”I STÄDERNA FINNS INTE DEN SMAKEN”
Möjligheter med en lokalt förankrad litteraturundervisning
Sara Silverdal
ABSTRACT
This essay examines how local literature from the region of Västerbotten in Sweden can be used in the teaching of values in the Swedish upper secondary school. A postcolonial perspective is used in an analysis of three novels and two short stories from the region.
The works in focus of this analysis is The Tar Still (1953) by Sara Lidman, The march of the musicians (1978) by P O Enquist, Hash (2002) by Torgny Lindgren and two short stories from Beasts and Other Stories (2015) by Stina Stoor. The analysis focuses on how the construction of center and periphery is constructed in these stories. Then it is discussed how the concept of center and periphery can be used in the teaching of values.
The result shows that the use of language, the attitude towards different geographical places and the constant negotiations of power in relationships, are areas where these novels and short stories relates to a postcolonial writing tradition. The values system in the Swedish school contains writings about cultural identity and democratic values that can be addressed through teaching local literature using a postcolonial perspective.
These themes are to be found at different levels in these stories, in the stylistics as well as in the plot. The essay uses theories by Louise Rosenblatt, Martha Nussbaum and Gunilla Molloy to discuss the possibilities with this sort of literary teaching.
Representation and a broadening of literary experiences is discussed as two of the foremost advantages with this type of local literary teaching.
Nyckelord: regional litteratur, litteraturdidaktik, värdegrund, postkolonialism, centrum och periferi, Västerbotten
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5
1.1.1Syfte och frågeställningar ... 5
1.1.2Metod ... 6
1.1.3Material ... 6
2. Forskningsöversikt ... 8
2.1.1Norrland i litteraturen ... 8
2.1.2Skönlitteratur och värdegrundsarbete ... 10
3. Skolans styrdokument ... 12
3.1 Värdegrunden ... 12
3.2 Svenskämnet ... 13
4. Teoretiska perspektiv ... 15
4.1 Postkolonial teori ... 15
4.2 Litteraturdidaktisk teori ... 17
5. Analys av berättelsernas centrum och periferi ... 19
5.1 Tjärdalen ... 19
5.1.1Centrum och periferi som förhandlingsbara begrepp ... 19
5.1.2Språkets roll i gestaltandet av centrum och periferi ... 19
5.1.3Mötet med en centrumrepresentant ... 20
5.1.4Samhällets modernisering kontrasteras mot byn ... 21
5.2 Pölsan ... 22
5.2.1De nyinflyttade exotifierar och kontrasterar platsen ... 22
5.2.2Periferins existensberättigande ... 24
5.2.3Centrums makt över periferin ... 24
5.2.4Norr och söder ... 26
5.3 Musikanternas uttåg ... 26
5.3.1Periferins syn på centrum ... 26
5.3.2En kolonialt präglad syn på periferin ... 27
5.3.3Centrum och periferi i relationerna inom byn ... 28
5.4 Stina Stoor ... 29
5.4.1Gäddan ... 29
5.4.2För vår del ... 30
5.4.3Sammanfattande slutsatser ... 31
6. Didaktisk diskussion ... 33
6.1.1Demokratifrågor ... 33
6.1.2Kulturell identitet ... 35
6.1.3Avslutning ... 38
7. Käll- och litteraturförteckning ... 39
1. Inledning
Under mina år som västerbottensbo har jag succesivt läst och upptäckt mer och mer litteratur som på olika sätt har kopplingar till regionen. Jag har här hittat några av mina favoritförfattare. Västerbotten är ett oerhört rikt litterärt landskap som har bidragit till den svenska litteraturskatten. I min framtida lärargärning kommer jag mest troligt att vara situerad i Västerbotten och då tänker jag försöka förmedla något av denna litterära skatt till mina elever.
Västerbotten är en region som genom många olika författare har gett starka bidrag till litteraturhistorien. Författare som Torgny Lindgren, Sara Lidman och P O Enquist har i flera av sina berättelser en stark förankring i hembygden och för vidare en västerbottnisk berättartradition. Berättelserna skildrar ofta ett Västerbotten i förändring och 1900-talets modernisering på olika sätt. Estetiken, lekfullheten i språket, experimenterandet med de dialektala dragen och ett skickligt användande av bibliska referenser gör att deras berättelser lyfter och har fått erkännande långt utanför Sveriges gränser.
Hur Norrland skildras i litteraturen är en laddad fråga som kan förstås utifrån begreppen centrum och periferi i en postkolonial teoribildning. Norrland beskrivs som det andra, frånskilt den moderna centralmakten. Detta sker i en historisk kontext kopplat till exploatering av den norra landsändans skogs-, malm- och råvarutillgångar. Detta ger en efterklang som hörs ännu idag, i stereotyper som den fåordige norrlänningen lika karg som landskapet under det mystiska norrskenet. Vems Norrland är detta? Vems historia berättas? Vem äger blicken? Många norrländska författare har en dubbel blick att förhålla sig till, dels den förväntade synen på Norrland utifrån och dels sin egen upplevelse (Öhman 2016). I denna kontext finner vi även Västerbottens författare.
Enligt mig finns en stor didaktisk potential i att använda en lokal litteraturhistoria för att aktualisera och belysa maktperspektiv, skolans värdegrund och demokratifrågor. Detta går helt i linje med att skolinspektionen har visat att värdegrundsarbetet bör integreras mer i kunskapsarbetet (Skolinspektionen 2012:7). Den postkoloniala teorin har vissa beröringspunkter med skolans värdegrund. Att kritiskt granska maktutövande och förtryck är en del. En annan del finns i frågan om kulturell identitet vilket är ett centralt begrepp både inom den postkoloniala teorin och i värdegrunden. Uppsatsen undersöker hur det postkoloniala perspektivet kan bidra till svenskämnets värdegrundsarbete i arbetet med en lokalt förankrad litteraturundervisning. Att kunna koppla både litteraturundervisningen och värdegrundsarbetet till den miljö och verklighet som eleverna själva befinner sig i är också spännande. Kanske kan de känna igen sig i miljöerna, i språket eller i berättelserna.
1.1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med mitt arbete är att belysa möjligheterna med att arbeta med en regional litteratur i svenskämnets litteraturundervisning utifrån ett värdegrundsperspektiv. Västerbottens författare skriver fram olika berättelser och erfarenheter, där vissa är mer förankrade i
hembygden än andra. Men de har alla något gemensamt, på så vis att det är röster från periferin, en erfarenhet som de i någon mån delar med elever i den västerbottniska skolan.
Den perifera erfarenheten aktualiserar maktförhållanden och belyser några av samhällets olika sidor, vilket bäddar för en litteraturundervisning inom svenskämnet som kan knyta an till skolans värdegrund. I värdegrunden lyfts hur eleverna i skolan ska få en fostran i demokratiska värderingar och en kulturell identitet i det svenska, nordiska, europeiska och ytterst det globala. Även detta undersöks i uppsatsen.
Verken som står i centrum för studien är Tjärdalen (1953) av Sara Lidman, Pölsan (2002) av Torgny Lindgren, Musikanternas uttåg (1978) av P O Enquist och två noveller av Stina Stoor Gäddan (2015) och För vår del (2015). För att genomföra undersökningen används följande frågeställningar:
1. Hur gestaltas centrum och periferi i berättelserna?
2. Hur kan centrum-periferi-tematiken användas i svenskämnets värdegrundsarbete?
1.1.2 Metod
Metoden för arbetet återfinns i en kvalitativ tradition. Analysen av verken gjordes efter noggrann närläsning och mot bakgrund av en postkolonial teoribildning. Centrum och periferi var de bärande begreppen i analysen. I denna analys visade sig vissa teman och textavsnitt vara av särskilt intresse. Utifrån analysen plockades sedan styrdokumenten in och en diskussion fördes med utgångspunkt i de olika texterna och deras relevans i förhållande till styrdokumenten. Värdegrundens skrivningar om demokratiska värderingar och kulturell identitet fokuserades särskilt.
Fejes och Thornberg (2014:36) lyfter hur den kvalitativa analysen alltid är unik för varje studie som görs. Detta är kopplat till de mänskliga elementen som är involverade i en kvalitativ undersökning. Den typ av textanalys som förekommer i detta arbete präglas oundvikligen av subjektet bakom analysen. Detta är både en styrka och svaghet med denna sorts undersökning. Subjektet och dess kompetens blir på samma gång en tillgång och en begränsning för studien. Detta kräver en transparens och tydlighet i tankegångar och slutsatser, något jag har försökt uppnå genom att hålla mig textnära och föra tydliga resonemang utifrån källorna.
1.1.3 Material
Verken som har analyserats i uppsatsen har jag valt med tanke på att de är arbeten gjorda av regionala författare. Det finns ett stort utbud av västerbottniska författare och verk men jag har valt tre väletablerade giganter, och en som vi kan kalla nykomling på arenan. Jag har försökt välja verk som inte tidigare har lästs ur ett postkolonialt perspektiv. Vissa av författarna har andra verk som tydligare rör Norrlands villkor och centrum- och periferi- tematiken men då de redan beforskats undersöker jag här om inte det postkoloniala perspektivet kan vara fruktbart även i mötet med dessa valda verk. Verken presenteras kort nedan.
Sara Lidmans debutverk Tjärdalen utkom 1953 och blev hyllat av kritikerkåren. Lidman visade med sin debut att hon var en nyskapande författare i stil och språk (Salomonsson 2017:6). Romanen utspelar sig under en midsommarvecka i Västerbotten, i den fiktiva byn Ecksträsk. Byns odugling Jonas river en tjärdal och ett helt års arbete går förlorat för ägaren Nils. Jonas blir skadad i olyckan. Boken handlar om hur byn hanterar följderna efter olyckan.
Torgny Lindgrens roman Pölsan gavs ut 2002. I ramberättelsen finns en gammal notisskrivare på ett ålderdomshem. Han är över hundra år gammal och brukade skriva notiser till tidningen förr, tills han fick sparken av chefredaktören då det hade framkommit att notisskrivaren hade ljugit ihop sina notiser, människor, platser och händelser. Det har sedan gått mer än femtio år och han plockar upp sin penna och fortsätter där han blev avbruten.
Per Olof Enquists bok Musikanternas uttåg från 1973 beskriver hur Bureåbygden i Västerbotten gästas av en agitator för arbetarrörelsen under 1900-talets första decennium.
Huvudpersonen Nicanor Markström är ett barn som förs samman med agitatorn Elmblad och deras vägar följs och skiljs åt genom romanens och tidens gång. Bureåarbetarna är skeptiska mot arbetarrörelsen, och alla tidiga försök att organisera sig slås ned brutalt.
Dock reser sig sakta en arbetarförening och små konflikter avlöser varandra.
Stina Stoors novellsamling Bli som folk från 2015 innehåller nio noveller som samtliga utspelar sig i en västerbottnisk glesbygd. Baksidestexten på boken beskriver hur novellerna skildrar ”ett Västerbotten i förändring”. Till detta arbete har jag valt att analysera Gäddan, bokens första novell som handlar om två flickor, Åsa som fokaliserar berättelsen och Hedda, hennes kusin. Händelserna utspelar sig kring att Åsa badar och Hedda fiskar i en å. Dessutom analyserar jag novellen För vår del, en berättelse om en flicka och hennes mamma och om utanförskap inom familjen. Flickan och mamman får en dag för sig själva och de gör ärenden i centralorten, fria från pappans tyngande närvaro.
2. Forskningsöversikt
Ämnet för uppsatsen är alltså kopplat till Norrland i litteraturen och till skolans litteraturundervisning. Därför redogör jag här för skildringen av Norrland i litteraturen och ger även en kort inblick i forskningsläget kring de valda författarna.
2.1.1 Norrland i litteraturen
Norrland i litteraturen är ett beforskat ämne. Flera olika norrländska författares verk har stått i fokus för undersökningar där mer eller mindre uttalade litteratursociologiska perspektiv inte sällan visat samband mellan politiska och historiska skeenden och litterära skildringar från den norra landsändan. Peter Forsgrens bok Norrland som koloni och utopi (2015) om Olof Högberg och Ludvig Nordström visar på hur de två författarna i 1900- talets början velat skriva fram Norrlands kultur- och litteraturhistoria samt visa på Norrlands betydelse för moderniseringen av Sverige. Dock representerar de två ganska olika syner på Norrland. Högberg skriver en historisk roman med inslag av en folklig berättartradition med en strävan att fånga det autentiska i kulturen och folket. Nordström har i stället ett för det tidiga 1900-talet modernt och globalt angreppssätt. Han använder sig av en kolonial diskurs i sin positiva inställning till industrialisering och globalisering i skildringen av Norrland (Forsgren 2015:198-199).
Anders Öhman, professor i litteraturdidaktik, skriver i boken De förskingrade (2004) om Gustav Hedenvind-Eriksson och Pelle Molin där han visar på modernitetens framfart över Norrland och hur detta speglats i litteraturen. Öhman argumenterar för att moderniteten medförde en nomadisk identitet för de norrländska arbetarna. Öhman redogör också för kategoritänket som i mångt och mycket har applicerats på norrlandslitteraturen.
Kategorierna vildmarksromantik, industriromantik och indignationslitteratur var under 1900-talets första decennium ramar som kritikerkåren använde för att beskriva norrlandslitteraturen. Detta skedde främst på grund av tidigare bestämda förväntningar och bilder av Norrland. Det blev till en växelverkan då många norrländska författare fann sig tillrätta inom kategorierna, medan andra inte platsade och glömdes bort. Detta kategoritänk, som till viss del fortfarande lever kvar, begränsar enligt Öhman både den norrländska litteraturen och läsaren (Öhman 2004:41-42).
Begreppet västerbottensförfattare som används i denna uppsats är inte oproblematiskt.
Det kan förstås som förringande av en författares gärning. Torgny Lindgren var en av dem som ifrågasatte användningen av begreppet. Han menade att det tenderade att användas ”reflexartat” och utan reflektion som en slags mystisk kategorisering. Med drypande sarkasm slöt han sig till att då Stockholm använde begreppet måste det finnas belägg för det (Lindgren 2001:83).
I symposiesammanställningen Rötter och Rutter (2001) ställer Anders Öhman i det inledande kapitlet den något provocerande frågan ”Vad är en norrländsk identitet?” och resonerar sedan kring olika författarskaps relation till Norrlands kulturella identitet. Hans resonemang grundar sig på den amerikanska litteraturvetaren och feministen Susan
Stanford Friedmans teori (Mappings 1998) kring skapandet av en kulturell identitet som en dialog mellan rötter och rutter. När rötterna lämnas och en person rör sig iväg på färdvägar i fysisk eller bildlig mening, skapas föreställningen om rötterna. I mötet med andra kulturer stärks identiteten i den egna kulturen (Friedman 1998:152-153). Öhman skriver utifrån detta om norrlandsförfattarna:
I deras författarskap har det alltid funnits en fruktbar spänning mellan färdvägarna ut i världen för att möta andra människor, andra kulturer och därigenom få syn på rösterna, hemmen i det norrländska. Och tvärtom, i det norrländska har man sett världen. (Öhman, 2001:16)
Rötterna i Norrland har alltså betytt mycket för dessa norrlandsförfattare, även om de skildrat andra områden.
Enquist utgår i flera av sina verk från sin barndoms Hjoggböle i Västerbotten. Han placerar byn i världens centrum med barnets självklara insikt i Kapten Nemos bibliotek (1991). Elisabeth Herrmann har analyserat P O Enquists textuniversum i artikeln
”Norrland’s Regional Literature as World Literature. Per Olov Enquist’s Literary Work”.
Där granskar hon Enquists förhållande till kartor, ett återkommande motiv i hans texter.
I analysen av dessa kartor syns en lek med begreppen centrum och periferi, där Enquist målar upp sin hemby som centrum i den egna världskartan i flera av sina litterära verk (Herrmann 2014:152).
Annelie Bränström Öhman studerar i "kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom":
Sara Lidman och den kärleksfulla blicken (2008) Lidmans kärleksfulla blick i Jernbaneeposet, Lidmans bokserie om moderniseringen av inlandet. Jernbaneeposet med sina sju band har ofta kallats ett stort norrlandsepos. Bränström Öhman visar på hur Lidman omintetgör den sedvanliga centrum-periferi tematiken då hon i Jernbaneserien centrerar byn som alltings mittpunkt. Lidman kallar det för ”byn i världen”, vilket är ett begrepp som också beskriver likheterna mellan perifera erfarenheter på andra platser runt i världen. Bränström Öhman lyfter också hur Lidman medvetet använder det dialektala för att förankra berättelsen i platsen. Bränström Öhman kallar det för språkets ”dissidenta stil” som förenar estetiken med politiken. Det dialektala är alltså mer än bara estetisk stilistik (Bränström Öhman 2008:21, 23). Samma slutsats drar även Anna Salomonsson som står för den senaste i raden i denna forskningsgren kring Lidman med doktorsavhandlingen ”Skeendet på stället”: Röster och samtidigheter i tre verk av Sara Lidman (2017). Lidmans politiska och estetiska sida går inte att behandlas separata från varandra (Salomonsson 2017:15). Salomonsson visar på hur Lidman belyser orättvisor i olika skepnader. Undersökningen fokuserar tre böcker som utspelar sig i tre olika koloniserade regioner, Västerbotten, Vietnam och Kenya. Böckerna visar sig ha flera gemensamma beröringspunkter. De handlar om människors olika och orättvisa livsvillkor, maktperspektiv och representation.
Sara Lidman var själv aktiv i den så kallade norrlandsfrågan och det syns i flera av hennes romaner och artiklar. Bland annat höll hon ett tal på Norrbottens bildningsförbunds 50- årsjubileem i Luleå 16 juni 1987 som finns utgivet i essäsamlingen Och trädet svarade
(1988) och har titeln ”I Norrland hava vi en stor del av Sverige”. Det är en tydlig allusion på Carl Bondes uttalande om Norrland som koloni. Lidman har även sagt att Tjärdalens dialektala språk är: ”en hävdelse- och hämndakt – Skelletbondskan duger visst att skriva en roman på!” (Holm 1998:100). Även Stina Stoor ansluter sig till den kritiska skaran norrlandsskildrare då hon presenterar sig själv på sin hemsida med att hon kommer från
”…Västerbottens län och Sapmi. Kolonin kallad Norrland” (http://stinastoor.com).
Om västerbottensförfattarna i didaktiskt sammanhang finns litet skrivet. En C-uppsats gjordes vid Umeå universitet av Mats Jonsson 2007. Den begränsade undersökningen innefattade biblioteksstatistik, granskning av författarantologier och ett antal intervjuer med lärare verksamma i Västerbotten. Resultatet visade på att Västerbottens litteratur inte användes i större utsträckning. De intervjuade lärarna angav tidsbrist som huvudsaklig orsak till detta (Jonsson 2007).
Undertecknad har burit med sig intresset för denna fråga ett antal år och skrev 2016 en B-uppsats med fokus på representationen av Norrland i Stina Stoors noveller Ojura och Det var på den tiden alla barn hade blivit björnar och levde på bär.
2.1.2 Skönlitteratur och värdegrundsarbete
Då centrum- och periferi-tematiken i berättelserna senare diskuteras gentemot styrdokument och värdegrund är det också relevant att här visa på något av forskningsfältet kring litteratur och värdegrundsfrågor. Här följer en kort redogörelse av ett par avhandlingar samt en artikel med för min studie värdefulla perspektiv.
Etikern Elisabeth Hjort undersöker läsning som etisk handling i sin doktorsavhandling Förtvivlade läsningar: litteratur som motstånd & läsning som etik (2015). Hennes arbete består av en dekonstruerande läsning av fyra samtidsromaner som skildrar människor i samhällets periferi. Hjort använder ett postkolonialt och intersektionellt perspektiv i sina läsningar. Hennes tes är att läsning kan vara en etisk handling. När läsaren ställs inför berättelsens orättvisor uppstår en förväntan på ett gensvar, ett slags ansvar att reagera och agera. Hjorts avhandling är inte kopplad till ett didaktiskt sammanhang men visar på litteraturens förmåga att väcka etiska frågor. Detta är intressant för denna studie som fokuserar på vilka frågor de västerbottniska berättelserna väcker? Vilket gensvar ställs läsaren inför?
Mer uttalat didaktisk är Malin Alkestrands avhandling Magiska möjligheter: Harry Potter, Artemis Fowl och Cirkeln i skolans värdegrundsarbete (2016). Alkestrand undersöker hur fantasygenren kan användas i grundskolans värdegrundsarbete. Hon utgår från den senaste läroplanen och betonar områdena demokrati, mänskliga rättigheter och kulturell mångfald. Hon menar att fantasy har en främmandegörande funktion och går att läsa som allegori. Genom detta har genren enligt Alkestrand en del att erbjuda i didaktisk mening. En viktig del i Alkestrands studie är att hon förespråkar ett kritiskt textarbete och analyserar verkens implicita och explicita ideologier, ett arbetssätt som i sig har en didaktisk potential.
Fokus på hur etik- och litteraturarbetet i klassrummet kan genomföras har Alice Lesnicks artikel “Forms of engagement: the ethical significance of literacy teaching” (2006). Där redogör Lesnick för en intressant studie förlagd i två skolor i USA. Studien visar på olika sätt som litteraturstudiet i klassrummet kan aktualisera etiska aspekter. Etikarbetet utifrån litteraturen rymmer mer än bara att hitta förebilder i litteraturen. Tydligt blir att lärandet sker i ett socialt situerat sammanhang i klassrummet och som del i ett pedagogiskt upplägg. Lesnick vill med studien vidga synen på hur litteratur- och etikarbete kan ske i skolan.
3. Skolans styrdokument
Här följer en kort redogörelse för vad styrdokumenten säger om värdegrund och litteraturundervisning. Först granskas läroplanens värdegrund sedan granskas svenskämnets kursplaner.
3.1 Värdegrunden
Gymnasieskolan ska fostra eleverna till demokratiska medborgare. Det står i läroplanens början att ”[u]tbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” (Skolverket 2011:5). Vilka dessa värderingar är får något av ett svar i det efterföljande stycket. Där står att gymnasieskolan ska byggas på följande grundläggande värden:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor är de värden som utbildningen ska gestalta och förmedla. (Skolverket 2011:5)
Dessa ord vilar på hela skolväsendet att förmedla till den enskilde eleven. Kennert Orlenius resonerar i Värdegrunden – finns den? (2001:206-211) kring vad som menas med demokratibegreppet som det uttrycks i värdegrunden. Han hänvisar till demokratiutredningen SOU 2000:1, där det slås fast att demokratins idé är av etiskt slag, grundad i att alla människor är lika mycket värda. Demokratibegreppet och människans egenvärde är således tätt sammanknutna och utgör grunden för värdegrunden. I fråga om demokrati resonerar Orlenius kring det symbolvärde som begreppet har. I skolan tenderar demokratin att undervisas om främst som ett styrelseskick som alla värnar om. Men en viktig förutsättning för en demokrati är att ha olika ståndpunkter. Argumentation och diskussion av olika perspektiv är demokratins uttryck. Han går till och med så långt att han säger att: ”Demokrati är med andra ord att uppmuntra oenighet” (Orlenius 2001:202).
Tomas Englund har granskat de tidigare svenska läroplanernas ideologiska dimensioner och konstaterar i inledningen av sin bok Läroplanens och skolkunskapens politiska dimension (2005) att utbildningen alltid finns i ett socialt sammanhang och ett politiskt fält typiskt för sin tid. Englund skriver att ”[u]ndervisningsinnehållet bestäms således som ett uttryck för politiska överväganden, och den mera exakta uttolkningen på lägre nivåer av innehållet i undervisningen är även det uttryck för politik.” (Englund 2005:27).
Läroplanen är alltså ett politiskt dokument öppet för olika tolkningar. Denna slutsats drar både Orlenius (2001) och Englund (2005).
Vidare läsning av läroplanens värdegrundskapitel visar att utbildningen ska bidra till förståelse och medmänsklighet. Ingen diskriminering får äga rum och främlingsfientlighet ska ”bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser”
(Skolverket 2011:5). Sedan kommer ett intressant stycke om identitet och kultur, där det står:
Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Skolan är en social och kulturell mötesplats, som har både en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som verkar där. Förtrogenhet med Sveriges kultur och historia samt det svenska språket ska befästas genom undervisningen i många av skolans ämnen. En trygg identitet och medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder. Skolan ska bidra till att elever får en identitet som kan relateras till inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala. (Skolverket 2011:5)
Det pratas å ena sidan om värdet i en kulturell mångfald, och å andra sidan om vikten av det svenska kulturarvet. Det lokala och det globala berörs i samband med identitetsbyggande. En trygg grund i den egna kulturella identiteten sägs vara stärkande för förmågan att leva sig in i andras levnadsvillkor.
Orlenius (2001:38-39) diskuterar hur värdegrundens begrepp och formuleringar är tolkningsbara och förstås olika beroende på vilket perspektiv som läggs an. Han betonar vikten av att synliggöra detta för pedagogerna i arbetet med värdegrundens grundläggande värden. Ett arbete som enligt Skolinspektionens rapport (2012:9) Skolornas arbete med demokrati och värdegrund lämnar en hel del kvar att önska. Bland annat framkommer att värdegrundsarbetet bör integreras mer i kunskapsarbetet (Skolinspektionen 2012:7).
3.2 Svenskämnet
Svenskämnet består av två områden, språk och litteratur. I kursplanen framgår att det språkliga syftar till att eleven ska kunna uttrycka sig själv och sin personlighet, kommunicera med sin omvärld och ta till sig av nya kunskaper. Skönlitteraturen ska å sin sida vara ett medel för eleven att förstå sig själv, sin nästa och sin omvärld (Skolverket 2011:160). I ämnets syfte står bland annat följande:
Eleverna ska ges möjlighet att i skönlitteraturen se såväl det särskiljande som det allmänmänskliga i tid och rum. Undervisningen ska också leda till att eleverna utvecklar förmåga att använda skönlitteratur och andra typer av texter samt film och andra medier som källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar. Den ska utmana eleverna till nya tankesätt och öppna för nya perspektiv. (Skolverket 2011:160)
Skönlitteratur sägs alltså ha en förmåga att aktualisera det allmänmänskliga och existentiella frågorna för läsaren. Skolverkets kommentarmaterial till svenskämnet förklarar det allmänmänskliga som frågor som rör hur det är att vara människa. Kärlek, utanförskap och sorg är några exempel på teman som nämns. Att lyfta fram sådana bitar i undervisningen sägs kunna bidra till en ”[…] förståelse för att likheterna mellan människor är större än skillnaderna” (Skolverkets kommentarmaterial, u.å).
Styrdokumenten lämnar valet av skönlitteratur fritt för pedagogen. Det som sägs i alla tre kursplaner är att litteraturen ska representera kvinnliga och manliga författare. Dessa ska
enligt kursplanen i Svenska 1 vara från olika kulturer och tidsepoker. Kopplingen mellan skönlitteratur och samhälle ska fokuseras enligt kursplanen för Svenska 2. Där nämns även att eleverna ska få möta litteratur från de nordiska länderna på originalspråk. I Svenska 3 läggs istället fokus på olika genrer som lyrik och prosa samt analys av berättarteknik (Skolverket 2011:160-181).
I Skolverkets kommentarmaterial till svenskämnet ges viss vägledning kring litteraturval.
Kring litteraturmomentet i svenska 1 uppmuntras att fokusera på just det allmänmänskliga i litteraturen. Kommentarmaterialet uppmuntrar även pedagoger att välja litteratur som på olika sätt är anpassad efter elevernas intresse. De kategorier som nämns kunna vara vägledande är till exempel inriktning på program. Dock poängteras det även att eleven ska få vidga och fördjupa sin läsning (Skolverkets kommentarmaterial, u.å).
4. Teoretiska perspektiv
I detta avsnitt presenteras mina teoretiska utgångspunkter, först den postkoloniala teorin och sedan några litteraturdidaktiska aspekter.
4.1 Postkolonial teori
Elleke Boehmer, professor i litteratur vid Oxford University och en av förgrundsgestalterna bakom forskningsfältet postkoloniala litteraturstudier, har i sin bok Colonial and Postcolonial Literature. Migrant Metaphors (2005) undersökt litteraturens roll i ett kolonialt och postkolonialt sammanhang. Boehmer beskriver den postkoloniala teorin som ett samlingsbegrepp för olika typer av kritik mot maktens och kolonisationens förtryck och självpåtagna tolkningsföreträde. Det kan handla om frågor om underordning, representation eller uppgörelser med attityder till geografi, etnicitet och kulturella uttryck (Boehmer 2005:3-4). Hennes studie utgår från en brittisk kontext med ett imperialt arv av stora geografiska mått. Boehmer menar att de postkoloniala texterna kan vara otroligt mångfacetterade, det måste inte explicit handla om en rebellisk handling emot maktens och centrums förtryck utan kan även vara att skriva en lokalt förankrad berättelse, berättad inifrån, med en röst som annars inte skulle höras (Boehmer 2005:238).
Boehmer bygger vidare på Edward Saids resonemang från det banbrytande verket Orientalism (1973). Där synliggör Said hur kulturell representation spelat en avgörande roll i händerna på kolonisatörer. De har använt sin makt till att styra denna representation i kulturella uttryck. Likaså är den kulturella representationen viktig i frigörelsen från det koloniala. Boehmer citerar Chinua Achebes ord om litteraturens viktiga vägledande roll i en postkolonial tid: “our stories direct us” (Boehmer 2005:5).
Saids grundtanke är att idén om orienten eller den andre har bidragit till skapandet av identiteten i väst. Västvärlden har använt öst för att projicera en slags motsats till det egna, moderna, civiliserade. Sådant är kolonialismens mönster, ett ständigt skapande av vi och dem (Said 2004:65).
Att likna Norrland vid en av Storbritanniens kolonier kan tyckas fräckt i dagens moderna, globaliserad värld där Sverige är ett av de rikaste länderna i världen. Men ur ett historiskt perspektiv är det inte lika befängt. Faktum är att ett berömt uttalande av Carl Bonde liknade Norrland vid en koloni redan på 1600-talet, då han i ett brev till Axel Oxenstierna lär ha skrivit att Norrland skulle kunna ”[…] blifva de Swänskas Wästindienn” (Öhman 2017:121). Det handlade förstås om naturtillgångar och råvaruupptäckter. Historien visar sedan på hur Sverige har hanterat dess norra landsändas tillgångar och här finns många beröringspunkter med det vi kallar kolonialism. Baggböleri, vattenkraftsutbyggnader, gruvdrift och förtryck av urbefolkning är några områden som rymmer ett kolonialt arv.
Denna behandling av Norrland blev en drivkraft för några av 1900-talets tidiga norrländska författare att positionera sig emot dessa skeenden. Författarna Pelle Molin, Ludvig Nordström och Olof Högberg skrev med ambitionen att synliggöra Norrlands
historia och genom detta visa södra Sverige att Norrland inte var ett tomt pappersark för dem att fylla med innehåll (Forsgren 2015, Öhman 2017:122, 130).
Öhman (2016) driver utifrån ovanstående historieskrivning ett resonemang om den dubbla blicken. De förväntningar som finns på texter från koloniserade områden styr också i någon mån de texter som skrivs där. Författarens egen blick måste alltid stå i dialog med blicken på utifrån. De norrländska författarnas verk kommer alltid förstås i denna komplexa kontext, även detta alltså i likhet med andra områden med koloniala erfarenheter (Öhman 2016:32).
I dessa postkoloniala litterära gestaltningar är språkets roll dubbeltydig. Boehmer skriver om de koloniserades komplexa förhållande till språket att det finns en heterogenitet och hybriditet att förhålla sig till. De kan använda sig av symboler och språk som av kolonisatörer laddats med en viss mening för att skapa sig en egen mening. Men detta kan både ha funktionen av att bekräfta den rådande formen och att bryta sig fri från den (Boehmer 2005:14).
I artikeln ”Norrland som identitet och periferi” i Tidskrift för litteraturvetenskap (2016/3- 4) använder Öhman begreppen centrum och periferi för att ur ett postkolonialt perspektiv beskriva och förstå dessa maktförhållanden som historiskt och fortfarande idag påverkar synen på Norrland. Maktens centrum i södra Sverige fattar beslut som påverkar livsvillkoren ute i periferin. Bara namnet Norrland signalerar att det är ett perifert och geografiskt avlägset ingenmansland, till skillnad från Svealand och Götaland som har ett possessiv, en inneboende historia som Svearnas och Götarnas land. Det pratas om Norrland på sätt som aldrig skulle pratas om Svealand eller Götaland. Öhman tar upp det samtida exemplet med rubriksättningen ”Tysk turist försvunnen i Norrland”, Norrland som alltså täcker ca 58% av Sveriges yta (Öhman 2016:26-27). Även i litteraturen tar sig denna centrum- och periferi-tematik olika uttryck, i maktrelationer, vilka röster som hörs och hur platser gestaltas.
Kulturell identitet är ett begrepp som ligger och svävar kring det hittills förda resonemanget. Förutom Stanford Friedmans (1998) teori kring rötter och färdvägar kan den postkoloniala tänkaren Stefan Jonssons resonemang kasta lite ljus över begreppet. I essän Andra platser: en essä om kulturell identitet (1995) diskuterar han vad en kulturell identitet kan vara i denna universella tid. Med hjälp av tänkare som Derrida, Spivak och Adorno problematiserar han kulturbegreppet och hur det ibland används som ursäkt för ett förminskande och förenklande av människors identiteter, moral och sammanhang. En kulturell identitet kan aldrig rymma allt en människa är. Jonsson menar att den kulturella identiteten varken går att ignorera, fly eller acceptera. Det enda som går att göra är att röra på sig och medvetet försöka lära sig nytt på vägen (Jonsson 1995:12, 202). Både Friedman och Jonsson landar alltså i att kulturell identitet är något att förstå utifrån rörelse och möten, inte utifrån fasta positioner.
Maktaspekter analyseras i detta arbete, som en del i den postkoloniala teoribildningen.
Jag använder mig av Foucaults syn på makt, det vill säga att makt är något som utövas, i relationer. Makt är inget inneboende som någon kan äga eller ta tillbaka, utan makt är handling (Foucault & Gordon 1980:89). Foucault beskriver makten som ett nätverk då maktaspekter finns i alla relationer och dessa relaterar i sin tur till varandra. Det kan till exempel röra sig om parametrar som produktion, sexualitet och familjeförhållanden, där maktaspekten hela tiden finns närvarande men kan ta sig flera andra uttryck än förtryck och dominans. Maktens diskurser ser olika ut, men är nära besläktade med kunskap. För att kunna ha makt behövs kunskap, att ha kunskap är makt. Makten kan ha olika funktioner. Den behöver inte bara vara av negativ art. Men där det utövas makt finns också motstånd mot makten. Motståndet kan ta sig lika många multipla uttryck som makten gör (Foucault & Gordon 1980:84, 142).
4.2 Litteraturdidaktisk teori
Den amerikanska litteraturdidaktikern Louise Rosenblatt är en stark förespråkare för litteraturstudiet som demokratiämne. Hennes bok Litteraturläsning som utforskning och upptäcktsresa utgavs första gången 1938 och har sedan dess haft stort inflytande över litteraturundervisning även utanför Amerikas gränser. Rosenblatt menar att litteraturläsning är ett utmärkt sätt att lära sig om omvärlden. I läsakten sker en transaktion mellan läsare och text, där litteraturen låter oss få ny information, genom den erfarenhet som vi gör i läsupplevelsen. Genom att leva sig in i läsningen kommer inlärning att ske och erfarenheter om olika levnadsförutsättningar att skapas (Rosenblatt 2002:45). Den litterära erfarenheten kan öppna nya världar. Rosenblatt menar till och med att ”litteraturupplevelsen kan faktiskt bilda själva kärnan i det slags bildningsprocess som krävs i en demokrati” (Rosenblatt 2002:210). Genom förmåga att leva sig in i, förstå andras livssituationer, olika historiska förutsättningar och abstrakta sociala lagar så utvecklas förmågor av yttersta vikt för en demokratisk medborgare (Rosenblatt 2002:210). Kritik mot Rosenblatt menar dock att hennes resonemang i förlängningen lämnar allt i läsakten och läsarens händer. Författarens avsikt och intentioner, genre och intrig är beståndsdelar som har betydelse för läsupplevelsen. Men detta blir i Rosenblattes teori nästan helt nedtonat (Öhman 2015:73).
Filosofen och etikern Marta Nussbaum sammankopplar skönlitteratur och etik liknande Rosenblatt. De ser båda skönlitteraturen som nödvändig för demokratins fortlevnad.
Nussbaum går dock steget längre och menar att skönlitteraturen i sig själv kan medföra goda moraliska kvaliteter. Detta genom vad hon kallar för narrativ fantasi, förmågan att leva sig in i olika berättelser. Både Hjort (2015:22-24) och Alkestrand (2016:78-83) gör utläggningar kring Nussbaums tänkande. För Alkestrand är Nussbaums narrativa fantasibegrepp viktigt för studien, dock inte utan reservation för Nussbaums tendens till idealiserande av litteraturens moraliserande förmåga. Hjort är mer kritisk. Hon menar att Nussbaum blir för ivrig att se de goda effekterna och brister i självkritik vilket snarare kan leda till reproducerande av maktstrukturer (Hjort 2015:24).
Gunilla Molloy, docent i svenska med didaktisk inriktning, verkar i Rosenblatts fotspår då hon i sin forskning talar för att förstå svenskämnet som ett erfarenhets- och demokratiämne. Molloy menar att skolans dubbla uppdrag möts i svenskämnet. Med det dubbla uppdraget avses att skolan genom läroplanens värdegrund och mål introducerar ett demokratiuppdrag att fostra demokratiska medborgare. Sedan följer ett kunskapsuppdrag, som går ut på att främja inlärning och ge elever de kunskaper som de ska ha vid avklarade studier. Detta dubbla uppdrag gäller alla ämnen och lärare inom skolan. Dock tenderar skolor att behandla uppdragen separat från varandra, och framförallt att prioritera kunskapsuppdraget. Molloy argumenterar dock för att svenskämnet är synnerligen lämpat för att förena dessa uppdrag, till exempel i arbetet med skönlitteratur (Molloy 2017:18). Att förena kunskaps- och demokratiuppdraget i ett kritiskt textarbete i skolan är ett sätt att synliggöra maktstrukturer som finns både i texter och i vår vardag (Molloy 2017:125).
Pär-Yngve Andersson skriver i artikeln ”Tid för ett litteraturdidaktiskt paradigmskifte?”
i Tidskrift för litteraturvetenskap (2010:3-4 91-106) fram en kritik mot svenskämnets erfarenhetspedagogik. Han menar att svenskämnet och litteraturdidaktiken under några decennier i ledning av pedagogiska gruppen i Lund betonat erfarenhetspedagogiken på bekostnad av en mer varierad litterär kompetens. Elevens egen erfarenhet har stått i fokus så till den grad att eleven har kunnat lägga fram vilken tolkning som helst av ett verk utan att behöva ha belägg för detta. Följden har blivit att elever inte utmanas eller utvecklas som läsare. Andersson talar i stället för en litteraturdidaktik som utgår från erfarenheten men kompletteras med frågor kring form, stilgrepp, tema etcetera. Utifrån liknande tankebanor hittar Alkestrand (2016) en medelväg i det som Michael Tengberg kallar för responsförberedd struktur. Texten bör förstås som en struktur, med genre, innehåll och form, redo att bli läst. Det sker ett samspel mellan text och läsare, läsaren är aktiv och kan tolka texten enligt olika perspektiv. Men allt är inte i läsarens händer. Texten har sina begränsningar. Både text och läsare bidrar till läsakten (Alkestrand 2016:72, 87). Jag landar i en liknande syntes. Litteraturen kan aktualisera olika ämnen i innehåll och form.
Men det återstår till en pedagogisk praktik att arbeta med dem i klassrummet.
5. Analys av berättelsernas centrum och periferi
I detta kapitel redovisas resultatet av analysen av berättelsernas förhållande till centrum och periferi. Berättelserna analyseras i ljuset av teorierna och tidigare forskning.
Resultatet redovisas bok för bok för att slutligen sammanfattas kring olika teman.
5.1 Tjärdalen
5.1.1 Centrum och periferi som förhandlingsbara begrepp
I Tjärdalen utspelar sig nästan hela handlingen i byn Ecksträsk. Det är berättelsens självklara centrum. Bränström Öhman (2008:21) visar att Lidman i Jernbaneserien gör den lilla lokala platsen till centrum och på så vis omkullkastar den traditionella tolkningen av centrum och periferi. Samma sak sker då Lidman sätter den lilla byn Ecksträsk i fullt fokus i Tjärdalen. I skildringen av periferi blir periferi till centrum. Dessa begrepp är alltså förhandlingsbara, så även inom berättelsen beroende på vilken person i byn läsaren följer. Ett exempel är den unge Tore som försöker etablera sig som likvärdig bland byns vuxna karlar. Men när han säger något uppfattas han som uppkäftig. Han upplever sig orättvist behandlad på grund av sin ålder. Dessa delar i berättelsen är helt centrerade kring Ecksträsk och förhåller sig likgiltigt till världen utanför. Då gestaltar sig maktrelationer på andra vis. När Tore frågar ”hur ska man vara?” svarar han sig själv ”GAMMAL.” för att det är norm i byn, hans centrum (Lidman 1953:39). Detta är i linje med Foucault syn på makt som något som utövas och uppstår i relation till andra och som ett nät av relationer och diskurser (Foucault, & Gordon, 1980:89).
5.1.2 Språkets roll i gestaltandet av centrum och periferi
Språket har en viktig funktion i gestaltandet av centrum och periferi. Det syns till exempel hos Petrus som är berättelsens huvudperson. Han har talets gåva och ger sig gärna in i samtal med de få personer som kommer in i berättelsen utifrån. Han lägger bort det dialektala talet och ”tar till svenskan” när han behöver mer kraft bakom orden i samtal med bybor. Rikssvenskan blir ett slags ämbete, ett maktspråk (Lidman 1953:75).
Salomonssons (2017:181) analys av Lidmans språk visar på samma användning av språkliga växlingar mellan dialekt och rikssvenska i Hjortonlandet (1955). Salomonsson använder Boehmers resonemang och kallar detta för subversiv imitation, när postkoloniala skrivare använder maktens och centrums språk för att framföra en poäng eller en kritik (Boehmer 2005:165). Detta grepp är ett av Lidmans starkaste. När hon växlar mellan dialekt och rikssvenska blir politik och estetik tydligt förbundna. Denna aspekt är en del av detta som Bränström Öhman (2008:23) kallar för Lidmans dissidenta stil.
Petrus ordkärlek är också en symbol för hans bildning. Petrus är den ende i byn att äga en bokhylla (Lidman 1953:85). När Nils får ett märkligt anfall hävdar Petrus att orsaken är epilepsi och hänvisar till läkarböcker medan predikant Blom hävdar att orsaken är onda andar (Lidman 1953:93). Blom har studerat på folkhögskola och predikantskola men imponerar ändå föga på Petrus. Blom kommer från en småbrukarfamilj och Petrus
ursäktar honom därför hans inbilskhet (Lidman 1953:97). Att Petrus ser sig som förmer än byborna, framkommer dels ur bybornas egna upplevelser, men även ur Petrus eget sinne (Lidman:188). I mötet med predikant Blom framgår att även ”Blommen” förringas av Petrus. Petrus gör skillnad på folk grundat på det att han anser sig själv vara bättre bildad. Foucault resonemang kring relationen mellan kunskap och makt är relevant här.
Att ha kunskap är att ha makt (Foucault & Gordon 1980:84). I övrigt kan sägas att Petrus ibland intar något som påminner om en kolonial position i detta. Att förringa och se ned på andra för att motivera sin egen närvaro, position och högre ställning är en klassisk kolonial strategi (Boehmer 2005:14).
5.1.3 Mötet med en centrumrepresentant
Doktorn i berättelsen är en tydlig auktoritet. Kanske berättelsens tydligaste exempel på en representant från ett traditionellt centrum med makt över periferin. Han anländer i slutskedet av midsommarveckan och likaledes i slutskedet av Jonas sjukdom. Det är Petrus som kallat på doktorn och är på plats för att ta emot honom. Redan när doktorn kommer till byn befästs positioner och maktrelationer när det står: ”Så kom doktorn i en blå bil, det lilla byvägdammet väcktes upp till förskräckta moln och Petrus blev varse sina lagårdbyxor.” (Lidman 1953:168). I mötet med den bildade doktorn i modernitetens bil blir byvägsdammet besjälat med förskräckta känslor. Smutsiga, enkla kläder kontrasteras mot doktorns blå bil. Lidman målar skickligt upp maktförhållanden där Petrus känner sig smutsig och ovärdigt klädd. Vägdammet visar på hur själva marken, byns kärna, rörs upp av bilen som far fram.
I samtalet som följer håller doktorn en uppläxande och hård ton gentemot Petrus som försöker förklara sitt ovetande om Jonas situation.
– Konstigt. I en by vet väl alla allt. Har ni ingen telefon?
Där kom andra örfilen.
– Jag har haft en men…
– Nå cyklar och hästar har ni väl i alla fall. Jag har inte mycket till övers för dem som åberopar sig av avstånden jämt och samt. Det är ju en komplett kilometerhysteri som pågår häruppe. (Lidman 1953:168-169)
Doktorns hårda ton får den vördnadsfulle Petrus att tappa fattningen och skämmas. Petrus ekonomiska situation låter honom inte hållas med telefon, som är en symbol för modernitet. Byborna är avskurna från samhället och hamnar i en ännu mer avlägsen periferi när modernitetens tekniska framsteg helt saknas i Ecksträsk.
Sedan kommer doktorn med föreställningar om att det skulle vara avstånden som hindrat byn från att agera. Han refererar till byn som ”här uppe” och signalerar att han själv kommer någonstans längre söderifrån. Doktorn använder sig av byn som projektionsyta för en del föreställningar om bybor i denna landsända. Här framstår doktorn som en maktens auktoritet från söder som kommer till norr för att läxa upp och lära byn att veta hut. Centrum och periferi tar här en traditionell innebörd med doktorn som representant för centrum, södra Sveriges bildade, rationella och vetenskapliga framsteg. En typisk
företrädare för kolonialmakt även om han i formell mening inte besitter någon sådan. Han har sitt doktorsämbete och detta inger en maktposition. Han avslutar samtalet med en slutgiltig dom.
– Hälsa byn om ni inte själv är ansvarig att den har begått ett mord. Kollektivt mord.
Det satt fullt med mygg på bondens skinn där han stod och glodde efter bilen, men han märkte det inte. Hela besöket pockade på att få upprepa sig för honom, de laddade orden ville explodera och få honom sönder. Men han värjde sig en lång stund, höll sig dold i en vrå av oskyldig undran: vad betyder kollektivt? (Lidman 1953:169-170)
Här får även Petrus språksinne sig en törn. I hans undran över betydelsen i ordet kollektivt har doktorn fått ännu större makt över honom.
Byn som kollektiv får skulden då alla och ingen är ansvarig för Jonas död. De har gemensamt i sitt icke-handlande utfärdat ett dödsstraff. Den kollektiva identiteten är återkommande i Lidmans författarskapskap. Kollektivet tar stor plats i Salomonssons analys av Hjortronlandet. Där visar sig kollektiva identiteter vara bärande i mötet mellan öborna och överheten. Men Salomonsson visar också att Lidman hela tiden rör sig mellan kollektiv och individ (Salomonsson 2017:14, 50). Samma subjektsförflyttning sker i Tjärdalen. Byn behandlas ibland som kollektiv och ibland som individer inom detta kollektiv. Byns tankar om Jonas eller Petrus eller annat som sticker ut levereras i ett kollektivt berättande (Lidman 1953:55, 70). Bergom-Larsson (1976:142) myntar begreppet om Lidmans flytande subjekt. Det avser hur fokaliseringen hos Lidman kan flyttas väldigt snabbt mellan olika personer eller berättaren själv som ett berättartekniskt grepp. Det kollektiva greppet kopplat till centrum- och periferi-tematiken ger en politisk udd. Det stärker den perifera upplevelsen och erfarenheten.
En aspekt i mötet med doktorn som inte får förbises, är att doktorn faktiskt har rätt. Han kommer in utifrån som en rättvisans profet och talar sant om vad som skett, även om han gör det från en kolonial position. Ur ett postkolonialt perspektiv problematiserar det bilden. Lidman skriver inte fram bybornas berättelse som okomplicerad och oskyldig. Det är en röst från periferin, men en periferi som här beter sig illa.
5.1.4 Samhällets modernisering kontrasteras mot byn
Utifrån begreppen centrum och periferi är det även relevant att ta en titt på de andra platser som Ecksträskarna möter på olika sätt. Det förekommer ett samhälle dit byborna åker för att gå i kyrkan och ta emot nattvarden. I samhället finns pastorn, den svenskkyrkliga auktoriteten. Pastorn är en bildad man i en tjusig boning. Petrus beundrar pastorshuset, bokhyllan och prakten och tänker för sig själv: ”[…] hur förfinat måste inte det sinne bliva som dväljas i ett sådant hus.” (Lidman 1953:225). Dess vita gardiner som fladdrar i öppna fönster med myggnät för att hålla flugor ute får honom att jämföra med hembyn.
”Så enkelt med sådant där nät, men i Ecksträsk kom man sig inte för med några reformer.”
tänker Petrus för sig själv (Lidman 1953:226). Centrum och periferi förläggs till samhället och Ecksträsk. Petrus ögon är kritiska mot den egna fattiga periferin. När pastorn föreslår att de ska lägga bort formaliteterna och ”bli du med varandra” så upplevs detta som en stor ära för Petrus. En i Uppsala skolad pastor samtalar teologi med honom och kallar
honom du (Lidman 1953:231). Att titlarna läggs bort visar hur pastorn i det ögonblicket räknar Petrus som jämlik. Petrus visar på en strävan efter något mer än Ecksträsk. Han bär på en längtan bort. Det framgår vid flera tillfällen att han vill fly från sina omständigheter. Till exempel när tidningen Norran kommer till Petrus tre gånger i veckan med en ”påminnelse om att världen fanns och var stor och annorlunda!” (Lidman 1953:87).
Samhället är också förknippat med modernitet. På väg ner till samhället möter Petrus och hans hästekipage en bil. Det blir bökigt, hästen blir rädd:
Bilen var faren och det snusade efter den att om ändå landsvägarna någonsin kunde befrias från dessa bondkrakar som var födda till att dra gödselspridare och inte till att sprida otrevnad för motorfolket, som verkligen inte hade tid med såna där vimsiga intermezzon… (Lidman 1953:218)
Bilen återkommer som symbol för moderniteten och kontrasteras mot byns ålderdomliga leverne. Moderniteten som springer från byn, tränger undan hästen från vägen, och beklagar sig över att behöva dela utrymme med bondkrakar. Det finns inte plats för byns sätt att leva. Ur vägen säger moderniteten. En annan aspekt som knyts samman med samhället och moderniteten är tidsperspektivet. I mötet med bilen på vägen signaleras att
”[…] motorfolket inte har tid med såna där vimsiga intermezzon” (Lidman 1953:218).
Samma tendenser syns i bokens början, när Agda skyndar med mjölkkannan för att hinna till upphämtningen:
De här spolingarna som börjat köra på sista tiden hade ingen hut i sig. Bara iväg så fort de slängt upp på lastflaket den hämtarhög som fanns utan att räkna efter om alla gårdar lämnat in sin flaska.
Iväg på minuten för att blåsa lite punktlighetssnobbig samhällsluft i byn. (Lidman 1953:26)
Punktlighet är en modernitetens åkomma och inget som byborna behövt bry sig i.
Moderniteten kontra Norrland är ett vanligt motiv i norrlandsromanerna där centrum står för modernitet och periferi för konservatism och ålderdomlighet, det som måste ge plats.
Det är ett skapande av byn som den andre som sker här (Said 2004:65). Norrlands egen roll i moderniseringen har också varit föremål för studier. Norrland fungerar å ena sidan som motståndare och motpol till moderniteten och å andra sidan som en förutsättning för Sveriges möjlighet till modernisering genom industrialiseringen av Norrland (Forsgren 2015, Öhman 2004).
5.2 Pölsan
Romanen placerar sig direkt i ”det inre av Norrland” och i trakten av Bastuträsk, Västerbotten. Det är en tillbakablick till 1947 och snön och kylan ligger tung över trakten.
Notisskrivaren påbörjar en notis om en mystisk man som synts i Avabäck. Avabäck beskrivs som en by längs Vindelälven i gränslandet mellan Västerbotten och Lappland.
Avabäck har 23 invånare och här utspelar sig berättelsen i notisen.
5.2.1 De nyinflyttade exotifierar och kontrasterar platsen
Berättelsen handlar om två utomstående som kommer till Avabäck vid samma tidpunkt.
Ur ett centrum- och periferiperspektiv kan dessa två personer tolkas representera två olika avlägsna centralmakter. En tysk vilken i hemlighet är en krigsförbrytare, nazisten Martin
Borrman som lärt sig svenska och letar efter en lugn by att gömma sig i (Lindgren 2002:26). Han kallar sig för Robert Maser och säger sig vara flykting som slagit sig in på textilvaruhandeln. Maser kommer alltså från krigets Europa och utnyttjar byns avlägsenhet. Han förklarar sitt val av ny hemort för bybon Eva Marklund med orden ”Jag har länge sökt ett landskap som motsvarar mitt själstillstånd.” (Lindgren 2002:29).
Norrland och dess natur har ofta målats med storslagna penseldrag i litteraturen. I den tidiga norrlandskildringen kritiserades den ofta för att vara vildmarksromantiserande (Öhman 2004:21). Här förhåller sig Lindgren till denna norrländska natur på ett intressant vis. Landskapet matchar Masers själstillstånd, vilket alltså är en krigsförbrytares själ. Det kan förstås som en lek med tidigare kategoriseringar av norrlandslitteratur.
Den andra utomstående personen som berättelsen handlar om är Lars Högström, folkskolläraren ursprungligen från Ångermanland. Han är nyexaminerad vid seminariet i Umeå, en centralort för akademin i Västerbotten. Där har han levt ett stadsliv och gått på biograferna och sett journalfilmer om världens lidanden (Lindgren 2002:51). Även Högström lockas av landskapet men även av utmaningen i att bo i en lungsotsdrabbad trakt. Han hyr in sig hos bybon Eva Marklund. Högström har i sitt yrke rollen av en förlängd hand åt en sorts centralmakt. Som skollärare har han ett ämbete där han tar stöd av och verkställer skollagen (Lindgren 2002:193).
Att de två männen är utifrån och inte riktigt platsar markeras på olika sätt i romanen. En markör är deras sång. De har båda ett intresse för sång och börjar sjunga tillsammans. De sjunger Wagner, Frans List och Peterson-Berger, vilket intressant nog alltså är tre nationalromantiska tonsättare. Högström tänker själv när han hör Masers röst att en så ljus tenor ”[…] egentligen inte tycktes höra hemma i det innersta av Västerbotten”
(Lindgren 2002:86). Musiken blir en markör för deras delade utanförskap i den periferi där de befinner sig. Stanford Friedmans teori om att den kulturella identiteten framstår tydligare i kontrast och i möte med andra kulturer gör sig påmind inom berättelsen (Stanford Friedman 1998:152).
Tydlig blir också deras främmande härkomst av att de inte vet de lokala sederna. När de först får smaka pölsa blir de båda mycket förtjusta i smaken. En traditionellt exotifierande bild av den norrländska rätten tar plats. Varken Maser eller Högström kan värja sig mot maträtten. De blir som besatta. Maser har inte hört ordet ”pölsa” förut. När han smakar på maträtten och ordet första gången utbrister Eva om ordet ”pölsa” att: ”[…] det är ett av språkets vanligaste ord” (Lindgren 2002:27). Genom ett sådant uttalande placeras byn som ett självklart centrum. Maser frågar efter receptet, varpå Eva blir lite chockad. Något recept finns inte. Maser söker sedan reda på ett recept och gör ett eget försök att laga pölsa. Bybon Bertil som dyker upp överallt, och ser allt, säger då: ”Med vilken rätt, frågade Bertil, försöker du laga pölsan? Du som kommer långt bortifrån?” (Lindgren 2002:63). Detta bär en kolonial eftersmak. De främmande försöker ta sig friheter och lära sig hemligheten bakom en lokal delikatess. Men det låter sig inte göras. Pölsan blir en symbol för det inre av Västerbotten. Det är en rätt som bara finns att få i periferin, ”I städerna finns inte den smaken” (Lindgren 2002:162).
5.2.2 Periferins existensberättigande
Bybon Bertil är en person från periferin som kontrasterar de båda tillresta genom att ständigt dyka upp där de befinner sig, som en misstänksam iakttagare. Han visar sin misstänksamhet mot nykomlingarna med kommentarer som: ”Ska du rapportera till någon myndighet?” (Lindgren 2002:54) och ”[…] här i Avabäck är övervakningen igång hela tiden […] Förr var här en människa som skrev om oss i tidningen, sa Bertil. Vi gick aldrig säkra.” (Lindgren 2002:55). Det visar på en uppenbar misstro mot det främmande som folkskolläraren och textilvaruhandlaren står för. Kommentaren om tidningen är också intressant eftersom denna handling utspelar sig i en lång notis. Ett metaperspektiv läggs an.
I berättelsen är det dock Bertil som står för övervakningen. Högström blir less på att ständigt vara iakttagen och ber Bertil sköta sitt men får då svaret: ”Jag lägger mig inte i […] Jag är redan en del av allt som pågår. Jag är redan här. Jag var här från början.”
(Lindgren 2002:129). Här positionerar sig Bertil som en självklar del av händelserna och platsen. Ur ett postkolonialt perspektiv är det intressant, Bertils rätt att vara på platsen ifrågasätts av de inflyttade. Men Bertil vänder på perspektiven och ifrågasätter i stället Masers rätt att vara där. Byn har hittills aldrig behövt en textilvaruhandlare, varför skulle detta plötsligt ändrats? Bertil håller inte tillbaka med sina tankar utan frågar Maser: ”Har du aldrig grubblat över om du egentligen behövs här i Avabäck?” (Lindgren 2002:130).
5.2.3 Centrums makt över periferin
Maktrelationer i boken förekommer på olika vis. Den mest påtagliga maktutövaren finns i ramberättelsen och är chefredaktören på notisskrivarens tidning. Det är en maktutövare via korrespondens, vilket i sig rymmer en centrum- och periferi-aspekt. Notisskrivarens lögner har uppdagats och chefredaktören sänder ett argt brev i vilket han förbjuder notisskrivaren att skriva en enda rad till (Lindgren 2002:9-10). Detta förbud leder till att notisskrivaren lägger undan penna och skrivpulpet i femtio år. Han lyder detta förbud in i det längsta. Det som slutligen löser honom från förbudet är chefredaktörens död. Först då plockar han fram skrivdonen igen och börjar skriva. Chefredaktörens makt över notisskrivaren går utöver den professionella yrkesrollen. Han ger honom mer makt än han är skyldig. Återigen är Foucaults synsätt om makt i diskurser och i relationer relevant (Foucault & Gordon,1980:89). Här synliggörs hur makt kan givas och tagas. I ett postkolonialt perspektiv där chefredaktören representerar centrum och notisskrivaren representerar periferi blir denna femtio år långa tystnad djupt tragisk och politisk. Är det indignation, missförstånd eller något annat som driver notisskrivaren att ta förbudet så hårt? Ett beslut från centrum som binder periferin. Notisskrivaren borde kunna frigöra sig, men gör det inte.
Notisskrivaren formulerar ett svar, som han aldrig skriver eller sänder. Men han tänker ut det och talar ut det på sina skogspromenader. Brevet är en protest mot hur chefredaktören behandlat honom. En protest och ett försvarstal, kanske till och med en programförklaring:
Det är för dessa människors skull som jag skriver, de människor vars existens Ni förnekar. Ja, jag skriver för hela den bygd som blivit mig anförtrodd. Det är min oavvisliga plikt att försvara Avaberg, Inreliden, Lillholmträsk, Lillåberg och alla andra orter som jag har ansvaret för. (Lindgren 2002:16)
Notisskrivaren har skrivit notiser utan bäring. Han har enligt chefredaktören hittat på platser och människor. Men ovanstående citat visar att det inte är så han ser det. Han upplever ett ansvar att försvara bygden och de människor som chefredaktören tar sig friheten att bestämma att de inte finns. Här finns ett metaperspektiv i det att notisskrivaren vill skriva om dessa platser som för honom är verkliga. Lindgren skriver en berättelse om skrivandet. Och i en postkolonial läsning blir detta mycket intressant. Här aktualiseras Öhmans resonemang om den dubbla blicken inuti själva berättelsen (Öhman 2016:32).
Notisskrivaren vet vad som förväntas av honom från redaktionens håll men han har ett ansvar gentemot sig själv och orterna han skriver om. Detta kan tolkas allegoriskt för litteraturens roll i skapandet av en kulturell identitet. Representation i kultur och tidning är en demokratifråga. Detta knyter an till när Boehmer redogör för representationens roll i ett kolonialt textsammanhang. Representation kan användas för att stärka det koloniala lika väl som för att avkolonisera (Boehmer 2005:5).
Vidare säger notisskrivaren senare, när han förklarar sitt ihärdiga författande om trakten för en personal på boendet:
Det är en ödslighet, sa han, som måste befolkas, man kan inte bara lämna myrlandet och stenskravlet åt sitt öde, och tallhedarna och granskogen, hela denna ödemark. Lillåberg och Avabäck och Inreliden och Gammbrinken och Kullmyrliden. Enda sättet är att skriva dit människor. Det är vad jag velat göra hela mitt liv, skriva människor åt landskapet. (Lindgren 2002:76)
Notisskrivaren har som författare makten att återbefolka en avfolkad bygd. Skrivandet i sig kan förstås som en motståndshandling. Bygden, landskapet, får inte bara försvinna.
Chinua Achebes ord om berättelsernas kraft och att ”our stories direct us” (Boehmer 2005:5) dras ett steg längre i notisskrivarens värld. Berättelserna visar inte bara vägen, de skapar människor. Gränsen mellan fiktivt och verklighet är svår att se i notisskrivarens värld. Detta kan även ses som en kommentar till tidigare kategoritänk. Lindgren ironiserar och skriver om Norrland som ett blankt papper fritt för honom att fylla med berättelser (Öhman 2004:44).
En annan överhet som representerar centrum i ramberättelsens lokala sammanhang är kommunalrådet. Kommunalrådet är ett engagerat sådant, som bekymrar sig över notisskrivarens långa liv och således belastning på kommunen. Kommunalrådet får höra att notisskrivaren skriver och tänker att det kanske kan sälja och på så sätt bidra till det ekonomiska. Han hör av sig till ett bokförlag i Stockholm om de kan var intresserade av att trycka berättelsen. Förlagschefen i Stockholm svarar nekande på kommunalrådets förfrågan. Den litteratur som efterfrågas är den av unga författare med rika erfarenheter av de stora städerna. Kommunalrådet blir upprörd ”Så här, sade han, beter sig Stockholm mot Västerbotten. Så har stockholmare i alla tider skrivit till västerbottningar.” (Lindgren 2002:181). Så placeras berättelsen in i den klassiska skalan av centrum och periferi som en dikotomi.
5.2.4 Norr och söder
Världen utifrån rapporteras om i tidningen i ramberättelsen. Där ryms både högt och lågt, till exempel nyheten om en pojke som råkat skjuta två älgar. Bredvid ryms nyheten om Bolidenföretaget som letar efter möjligheter till uranbrytning då det svenska försvarets behov av atomvapen kan tänkas öka framgent (Lindgren 2002:127). Med korta nyhetsrubriker sätts berättelsen in i sitt sammanhang och i världen. Det är en blinkning till Norrland som råvarutillgångarnas land och en representation av en klassisk 1900- talssyn på Norrland utifrån ett söderperspektiv (Öhman 2016:26). Notisskrivaren kommenterar och punkterar dock norr och söder-dikotomin genom att säga
Då jag var ung, fortsatte han, då drömde vi om allt som kunde finnas söderut. Vi drömde så att säga om ett väderstreck. Och somliga gav sig iväg och försvann åt det hållet. (Lindgren 2002:69)
Detta uttalande kan utifrån centrum och periferi-tematiken förstås som en kommentar om att liknande kategoriseringar och föreställningar är onödiga och osanna. Vad är söderut egentligen? Ett väderstreck.
5.3 Musikanternas uttåg
Musikanternas uttåg handlar om Nicanor Markström, hans familj och händelserna kring sågverksarbetarna och arbetarrörelsens tidiga skede i Bureåbygden. Det är en historisk roman som tar avstamp i verkliga händelser. Mötesprotokoll, rapporter och vittnesbörd är verkliga och berättaren Per Olov Enquist navigerar mellan fiktion och verklighet och gestaltar ett verkligt skeende i romanform. Berättelsen börjar i början av 1900-talet, när en agitator vid namn Elmblad kommer från södra Sverige för att försöka bilda fackföreningar bland sågverksarbetarna. Utifrån perspektivet med centrum och periferi är romanen laddad från första stund med Elmblad som utomstående och representant för södra Sverige. I romanen får läsaren dels bureåbornas bild av Elmblad och det han står för och dels Elmblads syn på detta övre Norrland.
5.3.1 Periferins syn på centrum
Elmblad avslöjar sig genast som kommande utifrån. Pojken Nicanor får syn på honom fiskandes på ett ställe där alla Bureåbor vet att det är omöjligt att få fisk. Dessutom är han klädd i skjorta och kavaj och har mustascherna uppvikta. Nicanor ser direkt att det är främmande kanske till och med en stockholmare (Enquist 1978:8). För Nicanor verkar det finnas något mytiskt, läskigt med stockholmare. Han försöker ge Elmblad en utväg från detta hemska öde som det betyder att vara stockholmare i Bureå och frågar om han är säker på att han verkligen är stockholmare? Är han inte pitebo? (Enquist 1978:39-40).
Burebygden är medvetna och nästan stolta över att de ”[…] här uppe hade sämre tålamod med stockholmare och socialister än annorstädes i landet” (Enquist 1978:55).
Faktorn är sågverkets representant och har verkligen inget till övers för facklig verksamhet. Faktorn tittar snett på Nicanor för att han assisterar Elmblad med att sätta upp affischer, affischer som pojken Nicanor inte förstår (Enquist 1978:15). Sågverkets intressen är ekonomiska. Den centralt organiserade arbetarrörelsen motarbetas av sågverket medan icke-anslutna föreningar tycktes ofarliga (Enquist 1978:203). Elmblad
