Barnkonventionen artikel 12 – Barnets rätt till deltagande

Som ovan beskrivet kommer inte barnkonventionens artikel 12 uttryckligen fram i någon av domarna men dess betydelse har till viss del kunnat utläsas med stöd av ett barnrättsperspektiv.

Med stöd av redovisad tabell ges en översikt över hur fördelningen ser ut mellan värderingar av svagt respektive starkt barnrättsperspektiv. Vidare skildras av analysen en tydlig skillnad mellan hur artikel 12 kommer fram beroende på om det handlar om 2§ eller 3§ LVU. Aspekter av barns rätt till deltagande kommer till övervägande del fram i beteendefall enligt 3§ då det är barnet eller de unges beteende som utgör grunden för LVU omhändertagandet. Generellt återspeglar en högre ålder och mognad också ökad möjlighet till deltagande, samt rättsligt genom 36§ LVU som tillskriver barn över 15 år talerätt.

7.3.1 Svagt barnrättsperspektiv

Framför allt handlar de citat där jag kan se innebörden av artikel 12 om barnets eller den unges inställning till vård, här följer exempel som klargör detta med min bedömning om ett svagt barnrättsperspektiv:

(3) ”XX har inte samtyckt till den behövliga vården.”

Här skildras den unges inställning utan vidare utveckling eller resonemang vilket föranleder ett svagt barnrättsperspektiv. I fall där den unges inställning inte alls framkommer kan också ses som en form av svagt barnrättsperspektiv med anledning av att detta är beslut som har en stor inverkan på barnet och dennes åsikt inte inhämtas. Även detta citat har ett svagt

barnrättsperspektiv då ungdomen istället har gett samtycke till vårdplanen;

(13) “XX har samtyckt till vårdplanen i dess helhet.”

38

Barnrättsperspektivet blir i citatet svagt med anledning av att det saknas en förklaring till varför förvaltningsrätten valt att gå emot den unges samtycke till vårdplanen, hade samtycket bedömts tillförlitligt finns möjligheten att LVU inte varit tillämpbart.

(9) “XX har medgett att han har ett vårdbehov.”

Avseende dessa citat och den teori om makt och rättighetsbärare som skildras av Gallagher (2019) är det en rimlig tolkning att de barn och unga som yttrar sig i domstolen använder det maktutrymme som tilldelats dem. Även om det inte bidrar till att förvaltningsrätten avslår LVU ansökan så påverkas maktförhållandet, de får uttrycka sin åsikt även om förvaltningsrätten inte tar hänsyn till den.

7.3.2 Starkt barnrättsperspektiv

Det framkommer i flera av domarna avseende 3§ LVU att trots barn och unga lämnar samtycke till både omhändertagande och vårdplan så gör förvaltningsrätten en bedömning att samtycket inte kan anses tillförlitligt över tid. När förvaltningsrätten visar sitt resonemang och gör dessa bedömningar tillsammans med en individuell bedömning stärks det enskilda barnets plats och enligt min värdering bidrar det också till ett starkt barnrättsperspektiv. Nedan redogörs för citat som skildrar detta;

(17) “XX vidgår att det finns ett vårdbehov och samtycker till vården men menar att den kan ges på frivillig väg.”

(17) “Förvaltningsrätten gör bedömningen att mot bakgrund med avvikande från tidigare frivilliga insatser talar detta emot samtyckets tillförlitlighet över tid.”

Till denna situation kan jag utläsa att artikel 12 kommer fram genom att förvaltningsrätten inhämtar den unges åsikt och upplevelse av situationen. Det kan också ses som en form av det växlande maktinnehav som skildras av Hörnqvist (1996) där den unge ges utrymme att få uttrycka sina åsikter och upplevelser om sin egen situation, och får denna bemött av förvaltningsrätten. Dock verkar det inte göra någon skillnad eller ge påverkan avseende

bedömningen då domstolen inte bedömer samtycket som tillförlitligt, och den unge har därmed inte fått någon form av bestämmanderätt. Det vill säga att den yttersta makten ständigt kvarstår

39

hos förvaltningsrätten oavsett om den unge ger samtycke eller motsätter sig vården. Tilläggas bör att i de fall där vårdnadshavare ger sitt samtycke till vård bedöms även det som icke tillförlitligt av förvaltningsrätten.

Ett annat citat med starkt barnrättsperspektiv är följande där barnets egen berättelse uppmärksammas;

(18) ”XX har bland annat uttryckt till polis att hon vill gå och lägga sig så hon hinner sova innan hon måste gå upp och ta hand om sina småsyskon.”

I förhållande till att tillvarata barns rätt till deltagande hör också den, inte ovanligt

förekommande, motsägelsefulla aspekten av myndighetsutövning mellan autonomi och skydd.

Det kan också uppstå intressekonflikter mellan olika rättigheter och intressen, ett exempel som är relevant i aktuell studie är hur förvaltningsrätten ställer sig till barn och ungas inställning till vård och deras egen upplevelse av sin situation. I relation till detta menar Schiratzki (2017) att artikel 12 inte åsyftar ett självbestämmande utan snarare ett inflytande och medbestämmande, detta genom att understryka barnets individualitet och rätt till egna känslor samt åsikter. För besvara dessa frågor om hur långt barns åsikter ska respekteras, och om ordet ska väga olika tungt hos ett barn som är elva eller femton år, samt den högst aktuella frågan vart går gränsen mellan

föräldrars och samhällets ansvar. För att besvara dessa frågor och samtidigt upprätthålla barns rättigheter och en rättssäkerhet bör svaren återfinnas i lagstiftningar och allmänna bestämmelser (Schiratzki, 2017).

Även om följande citat endast representerar en specifik dom så utgör det ett exempel på hur förvaltningsrätten kan lyfta fram barn och ungas upplevelse, i det här fallet som rör ett mindre barn baseras bedömningen och socialnämndens utredning till stor del på äldre syskons utsaga.

Även om det är syskon som kommer till tals så representerar följande citat ett starkt barnrättsperspektiv där förvaltningsrätten även tar ställning till utsagan;

(6) “I målet har framkommit att några av XX syskon berättat att det förekommit våld och kränkningar mot samtliga barn i hemmet. Frågan är inledningsvis om uppgifterna kan anses trovärdiga och läggas till grund ett beslut om vård enligt LVU. Förvaltningsrätten konstaterar att de uppgifter som lämnats av barnen är i huvudsak detaljerade och belysande……. Vid

40

angivna förhållanden finner förvaltningsrätten att uppgifterna om missförhållanden i hemmet framstår som trovärdiga. Uppgifterna kan därför läggas till grund för bedömningen om frågan om vård enligt LVU.”

Hur förvaltningsrätten ska förhålla sig till barnets egen berättelse ges hänvisning till ett

avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen där klargöranden återfinns att rättstillämpningen ska verka i enlighet med barnets bästa, och ge barnet eller den unge utrymme i utredningen i enlighet med artikel 12 som följande:

“....barnet har en central plats i utredningen om förhållandena i hemmet. Det följer av LVU att barnets berättelse ska väga tungt i utredningen liksom barnets subjektiva upplevelse av

hemförhållandena.” (HFD, 2014 ref. 46)

Det här visar inte bara på att barns utsaga tas tillvara på och påverkar förvaltningsrättens

bedömning i ärendet, det synliggör också en aspekt av makt i enlighet med Hörnqvist (1996) där styrkeförhållandet ger barnet, som i det här fallet utgör en svagare part, en förstärkt position som påverkar maktförhållandet. Följande citat skildrar också hur förvaltningsrätten bedömer och värderar utsagan från ett barn eller ungdom:

(22) ”Nämndens utredning bygger till största del på XX egna uppgifter. De uppgifter som XX lämnat till nämnden har hon under den muntliga förhandlingen, via sitt offentliga biträde, vidhållit. Förvaltningsrätten finner inte skäl att ifrågasätta de uppgifter som lämnats av XX.”

För att bidra till förståelse över hur den här situationen förskjuter makt till barnet kan stöd hämtas från Gallagher (2019) som skildrar att makt inte går att varken tillskriva sig själv eller andra. Utan menar att makt uppkommer som en effekt i det subjektiva mötet som här gestaltas av barnet och förvaltningsrätten (Gallagher, 2019).

Elsrud et al. (2015) beskriver svårigheter att ta plats i en domstol, vars språk och auktoritära framtoning snarare kan bidra till att tysta den enskilda. Vilken kan förstärka bilden av barn som kapabla och aktiva rättighetsbärare ytterligare i de situationer där barn och unga både får och tar rätt till deltagande, till följd av de utmaningar som beskrivs i mötet med domstolen. Samtidigt bidrar det till att synliggöra den utsatthet som råder för barn och unga vid beslut om LVU.

41

Som ovan skildrats synliggörs eller tillvaratas inte barnkonventions artikel 12 uttryckligen i förvaltningsrättens bedömningar, men dess innebörd om rätt till deltagande kommer till viss del fram i bedömningar främst gällande samtycke och inställning till vård, men även i visst mått när barnet eller den unge skildrat sin situation. Det framkommer också en skillnad där barnets samtycke och inställning till vård främst kommer till uttryck vid beslut enligt 3§ och barnets egen utsaga och upplevelse vid 2§ LVU.