Växjö Universitet LI3003
Institutionen för humaniora HT-07
Litteraturvetenskap 2008-02-07
Peter Forsgren
Gösta Berling och illusionen
om karaktäristik och inbillning i
Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga
Inledning………...……….3
Frågeställning ... 4
Avgränsningar ... 4
Metod och upplägg... 5
Forskningsöversikt ... 5
Berättarens betydelse... 6
Gösta Berling... 7
Melankoli och glädje... 8
Prästens fall – tiggarens död... 9
Kavaljerernas kavaljer... 10
Kärleken och hatet – Gösta Berling och Sintram ... 11
Illusioner och levnadssätt ... 13
Skådespelet... 15
Poet och älskare... 16
Anna Stjärnhök... 16
Marianne Sinclaire ... 18
Ebba Dohna ... 19
Elisabeth Dohna ... 20
Gösta Berling blir räddad... 21
Martyrens väg ... 22
Att rädda och bli räddad – Gösta Berlings andra fall... 24
Illusionen brister – ridån går ner ... 25
Förvildade hjärtan ... 27
Slutsats... 28
Sammanfattning... 29
Inledning
När jag först läste Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf fascinerade mig framförallt öppningsraden: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”. Varför detta ”äntligen”? Vad har hänt innan, vad ledde fram till att prästen ”äntligen” stod i predikstolen?
Vad som också är intressant i boken är Selma Lagerlöfs sätt att utforma språket och karaktärerna. Allra mest intressant är naturligtvis Gösta Berling själv, en mångfacetterad karaktär som är svår att nagla fast och helt karaktärisera. Det är Gösta Berling jag tänker utgå från i uppsatsen.
Romanen handlar om mognad, att gå igenom den ytliga kärleken och sedan hitta den riktiga, men framförallt om att hitta sig själv och mogna i livet, och även att gå igenom den mognaden med fantasin och det fria sinnet i behåll.
Jag kommer i min uppsats använda mig mycket av begreppen ”symbol” och ”karaktär”. Med begreppet ”symbol” menas vanligtvis inom litteratur något som står för någonting annat, ofta en bild, en sak eller en person som representerar en idé.1 En ”karaktär” är enligt definition en person i ett litterärt verk som tolkas efter handlingar och tal.2 När jag i min uppsats använder begreppet ”symbol” menar jag att Gösta Berling ofta har ansetts representera en relativt ensidig idé och en föreställning. Vad han symboliserar har genom forskningen varit olika, men vanliga åsikter är att han representerar den ridderliga kärleken och den dekadenta
livshållningen. En karaktär kan tolkas som platt eller komplex, men istället för att representera en idé och en livshållning använder jag mig av begreppet ”karaktär” som en form av
föränderlighet och en personlighet med flera olika sidor som på olika sätt visas i texten. En vanlig tolkning av Gösta Berling är att se honom som en symbol, ofta för kärleken och det romantiska idealet. Den behandlar även illusionen och verkligheten och hur man kan komma ur en illusion man lever i, och jag kommer i min uppsats även använda mig av begreppet illusion. ”Illusion” avser vanligtvis ”falsk bild av verkligheten, drömbild, uppfattning av ens möjligheter eller ens livssituation grundad på önsketänkande”.3 När jag skriver att Gösta Berling befinner sig i en illusion, menar jag att han befinner sig i en egen värld inom bokens fiktion, en värld han byggt upp åt sig själv där hans egna hjälteideal är de främsta och där han ser saker ur ett romantiskt och illusoriskt perspektiv.
1 Chris Baldick (red.), The Concise Oxford Dictionary of Literary Terms (1990) Suffolk 1991, s. 218f 2 Baldick (red.), s. 105
3
Frågeställning
Mina övergripande frågeställningar är: vad karaktäriserar Gösta Berling och lever han i verkligheten eller i illusionen? Hur kan man påvisa att han är en föränderlig karaktär och inte en symbol? Hur utvecklas han genom sina kärlekshistorier och hur påverkar de andra
karaktärerna hans utveckling?
Bland det som intresserar mig mest är att varje liten historia i boken verkar ge en ny aspekt av Gösta Berling som karaktär, han har många olika sidor även om han inte riktigt förändras förrän i slutet. Han framställs ofta som en väldigt sympatisk figur även om han under
handlingens gång även visar motsatta egenskaper. Jag ser honom främst som en karaktär och inte en symbol, och jag tänker i uppsatsen visa på varför.
I min analys tänker jag ta i beaktande Gösta Berlings förhållande till de olika kvinnorna, hur deras relationer ser ut och vilka de viktigaste kvinnliga karaktärerna är, men jag tänker inte utgå från en individuell tolkning av dem utan fokuserar istället på hur de påverkar Gösta Berling.
Jag kommer även att ta upp andra karaktärer i boken, framförallt Sintram. Jag tänker undersöka honom framförallt ur den synvinkeln att han i romanen framställs både som
djävulens hantlangare och djävulen själv. Han kan tolkas som att han egentligen inte finns, att han är en symbolisk figur för det onda.
Avgränsningar
Många av de, framförallt de senare, forskare som behandlat Gösta Berlings saga har skrivit om den i förhållande till antingen Selma Lagerlöf som kvinna och författare, eller till feminism i allmänhet. Den tidigare forskningen har främst behandlat bokens tematik och övergripande motiv, en del av dem har dock tagit upp Gösta Berling som karaktär och det är vad jag också tänker göra, men jag kommer till skillnad från dem diskutera karaktären mycket utifrån hans förhållande till de olika kvinnliga karaktärerna i boken och från de händelser som påverkar honom. Jag tänker inte diskutera kvinnorna i relation till feminism eller till Selma Lagerlöf, och inte heller berättarens betydelse i någon större utsträckning, då detta inte är relevant för tolkningen av Gösta Berling.
Flera forskare lägger stor vikt vid Margareta Celsing, majorskan, och Nygårdsflickan. Då jag mest behandlar Gösta Berling utifrån hans kärlekshistorier, utelämnar jag tolkningar av dessa två karaktärer. Majorskan har naturligtvis en viktig roll, det är hon som hindrar Gösta
roll i slutet. Jag utelämnar henne därför att hon främst inverkar på hans handlingar och inte hans karaktär, hon lägger upp förutsättningen för det liv han lever, men hon påverkar inte hans mognad i någon större utsträckning och därför utelämnar jag henne i min tolkning.
Metod och upplägg
Jag kommer att använda mig av närläsning av Gösta Berlings saga och en tolkning av Gösta Berling som karaktär; hur hans karaktärsdrag presenteras i texten, vilka olika sidor av honom som texten får fram. Jag har som hjälp använt ett antal olika tolkningar och olika forskares syn på romanen som underlag för mina egna tolkningar.
Jag går igenom Gösta Berlings saga kronologiskt och systematiskt och inleder med den första bilden läsaren får av honom. Jag tolkar sedan, via de karaktärer han stöter på och de händelser han går igenom, hur han förändras och på vilket sätt hans förändringar gör honom till en karaktär.
Jag kommer i min uppsats återberätta en hel del handlingar och händelser, men då Gösta Berling är en handlingens man och att detta utmärker hans karaktär, anser jag att detta är viktigt.
Min uppsats är uppdelad i två stycken, först analyserar jag Gösta Berling själv under rubrikerna ”Gösta Berling” och ”Kavaljerernas kavaljer”, sedan hans olika kärlekshistorier under rubriken ”Poet och älskare”. Sist behandlar jag slutet och hur han förändras under rubriken ”Illusionen brister – ridån går ner”.
Forskningsöversikt
Gunnar Ahlströms Kring Gösta Berlings saga diskuterar mest verket på ett tematiskt plan, samt historiemässigt och i anknytning till Selma Lagerlöf. Gösta Berling beskrivs som en omstrålad hjälte och som en klichébild av den klassiske romantiske hjälten. Samtidigt skriver dock Ahlström att det essentiella hos Gösta Berling är hans kast mellan hopp och förtvivlan samt att han har två personligheter, en hjältekaraktär och en demonisk sida.4
Ahlström diskuterar även andra karaktärer, främst Elisabeth Dohna och Sintram, och dessa tolkningar kommer jag ta upp då även jag är intresserad av dessa karaktärer.
Jenny Bergenmars Förvildade hjärtan behandlar mest Gösta Berlings saga ur ett etiskt perspektiv och samtidsperspektiv, men hon gör också en feministisk tolkning av karaktärerna.
4
Det jag kommer använda ur denna bok är främst den etiska aspekten och hennes teorier om kavaljerernas estetiska livshållning.
Det för min uppsats viktigaste i Maria Karlssons Känslans röst är genomgången av det melodramatiska, de storslagna gesterna och hjältedåden. Hon menar att Gösta Berlings saga är en typisk roman i fin-de-siecle- anda, med dess dramatik, dödslängtan och sociala skam. Eftersom det är detta som är signifikant för Gösta Berling är det detta jag kommer att anknyta till. Hon diskuterar också världsuppfattningen och Gösta Berlings avståndstagande från kyrkan. Framförallt ser hon Gösta Berling som ett objekt, "en av ytterligheter präglad bild av en manlighet i kris"5, en tolkning jag inte delar då jag främst ser honom som ett subjekt. Vivi Edström utgår i Livets stigar främst från livsåskådningen, men mer åt ett
tematiskt/miljöinriktat än ett rent estetiskt perspektiv. Det jag kommer att diskutera ur denna bok är hennes syn på kavaljererna och främst på Gösta Berling. Hon har blandade åsikter om honom, men den främsta är att hon inte ser honom som en individ, en individuell karaktär, utan som en representant för glädjen och som en inkarnation av sorglösheten.6
Berättarens betydelse
Berättaren spelar nästan en egen roll i Gösta Berlings saga. Berättaren säger sig själv ha hört de gamla legenderna och återberättar dem för läsaren, vilket ger intrycket av att både
karaktärerna och handlingen är trovärdig. Berättaren känner och lider med karaktärerna och berättar med en inlevelse som ger läsaren möjlighet att själv känna sig delaktig. ”Berättaren förefaller obrottsligt lojal mot med karaktärerna och vill inte avslöja dem, utan upprätthåller istället deras bild av sig själva.”7Detta är ett viktigt påpekande, och även om jag i min uppsats inte kommer gå igenom berättaren, är det ändå viktigt att påpeka berättarens betydelse.
Genom att berättaren ständigt informerar läsaren om Gösta Berlings livsstil och hans sätt att hamna i olyckliga situationer på eget bevåg, blir denna bild av honom starkt inpräntad hos läsaren. Berättaren är väldigt sympatiskt inställd till Gösta Berling och menar att inget av det som händer är hans fel, han blir påverkad av situationer och omgivning och enligt berättaren kan inte Gösta Berling räknas skyldig till något som inträffar. Berättarens närhet till
karaktärerna ger läsaren möjlighet att känna samma närhet och påverkar läsarens bild av dem, främst den bild av Gösta Berling som berättaren har. Jag vill i analysen nedan visa att Gösta
5 Karlsson, Maria, Känslans röst (2002) Stockholm 2002, s. 198
6 Edström, Vivi, Livets stigar (1960), Nordstedt, Stockholm 1960, s. 172 7
Berling inte är så oskyldig som berättaren vill påvisa, utan att det snarare är hans egna karaktärsdrag än omgivningen som får honom att ofta hamna i trubbel vad gäller kärlek.
Gösta Berling
Jag ser Gösta Berling som hjärtat i den krans av berättelser som Gösta Berlings saga är. Alla händelser och alla personer kretsar direkt eller indirekt runt hans karaktär. Ett annat sätt att tolka Gösta Berling innebär dock motsatsen, att inte se honom som en karaktär utan som en kraft, en symbol eller en representant för glädjen och kärleken. Jag ser annorlunda på honom, hans många skiftningar och hans många olika sidor gör honom för mig till en karaktär och inte en symbol, och i min analys vill jag visa atthan är för mångsidig för att endast vara en representant. Han är oerhört blödig, minsta händelse kastar om hela hans världsbild och både högt och lågt ryms hos honom. Han är fylld av motsatser och motsägelser, och samtidigt som hans glädje driver honom framåt förstör hans destruktivitet honom totalt. ”Ack Gösta Berling, starkast och svagast bland människor!”8Det finns en tydlig spänning hos honom mellan romantik och pliktkänsla, han har en romantisk karaktär men en oerhört moraliserande ton, och det är dessa spänningar som för mig gör honom så intressant.
Han är en man av stora gester och det melodramatiska passar honom bäst, vilket Maria Karlsson visar i Känslans röst. Hon anser att det viktigaste hos honom är striderna mellan hans motsatta egenskaper, de melodramatiska gesterna, hans stora åtbörder och ”hjältedåd”.9 Edström anser att han inte är en individuell karaktär utan en ett uttryck för verkets epik, och framhåller detta med hjälp av jämförelser med andra hjältar samt verklighetsförebilder.10 Varför jag inte delar denna tolkning är av samma anledning som jag tidigare beskrivit: ja, han har en romantisk karaktär och visst kan man, som många har gjort, jämföra honom med bl.a. Faust och Don Juan samt vissa verklighetsförebilder. Han skulle också kunna liknas vid den unge Werther eller en Don Quijote, en som ser saker för vad han vill att de ska vara och inte hur de är. Men de punkter där han skiljer sig från dem är minst lika viktiga. Framförallt placerar hans melankoli kontra hans glädje och hans kast mellan hopp och förtvivlan honom i en egen position.
8 Lagerlöf, Selma, Gösta Berlings saga (1891) Smedjebacken 2007, s. 58 Hänvisningar till denna bok kommer
fortsättningsvis att göras inom parantes, löpande i texten.
9 Karlsson, s. 179f 10
Melankoli och glädje
Gunnar Ahlström menar att det finns två bilder av Gösta Berling. Den första är, i likhet med resten av kavaljererna, en bild av en ärrad hjälte med psykologiska bakgrundsmotiv och intressanta egenskaper. Efterhand börjar denna gestalt enligt Ahlström ge vika för en trött romanhjälte.11Senare beskriver Ahlström framförallt de demoniska karaktärsdragen hos Gösta Berling som de viktigaste.12 Han menar att Gösta Berling är en figur i likhet med Dr. Jekyll och Mr. Hyde, som byter personlighet. Jag vill istället visa att han inte byter
personlighet, utan att han är en sammansatt personlighet med olika karaktärsdrag, vilka behövs för att berättelsen ska fungera. Berättelsen, och händelserna, kretsar hela tiden kring Gösta Berling och det krävs en karaktär med mer än ett lager.
Det finns även ett drag av självdestruktivitet hos Gösta Berling som framkallar de kast mellan högt och lågt som hans karaktär är byggd utav och denna destruktivitet får honom, förutom att försöka ta livet av sig två gånger, att hela tiden ge sig in i historier som hos honom framkallar de mörkaste sinnestillstånd. Vad som får honom att komma ut ur dessa tillstånd är nya, liknande historier som på nytt kastar in honom i destruktiviteten – en cirkel han inte klarar av att bryta själv. Bergenmar nämner det destruktiva drag som finns hos kavaljererna, men utvecklar inte betydelsen av denna destruktivitet.13 Däremot går hon igenom den dekadens som är tydligt närvarande i romanen, och menar att den finns mest som ett uttryck för samhällets förfall och inte för den melankoli som ibland kommer över kavaljererna och då främst Gösta Berling.14Bergenmar ser melankolin mest som ett samhällstillstånd än ett karaktärsdrag, Vivi Edström nämner destruktiviteten i from av en sorglöshet med lidandet som förutsättning, och menar att detta är de mest utmärkande av kavaljerernas drag.15Jag ser dekadensen som ett led i kavaljerernas destruktivitet, ett av flera karaktärsdrag som gör dem melodramatiska och melankoliska. Även kavaljererna har i viss mån de egenskaper Gösta Berling representerar, men i mindre portioner. Det är Gösta Berling som är den främste, den mest melankoliske och den gladaste, och därmed den viktigaste karaktären.
De unga damerna i Gösta Berlings saga flockas runt hjälten, men efterhand som de mognar förstår de att hans romantiska världsbild inte är fullt så lockande som den en gång var. Sist och slutligen är det dags även för Gösta Berling att växa upp, efter en utveckling som tagit en hel roman. Jag ska här gå igenom den.
Prästens fall – tiggarens död
Inledningen i Gösta Berlings saga delas upp i två kapitel, ”Prästen” och ”Tiggaren”. Redan här skrivs normen för Gösta Berlings föränderlighet, från att vara en Guds förkunnare blir han förflyttad till ett av samhällets lägsta skikt.
En individ och en grupp utmärker sig redan från de två första raderna i Gösta Berlings saga: ”prästen” och ”församlingen”. Denna avgränsning blir betydande för resten av historien, Gösta Berling är prästen, individen, och den speciella medan församlingen, folket, är den grupp som motsätter sig honom. Många karaktärer bredvid Gösta Berling sticker ut, och om de inverkar på huvudpersonen kommer jag att nämna dem, men flera gånger speglar den massa som är ”folket” och ”församlingen” en motsats och en kontrast till den färgrike Gösta Berling. Just i detta kapitel är de hans bödel, de som dömer honom för de många gånger han uteblivit från mässan. Trots det är den inledande beskrivningen av honom nästan helgonlik: ”Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker” (5). Gösta Berling behåller denna helgongloria under hela bokens gång, vad han än hittar på, och min teori är att denna
inledande bild av honom skapar en positiv bild av honom för läsaren. Han är en präst. En av samhällets frommaste, en som predikar Guds rike på jorden och dessutom en som beskrivs i ordalag som en vacker och stolt yngling. Dessutom har, som jag påpekat, berättaren sympati för honom och detta skapar en sympati även hos läsaren. Enligt berättaren menar han aldrig att göra någon illa, det är ödet som styr honom även om han gärna följer med i dess vilda vägar:
Det var den första olycka, som övergick Gösta Berling. Det blev inte den sista. Ty sådana fålar finna livet svårt, som inte tåla vare sig sporre eller piska. Vid varje smärta, som övergår dem, skena de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder. Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam, veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap. (12)
”Olyckan” som övergår Gösta Berling har formen av Kristian Bergh, hans suparbroder. I ”Prästen” står Gösta Berling anklagad för onykterhet och mässfall och biskopen är där för att döma honom. Här är första gången läsaren kommer i kontakt med Gösta Berlings olika sinnesstämningar. ”Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om
inspiration. Han predikar så pass att biskopen väljer att låta honom fortsätta, och Gösta Berling är lyckligast i världen. Han ska aldrig supa mer. Dock blir Kristian Bergh så förtvivlad av just detta faktum att han ger biskopen en riktig mardrömsfärd i droskan och kommer och berättar lyckligt för Gösta Berling att de aldrig kommer störa honom igen. Gösta Berling kastas åter från hopp till förtvivlan, och han väntar inte ens på biskopens dom utan flyr utan att försvara sig i tron att det är Guds vilja (11). Så är det då inte Gösta Berlings fel att han blir avsatt, utan Kristian Berghs, som ofta får epitetet ”den dumme”. En avsatt präst kan tänkas vara bland det lägsta i samhället, speciellt på 1820- talet, men min åsikt är att Gösta Berling slipper ifrån om än inte biskopens dom, så i alla fall läsarens genom att berättaren och Gösta Berling redan här båda påpekar att ingenting är hans fel. ”Det var nog sant att han hade supit, men vem hade rätt att anklaga honom därför? Hade någon sett prästgården, där han skulle leva?” (6) Med citatet ovan avslutas ”Prästen” och följs av den andra delen av inledningen, ”Tiggaren”. Här drar han runt på vägarna som en tiggare och träffar på Brobyprästens dotter, av vilken han lurar till sig släde och mjölsäck och sedan säljer dem och super upp pengarna. För första gången får läsaren hans namn, och detta i en dom som han själv drar över sig: ”Gösta Berling, avsatt präst, anklagad för att ha supit upp mjölet för ett hungrigt barn, dömes till döden. Vilken död? Döden i drivorna.” (16) Men självmordsförsöket mynnar ut i att den beryktade majorskan hittar honom och avkräver av honom ett löfte att inte begå självmord mot att hon ger Brobyprästens dotter tak över huvudet och vård. Maria Karlsson menar att det är på grund av osjälviskhet och omtanke om
Brobyprästens dotter som Gösta Berling går med på att inte ta livet av sig, och även Edström ser en hjälteroll i detta.16 Jag håller delvis med om det men anser att det även ligger själviska motiv bakom. Han har själv skuld i att Brobyprästens dotter förlorat mjölet och ådragit sig sin fars vrede, och därmed ger han sig själv upprättelse genom överenskommelsen med majorskan. Detta själviska och osjälviska motiv betecknar om något hans delade karaktär. Så blir Gösta Berling kavaljer på Ekeby, och här slutar bokens inledning. Den slutar med en antydan om Gösta Berlings många sorgliga öden: ”Det syntes honom, att för en avsatt präst voro alla vägar till upprättelse stängda.” (23).
Kavaljerernas kavaljer
”Kavaljererna” för direkt tankarna till riddare och hjältar från forna tider, men när de
beskrivs som detta är det med en ironisk glimt. Kavaljerer är de endast i den illusionsvärld de
16
själva lever i, och liksom de gamla åkdonen som sparas i vagnsskjulet på Ekeby är de mellan raderna egentligen skröpligare än berättaren ibland låter påskina (84f).
Gösta Berling lever sitt liv i melankolins tecken, hans första självmordsförsök är bara en inledning, gång på gång upplever han besvikelser vilka kastar honom in i en destruktivitet, en destruktivitet som i och för sig är typisk för klichébilden av den romantiske hjälten. Vad som också talar för en symbolisk tolkning är att läsaren inte får veta hans namn förrän efter
predikan, efter fallet och under det första självmordsförsöket. Detta kan tolkas som att ”Gösta Berling” är en symbol som huvudpersonen tar på sig efter mässfallet, en illusion som en häftigt älskande kavaljer. Vad som kan läggas in i det tolkningsperspektivet är det
återkommande påståendet att Gösta Berling kallas ”poet” – men dock aldrig skriver vers. Jag väljer att vända på resonemanget, snarare är ”prästen” och ”tiggaren” symboler och ”Gösta Berling” är karaktären som till skillnad från ”prästen” och ”tiggaren” förändras.
Min utgångspunkt är alltså att Gösta Berling sammantaget är en karaktär och inte en symbol. Han har ändå i sin karaktär vissa symboliska funktioner, men hans sätt att efter varje
besvikelse kasta sig in i ett nytt kärleksäventyr och på nytt vara lika förälskad gör honom för mig snarare en karaktär med viss symbolisk funktion än en symbolisk figur med vissa karakteristiska egenskaper. Dessutom tror jag att epitetet ”poeten” snarare är en beskrivning av Gösta Berlings karaktär än en roll som han har. Alla övriga kavaljerer har epitet som har med krigsrang och göra, men Gösta Berling saknar detta. En romantisk poetkliché är mestadels en sorglig och dyster varelse, och Gösta Berling är visserligen detta men han sticker även ut med sina glada och kärleksfulla sidor. Att vara en kavaljer innebär att vara sorglös, att bara bry sig om det estetiska i livet, att leva ett liv i glädjens tecken. Gösta
Berling beskrivs som kavaljerernas kavaljer, och de har alla sina typiska egenskaper och även om de skiftar mellan högt och lågt är Gösta Berling är den med de största känslorna och hos vilken sorgmod och glädje byter plats oftast och häftigast.
Kärleken och hatet – Gösta Berling och Sintram
Andra gången läsaren träffar på Gösta Berling är han kavaljer på Ekeby. Kapitlet heter
”Julnatten” och inleds med en beskrivning av den som symboliserar det onda i boken: Sintram (27). Sintram är en relativt svår karaktär att nagla fast. Han är tvetydig i sin person, men ensidig i sina handlingar. Det enda som finns i honom är ondska, och hans funktion i boken är paradoxalt nog att ställa till djävulskap och dessutom att iscensätta Gösta Berlings
Sintram är alltså ond, men det är ändå svårt att beskriva vem han egentligen är. Initialt
beskrivs han som brukspatron Sintram på Fors, men i ”Julnatten” kommer han fram ur ugnen i beskrivning av en djävul med horn och svans för att sälla sig som den trettonde till
kavaljerernas tolvtaliga skara. Han talar han till och med om Brukspatron Sintram på Fors, i skepnad av djävulen, vilket för mig för tanken till att han är varken eller utan någon som tar skepnad efter sina handlingar och efter de andra karaktärernas syn på honom. Han uppenbarar sig som djävulen när situationen kräver det. Flera forskare nämner tolvtalet17, men inte en av dess mest uppenbara paralleller: numret tolv för tankarna till bibelns tolv lärjungar, och Sintram syftar snarare på förrädaren Judas som den trettonde än frälsaren Jesus som den trettonde. Sintram förråder majorskans kontrakt för kavaljererna, vilket gör att de går med på att själva teckna kontrakt med honom. "Du är ingen dålig djävul", påpekar Gösta Berling, och Sintram svarar: "Som om inte jag skulle vara lika god djävul som någon annan!" (35).
Sintram är alltså inte djävulen, utan görs till en bild av honom för att föra fram ondskan i boken. Frågan kan ställas om det då finns en Jesusgestalt till de tolv kavaljererna, och mitt svar är att ingen i boken passar in i den bilden, men att det finns flera kandidater. Kapten Lennart kallas senare i boken ”Guds vandringsman” för att han anses ha genomfört mirakel. Det var dock inget mirakel utan endast ett lurendrejeri av Sintram. Majorskan blir utdriven och förnekad av sina kavaljerer, varav ingen av dem lyfter en hand för att hjälpa henne, och senare förutspår hon den storm som ska komma. Men hon har även skrivit kontrakt med den onde. Gösta Berling är kavaljerernas ledare, men beskrivs aldrig som en frälsare. Det krävs heller ingen Jesusgestalt, för en av de största spänningarna är just de återkommande mötena mellan Gösta Berling och Sintram och kavaljerernas vilsenhet.
Det är Gösta Berling som föreslår att de ska dricka den trettondes skål, och när kavaljererna protesterar med att det inte finns någon trettonde, kallar Gösta Berling på honom: ”Jag kallar honom, den trettonde, ty jag har uppstått att dricka hans skål.” (31) Sintram kommer då fram ur smältugnen och beskrivs som en djävul, och här märks den tydliga kontrast och
motsättning som kommer följa Sintram och Gösta Berling åt. Den senare har ”uppstått att dricka hans [Sintrams] skål”, och när det i framtiden går illa för Gösta Berling, är Sintram där. Gösta Berling påpekar själv motsatsbilden som finns mellan honom och Sintram, dock anser jag att de främst är motsatser i sätt och handlingar, snarare än ett motsatspar rent
karaktärsmässigt. Båda krävs för att berättelsen ska fungera, Sintram förstör för Gösta Berling, men samtidigt behövs han då han är den som många gånger får Gösta Berling att
17
handla som han gör och som, vilket Gunnar Ahlström påpekar, är den som styr om så att kavaljererna får makten på Ekeby. Han är en människoföraktare, men paradoxalt nog har han en dubbelroll som ”praktisk främjare av kavaljerernas illusioner”18 Även Bergenmar menar att
han initierar kavaljerernas år på Ekeby, men är mer en destruktiv kraft än en ond karaktär.19 Sintrams inblandning i Gösta Berlings kärlekshistorier balanserar på en tunn linje, då Sintram inledningsvis förstör för Gösta Berling, men om han i slutänden inte hade gjort det, hade då Gösta Berling kunnat finna sin enda sanna kärlek, den enda historien Sintram inte är
inblandad i. Hur grymt det än kan synas, är det dock tack vare honom han inte fastnar i någon av sina illusoriska kärlekshistorier utan i den riktiga med Elisabeth Dohna.
Även inuti Gösta Berling finns en Sintram. Han har inte bara goda sidor, även om jag inte skulle kalla honom ond. Han är tanklös, och både han själv och berättaren anser honom oskyldig till allt han gör. Enligt honom går han bara dit ödet styr honom, och tänker inte efter före. Det är när hans "tanklöshet" får oanade konsekvenser som frågan om hans moralitet kan ifrågasättas. Genom att röva bort Anna Stjärnhök tar han ifrån familjen Uggla deras sista hopp, genom att lura Henrik Dohna försätter han Elisabeth Dohna i knipa och genom att supa Kapten Lennart full ser han och kavaljererna till att denne fördrivs från sitt hem. Jag håller med Ahlström när han beskriver kavaljerernas inre sidor som ”lössläppta, destruktiva lidelser”20Detta är något av det viktigaste hos kavaljererna och främst Gösta Berling. Utan
den demoniska, destruktiva sidan hade han inte varit så mångfacetterad och så dubbeltydig som han är.
Illusioner och levnadssätt
I kontrast till Sintram förmedlar kavaljererna framförallt livsglädje, vilket är Jenny Bergenmar huvudpunkt i Förvildade hjärtan. Bergenmar menar att kärleken och den estetiska
livshållningen är det viktigaste i boken, tillsammans med revolten mot samhället och
moderniseringen.21 Hon beskriver också illusioner, men inte så mycket kärlekens illusion som den estetiska illusionen. Bergenmar menar att kavaljerernas liv är ett estetiskt iscensättande av verkligheten22. Min hypotes är liknande, även jag menar att de lever i en illusion men jag utvecklar mer kärlekens illusion än den estetiska illusionen.
Även Maria Karlsson menar att boken handlar om ett samhälle där religion och institutioner förlorat inflytande, och hon ger ett exempel på en tydlig symbolik för just detta: Den försupne prästen som träder ut ur Guds hus.23 Hon påpekar också behovet av konst och fantasi – den illusion som kavaljererna lever i.24
Villkoret Sintram sätter för att kavaljererna ska få råda över Ekeby ett helt år är att de inte ska göra något som inte är kavaljersmässigt. Och livet de lever är precis sådant – de lever för stunden och för kärleken. Bergenmar betonar i sin analys att genom att framställningen inte är logisk utan kaotisk kan gestalterna få en tydlig livsproblematik och läsaren kan på så sätt se hjälten som en gestaltning av världen och inte som en specifik karaktär.25 Jag håller med om att en del av karaktärerna, framförallt Gösta Berling, varken är onda eller goda och att läsaren inte kan skapa sig en konstant värdering, däremot inte att hjälten är ointressant som karaktär, som Bergenmar menar.26 Min tolkning är istället att Sintram är endast en representant för ondskan liksom Kapten Lennart kan ses som en för godheten, men att Gösta Berling representerar mellantinget, den delade karaktären som lyser klarast för att han är så svår att fixera.
Bergenmar menar att kärleken är livskänslan i boken, och att livsglädjen är det viktigaste. Detta håller jag med om, men jag menar också att karaktärerna, främst Gösta Berling, i början av boken har en bild av hur kärleken och livskänslan ska vara. Gösta Berling och hans
kvinnor lever i en illusion, de älskar kärleken för kärlekens skull och detta märks i varje Gösta Berlings kärleksäventyr. ”Lydande kärlekens bud, läto de Don Juan föra bort dem”, ”Dagen hade varit rikt välsignad med äventyr, och natten lovade att bli den lik. Detta var liv, att ila fram över gnistrande snö, trotsande vilddjur och människor” (55).
Illusionen som levnadssätt märks tydligt i kapitlet ”Fru Musica”. När Gösta Berling är nedstämd är det illusionen som muntrar upp honom. Kavaljererna spelar klaver och fiol, men inget gör honom glad förrän Löwenborg låtsas spela Beethoven (238ff). När han ser
delvis med, kavaljererna lever inte i lögn, men inte heller i verkligheten, utan i illusionen och det är illusionen som gör Gösta Berling glad igen, just för att det är där han lever.
Trots den motsättning som finns mellan kavaljererna och folkmassan kommer de en gång överens. Det berättas om Svartsjö kyrka och att de målningar som en gång funnits där gjordes av en målare på en ingivelse av Gud (254), liknande den ingivelse Gösta Berling får i början av boken, och beskrivningarna av dessa målningar liknar beskrivningarna berättaren gör av kavaljererna. ”Men det visste ju envar, att andar och änglar aldrig hade visat sig för den stackars konstnären, och så undrade man inte mycket över att han hade gjort dem så överjordiskt sköna.” (254). Målaren levde lika mycket i illusionen som kavaljererna gör.
”Jag har suttit där i Svartsjö kyrka så mången söndag och grämt mig över att bilderna voro borta och längtat efter dem. Jag skulle inte ha sett så noga efter om det hade fattats dem näsor eller fötter, om förgyllningen hade bleknat och färgen fallit av. Jag skulle ha sett dem omstrålade av legendernas glans". (255)
Här är anledningen till att berättaren hela tiden försvarar Gösta Berling och hans handlingar, precis som bilderna och lerhelgonen spelar det ingen roll om de har skavanker eller om de är gamla och skröpliga, deras storsinta handlingar försvarar dem med glans.
Skådespelet
Gösta Berling kallas återkommande ”poeten”, trots att han inte skriver vers. Epitetet är, snarare än en symbolisk bild av honom som poet, en illusion han själv skapar och underhåller, en illusion som låter honom leva i kärlekens värld. Samma illusion lever kvinnorna till en början i, som Bergenmar påpekar: ”Marianne lever (---) genom iscensättningen av sig själv. Utan förmåga att leva genom sitt känsloliv, upplever hon livet som ett skådespel där hon uppför rollen av sig själv”.28 Detta skådespel innefattar alla karaktärer vars personligheter är delade. Endast Sintram kan sägas leva utanför det då denne dirigerar själva skådespelet. Sintram har sina långa fingrar i de flesta av bokens viktiga vändningar och händelser.
Skådespelet i sig självt återspelas i handlingen mellan Marianne och Gösta Berling på teatern. Publiken tror att det de ser är ett skådespel, men kyssen är verklig och leder till att Marianne blir förvisad av sin far (64-73). Det finns på samma sätt verklighet i bokens första kapitel, men när Gösta Berling ger sig in i skådespelet blir han, i min åsikt inte en representant för kärleken, utan en karaktär i spelet.
28
Poet och älskare
Det mest kännetecknande i Gösta Berlings karaktär är hans tendens att kasta sig huvudstupa in i kärleken, precis som många författare lät sina karaktärer göra under romantiken. Vad som skiljer Gösta Berling från dessa är hans tendens att efter varje kärlekshistoria lämnat honom i förtvivlan, hämtar han sig lika snabbt igen och kastar sig in i nästa. Han är inte kär i
kvinnorna han möter, han är kär i själva kärleken och lever bara för den.
Jag tolkar främst kvinnorna och deras förhållande till Gösta Berling efter hur de förändras efter sina kärlekshistorier med honom, hur de mognar. Efterhand träffas de igen, efter att deras kärlekshistorier har avslutats och de går var och en igenom olika händelser som sätter dem på prov och som gör det möjligt för dem att inse att Gösta Berlings romantiska fasoner är just fasoner och ingenting som håller livet ut. De mognar före honom, och han själv måste ha hjälpa att inse detta.
Bergenmar gör skillnad mellan ”förvildning” och ”rationalitet och modernisering”. Hon menar att kavaljererna står för en förvildning och förtrollning av världen, och ställer sig samtidigt frågan om kvinnornas roll är den av rationalitet och modernisering eller om de deltar i kavaljerernas (männens) uppror mot samma rationalitet?29 Jag anser att det är
ingetdera, kavaljererna står visserligen för en förvildning men det viktigaste är inte huruvida kvinnorna placeras som en grupp utan som individer, i och med att varje kvinna ses som en individ i deras historier tillsammans med Gösta Berling, medan historierna ur hans synvinkel, alla utom den sista, ser i stort sett likadana ut. Han själv är en individuell karaktär, men händelserna är relativt lika. Jag håller med Bergenmar om att kavaljererna, även Gösta Berling, i handlingar och sätt snarare står för förvildning än modernisering, men inte om att kvinnorna ska placeras i samma eller i en motsatt grupp.
Det är snarare en individfråga när kvinnorna diskuteras än en allmän fråga. Detta är också enligt mig anledningen till att kvinnorna mognar före Gösta Berling, att de kan komma ifrån den förvildning han står för.
Anna Stjärnhök
Den första kärlekshistorien i boken utspelas mellan Gösta Berling och Anna Stjärnhök. Anna Stjärnhök är den rika arvtagerskan som ska gifta sig med Ferdinand och därmed rädda dennes familj. Sintram spelar här återigen en roll, han berättar för familjen Uggla att Anna Stjärnhök ska gifta sig med en annan, och Gösta Berling som då passande nog är närvarande lovar att
29
”kidnappa” henne tillbaka till Berga, där familjen Uggla bor (51). Gösta Berling blir dock själv blir förälskad i Anna Stjärnhök och de bestämmer sig för att rymma tillsamman, men blir hindrade av vargarna och tvungna att återvända till Berga (55ff).
Gösta Berling gör faktiskt något högst omoraliskt - han rymmer med Anna Stjärnhök och tar ifrån familjen Uggla deras sista hopp om att rädda familjen och stoltheten. Gösta Berling anser sig själv dock inte skyldig till något, enligt honom följer han bara ödet och går dit detta styr honom. "Lydande kärlekens bud, läto de Don Juan föra bort dem" (55). Detta är det första provet på Gösta Berlings tanklöshet och omognad i fråga om kärlek, han är kär i själva
kärleken och stunden den för med sig, vilket tydligt beskrivs i historien om slädfärden. Även Anna Stjärnhök är förälskad i stundens spänning, hon liksom Gösta Berling ser fortfarande på kärleken som ett öde och ett äventyr. Vad historien för med sig är att Anna Stjärnhök går igenom sitt äventyr med Gösta Berling och kan senare komma ifrån bilden av kärleken som endast ett äventyr. Gösta Berling ändrar sig inte efter detta äventyr, han mognar inte utan kastar sig huvudstupa in i nästa även om han själv anser sig förkrossad, åtminstone ett tag. Gösta Berlings kast mellan hopp och förtvivlan och mellan olika kärlekshistorier märks väl i äventyret med Anna Stjärnhök. Kapitlet avslutas med: ”Ack, Gösta Berling, starkast och svagast bland människor!” (58). Han är stark i kärleken men svag i nederlaget.
I motsats till vissa forskare30 anser jag att Anna Stjärnhöks prov består i slädfärden med Ulrika Dillner (157) och inte i hennes "vigsel" vid den döde Ferdinand (285). Det är här hon tar ett beslut att avstå från Gösta Berlings romantik och istället hålla fast vid den gamla, skröpliga Ulrika Dillner. Anna Stjärnhök ska hämta hem Ulrika Dillner från dennes olyckliga äktenskap med Sintram, och även här dyker han upp både som brukspatron Sintram och som djävulen själv (150ff). Sintram testar Anna Stjärnhök i slädfärden tillsammans med Ulrika Dillner, och hon visar här prov på att hon har mognat och kommit ifrån de romantiska idéerna i och med att hon väljer den gamla, skröpliga Ulrika Dillner framför det som Sintram
erbjuder, Gösta Berling själv (156). Men när Sintram vänt om och Anna Stjärnhök kommit hem till Berga med Ulrika Dillner, sitter där både Sintram och Gösta Berling och dricker te (158). Återigen är det, som jag tolkar det, inte brukspatron Sintram som lurade Anna
Stjärnhök, utan den onde figur som genom bokens gång tar skepnad både av djävulen och av Sintram själv, och döps till Sintram för att han inte har något eget namn, för att han inte är någon själv utan endast en bild av det onda och endast fyller den redan påpekade paradoxala funktionen av att ställa till för Gösta Berling och ordna så att han finner sitt livs kärlek. Gösta
30
Berling var aldrig i fara, Anna Stjärnhök testades bara och det visade sig att hon har mognat, har kommit ifrån de romantiska fantasierna, vilket inte Gösta Berling har än.
Marianne Sinclaire
Inuti den illusionsvärld Gösta Berling lever sitt liv, utspelas ett annat skådespel med honom som huvudperson. Gösta Berling och Marianne Sinclaire spelar upp en pjäs under en bal på Ekeby, men blir förälskade under pjäsens gång och skådespelet blir högst verkligt när Marianne kysser Gösta Berling efter att ridån gått ner. Ridån har dock inte gått ner för Gösta Berlings illusoriska skådespel, utan ridån går upp och publiken tror kyssandet hör till tablån (64-66).
Återigen anser sig både Gösta Berling och Marianne Sinclaire oskyldiga till detta. De har enligt berättaren ingen skuld i vad som händer, de följer bara ödets väg. ”Tyst, det var inte hennes fel, aldrig var det hennes mening! Det var balkongen, det var månskenet, spetsslöjan, riddardräkten, sången, som hade skulden. De stackars unga människorna var oskyldiga” (64). Gösta Berling spelar senare kort med Mariannes far, brukspatron Sinclaire, och satsar på Sintrams inrådan Mariannes hand i spelet. Gösta Berling vinner spelet, och brukspatron Sinclaire ger upp (68). Senare är det Sintram, återigen, som berättar för Mariannes far att kyssen inte hörde till skådespelet, och han stänger då ute sin dotter som lägger sig för att dö i snödrivorna, liknande Gösta Berlings eget sätt att försöka ta livet av sig i början av boken (69ff). Det blir den främsta förespråkaren för det melodramatiska i denna historia, Gösta Berling själv, som tillsammans med kavaljererna räddar Marianne ur snön och tar med henne hem till Ekeby, där hon lever fram tills att hon får kopporna och Melchior Sinclaire (dock ovetandes om detta) bestämmer sig för att sälja Björne, deras hem (103ff).
Brobyprästen (112f). Dock beskrivs han den här gången endast som brukspatron Sintram och inte som djävulen, inte heller är det Gösta Berlings historia han lägger sig i utan Sinclaires. Vad som sedan får Marianne att återvända hem är inte det tvång av vargarna som driver hem Anna Stjärnhök, utan hon följer villigt med sin far hem. Dock är det liknande den pliktkänsla Anna Stjärnhök känner för Ferdinand och sin familj (och även Ulrika Dillner när hon tar hem denne från Sintram) som Marianne Sinclaire känner för sin far, ändå mer sedan när han blir sjuk efter ett slaganfall som Marianne förmodligen, men inte helt säkert, orsakat (279). Historien med Marianne Sinclaire svänger mer fram och tillbaka än den om Anna Stjärnhök. Gösta Berling mognar inte genom den, vilket tydliggörs av deras konversation efteråt där Marianne roat ser Gösta Berling kvarhålla sig i kärlekens och de storslagna gesternas illusion (120ff). Marianne mognar genom sjukdomen och förstår att det finns mer i livet än skönhet, och, efter att ha blivit förförd av Gösta Berling, inte längre lever i hans melodramatiska och fantasifulla värld utan i den verkliga världen. Dock kan man anmärka på att hon i efterhand verkar ångra sig och menar själv att hennes kärlek var äkta – men då är hon för stolt för att gå tillbaka till Gösta Berling och hennes ånger blir endast verser på ett papper som aldrig blir sänt – och så begravs ännu en av Gösta Berlings kärlekshistorier (124ff).
Ebba Dohna
Detta är den svartaste av alla Gösta Berlings kärlekshistorier. Berättaren påpekar redan i början hur olyckligt och hemsökt Borg, platsen för historien, är (159f). Namnet ”Borg” symboliserar den instängdhet Ebba Dohna och senare i boken även Elisabeth Dohna känner på Borg.
Historien är den enda som återberättas av en karaktär i boken, och den berättas av Anna Stjärnhök för Elisabeth Dohna, för att "rädda" Gösta Berling från att bli älskare till en gift kvinna (162-175). Den händer alltså inte i huvudberättelsen utan har utspelats innan kavaljersåret.
Dock får han inte veta varför hon tar livet av sig förrän senare, och detta av den som ständigt lägger näsan i blöt i Gösta Berlings kärlekshistorier, Sintram (35).
Vid en första anblick kan Ebba Dohna synas vara Gösta Berlings riktiga kärlek. Som tidigare nämnts är inte ödet inblandat i lika stor utsträckning som vid de andra historierna, och detta är dessutom Gösta Berlings första kärlekshistoria, även om den inte berättas först. Vad som mest pekar på detta är dock det faktum att i nästan varje kärleksäventyr nämns Gösta Berling som en poet som dock inte skriver vers. Han lever som en poet, men skriver inte. I anknytning till historien om Ebba Dohna får läsaren hans enda riktiga poem genom boken, ett han skrivit om henne. Hon tillhör inte hans illusoriska värld, den där han kallas poet, utan den verkliga världen där han faktiskt skriver ett poem. (172ff).
Kärlek är inte alltför sällan förknippade med självmord och Ebba Dohna tar livet av sig när hon inte tycker sig ha ett annat val, och det är Gösta Berlings inledande fall från prästerskapet som här gör att hon faktiskt tar livet av sig, vilket han inte kunde. Återigen gör en kvinna det han inte kunde, även om det här handlar om att lämna den fysiska världen. Varken Gösta Berling eller Ebba Dohna tar sig ur den drömvärld båda lever i, skillnaden mellan denna historia och hans andra anser inte jag vara att Ebba Dohna är en verklig kärlek utan att de lever i olika drömvärldar som inte kan sammanföras. Ebba Dohna drömmer om Jesus
tusenårsrike och Gösta Berling drömmer om en kärlek som inte kan infrias just därför att den är en romantisk dröm, och inte heller här kommer han ur sin dröm om kärleken.
Elisabeth Dohna
Gösta Berling och Beerencreutz för hem Elisabeth Dohna till Borg igen, där de lurar Henrik Dohna att tro att Elisabeth förolämpat Gösta Berling. När Gösta Berling i slutändan vägrar acceptera lurendrejeriet, stoppar han in sina händer i elden för att Elisabeth ska slippa kyssa dem (146). Elisabeth kommer här till två viktiga insikter; dels ser hon för första gången hur dum Henrik Dohna är, dels blir hon helt betagen av Gösta Berlings melodramatiska
hjältemod. Min tolkning är att Elisabeth Dohna går igenom den illusoriska förälskelsen de andra kvinnorna har med Gösta Berling, med sin man Henrik Dohna, och kan därför se Gösta Berling som en vän och inte som ett föremål för kärlek. Hon blir likväl betagen av hans hjältemod, men eftersom hon inte blir kär i honom får hon möjlighet att senare sätta honom på rätt väg. Bergenmar påpekar att det är kavaljererna som tar ur Elisabeth illusionen om
maken31, och även att Elisabeth här förvandlas från offer till förbryterska32. Det är en förvandling som tvingar henne att gå botgöringens väg, hon anklagas för att vara otrogen Henrik Dohna genom sin förälskelse i Gösta Berling, en förälskelse som egentligen bara är vänskap fram tills att hon gått igenom sin botgöring. Illusionen i historien om Elisabeth Dohna är alltså inte kärleken, utan brottet, vilket gör att kärleken sedermera blir äkta.
Kapitlet avslutas med att vänskap, inte kärlek, deklareras mellan Gösta Berling och Elisabeth Dohna. Denna vänskap är grunden till att deras förhållande blir så annorlunda än Gösta Berlings andra förhållanden. De kastar sig inte in i en kärlekshistoria utan börjar med vänskap, och den kärlekshistoria som senare utspelar sig, blir den enda riktiga kärleken för Gösta Berling. Gunnar Ahlström påpekar att Gösta Berling i episoden med Elisabeth Dohna för första gången sedan inledningen beskrivs som följd av ett himmelskt ljus, och detta p.g.a. att Elisabeth Dohna är hans framtida följeslagerska.33
Gösta Berling blir räddad
Förhållandet mellan Gösta Berling och Elisabeth Dohna går igenom flera steg. Från att först blivit vänner fattar Elisabeth Dohna avsky för Gösta Berling när hon får veta om hans historia med Ebba Dohna, hennes döda svägerska. Kapitlet ”Livets stigar” har lika stor betydelse som titeln gör anspråk på, Elisabeth Dohna glömmer här sin nyfunna avsky när hon får veta att han tänker gifta sig med kvastflickan, en sinnessvag flicka, på skoj.
”Måste inte den förskjutne gå den förskjutnes väg, vredens väg, sorgens väg, olyckans väg? Vad gör det, om han störtar, om han fördärvas? Är det någon, som bryr sig om att hejda honom?” (191f)
31 Bergenmar, s. 69 32 Bergenmar, s. 70 33
Det är Gösta Berling det handlar om, och det är Elisabeth Dohna som först inte vet om hon vågar hindra den förskjutnes väg, men sedan beslutar sig för att göra det ändå. Hon vandrar över sjön Löven när isen håller på att brista och når ett Ekeby som även det delvis brister – Ekeby kvarn och smedja håller på att brista inför vårfloden, precis som Gösta Berling håller på att brista inför kärleken. Det han tänker göra mot Nygårdsflickan är mer än ett lekfullt äventyr, det är grymt och oansvarsfullt vilket märks på den ironi som här, men sällan annars, smyger sig in i texten: ”En halvtokig kvastflicka blir en bra hustru åt en galen präst! (---) Har han någonsin haft ett lustigare upptåg för sig?” (191)
Nygårdsflickan har givits stor roll av framförallt Karlsson,34 men jag lägger inte lika stor vikt vid henne. Jag anser att hon finns i historien för att visa på Gösta Berlings elakare sida, den som läsaren inte tidigare sett, och för att ge Elisabeth Dohna en möjlighet att rädda Gösta Berling från sitt eget förfall, vilket leder till hennes eget fördärv.
Han skrattar även åt äventyret med dammen – och glömmer det fullständigt när han får syn på Elisabeth Dohna (198). Paradoxalt nog är Gösta Berling ledaren folket litar på – när han försvinner för att jaga efter en kvinna rasar både arbetsmoral och fördämningar och Ekeby kvarn och smedja lämnas åt sitt öde. De två glömmer att folket försöker rädda liv och bohag och bryr sig bara om varandra.
”Jag vet blott, att den natten vågade en ung, skön kvinna sitt liv, sin ära, sitt rykte, sin hälsa för att återföra en stackars usling på rätta vägar. Jag vet blott, att den natten lät GB den älskade gårdens makt och glans falla för att följa henne, som för hans skull hade övervunnit dödens fruktan, blygselns fruktan, straffets fruktan”. (201).
De blir återigen vänner men talar inte om kärlek – det är därför det blir äkta sedan.
Martyrens väg
Elisabeth Dohna går till slut igenom det svåraste testet av alla – martyrens väg i kapitlet som passande nog heter ”Botgöring” (203-212). Hon blir, till skillnad från de övriga kvinnorna, inte bara testad utan även straffad – straffad för att hon gett sig iväg mitt i natten för att rädda Gösta Berling från att gifta sig med Nygårdsflickan. Elisabeth Dohna är den enda av Gösta Berlings kvinnor som är gift, och hon straffas inte av Sintram utan av sin svärmor Märta Dohna, som även hon är en uppvisning i ondska. Hon sätter Elisabeth Dohna till slavgöra som att tvätta och städa och låter henne gå igenom förnedringen att servera gäster vid sitt eget bord
34
(208). När det går upp för Elisabeth att hon är gravid, rymmer hon hemifrån för att vandra sin egen botgörings väg. På vägen möter hon kavaljererna, som är på väg med järn från Ekeby tills Göteborg för att upprätthålla Ekebys ära (216). Även här, precis som när fördämningen brister, är det Gösta Berling som tar befälet. Inte heller den här gången blir det redigt gjort, det sägs aldrig direkt i texten att det är ett lurendrejeri men berättaren funderar själv över hur kavaljererna kunde hitta så mycket järn när ingen hade arbetat och varför egentligen skeppet gick på grund (221). Händelsen representerar Gösta Berglins värld – illusionen.
Elisabeth Dohna tar ingen hjälp av kavaljererna när hon möter dem, även om de erbjuder henne att med henne tillbaka till Ekeby (219). För en gångs skull påpekar inte berättaren att Gösta Berling gör vad ödet tvingar honom till, att han är oskyldig till det som händer.
”Han hade aldrig vågat göra rätt klart för sig om han älskade henne. Han kunde inte äga henne utan synd, och han ville inte dra ner henne till något lågt eller uselt, det var vad han visste.” (219). Detta är första gången i boken Gösta Berling verkligen tänker efter, och första gången han låter en kvinna gå. Han släpper iväg Elisabeth Dohna då hon själv påpekar att hon inte är tillräckligt straffad ännu. Detta är den totala motsatsen till de tidigare historierna, innan har berättaren varit noga med att påpeka hur oskyldiga Gösta Berling och hans kvinnor är, här är första gången båda anser sig skyldiga. Elisabeth Dohna väljer att fortsätta vandra och sedan få barnet som en enkel piga hos en bondfamilj (300).
Att rädda och bli räddad – Gösta Berlings andra fall
Två självmordsförsök tar plats i slutet av boken, det första lyckas och det är Nygårdsflickan som Gösta Berling på skoj gjorde till sin fästmö, sedan tröttnade på och lät hetsa hundarna på som tar sitt liv ute i skogen. Här är det återigen ”folkmassan” från första kapitlet som hittar henne och som tar sig till Ekeby för att straffa Gösta Berling (315). När folkmassan inte längre har den snåle Brobyprästen att skylla på är det kavaljererna som råkar ut för dem, och de benämns som ”höstfloden”, motsvarigheten till den vårflod som förstörde Ekeby smedja (316). Än en gång är grevinnan Elisabeth inblandad. Nygårdsflickan har inte tagit livet av sig för att kavaljererna hetsade hundarna på henne utan för att Gösta Berling gifte sig med Elisabeth (317). Indirekt kan man alltså säga att han ändå är skyldig till hennes död, men återigen får berättaren det att låta som att han är oskyldig. När folkmassan skäller på honom först för att de tror att han har orsakat Nygårdsflickans självmord och sedan för att
kavaljererna har gömt grevinnan på Ekeby, blir han förargad och ställer sig på trappan för en predikan närmast liknande den han gör i början (320f). Han berättar, på sitt vanliga
melodramatiska sätt, att det inte var hans fel att Nygårdsflickan tog livet av sig, och att det var kavaljererna som räddade grevinnan Elisabeth när hon inte hade någon annan samt att hon är den godaste av varelser. Precis som förra gången blir folkmassan som trollbundna av hans tal, ber om ursäkt och går därifrån. Och precis som förra gången kan inte Gösta Berling predika om han inte har en folkmassa att predika för, en folkmassa som hotar honom och som han kan verka överdådigt melodramatisk inför.
Den sista i romanen som försöker ta livet av sig är Gösta Berling, och detta för andra gången. Sintram gör här sin sista illgärning genom att skända den döde Kapten Lennarts kista, och Gösta Berling lovar honom på sitt högtravande vis att ta sitt liv om han slutar (348). Inte heller den här gången kan han rädda sig själv, utan Elisabeth Dohna hittar Gösta Berling i skogen där hon får höra hans anledning till att ta livet av sig (346ff). Det här blir första
gången någon skäller på Gösta Berling för hans ”hjältemod”: ”Hjältefasoner, hjälteståt! Alltid redo att sticka händerna i eldbrasan, alltid redo att kasta bort dig själv! Vad sådant en gång syntes mig stort!” (348f) Att Elisabeth själv här uttalar förakt mot den gärning hon en gång så högt uppskattade visar att hon kommit ifrån den passion för kärleken hon en gång hade. Enligt henne skulle han aldrig lovat Sintram någonting utan låtit honom förstöra kistan, den hade väl gått att göra lika fin igen (349).
granskas av prosten men gör då sitt livs predikan, för att därefter kastas ut som tiggare och sedan bli kavaljer på Ekeby. Sintrams kontrakt gör att majorskan slängs ut som tiggare även hon, men kavaljererna tar då över Ekeby. När vårfloden förstör Ekeby smedja leder det till att Elisabeth och Gösta Berling blir vänner igen, även om det för hennes del får till följd att hon blir slav i sitt eget hem. Slutligen betyder Elisabeth Dohnas rymning och botgöring till att hon gifter sig med Gösta Berling och båda hittar sin plats i livet till slut. På så sätt symboliserar Gösta Berlings kast mellan högt och lågt, hans olika sinnesstämningar, även sinnesstämningen och det melodramatiska i själva boken.
Gösta Berling är dock den siste som kommer ur illusionen, Elisabeth Dohna berättar om hur kavaljererna har tagit sitt ansvar och att hon själv har gjort det, det är bara Gösta Berling kvar. ”Det är botgöringens väg vi ska vandra.” (353).
Gösta Berling testas alltså sist av alla – av Elisabeth Dohna. Det är hon som får honom att skärpa sig, hon som tar ur honom hans romantiska fasoner. Man kan i hans försvar säga att han ger kvinnorna deras livs äventyr, men kan sedan inte ta vara på sig själv. Det krävs att någon räddar honom och för honom tillbaka till verkligheten, och denna någon råkar bli Elisabeth Dohna. Han blir inte präst igen, men han ser världen i det verkliga ljuset och slår sig ner med henne.
På ett sätt är min tolkning lik Karlssons. Hon menar att Gösta Berling förändring har med kvinnan att göra, men hon tolkar inte det på så sätt att kvinnorna mognar före honom.
Däremot att mannen förvandlas i anslutning till kvinnan från ”ingen” till ”någon”.35 Karlsson menar att mannen till en början är i kris, och att kvinnan genomgår en frigörelse och kan ta sina förmågor i bruk, samt att männen i linje med detta förändras och lär sig att se kvinnan på ett nytt sätt. ”Kvinnan ges genomgående funktionen av en möjlighet, ett nödvändigt tillskott för ett patriarkat i förfall.”36Skillnaden mellan denna och min tolkning är att jag inte anser att det viktiga är att mannen ser kvinnan på ett nytt sätt utan att mannen mognar efter och genom kvinnan.
Illusionen brister – ridån går ner
Eftersom Gösta Berling är så fast i sin illusion om kärleken som ett enda romantiskt äventyr, om än med olika kvinnor, kan han inte själv ta sig ur det. När han har lett de olika kvinnorna på romantiska äventyr och sedan lämnat dem, eller tvingats lämna dem, mognar de och lämnar den fantasi deras riddare skapade åt dem. Först när Gösta Berling, poeten, givit
35 Karlsson, s. 200 36
kvinnorna romantik och äventyr kan de börja leva i den verkliga världen, och faktum är att de alla mognar före honom. Han, längst av alla, uppehåller sig i den värld av hjältemod och romantik han helst lever i.
I slutändan är det Gösta Berling som snubblar på sina egna illusioner. I ”Julnatten” blir Gösta Berling arg när kavaljererna tror på det Sintram säger, han påstår argt att det är han själv som stoppat in Sintram i ugnen för att skoja med kavaljererna, men: ”som om inte jag skulle vara lika god djävul som någon annan! Jojomän, Gösta Berling, du är allt fast, du.” (35). Han trasslar själv in sig i sin illusion, illusionen blir verklighet och i slutet blir den verklighet han trott sig leva i själv en illusion. Han lever i en drömvärld, och den krossas endast när han i slutet av Elisabeth Dohna konfronteras med den verkliga världen. Den sista av hans illusioner som krossas är hjältemodet och de överdådiga gesterna.
En rad händelser avtecknar till slut många karaktärers rätta ansikten. Kapten Lennarts fru får äntligen veta hans rätta ansikte, Elisabeth Dohna finner både sitt eget, Jan Höks och Gösta Berlings, och majorskan hittar tillbaka till sitt ursprungliga ansikte, Margareta Celsings. Hon reser tillbaka till Ekeby, och möter överallt folk som berättar om hur kavaljererna
återupprättar Ekeby ära och hjälper de fattiga (354), och hon själv förändras genom att hon förlåter kavaljererna. Hon är själv döende, och kavaljererna bestämmer sig för att sätta igång smedjan så att hon kan höra det, och här sluts bokens cirkel. Det är återigen julnatt, och återigen sitter kavaljererna i smedjan (356). Löwenborg påstår att Sintram dör den natten eftersom de intet gjort som inte varit kavaljersmässigt, och att han därför förlorat vadet. Eberhard menar att de gjort mycket som inte varit kavaljersmässigt, genom att de hjälpte majorskan och började arbeta, och att Gösta Berling inte tog livet av sig när han lovade. Löwenborg hävdar att eftersom de endast handlade som kärleken eller äran fordrade, hade de ändå vunnit (357). Den ”verklige” brukspatron Sintram hade mycket riktigt dött julnatten i fängelset, även om det var tvetydigt hur (358). Innan han dog han hann dock avlämna kavaljerernas kontrakt till majorskan, en sista ogärning.
Maria Karlsson diskuterar det återuppbyggda samhället i form av hammarslagen i slutet av boken, och även att Gösta Berling aldrig blir återinsatt som präst, dock diskuterar hon inte den mognad jag anser att han går igenom.37Vivi Edström tycker inte att han går igenom någon utveckling utan menar att alla hans kärlekshistorier upprepas genom boken.38 Jag anser att han har förändrats, kärlekshistorien med Elisabeth Dohna och framförallt slutet av den, är inte likadan som de andra och han lever inte efter samma normer som han gjorde i början. Edström anser också att problemet med hans fall ställs i första kapitlet och avslutas i sista39, men det jag anser är att det inte är samma problematik och samma undergång han går igenom, hans fall i början av boken representerar fallet från prästerskapet och det heliga, och fallet i slutet av boken representerar fallet från bilden av kärleken, det jordliga.
Gösta Berling har i slutet tappat de stora, melodramatiska gester som i början kännetecknade hans karaktär, och det yttersta beviset på detta är när han ber majorskan att slippa bli herre till Ekeby, slippa äran och gesterna det innebär att vara kavaljer. ”Jag vill leva mitt eget liv. (…) Gråta och ångra är inte för mig. Jag ska göra de fattiga glädje, det är min botgöring.” (362f). Slutet av Gösta Berlings saga handlar om hur huvudpersonens romantiska ideal krossas och hur hans romantiska hjältefasoner kollapsar, han hittar sig själv och den äkta kärleken, och på så vis blir hans fall ändå som en triumf för det ideal han i hela boken har representerat, det vill säga kärlekens, vilken form denna kärlek i hans ideal boken igenom ändå har tett sig.
Förvildade hjärtan
trots att det till en början verkar så – inte dör på riktigt. På samma sätt dör aldrig vildheten i Gösta Berling. Han inser att han har levt i en drömvärld, men boken sopar bara drömvärlden under mattan – den slänger den inte i papperskorgen. På de sista sidorna ger sig kavaljererna, skröpliga och gamla, åt var sitt håll.
Väl visste han, att glädjen vore ett gott för jordens barn och att den måste finnas. Men som en tung gåta låge alltjämt över världen spörsmålet om hur en man skulle kunna vara både glad och god. Den lättaste sak och dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa gåtan. Nu ville han tro, att de hade lärt det, att de alla hade lärt det under detta glädjens och nödens och lyckans och bedrövelsens år. (366)
De har lärt sig att leva ett bra liv, och det har krävts både kärlek och nedgång för detta.
”Här ha nu fantasiens jättebin svärmat omkring oss under år och dag, men hur de ska komma in i verklighetens kupa, det få de sannerligen se sig om.” (367) Många olika tolkningar på det här citatet finns, men i kombination med föregående citat tror jag det menas att läsaren ska ha lite hopp. Fantasins världsbild kan inte rymmas i verklighetens kupa, och kavaljererna med Gösta Berling i spetsen kan inte leva ett liv endast i verkligheten. Illusionen om det romantiska livet fullt av äventyr har krossats, men bitarna av den finns kvar. Det är endast Gösta Berlings och de övriga karaktärernas bild av illusionen som inte längre finns kvar, alltså förändras Gösta Berlings värld men inte den romantiska världen.
Slutsats
Min frågeställning var i vilken verklighet/illusion Gösta Berling lever i och hur han utvecklas i boken, genom händelser och karaktärer. Jag har främst gått igenom hans utvecklig och hans livshållning, och jag menar på att han snarare är en karaktär än en symbol för den romantiske hjälten.
Bergenmar går igenom samma problematik i Förvildade hjärtan. Hon ställer sig frågan om Gösta Berlings saga är en ”saga” i ordets traditionella bemärkelse eller inte, och även om jag inte har behandlat själva boken ur den aspekten, kan nästan samma resonemang användas på Gösta Berling själv. Vad är det hos honom som betecknar honom som en romantisk
historiska romanen. Dessa är bl.a. att fiktionens grundproblem finns i en uppgörelse med moderniteten och ett uppbrott mot det gamla samhällssystemet.41 Denna åsikt riskerar dock att bli en aning paradoxal då Gösta Berlings saga i de former den ses som en traditionell saga snarare återkopplar till än gör upp med de traditionalistiska värdena för just sagan. Detta framkallar, precis som Bergenmar skriver, en ambivalens mellan tradition och modernisering. På samma sätt krockar de här värdena hos Gösta Berling, för samtidigt som han gör upp med den samhälleliga traditionen framförallt vad gäller äktenskap, finns det ändå drag hos honom som återspeglar gamla hjältars. Framförallt ser kvinnorna dessa drag hos honom.
Bergenmar påpekar att "Berättaren klagar över sitt förintade arv"42. Med den illusoriska världsbilden försvinner det romantiska idealet. Men det finns, som jag redan påpekat, en passage i slutet som implicit menar att den fantasi som hjälten Gösta Berling lever i inte helt har försvunnit utan finns kvar. Han har lärt sig att se klarare, men har inte helt förlorat den tragiska och fantasirika bild av kärleken han från början hade.
Sammanfattning
De flesta teoretiker har koncentrerat sig på omgivningen, narratologin och kavaljerernas levnadssätt. Jag har valt att fokusera på Gösta Berling själv och den utveckling han går igenom i romanen. Han lever i en drömvärld inuti romanen, det enda han bryr sig om är kärleken. Vid en första läsning av boken kan det verka som att han verkligen älskar de olika kvinnorna, men min tolkning är att han är kär i själva kärleken. Istället för att tolka honom som en symbol, väljer jag att tolka honom som en karaktär som lever i symbolernas
illusionsvärld. Det är först när han träffar sitt livs verkliga kärlek, Elisabeth Dohna, som han kan komma ur den illusionsvärld han lever i. Typiskt är att han inte med en gång förstår att det är hans livs kärlek, först gör han sig till ovän med henne och sedan vän, men bara vän. Han är själv inte stark nog att börja leva i verkligheten, utan det krävs att de kvinnor han så lättvindigt haft äventyr med under historiens gång, mognar och kommer till insikt om att det de hade med honom var just ett äventyr. Det var han som gav dem deras livs äventyr, först när de blivit enleverade av honom och älskade av honom kan de komma ur illusionen som den romantiska kärleken i Gösta Berlings saga är. Karaktären Gösta Berling kan inte själv ta sig ur denna bild utan det blir Elisabeth Dohna, när hon vandrat botgöringens väg, som räddar honom ur hans målade värld och hans andra självmordsförsök.
41 Bergenmar, s. 90 42
Bergenmar beskriver mot slutet av Förvildade hjärtan den maktväxling som sker när
patriarker såsom Brobyprästen och brukspatronerna Sintram och Melchior Sinclaire inte finns längre, när kvinnorna som Marianne Sinclaire och Anna Stjärnhök istället tar makten.43 Detta stämmer förvisso, dock är det inte endast en maktväxling som sker utan även en förändring i livssynen, och till slut kan inte ens Gösta Berling leva kvar i sin illusion utan måste anpassa sig och förändras, han också.
43
Litteraturförteckning
Ahlström, Gunnar, Kring Gösta Berlings saga (1959) Stockholm 1959
Chris Baldick (red.), The Concise Oxford Dictionary of Literary Terms (1990) Suffolk 1991
Bergenmar, Jenny, Förvildade hjärtan (2003) Stockholm 2003
Edström, Vivi, Livets stigar (1960) Stockholm 1960
Egidius, Henry (red.), Psykologiska grundbegrepp: en uppslagsbok, Lund 1981
Karlsson, Maria, Känslans röst (2002) Stockholm 2002
