I det här kapitlet redogörs för barnrättsliga utgångspunkter samt aktuell lagstiftning med relevans för studien. Jag kommer därför att presentera barnrättsperspektiv, socialtjänstlagen och
tvångsvårdslagstiftningen LVU.
8
3.1 Barnrättsperspektiv
Barnrättsperspektiv är dels ett begrepp, ett förhållningssätt men också ett perspektiv som jag kommer ta stöd ifrån i mitt analysarbete av rättsliga avgöranden, därför kommer
barnrättsperspektivet ytterligare redogöras för under kapitlet teoretiska utgångspunkter. Då det finns ett flertal närliggande begrepp kommer jag här att reda ut dem för att förtydliga min positionering. Jag presenterar tre olika begrepp och dess betydelse från Socialstyrelsen (2020) om barnets rättigheter men som verkar ur olika perspektiv och angreppsvinklar, dessa är barnets perspektiv, barnperspektiv och barnrättsperspektiv.
Barnets perspektiv är precis som namnet uttrycker, från barnets eget perspektiv vilket föranleder att barnet har fått möjlighet att uttrycka sig om sin egen situation, och innehåller därmed det enskilda barnets upplevelse.
Barnperspektiv innebär att en utomstående person försöker sätta sig in i barnets situation och behov, samt med det som utgångspunkt gör en bedömning om vad som är barnets bästa.
Kunskap och erfarenhet kan bidra till förmågan att sätta sig in i barnets situation och tillvarata barnets intressen.
Barnrättsperspektiv betyder att en verksamhet utgår ifrån barnrättsliga principer i förhållande till barnkonventionen och är exempelvis arbetssätt, rutiner, metoder eller förhållningssätt. Det innebär att arbetet ska systematiskt och strategiskt bidra till att barnets rättigheter tillgodoses (Socialstyrelsen, 2020).
I statens offentliga utredningar (2016:19) som heter, Barnkonventionen blir svensk lag, beskrivs svårigheter och utmaningar med att tillämpa ett barnrättsbaserat synsätt, och att det krävs ett aktivt förhållningssätt för att barnet ska kunna ses som en rättighetsbärare och inte enbart en mottagare av insatser och stöd. Där beskrivs också att denna syn på barnet som rättighetsbärare behövs och ger betydelse för hur barnets intressen tas tillvara på i beslutsprocesser som rör barn.
I det avseendet räcker det inte med en lagstiftning som befäster dessa rättigheter utan det behöver kompletteras med en definition om vad ett barnrättsbaserat synsätt är, vilket FN:s
barnrättskommitté skildrar enligt följande:
9
“Barnet är en rättighetsbärare, och respekten för barnets värdighet, liv, överlevnad, välfärd, hälsa, utveckling, deltagande och rätt till ickediskriminering bör etableras och värnas som det främsta målet med konventionsstaternas barnpolitik. Detta förverkligas bäst genom att
respektera, skydda och uppfylla alla rättigheter i konventionen (och dess fakultativa protokoll).
Det kräver ett paradigmskifte, bort från ett synsätt på skydd av barn där barn uppfattas och behandlas som ”objekt” som behöver hjälp och inte som rättighetsinnehavare med icke förhandlingsbara skyddsrättigheter. Ett barnrättsbaserat synsätt är ett som främjar förverkligandet av rättigheterna för alla barn som de fastställs i konventionen genom att
utveckla skyldighetsinnehavarnas kapacitet att uppfylla sina skyldigheter att respektera, skydda och uppfylla rättigheter (artikel 4) och rättighetsinnehavarnas kapacitet att göra gällande sina rättigheter, med ständig vägledning av rätten till icke-diskriminering (artikel 2), hänsyn till barnets bästa (artikel 3), rätten till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6), samt respekt för barnets åsikter (artikel 12).” (SOU, 2016:19, s.285-286).
Med detta åsyftas ett helhetsperspektiv där inte bara rättigheter tas till hänsyn utan det innebär även att stödja barnets egna styrkor och tillhörande sociala system, en utgångspunkt ska enligt barnrättskommittén därmed vara respekt för och främjande av barnets mänskliga värde, fysisk och psykisk integritet samt ett erkännande av varje individs personlighet. Detta förklaras vidare som att det innebär att barnets rätt att bli hörd och få sina åsikter beaktade måste tillgodoses systematiskt i alla beslutsprocesser och att barnets egenmakt och deltagande ska vara centralt i vård och skydd av barnet. Ett barnrättsbaserat synsätt kräver att varje barn erkänns, respekteras och skyddas som rättighetsbärare och inte som ett offer (SOU, 2016:19).
Avseende barns rättighet att komma till tals och framföra sina åsikter skildrar Schiratzki (2017) att hur väl det kommer till uttryck varierar stort beroende på kontext och ålder. Även om alla barn och unga oavsett ålder är partsbehöriga, vilket betyder att de kan vara part i en rättegång, innebär det per automatik inte att de har talerätt och får föra sin egen talan. Det som kallas talerätt infaller när den unge fyller 15 år och innebär rätt att föra sin egen talan, medan för de under 15 år representeras av ett ombud vilket även regleras i 36§ LVU. I relation till detta uppkommer då frågan om vem som är bäst lämpad att förvalta denna uppgift och tillvarata barnets intressen. I svensk rättstillämpning är det en ställföreträdare som generellt utgörs av en
10
förälder om dessa är “välfungerande” och har del i vårdnaden eller en samhällsrepresentant när förälder inte har vårdnad eller till följd av sin föräldraförmåga inte är lämplig (Schiratzki, 2017).
3.2 Socialtjänstlag
Av Socialtjänstlag (2001:453) vidare kallade SoL framgår att kommunen ansvarar över
socialtjänsten samt har det yttersta ansvaret att hjälpa och ge det stöd som enskilda behöver. Det står även att verksamheten skall bygga på respekt, självbestämmanderätt och integritet samt att med hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation sikta på
frigörande och utvecklande av både enskilda och gruppers egna resurser. Om det finns ett vårdbehov som inte kan ges med samtycke inom ramen för SoL återfinns hänvisning i 3§ SoL lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Utvecklingen av barnets rättigheter och implementeringen av barnkonventionen har gett påverkan även inom Socialtjänstlagen vilket ges uttryck i 2§ SoL “Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.” Socialstyrelsen (2019) beskriver att socialtjänsten är den myndighet som genomför barnskyddsutredningar och har kontakt med barn och familjer i sitt arbete att se till att barn och unga växer upp under trygga förhållanden.
3.3 LVU
Socialstyrelsen (2020) redogör för att samhället har det yttersta ansvaret för att barn och unga växer upp under trygga och gynnsamma förhållanden, och om det finns en risk att barn och unga utvecklas på ett ogynnsamt sätt är det samhällets ansvar att skydda barnet. Detta skall först och främst som ovan skildrat ske under frivilliga former inom socialtjänstens arbete med barn och unga enligt SoL. Men i de fall där detta inte anses möjligt kan tvångsvårdslagstiftningen lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, fortsättningsvis kallad LVU bli
tillämpligt. LVU är en kompletterande skyddslag till SoL när frivilliga insatser inte bedöms vara tillräckliga och behövlig vård inte kan genomföras (Socialstyrelsen, 2020; SOSFS 1997:15).
11
Socialstyrelsen (2020) förtydligar att behövlig vård innebär att all planerad vård på både lång och kort sikt skall kunna genomföras utan risk för avbrott.
Av de inledande bestämmelserna i 1§ LVU framkommer att barn och unga under 18 år kan beredas vård enligt denna lag om de situationer som anges i 2 eller 3§ föreligger, och behövlig vård inte kan ges med samtycke av vårdnadshavare och den unge som fyllt 15 år. Vård med stöd av 3§ får även beredas den som fyllt 18 år men inte 20 år. Insatserna ska präglas av respekt för människovärde och integritet, och vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. Socialstyrelsen (2020) skildrar att den här formen av tvångsvårdslagstiftning bidrar till att samhället alltid och oavsett individuella förutsättningar kan uppfylla sitt ansvar att tillgodose enskildas behov.
Om socialnämnden bedömer att barn eller unga har ett vårdbehov som inte kan tillgodoses under frivillighet och uppfyller rekvisiten för missförhållanden enligt 2§ och/eller 3§ ansöker de till förvaltningsrätten för att bereda ett barn eller ungdom vård med stöd av LVU. Avseende de missförhållanden som skall råda har 2§ LVU koppling till hemmiljön och därav brukar kallas
“miljöfall” i enlighet med lydelsen:
“Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.”
Alternativt ska missförhållandet överensstämma med 3§ LVU och därmed vara kopplat till barnet eller den unges eget beteende och brukar kallas “beteendefall” i enlighet med lydelsen:
“Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende....”
Vidare förtydligas att missförhållandet ska medföra en påtaglig risk att barnet eller den unges hälsa eller utveckling skadas (Socialstyrelsen, 2020). LVU lagstiftningen har i likhet med SoL
12
och andra lagstiftningar fått tillägg med hänseende av barnkonventionens implementering, vilket bland annat får uttryck i de inledande bestämmelserna där det framgår att vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. När den unge fyller 15 år får denne talerätt vid förhandlingen medan barn under 15 företräds av ett offentligt biträde enligt 36§ LVU.
Regeringen tillkallar 2015 en utredning för en göra en översyn av LVU, vilken kommer att kallas Utredningen om tvångsvård för barn och unga. Utredningen har som huvuduppgift att stärka barnrättsperspektivet i tvångsvården för barn och unga, med anledning av detta har de förändringar som föreslås framför allt sin utgångspunkt i barnkonventionens normer och principer (SOU 2015:71).