1. Inledning
“För barns uppväxt går inte i repris, den är här och nu.”
(Å. Lindhagen, Regeringen, 2020)
Den 1 januari 2020 var en anmärkningsvärd dag i den svenska barnrättens historia då trädde nämligen barnkonventionen i kraft som svensk lag, vilket beskrivs av Regeringen (2020) som den största reformen för barn i Sverige på 30 år.
Barnkonventionen innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn och syftar till att alla barn oavsett bakgrund ska skyddas mot våld, få utbildning och social trygghet. Dess
grundläggande och mest centrala rättigheter fastslår att vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, och barn har rätt att uttrycka sin mening och bli lyssnade på. Barnkonventionen är till för varje enskilt barn men också för att skapa ett bättre samhälle och goda uppväxtvillkor för alla barn (Regeringen, 2020). Detta genom att stärka barnet som rättighetsbärare och egen individ med egna rättigheter som varken är föräldrars eller andra vuxnas ägodelar. Barnkonventionen definierar inte bara det enskilda barnets rättigheter utan förtydligar statens ansvar att arbeta med konventionen och skydda barnet och dess rättigheter (Barnombudsmannen, u.å.; Unicef, u.å.a).
FN:s konvention om barns rättigheter, som den heter, antogs 1989 och Sverige var ett av de första länderna att ratificera den så kallade barnkonventionen redan året efter (SÖ 1990:20). Det är inte ovanligt att Sverige nämns som ett föredöme avseende välfärdspolitik och i sociala frågor, och vi framställer oss gärna även som duktiga på barns rättigheter. Men trots detta ges den sociala barnavården och däribland svenska tvångsvården stor uppmärksamhet i media med övervägande vass och negativ kritik mot socialtjänstens arbete när barn och unga far illa. Vi är många som kan dra oss till minnes ett flertal fall som berört ända in i hjärtat och i media fått slagkraftiga benämningar, även om jag inte kommer att presentera några här. Både enskilda fall och granskningar av socialtjänstens boenden för barn och unga utgör då och då huvudrubriker i nyhetstidningar, inte minst i de situationer där barnet omhändertagits av socialtjänsten. Som ofta
2
leder till diskussioner om hur väl eller icke välfungerande den sociala barnavården i Sverige egentligen är.
Unicef (u.å.b) skriver “Sverige är inte alltid bäst i klassen på barns rättigheter” även om vi gärna vill tro det. Sverige har fått flera åtgärdspunkter från FN:s barnrättskommitté i den senaste granskningen från 2015. Där benämns bland annat att domstolar och myndigheter förbiser barnkonventionen vid beslutsfattning i ärenden som berör barn då den saknat laglig status.
Sverige uppmanas att göra barnkonventionen till lag för att rättsväsendet ska tillvarata barns rättigheter, bättre utreda barnets bästa i socialtjänstutredningar och se över att anmälningsplikten fungerar när barn far illa (Committee on the Rights of the Child, 2015).
Som en del i det fortsatta arbetet lämnar regeringen in en proposition året 2018 med förslag om att barnkonventionen i sin helhet ska inkorporeras i svensk lagstiftning. I juni samma år lämnar riksdagen bifall och barnkonventionen blir därmed svensk lag från och med den 1 januari 2020 (Prop. 2017/18:186). Riksdagens ställningstagande att inkorporera barnkonventionen till svensk lag synliggör och skapar ett utökat ansvar för ett barnrättsbaserat synsätt inom svensk offentlig verksamhet då det har framkommit att domstolsförfarandet avseende barn och unga har visat bristande hänsyn till barnkonventionen. Att göra om barnkonventionen till lag skapar en ökad rättslig tyngd som förtydligar att domstolar och rättstillämpare både kan och skall beakta dessa rättigheter vid beslutsprocesser och ärenden som rör barn (Regeringen, u.å)
1.1 Problemformulering
När det förekommer oro om att barn eller unga far illa och socialtjänsten bedömer att det råder ett missförhållande där behövlig vård inte kan tillgodoses frivilligt, har Sverige en
kompletterande skyddsåtgärd i form av tvångsvård. Denna innebär att domstolen på begäran från socialnämnden kan fatta beslut om att omhänderta barn eller unga på grund av ett vård- eller skyddsbehov som inte kan genomföras på frivillig väg, och därmed föranleder en tvångsvårds insats med stöd av tvångsvårdslagstiftningen Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Tvångsvård kan vara en traumatisk och integritetskränkande situation där samhället tillämpar sin yttersta makt och bestämmanderätt över den enskilde. Med denna aspekt av maktutövande, och
3
den kritik som FN:s barnrättskommitté framfört gällande hur barnkonventionen saknat tyngd inom rättsväsendet, gör Sveriges ställningstagande om att göra barnkonventionen till lag ämnet högst relevant för socialt arbete.
Socialstyrelsens statistik visar att under året 2020 fick 27 300 barn och unga en heldygnsinsats, varav 33 procent av dessa det vill säga cirka 9000 barn vårdades med stöd av tvångsvårdslagen LVU. Det visar på att rättstillämpningen av LVU har en direkt påverkan på flera tusen barn och unga per år i Sverige (Socialstyrelsen, 2021). Barnkonventionen har varit lag i över ett år vilket föranleder ett behov av att undersöka om inkorporeringen bidragit till att barnkonventionen som lag uppmärksammas i svensk rättstillämpning. Detta tillsammans med mitt eget intresse av barns rättigheter som också är anledningen till att jag idag arbetar som socialsekreterare inom
socialtjänstens arbete med barn och unga, motiverar till att jag vill undersöka om barnkonventionen ges rättsligt uttryck i LVU domar.
1.1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att redogöra för samt analysera rättstillämpningen av LVU och undersöka om barnkonventionen kommer till uttryck i domsluten. Följande frågeställningar kommer att behandlas:
- På vilket sätt synliggörs och tillvaratas barnkonventionens artikel 3 “Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.” i LVU domar?
- På vilket sätt synliggörs och tillvaratas barnkonventionens artikel 12 “barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.” i LVU domar?
4