Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Gruvan enda alternativet
Ute på landsbygden i södra Moçambique är det ont om män - de arbetar i gruvorna i Sydafrika. I provinsen Gaza är tjugo procent av den manliga befolkningen
migrantarbetare.
De var många fler under kolonialtiden men fortfarande är antalet högt. Yrket som gruvarbetare går i arv; farfar, pappa och son visar sig ofta ha varit där borta.
Jag träffar Arlindo Mondlane i staden Manhacaze. Han bor i byn Cambane utanför staden.
Eller snarare, där bor hans familj. Själv arbetar han i guldgruvorna i Isdri i Sydafrika. Han är 29 år nu och har arbetar i gruvorna sedan 1994. Hans bror och pappa arbetar också där borta.
Cambane är en by med kvinnor, barn och äldre människor varav några äldre män som
överlevt det mödosamma och farliga gruvarbetarlivet. En man jag träffar har arbetat i gruvan i trettio år. Men nu har han slutat och är istället jordbrukare för att kunna överleva. Någon pension har han inte.
När jag frågar Arlindo varför han arbetar i gruvan och om han tycker det är bra, säger han att det inte finns några pengar här. Att arbeta i gruvan är den enda chansen att tjäna pengar. Han har byggt ett ordentligt, turkosfärgat hus för pengarna han tjänat. Dessutom har han tagit med sig saker från Sydafrika när han avslutat ett kontrakt. Det har varit sängar, stolar och cyklar.
Denna gång, när han är hemma på 45 dagars ledighet, har han dock inte tagit med sig några saker. Istället har han med sig pengar.
Ett års kontrakt
Det är genom rekryteringsorganisationen Teba som han har fått sitt arbete som gruvarbetare i Sydafrika. De har kontor i XaiXai som ligger 12 mil bort. Han får ett årskontrakt i taget och har sedan förtur för ett nytt.
Arlindo ser det som sitt yrke och räknar med att arbeta i gruvan många år till. I Sydafrika bor han på en sorts förläggning, det är en stor sovsal med många sängar där det enda privata han har är sakerna i garderoben. Att ha ett hus i Sydafrika är bara möjligt om man har ett
sydafrikanskt id-kort och det kan han inte få så som det är nu. Han får fortsätta att bo på förläggning, precis som hans pappa.
Tre gånger per år åker han till Moçambique. Hans fru Anastancia får pengar att leva av när han kommer på besök. Teba har en bank dit han kan skicka pengar men det är alldeles för långt att ta sig till XaiXai för att hämta pengar. Det är också en nyhet som kommit de senaste åren, och de är vana att leva på sparade pengar i byn. Dottern Belusi, ett och ett halvt år, träffar Arlindo mycket sällan. Men det verkar inte vara något han klagar över, sådant är livet för gruvarbetarfamiljerna. De tar det onda med det goda, den fördel det faktiskt är att tjäna pengar så att man kan försörja sin familj.
Ulrika Blom Mondlane
