i svensk rättstillämpning. Detta tillsammans med mitt eget intresse av barns rättigheter som också är anledningen till att jag idag arbetar som socialsekreterare inom

socialtjänstens arbete med barn och unga, motiverar till att jag vill undersöka om barnkonventionen ges rättsligt uttryck i LVU domar.

1.1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att redogöra för samt analysera rättstillämpningen av LVU och undersöka om barnkonventionen kommer till uttryck i domsluten. Följande frågeställningar kommer att behandlas:

- På vilket sätt synliggörs och tillvaratas barnkonventionens artikel 3 “Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.” i LVU domar?

- På vilket sätt synliggörs och tillvaratas barnkonventionens artikel 12 “barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.” i LVU domar?

4

2. Barnkonventionen i Sverige

I det här kapitlet kommer jag att redogöra för barnkonventionen och dess innebörd samt framväxten av barnrätten i Sverige. Som i nästa kapitel kompletteras med en introduktion till barnrättsliga utgångspunkter med relevans till studien.

2.1 Barnkonventionen

Den 20 november 1989 röstade samtliga länder i FN:s generalförsamling “ja” till att anta FN:s konvention om barnets rättigheter, som oftast och tillika i min uppsats kommer benämnas barnkonventionen. Som tidigare skildrat var Sverige en av de första länderna att ratificera konventionen 1990 och har således förbundit sig sedan dess att följa den (Barnombudsmannen, u.å). Detta gjorde barnkonventionen till ett rättsligt bindande internationellt avtal innehållande bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn och syftar till att alla barn oavsett bakgrund ska ha rätt att behandlas med respekt och få komma till tals. Den fastslår att barn är egna individer med egna rättigheter och varken är föräldrars eller andra vuxnas ägodelar (Unicef, u.å.a).

Barnkonventionen definierar barn som varje människa under 18 år och har 54 artiklar varav 41 är så kallade sakartiklar som fastslår rättigheter medan 13 artiklar riktar sig till statens arbete med konventionen. Dessa definierar både det enskilda barnets rättigheter och understryker ansvar hos vårdnadshavare och barnets omgivning, samt ålägger också staten ansvar för att skydda barnet och dess rättigheter. Konventionen är historisk då det är första gången som barns intressen är formulerade i form av mänskliga rättigheter. Barnkonventionen har fyra grundläggande artiklar som ska verka vägledande för hur resterande artiklar i konventionen ska tolkas och brukar kallas för grundprinciperna, dessa är:

Artikel 2, Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.

Artikel 3: Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

5

Artikel 6: Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.

Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad (Unicef, u.å.a).

Barnkonventionens artiklar finns skildrade både som kortversion samt långversion, ovanstående samt genomgående i studien används dess kortform. Däremot med anledning av studiens

frågeställningar gällande om artikel 3 och 12 synliggörs och tillvaratas i LVU domar presenteras dem i sin helhet som bilaga 1 i studien för att kunna bidra till en fördjupning om artiklarnas innehåll.

Det finns utöver barnkonventionens artiklar från 1989 tre tilläggsprotokoll som behöver ratificeras separat från barnkonventionen för att de ska bli gällande. Det första berör barn i väpnande konflikter, det andra handel med barn, barnprostitution och barnpornografi samt det tredje gör det möjligt för barn att lämna in klagomål till FN:s barnrättskommitté. De två första är ratificerade av Sverige och har således samma rättsliga status som en konvention medan den tredje inte innehar någon rättslig status i Sverige än. Det tredje tilläggsprotokollet ger barn möjlighet att lämna klagomål om deras rättigheter kränks och de inte haft möjlighet till

upprättelse i hemlandet, något som kallas individuell klagorätt. Av uppgifter från Unicef är det 46 länder som fram till september 2020 som ratificerat detta bland annat de europeiska länderna Finland, Tyskland, Danmark och Belgien, men inte Sverige (Unicef, u.å.c). I statens offentliga utredningar (2016:19) får Sverige som tidigare skildrat kritik av FN:s barnrättskommitté avseende hur väl vi verkar enligt barnkonventionen, bland kritiken återfinns också vikten av att ratificera det tredje tilläggsprotokollet för att införa ett klagomålsförfarande för barn. Det framkommer i motion (2018/19:1392) att det skulle stärka barnets individuella rätt att framföra klagomål när deras rättigheter kränks, exempelvis fungerar inte alltid de stöd och insatser som samhället ger till barn och unga som tänkt. Därför lämnas förslag om att ratificera det tredje tilläggsprotokollet men motionen får avslag i Socialutskottets betänkande (2018/19:SoU9).

6

2.2 Barnrätten

Sverige har varit folkrättsligt bunden till att följa barnkonventionen sedan ratificeringen 1990, och arbetet att uppfylla konventionen har sedan dess skett stegvis genom en implementering till svensk lagstiftning och offentlig verksamhet, vilket förstärks genom att den såkallade

regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige godkänns 2010. Eftersom strategin innefattar en rad åtgärdspunkter för att verkställa och förtydliga både det fortgående arbetet men också vad som behöver hända för att förverkliga barnkonventionen och bidrar till att förbättra samt stärka barns rättigheter (Regeringen, 2011; Prop. 2009/10:232).

Regeringen tillkallar 2013 en utredning som kommer att kallas för Barnrättighetsutredningen med uppdrag att kartlägga hur tillämpning av lagar och andra föreskrifter överensstämmer med barnkonventionen. Vidare skall utredningen analysera och redovisa vilka för- och nackdelar en inkorporering av barnkonventionen skulle kunna medföra i svensk rätt samt ta ställning till hur barns rättigheter skulle kunna stärkas mest effektivt. Uppdraget utökas under utredningstiden och och innefattar att lämna förslag till en lag om inkorporering. Barnrättighetsutredningen lämnar över betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) och anför en rad punkter som bidrar till det fortsatta arbetet att stärka barns rättigheter och barnkonventionens rättsliga tyngd i Sverige (Regeringen, 2016).

Ur betänkandet (SOU 2016:19) väljer jag lyfta fram några punkter som utifrån studiens syfte är av särskild vikt för detta arbete. Ett av Barnrättighetsutredningens syften var att inhämta

kunskaper om barnets rättigheter har fått genomslagskraft i rättstillämpningen med fokus på barnkonventionens grundprinciper. Det framkommer av utredningen att barnkonventionen inte har fått tillräckligt rättsligt genomslag inom områdena; barn i migrationsprocessen, stöd och service till barn med funktionsnedsättning, barn som har bevittnat våld inom familjen och barn som har utsatts för våld inom familjen (SOU, 2016:19).

Vidare visar betänkandet på att det finns en tydlig politisk ambition om att stärka barns rättigheter i enlighet med barnkonventionen och den strategi som tidigare framtagits på en nationell nivå, där insatser främst riktats mot statliga myndigheter, landsting och kommuner. De har endast i begränsad omfattning riktats insatser mot domstolsväsendet trots att det är inom

7

beslutsprocesser som rör barn där rättigheterna enligt betänkandet inte fått tillräcklig

genomslagskraft. Med detta menas att barnkonventionens rättigheter inte har fått reell innebörd inom rättstillämpningen som folkrättsligt åtagande. Detta hänger även samman med att barn inte har setts som rättighetsbärare vilket har skapat svårigheter och utmaningar, dels då det saknades lagstöd samt då barn och unga ofta befinner sig i en utsatt position och kan ha svårt att ta tillvara på sina rättigheter. Vidare framkommer av betänkandet att även barnets bästa är svårtolkat och att dess innebörd är oklar i rättstillämpningen (SOU, 2016:19).

Det politiska arbetet fortskrider och under våren 2018 lämnar regeringen in en proposition med förslag om att barnkonventionen i sin helhet skall inkorporeras i svensk lagstiftning, i juni 2018 lämnar riksdagen bifall och barnkonventionen blir därmed svensk lag från och med den 1 januari 2020 (Regeringen, 2018; Prop. 2017/18:186).

Riksdagens ställningstagande att inkorporera barnkonventionen i dess helhet till svensk lag, Lagen (SFS 2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, innebär per definition en förstärkning av barnets rättsliga förutsättningar och skapar ett utökat ansvar för ett barnrättsbaserat synsätt inom svensk offentlig verksamhet. Detta skapar likaså ett förtydligande om barnets roll som rättssubjekt samt att domstolar och rättstillämpare skall beakta dessa rättigheter vid beslutsprocesser och ärenden som rör barn (Regeringen, u.å).

3. Barnrättsliga utgångspunkter i Sverige

I det här kapitlet redogörs för barnrättsliga utgångspunkter samt aktuell lagstiftning med relevans för studien. Jag kommer därför att presentera barnrättsperspektiv, socialtjänstlagen och

tvångsvårdslagstiftningen LVU.

8

3.1 Barnrättsperspektiv

Barnrättsperspektiv är dels ett begrepp, ett förhållningssätt men också ett perspektiv som jag kommer ta stöd ifrån i mitt analysarbete av rättsliga avgöranden, därför kommer

barnrättsperspektivet ytterligare redogöras för under kapitlet teoretiska utgångspunkter. Då det finns ett flertal närliggande begrepp kommer jag här att reda ut dem för att förtydliga min positionering. Jag presenterar tre olika begrepp och dess betydelse från Socialstyrelsen (2020) om barnets rättigheter men som verkar ur olika perspektiv och angreppsvinklar, dessa är barnets perspektiv, barnperspektiv och barnrättsperspektiv.

Barnets perspektiv är precis som namnet uttrycker, från barnets eget perspektiv vilket föranleder att barnet har fått möjlighet att uttrycka sig om sin egen situation, och innehåller därmed det enskilda barnets upplevelse.

Barnperspektiv innebär att en utomstående person försöker sätta sig in i barnets situation och behov, samt med det som utgångspunkt gör en bedömning om vad som är barnets bästa.

Kunskap och erfarenhet kan bidra till förmågan att sätta sig in i barnets situation och tillvarata barnets intressen.

Barnrättsperspektiv betyder att en verksamhet utgår ifrån barnrättsliga principer i förhållande till barnkonventionen och är exempelvis arbetssätt, rutiner, metoder eller förhållningssätt. Det innebär att arbetet ska systematiskt och strategiskt bidra till att barnets rättigheter tillgodoses (Socialstyrelsen, 2020).

I statens offentliga utredningar (2016:19) som heter, Barnkonventionen blir svensk lag, beskrivs svårigheter och utmaningar med att tillämpa ett barnrättsbaserat synsätt, och att det krävs ett aktivt förhållningssätt för att barnet ska kunna ses som en rättighetsbärare och inte enbart en mottagare av insatser och stöd. Där beskrivs också att denna syn på barnet som rättighetsbärare behövs och ger betydelse för hur barnets intressen tas tillvara på i beslutsprocesser som rör barn.

I det avseendet räcker det inte med en lagstiftning som befäster dessa rättigheter utan det behöver kompletteras med en definition om vad ett barnrättsbaserat synsätt är, vilket FN:s

barnrättskommitté skildrar enligt följande:

9

“Barnet är en rättighetsbärare, och respekten för barnets värdighet, liv, överlevnad, välfärd, hälsa, utveckling, deltagande och rätt till ickediskriminering bör etableras och värnas som det främsta målet med konventionsstaternas barnpolitik. Detta förverkligas bäst genom att

respektera, skydda och uppfylla alla rättigheter i konventionen (och dess fakultativa protokoll).

Det kräver ett paradigmskifte, bort från ett synsätt på skydd av barn där barn uppfattas och behandlas som ”objekt” som behöver hjälp och inte som rättighetsinnehavare med icke förhandlingsbara skyddsrättigheter. Ett barnrättsbaserat synsätt är ett som främjar förverkligandet av rättigheterna för alla barn som de fastställs i konventionen genom att

utveckla skyldighetsinnehavarnas kapacitet att uppfylla sina skyldigheter att respektera, skydda och uppfylla rättigheter (artikel 4) och rättighetsinnehavarnas kapacitet att göra gällande sina rättigheter, med ständig vägledning av rätten till icke-diskriminering (artikel 2), hänsyn till barnets bästa (artikel 3), rätten till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6), samt respekt för barnets åsikter (artikel 12).” (SOU, 2016:19, s.285-286).

Med detta åsyftas ett helhetsperspektiv där inte bara rättigheter tas till hänsyn utan det innebär även att stödja barnets egna styrkor och tillhörande sociala system, en utgångspunkt ska enligt barnrättskommittén därmed vara respekt för och främjande av barnets mänskliga värde, fysisk och psykisk integritet samt ett erkännande av varje individs personlighet. Detta förklaras vidare som att det innebär att barnets rätt att bli hörd och få sina åsikter beaktade måste tillgodoses systematiskt i alla beslutsprocesser och att barnets egenmakt och deltagande ska vara centralt i vård och skydd av barnet. Ett barnrättsbaserat synsätt kräver att varje barn erkänns, respekteras och skyddas som rättighetsbärare och inte som ett offer (SOU, 2016:19).

Avseende barns rättighet att komma till tals och framföra sina åsikter skildrar Schiratzki (2017) att hur väl det kommer till uttryck varierar stort beroende på kontext och ålder. Även om alla barn och unga oavsett ålder är partsbehöriga, vilket betyder att de kan vara part i en rättegång, innebär det per automatik inte att de har talerätt och får föra sin egen talan. Det som kallas talerätt infaller när den unge fyller 15 år och innebär rätt att föra sin egen talan, medan för de under 15 år representeras av ett ombud vilket även regleras i 36§ LVU. I relation till detta uppkommer då frågan om vem som är bäst lämpad att förvalta denna uppgift och tillvarata barnets intressen. I svensk rättstillämpning är det en ställföreträdare som generellt utgörs av en

10

förälder om dessa är “välfungerande” och har del i vårdnaden eller en samhällsrepresentant när förälder inte har vårdnad eller till följd av sin föräldraförmåga inte är lämplig (Schiratzki, 2017).

3.2 Socialtjänstlag

Av Socialtjänstlag (2001:453) vidare kallade SoL framgår att kommunen ansvarar över

socialtjänsten samt har det yttersta ansvaret att hjälpa och ge det stöd som enskilda behöver. Det står även att verksamheten skall bygga på respekt, självbestämmanderätt och integritet samt att med hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation sikta på

frigörande och utvecklande av både enskilda och gruppers egna resurser. Om det finns ett vårdbehov som inte kan ges med samtycke inom ramen för SoL återfinns hänvisning i 3§ SoL lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Utvecklingen av barnets rättigheter och implementeringen av barnkonventionen har gett påverkan även inom Socialtjänstlagen vilket ges uttryck i 2§ SoL “Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.” Socialstyrelsen (2019) beskriver att socialtjänsten är den myndighet som genomför barnskyddsutredningar och har kontakt med barn och familjer i sitt arbete att se till att barn och unga växer upp under trygga förhållanden.

3.3 LVU

Socialstyrelsen (2020) redogör för att samhället har det yttersta ansvaret för att barn och unga växer upp under trygga och gynnsamma förhållanden, och om det finns en risk att barn och unga utvecklas på ett ogynnsamt sätt är det samhällets ansvar att skydda barnet. Detta skall först och främst som ovan skildrat ske under frivilliga former inom socialtjänstens arbete med barn och unga enligt SoL. Men i de fall där detta inte anses möjligt kan tvångsvårdslagstiftningen lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, fortsättningsvis kallad LVU bli

tillämpligt. LVU är en kompletterande skyddslag till SoL när frivilliga insatser inte bedöms vara tillräckliga och behövlig vård inte kan genomföras (Socialstyrelsen, 2020; SOSFS 1997:15).

11

Socialstyrelsen (2020) förtydligar att behövlig vård innebär att all planerad vård på både lång och kort sikt skall kunna genomföras utan risk för avbrott.

Av de inledande bestämmelserna i 1§ LVU framkommer att barn och unga under 18 år kan beredas vård enligt denna lag om de situationer som anges i 2 eller 3§ föreligger, och behövlig vård inte kan ges med samtycke av vårdnadshavare och den unge som fyllt 15 år. Vård med stöd av 3§ får även beredas den som fyllt 18 år men inte 20 år. Insatserna ska präglas av respekt för människovärde och integritet, och vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. Socialstyrelsen (2020) skildrar att den här formen av tvångsvårdslagstiftning bidrar till att samhället alltid och oavsett individuella förutsättningar kan uppfylla sitt ansvar att tillgodose enskildas behov.

Om socialnämnden bedömer att barn eller unga har ett vårdbehov som inte kan tillgodoses under frivillighet och uppfyller rekvisiten för missförhållanden enligt 2§ och/eller 3§ ansöker de till förvaltningsrätten för att bereda ett barn eller ungdom vård med stöd av LVU. Avseende de missförhållanden som skall råda har 2§ LVU koppling till hemmiljön och därav brukar kallas

“miljöfall” i enlighet med lydelsen:

“Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.”

Alternativt ska missförhållandet överensstämma med 3§ LVU och därmed vara kopplat till barnet eller den unges eget beteende och brukar kallas “beteendefall” i enlighet med lydelsen:

“Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende....”

Vidare förtydligas att missförhållandet ska medföra en påtaglig risk att barnet eller den unges hälsa eller utveckling skadas (Socialstyrelsen, 2020). LVU lagstiftningen har i likhet med SoL

12

och andra lagstiftningar fått tillägg med hänseende av barnkonventionens implementering, vilket bland annat får uttryck i de inledande bestämmelserna där det framgår att vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. När den unge fyller 15 år får denne talerätt vid förhandlingen medan barn under 15 företräds av ett offentligt biträde enligt 36§ LVU.

Regeringen tillkallar 2015 en utredning för en göra en översyn av LVU, vilken kommer att kallas Utredningen om tvångsvård för barn och unga. Utredningen har som huvuduppgift att stärka barnrättsperspektivet i tvångsvården för barn och unga, med anledning av detta har de förändringar som föreslås framför allt sin utgångspunkt i barnkonventionens normer och principer (SOU 2015:71).

4. Tidigare forskning

I det här kapitlet kommer ett relevant kunskapsläge att presenteras utifrån studiens syfte och frågeställningar. Jag ger störst utrymme till svensk forskning med koppling till

barnkonventionens implementering på grund av studiens kontext i svensk lagstiftning och rättstillämpning inom den sociala barnavården. Jag kommer att presentera forskningen översiktligt i fyra tematiska underrubriker enligt följande: Barn som rättighetsinnehavare, Samhällsrättsliga faktorer, Socialt arbete och barnkonventionen samt Tvångsvård och barnkonventionen.

4.1 Barn som rättighetsinnehavare

Inledningsvis kommer jag att presentera artiklar inom temaområdet barn som

rättighetsinnehavare. Med utgångspunkt i ett barnrättsperspektiv samt hållbar utveckling undersöker Francia et al. (2021) diskurser inom svensk och spansk migrationspolitik gällande ensamkommande barn och ungas rätt till utbildning i relation till de globala målen för Agenda 2030. Dess resultat visar på samexistens av motsägelser som att ensamkommande barn och unga både kan ses som rättighetsinnehavare och som utländska medborgare vilket påverkar deras

13

rättigheter och möjligheter. Samtidigt belyses att barns rättigheter och hållbar utveckling förstärker varandra.

I en tidigare artikel av Francia och Edling (2020) framställs hur dessa olika diskurser om barn som rättighetsinnehavare och utländska medborgare ger olika verkan både för ensamkommande barn och unga som grupp. Men också inom det professionella sociala arbetet och dess strävan efter styrdokument i arbetet med barn under flykt. Att anse dem som utländska medborgare motverkar rätt till hjälp, utbildning och skydd, här lyfts också en risk för ökade motsättningar när barnkonventionen blir svensk lag.

Barghadouch et al. (2019) undersöker styrdokument och riktlinjer för flyktingbarn utifrån rättigheter och behov främst gällande sjukvård och hälsa. Författarna drar slutsatsen att det finns få dokument som är inriktade särskilt till flyktingbarn och poängterar att det finns ett behov av att förstärka gruppen som rättsinnehavare.

Sammanfattningsvis har det inom temat barn som rättighetsinnehavare framkommit att

forskningen har undersökt hur rättigheter, styrdokument och diskurser påverkar förutsättningar för barn och unga som är ensamkommande eller på flykt, det vill säga som en homogen och särskild grupp. Min tolkning att dessa tre artiklar förstärker varandra genom att lyfta fram hur synen på barns rättigheter kan skifta beroende på den kontext gruppen placeras i, hur nationell eller internationell lagstiftning tillämpas och barnkonventionens påverkan i detta (Francia et al., 2021; Francia & Edling, 2020; Barghadouch et al., 2019).

4.2 Samhällsrättsliga faktorer

I det temaområde som jag benämner samhällsrättsliga faktorer redogör Lindkvist (2018) för en historisk studie av mänskliga rättigheter och belyser det arbete som icke-statliga organisationer har bidragit med i utarbetandet av mänskliga rättigheter och konventioner. Gällande

barnkonventionen framställs de icke-statliga organisationernas roll med stor betydelse och däribland återfinns också svenska Rädda Barnen, även om organisationernas arbete även har sina begränsningar och mött motstånd. Författaren lyfter fram att Rädda Barnen ska med sitt arbete ha

14

bidragit till att utarbeta rättigheter för barn i väpnad konflikt och mot könsstympning och har således påverkat barns rättigheter på ett internationellt plan (Lindkvist, 2018).

Fortsättningsvis har Magnusson och Eriksson (2019) undersökt hur barnkonventionen övertid har benämnts i svenska medier med fokus på hur ofta och med vilka förändringar Sverige har varit ålagd att följa barnkonventionen i över trettio år. Studien skildrar också en maktaspekt avseende hur och vilken information som når samhällsmedborgare är beroende av den makten som medier har på informationsspridning i samhället. Deras studie av mediearkivet visar på att

barnkonventionen tillsammans med ordet lag har förekommit i svensk press sedan 1990-talet men frekvensen är betydligt högre från och med år 2009. Vidare förklaras att skillnader i hur barnkonventionen benämns och dess frekvens kan påverkas av uppmärksammade händelser där barn är inblandade både nationellt och globalt. Studien visar på en “topp” under året 2018 som författarna föreslår skulle kunna ha ett samband med Sveriges riksdagsbeslut om inkorporering av barnkonventionen i svensk lagstiftning.

Vidare skildrar Hoffman (2020) det arbete som organisationen Child Rights Impact Assessment (CRIA) utför gällande en inkorporering av barnkonventionen. CRIA syftar till att förutspå troliga utfall av lagförslag och politik gällande barns rättigheter, exempelvis utifrån inkorporeringen av barnkonventionen, avseende ekonomiska aspekter och såväl metodologiska tillvägagångssätt som utmaningar. Enligt Hoffman (2020) är CRIA lämplig att förutspå inverkan av politiska förslag av sådan karaktär och kan därför förväntas bidra till arbetet med att stärka barns rättigheter i samhället.

Stern (2019) framställer frågan om barnkonventionen skall inkorporeras i svensk rätt som en lång och omtvistad debatt på politisk nivå, och studiens syfte är att undersöka de argument som förts, och varför det har ansetts så problematiskt att inkorporera barnkonventionen i ett land som vill beskriva sig som ett av de mest “barnvänliga” länderna. Detta med en utgångspunkt i

barnkonventionens artikel 4 som fastslår att “Varje stat ska ta ansvar för och nyttja sina resurser till fullo för att uppfylla barns rättigheter. Där det behövs ska stater samarbeta internationellt”

(Unicef, u.å.a). Stern (2019) visar på följande grundläggande argument från debatten; tekniskt- juridiska aspekter tillsammans med kultur-juridiska aspekter som att artiklarnas utformning och ordval är exempelvis för generella och olik från övrig svensk lagstiftning. Samt framställs att i

15

efterhand inkorporera dess helhet när ett implementeringsarbete redan skett, tillsammans med avsaknad av det traditionella tillvägagångssättet med förarbeten som fungerar kompletterande vid rättsliga avgöranden, som ett hinder i debatten. Stern (2019) redogör för en viss svensk skepticism gentemot det rättighetsbaserade systemet som en inkorporering skulle medföra, och vad skulle det innebära om staten anklagas för att ha brustit i sitt ansvar gentemot en enskild individ.

Utifrån den inverkan som lag- och politiska förändringar kan ha belyser Rennerskog (2020) de senaste årtiondens ökade trend med ett framträdande barnrättsperspektiv inom svenska

myndigheter, i relation till den traditionellt starka välfärdsdiskursen om samhällets särskilda ansvar att skydda barn. Rennerskog (2020) genomför en textanalys av svenska politiska dokument med ett kritiskt perspektiv och visar på att en användning och betoning på barns rättighet till skydd samt begreppet barnrättsperspektiv både legitimerar och förstärker statens position gentemot barnet, istället för att stärka barnet som rättighetsbärare mot staten.

Rennerskog (2020) belyser fortsättningsvis att en samhällelig övergång mot individualisering av problem medför en ökad statlig tvångsvård och att barns möjligheter att nå och tillgodogöra sig sina individuella rättigheter förutsätter en kapabel och driven person.

Sammanfattningsvis har det inom temat samhällsrättsliga faktorer framkommit att icke-statliga organisationer som svenska Rädda Barnen har haft en stor betydelse inom arbetet med mänskliga rättigheter och i synnerhet barns rättigheter i samband med barnkonventionen. Likaså att det pågår ett arbete med att förutspå de faktiska följder som en inkorporering av barnkonventionen kan eller kommer att innebära, inte bara för det enskilda barnet på mikronivå utan även som grupp och samhälle på makronivå (Lindkvist, 2018; Hoffman 2020). Den information som sprids via media har en inverkan på den information som vi människor tar del av, och utifrån detta belyser Magnusson och Eriksson (2019) hur barnkonventionen sedan 2009 ökat i frekvens i svensk media. Vilket också skulle kunna återspegla ett ökat samhälleligt intresse för

konventionen sedan dess.

Även Rennerskog (2020) lyfter fram att inom svenska myndigheter har barnkonventionen och ett barnrättsperspektiv ökat under de senaste årtionden, samtidigt har dessa stärkta rättigheter

bidragit till att legitimera och öka statens ansvar över barnet, tillika ökad makt gentemot barnet.

16

Medan Stern (2019) redogör för att motsättningar till att inkorporera barnkonvention delvis beror på att konventionsartiklarna är för generella och otydligt utformade. Samtidigt menar Stern (2019) i relation till den ansats om ett förstärkt staten som Rennerskog (2020) skildrat, att inkorporeringen har medfört en viss svensk skepticism, och frågan vad som händer om barnet som rättighetsbärare har klagorätt mot ansvarig stat om de inte fått sina rättigheter tillgodosedda.

4.3 Socialt arbete och barnkonventionen

Det tredje temaområdet har jag valt att benämna som socialt arbete och barnkonventionen med anledning av artiklarnas tydliga koppling mot det sociala arbetet som profession och

barnkonventionen. Barnkonventionen uttalar tydligt barns rätt till deltagande och utifrån detta har Heimer et al. (2018) studerat den svåra balansgången mellan barns deltagande och det skyddsarbete som socialtjänsten utför. Genom en empirisk undersökning av fallstudier i två svenska kommuner så framkommer att i de fall där barnen inte ges möjlighet att definiera

“problemet” tenderar socialtjänstens arbete och insatser att sämre möta det verkliga problemet, gentemot då barnet är mer delaktig och kan påverka socialtjänstens uppfattning av

problembilden. Vidare framkommer svårigheter att efterleva barnkonventionens krav på

delaktighet utifrån den svenska familjeorienterade modellen som ofta förutsätter samarbete från föräldrar. Heimer et al. (2018) menar att inkorporering av barnkonventionen kan förskjuta det svenska sociala arbetet till ett barnfokuserat system som inte bara försäkrar deltagande men också främjar skydd och adekvata insatser.

Även Hultman et al. (2020) har genomfört en studie med utgångspunkt i barns rätt till deltagande men ur ett perspektiv på ålder och mognad. Författarna har undersökt hur ålder och mognad påverkar barnets rätt till deltagande i rättegångar av barnskydd i svensk välfärd. Av en

enkätstudie framkommer att tre olika aktörer; socialsekreterare, advokater och lekmän har skilda syner för vilken ålder som är lämplig. Vidare framkommer att det saknas enighet gällande hur mognad skall tas i beaktning samt hur barnet eller den unga skall informeras om beslutet gällande rätten till deltagande. Hultman et al. (2020) skildrar att det krävs ytterligare

diskussioner för en ökad samstämmig syn i frågan, samt gällande vilka kompetenser som skall

17

finnas för att ha rätt till deltagande. Avslutningsvis menar författarna att rättegångar och beslut rörande barn och unga skulle kunna genomföras på ett mer barnanpassat vis för att på ett bättre sätt verka enligt barnkonventionens bestämmelse om att barn har rätt till deltagande.

Duffy et al. (2018) har analyserat likheter och skillnader av familjeorienterat och

rättighetsbaserat socialt arbete i länderna Sverige, Storbritannien, USA och Sydkorea. Genom en översikt av nationell politik och litteratur framkommer att de europeiska länderna agerar inom ramen för barnkonventionen. Vidare att Sveriges sociala barnavård är starkt kopplat till

familjeorientering och att stötta familjen, till skillnad mot exempelvis Storbritannien som har ett tydligare skydd för barnet. I den svenska modellen är också familjeåterförening ett starkt

koncept. Studien visar även att den svenska familjebaserade praktiken ställer höga krav på att yrkesverksamma inom professionen har stor politisk kunskap och förmåga till reflektion för att kunna agera enligt ett kritiskt förhållningssätt och bredare makroperspektiv.

Tärnfalk och Alm (2021) har med intervjuer av sex professionella socialarbetare undersökt deras uppfattning och förutsättningar för vård av barn som begår brott. Det svenska påföljdssystemet placerar unga lagöverträdare i åldrarna 15-17 år på särskilda ungdomshem, vilket kan utgöra dilemman för socialarbetare som ska verka för barnets bästa. Studien syftar till att ge insikt i beslutsprocessen, motivering samt uppfattningar hos verksamma socialarbetare, och resultatet visar att de känner en oro över risken för felaktiga bedömningar, otillräckliga metoder eller bristande uppmärksamhet. Det framkommer ett dilemma i skärningspunkten mellan att skydda den unga samtidigt som att skydda samhället, i en verksamhet som ska stå för både straff,

omsorg och behandling. Detta beskrivs av Tärnfalk och Alm (2021) som en stor utmaning och att inkorporera barnkonventionen i svensk lag kräver fokuserad utbildning av personal samt

nationella riktlinjer för barns bästa, vidare för att verka enligt barnkonventionen i arbetet behöver resurser omfördelas för att kunna frigöra ytterligare tid med barnet eller den unga.

Sammanfattningsvis har det inom temat socialt arbete framkommit visst fokus på barns rätt till deltagande, att få vara delaktig och göra sin åsikt hörd gällande vad som är “problemet” visar sig inte bara som en rättighet för barnet utan även av betydelse för utfallet av socialtjänstens arbete med barnet eller familjen (Heimer et al., 2018). Med anledning av detta belyser författarna att i en familjeorienterad modell finns svårigheter att efterleva barnkonventionen, medan en

18

inkorporering skulle kunna främja det sociala arbetet och förskjuta den svenska familjeorienterade modellen till en mer barnfokuserad modell.

Hultman et al. (2020) berör också rätten till deltagande med då i relation till rättegång, och kommer fram till att det saknas samstämmighet gällande när ett barn anses vara tillräckligt många år och mogen nog för att delta. Likaså att det behöver utvecklas en mer enhetlig bild för vilka kriterier bedömningen gällande ålder och mognad skall grundas på. Även Duffy et al.

(2018) har undersökt den sociala barnavården i Sverige och dess familjeorienterade modell, och redogör för att kunna verka enligt barnkonventionen ställs höga krav på yrkesverksamma för att se “mer och utanför” den familjebaserade praktiken. Tärnfalk och Alm (2021) lyfter också fram att det är en stor utmaning att inkorporera barnkonventionen i det sociala arbetet, det skulle kräva utbildning av personal och att omfördela resurser för att upprätthålla konventionens artiklar.

4.4 Tvångsvård och barnkonventionen

Det fjärde området benämner jag som tvångsvård och barnkonventionen med anledning av att denna studie är starkt kopplad till tvångsvårdslagstiftningen LVU samt aktuell utifrån

barnkonventionen. Ponnert (2007) redogör i sin avhandling hur tvångsvård kan vara uttryck för samhällelig maktutövning, som bidrar till en skildring av allmänhetens syn på socialtjänsten, och hur det sociala arbetet bedrivs eller borde bedrivas. Till vilket också en legalitetskris beskrivs som visar på hur myndigheter med syfte att inte tappa allmänhetens förtroende tenderar att anpassa sin verksamhet efter rådande förväntningar.

Vidare visar Ponnert (2007) att utifrån bland annat barnkonventionen ska barn ses som subjekt och rättighetsbärare och att synen på barn som grupp i samhället har förändrats. Denna “nya” syn på barn som aktörer istället för offer aktualiserar ett dilemma när det uppstår intressekonflikter mellan barn och föräldrar, och det ställs högre krav på att den sociala barnavården intar ett barnperspektiv. I Sverige har förvaltningsdomstolarna visat sig inta ett förhållandevis terapeutiskt perspektiv i mötet med socialnämnden vilket inom rättssystemet åsyftas att en behandlingsideologi har tolkningsföreträde beträffande avgörandet. Med detta menas att rätten

19

bedömer främst utifrån ett vårdande perspektiv istället för det rättsliga, och när detta görs inom tvångsvårdslagstiftning kan rättssäkerheten ifrågasättas.

Ponnert (2007) visar också på att socialnämnden genom att använda olika typer av

argumentation i LVU-utredningar framställs olika bilder av barn, unga och föräldrar beroende på om fallet handlar om 2§ LVU och brister i hemmiljön “miljöfall” eller 3§ LVU där den unge har ett normbrytande beteende “beteendefall”. I beteendefallen har socialnämnden en “hårdare”

argumentationsföring och använder förstärkningar för att övertyga förvaltningsrätten om att tvångsvård är nödvändigt. Medan i miljlöfallen framkommer en “svagare” argumentation som i högre utsträckning innehåller vaga beskrivningar, utan förstärkningar, för att värdesätta

socialnämndens fortsatta relation och samarbete med föräldrarna. Utifrån detta presenterar Ponnert (2007) “den skriftliga argumentationens paradox” vilket åsyftar det fenomen som sker med begränsad argumentation och försiktighet i miljöfall som anses svårare att få bifall av förvaltningsrätten medan i beteendefallen som anses enklare förefaller en hårdare argumentation med övertygelser.

Studien visar på att en stor del av den sociala barnavårdens arbete går till att motivera föräldrar att ta emot hjälp och stödinsatser, därför är relationen av betydande vikt, den visar även på att många socialsekreterare som arbetar med dessa ärenden är skeptiska till tvångsvårdens effekter och konsekvenser. De betraktar inte tvångsvården som ett säkert sätt skydda barn, utan föredrar frivilliga insatser vilket också ger en ökad insyn i ärenden, men som tidigare skildrat kan det även bidra till att förflytta visst fokus från barn och unga till motiveringsarbete av

vårdnadshavare.

Sammanfattningsvis av temat tvångsvård och barnkonventionen framkommer av Ponnert (2007) att tvångsvård kan ses som ett uttryck för samhällelig maktutövning, och att det kan påverka allmänhetens syn på socialtjänsten och dess arbete. Med anledning av att barnkonventionen har förstärkt synen på barn som rättssubjekt föranleder de också ett ökat krav på att den sociala barnavården intar ett barnperspektiv. Ponnert (2007) belyser även skillnader i socialnämndens argumentation och framställan till förvaltningsrätten beroende på om det gäller ”miljöfall” eller

”beteendefall”. Vidare framkom att en stor del av socialsekreterarna i studien var skeptiska till tvångsvårdens effekt och konsekvenser, samt att de generellt föredrog frivilliga insatser. Studien

20

bidrar till forskningsfältet med relevant kunskap om tvångsvård som maktuttryck och att barnkonventionen ställer krav på offentlig verksamhet, samt hur olika socialnämndens argumentation till förvaltningsrätten skrivs fram.

5. Teoretiska utgångspunkter

I det här kapitlet kommer studiens teoretiska grunder att presenteras samt med en redogörelse för dess betydelse till forskningsfrågan. Utifrån studiens utgångspunkt i rättstillämpning om

tvångsvård kommer jag att använda makt som huvudteori, och som komplement tar jag stöd i rättssociologi samt teori om barnrättsperspektiv.

5.1 Makt

Som stöd i mitt arbete att besvara frågeställningarna kommer begreppet och teorier om makt att vara centralt, med anledning av att aspekter av makt är ständigt närvarande vid beslut om tvångsvård. Främst använder jag mig av makt som ursprungligen kommer ifrån Foucault men som har tolkats i modernare källor som kopplar an till myndighetsutövning.

I sin bok skildrar Hörnqvist (1996) att Foucault menade att “makt” inte existerar i sin ensamhet utan att han framställde makt som ett relationellt fenomen som uppstår i en växelverkan mellan olika subjekt. Det kan skifta mellan vem som för tillfället “har” makten och i vilken utsträckning, medan vid tvångsvård är makten påtaglig och ligger hos den ena parten som har möjligheten att ta beslut för den andre mot dennes vilja. Samtidigt som idéen om att staten eller någon

myndighet ensamt besitter makten blir snedvriden, då enligt det växelvisa tänkandet har förvaltningsrätten blivit tilldelad makt av ”folket” via riksdagen och så vidare, samtidigt som domstolen är mycket tydlig i sin maktutövning. Den här maktfördelningen har startat redan när socialtjänsten som myndighet genomför utredningar och bedömningar om vad barn, unga och familjer behöver. Det blir särskilt påtagligt då relationen inte bara innehåller dimensionen av barn mot vuxen, utan även familjen möter en myndighet som kan ställa krav på exempelvis

21

ungas beteende och hur vårdnadshavare ska sköta sin föräldraroll och sina barn. I de situationer där LVU blir aktuellt möter den enskilda förvaltningsrätten som här kan representera inte bara en myndighet utan en hel stat. Vilket kan gestalta det begrepp som Foucault skildrar om

maktrelationers uppbyggnad, att det råder ett styrkeförhållande som varierar mellan olika relationer och kontext som exempelvis i mål om LVU där den enskilde möter domstolen. Bland de LVU domar som ligger till grund för studien finns tydliga uttryck för hur suverän makten är hos domstolen. Dels som beslutsfattande instans för tvångsvård av barn och unga, men också utifrån domar där barnet eller vårdnadshavare ger samtycke så bedömer ändå förvaltningsrätten att deras medgivande saknar tillförlitlighet (Hörnqvist, 1996).

Gallagher (2019) forskar inom fältet barn och barns rättigheter och har tagit Foucaults teorier om makt ytterligare ett steg i relation till barn som rättighetsbärare. Med anledning av den

utgångspunkten är hans tolkning användbar till min teoretiska grund och bidrar med teori om makt enbart i relation till barns rättigheter. Gallagher (2019) belyser Foucault inom den moderna diskursen om barn som rättighetsbärare och sociala agenter, och menar att makten inte är något vi ger barn och unga genom att tillskriva dem rättigheter och lagstiftning. Makten är ingens att varken ge eller ta, utan det är en effekt som sker i det subjektiva mötet. Vidare skildras en form av maktuttövande från samhället med relevans till denna studie som Foucault kallade

“governmentality”, vilket åsyftar den situation som uppstår när barn genom tvångsvård ska formas in i de värderingar som anses rätt och fel enligt samhällets institution. Samtidigt lyfter Gallagher (2019) fram barn som kompetenta individer och skildrar ett exempel på ett

maktutövande av spädbarn som brukar gestaltas som det ”maktlösa” barnet, som ändå kan påkalla föräldrars uppmärksamhet och således visar på en handlingsförmåga och ett tilldelat maktutrymme genom sin utsatthet.

Staaf (2005) skildrar att det råder en asymmetrisk fördelad makt mellan individen och den offentliga makten, vilket i sammanhanget utgörs av barnet eller den unge gentemot

förvaltningsrätten. Avseende denna ojämlika position problematiserar Staaf (2005) hur detta kan påverka rättssäkerheten och hur individens rättigheter tillvaratas, vilket är en ständigt närvarande aspekt av det maktförhållande som råder när det offentliga samhället ingriper och

tvångsomhändertar barn eller unga mot deras vilja. Elsrud et al. (2017) utvecklar och

22

problematiserar ytterligare en aspekt av det ojämlika maktförhållandet och syftar då till hur domstolen med sitt språk och auktoritet direkt placerar den enskilda i underläge. Detta bidrar således till att individer tystas ner och i sig skapar svårigheter för en utsatt person att både få komma till tals, men också att våga ta den platsen i rummet och framföra sina åsikter.

I och med att barnkonventionens artikel 3 och 12 tillskriver barnets bästa och rätt till deltagande finner jag det intressant att i med utgångspunkt i rättstillämpning om tvångsvård beröra ämnet genom maktteori. Hur tillvaratas barnets bästa och innehar barnet eller den unga någon makt över sin egen situation i förvaltningsrättens bedömning eller är domstolens makt absolut. Jag finner med anledning av studiens koppling till beslut om tvångsvård att maktteori med fördel kan användas som teoretisk utgångspunkt för att bidra till ökad förståelse om den närvarande

maktstrukturen.

5.2 Rättssociologisk ansats

Det sociala arbetet har en stark koppling till rättsregler som till stor del reglerar dess

verksamheter, handlingsutrymme samt yttre ramar. Inte minst när det kommer till socialtjänstens arbete med barn och unga och i de situationer när tvångsvård blir aktuellt, samt med anledning av barnkonventionens inkorporering till svensk lag vilket ytterligare kopplar samman social barnavård med lagstiftning.

En rättssociologisk ansats utgår enligt Hydén (2002) från rättens roll i samhället och kan med fördel användas till studier som berör förhållande mellan samhälle och rätt, rättssociologi kan beskrivas undersöka rätten i verkligheten. Det innebär en undersökning av rättsliga bakgrunder i relation till tillämpning och på så sätt synliggöra hur rättsregler kommer till användning.

Rättssociologi ser på rättsordningen med aspekter både inom rättsliga och samhälleliga orsaker och belyser hur exempelvis politik och andra strukturer kan påverka rättstillämpningen. Hydén (2002) skriver att rättssociologi är både en rättsvetenskap samt en samhällsvetenskap, vilket är fördelaktigt i denna studie som har för avsikt att undersöka om de utvalda artiklarna från barnkonventionen synliggörs och tillvaratas i rättstillämpningen av LVU (Hydén, 2002).

23

Med anledning av det teoretiska samt metodologiska inslag som rättssociologi kan bidra med finner jag det högst relevant att undersöka studien med stöd av en rättssociologisk ansats, för att för att besvara frågan på ett sätt som spänner över både det sociala samt juridiska fältet, tillika tvångsvården.

5.3 Barnrättsperspektiv

Att använda mig av maktteori kan bidra till ökad förståelse gällande den maktaspekt som ständigt är närvarande vid myndighetsutövning och tvångsvård. Men då studiens syfte är att undersöka om och på vilket sätt barnkonventionen synliggörs och tillvaratas i rättstillämpningen av LVU bedömer jag det gynnsamt att komplettera detta med ett barnrättsperspektiv. Det bidrar till att jag kan analysera förvaltningsrättens bedömning med barnkonventionen och barnets rättigheter i fokus. Som tidigare skildrat har både barnkonventionen och LVU lagstiftning en stor inverkan på både barn och unga i samhället och alla de aktörer som är verksamma inom området.

Men inte minst ger det en direkt effekt på de barn och unga som blir omhändertagna, inte ovanligt mot deras egen och sina familjers vilja med stöd av LVU. Utifrån detta finner jag det högst relevant och angeläget att i en sådan studie av domslut även utgå ifrån ett

barnrättsperspektiv.

I statens offentliga utredningar (2016:19) framställs att en grundläggande utgångspunkt i ett barnrättsperspektiv ska enligt FN:s barnrättskommitté vara respekt för och främjande av barnets mänskliga värde, fysisk och psykisk integritet samt ett erkännande av varje individs personlighet.

Det kräver att varje barn erkänns, respekteras och skyddas som rättighetsbärare och inte som ett offer (SOU 2016:19). Barnombudsmannen (2021) är Sveriges barnrättsmyndighet och de arbetar för barns rättigheter och är således en viktig aktör för att sprida och stödja verksamheters arbete i enlighet med barnrättsperspektivet. I en rapport ”Vem bryr sig – när samhället blir förälder”

presenterar Barnombudsmannen (2021) följande förslag för att verka enligt ett

barnrättsperspektiv, socialnämnd och domstol ska inför beslut om åtgärder enligt SoL och LVU tydliggöra hur barnet varit delaktigt och hur prövningen av barnets bästa har genomförts.

Schiratzki (2017) framställer en tolkning av konceptet barnets bästa från barnkonventionen som ett begrepp med tre differenta innebörder; en materiell rättighet, en tolkningsprincip och en

24

förfarande regel. I praktiken innebär detta att det slagkraftiga, men samtidigt vaga begreppet barnets bästa kan ses som en rättsregel vilket ger handlingsalternativ samt som rättsprincip och därmed vägledande riktlinje. Detta problematiseras genom att beroende på vilket sätt begreppet tolkas kan det ge olika verkan, en styrd rättsregel eller en mer öppen riktlinje.

Vidare skildrar Schiratzki (2017) att det finns två generella utgångspunkter för att bedöma barnets bästa, ett objektivt perspektiv som grundas i vetenskap och beprövad erfarenhet samt ett subjektivt perspektiv där barnets egen uppfattning om vad som är bäst utgör grunden. Men idag råder en samsyn om att det måste ske en växelverkan dem emellan, och att både kunskap och önskan skall i gemensamhet leda fram till ett beslut om att verka för barnets bästa. När barnets bästa tillämpas i rättsliga sammanhang arbetar rätten med antaganden om vad som är bra för barn, och således problematiserar Schiratzki (2017) att detta bidrar till bedömningar, och värderingar, om vad som är rätt och fel.

Med utgångspunkt i dessa beskrivningar är min tolkning och uppfattning av barnrättsperspektivet som en medveten positionering där jag erkänner och respekterar det enskilda barnet som

rättighetsbärare, samt verkar i enlighet för att möjliggöra och säkerställa att barnets rättigheter tillvaratas. Min uppfattning av begreppet är att barnrättsperspektivet både innehar en teoretisk förankring där det enskilda barnets rättigheter medges samt en praktisk aspekt av efterlevande, denna uppfattning kommer ligga till grund för hur jag använder mig av och tar stöd av

barnrättsperspektivet i mitt analysarbete. Barnrättsperspektivet kan således bidra till att uppmärksamma och synliggöra hur barnkonventionens artikel 3 och 12 framkommer i LVU domarna.

6. Metod

I det här kapitlet kommer jag att redogöra för studiens metod och genomförande, avseende forskningsdesign, val av data och datainsamling, urval, analys samt avslutningsvis presenteras en etisk reflektion.

25

6.1 Kvalitativ forskningsdesign

Den kvalitativa forskningen kännetecknas framför allt av studier som fokuserar på ord, djupare tolkningar och nyanser samt mindre urval i enlighet med en hermeneutisk utgångspunkt. Medan kvantitativ forskning generellt använder ett större urval, och fokuserar på siffror och bredd med en positivistisk utgångspunkt som i större utsträckning bidrar till mätbara resultat (Bryman, 2018).

Även om jag kan se en nytta av att undersöka LVU domar i en större omfattning för att med fler antal domar i urvalet undersöka om barnkonventionen får uttryck i förvaltningsrättens

bedömning. En kvantitativ forskningsdesign skulle enligt Creswell och Creswell (2018) möjliggöra för en studie i större skala och således även kunna bidra till översiktliga och

generaliserbara resultat som kan presentera forskningsläget i frågan på en nationell nivå. Men en kvantitativ studie och dess data bidrar också till att jag som forskare går miste om djupgående analyser och tolkningar.

Jag har med anledning av studiens syfte valt att använda mig av en kvalitativ forskningsdesign, vilket kommer att påverka studiens yttre ramar och struktur. Om jag tar mig an

frågeställningarna med ett kvalitativt tillvägagångssätt kan jag med fördel tolka dokumenten på djupet och skulle kunna bidra till en ökad förståelse och kunskap om förvaltningsrättens

bedömning inom ett färre antal domar. Jag finner därmed den kvalitativa forskningen väl lämpad att fördjupa kunskapen om hur barnkonventionens artikel 3 och 12 synliggörs och tillvaratas i LVU domar. Det möjliggör för djupgående analyser av ord och innebörder då jag kan begränsa urvalet till ett mindre antal domar än om jag hade använt mig av en kvantitativ ansats (Bryman, 2018; Creswell & Creswell, 2018).

6.2 Dokumentstudie

Dokumentstudier kännetecknas av att de som namnet antyder baserar sin primära datakälla på dokument, Denscombe (2017) lyfter fram två särskilt användbara egenskaper vid

samhällsforskning, det ena är att dokumentets innehåll kan användas som belägg för något, och

26

för det andra så är dokumentet en permanent handling. Vilket överensstämmer i min studie där dokumenten utgörs av förvaltningsrättens faktiska bedömning, som inte heller kommer att förändras. Dokument som datakälla inrymmer en föreställning och värdering om att

informationen i dokumentet har ett värde som överstiger dess bokstavliga innehåll, därför brukar dokumentstudier även innefatta tolkning och sökande efter dolda innebörder och strukturer.

Vidare beskrivs tillgänglighet som en av de främsta fördelarna med dokumentstudier, det är relativt enkelt att inhämta data och betydligt mindre tidskrävande än andra datakällor (Denscombe, 2017).

Att använda mig av en dokumentstudie möjliggör för enligt Bryman (2018) ett bestående objektivt underlag som är opåverkat av den subjektiva faktorn, varken jag eller registratorn som gav ut handlingarna har kunnat inverkat på förvaltningsrättens bedömning. En annan fördel är att dokumentet kommer att bestå hos förvaltningsrätten även efter min studie om det skulle bli aktuellt att replikera studien eller återanvända underlaget till en ny studie. Medan nackdelar med dokument som datakälla samtidigt är delar av dessa fördelar som att det är dokumenterad text utan möjlighet att ställa frågor eller be om utvecklade svar där jag skulle önska. Det är nedskrivet av annan person och i annan kontext än min studie, dessa aspekter som gör dokumenten

opåverkade och objektiva kan också lämna utrymme till misstolkning av dess ursprungliga syfte (Bryman, 2018).

Min uppfattning är trots nackdelarna att en dokumentstudie med LVU domar som datakälla är väl lämpat till studiens syfte att undersöka hur barnkonventionens artiklar 3 och 12 synliggörs och tillvaratas i rättstillämpning. Mitt antagande stärks ytterligare av Denscombe (2017) som menar att dokument som datakälla dels står för värdefull information samt möjliggör för tolkning, vilket ligger i linje med studiens ansats.

6.3 Empiriskt underlag

Inför denna magisteruppsats gjorde jag en forskningsöversikt över svensk forskning från 2018 och senare om barnkonventionens implementering det sociala arbetet. Jag gjorde mina sökningar i databaserna ProQuest Social Sciences, SCOPUS och Primo med sökorden barnkonventionen

27

och “convention on the rights of the child” samt Sverige och Swe*, med en asterisk för att inkludera olika böjningar av ordet och således utöka mina sökträffar, jag använder

inklusionskriterierna peer-review, artiklar som dokumenttyp, svenska och engelska som språk samt inom årtalen 2018-2021. Av resultatet från sökningarna exkluderar jag de artiklar som saknar relevans för socialt arbete, och övriga som kopplar an till studiens forskningsfråga inkluderas, dessa är 12 stycken. Vidare gör jag kompletterande sökningar där sökorden varieras mellan LVU, “Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga" och tvångsvård men jag får ändå inga ytterligare träffar, det vill säga att artiklar från tidigare sökning tillsammans med annan relevant forskning ligger till grund för detta arbete.

Studiens empiriska underlag utgörs av 22 stycken LVU domar, varav 11 där beslutet är fattat enligt 2§ och 11 enligt 3§ LVU som avgjorts under året 2020 i en förvaltningsrättslig domstol i Sverige. Jag har utifrån ett etiskt ställningstagande valt att inte ange vilken förvaltningsrättslig domstol handlingarna kommer ifrån. Underlaget inkluderar endast året 2020 för att omfamna studiens syfte att redogöra för och analysera rättstillämpningen av LVU efter att

barnkonventionen blivit svensk lag 1 januari 2020. Min uppfattning är att det kan bidra till att synliggöra och undersöka dess implementering och rättsliga uttryck vid avgöranden om LVU.

Jag har valt att exkludera år 2021 dels på grund av att studien kommer att genomföras under senare delen av 2021 och därför inte kan ta del av domar fördelade på hela året, dels utifrån de begränsningar i form av tid och resurser som studiens utformning innebär.

Till följd av studiens syfte finner jag det mest relevant att undersöka förvaltningsrättens

bedömning till beslutet för att besvara frågeställningarna gällande rättstillämpning. Att använda förvaltningsrättens bedömning i olika LVU domar möjliggör för att jag ska kunna undersöka om barnkonventionens artikel 3 och 12 synliggörs och tillvaratas i den skriftliga argumentationen.

6.4 Datainsamling och urval

Datainsamlingen inleds genom att jag ringer till en förvaltningsrättslig domstol i Sverige och presenterar min studie samt vilka handlingar jag önskar begära ut. Jag får till svar att de önskar min begäran via e-mail, så jag skickar ett e-mail där jag efterfrågar LVU domar där avgörandet

28

är beslutat på respektive 2§ samt 3§ LVU under året 2020. Jag får tillbaka två tabeller i excel format med samtliga målnummer från år 2020, en för 2§ och en för 3§ LVU.

Tabellerna innehåller sammantaget 54 målnummer, varav 34 stycken är 2§ samt 20 stycken 3§

LVU. Den information som återfinns i tabellen är målnummer, utfall samt ansökningstyp. Jag gör i det här skedet en bedömning gentemot studiens syfte om att endast använda ansökningsmål som fått “helt eller delvis bifall”. Vilket motiveras dels av att när förvaltningsrätten ger bifall krävs en välgrundad argumentation och bedömning om barnet eller den unges situation, samt på vilket sätt vårdbehoven uppfyller rekvisiten i LVU lagstiftningen, dels att de som saknar bifall är få till antalet. Utifrån detta kommer de målnummer där avgörandet är benämnt som ej bifall att exkluderas.

Enligt Denscombe (2017) innebär urval ett strategiskt beslut att endast fokusera på en del av undersökningspopulationen, vilket arbete jag inleder genom att gå igenom den skickade tabellen för 2§ LVU som består av 34 målnummer, men fyra som saknar bifall exkluderas direkt med anledning av inkluderingskriteriet om bifall. Då återstår 30 målnummer vilka jag antecknar i ett separat dokument och gör ett slumpmässigt urval genom att gulmarkera varannan. I mitt arbete betyder den gula markeringen att målnumret ska inkluderas och övriga exkluderas. Med hjälp av denna metod återstår därefter 15 slumpmässigt utvalda målnummer som jag inkluderar då de uppfyller valda urvalskriterier för studien. I den andra tabellen för 3§ LVU återfinns 20

målnummer, varav en är benämnd som “ej bifall” och exkluderas därför direkt, därmed återstår 19 målnummer som antecknas i ett separat dokument. Jag fortsätter och exkluderar var sjätte målnummer för att även från denna tabell få 15 stycken, även denna gång använder jag en gul markeringspenna till de målnummer som skall inkluderas. Till följd av det ojämna antalet startar jag med att exkludera det första målnummret, sedan inkluderar jag de fem efterföljande

målnumren, exkluderar en, inkluderar fem, exkluderar en, inkluderar fem och exkluderar avslutningsvis en.

Denscombe (2017) beskriver att ett slumpmässigt urval kännetecknas av att samtliga enheter har samma sannolikhet att ingå i urvalet, att urvalet görs ur en känd population, det ska finnas en urvalslista med identifierings möjlighet och en slumpmässig urvalsprocedur. Utifrån denna beskrivning uppfyller mitt tillvägagångssätt kriterierna för ett slumpmässigt urval då jag har