Den seglande hantverkaren
En etnologisk studie av hantverkskunskap ombord skepp i 1600-talets krigsflotta
Kandidatuppsats
Uppsala Universitet
Institutionen för kulturantropologi och etnologi
Författare: Anna Eklöv Pettersson
Handledare: Karin Eriksson-Aras
Höstterminen 2019
ABSTRACT
Sailing is an occupation requiring varying skills. Sailors working on sailing ships are dependent
on the ship’s sails, they are the engine of these ships and are therefore valuable to the crew. The
purpose of this thesis is to investigate what craftmanship where required and needed in
maintaining the sails aboard. Focus lies on the 17
thcentury Swedish war fleet where the warship
Vasa is an important source of information. Descriptions of the sails that were found on her are
compared with logbooks from the 17
thcentury English war fleet and sailor dictionaries from
various time periods. The analyses includs details on the sails such as seams and splices. Further
is discussed the knowledge of materials and the quality as well as the fleet administration’s and
the economy’s influence on the work of the craft. The study concludes that knowledge of
mending and preventing shaving on sails where important but with all likelihood varied
between ship and crew.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING ... 4
Syfte ... 4
Material ... 5
Vasas segel ... 6
Ordböcker över sjötermer ... 6
Loggböcker ... 7
Teori och metod ... 8
Kulturhistoria ... 8
Diskursanalys ... 10
Reflexivitet ... 10
Tidigare forskning ... 11
Uppsatsens disposition ... 12
SEGELDETALJER ... 13
Sömmar ... 13
Förstärkningar ... 15
Likrep ... 15
Splitsar och taglingar ... 16
SÖNDRIGA SEGEL ... 18
Vem lagar? ... 19
Förväntningar på kunskap ... 20
DEN SVENSKA FLOTTAN UNDER 1600-TALETS BÖRJAN ... 22
En ekonomisk fråga ... 23
Till sjöss eller i land? ... 24
AVSLUTNING ... 26
Vidare studier ... 28
Tillkännagivanden ... 29
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 30
Tryckta källor ... 30
Litteratur ... 30
BILAGOR ... 32
Bilaga 1 ... 32
4
INLEDNING
To understand the art of navigation is far easier learned than to know the practice and mechanical working of ships, with the proper terms belonging to them, in respect that there are helps for the first by many books, which give easy and ordinary rules for the obtaining to it; but for the other, till this, there was not so much as a means thought of, to inform anyone in it. (Mainwaring, 1972[1644]:85)
Så skriver Sir Henry Mainwaring (1587–1653) i inledningen till sin ordbok av sjötermer från 1644. Ordboken är en av få skrivna källor vi har om sjötermer och livet till sjöss från 1600- talet. Han sätter, i citatet ovan, fingret på något som fortfarande idag blir tydligt när man letar efter litteratur, att fåtal böcker om och framför allt av seglande sjömän som beskriver arbetet ombord finns.
Att segla målas ofta upp som något romantiskt, något som inger frihet, att kunna bege sig ut på böljan den blå och känna naturens krafter. I kontrast till detta står livet ombord skeppen i dåtidens krigsflotta vilket istället målas upp med ond bråd död, usla levnadsförhållanden, sjöbataljer och ett blodigt kaos på kanondäck. Något som ändock tillhör båda liven är seglen.
De ståtliga fregatterna i den seglande krigsflottan är sen lång tid borta, men när regalskeppet Vasa bärgades, 1961, öppnades en ny dörr för kunskap om 1600-talets Sverige. Hon är ännu ett av världens bäst bevarade 1600-tals skepp och fortsätter än idag att ge mer kunskap bland annat om hur skepp byggdes, hur krigsskepp på 1600-talet fungerade, människors liv i det tidiga 1600-talets Sverige både på land och till sjöss i allt från kost till kläder. Undersökningarna av Vasaskeppet har vidgat perspektivet på vad ett krigsskepp var och symboliserade bortom krigstaktiker och vapen. På senare tid har ett allt större intresse lagts vid människorna och livet ombord de seglande skeppen. Dessa människor var i sin vardag beroende av seglen, skeppet motor. Något jag därför vill göra i denna uppsats är att bredda informationen om den kunskap som fanns om segelhantverk och undersöka vad de små detaljerna kan säga om människorna bakom dem.
Syfte
Syftet med denna uppsats är att genom studier av Vasas segel samt loggböcker från 1600-talet
öka förståelsen för vilken kunskap som krävdes ombord på ett krigsskepp, med fokus på segel
och segelmakeri. Detta är viktigt för att öka förståelsen för hur livet ombord, inte bara
5
regalskeppet Vasa, skulle kunna ha sett ut men även öka kunskapen om hur sjömän och hantverkare jobbade ombord ett skepp inom flottan under denna tid. För att undersöka detta har framför allt tre frågeställning genomsyrat arbetet.
- Vilken kunskap om segelmakeri behövdes ombord ett skepp som Vasa?
- Vilken kunskap förväntades av besättningen ombord?
- Utbyttes kunskap mellan land- och sjöfolk?
Genom att fokusera på segel, hur de såg ut och vad som skrevs om arbetet med dem finns en förhoppning att kunna öka kunskapen om hur livet kunde te sig för folket ombord samt vilken kunskap som behövdes och förväntades.
Material
Att förstå människor som levde för 400 år sedan är ingen lätt uppgift, om inte praktiskt taget omöjlig. Det jag ämnar göra i denna uppsats är att skapa ett brett underlag för att till och börja med kunna få en inblick i livet och hantverkets ideal ombord. Inget anspråk görs dock på att det undersökta materialet är heltäckande, utan det har valts utifrån tillgängligt material och gallrats för att passa studiens syfte så tydligt som möjligt.
Undersökningen har främst fokuserat på loggböcker skrivna av Sir Thomas Allin från skepp i 1600-talets engelska krigsflotta samt en ordbok skriven av Sir Henry Mainwaring vilken behandlar sjötermer och är en av de få litterära källor som finns från 1600-talets första hälft.
Detta har i sin tur jämförts med andra historiska källor såsom John Smiths (1627) A sea grammar, Thomas Riley Blanckley (1755) A Naval Expositor, William Henry Smyth (1867) The Sailor’s wordbook och Clifford Warren Ashley (1944) Ashley’s book of knots. Ett av de mest kända svenska verken, vilket ger en unik inblick i 1700-talets båtbyggarkonst, är skrivet av Thomas Rajalin (1730). Boken går igenom skeppsbyggeri, tackling och ger tekniska beskrivningar av hur segel är uppbyggda, något som dock inte helt sammanfaller med uppsatsens fokus men den är ändock väl värd att omnämna.
Utöver dessa litterära källor har beskrivningar av Vasas segel gjorda av Sam Svensson
(1965), omfattande bland annat stygn, splitsar och likning (Bilaga 1) varit i fokus. Genom att
studera både historiskt textmaterial och beskrivningar av de fysiska seglen kan ett underlag för
hur underhåll och segelhantering utfördes under denna tidsperiod skapas. Jag kommer nedan
gå djupare i detaljerna kring varför detta material utvalts och använts i uppsatsen.
6 Vasas segel
Ingen torde sväva i okunnighet om vad skeppet Wasa är: detta stora örlogsskepp, som helt nybyggt kantrade och sjönk på Stockholms Ström den 10 augusti 1628. (Svensson, 1965:39)
Så börjar Sam Svenson sitt kapitel om Vasas segel i Sjöhistorisk årsbok från 1965. Texten är publicerad fyra år efter den uppmärksammade bärgningen av skeppet och återfinnandet av de obrukade seglen som låg under däck i en näst intill oidentifierbar hög av lera och tyg. Seglen återfanns på trossdäck, under övre- och undre-kanondäck, i ett litet förvaringsutrymme på babord sida, cirka 15m
2stort (Cederlund & Hocker, 2006:381). Det som återfanns var sex av de tio segel som hörde till Vasas rigg. Utöver dessa sex segel återfanns även en bonnett till mesanseglet och två skeppsbåtsegel (Cederlund & Hocker, 2006:396). Seglen var obrukade och kan därför ge tekniska detaljer om hur segel såg ut under 1600-talets första hälft samt ge information om hur segelmakarna arbetade i land. Genom att studera detaljer i bland annat stygn, splitsar och handlaget bakom dem går det att besvara om det var en eller flera personer som sydde, om det fanns olika stilar och hantverksideal, med mera. Det finns, mig veterligen, ingen bevarad litteratur från tiden ifråga om segelmakeri. Den första svenska text som behandlar segeltillverkning är tidigare nämnd bok av Thomas Rajalin från 1730 vilken främst behandlar dimensioner på segel och råd vid tillverkning. Beskrivningen är mer än 100 år yngre än Vasaskeppet och berör därav en något annorlunda praxis. Vasas segel är därför en oerhört viktig källa i historieskrivningen om 1600-talets segelmakeri.
Vad kan de obrukade seglen berätta om hantverket ombord? Det fysiska materialet är en viktig del i att få fram vilken kunskap som krävdes ombord skeppen efter att segelmakarna var klara.
I förhållande till beskrivningarna i loggböckerna och ordboken av Mainwaring blir därför seglen en viktig utgångspunkt. I detta fall är det just det faktum att de är obrukade som gör dem särskilt intressanta. Genom att studera hur seglen ser ut, vilka detaljer som finns och vad detta kan berätta om seglen går det att börja diskutera skillnaden mellan dessa oanvända segel med loggböckernas och ordbokens beskrivningar och förklaringar om hur hantverket gick till ombord.
Ordböcker över sjötermer
Den text som, för denna undersökning, ligger närmast i tid med Vasa är en ordbok med
sjötermer vilken Sir Henry Mainwaring troligen skrev under åren 1616–1617 men som inte
publicerades förrän 1644. Mainwaring var till större delen av sitt liv till sjöss, både som hederlig
sjöman och pirat, och kom senare i sitt liv även att befordras till vice-amiral i den engelska
7
flottan. Ordboken behandlar otaliga sjötermer från mast, däck, drev och märlspik till kurs och bära av. Bredden på termerna som tas upp gör att den inte bara ger inblick i vad ett skepp var utan visar även på den breda kunskap som krävdes ombord. Att ordboken är skriven under 1600-talets första hälft gör den till ett av få kända verk om skepp och livet till sjöss vilken är skriven av en sjöman och ger unik information om den kunskap som fanns på större skepp under denna tid. Liknande ordböcker har även skrivits av andra sjömän men Mainwarings är en av de tidigaste och mest övergripande. Denna sortens böcker är viktiga inte enbart i det avseende att de ger praktisk och teknisk information om skeppen och hantverket utan även i vad det kan berätta om personerna och den erfarenhet som ligger bakom dem. Inger Lövkrona (1999:25) skriver i sin bok Annika Larsdotter – barnamörderska om hur rättegångsprotokoll inte bara visar på hur straffsystemen fungerade utan också kan ge en inblick i psykiska, fysiska och sociala erfarenheter hos de inblandade människorna. Detta har jag tagit till mig när jag har läst både ord- och loggböcker. Liknande ger dessa böcker en insikt till de erfarenheter och kunskaper som fanns hos skribent och besättning.
Loggböcker
I denna undersökning har loggböcker skrivna av Sir Thomas Allin mellan åren 1660 och 1678 studerats. Loggböckerna är från olika skepp, alla inom den engelska krigsflottan. Allin var officer och förde befäl över skepp såsom HMS Foresight, HMS Plymouth och HMS Royal James. Under sin tid i flottan tjänstgjorde han under både engelska inbördeskriget (1642–1651) samt under det andra och tredje engelsk–nederländska krigen (1665–1667 respektive 1672–
1674). Hans loggböcker publicerades senare av The Navy Records Society år 1939 och 1940. I böckerna står att läsa, dag för dag, korta notiser om vindriktning, segelsättning, om ankring, möten med andra skepp. Även händelseförloppet vid sjöbataljer skrevs mer eller mindre detaljerat ut med tillhörande skador på skepp och besättning. Underhåll av trädetaljer, rigg och segel beskrivs också. Notiserna ger en inblick i livet ombord, både i form av segling och strider samt administrativa sysslor och nödvändiga underhållsarbeten. Böckerna ger förståelse för inte bara personen Thomas Allin utan också för besättningen. Trots att dessa sällan eller inte alls nämns vid namn finns de med i beskrivningarna av händelseförloppen. Loggarna är dessutom kronologiskt ordnade då de fylls i dag för dag, vilket också det ger en inblick i händelseförlopp och ageranden hos befäl och besättning.
Loggböckerna är, som tidigare nämnt, skrivna inom den engelska flottan under andra hälften
av 1600-talet. Englands flotta bestod under 1660-talet av runt 80 krigsskepp på 100 ton eller
8
mer i deplacement och växte stadigt fram till 1680-talet då runt 130 krigsskepp av samma kaliber var i bruk. Jämförelsevis hade den svenska flottan under stora delar av 1600-talet runt 15 skepp i samma storleksklass. Gustav II Adolf, kung av Sverige under åren 1611–1632, planerade att utöka sin flotta till 40 krigsskepp (Glete, 2010:394ff). Jag vill dock påpeka att den kunskap som studeras i uppsatsen inte närmelsevis påverkas av flottans storlek och denna kapacitetsskillnad bör därför inte påverka loggböckernas giltighet.
Till min kännedom finns inga loggböcker bevarade från svenska skepp från samma period som Vasa. Det finns heller inte några loggböcker bevarade från henne då hon på sin jungfruresa, redan i Stockholms ström, förliste. Därför har loggböcker från engelska flottan undersökts trots att de är mer än 30 år yngre än Vasaskeppet. Åldersskillnaden kan anses vara liten, men gör att loggböckerna är en generation yngre än Vasa och de tekniska framstegen inom skeppsbyggarkonsten under 1600-talet var relativt många och stora. Detta till trots ger loggböckerna en inblick i vad för sort underhåll som gjordes på segel av växtfiber hur och hur ofta slitage och skador kunde uppstå.
Teori och metod
I denna uppsats är syftet att visa vilken kunskap, med fokus på segelhantverk, som fanns ombord på ett skepp i 1600-talets krigsflotta. Vad är då kunskap och hur står den i relation till erfarenhet? Ordet erfarenhet är något som man ofta stöter på i etnologiska texter och återfinns då mer än ofta i samband med intervjuer och informanters olika livserfarenheter. På samma vis som en intervju och direkta kontakter människor emellan kan texter bidra till att förstå praktiker och erfarenheter. I Nationalencyklopedin (2020) står att läsa att kunskap betyder: ”fakta, förståelse och färdigheter, tillägnade genom studier eller erfarenhet”. Kunskap är alltså något som skapas genom erfarenheter och uppkommer i relationen mellan den upplevda situationen och människans agerande. Detta skulle kunna översättas i att ju längre erfarenhet desto mer kunskap har man. Så är självklart inte alltid fallet, men mycket av kunskapen när det kommer till hantverk sitter i just den fysiska erfarenheten av att arbeta med det.
Kulturhistoria
Ett begrepp som legat till grund för undersökningen är kulturhistoria. Den kulturhistoriska
vinkeln inom etnologin har sedan 1970 och 1980-tal hållits på avstånd och ansetts vara något
ålderdomlig. Men under 2010-talet började kulturhistoria sakta ta sig tillbaka in i etnologernas
arbetsfält (Jönsson & Nilsson, 2017:18). Vissa etnologer menar att den historiska etnologin kan
bidra till de historiska vetenskaperna och förståelsen för människors vardag både då och nu.
9
Etnologin kan då komplettera historieskrivningen och skapa en bredare förståelse för människors känslor, erfarenheter och kunskaper (Vallström & Lennartsson, 2014:7). Jag kan inte annat än att hålla med och med dagens allt större fokus på människor och deras vardagsliv blir den kulturhistoriska vinkeln mycket användbar och inte bara intressant för historieintresserade forskare.
För att förstå det förflutna behövs dock inte enbart ett analysmaterial utan tolkningar och teorier måste även kunna sättas i ett större sammanhang. Etnologen Rebecka Lennartsson (2017) hävdar att förståelsen för samhället helt står i relation till kontexten runt det material man arbetar med för att över huvud taget kunna göra en kulturanalys på ett textmaterial. Vikten av att sätta saker i sin rätta kontext bygger på att så mycket information finns om den kontexten som möjligt oavsett om det är i ett historiskt eller nutida samhälle. Lennartsson (2017:53) syftar även på att det som utmärker ett etnologiskt arbetssätt är just metoden att utgå från individerna på mikronivå och därifrån beskriva samhälleliga skeenden och kulturer.
Lars-Erik Jönsson (2017) breddar perspektivet på etnologisk kulturhistoria genom sina tankar
kring vad fysiska ting kan berätta och skriver om hur arkitektur, hus och rum kan ge anspråk på
minnen och förhoppningar vilka påverkar och skapar sociala relationer. Byggnader kan enligt
Jönsson ses som ett sorts uttryck för olika praktiker. Han pekar här på att de kan ge en förståelse
för de människor som inte bara skapar utan som också brukar och lever i dem. I sin forskning
tar han tre teman som utgångspunkt: Funktion, Betydelse samt Agens. I dessa teman menar han
att hus är avsedda för vissa aktiviteter – de har en funktion. Hus kan avspegla viljor och
representera eftersträvningsvärda ideal – de har alltså betydelse. De kan även ha en agens och
göra saker i samverkan med människor. Det fysiska huset och rummet kan alltså pådriva
initiativtagande hos människor och deras agerande (2017:74). Detta är något som, enligt mig,
även går att applicera på skepp. Krigsflottans skepp hade en funktion i de krig som utkämpades
av Sverige under 1600-talet, de hade en mening i Sveriges position i Europa. Skeppen har också
en agens i sig och påverkar människors agerande både ombord och runt om. Jag vill här även
applicera detta på segel i sig och hur de har en funktion, en mening, men också en agens för
folket ombord. Vilka segel ska sättas, hur många i besättningen behövs för att beslå, var slits
seglen som mest, hur lagas en skada och så vidare. Detta påverkar livet och kunskapen som
skapas ombord. Jönsson (2017) menar att saker som används visar på olika händelser, att
vardagsslitagets spår visar att någon har varit där innan dig. Jag skulle vilja gå vidare och säga
att vardagsslitaget också visar på en kunskap hos människorna som varit där innan. Hur de har
brukat föremålen kan berätta om deras erfarenheter, seglen exempelvis kan berätta både om
10
kunskapen hur de är tillverkade men även vilken hantverkskunskap som var behövd på skeppet.
De fysiska seglen blir då knutna till en diskurs om kunskap och hantverksutövande.
Diskursanalys
För att bearbeta det historiska textmaterialet som ligger till grund för denna uppsats har jag använt mig av diskursanalys. Diskursanalys är ett verktyg som ger möjlighet till att kritiskt analysera material utifrån relationen mellan olika diskurser och fenomen. Diskursanalysens grund ligger i språket och språkbruket. Enligt lingvisten Norman Fairclough (1992:64) omfattar diskursen en form av mänskligt interagerande mot både varandra och omvärlden, samtidigt som det kan läsas som en representation av detsamma. En diskursanalys kan därför ge information om bland annat sociala identiteter, men för denna uppsats viktiga del kan diskursanalysen också ge information om hur kunskap etableras och skapas. Språk har flera dimensioner som interagerar inom samma diskurs och kan ge en djupare bild av förståelsen för text (Fairclough, 1992:64). Detta görs genom att synliggöra mönster i texterna, i fallet för denna undersökning, kring hantverkskunskapen och erfarenheterna som skapas ombord. Jag har i läsningen av loggböckerna och ordboken antecknat övergripande teman och plockat ut citat som jag ansett relevant för uppsatsen. Laclau och Mouffe (1998:111), vilka vidareutvecklade diskursanalysen, menar att det går att läsa ut vad som kallas nodalpunkter i en text. Något som skulle kunna beskrivas som ett tema eller tecken vilket andra tecken kan relateras till. På så sätt blir
’hantverk’ då en nodalpunkt eftersom det kan koppas till tecken så som laga, sy, splitsa men också handlag, teknik och olika sorters verktyg. Samtidigt blir ’segel’ ytterligare en nodalpunkt där alla händelser och detaljer runt dessa skapar tecken som råband, kringlor, splitsar men också revor, avmastad och segelsättning. Genom att använda diskursanalys har jag därför fått möjlighet att synliggöra hantverket ombord och hur det framställs i ord under 1600-talet.
Reflexivitet
Jag har under flera år själv arbetat på seglande traditionsfartyg och har då intresserat mig för
just hantverket och underhållet som utförs ombord. Detta är något som, enligt mig, ofta inte får
lika stor uppmärksamhet och intresse som själva seglingen, men som trots det är en betydande
roll i vardagen ombord. Jag har därav ett visst egenintresse i valet av denna uppsats, något som
dock inte bör ha påverkat studien i mer än val av ämne. Det faktum att jag har viss praktisk
erfarenhet kan dock ha förvrängt min förståelse för hantverket då detta är en levande kunskap
som förändras med tekniska framsteg och personliga tycken. Sättet jag själv har jobbat på är
alltså inte självklart samma som det var under 1600-talet. Att jag som sjöman har erfarenhet av
vissa detaljer och har brukat vissa redskap som beskrivs har jag ändå valt att beakta som en
11
fördel, då många forskare inte har en praktisk erfarenhet bakom sig och därför kan förvränga representationen av hantverket i sig. Jag är dock medveten om att jag både som sjöman och etnolog inte har den historiska aspekten som kan backa upp mina slutsatser och förståelser för materialet, något jag ständigt har tagit i akt i mina analyser och har därför försökt skapa ett litterärt underlag från historieforskning.
Tidigare forskning
I have seene many bookes of the Art of Warre by land, and never any for the Sea, seeing all men so silent in the most difficult service, and there are so many young Captaines, and others that desire to be Captains, who know very little, or nothing at all to any purpose (Smith, 1627:59)
Citatet ovan är hämtat från John Smiths A Sea Grammar och är bara ett av många citat som pekar på hur arbetet till sjöss sällan har blivit nertecknat och omskrivet i böcker. Som tidigare nämnt har den kulturhistoriska etnologin länge ansetts vara föråldrad (Jönsson & Nilsson, 2017:18), något som även det maritima fokuset inom etnologin har fått genomleva (Müller &
Ekström, 2016:243). Den maritima forskningen, när det kommer till krigsflottan, har till mångt och mycket fokuserat på sjöstrider, krigsstrategier och skrovens uppbyggnad men få har fokuserat på personerna ombord. Under senare år har dock ett allt större intresse ökat för folket ombord och vardagslivet till sjöss. Detta belyses exempelvis av Mirja Arnshavs studie som behandlar kvinnor ombord på 1600-talets örlogsfartyg, men även historikern AnnaSara Hammars avhandling om gränsdragningen mellan det militära och det civila i 1600-talets flotta.
Mycket fokus ligger, när det kommer till det marina etnologiska perspektivet, i narrativet.
Däremot tycks genren om kunskap och hantverk ombord inte intressera etnologerna i lika stor
utsträckning. Självklart har de arkeologiska studierna av just Vasa men även skepp som
Riksäpplet (1661) och Kronan (1668) bidragit till förståelsen av 1600-talet. Marinintresserade
forskare har utökat vår kunskap och Vasaskeppet har gett en unik inblick i tidigt 1600-tal som
innan bärgningen av skeppet var ringa. Information om hur krigsskepp såg ut före 1650 är knapp
och då enbart genom några få bevarade målningar och modeller (Glete, 1999:20). Arkeologiska
fynd har skapat större förståelse för hur skeppen såg ut och byggdes men det finns fortfarande
stora luckor.
12 Uppsatsens disposition
Uppsatsens disposition är upplagd i tematiska kapitel utifrån frågeställningarna och utgör ramen
för kommande diskussion i kapitlen nedan. Det första kapitlet belyser framför allt utvalda
detaljer på Vasas segel och i de analyserade texterna, och vad detta kan berätta om en
besättnings kunskap. I det andra kapitlet behandlas underhållet och behovet av att laga segel
ombord, vilket diskuteras framför allt utifrån loggböckerna och ordboken. I det sista och tredje
kapitlet blir perspektivet något större och fokus läggs vid Sveriges ekonomi för tiden när
Vasaskeppet byggdes men också förhållandet mellan arbetarna i land och till sjöss.
13
SEGELDETALJER
Det första kapitlet berör detaljer kring sömmar, splitsar och taglingar (Bilaga 1) på segel både utifrån hur Vasas segel är sydda samt vad som omnämns i de analyserade texterna genom direkta förklaringar men även via verktygsbeskrivningar.
Sömmar
Monk-seam. This is a kind of sewing the canvases of the sails together, when the edge of the one is sewn over the edge of the other, and so it is sewn on both sides. This is the strongest way of sewing the sails. (Mainwaring, 1972[1644]:188)
Citatet ovan är taget från Mainwarings ordbok och beskriver, den så kallade monk-seam, en sorts segelsöm. Detta är också den enda förklaring av söm som görs i ordboken, det finns inga detaljer om hur den görs och inte heller några jämförelser med andra sömmar mer än att det är den starkaste sömmen. Det som dock går att läsa ut är att det finns vetskap om andra sorters sömmar eftersom Mainwaring tydligt syftar på att just monk-seam är det starkaste sömnadssättet för segel. Hade monk-seam varit den enda kända sömmen hade tillägget om dess styrka varit onödig. Det kan utläsas som att Mainwaring, som inte var segelmakare, hade en grundkunskap i segelsömnad.
Vad för sorts kunskap fanns då när det kommer till segelsömmar ombord? För att svara på den frågan måste vi först reda ut vilka sömmar som finns omnämnda och använda, hur, var och när.
Sömmarna på Vasas segel är gjorda med antingen enkel eller dubbel rundsöm (Bilaga 1). De är alltså inte gjord med den senare plattsömmen (Bilaga 1) som idag är vanlig vid handsydd segeltillverkning. Ashley (1993[1944]:560) menar i sin berömda bok Ashley’s book of knots att rundsöm är en tidigare praktik och pekar på att plattsömmen idag är praxis. Han tycks mena på att rundsöm inte görs dubbel, något som även Amiral Smyth år 1867 tycks mena på i The sailor’s word-book då han beskriver att rundsöm görs på icke överlappande segelduk. Går vi bakåt i tiden till Thomas Riley Blanckleys verk The Naval Expositor från 1755 står det att läsa
”Sails are sewed with a flat or round Seam” men det görs ingen vidare förklaring i hur de olika
sömmarna skiljer sig i användning och inte heller görs något klargörande huruvida sömmarna
kan vara enkla eller dubbla. På Vasas segel, på vad som finns kvar, finns dock enbart rundsöm
vilket möjligtvis kan bekräfta Ashleys påstående om den som en äldre form av praxis. Även
Svensson (1965:68) diskuterar detta och menar att plattsömmen under 1700-talet tränger undan
14
den ”klumpigare” rundsömmen. Något som den kända Jens Kusk Jensen (1907) talar emot när han påstår att dubbel rundsöm fortfarande, i början av 1900-talet, användes på skepp i England.
I det tidigare verket av Mainwaring (1972[1644]) finns alltså ingen distinktion mellan platt- och rundsöm utan den enda benämningen han gör är, som tidigare nämnt, monk-seam. Att monk-seam benämns i ordboken ger dock ett intressant inslag i förståelsen för vilken kunskap om segelsömnad som fanns ombord då det är den enda söm som benämns. Kanske var det den enda behövda sömmen ombord. Det finns olika förklaringar genom tiderna på vad monk-seam är för sorts söm. Den är i texten hos Mainwaring beskriven som det starkaste sättet att sy segel på, vilket tyder på att kunskap om flera sorters sömnad fanns men att just denna var att föredra om ett segel skulle få så starka sömmar som möjligt. Exakt vilken sorts söm det var och hur den såg ut beskrivs dock inte i större ordalag än vad som ovan visas. Smith (1627:32), som är samtida med Mainwaring, tar upp två sorters sömmar och menar på att segel kan sys med båda sorterna, vilka är monk-seam och rundsöm. Han beskriver dock inte vidare hur stygnen ser ut, mer än att monk-seam är platt till skillnad från rundsömmen. Han nämner inget om det är dubbla eller enkla sömmar. Det skulle kunna tolkas som att monk-seam är den dubbla rundsömmen och att när det enbart är en enkelsöm kallades det helt enkelt bara rundsöm. Monk-seam återfinns även i The Naval Expositor av Thomas Riley Blanckley från 1755 men är där beskrivet i liknande ordalag som Mainwarings, alltså en sorts dubbelsöm och att det är en stark söm. Det som är intressant i Blanckley text är att han senare skriver ut att segel sys med rund eller platt söm, något som skulle kunna tyda på att monk-seam är ytterligare en sorts söm. I Amiral Smyths ordbok (2013[1867]), finns monk-seam beskriven som en förstärkning av redan sydd dubbelsöm, då genom att sy mellan sömmarna. Kanske har denna tvetydighet att göra med hur sömnadstekniken har utvecklats genom tiderna eller hur benämningarna har skiftat betydelse.
Jag skulle dock med varsamhet vilja tolka detta som att monk-seam är en benämning av en sorts
söm på segel gjorda av besättningen ombord och inte nödvändigtvis var ett sätt att sy nya segel
på eller brukad av segelmakarna i land. Men det måste sägas att detta är en vag tolkning på ett
historiskt spritt material som skulle gynnas av en djupare efterforskning. För att kunna bruka
detaljer krävs, som sagt, en större bild (Vallström & Lennartsson, 2014:5). Detta till trots kan
en persons erfarenhet ge ledtrådar in i ett större perspektiv (Lennartsson, 2017:53f). Att
Mainwaring under sin tid som sjöman stötte på olika sorters sömmar kan visa på att kunskapen
om olika sömmar och att sy fanns hos en seglande besättningen på 1600-talets första hälft.
15 Förstärkningar
Vasas segel är relativt okomplicerat sydda jämfört med senare segel vilka ofta har insydda förstärkningar vid bland annat området närmast mast och i hornen (Bilaga 1). Att Vasas segel inte har dessa förstärkningar skulle kunna förklaras med att det under 1600-talet inte var praxis med den sortens förstärkningar. Här vill jag snabbt gå in på materialets egenskaper. Hampa och linsegel töjer sig till viss del vid användning. Dock är de inte är lika elastiska som ullsegel, vilka direkt behöver förstärkas i sömmar på grund av tygets stora elasticitet. Något som Möller- Wiering (2007:124) berör när hon skriver att förstärkningar på linsegel inte är lika viktigt eller ens viktigt alls. Det hon uppmärksammar är alltså användningen av både djur och växtfiber inom samma hantverk. Då varken lin eller hampa har samma elastiska egenskaper kanske förstärkningar inte ansågs nödvändiga.
För att återgå till arbetet ombord, skriver Mainwaring ”Hulling is when a ship is at sea and hath taken in all her sails in calm weather ; it is done to save the sails from beating out against the masts” (1972[1644]:167f). I citatet kan vi läsa in en förståelse för att kunskap om hur försiktighetsåtgärder vidtogs mot skav som kunde förstöra seglen. Seglen var värdefulla och ett försiktighettänk fanns hos Mainwaring och hans besättning. Ett segel är något som man vill hålla i gott skick och ha kvar så länge som möjligt, det är inte med lätthet man införskaffar nya.
Vasas segeluppbyggnad skulle därav kunna förklaras med att de är nya, att de inte har brukats och därför inte behövt förstärkas på platser där slitage har uppkommit. Att de obrukade seglen inte är förstärkta till större utsträckning tolkar jag därför som att skavskydd och förstärkningar på segel, gjorda av segelmakarna, inte var praxis under 1600-talets första hälft utan att det snarare var besättningen ombord som fick förebygga och åtgärda eventuella skav och slitage på redan sydda segel.
Likrep
Att en viss kunskap om segelmakeri fanns ombord skepp under 1600-talet förtydligas
ytterligare i Mainwarings text inte enbart genom att han tycks ha kunskap om olika sorters
sömmar utan även genom hans beskrivningar av bland annat vissa verktyg och användningen
av dessa. Han nämner bland annat i förklaringen av märlspik (Bilaga 1) att denna även användes
vid segelmakeri för att öppna upp och lättare sy på likrepen (Bilaga 1) ”Marlin spike is a small
spike of iron made of purpose for splicing together of small ropes, and also to open the bolt-
rope when they sew in the sail” (Mainwaring, 1972[1644]:185). Det faktum att han har lagt till
den avslutande delen i beskrivningen av ett verktyg som de flesta sjömän använder, även idag,
16
visar på att han kände till att verktyget hade fler användningsområden än de ombord. Det betyder dock inte att Mainwaring själv har sytt segel utan kan även tolkas som att den sortens information fanns hos människor han mött eller jobbat med. Detta är en oklarhet som uppstår vid flera tillfällen i analysen av texten där segeldetaljer förekommer. Exempelvis vid förklaring av just likrep där han skriver att likrepen inte är tvinnade lika hårt som övriga rep och förklarar att det utöver att repet i sig blir rörligare också blir lättare för de som syr att fästa likrepet till seglet. Att Mainwaring vet om detta är ett argument för att den sortens kunskap fanns ombord.
Det skulle dock även kunna tyda på att han personligen har varit i kontakt med och hämtat information hos just segelmakare eller repslagare under arbetet med boken. Det är viktigt att inte bli vilseledd av materialet och börja ”plocka russinen ur kakan” (Vallström & Lennartsson, 2014:4), då det är mycket svårt att komma åt frågan om hur mycket kunskap som utbyttes mellan land och skepp. Kanske fanns denna kunskap bara hos folk i land, kanske vandrade folk mellan yrkena, eller är det faktum att kunskapen fanns hos Mainwaring en bekräftelse på hur spritt hantverket var och behövde vara?
Splitsar och taglingar
De splitsar (Bilaga 1) som är gjorda på Vasas segel i nockhornen är alla vanliga ögonsplitsar gjorda i sidliket, där kardelerna (Bilaga 1) är stuckna mot slagningen och är inte gjorda med en segelmakarsplits. En del av liket sträcker sig från ögonsplitsen i babord nockhorn, på akterkant av seglet, ner till skothornet där ett öga bänslas och fortsätter sedan i underliket till det motstående skothornet för att avslutas med ytterligare en till ögonsplits i styrbord nockhorn.
Detta likrep sträcker sig alltså runt tre av de fyra sidorna på det fyrkantiga råseglet. Råliket är ett separat rep med mindre dimension som är fäst i ögonen på nocksplitarna genom att ha stuckits under en kardel på akterkant och försätts med en kardelknop. Under råliket, på akterkant, följer ytterligare ett rep av ännu mindre dimension som längs med sin väg över seglet formar ögon över råbandshålen (Svensson, 1965). Detta rep utgör ett alternativ till dagens öljetter och benämns av Svensson som ’följlina’.
Splitsarna på Vasas segel kan anses vara något underligt gjorda. Majoriteten av dem har enbart
två instick och dessutom har decimeterlånga kardeländor lämnats vilka inte är taglade
(Svensson, 1965:54). Två instick är något som idag inte skulle anses vara tillräckligt för en
hållbar splits i hampa där praxis är minst tre instick. I Mainwarings ordbok nämns dock inte
hur många instick en splits bör ha då detta enbart förklaras med ”To Splice is to make fast the
17
ends of ropes, one into the other, by opening the strands at the ends of both the ropes, and then with a fid laying every strand orderly one into another…” (1972[1644]:231). Förklaringen beskriver enbart att kardelerna i ordning ska vävas in i repet. I Ashley’s book of knots från 1944 beskrivs den vanliga ögonsplitsen med två hela instick och inte med tre (Ashley 1993[1944]:445). Möjligtvis ansågs två instick då vara tillräckligt. Det finns dock en möjlighet att splitsarna inte var färdiga.
Earing is that part of the bolt-rope which at all the four corners of the sail is left open, as it were a ring. The two uppermost are put over the ends of the yards or yard arms, and so the sail is at those two ends made fast to the yard. (Mainwaring, 1972[1644]:143)
Om Mainwaring här inte syftar till att liket bänslas fast kan det betyda att liket hängs över nocken på rån, något som antagligen skulle betyda att seglet inte blir helt utsträckt längs rån.
En annan tolkning är att likrepet splitsas på plats när seglet slås under (Bilaga 1). Vilket skulle tyda på att splitsarna på Vasas segel var ämnade att tas upp och göras om när seglet skulle slås under. Det kan dock verka otroligt då detta inte skulle kräva en splits från början.
Mainwaring tar upp att kardeländorna på något vis bör taglas (Bilaga 1) eller surras när splitsen är klar ”… make the splice; and so seize the end down with some sennit or the like”
(1972[1644]:231). I Ashley’s book of knots går att finna olika sorters avslutningar på rep vilka
benämns både som wipping, ’tagling’ och sinnet (Ashley, 1993[1944]), vilket jag i detta fall
tolkar vara vad Mainwaring menade med ”sennit”. Detta är något som har förekommit på skepp
genom tiderna så även idag. De splitsar på seglen funna ombord Vasa har dock inte denna
avslutning utan har istället decimeterlånga lösa ändor (Svensson, 1965:54). Hos Mainwaring
tycktes det dock vara praxis att avsluta en splits med någon form av tagling. Jag vill argumentera
för att det blir lättare att hålla koll på riggen om alla splitsat är avslutade med taglingar då det
blir lättare att uppmärksamma eventuella skav på rep om lösa ändor alltid åtgärdas. Splitsar som
lämnas med långa lösa ändor blir alltså till synes otympligt material till ingen nytta som
försvårar arbetet ombord och, enligt mig, inger en något oestetisk syn av riggen. Kanske var
detta något som snarare seglarna själva gjorde för att kunna hålla bättre koll i riggen och som
inte var lika prioriterat hos segelmakarna i land. Det måste däremot tilläggas att det inte med
säkerhet går att säga att taglingar inte har funnits på splitsarna på likrepen på Vasa segel.
18
SÖNDRIGA SEGEL
I detta kapitel diskuteras hur och vad som beskrivs i det undersökta materialet om skador på segel. I texterna befästs en diskurs om hur skadorna hanteras av besättningen på olika plan.
Detta relateras till hur ett krigsskepp under 1600-talet var i behov av att kunna reparera segel ombord, ha extra material eller till och med en extra uppsättning nya segel med sig.
”When the wind hath blown a sail to pieces, we say the sail is split” skriver Mainwaring (1972[1644]:231) i sin ordbok och även i denna korta kommentar kan man läsa in att trasiga segel inte hörde till ovanligheterna. Det är troligt, och borde tas som ett måste, att minst en person ombord var kunnig i att laga segel.
I Mainwarings ordbok kan läsas in ett försiktighets- och bevarandetänk inför strid ”…in fight we desire to use as few sails as we can, both for the trouble in trimming them, for saving our sails, for hiding our sight, and for avoiding of fire which might light in them…”
(1972[1644]:109). Att sätta så lite segel som möjligt i strid var alltså inte enbart taktiskt och praktiskt tänkande inför stridens hetta utan även, som Mainwaring tar upp ovan, med hänsyn till risken för skador. Även Smith (1627:60) skriver om seglen i strid och nämner då förseglet samt för- och stormärsarna och använder sig av benämningen ”stridsegel” (fighting sails) för segeluppsättningen. Inte heller i Allins loggböcker tyck det vara helt ovanligt att segel går sönder i strid men det finns även otaliga tillfällen då skador uppstod på grund av väderförhållanden. Varken skadorna eller lagningarna av dem uppmärksammas som något konstigt eller allvarligt problem utan blir ofta till en kort notering i den dagens händelseförlopp, såsom i en logg den 21 november 1661 ombord HMS Foresight ”We saw a sail to leeward far off and mended our mainsail” (Allin, 1939–40[1660–1678]:58). Stundtals får man även reda på att några av de skepp som han seglar på har reservsegel.
The 24 Saturday. At 4 in the morning we shaped our course E.N.E. We judged Ushant to be E. a
little southerly and Scilly N.E. by N. We split our main topsail in the starboard clew and letting out our reef to dry him we split in 4 or 5 places more, so brought to a new one and sailed on till 12 [o’clock]. (Allin, 1939–40[1660–1678]:49)
Detta citat från 24 augusti 1661 ombord HMS Plymouth är bara ett exempel i loggböckerna av
tillfällen då reservsegel måste sättas upp på grund av att det redan underslagna seglet är för
söndrigt för att snabbt laga på plats.
19
Inga reservsegel hittades ombord Vasa (Svensson, 1965; Cederlund & Hocker, 2006). Detta kan anses underligt då det i både Mainwarings ordbok och Allins loggböcker tydligt framgår att skepp relativt ofta utsätts för skador på sina segel. Enligt historikern Jan Glete (2010:463) finns inga belägg för att reservsegel skulle ha funnits ombord skepp i den svenska flottan innan 1620 och det nämns inte heller i några riggkontrakt mellan 1615 och 1628. År 1647 omnämns reservsegel i en instruktion för ett långseglande skepp då försegel samt för- och stormärs finns nämnda vara del av reservmaterialet ombord. Först 1649 finns belägg för att vissa skepp ska ha försetts med reservsegel. Det finns inga listor eller förteckningar kvar över hur mycket duk som gick åt när Vasa utrustades och det är därav också svårt att säga om skeppet skulle ha haft en extra uppsättning segel eller hade extra segelduk med sig. Det tycks under de arkeologiska undersökningarna inte ha hittats några rester av reservduk ombord (Svensson, 1965; Cederlund
& Hocker, 2006). Därav blir kunskapen av att kunna laga och förebygga skav och skador mycket viktig hos besättningen.
Vem lagar?
Det är inte ofta som storleken på skadorna nämns, hur lång tid det tog att laga dem eller för den delen vem som lagade i Allins loggböcker. Han skriver inte vem som lagar utan i majoriteten av fallen noteras enbart ”vi” lagade. Det skulle därför kunna tolkas som att personerna som lagade segel inte är en specifik yrkesgrupp då ingen titel nämns. Dock utesluter inte det att enbart en eller ett fåtal personer besitter kunskapen och utför arbetet istället för att det är en allmänkunskap hos besättningen.
En notering i Allins loggbok från 1664 ombord HMS Plymouth är mycket intressant där de vid ett tillfälle förlorade ett stort stycke av sitt förmärssegel, varpå de blev tvungna att bärga och rigga av detta segel. Några dagar senare noterar Allin, då i hamn “Sent the sail-menders with two split fore topsails and canvas ashore to make one good one, if possible” (1939–
40[1660–1678]:177). Intressant är att han nämner ”segel-lagare”, vilket jag inte har sett någon
annanstans i det analyserade materialet. Detta trots att segel, som tidigare diskuterats, relativt
regelbundet behövde lagas. Vilka var dessa segel-lagare? Var det personer med specifik
kunskap, med specifik arbetsuppgift eller bara några ur besättningen som för tillfället fick
ansvar att leta upp en segelmakare i land. Att han använder en specifik benämning och inte
enbart skriver ’besättning’ för tankarna till personer med en viss erfarenhet eller kompetens. I
kontrast till detta finns det däremot flertalet tillfällen då timmerman (”carpenter”) benämns i
20
loggböckerna. Timmermannen eller timmermännen har alltså en uttalad yrkesposition inte bara ombord utan även i loggböckerna, något segel-lagare inte verkar ha mer än vid detta tillfälle.
Det är i citatet ovan även intressant att han avslutar meningen med ”om möjligt”. Detta skulle kunna tyda på att segel-lagarna kanske inte själva kunde sy om seglen utan var tvungna att hitta kunniga personer i land. Är så fallet tyder det på att kunskap om att sy om segel inte var en kompetens som fanns ombord. Något som kanske inte heller var en kunskap som prioriterades ombord, så länge en grund i hur man lappar och lagar finns. En annan möjlighet är även att den gamla duken var i dåligt skick och att Allin själv var osäker på om duken över huvud taget skulle gå att rädda.
I en senare logg från HMS Royal James den 31 augusti 1666, under det andra engelsk- nederländska kriget (1665–1667) skriver Allin “We victualled the
Bullfor 14 days for 18 men and made him a spritsail and main bonnet out of our old spritsail and fitted him with what he wanted by an order from his Highness and Grace” (1939–40[1660–1678]:285). Detta citat visar tydligt på att personer i besättningen faktiskt kunde sy ett segel och ta tillvara på gammal duk.
Dock är detta något som skedde under krigstid, vilket skulle kunna betyda att besättningarna var större och kompetensen bredare. Skeppet Bull omnämns också i loggarna som en brännare (Bilaga 1), vilket kan betyda att arbetet med seglen inte behövde vara särskilt hållbart eller vackert gjort då de ändå antagligen skulle fatta eld. Skillnaderna i de båda loggarna tolkar jag som att erfarenhet och kunskap kan variera mellan skepp och besättning.
Förväntningar på kunskap
I being commanded to make haste on my way and finding that with all the sail I could possibly make could not tow Church so fast as all five of the other ships could sail with two topsails, and to go the whole voyage at that rate might bring a blame upon me ; so at 5 oclock or near six I wrote to him that I was sorry that in three months' time that he lay in the Downs he could never find time to wash his ship between wind and water. She was grown a foot long with grass and such sails as were fitter for the paper mills than to sail a course ; and therefore told him that I must let him go, and if he could fall with Capt Wager, who had not so much haste as we have, I gave him two lines to the Capt to assist him in his voyage and so let him go off the Isle of Wight. He told Wrenman that his ship was leaky and dare not make her clean for fear she should leak more.
I am certain the worst sailer that was in our fleet went two feet to his one. (Allin, 1939–40[1660–
1678]:146f)
21
Att en förväntad kunskap om skeppens underhåll fanns visas i citatet ovan, skrivet ombord HMS Plymouth 21 augusti 1664, då Allin tydligt visar avståndstagande från det skick kapten Churchs skepp var i. Allin pekar inte bara på att skeppet var smutsigt och igenväxt utan har även förväntningar av att en viss kvalitet på segel. Detta då han tydligt visar sin åsikt i hur dessa lika gärna kunde ha gått till pappersbruket, och tycks mena på att flottans skepp inte kan se ut hur som helst. Här visas förväntningar på att hålla skeppet i gott skick och hur dessa lades på kaptenen.
Att ha förväntningarna på kaptener och befäl kommer dock inte alltid från ett annat skepp och kapten. Vana seglare och befäl som inte har sjövana gick sällan bra ihop. Befäl kunde få sin position tilldelad ombord utan tidigare sjövana till skillnad från manskapet i besättningen vilka hade seglat och skapat erfarenheter och kunskap via praktiskt arbete till sjöss. Mainwaring skriver i inledningen till sin ordbok om kunskapen hos vissa befäl.
Very few gentlemen (though they be called seamen) do fully and wholly understand what belongs to their profession ; having only some scambling terms and names belonging to some parts of a ship. (Mainwaring, 1972[1644]:83f).
De uppstudsiga befälen, vilka tror sig vara sjömän, hade enligt Mainwaring föga kunskap och termer och arbete ombord. Den engelska flottan tillsatte ibland så kallade ”gentlemen” som kaptener i början av 1600-talet vilka kunde få sin position med eller utan erfarenhet av livet till sjöss (Glete, 2000:50). Detta var något som Mainwaring menar kunde skapa en tryckt stämning ombord då förväntningar och krav krockade med verklighet.
The seamen's desire was to be commanded by those who understood their labour, laws, and customs, and if they perceived that their commander was unable to speak to them in their own languages they were ' stubborn or perverse. (Mainwaring 1972[1644]:280)
Då den fysiska omgivningen påverkar sociala relationer (Jönsson, 2017), påverkas
förväntningarna mellan besättning och befäl. Sjömännen kunde alltså vara ganska brutala
mot befälhavare som inte visade respekt för dem och deras yrke.
22
DEN SVENSKA FLOTTAN UNDER 1600-TALETS BÖRJAN
I detta kapitel vill jag kort beröra Sveriges ekonomi och flottans administration under tiden för Vasas byggnation, något som kan ha påverkat hantverkets och materialets kvalitet.
An early modern navy had to keep an large inventory of sails, cordage, cables, anchors, flags, kettles, and a multitude of equipment in readiness in order to be able to fight for control of the sea. Because much of this was exposed to wear and tear and to damage in combat, reserves of finished and semi-finished products and raw material were necessary. Sufficient and insufficient supply of masts, spars, anchors, sailcloth and hemp for cordage and cables could determine the outcome of wars. (Glete, 2010:449).
