I det här kapitlet kommer jag att redogöra för barnkonventionen och dess innebörd samt framväxten av barnrätten i Sverige. Som i nästa kapitel kompletteras med en introduktion till barnrättsliga utgångspunkter med relevans till studien.
2.1 Barnkonventionen
Den 20 november 1989 röstade samtliga länder i FN:s generalförsamling “ja” till att anta FN:s konvention om barnets rättigheter, som oftast och tillika i min uppsats kommer benämnas barnkonventionen. Som tidigare skildrat var Sverige en av de första länderna att ratificera konventionen 1990 och har således förbundit sig sedan dess att följa den (Barnombudsmannen, u.å). Detta gjorde barnkonventionen till ett rättsligt bindande internationellt avtal innehållande bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn och syftar till att alla barn oavsett bakgrund ska ha rätt att behandlas med respekt och få komma till tals. Den fastslår att barn är egna individer med egna rättigheter och varken är föräldrars eller andra vuxnas ägodelar (Unicef, u.å.a).
Barnkonventionen definierar barn som varje människa under 18 år och har 54 artiklar varav 41 är så kallade sakartiklar som fastslår rättigheter medan 13 artiklar riktar sig till statens arbete med konventionen. Dessa definierar både det enskilda barnets rättigheter och understryker ansvar hos vårdnadshavare och barnets omgivning, samt ålägger också staten ansvar för att skydda barnet och dess rättigheter. Konventionen är historisk då det är första gången som barns intressen är formulerade i form av mänskliga rättigheter. Barnkonventionen har fyra grundläggande artiklar som ska verka vägledande för hur resterande artiklar i konventionen ska tolkas och brukar kallas för grundprinciperna, dessa är:
Artikel 2, Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.
Artikel 3: Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
5
Artikel 6: Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.
Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad (Unicef, u.å.a).
Barnkonventionens artiklar finns skildrade både som kortversion samt långversion, ovanstående samt genomgående i studien används dess kortform. Däremot med anledning av studiens
frågeställningar gällande om artikel 3 och 12 synliggörs och tillvaratas i LVU domar presenteras dem i sin helhet som bilaga 1 i studien för att kunna bidra till en fördjupning om artiklarnas innehåll.
Det finns utöver barnkonventionens artiklar från 1989 tre tilläggsprotokoll som behöver ratificeras separat från barnkonventionen för att de ska bli gällande. Det första berör barn i väpnande konflikter, det andra handel med barn, barnprostitution och barnpornografi samt det tredje gör det möjligt för barn att lämna in klagomål till FN:s barnrättskommitté. De två första är ratificerade av Sverige och har således samma rättsliga status som en konvention medan den tredje inte innehar någon rättslig status i Sverige än. Det tredje tilläggsprotokollet ger barn möjlighet att lämna klagomål om deras rättigheter kränks och de inte haft möjlighet till
upprättelse i hemlandet, något som kallas individuell klagorätt. Av uppgifter från Unicef är det 46 länder som fram till september 2020 som ratificerat detta bland annat de europeiska länderna Finland, Tyskland, Danmark och Belgien, men inte Sverige (Unicef, u.å.c). I statens offentliga utredningar (2016:19) får Sverige som tidigare skildrat kritik av FN:s barnrättskommitté avseende hur väl vi verkar enligt barnkonventionen, bland kritiken återfinns också vikten av att ratificera det tredje tilläggsprotokollet för att införa ett klagomålsförfarande för barn. Det framkommer i motion (2018/19:1392) att det skulle stärka barnets individuella rätt att framföra klagomål när deras rättigheter kränks, exempelvis fungerar inte alltid de stöd och insatser som samhället ger till barn och unga som tänkt. Därför lämnas förslag om att ratificera det tredje tilläggsprotokollet men motionen får avslag i Socialutskottets betänkande (2018/19:SoU9).
6
2.2 Barnrätten
Sverige har varit folkrättsligt bunden till att följa barnkonventionen sedan ratificeringen 1990, och arbetet att uppfylla konventionen har sedan dess skett stegvis genom en implementering till svensk lagstiftning och offentlig verksamhet, vilket förstärks genom att den såkallade
regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige godkänns 2010. Eftersom strategin innefattar en rad åtgärdspunkter för att verkställa och förtydliga både det fortgående arbetet men också vad som behöver hända för att förverkliga barnkonventionen och bidrar till att förbättra samt stärka barns rättigheter (Regeringen, 2011; Prop. 2009/10:232).
Regeringen tillkallar 2013 en utredning som kommer att kallas för Barnrättighetsutredningen med uppdrag att kartlägga hur tillämpning av lagar och andra föreskrifter överensstämmer med barnkonventionen. Vidare skall utredningen analysera och redovisa vilka för- och nackdelar en inkorporering av barnkonventionen skulle kunna medföra i svensk rätt samt ta ställning till hur barns rättigheter skulle kunna stärkas mest effektivt. Uppdraget utökas under utredningstiden och och innefattar att lämna förslag till en lag om inkorporering. Barnrättighetsutredningen lämnar över betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) och anför en rad punkter som bidrar till det fortsatta arbetet att stärka barns rättigheter och barnkonventionens rättsliga tyngd i Sverige (Regeringen, 2016).
Ur betänkandet (SOU 2016:19) väljer jag lyfta fram några punkter som utifrån studiens syfte är av särskild vikt för detta arbete. Ett av Barnrättighetsutredningens syften var att inhämta
kunskaper om barnets rättigheter har fått genomslagskraft i rättstillämpningen med fokus på barnkonventionens grundprinciper. Det framkommer av utredningen att barnkonventionen inte har fått tillräckligt rättsligt genomslag inom områdena; barn i migrationsprocessen, stöd och service till barn med funktionsnedsättning, barn som har bevittnat våld inom familjen och barn som har utsatts för våld inom familjen (SOU, 2016:19).
Vidare visar betänkandet på att det finns en tydlig politisk ambition om att stärka barns rättigheter i enlighet med barnkonventionen och den strategi som tidigare framtagits på en nationell nivå, där insatser främst riktats mot statliga myndigheter, landsting och kommuner. De har endast i begränsad omfattning riktats insatser mot domstolsväsendet trots att det är inom
7
beslutsprocesser som rör barn där rättigheterna enligt betänkandet inte fått tillräcklig
genomslagskraft. Med detta menas att barnkonventionens rättigheter inte har fått reell innebörd inom rättstillämpningen som folkrättsligt åtagande. Detta hänger även samman med att barn inte har setts som rättighetsbärare vilket har skapat svårigheter och utmaningar, dels då det saknades lagstöd samt då barn och unga ofta befinner sig i en utsatt position och kan ha svårt att ta tillvara på sina rättigheter. Vidare framkommer av betänkandet att även barnets bästa är svårtolkat och att dess innebörd är oklar i rättstillämpningen (SOU, 2016:19).
Det politiska arbetet fortskrider och under våren 2018 lämnar regeringen in en proposition med förslag om att barnkonventionen i sin helhet skall inkorporeras i svensk lagstiftning, i juni 2018 lämnar riksdagen bifall och barnkonventionen blir därmed svensk lag från och med den 1 januari 2020 (Regeringen, 2018; Prop. 2017/18:186).
Riksdagens ställningstagande att inkorporera barnkonventionen i dess helhet till svensk lag, Lagen (SFS 2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, innebär per definition en förstärkning av barnets rättsliga förutsättningar och skapar ett utökat ansvar för ett barnrättsbaserat synsätt inom svensk offentlig verksamhet. Detta skapar likaså ett förtydligande om barnets roll som rättssubjekt samt att domstolar och rättstillämpare skall beakta dessa rättigheter vid beslutsprocesser och ärenden som rör barn (Regeringen, u.å).