SLITI TN. år ör mål fö rr TER. ; men om nah ILE. Få Umeå, Jönköping, Stockholm. feminismen från norr till söder

(1)

DIREKTGOOAKTION

NR 2/2000 (22) MAJ 2000 KF. MA SYNDIKALISTISKA UNGDOMSFÖRBUNDET

feminismen från norr till söder Få Umeå, Jönköping, Stockholm

AN

SLITIT TN

(KO ( ) | ( ) [I]

TJ ETITTAT

FN

år TER ör mål fö rr”

; men om nah

ILE

(2)

det kallas syndikalism

uppgivna muttrar ibland om att socia- j inder. I totalitära dikta- I att göra upp- ror. Och alla vet att makthavarna inte skyr några medel.

Det är inget skäl till att misströsta här och nu och vänta på att andra ska göra något. För tvärtom så finns det få platser i världen som Sverige idag, där vi har goda möjligheter att organisera oss och agera för revolution. Vi har föreningsrätt inskrivet i grundlagen, vi får bilda fackföreningar och strejka

Vi har fler rättigheter och möjligheter. Vi använder dem bara inte.

Vad som krävs är egentligen bara att folk sätter sig ner och börjar prata. Kommer fram till vilka som är våra gemensamma problem, beslutar direktdemokratiskt att

göra något åt dem och sedan gör

det. Ibland går det väldigt fort.

Som när tidigare oorganiserade taxiförare i Stockholm insåg att 'emet på Arlanda är dis- kriminerande. Då var det bara att organisera sig i SAC-Syndi- kalisterna och ändra på det.

Den mest inbitne pessimis-

ten kanske fortfarande muttrar att allt som uppnåddes var en återgång till det gamla sys- temet. Och rent formellt kanske det stäm- mer - men då glömmer man allt annat som man vinneri en seger som kommit till genom kollektiv kamp. Man vinner massor av nya erfarenheter, man sätter sig i respekt så att samhällets mäktiga kanske inte vågar mucka med en nästa gång, och inte minst vinner man kamratskap och har, mitt i allt slit, jävligt kul. Den som var på taxichaufförernas segerfest vet vad vi menar.

Vissa frågor är mer komplicerade och för att komma på hur vi — inte politiker eller storföretagare — bäst löser dem måste vi prata mer och organisera mer. Hur ska egentli-

Det är direkt aktion när

barnen i klass 2 C på

Domnarvets skola i

Borlänge gick ut i vild

strejk mot att rektorn ville ta bort deras koja

från skolgården

gen taxibranschen fungera bäst för både chauf- förer, kunder och miljö?

Därefter är det bara att ta steget från ord till handling. All erfarenhet visar att det inte bara är effektivast att handla själv, i stället r att överlåta ansvaret på andra - det ger framför allt lärdomar som kan användas i den fortsatta kampen. Det är det som kallas di rekt aktion - handling utan ombud. Det är direkt aktion när barnen i klass 2 C på Dom- narvets skola i Borlänge i mitten av mars gick ut i vild strejk mot att rektorn ville ta bort deras koja från skolgården - och blev lovade en ny. Direkt aktion kan också vara att ockupera hus för att stadens ungdomar ska få någonstans där de kan verka själva.

Direkt aktion är inte ett vapen som är förun- nat en elit - det är något som människor i alla tider har an- vänt för att förbättra sin situation, och som fortfarande vem som helst kan använda. Det handlar om att vara flexibel. Att samla människor i samma situation som en själv, diskutera vad som är fel, hur det borde vara och hur man bäst uppnår målet. Inte låsa sig vid några principer för hur kampen ska föras - sådana dogmer är bara skadliga - utan anpassa medlen efter hur målet bäst kan uppnås. Möjligheterna är

dliga.

Så vad vi på Direkt Aktion slår inför den första 1:a maj det nya millenniet är inga fantastiska nya revolutionära strategier. Inga nya teorier eller hårdare metoder för ett hår- dare samhälle.

Bara en uppmaning till dig som läser detta att sätta dig ner med folk i samma situation som du, diskutera era problem och besluta demokratiskt utan ledare om en förändring.

För det är så det egentligen ska gå till.

Syndikalism kallas det.

Direkt Aktion är Syndikalistiska Ungdomsförbundets tidning.

Den ges ut av Kulturföreningen Direkt Aktion.

Ansvarig utgivare är Linda Wagenius.

I redaktionen:

MIST: T0l TTR OT: TLS Fredrik Josefsson, Thomas Karlberg,

Matilda Köhlmark, Erik Mellsjö, Karin Nyman, Marianne Orbinski, Mattias Pettersson,

Direkt Aktion, Box 6507, 113 83 Stockholm.

IEESLR KSR IREN www.motkraft.net/direktaktion

[elf] sol seal

FAN lata Tro N KSS Tele ONT ATT TA stödprenumeration 150 kr.

Sätt in på Kulturföreningen Direkt Aktions Pg:

64 99 67-7.

ISSN 1403-381X Tryckt på Federativ Tryckeri ab.

TATT | Syndikalistiska Ungdomsförbundet

(utdrag ur SUF:s principförklaring)

yndikalistiska Ungdomsför- bundet (SUF), är en anarko- syndikalistisk ungdomsrörelse NET RIS STO RUS YIN SR den frihetliga socialismen. Un- der denna övergår produktions-

medlen i allas ägo och förvaltas

av de arbetande.

Ila människor är lika värda

SEI (ONE n EN

niska rätt att bestämma över nå-

gon annan. Alla samhällssys- tem och ideologier som förut- sätter att en grupp människor skall styra en annan leder där- IONIAN emot dessa och är för ett helt ENN SET EI

D: borgerliga demokratibe-

eppet är begränsat till det

politiska livet. Den centralise- ring som en stat inne KONER EGR

uppnått någon acceptabel de-

mokrati. SUF vill ersätta den par-

tipolitiska parlament

med en verklig federalistisk de- mokrati som också innefattar de ekonomi JOS EI RAS dT rella områdena. Trots att vi inte erkänner lagarnas auktoritet in-

ser vi att de vunna demokratis-

[ERT NS SEGT ARK NEN

IUM NS ITA SED

UF ser den direkta aktionen

SOn sn ROOT

samhället och levnadsvillkoren.

Endast därigenom kan det själv-

ansvar utvecklas som

lismens förutsättning.

iksom det frihetligt socia- listiska samhälle som syn- dikalisterna vill skapa, är även SUF uppbyggt efter den fede- ralistiska principen. Denna inne- bär att alla som berörs av ett be-

slut har rätt att delta i det. Ingen

får dock, i organisationens namn, handla i strid med gemen- samt fattade beslut.

VILL DU LÄSA HELA PRINCIPFÖRKLARINGEN?

BESTÄLL FRÅN SUF:S SAMORDNINGSGRUPP

Olle Svensson, Linda Wagenius och Sabina Wiberg. Nästa deadline: 5 Maj

BOX 6507, 113 83 STOCKHOLM

(3)

Fram för fri lagtolkning

Pojkarna som våldtog den unga flickan i Rissne utanför Stockholm blir som bekant inte åtalade för våldtäkt utan för sexuellt utnytt- jande. För att ett fall ska räknas som våldtäkt måste nämligen offret utsättas för våld eller hot eller vara försatt i vanmakt. Av förövaren.

Och eftersom flickan inte blivit ihälld sprit av pojkarna, utan faktiskt druckit den alldeles själv så utnyttjade de bara situationen.

Delar av skulden läggs alltså på flickan, så varför inte tillämpa detta synsätt lite var som:

”Vadå inbrott? Alla i huset var ju aspackade!” eller ”Nähä, jag mördade honom inte! Jag bara utnyttjade honom lite, han var ju full och gjorde knappt nåt motstånd när jag ströp honom”.

Norska och svenska snutar är

lika jävla

dumma

Polisen här i Sverige är ju inte så vidare snäll alla gånger, men för omväxlings skull tänkte vi berätta

om några norska polisers bravader:

När Sophia en kväll i höstas kom till sitt städjobb på en bank i Trondheim råkade hon utlösa larmet.

Två poliser, en poliselev och två väktare kom farande och kunde snabbt konstatera att Sophia jobbade på banken (hon hade sitt anställningsbevis på sig) och att hon kunde koden som skulle användas om larmet gick på av misstag.

Men lite kul måste man ju få ha även om man är polis, så eftersom Sophia inte hade sitt leg på sig tog en av poliserna och brottade ner Sophia, skrek ”din svarta fan” och satte handbojor på henne.

Iväg till polisstationen där polisen försökte tvinga Sophia att lämna ett blodprov - för HIV-test!

Sophia vägrade och fick sitta drygt en timme i fyllecell innan hennes chef kom, mycket upprörd över polisens agerande.

Sophia anmälde polisen för brutalitet, varpå polisen anmälde Sophia för våldsamt motstånd (de hävdade att hon slagits, sparkats och bitits) trots att bankens filmkameror dokumenterat hela DIREKT AKTION NR 1/2000

händelsen och tydligt visar att hon inte alls gjort motstånd. Det hela slutade inte med åtal mot poliserna utan med att Trondheims polismästare bad Sophia om ursäkt och gav henne en blomster- kvast.

Homo-

propaganda på fling- paketen

Om man är amerikavänlig nog att köpa cornflakes av ett känt amerikanskt märke kan man få ren och skär gaypropaganda till frukost.

Frukostflingtillverkaren har låtit hittat på en by där figurerna som syns på de olika flingpaketen bor, och uppkallat den efter företaget.

Värsta communityt: Inte mindre än nio invånare, alla killar, alla klara bögstereotyper.

Byn presenteras på baksidan av flingpaketen där en synnerligen fjollig tupp förklarar att byns stora årliga tradition går ut på att

ett ”magiskt sädeskorn” sätts på

toppen av rådhusets torn.

Ni fattar symboliken?

Naturligtvis har vi inget emot att man synliggör homosexuella.

Men i jämställdhetens namn, var är kvinnorna, flatorna och äggen?

Vi hejar när

de kramar musten ur

nassarna

IDA nr 6/99 kunde ni läsa om Göteborgs nätverk mot rasism, som länge kämpat hårt för att få bort den nazistiska butiken och

samlingsplatsen Midgård på

Hisingen. Kanske har protesterna

fått Säpo att hålla lite extra koll på

stället, för nyligen gjordes en husrannsakan där, och inte helt oväntat fann de en hel del rasistisk musik och propaganda. En husrannsakan gjordes även hemma hos Midgårds ägare Per-Anders

”Pajen” Johansson, och även där beslagstogs musik och propaganda för hets mot folkgrupp. Man tycker ju att detta åtminstone borde vara tillräckligt för ägarna till lokalerna, och kommunen, som äger marken lokalerna står på, att slänga ut asen. Vi hejar på i slutsekunderna!

Säpo agiterar

Om du vill veta mer om frihetlig socialism och syndikalism

och kärnfullt:

”Det långsiktiga revolutionära målet är att krossa de befintliga maktstrukturerna i samhället och införa så kallad direkt demokrati, en självstyrande social ordning där kommer du förr eller senare stöta

på problem. De flesta frihetliga socialister har nämligen ytterst svårt att uttrycka sig och förklara vad de vill utan att samtidigt krångla till det rejält.

De flesta böcker och tidningar i ämnet är dessutom helt idiotomöj- liga att förstå. Som väl är finns

SÄPO som kan förklara allt kort

kapitalismen och klassamhället avskaffats och så kallad folkmakt i stället ska råda (ur SÄPOs offentliga verksamhetsberättelse för 1999)”

Ja vad mer kan man säga?

Givetvis är även agenter välkomna i kampen, i alla fall om de är lika snygga som på film! Adresser till SUF hittas längst bak i tidningen.

Hur var det med det där

1:a maijfirandet?

Tanken på att skapa en proletär högtidsdag uppkom i Australien på 1850-talet. Arbetarna bestämde sig helt enkelt för att under en hel dag lägga ned allt arbete för att i stället både hålla möten och roa sig, som demonstration för åttatimmarsdagen. Den 21 april hölls denna demonstration, som var tänkt att bli en engångsföreteelse.

Den blev så lyckad att man bestämde sig för att upprepa den varje år.

Idén spreds sedan till USA, där första maj 1886 blev utropad som den allmänna arbetsnedläggelsens dag. 200 000 arbetare lade ner arbetet och krävde att åttatimmarsdagen skulle införas. Strejken fort- satte även efter första maj, och i många städer drabbade de strejkan- de arbetarna samman med polisen. Den fjärde maj protesterade arbetare i Chicago mot polisens agerande. Olyckligtvis fanns pro- vokatörer på platsen som kastade bomber på en polispatrull. Strejk- rörelsens ledare häktades. Fyra av dem dömdes till döden och häng- des utan någon som helst bevisning. Det dröjde sju år innan reger- ingen medgav att den begått ”ett juridiskt misstag”.

Följande år förhindrades arbetarna av myndigheterna att upprepa protesten. Det var inte förrän 1890 som första maj åter firades.

I Europa dröjde det till 1889 års internationella arbetarkongress, innan man bestämde att även där fira en allmän arbetarhelgdag.

Man följde de amerikanska kamraternas exempel och bestämde sig för första maj. Kongressen tänkte sig en engångsdemonstration,

som dock skulle genomföras i alla länder, då man skulle framföra sitt

krav på åtta timmars arbetsdag. Men demonstrationen blev så oer- hört populär bland arbetarna att majfirandet därefter blivit en årlig högtidsdag.

Den första maj förkunnar åttatimmarsdagens paroll. Men inte hel- ler när man uppnått detta mål slutar man fira dagen. Så länge arbe- tarnas kamp mot bourgeoisi och regering varar, så länge det finns krav kvar, som måste uppfyllas, kommer förstamaifirandet att årligen ge uttryck åt dessa krav. Men även när bättre tider grytt och arbetar- klassen i hela världen nått sin befrielse, även då kommer mänsklig-

heten helt säkert att fira första maj, till minnet av utkämpade strider

och överståndna lidanden.

MATILDA KÖHLMARK SAXAR UR ROSA LUXEMBURGS TEXT

(4)

I ;

| I

| I I

Om idén om ett tjejhus i Stock- Uppstod. Där skulle det också bedrivas en telefonverksamhet. Det var också tänkt att det samtidigt skulle finnas möjlighet fill akutboen- de för de tjejer och unga kvinnor som var i be-

hov av det. 1996 i juni öppnades Stockholms Tjej-iour som är uppbyggd på samma sätt som kvinnojourerna. Under sommaren började de ha telefontid en gång per vecka.

Karolina Åhlin är 25 år och aktiv i Stockholms

Tjej-jour sedan ett och ett halvt år tillbaka. De är cirka femton aktiva. Vem som helst kan bli stöd- kvinna, som Karolina säger, men först måste man vara med i en studiecirkel. För att svara i jourte- lefonen ska man ha fyllt 18 år. Jourstelefonen är

öppen på måndagar mellan 17.30-21.00. Första

måndagen i varje månad är det ”tjej-kafé”. Karo- lina berättar att de är en feministisk tjej-jour, och det betyder att de grundar sitt arbete på en feministisk analys av samhället. Detta innebär att de vill göra mer än att bara ägna sig åt ett kortsiktigt hjälparbete.

-Vi vill också arbeta för en samhällsförändring, inte bara motverka förtrycket av unga tjejer, utan också arbeta för att kvinnorna verkligen ska ha det bra, säger Karolina.

De tycker att det är viktigt att ha en helhets-

Karolina är en av dem som

jobbar på tjej-jouren i Stockholm

hjälp och förebilder

analys av samhället och de strukturer som finns

i det. Annars kan man inte förändra någonting i

grunden. I det ingår att de vill synliggöra mäns

och pojkars sexuella våld och förtryck mot kvin- nor.

Inga samariter

Karolina berättar att det är ganska få tjejer som tagit kontakt med dem, men de som gjort det har

de ofta haft en långvarig kontakt med. Det är

tjejer med alla sorters problem, som blivit utsat- ta för våldtäkt, misshandel och mobbning.

-Vi har märkt av att det varit små framsteg men ändå kunnat se förändring till det positiva i det vi kunnat hjälpa till med.

Karolina vill poängtera att hon inte vill vara någon samarit, att hon varken är bättre eller säm- re än någon av de tjejer som tar kontakt med dem. Hon menar att stödkvinnorna vill finnas till hands och lyssna på tjejerna, att det finns folk som bryr sig.

Förändra strukturer

Stockholms Tjej-jour är en partipolitiskt och religiöst obunden feministisk kvinnoorganisation.

Deras huvudsyfte är att skapa en fristad för tjejer och unga kvinnor som är, eller har varit utsat- ta för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld i olika

former och att stötta tjejer som upplever att de har ett problem som de behöver prata med någon om. Deras långsiktiga mål är också att förändra den patriarkala samhällsstruktur som tillåter att förtrycket av tjejer och kvinnor fortlever.

De som arbetar i jouren har tystnadsplikt och vill både själva försöka fungera som kvinnliga förebilder och uppmuntra tjejerna att vara det för varandra, På frågan vad som är bra feministisk verksamhet svarar Karolina:

-Tuffa aktioner, som när man bränner porrbi- lar, och man kan alltid göra ett schysst fanzine.

Handbok på gång

Nui vår, den 8 maj, har de en feministisk själv- försvarskurs på kaféet. Nästa studiecirkel för att bli aktiv i jouren är till hösten eller till nästa vår.

De är också snart färdiga med en handbok för att starta tjej-jour. De har sommarstängt från mån- dagen 26/6 till och med måndagen 28/8.

SABINA WIBERG www.stockholmstjejjour.nu

Stockholms Tjej-jour Box4052

102 61 Stockholm 08-644 4045

NOSSJZSOf NIYCIY AJ :OLOA

(5)

Nino Dawod, 20 år, är en av tjejerna som driver

kvinnogruppen Svavelflickorna i Jönköping.

Svavelflickorna träffas på bokcaféet på måndagar varje vecka.

De har funnits sedan augusti -99, men innan dess hade de en annan grupp som hette Lilith. Svavelflickorna har anordnat en självförsvarshelg och 8:e mars-demonstration. På sina möten har de olika diskussioner och studiecirklar, som till exempel

”socialistiska kvinnor i historien”, och nu längre fram i vår ska de ha en kring boken ”Det kallas kärlek” av Carin Holmberg.

Nino säger att det som får henne att kämpa för feminism är det förtryck som finns i samhället. Hon tycker att det är viktigt som kvinna att stå upp för sina rättigheter och kunna bekämpa förtrycket.

Hanna Nylander, 18 år, är med i kvinnogruppen Antippa i Stockholm.

Antippa har kafé på onsdagar på RSM, en lokal där olika anarkistgrupper håller till. Där har de funnits sedan -94, De är mellan femton och tjugo tjejer som träffas varje vecka. Kaféet öppnar klockan 18.00, då man kan fika och umgås. Föredragen

börjar inte förrän klockan 19.00 och ibland hålls diskussioner

efteråt. I vår kommer det anordnas en självförsvarskurs där alla tjejer är välkomna att delta. Två tjejer från Umeå kommer att hålla ett föredrag om incest och prostitution.

Hanna tycker det är bra och viktigt med en kvinnogrupp, en frizon för bara kvinnor som träffas. Att man är medveten om allt förtryck som riktas mot kvinnor i dag och hur man tillsammans försöker motarbeta förtrycket.

21-åriga Elina Nilsson är med i tjejgruppen Aniara i Umeå som startade efter jul.

Deärtjugo tjejer som träffas varje vecka

på ungdomsgården Galaxen. De brukar

dela in sig i olika basgrupper och har diskussioner där de lär varandra mer om hur kvinnoförtrycket ser ut. En grupp har inriktat sig mer på aktioner. I unge- fär en och en halv månad har de också drivit ett tjejfik som är på tisdagskväl-

larna. Ett problem är att ungdomsgår-

den ska läggas ner, så nu vet man inte riktigt vart man ska ta vägen.

-Men då får vi väl ockupera, säger Eli-

na.

Hon berättar också att det är många som är intresserade av feminism och av alt gå medi Aniara. Aniara arrangerade feministfestivalen som var i mars i Umeå.

På frågan vad som får Elina att käm- pa för feminism, svarar hon:

-Alla orättvisor i samhället. När man läser mycket och får kunskap om ojäm- likhet mellan kvinnor och män.

SABINA WIBERG

Direkt Aktion

Umed

Det är rökpaus på Umeå feministfestival. Vi har precis fått se några tjejer dansa breakdance och en flamencouppvisning.

-Har du tänkt på att tjejer verkligen kan göra allt det som killar gör och minst lika bra, utbris- ter en av tjejerna vid entrén till sin kompis. Var- för ser man inte det i vanliga fall?

Vi andra nickar instämmande och tänker att det är nog just därför, för att samhället är på det viset, som det behövs feministfestivaler som denna. Snart börjar Levande Zons kvinnokabaré med tema melodifestival, stämningen kommer att bli ännu mer laddad, och sen vid tolvslaget är det dags för ”Ta natten tillbaka”-demonstration.

Många jourer

Med bara tre månaders förarbete har gruppen Aniara lyckats anordna Umeås första feministfestival. Programmet sträcker sig över helgen den 10-12 mars. Lördagen börjar med en presenta- tion av de grupper med feministiskt inslag som

finns i Umeå, sen hela Norrland. Det drar ut på

tiden, i snart sagt varje norrländsk stad finns tjej- jourer och andra grupper. I Umeå finns bland annat den feministiska föreningen Aniara, Umeå tjejjour, gruppen Valkyrior som arbetar feminis-

eministfestival

tiskt med invandrartjejer, Ken - feministisk film- förening, She”s got the beat för tjejer som vill lira i band med flera.

Imponerande. Jag frågar Anna Burén, en av arrangörerna, vad detta kan bero på. Umeå har för mig tidigare mest förknippats med en ganska mansdominerad hardcorescen.

- Det känns som att det är väldigt många som aktiverar sig nu överhuvudtaget, jag tror att det beror mycket på de nedskärningar som varit inom kommunen. I höstas var det stora skolprotester, stället där festivalen arrangeras, Galaxen, var ned- läggningshotat, men just det feministiska upp- svinget - jag vet inte riktigt varför. Umeå tjejjour startade för några år sedan och sen har det nog bara fortsatt, berättar Anna.

Mest jämställda universitetet

Av Nea Mellberg, kursansvarig för kursen Makt och kön på Umeå universitet, får jag veta att Umeå har en lång historia av feministisk akti- vitet. Här startades det första kvinnohuset, kvin- nojour fanns tidigt, Umeå universitet sägs vara Sveriges mest jämställda.

Festivalen fortsätter sedan under eftermidda- gen, programmet består av föreläsningar paral-

lellt med mer praktiskt inriktade workshops.

Annli Guillou, redaktör till boken Fittstim, be- rättar om bokens uppkomst. Nästa bok kommer att fokusera mer på arbetarklassens kvinnor och kvinnor med annan etnisk bakgrund avslöjar hon, en insikt vi tackar för. Pia Laskar försökte för- klara grundläggande queerteori och feministisk kritik till densamma, Åsa Bergenheim pratade om ”sexualitetens manliga ansikte”. Bland work- shopsen fanns bland annat en om att göra egna fanzines av redaktörerna för tidningen Amazon, gruppen Soulsistas gav en hjälpande hand till DJ-intresserade tjejer. Det hölls också en dis- kussion om hur man kan aktivera sig feministiskt.

Enligt arrangörerna besökte 140 kvinnor festivalen. En del hade innan känt sig skeptiska just till att den var separatistisk, men efteråt var re- aktionerna väldigt positiva. Festivalen fick gott betyg och lovar att återkomma.

- Till nästa år kommer vi framförallt att försö- ka få hit fler äldre kvinnor, kanske samorganisera oss med andra här i stan. Se till att inte vara en så pinsamt homogen grupp, avslutar Anna.

LINDA WAGENIUS 5

(6)

Vem är det som bestämmer? Latin Kings!

Från vänster ser vi Chepe, Dogge och Salla.

från Botkyrka med besked.

- Vi är en del av Sverige. Så här är det, så här ser det ut. När vi började

trodde folk att vi ljög i våra texter,

nu är det uppenbart att vi talade sanning.

Några timmar innan deadline träf- far vi Dogge, Salla och Chepe på en pizzeria i Stockholms innerstad. De har fullt upp just nu. Latin Kings nya platta har just börjat spelas in i deras egna Redline Studio, Salla och Chepe har precis satt ihop samlingsskivan ”Den svenska underjor- den” (kommer i mitten av maj) och Dogge pluggar på en musikutbild- ning.

Skivbolaget som hjälper

De har alltså inte legat på latsi- dan under de fyra år som gått sedan

”I skuggan av betongen”. En hel del tid går åt till att hjälpa fram andra hiphopgrupper, genom att ordna spelningar och ge ut samlingsskivor på Redline records.

- Vi trivs bättre med att jobba med okända grupper. De är inte diviga och gör det inte bara för pengar utan

för att de vill säga något, säger Salla.

Han är DJ i Latin Kings och har även producerat musik åt en hel del andra, ett exempel är samlingsskivan

”Life on the line” (recenserades i D.A. nr 1/99).

1996 kom Latin Kings förra plat- tu. Sedan dess har det hänt mycket, till exempel har den svenskspråkiga hiphopen slagit igenom explosions-

&

artat. Ändå känns risken för att La-

tin Kings ska drunkna i massan mi- nimal.

- Rapparna nu är för lika varandra och de flesta bara skryter och snackar skit. De har inget innehåll i texterna, säger Salla, och Dogge be- rättar vad han tycker skiljer Latin

Kings från alla andra:

- Vi kommer från den gamla skolan av hiphop. Vi står inte bara och skryter utan vill säga något också.

Och i höst är det alltså återigen dags för en sanningsattack från nor- ra Botkyrka.

Vad har ni att säga i de nya

texterna?

- Det är samma sak som vi alltid har sagt. Vi delar bara med oss av våra erfarenheter, säger Dogge, och Salla fortsätter:

- Enda förändringen är att allt blivit sämre i Botkyrka, där vi fortfarande bor kvar. Arbetslösheten och segregationen har blivit värre och det har kommit mer och mer rökheroin och annat knark.

- När vi gjorde vår första platta 1993 sa dom att vi överdrev i våra texter, att det inte fanns någon seg- regation. Nu inser de att det finns ett problem, men det är försent, de borde ha fattat för fem år sen, säger Chepe.

De är alla överens om att klass- klyftorna och segregationen har ökat enormt under 90-talet:

- Stockholms innerstad har blivit

ett överklassghetto, säger Dogge.

Projekt, kommissioner, program.

Myndigheternas olika sätt att komma till bukt med problemen i Stock- holms förorter imponerar inte på Latin Kings. Dels är de alldeles för sent påkomna, dels är sätten de ge- nomförs på förnedrande.

- Nu försöker de locka tillbaka svenskarna till Alby, men för oss som bott där i 20 år känns det som om det är vi som är problemet, sä- ger Salla, och Chepe fyller i med att det hade varit bättre att skapa möj- ligheter för de som redan bor där:

- Varför satsar man inte på för- ortsskolorna i stället? Det finns ungdomar i Botkyrka som knappt kan svenska.

Polisen ser alla som kriminella

Polisens projekt för att bekämpa kriminaliteten i förorterna tycker han bara är kränkande:

- ”Fittjakommissionen” och andra satsningar drabbar alla som bor här. Om vi kommer från en spelning får vi bilen genomsökt efter knark, de har varit och snokat i vår studio och så vidare. I polisens ögon är alla invandrare kriminella.

Just bilden av att förorter inte är annat än problem och att alla invandrare är kriminella tror Salla leder till att problemen bara blir fler:

- Alla vet att vi är Sveriges fatti- gaste kommun och har den högsta kriminaliteten. De blir bara värre när

man får höra det hela tiden. Vi kän-

ner många snorungar som vill identifiera sig med den rollen. De har

hela tiden fått höra att invandrare är

kriminella, så de blir det själva för att hävda sig, berättar han.

Varken Salla eller Dogge har nå- got till övers för TV-program som Efterlyst och Fittja Paradiso, som de menar bara bygger på den bilden.

De säger också att de förortsbor som försöker göra något annat, något bättre, ständigt motarbetas, i alla fall i Botkyrka:

- När vi skulle ordna en spelning gick polisen uti tidningarna och häv- dade att vårt mål var att rekrytera ungdomar till ”kriminella graffiti-

gäng” och jämförde det med krimi-

nella MC-gäng. Kommunen stoppade nästan spelningen. Det är vad

vi får för att vi vill göra något bra, ge

ungdomarna som hänger i centrum en möjlighet att göra något bättre, berättar Salla.

- Men Rinkeby ska ha en eloge.

Där finns lokaler och ett starkt för- eningsliv, det är viktigt och ger ungdomar chansen att vara med och bestämma, fortsätter han.

Självklart tycker inte Dogge, Sal- la och Chepe att allt är nattsvart i

förorten. De framhåller också allt

positivt, som att alla känner alla.

Ändå är det uppenbart för dem alla

att nittiotalets högerpolitik har ska- pat ett kallare och mer otryggt sam- hälle. En hel del har försämrats sen DIREKT AKTION NR 2/2000

(7)

"De gamla socialistiska idéerna är på väg bort.

Saker som att alla ska ha ett jobb, att alla ska kunna gå till tandläkaren, att alla ska

kunna vara med i facket.

Tyvärr är det få som reagerar, de flesta

människor är för politiskt omedvetna."

Latin Kings med buller och bång

1993 skivdebuterade med ”Välkom- men till förorten”.

- Det är försent att laga. Det är en utveckling som inte bara skett i Sverige, utan över hela Europa, sä- ger Chepe, och Salla tror sig veta var den politiska förebilden finns:

- Problemet är att politikerna vill ha allt som i USA, säger han.

Dogge sammanfattar samhällsut- vecklingen:

- De gamla socialistiska idéerna

är på väg bort. Saker som att alla

ska ha ett jobb, att alla ska kunna gå till tandläkaren, att alla ska kunna vara med i facket. Tyvärr är det få som reagerar, de flesta människor är för politiskt omedvetna.

Vad skulle kunna göras för att

förbättra situationen?

- Viktigast är att få invandrare att känna sig delaktiga, säger Salla, och Chepe menar att ”det är fifty/fifty.

Det är inte bara svenskarna som måste anstränga sig utan invandrare också”.

Men ingen av dem gillar egentligen uppdelningen av folk i ”svenskar” och ”invandrare”.

- För oss är det normalt med olika nationaliteter, säger Salla. Många

i vår föräldrageneration har snöat in

helt och vill bara tillbaka till sitt hem- land. Men inte vi, vi är svenskar och vill inte tillbaka dit oavsett om det blivit så kallad demokrati där.

- Jag är född här, jag har gått i DIREKT AKTION NR 1/2000

Mitt under fotograferingen kommer polaren Desmond Foster förbi. Han medverkade på Latin Kings första platta och spelar annars med bl a Blacknuss svensk skola och svenskt dagis, ändå

betraktas man aldrig som svensk, säger Dogge, vars pappa är från Ve- nezuela medan mamman är född i Sverige.

- Man kallar mig för ”andra gene- rationens invandrare”, fast man får aldrig höra samma sak om prinses- san Victoria. Är det inte konstigt?

undrar han.

Rasisterna ska passa sig

Salla har en teori om vilka som får invandrarstämpel och vilka som inte får det, och tar fotbollsspelaren Martin Dahlin som exempel:

- Om man gör mål för Sverige är man svensk, men om man kritiserar samhället är man invandrare. Vi får ständigt höra att vi hatar svenskar, fast vi inte gör det. De enda som behöver känna sig hotade är rasiste- ma.

- Skulle jag hugga kniven i min

egen mamma? undrar Dogge, som i och med Latin Kings debut av media mer eller mindre blev utsedd till talesman för invandrarungdomen i Sveriges alla förorter.

- Vi blev ett mediafenomen och fick representera alla svartskallar,

hamna på kultursidor och sånt. Det

var samtidigt som Ultima Thule höll på, så media tyckte väl att det pas- sade, kommenterar Chepe.

Latin Kings var, förutom plojrap- parna Just D, de första som slog igenom med hiphop på svenska.

Många tog dem därför inte på all- var, trots att de till skillnad från många engelskspråkiga rappare tog upp sin egna erfarenheter i texterna.

- Första plattan var socialrealis- tisk. Till och med när vi skämtade hade vi mer att säga än andra rappare, fortsätter Chepe.

Latin Kings slog igenom samtidigt som rasismen började bli ett

uppmärksammat problem och ”La- sermannen” härjade. Redan på för- sta plattan var antirasismen ett starkt inslag, och en av de röjigare låtarna byggde på slagordet ”Vi är många, vi är starka, krossa rasismen nu”, Enligt Salla var det en själv- klarhet:

- Eftersom Roxette och andra stora band inte brydde sig om rasismen tänkte vi att vi var tvungna att göra grovjobbet.

Jobbigt med byråkrater

Snart blev de knutna till den stat- liga antirasistkampanjen ”Alla lika alla olika”. Vart tog den vägen, kan man ju undra, Salla har en förkla- ring:

- Kampanjen var lyckad, FÖR

lyckad, så regeringen stoppade den och drog in alla pengar. Staten driver sina kampanjer bara för att ingen ska kunna säga att de inte gör

något. Men när folk runt om i hela landet började bära antirasistiska t-

shirts blev de rädda, säger han.

- Ett annat problem var alla byrå- krater som tyckte att den egna kar- riären var viktigast. Dogge gjorde mer nytta än alla dem tillsammans, fast utan lön, fortsätter Salla, och Dogge själv fyller i:

- De rika tjänar ju på att fattiga svenskar vänds mot fattiga invand-

rare.

TEXT: MIKAEL BOBERG FOTO: FREDRIK JOSEFSSON

7

(8)

Taxise

I Stockholm har en ovanlig strejk mot missförhållanden inom taxibranschen ut- spelats. Marianne Orbinski är en av de som stått strejkvakt på Arlanda under den flera veckor långa kampen, här ger hon en kort sammanfattning av händelserna.

Taxistrejken på Arlanda har beskri- vits som en ”olaglig aktion” av mass- medierna. Källorna kommer givetvis från polisen och Luftfartsver- ket. Men det var ändå de som fick backa, för två veckor efter strejkens början var segern vår.

För några år sen slöt Luftfarts-

verket, som ansvarar för trafiken vid Arlanda Flygplats, ett avtal med ordningsbolaget ARTS. ARTS ägs av de tre största taxibolagen i Stock- holm, Taxi Stockholm, Taxikurir och Taxi 020.

Bättre kö för storbolagen

Inte helt oväntat började snart ARTS diskriminera förare från andra bolag. Men i början av mars kom droppen som fick bägaren att rinna över. ARTS beslutade att bara låta förare från sina ägarbolag hämta upp kunder i filen närmast terminalerna,

”gräddfilen”.

Bilar från andra bolag fick använ-

da en fil längre bort, vilket i prakti- ken innebar att chaufförerna fick färre kunder och därmed halverade inkomster.

När taxichaufförerna från Taxi Central, Taxi Sound och Taxi Trans- fer fick beskedet var gränsen nådd. I mitten av februari tog de kontakt med Shahrokh Razavi, fackligt aktiv i Stockholms LS, och syndikalistiska Transportsektionen bildades. Sektionen lade snabbt fram en varsel om politisk punktstrejk. Kra- ven var: Lika villkor för alla bolag enligt principen ”först in först ut i en gemensam kö”, och opartisk skötsel av remoten (taxibilarnas uppsamlingsplats). En anmälan lämnades också till Marknadsdom- stolen eftersom avtalet mellan Luft- fartsverket och ARTS var emot kon- kurrenslagen.

Polisen vill ha ordning och reda

Strejken inleddes fredagen den 17 mars, Strejkvakter från SUF åkte tillsammans med de varslade taxibi- larna till Arlanda och en timmes blockad genomfördes. Flygblad om strejken delades ut och de svart-röda

"inoma vajade i vinden.

På strejkens tredje dag hade poli-

sen fått nog. Nån ordning och reda

fick det vara på ”syndikalistpack- et”. Säkert helt opålästa om lagen vid strejk, började de ingripa i den helt lagligt varslade strejken. De började då stoppa de strejkandes taxibilar på väg från remoten till terminalerna och lät de stora bolagens bilar obehindrat köra förbi. Taxi- chaufförerna stannade då sina bilar och det blev totalstopp i trafiken.

Bärgningsbilar tillkallades och polisen kunde inte hålla sig utan började

vifta med sina penisförlängare.

En förare fick ett slag i huvudet och föll ner medvetslös, en man fick sitt redan brutna och gipsade ben brutet ännu en gång och en förare

fick ett bett i baken av en polis hund.

I efterhand tackade dock Shahrokh Razavi, taxisektionens representant, polisen för att ha hjälpt till med blockaden, eftersom det var de som egentligen hade utlöst den.

Våldsamma strejkbrytare I drygt två veckor hölls den goda

stämningen på Arlanda och de flesta dagarna lyckades man helt med blockaderna. Snuten höll låg profil men visade ändå fortfarande partisk- het genom att släppa in de stora tax- ibolagens bilar på konfliktområdet genom alternativa vägar. Vissa av chaufförerna på de bolagen tyckte inte så mycket om oss SUF:are och de strejkande chaufförerna. Detta visade de genom att köra på oss.

Fast vi visade med gott mod att även om vi fick åka några meter på mo- torhuven så var vi inga att bråka med.

28 mars kom äntligen beskedet om att konkurrensverket hade upp- löst avtalet. En delseger var nåd.

En segerfest hölls veckan efter, med god mat och persisk dans.

Tacktalen avlöste varandra, men den största applåden var ändå till chauf- förerna som hållit det goda modet uppe.

Även om segern inte är helt nådd, känns det som en stor seger. SAC har visat att den är den radikala fack- förbund som de säger sig vara och för en gångs skull i denna kamp, finns det nåt att fira.

MARIANNE ÖRBINSKI

Taxistrejken på Arlanda tog flera veckor men

slutade i seger för de SAC-anslutna taxichaufförerna

DLY-NYf :0104

Borgerlig majoritet sätter spår

Personer med funktionshinder har

från den första februari varit tvung-

na att betala för färdtjänst. Det har landstinget bestämt. Och anled- ningen är traditionellt densamma:

Kommunen vill skära ner.

En svettig vårdag kikar D.A in hos 19-åringen Adrian Lindén, rullstols- bunden och bosatt i en av Stock- holms södra förorter. Han tar i hand, visar runt mig i lägenheten, bjuder

på en kopp kaffe.

Jag frågar honom vad han anser om nedskärningarna i Stockholm.

— Alla instanser har blivit priva- tiserade, säger han, funktionshindrade blir som testpiloter i det nylibe-

rala privatiseringskorståget. Över-

lag blir det ju sämre med borgerligt styre, eftersom det är kapitalintres- se som styr. Personligen tycker jag

Adrian är en av de som drabbats av

indragningarna på färdtjänsten att det är för jävligt.

Adrian är frihetlig socialist och förespråkar något som kallas hand- ianism, de funktionshindrades fri- görelse. Dessutom har han varit in- blandad i ett flertal direkta aktioner, riktade mot den otillräckliga kollek- tivtrafiken i länet.

Han flinar åt minnena,

— Bara man kedjar fast sig någon- stans nuförtiden är man militant, berättar han och påpekar att han inte tycker om ordet handikappad.

— Det är något som samhället talar om för mig att jag är. Själv kallar jag mig funktionshindrad.

Men är inte det ett ganska brett

begrepp?

Jo, det håller Adrian med om.

— Alla personhinder kretsar inte kring kroppen. Jag tycker att folk med psykiska sjukdomar räknas till DIREKT AKTION NR 2/2000

WOYLSNNOYG VIO :0104

(9)

I D.A. nummer 20 kunde man läsa en nyhetsnotis skriven av Carl Åker- lund, aktiv i SUF-Umeå. Såhär till 1:a maj tycker vi i redaktionen att det behövs en uppfräschning om vad ordet skolkamp egentligen betyder.

Vi ringde honom, snart ett halvår

efter att skolan han går på gått ut i

spontan strejk.

Torsdagsmorgonen den 18:e no- vember kunde man läsa i tidningen om massiva nedskärningar på Ume- ås skolor.

Strejk på

Ål

- De ville ta bort skolsköterskor, kuratorer och lägga avgifter på skol- maten.

Halva skolan strejkar

Carl står och lagar mat när jag ringer honom och är antagligen inte riktigt lika upprörd nu som den mor- gon då han och resten av hans klass satt i lektionssalen och diskuterade vad de skulle göra åt skiten. Klock- an tolv hade halva skolan plus en massa folk från andra skolor sam-

lats utanför aulan på Östra gymna-

funktionshindrade.

Och människor med psykiska sjukdomar har också färdtjänst, lik-

som ibland mycket unga våldtäkts-

offer.

På färdtjänstens kundservice ser man dock inte särskilt allvarligt på saken:

—De har ju redan 72 biljetter om

året, säger kvinnan i luren när jag ringer upp och hon attackerar mig som en bulldozer med siffror och

argument.

Två biljetter motsvarar en resa, tur och retur, vilket blir 36 resor per

år. I vissa fall kan det bli behovs-

prövat.

Men vad är orsaken till att man

drar ner på just färdtjänsten?

— Kommunen vill skära ner, nya avtal med taxibolagen.

Men vad det handlar om för

avtal kan inte färdtjänsten sva-

ra på. Och inte Taxi Kurir hel-

ler:

— Det är lite kvoter och sånt som har sänkts, mer vet jag inte.

Jag ringer Stadshuset och frågar.

Blir hänvisad till landstinget. Kopp- las hit och dit, glider runt bland myndigheterna. Det är som en cir- kus.

Till sist får jag numret till en tjäns- teman i Sundbyberg, trafiksäkerhet- sansvarig i Stockholm, som ska veta.

Men han är bortrest och återkom- mer inte förrän den 3:e april.

Någon beslutsansvarig politiker DIREKT AKTION NR 1/2000

för färdtjänsten verkar inte finnas.

— Det är ett gemensamt beslut, i en stämma som samtliga partier har varit med på, säger landstinget och rabblar upp kristdemokraterna först och vänstern sist.

Enligt Sari Nyquist, medlem i

Unga Rörelsehindrade i Stockholm,

var det bättre innan moderaterna styrde staden.

— Då hade man 104 biljetter per år, säger hon. Färdtjänsten är dukti-

ga på att hjälpa unga människor,

men när man har fyllt 25 är det kört.

Man gör väl inte så mycket då, tror de.

Största förändringen från första februari ligger i att man måste betala hälften av det ursprungliga priset för en bil på gatan, någonting som förut var gratis. Annars får man beställa tjänsten till exakt gatunummer och vänta en halvtimme. Inte direkt smi- digt för den som bor i förorten och vill in till stan. Ännu värre blir det för rullstolsbundna, de får boka 2 dagar i förväg, och ändå är det vanligt med förseningar.

ligt attityd från färdtjänsten, säger Adrian. Man vill ju inte ut och tigga pengar. Funktionshindrade är inte förtryckta så länge de har parkerings- tillstånd, så pass sjuk är den svenska mentaliteten.

JONAS NIELSEN

siet, alla inställda på att strejka.

Eftersom allt gick så fort, hade de bara fått tag i en megafon, men det räckte för att få runt 1000 personer att vandra först till rådhuset och sedan vidare till stadshuset. Där

mötte de Jan Dackenberg från skol-

kontoret som skälldes ut.

På fredagen slöt flera skolor upp i strejken och på måndagen var alla Umeås tre gymnasieskolor och en del högstadieskolor på plats för att demonstrera.

- Vi var nästan 2000 pers som gick till stadshuset. Lennart Holm- lund, som är kommunalråd och en riktig betongsosse, kom ut och bör-

jade prata siffror om skolans eko-

nomi.

Planerat skolfack

Carl fortsätter att berätta att nå-

gon skrek "stadshuset är vårt hus,

nu går vi in” och lite mer än 50

stycken gjorde så. Lennart förklara-

de för eleverna att de borde vara i skolan och meddelade vid ett senare uttalande att problemet med skolan är att lärarna har för dålig disciplin

på ungdomarna, "elever tillåts sitta

på lektioner med jackan på sig".

Det var en del högstadieskolor som gick ut i strejk senare i veckan men det blev inte så mycket mer av de spontana strejkerna och demon- strationerna. Det fanns en plan på att starta ett skolfack men dels var det inte så många som var intresserade, och dels berättar Carl att rektorn och en bunt lärare kom förbi och ville in. Mötet ville inte det och blev då hotade av de vuxna, som sade att det minsann inte var deras skola och att de inte kunde göra som de ville.

- Det viktigaste var att allt som hände var spontant och att alla var med och resultatet, såklart. Tyvärr blev det nedskärningar även om det blev mindre än i förslaget. Carl avslutar och återgår till matlagningen.

OLA BRUNNSTRÖM

D.A. ringer upp Ylva Åborg, elevom- budsman på Elevorganisationen, för att kolla hur läget ligger till med elevrätten.

Hur ser rättigheterna för elev-

er ut?

- Ja, när det gäller strejk så är det ju så att man har ingen som helst strejkrätt. På grundskolan har man skolplikt och gymnasiet är frivilligt.

Problemet här är att lagen säger att

man måste vara i skolan så en strejk är i princip olaglig.

Toch med den nya läroplanen som

kom -94 så ändrades en hel del. Ylva

berättar att den gamla läroplanen innehöll mer detaljstyrning, till exempel hur lång en lunch ska vara. I den nya är det mer upp till kommunen att bestämma hur det ska se ut i verkligheten på skolorna. Det står en hel del fina saker i den, men skolorna har inga krav på sig att egentligen uppfylla det som står. Tanken var att den nya läroplanen skulle

kompletteras med mer inflytande

från eleverna. Tyvärr så vet vi ju

hur det står till med sånt på skolor- na.

Vad är den vanligaste överträ- delsen mot elevernas rättighe-

ter?

- Kollektiv bestraffning, defini- tivt. Det är ofta smågrejer som att man tar bort smöret för att nån kas- tat snuset i det eller att de låser toa- letterna när någon klottrat. Det är ofta så att när något känns fel i skolan så är det olagligt.

Vad gör man då när man blivit fel behandlad?

- Ring mig.

Ylva skrattar och fortsätter att berätta att det beror helt på vilken

lag som bryts mot. På skolan har

alltid rektom ansvaret, vilket kanske inte är så betryggande, men rektorn är den som har ansvar för att allt sköts. Ibland är det JO som ska kontaktas och ibland kommunen.

Det är inte alltid helt klart.

OLA BRUNNSTRÖM äg

(10)

Sverige har världens mest jämlika samhälle. Vi lever ett i ett demokratiskt samhälle. Kvinnor och män, invandrare och svenskar, alla lever vi i ett samhälle med rösträtt och lika villkor under samma lagar.” En vacker bild men tyvärr är det inte mycket som stämmer. Och ändå höjs röster från olika håll om att ”jämställdheten” har gått för långt.

Från motsatt håll bekräftas nu motsatsen. I Stock- holms förorter har ”svartskallarna” börjat trött- na på diskriminering. Ett exempel är Svartskalle- brigaden, en grupp invandrare med rötter i fram- för allt den frihetliga vänstern i Stockholm, men de vill egentligen inte kategoriseras. De är anti- fascister, och menar att rasism kommer ur ett klassystem. Därför är de också socialister.

DA har träffat Jokka, Thomas, José, Hassan

och Kadogo som är några av de mest aktiva i

brigaden som bildades sommaren -99.

- Vi bildades för att det finns en massa problem som drabbar särskilt invandrare. Eftersom

många av oss från början var aktivister i anar-

kiströrelsen så ville vi bryta det sociala mönster som finns där, att invandrare är ganska underre- presenterade. Men i det här samhället är invandrare förtryckta och den kampen förs inte riktigt

någonstans av invandrare själva, Därför bildade

vi en grupp, förklarar Jokka, när jag träffar dem på Kafé 44 på Tjärhovsgatan i centrala Stock- holm.

Det behövs en organisering

- Inom vänstern så förs frågor rörande antira- sism på svenskars villkor. Svenskar definierar vad som är rasism. Vi vill att invandrare själva ska få förklara vad som är rasism och bryta mönstret att invandrare känner att dom inte har nåt att säga till om i svensk politik. Det är förla- mande och det vill vi ändra på genom vår kamp, 10

säger Thomas.

Hur ser er verksamhet ut?

- Vi har försökt att ha väldigt mycket utåtrik-

tad verksamhet, säger Thomas och fortsätter:

- Ett problem som vi har sett just inom vän- sterrörelsen i Sverige och i synnerhet anarkiströ- relsen, är att den håller till i undanskymda källar- lokaler. Många som behöver organisera sig politiskt för att försvara sina egna intressen och ta kamp för det, känner sig inte särskilt välkomna där. Och då måste vi ta oss till dom,

Det är elitistiskt att kräva att folk ute i Rinke- by, Alby eller Fittja ska åka in till stan och sitta på kaféer och diskutera snarare än att vi kommer dit och gör saker där, för det är där vi måste organisera folk. Sen har vi ju haft många försök

att få ut vårt budskap på olika språk. Att hålla

appeller på olika språk i olika frågor på torgmö- ten, så att dom förstår att det är dom vi talar till, att vi inte är några politiker utan några av dom.

Kadogo fortsätter:

- Vi har också haft en manifestation på Rinke-

by torg för att informera folk, särskilt de unga, om rasism och vår existens. Rinkebyområdet har mycket invandrare. Vi har även haft en fest mot privatiseringen/nedläggningen av Rinkeby Fol- kets hus. Vi har varit runt på skolorna i området och informerat om rasism och gett våra politiska förklaringar till varför rasism finns. Vi har delat ut flygblad och mobiliserat i området till olika demonstrationer i Stockholm. Nu letar vi efter en lokal där ute.

- Syftet är väl att utgå ifrån där vi själva finns.

Vi är blattar, många av oss är arbetarklass och vi bori förorten. Att utgå från det är det enda vi kan göra. Vi kan inte kämpa för någon, utan med. Det är därför vi just nu lägger mycket kraft ute i Rin- keby på olika prylar, säger Hassan.

I förra numret av DA berättade vi om OSL- CAIN, som är en frihetligt socialistisk organisa-

tion som jobbar med projekt i kåkstäder i Argen- tina, I februari ordnade Svartskallebrigaden en stödfest för gruppen och lyckades samla in inte mindre än tiotusen kronor som ska gå till arbetet

där.

Stolt svartskalle

Nu håller gruppen på att utarbeta en platt- form. ”Men vi har formulerat några paroller redan nu”, säger Jokka:

- ”Invandrare är överrepresenterade i fängel- ser, på arbetsförmedlingar och i förorterna, det är det svenska samhället som har dömt invandrare till det. Problemet heter organiserad rasism och inte invandring!” och ”Ingen människa är il- legal, världen tillhör alla!” och ”Man kan inte bekämpa kapitalism utan att bekämpa rasism!”

och slutligen ”Invandrare i alla förorter, förena er och slå tillbaka mot rasism!”

Hur kommer det sig att ni valde just namnet ”Svartskallebrigaden”?

- Svartskalle är ett ord som har associerats med mycket negativt. Vi ville använda det på ett positivt sätt, i kampen mot rasism, för att visa att det inte handlar om bara invandrare utan även om hudfärg, Många som är födda i Sverige ut- sätts också för rasism, säger Kadogo, och Jokka fortsätter:

-”Svartskalle” är ett av det första orden som alla invandrare i Sverige har fått lära sig, och även identifiera sig med. Att ta det här ordet är att nå ut till alla.

José säger att han känner sig som en svartskal- JB.

- Och en stolt svartskalle, jag har inget problem med själva ordet, det viktiga är att vi är människor. Vi vill få bort mysticismen som finns kring själva ordet. För mig innefattar själva ordet mycket saker. En människa som har mycket att ge, men också att ta. Mycket kultur att ge och DIREKT AKTION NR 2/2000

(11)

E br

"Vi som är svartskallar kan inte sitta och vänta på att LO eller sossarna har några fina

reformer att genomföra.

Om vi skulle vänta på jämställdhet i deras takt så

skulle vi få vänta till nästa millennium."

vet mycket om sina rötter. Det är en av de saker jag känner mest för att jobba med inom gruppen.

Svartskallar har förtryckts så att man glömmer all kultur man har med sig och all kunskap från våra hemländer. Från våra familjer och vänner.

Det är statens starkaste vapen mot oss svartskallar, att förneka oss.

Thomas är inne på samma linje:

- När människor kommer hit och får lära sig en massa saker på lågstadiesätt. Det är att förakta en annan människas livserfarenhet. Att oduglig- förklara människor. Att invandrare ska känna att dom måste censurera bort sina egna rötter för att lättare accepteras i Sverige. Då blir man ju makt- lös. Att man måste lära sig prata svenska till- räckligt bra och bete sig tillräckligt svenskt för att få jobb, då står man ju bara där totalt naken och det är förnedrande.

- Namnet utmanar alla som vill kategorisera en som svartskalle och med det vill ha en fast bild av att vi är några råttor som bor i förorten. I det ögonblicket vi organiserar oss i Svartskallebriga- den så hotar vi alla dem som har en rasistisk världsbild. Då vägrar vi vara det som dom tycker att en svartskalle är. Dom tycker att vi ska vara nedgångna och leva på soc och möjligtvis städa och inte synas. I det ögonblick vi höjer rösten så spränger vi ramen för vad som är svartskalle. Då säger vi att allt det som är människa i en svartskalle kommer ut, all kultur, och att inte alltid behöva känna sig helt främmande i det samhälle vileveri.

Rasismen genomsyrar

Det är ingen munter bild Thomas målar upp men det slutar inte där. Han menar att rasistiska problem genomsyrar hela vänstern, från bas- gruppsanarkister till LO-pampar:

- Det är konstigt att man ska behöva säga det men det är helt uppenbart. Om man är revolutio- när i Sverige och vill ha en revolutionär föränd- ring här så är det helt omöjligt utan att organisera invandrare politiskt. Är man socialist så måste DIREKT AKTION NR 1/2000

man ju någonstans ha en syn på att det är arbetarklassen som ska befria sig själv. Och i det in- går ju naturligtvis invandrare.

Lätt att sparka neråt

Invandrare är den viktigaste minoriteten, menar Thomas. Han säger att rasismen är ett hinder mot att bryta ner klassamhället, för så länge den finns kvar kommer delar av arbetarklassen välja att sparka neråt i stället för uppåt:

- Arbetare som inte längre identifierar sig med arbetarklassen, tillsammans med folk ur olika skikt av borgarklassen, är ju de som framför andra fastnar för rasistiska åsikter. Dom har ett välbetalt jobb, betalar av ett huslån. Dom har lättare att sparka neråt och tycker att problemen på deras dagordning är att samhället daltar med invandrare, snarare än att ifrågasätta korruption eller exploatering från det kapitalistiska samhäl-

let.

Thomas citerar det gamla anarkistiska slagordet: ”Där makten finns, där finns ingen frihet”, och berättar om hur den svenska staten ända sedan 1500-talet använt ”söndra och härska” som metod.

- Och det är vi som har fått ta stryk. Grejen är den att vi som är svartskallar kan inte sitta och

vänta på att LO eller sossarna har några fina re-

former att genomföra. Om vi skulle vänta på jäm- ställdhet i deras takt så skulle vi få vänta till nästa millenium och det är det ingen av oss som har tid med. Vi som Svartskallebrigaden kan ju inte göra någon revolution men vi kan påskynda den. Vi kan inte vänta på att nån annan ger oss rättigheter utan vi måste ta itu med det nu! avslutar han.

TEXT OCH BILD: FREDRIK JOSEFSSON svartskallebrigadenQyahoo.com

(12)

nyheter

Fredag 17:e mars ockuperade ett 30-tal ungdomar en nedlagd infek- tionsklinik i Linköping. Ungdomar-

na var maskerade och beväpnade med bland annat gatsten och jakt- slangbellor. Banderoller hängdes ut med krav på ett ungdomens hus i Linköping. När polisen kom i när- heten av huset attackerades de.

Utanför huset samlades sympatisö- rer till ungdomarna som delade ut flygblad med krav på ett ungdomshus. Krav restes också på att kommunpolitikerna skulle komma till huset och diskutera med ungdomarna. Polisen jagades iväg när de för- sökte ta sig in i huset på fredagen.

På lördagskvällen stormades därför huset med full kraft. Ett 30-tal ockupanter greps.

Ockupanter från flera orter

Vid identifiering visade det sig att endast ett 10-tal av ungdomarna kom från Linköping, vilket dagen efter kablades ut i alla tidningar. Resten var från Jönköping, Malmö och andra orter i södra Sverige. Ockupa- tionen utfördes av gruppen ”hus-

tidningen Arbetaren.

Enligt stödaktivisten hindrade

Skymning över Linköping. En hård men kort ockupation utspelade sig där i mitten av mars

30 gripna i Linköping

ten för ett falskt bombhot.

Bombhotet mot Östgöta Cor-

om. Vad gäller attentatet mot kom- munalrådet är det mera oklart. Vissa ockupanterna” men många av ocku-

panterna är medlemmar i Linkö- pingsorganisationen ”Revolutionä- ra Socialister”. Revolutionära Soci- alister gavs också ansvaret för ockupationen i media.

-Vi var beredda att försvara oss.

Är det något vi lärt oss under 90-

talet är det att oavsett om du ge- nomför en militant eller pacifistisk husockupation så attackerar polisen. Alla ockupationer under 90-talet har stormats fort för att undvika att ockupanterna får stöd av lokal- befolkningen. EU har bestämt att alla hus som ockuperas i Europa ska stormas inom ett dygn, säger en stödaktivist till husockupationen i

polisen kommunpolitikerna från att komma fram till det ockuperade huset. Ockupationen var tidsbegrän- sad till två dygn så polisen kunde valt att vänta ut dem istället för att storma, hävdar han.

Falskt bombhot

Några timmar efter stormningen utsattes Linköpings socialdemokra-

tiska kommunalråd Lars-Erik Johns-

son för ett brandattentat där garaget i hans privata bostad antändes. Någ- ra dagar senare attackerades Vän- sterpartiet och Loesjes lokaler i Lin- köping med gatstenar. Och några veckor senare utsattes Linköpings lokaltidning Östgöta Corresponden-

respondenten har en 19-årig Halm- stadsbo erkänt efter att polisen spå- rat upp honom. Han har i förhören uppgett att han är medlem i Syndi- kalistiska Ungdomsförbundet i Halmstad. SUF-Halmstad säger i ett uttalande att de inte är säkra på vem attentatsmannen är och om han verkligen är medlem, men att de givetvis

tar avstånd från attentatet: ”Vi i

SUF-Halmstad sysslar inte med ter- rorism utan med politik!”.

Antagligen nazistdåd

Attentaten mot Vänsterpartiet och Loesje har Revolutionära Soci- alister tagit avstånd från och hävdat att det är nazister som ligger bak-

aktivister med anknytning till ockupationen har stött det. Andra har tagit avstånd och spekulerat i att det är nazister som ligger bakom för att misskreditera ockupanterna.

Gruppen Revolutionära Socialis-

ter utgjorde tidigare Syndikalistiska Ungdomsförbundet i Linköping.

Men de lämnade SUF eftersom de enligt ett uttalande ”inte hade sam-

ma syn på det vardagliga politiska

arbetet” och ”aldrig varit syndika- lister”. ”Revolutionära Socialister propagerar för det som brukar kallas aktionism och gatukamp som motståndsform” kan man också läsa i uttalandet.

MATTIAS PETTERSSON

Att ockupera hus för att starta ungdomshus har blivit vanligt i Sverige under slutet av 90-talet. Det kan vara ett effektivt sätt att protestera mot nedskärningar av ungdomsverksamhet och samtidigt visa att vi ungdomar minsann kan aktivera oss och ta ansvar. Vi ungdomar kan göra positiva saker med resurser, vi är mer än de gangstrar vi alltid framställs som av etablissemanget.

En hel del husockupationer har givetvis misslyckats eller runnit ut i sanden men idag finns flera aktiva ungdomshus som börjat som olagliga ockupationer, t ex kulturhuset i Jönköping och Ungdomens Hus i Upp- sala. Tack vare massiva kampanjer med hundratals aktiva och stöd från en majoritet av traktens ungdomar vågade kommunpolitiker och polis inte annat än låta ungdomarna få sitt hus.

Så har det dock inte gått i Linköping. Ett 30-tal nästan Linköpingsbor och nästan ungdomar gör inget ungdomshus i Linköping. Vi syndikalis- ter tror att folkliga direkta aktioner kan vara början på ett nytt samhälle med direkt demokrati så långt det är möjligt och valda representanter i större sammanhang. Den här händelsen har dock snarare liknat en parodi på denna tanke. Som socialist och syndikalist måste man agera kollek- tivt utifrån gemensamma gräsrotsdemokratiska beslut - som under taxistrejken i Stockholm eller elevprotesterna i Umeå. Små grupper som

”går före” och utför väpnade aktioner kan bara motiveras i totalitära

diktaturer. Sådana här händelser kan dessutom utnyttjas som ett skäl för

den svenska regeringen att öka inskränkningarna i yttrandefriheten.

Däremot kan det givetvis vara okej att ibland försvara sig med våld -

om det handlar om att försvara gemensamma gräsrotsdemokratiska beslut mot maktens attacker.

Sverige är ett radikalt land där många är beredda att ta strid för ett rättvisare samhälle. Däremot är folk mindre sugna på alla sorters ”ledare” som säger sig tala i deras ställe, vilket ur ett syndikalistiskt perspek- tiv känns väldigt sunt.

Man kan alltså rikta mycket kritik mot Linköpingsockupationen men något ”hot mot demokratin” var den inte. Vi har ett huvudhot mot demokratin idag och det är elitens ökade makt och obefintliga hänsyn till folket. Det yttrar sig i grunden i att mer och mer pengar och egendom överförs till den rikaste samhällstoppen. Kort sagt: vi får mindre folk-

styre.

Om det däremot bevisas att det är sympatisörer till ockupanterna som ligger bakom brandattentatet mot kommunalrådet, faller händelsen i en helt annan dager. Då har vi fått en vänsterterrorism i Sverige, vilket vi varit förskonade från sedan 60-talet. Som inte drar sig för att angripa individer med annorlunda åsikter. Detta kommer att slå hårt mot alla oss som står till vänster, och måste betraktas som helt oacceptabelt. Det kommer bli vi, och inte de hemliga terroristerna, som möter sänkt trovär- dighet för våra radikala ideér hos arbetskompisar, klasskamrater, släk- tingar, grannar, vänner och bekanta. Vilket effektivt kommer att sabotera den självverksamhet vår kamp vilar på.