Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1963_litt Fornvännen 1963, s. 51-58, 63-64, 138-154, 159-160, 224, 324-336 Ingår i: samla.raa.se

(1)

Litteratur och kritik m.m.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1963_litt

Fornvännen 1963, s. 51-58, 63-64, 138-154, 159-160, 224, 324-336 Ingår i: samla.raa.se

(2)

LITTERATUR OCH KRITIK

L. Ju. JANITS (JAANITS) : Poselenija epochi neolita i rannego metalla v priusfe r. Emajggi. Estonskaja SSR. Akademija Nauk Esfonskoj SSR. Institut Istorii. Redaktör M. Ch. Schmiedehelm. Tallin 1959. 8°, 382 s. med tysk sammanfattning, 35 planscher, 68 textbilder jämte tabeller. (Boplatser från neolitikum och tidig metalltid i Emajögis mynningsområde.) Föreliggande arbete är framlagt i manuskript som akademisk avhandling och därefter offentliggjort i tryck. Planschernas avbildningar är på grund av det dåliga papperet tyvärr sä otydliga, alt den avbildade keramikens ornamentik knappast är urskiljbar.

Jaanits behandlar utförligt två neolitiska boplatser i Emajögi-flodens mynningsområde vid Peipus-sjön (estn. Peipsi järv): Konsa-Akali och Kul- larna i dess närhet. Även de andra neolitiska boplatserna i Estland och Lettland skildras i korthet i kapitel V (sid. 85—120). 1 de båda avslutande kapitlen diskuteras åkerbruk, sociala förhållanden och etniska problem.

Kapitel II ger en klar och överskådlig beskrivning av landskapet, så som det på grundval av pollenanalys från subboreala och yngre skikt bör ha sett ut under neolitikum. Även den med ledning av benfynd fastställbara djurvärlden blir infogad i sin naturliga omgivning. Resultaten av utgräv- ningar på fyndplatserna Konsa-Akali och Kullarna skildras utförligt. Lager- följden kunde iakttagas mycket noga och författaren lyckades göra en re- konstruktion av den i dag under torven liggande kullen, på vilken den förhistoriska boplatsen legat. Den successiva förskjutningen av boplatsen allt högre upp på kullen har följts från den tidiga kamkeramikens begyn- nelsestadium till bronsåldern. Denna förskjutning är följden av den till- bakavikandc flodstranden, medan boplatsernas utbredande eljest brukar förlöpa längs med stranden av en flod eller ett annat vatten. Förskjutningen av boplatsen Konsa-Akali var emellertid betingad av vattenståndets höjning R. Indrekos recension har översatis till svenska från tyskspråkigt manuskript av Eva Olofsson.

(3)

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

i Peipus-sjön, som även medförde att g r u n d v a t t n e t steg oeh f ö r o r s a k a d e en f ö r s u m p n i n g . Alla boplatsens detaljer, såsom eldstäder, stolphål, olika gropar osv. är omsorgsfullt undersökta. I synnerhet bör det väl genomförda stratigrafiska särskiljandet av fynden f r a m h ä v a s (jfr. de m o t s v a r a n d e ta- bellerna i k a p . III—IV). P å g r u n d v a l av d e n n a stratigrafi liksom själva fyndmaterialet h a r J a a n i t s indelat k e r a m i k e n i fem grupper: 1) tidig kam- k e r a m i k (s.k. Narva-lyp), 2) typisk k a m k e r a m i k (den sistnämnda delas i fem u n d e r g r u p p e r ) , 3) snörkeramik, 4) tidig texlilkeramik och 5) den tidiga mctalltidens keramik. P å grund av den klara lagerföljden på boplatsen

"Lipovaja J ä m k a " i Narva och stratigrafien på Konsa-Akali, men även på grund av k e r a m i k e n s form, lerans s a m m a n s ä t t n i n g och o r n a m e n t i k e n s k a r a k t ä r h a r J a a n i t s fastställt en i Estland hittills icke k ä n d tidig kam- keramisk stil, som ligger före den typiska k a m k e r a m i k e n , och därmed riktat u p p m ä r k s a m h e t e n på en helt ny kultiirföreteelse i detta o m r å d e . Även den tidiga lextilkeramiken u p p t r ä d e r i detta s a m m a n h a n g för första gången. J a a n i t s sätter den i förbindelse med F a t j a n o v o k u l t u r e n . H a n fast- ställer likaså, att s n ö r k e r a m i k e n -— en gentemot k a m k c r a m i k e n helt själv- ständig kulturföreteelse — med tiden upptas i den lokala k a m k e r a m i k e n och s a m m a n s m ä l t e r med denna. P å samma boplats övertog denna keramik även moliv från textilkeramiken och Fafjanovo-keramiken. D ä r u r h a r sedan den tidiga mctalltidens k e r a m i k utvecklats, så som den är känd från Asva- boplatsen. Följaktligen visar dessa b å d a boplatser — Konsa-Akali och Kulla- m ä e — liksom även några a n d r a såsom Villa vid Vöhandu-floden den kam- keramiska kulturens kontinuitet ä n d a fram till Asva-kulturen. F r å n den sist- n ä m n d a k a n den följas ä n n u tydligare fram till historisk tid, såsom undertecknad h a r framhållit i a n d r a s a m m a n h a n g .

Även m e d h ä n s y n till det övriga fyndmaterialet (ben-, h o r n - och sten- r e d s k a p , bärnsten) h a r stratigrafien så långt möjligt genomförts, vilket f r a m g å r av den s a m m a n f a t t a n d e kronologien (jfr. tabellen, avb. 63, sid. 293).

Vidare är j ä m f ö r e l s e m a t e r i a l e t från de n ä r b e l ä g n a fyndställena liksom från en r a d avlägset liggande fyndorter systematiskt b e a r b e t a t (se tabell sid. 34). J a a n i t s fastställer en r a d olika typer b l a n d r e d s k a p e n , som visar k o n t i n u i t e t från K u n d a k u l t u r e n , exempelvis n å g r a h a r p u n e r , pilspetsar med k o n f o r m a d e spetsar, eggredskap av h o r n , h o r n y x o r , ishackor med en u n d e r 45° skärpt spets, länga redskapsfragment av benpipor (avb. 34), prylar, b e n k n i v a r osv. U n d e r t e c k n a d vill dessutom tillägga, alt det även bland flintredskapen finns en r a d s å d a n a typer, som visar k o n t i n u i t e t med Kunda- r e d s k a p e n : exempelvis de små rakeggade ä n d s k r a p o r n a , förfärdigade av ett a v b r u t e t flintspån eller ett avslag, n å g r a på två sidor r e t u s c h e r a d e fyrkantiga s k r a p o r m. m.¹

1 Jfr R. I n d r e k o , "Die mittlere Steinzeit in E s t l a n d " (1948), sid. 117 ang.

s k r a p o r med "viereckige F o r m " , retuscherade på två, tre el. alla fyra sidorna.

— (Sannolikt åsyftas detta med uttrycket "doppelschneidige E c k k r a t z e r " i Indrekos m a n u s k r i p t sid. 3.)

E . O .

(4)

I kapitel VII d i s k u t e r a r J a a n i t s å k e r b r u k och samhällsskick. Under neolitikum ä r det ä n n u fråga om fiskare och j ä g a r e , dvs. s a m l a r k u l l u r . F ö r s t vid melalllidcns b ö r j a n (per. IV) visar sig tecken, som lyder på övergäng till å k e r b r u k och boskapsskötsel. Materialet innehåller därefter ben frän h u s d j u r (får) och i ell senare skikt k a n m a n sannolikt även fastställa mal- stcnar för sädesmalning. Av fynden all döma h a r m a n haft handelsförbin- delser med Karelen resp. F i n l a n d , W a l d a i - o i n r ä d e l , Litauen och Oslpreussen.

Den del av J a a n i t s arbete, som b e h a n d l a r j o r d b r u k och samhällsskick från en analytisk och syntetisk aspekt är väl g r u n d a d och g e n o m t ä n k t . D ä r e m o t är kapitel IX " F r å g a n om folkels etniska h e m v i s t " m i n d r e väl underbyggt. Med n ä g r a ryska forskares a u k t o r i t e t som stöd a n d r a g e s h ä r o k o n t r o l l e r a d e jämförelser och exempel. E n d a s t n å g r a frågor av större betydelse k o m m e r h ä r aft b e h a n d l a s . Enligt J a a n i t s skall K u n d a - k u l l u r e n h a k o m m i t från öster och söder. H a n tar ingen ställning till frågan om ett elniskl s a m m a n h a n g med denna kultur. P å den punkten visar sig ett inflytande från den ryske forskaren Brjusov (A. Ja. Brjusov, Oéerki po istorii plemen evropeiskoj dasti SSR v neolitiéekuju epochu. Moskva 1952), enligt vars teori alla Östeuropas förhistoriska kulturförcteelser kan h ä r ledas öster- ifrån. Della är ingalunda ett objektivt ställningstagande. Som bevis anför han lie fyndplatser från mellersta Östeuropa och Asien: J a g o r b a , Pogoslisée och Sigirskoje, vilka alla är yngre än Kiinda-boplalsen (Sigirskoje h a r m a n ä n n u inte slutgiltig! k u n n a t datera; fynden p å m i n n e r dock om dem frän Kunda i Estland liksom Dviete och Luban i Lettland). F r å n dessa tre fyndorter d r a r han kraftiga förbindelselinjer, som skall bevisa, all Kunda-kulluren k o m m i ! österifrån, trots att m o t s v a r a n d e kullurföreteelser u p p t r ä t t i Osl- preussen redan vid slutet av paleolitikum. Flinlrcdskapen från Kunda visar klart, alt de h ä r s t a m m a r från paleolitikum i sydöstra E u r o p a . Ingen av de övriga mesolitiska kulturerna, såsom Swidérien-kiilturen i söder, Tardenoi- sien-kulturen i väster och sydväst (även söderifrån över Kaukasus), liksom Askola-kulturen i n o r r , h a r förmält triinga in i Kunda-kulturens ytterområ- den. Längst framträngde Swidérien-kulluren — lill det inre Volga-området.

Allt delta visar, att del, trols att m a n måste r ä k n a med cn mycket gles bosättning över elt stort o m r å d e , betingad av de ckolypiska förhållandena, en jiigar-, fiskar- och sanilarkultur, rör sig om cn fast etnisk grupp, i vilken f r ä m m a n d e befolkningselement inte förmådde intränga. Om i detta läge en f r ä m m a n d e etnisk och social enhet trängt in i gruppen av jägare och fiskare, skulle följden ha blivit en störning av balansen i deras hushållning. E n del typer av benföremål såsom m e t k r o k a r , r e d s k a p med flintspån, yxor, idoler med religiös betydelse liksom ornamentik b a r utvecklats i södra östersjöområdet alltsedan paleolitikum. De äldsla h a r p u n e r n a h a r såsom p r a k t i s k redskapsform sannolikt övertagits från Väst- och Mellan-Europa.

På grund av detta fyndmaterial iir det troligast, att det g r u n d l ä g g a n d e k u l l u r k o m p l e x e t j ä m t e den d ä r m e d f ö r b u n d n a etniska enheten h a r k o m m i t frän sydöstra E u r o p a och vid sitt f r a m t r ä n g a n d e till det östeuropeiska skogsområdet liksom även till Ostbaltikum upptagit åtskilliga p r a k t i s k a

(5)

ben- och hornrcdskapsforiner från Väst- och Mellan-Europa, utan alt det därvid även följt med n å g r a b e t y d a n d e etniska g r u p p e r från dessa o m r å d e n . Enhetliga etniska folkgrupper, som västerifrån trängt in på Kunda-kulturcns o m r å d e , skulle väl också ha medfört n å g r a av sina typiska flintredskaps- former. Sådana s a k n a s emellertid helt i K u n d a - k u l l u r e n .

Författaren h a r utan tillfredsställande kritik förbundit etniska s a m m a n - hang med olika keramiktyper. Även däri m ä r k s inflytande frän Brjusov (a. a.), som uppställt en teori, enligt vilken olika etniska g r u p p e r skulle h ö r a s a m m a n med k e r a m i k s t i l a r n a .

Avslutningsvis ser jag mig f ö r a n l å t e n att vederlägga vissa i inledningen f ö r e k o m m a n d e tendentiösa och med fakta icke ö v e r e n s s t ä m m a n d e påståen- den. J a a n i t s h ä v d a r (sid. 5) exempelvis, att m a n tidigare inte h a d e något intresse för ett systematiskt u t f o r s k a n d e av neolitikum i Estland. Först u n d e r sovjetregimen skulle en planmässig u n d e r s ö k n i n g ha inletts. Gentemot d e t t a b ö r f r a m h å l l a s , att u n d e r de senaste 15 å r e n endast tre nya boplatser blivit k ä n d a . Alla övriga av J a a n i t s anförda och b e h a n d l a d e neolitiska fyndorter var u p p t ä c k t a och u n d e r s ö k t a redan u n d e r republiken Estlands tid. Dessa u n d e r s ö k n i n g a r h a r sedan fortsatts efler besättandet av Estland.

Redan u n d e r första o c k u p a t i o n s å r e t (1940/41) skulle omfånget av de arkeologiska u t g r ä v n i n g a r n a ha vuxit betydligt (sid. 14). Man hade då p å b ö r j a t u t g r ä v n i n g a r av den neolitiska boplatsen L o m m i . Nu förhåller det sig emellertid så, att L o m m i h ö r till de ovan n ä m n d a r e d a n tidigare under- sökta boplatserna; delvis h a r den Utgrävts av undertecknad själv. Då till- hörde denna fyndort ä n n u Estland. Nu är området på a n d r a sidan Narva- floden införlivat med L e n i n g r a d - o m r å d e t . Vidare framkastas, all inga slörre u t g r ä v n i n g a r företogs u n d e r kriget. Omöjligheten av att genomföra sådana företag u n d e r de f ö r h å l l a n d e n , som r å d d e u n d e r den tyska o c k u p a t i o n e n av landet, förtiges avsiktligt.

R. I n d r e k o ( f )

STUART P I G G O T T : The West Kennet Long Barrow. Excavations 1955—56. Lon- don 1962.

Långbögen med s l e n k a m m a r g r a v e n vid West Kennet, söder om Avebnrv i n o r r a Wiltshire, ä r etl av E n g l a n d s mest k ä n d a förhistoriska m o n u m e n t sedan 1600-talet.

P r e l i m i n ä r a u t g r ä v n i n g a r företogs redan för över h u n d r a är sedan, men först så sent som 1955—56 blev gravhögen föremål för en totalundersök- ning genom Stuart Piggott. U n d e r s ö k n i n g e n s resultat h a r framlagts i cn nyligen u t k o m m e n mönstergill publikation. I dess första del redogör för- fallaren för u t g r ä v n i n g e n s olika etapper, dels i ord, dels med p l a n r i t n i n g a r in. m. Därefter följer redogörelse för fynden och slulligen diskussion av de problem som främsf ä r f ö r k n i p p a d e med gravskicket och gravens slut- liga försegling. De s i s t n ä m n d a h a r a k t u a l i t e t även u t a n f ö r de Brittiska ö a r n a , bl. a. i Sydskandinavien, varför de h ä r skall beröras nägot n ä r m a r e .

(6)

Slenkammargraven vid West Kennet är belägen i den trapetsformiga tånghögens östra kortända och beslår av en av massiva stenblock byggd konstruktion med fem kamrar, som öppnar sig mot en axialt löpande gång. Framför denna ligger en halvrund förgård med flankerande fasad pä norra och södra sidan. Författaren avstår från att närmare klassificera graven, ulan rubricerar den enbart som stenkammargrav.

Som typ ansluter sig West Kennet emellertid till liknande gravar inom Sevcrn-ColswoId-gruppcn, vilka i sin tur påminner om en del gravar i södra Bretagne och vid Loire-mynningen. Enligt den franska nomenklaturen rubriceras dylika former med rälla som avancerade gånggrifter, vilket också borde gälla deras engelska varianter.

Det intressanta med den aktuella undersökningen var att utgrävarna kunde konstalera, atl både kamrarna och gången var avsiktligt fyllda från golv till tak huvudsakligen med kalkstensflis, jord samt flis av grov sand- slcnsbergart. 1 fyllningsmaterialet, särskilt i dess bottenlager, som täckte skeletten pä kamrarnas golv, påträffades föremål från olika, respektive ollktidlga kullurgrupper, främst i form av krukskärvor. Den vertikala och laterala distributionen av skärvorna (härrörande frän sammanlagt ca 250 kärl, dels av Peterborough- med dess olika undergrupper, dels av Rinyo- Clacton- och klockbägarekeramik) talar enligt Piggott för att alla fynd

— med undantag för fynden tillhörande Windmill Hill-kulturen, som ej återfanns i fyllningen men ihop med de primära gravläggningarna på kam- margolvet — har kommit in i graven vid en engångsfyllning av densamma.

Förutsättningen för detta torde vara att dessa artefakter (keramik, flint- föremål, pärlor, djurben m. m.) i fyllningen är alt betrakta som offer, gjorda under århundradena i nägot slags temporärt repositorium (vars spär man ännu ej påträffat), men som varit avsedda att överföras till graven vid dess slulliga försegling. Detta är onekligen en frestande slutsats. Be- träffande fyndförbällandena i cn del nordiska gånggrifter, där en avsiktlig kammarfyllning konstaterats, synes en dylik förklaring ocksä ibland ligga nära till hands, fast med ännu längre gående konsekvenser: nämligen alt även cn del döda först gravlagts i ett temporärt repositorium. Detta skulle då kunna förklara varför delar av ett och samma skelett (om äldre upp- gifler därom är riktiga) ibland påträffats dels i skilda delar av gravkam- maren, dels i olika höjdlägcn. 1 viss mån kunde detta påslående kontrolleras genom en undersökning av skeletlmaterialet från den på hösten 1962 under- sökta Rössbergagånggriften i Torbjörntorp, Västergötland. Den nämnda graven har enligt en preliminär osteologisk undersökning innehållit rester efter ca 40 individer, vars skelettdelar påträffats under för incgalilgravfyncl sedvanliga förhållanden.

Alt döma av de yngsta daterbara föremålen i West Kennet torde fyndens överföring från ett förmodat repositorium och gravens försegling ha inträf- fat omkring mitten av det andra årtusendet före vår tideräkning, dä också cn falsk ingång av två resta stenar byggts. Detla innebär att graven varit i bruk bortåt 1000 år, men under alla omständigheter mer än 500 år, att

(7)

d ö m a av de äldsta fynden. Denna datering gäller även fynden i gravfyll- ningen, vilket således ger en m y c k e t läng tidsepok för u p p r ä t t h å l l a n d e av en tradition med offer i en f ö r m o d a d kullbyggnad med det ovan n ä m n d a slutmålet.

E n a n n a n iakttagelse, som h a r räckvidd u t a n f ö r West Kennet, ä r att p r a k t i s k t taget alla skelelt (som fanns i fyra k a m r a r , vilka dessutom var intakta) var i n k o m p l e t t a pä elt sätt, som ej k a n anses bero p å alt cn om- o r d n i n g och städning f ö r e k o m m i t i graven u n d e r förhistorisk tid (varvid t. ex. skallar blivit placerade längs k a m m a r e n s b o r t r e vägg, alltså ett för- h å l l a n d e som ibland iakttagils även inom a n d r a megalitgravsprovinser, bl. a. i Sydskandinavien).

Enligt den a n a t o m i s k a r a p p o r t e n av L. H. Wells (Appendix I) h a r del f ö r e k o m m i t avsiktligt a v l ä g s n a n d e av vissa skelettdelar, särskilt skallar och långa cxtremitelsben. I detla s a m m a n h a n g förtjänar alt n ä m n a s förekomsten av fragment av m ä n n i s k o s k e l e l t — särskilt rikligt skallfragment — i W i n d - mill H i l l k u l l u r e n s " c a u s e w a y e d c a m p s " . Enligt Isobel Smith ä r dessa ej vittneabörd om k a n n i b a l i s m u t a n om riter, som o m f a t t a d e a n v ä n d n i n g av skallar och a n d r a ben tagna från g r a v a r n a . Fallet West Kennet visar alt avlägsnandet av vissa skelettdelar från graven h a r förekommit även senare ä n u n d e r W i n d m i l l Hill-kulturen.

Fyllningen av k a m r a r n a och gången i West Kennet är i n g a l u n d a cn unik företeelse på de Brittiska ö a r n a . Det finns gott om l i k n a n d e exempel, e h u r u det också finns s ä k r a bevis pä att inte alla s l e n k a m m a r g r a v a r blivit fyllda före deras slutgiltiga försegling. Ifråga om fyllningens a r t e f a k t r i k e d o m står West Kennet d ä r e m o t i täten inte b a r a inom Severn Cotswold-gruppen u t a n även i jämförelse med a n d r a o m r å d e n p å de Brittiska ö a r n a och megalitgravsprovinser i Västeuropa. S k i l l n a d e r n a i f ö r h å l l a n d e n a i detta avseende mellan olika g r a v a r inom en och s a m m a mcgalitgravsprovins torde b a berott p å lokala sedvänjor hos grupper, som e h u r u u t a n f ö r mega- litkulturen a n v ä n t sig av r e d a n befintliga s l e n k a m m a r g r a v a r . Men en del olikheter inom en och s a m m a provins k a n bero p å och h a r också säker- ligen sitt u r s p r u n g även i den p r i m ä r a m e n tydligen inle uniformt utfor- m a d e gravritualen. Genom Piggotls u n d e r s ö k n i n g av W e s t Kennet h a r nya aspekter vunnits för tolkningen av fyndförhällanden i megalitgravar.

Lili Kaelas

K. H. J A C O H - F R I E S E N (f), Einfiihrung in Niedersachsens Urgeschichte. II. Teil, Bronzezeit. 4:e upplagan. Bearbetad av G. Jacob-Friesen. Hildesheim 1963.

184 s., 14 pl. och 186 textfigurer.

Är 1931 u t k o m "Einfiihrung in Niedersachsens Urgeschichte" av K. H. Jacob- Friesen, en u t m ä r k t översikt som rönte stor uppskattning. E n tredje upplaga k o m 1939. Den omfattade 308 sidor, varav b r o n s å l d e r n utgjorde 62 sidor.

(8)

Ar 1959 följde den fjärde, helt omarbetade och u t ö k a d e upplagan av sten- åldersavsnittet och 1963 del två, "Bronzezeit". Den nya delen h a r bearbetats av K. H. Jacob-Friesens son, dr Gernot Jacob-Friesen, och omfattar 184 sidor.

Den ursprungliga texten utgör blott k ä r n a n i den nya upplagan. Boken h a r ä n d r a t k a r a k t ä r , i stället för översikten över Niedersachsens förhistoria får vi n u en jämförelsevis omfattande h a n d b o k . Gernot Jacob-Friesen ä r själv en framstående bronsäldcrsforskare och h a n s bearbetning ä r full av värde- full s a k k u n s k a p .

Inledningen b e h a n d l a r metallens förekomst och tekniken att gjuta brons.

Därefter beskrivs den tidigaste bronsålderns föremälstyper och gravformer, några märkliga fynd och fyndplatser, såsom kultplatsen i Rothestein-grottan och den å r 1952 funna skålgropsstenen vid W i e r s h a u s e n , p å vilken låg ett dolkblad och en nål av b r o n s . P å samma sätt följer en systematisk beskrivning av den äldre b r o n s å l d e r n med den särpräglade Liineburger- eller Ilmenau- krelsen i centrum samt av den yngre bronsåldern. Till skildringen h ö r en mängd u t m ä r k t a illustrationer.

I sammanfattningen framhåller G. Jacob-Friesen, att det k a r a k t ä r i s t i s k a för Niedersachsens bronsålder ä r mångfalden av " F o r m e n k r e i s e " . Under den tidigaste b r o n s å l d e r n utgör Niedersachsen k ä r n a n i Sögeler-kretsen men i sydöstra delen d o m i n e r a r inflytandet från Aunjetitz-kulturen. Under äldre bronsåldern framträder främst Limeburger-krctsen runt Ilmenau men också det n o r d i s k a inflytandet mellan Elbes och Wescrs mynning, inverkan frän den sydtyska höggravskulturen i söder och från den stora nordvästeuropeiska kreisen i väster. Under yngre b r o n s å l d e r n utbildas en egen formkrets i E m s - Weser-området, den nordiska kullurens inslag blir starkare, från Mellantysk- land k o m m e r Lausitz-kullurens inflytande och i söder m ä r k s beröringen med sydtysk urnefältkultur. Boken avslutas med en litteraturförteckning till varje kapitel.

De olika upplagorna av detta arbete återspeglar forskningens framsteg och fyndens ö k a n d e antal under de sista trettio åren. Men verkets uppläggning är fortfarande d e n s a m m a . K. H. Jacob-Friesen betonade redan i den första upplagan och ä n n u kraftigare i den sista, att formläran, "die F o r m e n k u n d e " , är grunden för allt förhistoriskt arbete. Men formstudierna får inte bli själv- ä n d a m å l , de är endast ett medel, säger h a n . Med denna utgångspunkt får m a n en klar och lättförståelig framställning av materialet. E n invändning måste göras. I sin strävan efter överskådlighet h a r författarna alltid framlagt en lösning av det problem som framställs. Därigenom ger m a n cn åtminstone bitvis falsk bild av h u r säker vår k u n s k a p ä r om förhistorien. Skildringen läggs n ä s t a n alltid fram såsom en löpande följd av säkra fakta u t a n alt m a n får en känsla av h u r full av problem utvecklingen ofta är.

Ett exempel på della finns på s. 344, d ä r förf. refererar E. Sproekhoffs uppfattning, att den yngre b r o n s å l d e r n s h ä n g k ä r l utvecklat sig u r den äldre b r o n s å l d e r n s bälledosor under efterbildande av de importerade guldskålarna eller de drivna b r o n s s k å l a r n a . Förf. n ä m n e r inte, ej heller i litteraturförteck- ningen, att M. Orsnes i Aarbeger 1958 publicerat en stor uppsats, som bl. a.

P

(9)

b e h a n d l a r just denna fråga. Efter en n o g g r a n n u n d e r s ö k n i n g k o m m e r Orsnes till resultatet, att den yngre b r o n s å l d e r n s h ä n g k ä r l utvecklade sig ur en särform av den äldre b r o n s å l d e r n s bältedosor i ett p r o d u k t i o n s o m r å d e inom Viborg, Älborg och Randers amt. Eftersom Orsnes' härledning är minst lika trolig som Sproekhoffs, så finns det anledning att uttrycka sig försiktigare än G. Jacob-Friesen gör.

Ett a n n a t exempel, d ä r bristen på diskussion är verkligt allvarlig, är frågan om Ems-Weser-gruppen under yngre bronsåldern, s. 326 ff. Ems-Weser- gruppen h a r urskilts av Sprockhoff men K. Tackenberg h a r 1951 i festskriften till Schwantes rätt h å r t kritiserat Sproekhoffs f r a m h ä v a n d e av denna grupp.

Tackenberg visade, att det i själva verket är mycket fä typer, som är k a r a k - täristiska för området. Det är en stark kontrast mellan den väl utbildade Liineberger-kretsen under äldre b r o n s å l d e r n och den svagt företrädda E m s - Weser-gruppen under yngre bronsåldern. De b å d a k r e t s a r n a eller grupperna är inte likställda och kan inte ha haft samma innebörd. Tackenbergs uppsats är inte n ä m n d i litteraturförteckningen.

Man k a n naturligtvis ha delade meningar om, h u r en s å d a n h ä r bok skall läggas upp för att tillfredsställa både lekmän och fackmän. Personligen anser jag det inte vara en svaghet i framställningen att visa, h u r svårlösta m å n g a frågor är och h u r olika meningar arkeologer ofta h a r om s a m m a material.

När m a n låter formbeskrivningen la så stort u t r y m m e som här, så riskerar m a n ocksä alt de stora linjerna i utvecklingen skyms u n d a n . Visserligen av- tecknar sig inflytandet från a n g r ä n s a n d e k u l t u r o m r å d e n tydligt vid den nog- g r a n n a typgenomgången men samtidigt skjuts den ekonomiska utvecklingen i b a k g r u n d e n . Det iir betecknande, att de olika k u l t u r g r u p p e r n a s fornsaks- inventarium noggrant beskrivs men att o r s a k e r n a till atl de olika g r u p p e r n a u p p s l å r och försvinner inte diskuteras. Detta är en svär uppgift men också så väsentlig, att m a n inte alldeles kan lämna den åt sidan. E n grundförut- sättning för aft m a n skall förslå ett o m r å d e s förhistoriska utveckling är, att m a n med k a r t o r visar de naturliga förutsättningarna för bebyggelse vid olika tider. Områdets geografiskt-ekonomiska betingelser är naturligtvis alltid av- görande. Ingen s å d a n k a r t a finns i boken, varken i den sista upplagan eller i de tidigare. Dessutom skulle några k a r t o r göra det lättare för läsaren att orientera sig. Den enda orienteringskarta, som finns i del II, visar Liineburger- gruppens utbredning.

Man k a n förstå, att G. Jacob-Friesen k ä n t sig b u n d e n av den uppläggning boken alllid haft och arbetet h a r också i det skicket mycket stora förtjänster.

De h ä r framförda i n v ä n d n i n g a r n a står mer som ett diskussionsinlägg om h u r m a n skulle k u n n a skriva en förhistoria, d ä r m a n visserligen stöder sig pä formanalyser men ocksä låter landets näringsgeografiska förutsättningar och förbindelseleder t r ä d a fram. Bokens stora värde ligger i rikedomen pä upp- gifter, alt den är lättöverskådlig och att den k a n läsas av både lekmän och fackmän. Niedersachsens läge som en s k ä r n i n g s p u n k t för inflytelser från både n o r r , söder, öster och väster gör o m r å d e t särskilt intressant och viktigt.

Evert Baudou

(10)

NOTES AND REVIEWS

A F i n d in a J ä m t l a n d Lake. L. Cedersciiiöld describes a neck-ring found by a fisherman in deep water in the Fullsjö lake in the J ä m t l a n d parish of Borg- vallnet. The ring is only a fragment and is greatly worn, but the twisting or possibly the grooving runs in the same direction all tbc way round. 11 is of a type which was c o m m o n in central and southern Sweden in the laler Bronze Age. Only one metal a r t i d e from the Bronze Age has previously been met with in J ä m t l a n d , viz. a small, damaged dagger blade from the parish of Revsund.

The Fullsjö find may be a sacrifieial offering like the majority of the Bronze Age neck-rings found in m o r e soulherly areas. They were deposited in lakes and watercourses and have been connected by scholars wilh the w o r s h i p of a fertility goddess. In this case, the neck-ring would not only indicate trade connections wilh tbc soulh but also that southern Scandinavian religions ideas had become populär right up to J ä m t l a n d . However, it is also possible that it was washed oul into tbc lake by erosion. In that case, it may have belonged to a dwelling-place of a kind not u n c o m m o n in Norrland, containing material of mainly Stone Age character but with isolated metal a r t i d e s .

Svenska Fornminnesföreningen 1962. A report on the activities of the Swedish Archeological Association in 1962.

Svenska Arkeologiska Samfundet 1962. An account of the activities of tbc Swedish Archeological Society in 1962.

S. Kaelas reviews Stuart P i g g o t f s exemplary publication of his investigation of the long b a r r o w with the stone-chamber grave at West Kennet in Wiltshire, England. This is one of the most important contributions which English archaeological research h a s m a d e in recent years t o w a r d s elucidating a n u m b e r of difficult problems connected with megalithic burial customs. By his scrupulous observation of the circurastances of finds at West Kennet, the a u t h o r has gained us new sidelights on their interpretation, sidelights which are also valid outside lhe British Isles. Amongst the book's positive excellences, besides an a b u n d a n t pictorial documentation of the investigation, are the four special reports on the skeletons, teeth, b u r n t bones and animal bones found in the grave.

R. Indreko's review of a work by L. J. Janits (Jaanits), "Neolithie and Early Metal-Age Dwelling-places on the Emajögi E s t u a r y " , is posthumously p u b - lished.

T h e landscape, fishing, hunting and farming, the ecological situation, social and ethnographie problems stratigraphy and archaeological finds are discussed

(11)

N O T E S A N D R E V I E W S

in J a a n i t s ' book. Early " c o m b " pottery was not hilherto k n o w n in Esthonia.

Early "textile" pottery a p p e a r s for the first lime too. J a a n i t s connecls it wilh lhe Fatjanovo culture. Many of the bone a n d stone tools show conlinuity from lhe Kunda culture. At the beginning of the Metal-Age the people started farming and callle-breeding. The finds show Ihat there was commercc with Karelen, Finland, lhe W a l d a i lerritory, Lithuania and Western Prussia.

T h e reviewer does not find chapter IX, "The question of the ethnographie background of the people" very scientific. J a a n i t s gives some unconfirmed examples and comparisons. He has been m u c h influenced by the Russian scientist, A. J. Brjusov, w h o thinks that every cultural detail in eastern E u r o p é can be derived from the east. J a a n i t s tries to show that the Kunda- culture bad its origin in the east, though it is k n o w n Ihat the same cultural p h e n o m e n o n existed in Eastern Prussia as early as the end of lhe Pahcolilhic period.

The population must have been sparse över a väst lerritory depending on lhe ecotypical situation of hunting and fishing, into which elements of a foreign population could not penetrate very m u c h . It is possible to conclude from archaeological material that the basic cultural complex, together with lhe ethnographie unity, came from the soulh-east of E u r o p é . W h e n it spread lo lhe eastern E u r o p e a n foresfs and to the eastern Baltic lerritory the culture adopted several practical types of tools, m a d e of bone and h o r n , from the western and central parts of E u r o p é . The tribes were not very influenced by the ethnological groups in these territories. Typical, western, flint tools are missing in the Kunda culture, however.

E n d i n g his review, I n d r e k o refutes some a r g u m e n t s in the introduclion lo J a a n i t s ' book and sets it in its historical and scientifical context.

Evert B a u d o u rewievs lhe fourtb edition of K. II. Jacob-Friesen's "Ein- fiihrung in Niedersachsens Urgeschichte", P a r t 2 "Bronzezeit", which has been revised and enlarged by Dr. Gernot Jacob-Friesen. T h e book has great merits because of its careful scruliny of the types of archaeological relics and sepulchral forms. Al the same lime the importance of Niedersachsen as a point of interseclion of influences from north, south, east and west is emphasized.

Some m a p s showing lhe n a t u r a l qualifications of the area for settlement would have been welcomc. Generally the geographic-economic conditions could have been heller accentualcd. T h e discussions a r o u n d some of the more essential problems might also have been indicated. —• In spite of these objec- tions this w o r k is an excellent h a n d b o o k for the Bronze Age of Nieder- sachsen, rich in detail, but neverlheless casily surveyable.

News. Information is given about certain items dealt with at the meetings of the Royal Academy of Letters, History and Antiquities; grants from the Humanislic Research Council; rebuilding of old o r g a n s ; p a r t i d p a t i o n in inler- national exhibitions.

(12)

LITTERATUR OCH KRITIK

K. W A L L E R , Der Urncnfrlcdhof in Wehden, Die Urnenfriedhöfe in Nieder- sachsen. Band 4, 1961.

W . W E G E W I T Z , Die Urnenfriedhöfe von D o h r e n und Daensen im Kreise Har- hurg, Band 5, 1961, W . W E G E W I T Z , Der Urncnfriedhof von Ehestorf- Vahrendorf im Kreise H a r b u r g aus der vorrömischen Eisen- und der älteren römischen Kaiserzeit, Band 6, 1962.

Serien Die Urnenfriedhöfe in Niedersachsen planerades från början som ett s a m m a n h ä n g a n d e helt och dess målsättning angavs i S c h u c h h a r d t s förord lill det första bandet, som utkom 1911. Avsikten var att utge fyra band, som skulle upptaga gravfältsmaterial inom o m r å d e t fördelat på fyra tidsavsnitt:

äldre j ä r n å l d e r , r o m e r s k kejsartid, folkvandringslid (sächsisch) och mero- vingertid (fränkisch). De tre första b a n d e n följde planen men utgavs i ojämn följd med flera häften. Rikedomen på gravfältsmaterial inom o m r å d e t och en ökad aktivitet för publicering av detta h a r under senare år medfört en förändring av den ursprungliga uppläggningen av serien. Arbcitsgemeinschaft fiir Sachsenforschung, som med Karl Waller som initiativlagare bildades 1951, h a r bl. a. bidragit till denna aktivisering. Avgörande för en omlägg- ning blev att materialet i mänga fall ej gick att inpassa i det givna schemat.

Vissa av brandgravfällen visade sig omfatta längre tidsavsnitt, varför den planerade uppdelningen var opraktisk och omöjlig att i praktiken genom- föra. Den naturliga formen för serien blev därför en säväl tidsmässigt som innehållsmässigt o b u n d e n följd med band i löpande n u m m e r .

Det första utgivna arbetet (band 4) efter d e n n a medvetna omläggning av p r o g r a m m e t är Karl Wallers publikation av fynden från gravfältet vid Wehden, beläget inom det ur arkeologisk synpunkt synnerligen intressanta kustområdet vid Nordsjön. Boken a n k n y t e r i format ä n n u till de tidigare banden i serien.

Wallers arbete upplager etl inledande kapitel med redogörelse för grav- fältets läge och för äldre fynd i trakten. Stenåldern är endast torftigt repre- senterad. Den enligt fynden (skelett- och bandgravar) rikare bronsåldern ger dock ingen reell b a k g r u n d till det av Waller publicerade gravfältsmaterialet, då m a n inle h a r någon möjlighet att se kontinuiteten fram över förromersk j ä r n å l d e r och äldre romersk lid. Författaren lägger en viss vikt vid läget som en förutsättning för den bebyggelse, till vilken gravfältet hört. Då delta legat pä cn halvö (Geestomrädet) med strandlinjen i omedelbar närhet, r ä k n a r författaren med att vattenvägarna haft stor betydelse för handel och sam- färdsel. Ännu större intresse får denna frågeställning, om m a n a n k n y t e r den till resultaten av den inom Nordsjöns k u s t o m r å d e n under senare år intensivt och systematiskt bedrivna forskning, vilken som främsta objekt h a r W u r t a n - läggningarna vid F e d d e r s e n Wierde. Den i s a m b a n d d ä r m e d utförda, noggranna geologiska undersökningen h a r klarlagt samspelet mellan vattenförhållandena och bebyggelsens art och blomstring. Om man ser gravfältet i detta vidare perspektiv, får materialet ökad betydelse.

(13)

I ett a n n a t avsnitt redogör förfallaren ingående för omständigheterna kring upptäckten av gravfältet och för utgrävningarnas förlopp. Redogörelsen h a r elt forskningshistoriskt intresse och ger samtidigt elt klart intryck av mate- rialets status ur vetenskaplig synvinkel. Waller p å p e k a r , att gravfältet upp- läckls för tidigt. T i d p u n k t e n var 1880. Tillvaratagandet av u r n o r n a och utgrävningar skedde utan att m a n i n ä m n v ä r d grad beaktade fyndsamman- hangcn. Drivkraften var i första h a n d önskemålet alt öka samlingarna.

Historiskt intressant är den återgivna skildringen av Custos C. Köhlers resa från Hannover till W e h d e n för att avhämta ett antal urnor. Denna berättelse lämnar även vissa k o n k r e t a upplysningar om gravskicket. Man får veta, att de flesta u r n o r n a ej innehöllo gravgods. Det gravgods, som förekom, var enkelt såsom p ä r l o r samt fragment av brons och j ä r n och endast i undanlagsfall värdefullare föremål såsom en sax och 13 st. m y n t av "tydlig prägling".

Urnor och gravgods fördes i olika etapper lill Hannover och infördes där i museets katalog utan att de slutna f y n d s a m m a n h a n g e n beaktades. Fynden ha tidigare blott kort o m n ä m n t s i Alterthumer der Provinz Hannover, d ä r man får upplysningen, alt gravfältet upptäcktes 1880 samt att ca 600 u r n o r tillvaratogs under åren 1881—91.

Omständigheterna visa, att m a n inte h a r rätt att vänta sig ett material, som fyller vanliga vetenskapliga krav. Dess k a r a k t ä r blir b e s t ä m m a n d e för bearbetningen. Det rör sig huvudsakligen om gravurnor, och denna keramik behandlas i ett särskilt avsnitt. Därvid anläggas helt lypologiska synpunkter, och med denna metod göres med utgångspunkt från formen en indelning i sju olika grupper, vilka b e r ä k n a s täcka ca 300 år fram till ca 500 e. K., då gravfältct synes ha övergivits. Den k n a p p h ä n d i g a redovisningen av det stora materialet med detta förhållandevis fast uppskisserade slutresultat inger en känsla av osäkerhet, eftersom formstudiet inte kan a n k n y t a s till en på fynd- kombinationer g r u n d a d indelning. Gravgodset k a n endast ge en allmän före- ställning om vilken tidrymd gravfältet omfattar.

Då k e r a m i k e n är rikt ornerad med olika kombinationer av stämplar, vulster och linjer, skulle i det stora materialet föreligga möjlighet till cn viss stilistisk och teknisk bearbetning med utgångspunkt från o r n a m e n t i k e n . Författaren avstår helt frän en s å d a n behandling. Eftersom materialet är så omfattande, hade den säkert k u n n a t belysa frägan om tillverkningsförhållandena.

Katalogen ger en god överblick över materialet i olika museer och dess situation. Den kompletteras med 51 planschsidor i teckning. Av dessa upplaga 41 lerkärlen, alla utförda i enkel konturteckning med angivande av o r n a m e n t e n . Tekniska detaljer t. ex. kärlväggcns tjocklek finnas ej införda i planscherna. Storleksförhållandena ä r o ej hell fasta men kompletteras med måltangivclser i katalogen. De återstående planscherna upptaga teckningar av gravgods, vilket i övrigt endast behandlas katalogmässigt.

Man kan som helhet säga, atl författaren ställt sig uppgiften alt göra en kalalog över gravfällsmalerialet från W e h d e n för att föra in det i den vetenskapliga diskussionen. Katalogen h a r försetts med k o m m e n t a r e r beträffande gravfältets läge, utgrävningarnas historia och författarens syn på det kera-

(14)

miska materialet. Utan direkt s a m m a n h a n g med dessa avsnitt omfattar boken en översikt över W e h d e n e r F l u r n a m e n av Benno Eide Siebs och cn behandling av den agrara utvecklingen av byn W e h d e n av K. Bohlen. Den senare ger en intressant överblick över j o r d f ö r h å l l a n d e n a i W e h d e n från medeltid till våra dagar.

Till en östligare del av området mellan Elbe och Weser föra de två följande b a n d e n i serien. Båda ha författats av Willi Wegewitz och upptaga gravfälts- material frän förromersk och romersk tid, framgrävt inom h a n s speciella ar- betsområde, Kreis Harburg.

Band 5 b e h a n d l a r material från två gravfält, Dohren och Daenscn. Under- sökningarna utfördes åren 1951—56 och framtvingades av bebyggelse och j o r d b r u k e t s intensifiering. P r o g r a m m e t för publikationen är klart uttryckt.

Författaren avser att göra en materialpublikation. Den ingår som ett led i en serie publikationer av denna art, vilka senare k o m m a att följas av ell på problembehandlingen inriktat arbete.

Gravfältet vid D o h r e n bestod av ett antal låga högar och mellan dessa flat- m a r k s g r a v a r . På vissa ställen funnos stensättningar u t a n direkt samband med gravarna, och författaren tolkar dessa som kultplatser. Några otvety- diga belägg för denna tolkning förefinnas emellertid inte. Äldst ä r o gravarna i högarna. De tillhöra Wessenstedt-avsnittet och följes tidsmässigt av flat- marksgravar, vilket dock inte är någon ny gravform. Med Jastorf b u p p h ö r gravfältet att a n v ä n d a s .

F ö r f a t t a r e n lägger stor vikt vid olika detaljer i gravanläggningarna. Urnorna stodo merendels i stenpackningar och hade täckslenar. Ibland lågo brand- rester även utanför u r n o r n a . Gravkärl av organiskt material synas i vissa fall ha funnits. Bikärl förekomma. Gravgåvor av metall ä r o påfallande ofta endast företrädda av fragment, ett förhållande som tolkas som avsiktligt för aft spara metall. Metallen kan ha insamlats för omsmältning. Urvalet av gravgåvor h a r bestämts av så fasta regler, att m a n kan tala om sedvänjor.

Man finner utom bikärl bältehakar, fibulor, nålar, hals- och armringar, finger- och örringar samt spiralsmycken.

Wegewitz anser, att Dohren är ett gravfält uteslutande för kvinnor. Där- med skulle den uppdelning i manliga och kvinnliga gravfält, som m a n i senlaténe och kejsartid k a n iakttaga, föreligga r e d a n i Jastorfmalerialet och vara ett indicium för befolkningskontinuilet inom området. Med h ä n s y n lill den förhållandevis lilla procenten gravar med gravgods k a n m a n ifrågasätta, om gravgodsets k a r a k t ä r kan anses vara tillräckligt som bevis för alt de båda könen gravlagts p å olika fält. E n a n n a n möjlighet, som i delta fall inte ut- nyttjas, vore en bestämning av de gravlagdas kön genom analys av ben- materialet. Så länge en s å d a n ej genomförts, är materialet ej lill fullo utnyttjat. F r å g a n om betydelsen av skillnaden mellan gravar med och utan grav- gåvor beröres utan att behandlas m e r a ingående. Detsamma gäller det viktiga problemet om lerkärlstillverkningen.

F ö r f a t t a r e n k o m m e r avslutningsvis in på o r s a k e r n a till gruvfältets upp-

(15)

h ö r a n d e och b e t o n a r därvid, att exempelvis klimatets förändringar k u n n a ha bidragit till förskjutningar i bebyggelsen.

I enlighet med den angivna programförklaringen framlägges en noggrann fyndförteckning och cn till denna fogad tabellarisk uppställning av fynden.

Till denna h ö r ett väl presenterat illustrationsmaterial.

F y n d e n från D o h r e n kompletteras av materialet från Daensen därigenom, att della senare fält delvis h a r yngre material än Dohren. Då Daensen endast är partiellt undersökt (år 1959) och materialet inte omfattande, k a n m a n dock inte draga några vittgående slutsatser med utgångspunkt från de ut- grävda g r a v a r n a s datering. Så vitt m a n k a n se, äro de äldsta fynden Jastorf a; Jastorf b är väl belagt och d e t s a m m a gäller Jastrof c. Även Ripdorf före- kommer. Olika typer av bältehakar, n å l a r m. m. ge datering. Även detta fält tolkas som elt kvinnogravfält.

Fyndförteckning och tabeller äro liksom för Dohren omsorgsfullt gjorda.

Illustrationerna för b å d a gravfälten upptaga sammanlagt 42 planschsidor, varav 18 i teckning. Illustrationerna ge upplysning om godstjocklek och storleksförhållandena.

Det i band 6 publicerade materialet frän Ehestorf-Vabrendorf tillhör Senlaténe och kejsartid. Det gäller ett från början mycket stort gravfält.

vilket delvis blivit skadat. De senare g r a v a r n a lågo i anslutning till en brons- åldershög, som delvis förstördes redan 1892 i s a m b a n d med uppförandet av nägra byggnader. E n del av gravfältet utplånades 1906—1911 (norra delen).

F r å n detta o m r å d e tillvaratogs endast ett mycket begränsat material, bland annat cn importerad bronskittel, men enligt uppgift ha ca 500 u r n o r på- träffats. Under sista världskriget fann m a n vid militära arbeten några u r n o r inom området och 1942 företogs cn mindre utgrävning. Då gravfältet genom dessa senare fynd åter blivit aktuellt, genomfördes åren 1951—53 en plan- mässig undersökning, som frilade 995 gravar, ö v e r s i k t s p l a n e n över fältet ger en god bild över den stora fyndtätheten och gravfältels omfattning.

Vid undersökningen genomgrävdes resterna av bronsåldershögen, vars olika byggnadsperioder k u n d e klarläggas. Det r ö r d e sig om en anläggning med flera gravar från äldre bronsålder. Gravfältet visar tidsmässigt ingen direkt fortsättning. Det n ä r m a s t yngre materialet tillhör nämligen äldre järnålder.

Man k a n inte se någon klar successiv utbyggnad av gravfältet som helhet.

Gravarna från förromersk tid ligga blandade med de till romersk tid daterbara.

F ö r f a t t a r e n lägger vikt vid förändringar av gravformen. J a s t o r f u r n o r n a ä r o oftast omgivna av stensättningar samt täckta av skålar och täckstenar. Ripdorf- avsnittcts gravar ha d ä r e m o t sällan stensättningar eller gravgåvor. E n intressant iakttagelse är att träskålar i vissa fall funnits över u r n o r n a . Med Seedorfavsniltet började gravgodset på nytt u p p t r ä d a . Bland fynden m ä r k a s fibulor av mellan- och senlatenetyp samt vapen. Keramiken är såväl form- mässigt som beträffande o r n a m e n t e n karakteristisk. " T r i c h t e r u r n e n " äro vanliga och av former som återfinnas pä a n d r a gravfält i trakten. Författaren skisserar en s a m m a n h ä n g a n d e serie, som bakåt a n k n y t e r till former i

(16)

Jastorf-Ripdorf och som efter Kr. f. fyller den äldre romerska tiden. Behand- lingen av k e r a m i k e n visar författarens stora förtrogenhet med detta material inom det o m r å d e , d ä r h a n under en lång följd av år med outtröttlig energi företagit omfattande utgrävningar. Med tillfredsställelse k o n s t a t e r a r man, att h a n betonar, att gravfältskeramikens enhetlighet beror på ett för ändamålet medvetet urval av den keramik, som använts av befolkningen. Denna synpunkt är av stor betydelse för frågan om i vad m å n gravkeramiken är re- presentativ för helhetsbilden. Trots att Wegewitz till mycket stor del sysslat just med gravfältsmaterial, h a r h a n visat sig ha blick för sambandet mellan delta och boplatsmatcrialet.

Inte mindre än fyra importerade metallkärl ha påträffats som gravkärl. Av dessa tillhöra två kategorien med j ä r n k a n t . F i b u l a k o m b i n a t i o n e r ge date- ringen, och m a n k o n s t a t e r a r på nytt företeelsen, att fibulor av mcllanlaléne- schema ligga sent i förromersk j ä r n å l d e r . De två a n d r a importkärlen äro unika för det fria Germanien. Det är därför av stort värde alt även dessa ä r o d a t e r a d e genom fyndkombinalioner.

I elt k o r t a r e avsnitt behandlas h u v u d g r u p p e r n a av gravgåvor. Dessa ut- göras huvudsakligen av tillbehör till d r ä k t e n samt vapen, alltså den person- liga utrustningen. Det för de tidigare b e h a n d l a d e gravfältcn karakteristiska förhållandet, alt gravarna ofta endast innehålla fragment av gravgåvorna, gäller även m o t s v a r a n d e material på Ehestorf-Vahrendorf. Gravfältet är som helhet vad beträffar gravskick och material av samma k a r a k t ä r som en rad a n d r a fält inom området.

Behandlingen av de olika avsnitten följer det av författaren givna schemat att i första h a n d presentera en materialpublikation. Därav följer, att de syste- matiska fyndförteckningarna upptaga förhållandevis stort u t r y m m e . Fynd- förteckningen ger även k o r t a fakta om gravarnas k a r a k t ä r och lill della ansluter sig cn tabellarisk översikt samt 64 planschsidor med goda illustrationer.

Möjligen saknar m a n en översiktskarta över de olika gravfältens läge.

Genom Wegewitz' i s n a b b följd utgivna materialpublikationer, som säkert snart k o m m a att följas av flera, får m a n möjlighet att överblicka materialet i elt synnerligen fyndrikt och därtill intensivt utforskat o m r å d e . Wallers arbete med material från k u s t o m r å d e t vid Nordsjön ger en a n n a n sida av del betydelsefulla arkeologiska materialet från området mellan Elbe och Weser.

Med den ändamålsenliga uppläggning, som serien nu fått, kominer den säkerl hastigt alt växa.

Berta Stjernquist

MARTIN OLSSON. Kalmar slotts historia. Del II A. Tiden frän 1300-lalels mitt till 1611. Del II B. Register och planscher. W i t h an English S u m m a r y . Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm 1961.

663 sid. j ä m l c 48 sid. planscher.

(17)

I första delen av sitt m o n u m e n t a l a arbete om Kalmar slott gav Martin Olsson en bild av den medeltida borgen s å d a n den k u n d e konkretiseras med hjälp av utgrävningar, m u r u n d e r s ö k n i n g a r och historiska dokument. Volymen, som utkom 1944 och som åtföljdes av ett band med för studiet av slottet grundläggande uppmälningsritningar, lät den gotiska borgen f r a m t r ä d a med överraskande tydlighet och detaljrikedom. Den utgjorde dessutom elt värde- fullt bidrag till k ä n n e d o m e n om den medeltida borgarkitekluren överhuvud- laget.

Den del av den stora byggnadsundersökningen, som nu föreligger, behandlar slottet samt dess och stadens befästningar under senmedeltiden och den äldre Vasatiden. Det är alltså — med all respekt för den medeltida anlägg- ningen •— det konsthistoriskt rikaste skedet i slottets historia, som h ä r varit föremål för Martin Olssons forskningar och studier. Med slora förvänt- ningar tar läsaren del av denna i m p o n e r a n d e undersökning av ett monument, som utgör en hörnsten i den svenska 1500-talskonslens historia.

Man finner snart att författaren gått till väga med en för h o n o m beteck- n a n d e grundlighet. Med stöd av utgrävningar och miirundersökningar samt genom att sälta de därvid gjorda iakttagelserna i s a m b a n d med de ymnigt flödande, samvetsgrant u p p s p å r a d e och tillvaratagna arkivuppgifterna h a r Martin Olsson givit cn utförlig och pålitlig redogörelse för slottets och befäst- ningarnas historia under den långa tidrymd, som framställningen o m s p ä n n e r . Att hans arbete även givit resultat i form av insiktsfulla konserverings- och restaureringsålgärder k ä n n e r alla besökare av Kalmar till, men vad som återvunnits kan också studeras i det rika och välåfergivna bildmaterial, som dels åtföljer texten, dels är s a m m a n f ö r t i en särskild planschdel.

Marlin Olsson är som bekant inle den förste som forskat i Kalmar slotts historia. När det gäller utnyttjandet av arkivens vittnesbörd h a r han haft många föregångare, men i motsats till äldre författare såsom Sylvander, E i c h h o r n och H a h r h a r han på varje punkt prövat de skriftliga uppgifterna inför murverk, sten och snickerier. De arkivaliska källorna h a r h a n Utnyttjat i långt större utsträckning än någon tidigare forskare och han låter också läsarna ta del av dem såväl i text som i noter. Resultatet b a r blivit att för- fattaren k u n n a t skildra byggnads- och inredningsarbetena praktiskt laget år från är. Han h a r därvid k u n n a t avlägsna många missförstånd och rätta många felaktigheter i tidigare framställningar samt ersätta mer eller m i n d r e löst underbyggda hypoteser med klara fakta. Alt del trots allt k o m m e r att kvarstå några dunkla punkter, särskilt n ä r det gäller de konstnärliga inslagen, beror på d o k u m e n t e n s fåordighet.

Marlin Olsson ger i huvudsak följande framställning av slottets historia under det aktuella skedet: Vid 1300-talets början var Kalmar slott en fast borg med toruspäckad ringmur. I väster d o m i n e r a d e det mäktiga Kuretornct med dess portvalv, i nordväst reste sig det mångkantiga Kungsmakstornet, i n o r r det fyrkantiga Vattentornet, i nordost del r u n d a Fångetornct samt i sydost och sydväst de likaledes r u n d a Södra tornet och Rödkullatornel. Innan- för m u r e n hade uppförts flera byggnader, av vilka .salsbyggnaden och fru-

(18)

stugan i n o r r tjänade furstliga b o s t a d s ä n d a m å l . Utanför s y d m u r e n låg Bagar- gården, cn förborg, som emellertid efter sin tillkomst inte spelar någon n ä m n v ä r d roll i slottets byggnadshistoria.

Det första byggnadsföretag, som den nu föreliggande volymen befattar sig med, gäller uppförandet av ytterligare två fyrkanttorn på slottets östra sida, de s. k. Nordöstra och Sydöstra tornen. De k o m till vid 1400-talets mitt samtidigt med att ett stort rektangulärt stenhus i tre våningar över en källarvåning uppfördes intill m u r e n pä borggärdens östra sida. Byggnaden hade i n o r r och söder blindcrade gavlar, som emellertid till största delen försvann, när huset blev föremål för en påbyggnad 1559. Marlin Olsson vill hålla för troligt alt del stora huset uppförts för m a g a s i n s ä n d a m å l eller dylikt och att det ej avsetts för b o s t a d s ä n d a m å l . De skäl han anför härför kan emellertid k n a p p a s t betecknas som s t a r k a — de i n s k r ä n k e r sig till att en ljusöppning mot borg- gården k u n n a t stängas med en u t a n p å m u r e n fäst lucka. Enligt m i n upp- fat luing talar vissa skäl för att huset uppfördes för mera representativa upp- gifter: byggnadens storlek och placering mitt emot slottsporten gav den ett centralt läge på borggården, och de två n ä m n d a tornen, som tillkom samtidigt, är lagda så att de tillsammans med det rektangulära stenhuset bildar en enhet, en direkt motsvarighet till de h ö r n t o r n f ö r s e d d a fasta stenhus, som är karakteristiska för senmedeltiden såväl i D a n m a r k som i Sverige.

I slutet av 1400-talet uppfördes ytterligare ett större rektangulärt stenhus innanför ringmuren, denna gång utmed västra sidan, omedelbart söder om Kuretornct. Byggnaden inrymde bl. a. elt kapell och under Gustav Vasas tid omtalas en stor sal i övre våningen.

E n av Gustav Vasas förslå åtgärder i Kalmar slott var att i början av 1540-talet uppföra en bostadsbyggnad omedelbart n o r r om Kuretornet. Denna s. k. Nya kungsmaksbyggnad fick alltså en placering vid väslra m u r e n mellan den medeltida salbyggnadcn och porttornet. Slottets västra sida blev här- igenom den f ö r n ä m s t a och fick en renässansmässigt symmetrisk disposition med bostadsdel n o r r om Kuretornet och en länga med kyrka ooh festsal söder därom. Kalmar slott erbjuder, vad dess väslra del beträffar, nu cn kort tid en påfallande likhet med Vadstena slott, sådant det utbyggdes på 1550-talet.

Denna jämförelse gör emellertid inte författaren. Han sätter överhuvudtaget mycket sällan in byggnadsverksamheten i Kalmar i dess svenska s a m m a n - hang. Denna Martin Olssons u r a k t l å t e n h e t h a r påtalats av Carl J a c o b Gard- berg i h a n s för övrigt mycket u p p s k a t t a n d e granskning av Kalmarboken

(i Rig 1962, sid. 60 ff). Gardberg e r i n r a r i detta s a m m a n h a n g om riksdagen i Västerås i j a n u a r i 1544 och den betydelse som den rådplägning, som därvid förekom, fick för arbetet med rikets försvarsanläggningar. Gustav Vasas initiativ alt förstärka Kalmar slotts befästningar genom att lägga en yttre vallgördel med låga k a n o n t o r n utanför den medellida r i n g m u r e n —• ett arbete som tog sin början 1545 — b ö r ses mot d e n n a b a k g r u n d och j ä m f ö r a s med liknande företag på a n d r a håll i riket.

Ombyggnaden av själva slottet påbörjades 1553. Arbetet ställdes under ledning av byggmästaren J a k o b Richter (under de första åren även kallad

(19)

snickare). H a n s l a m m a d e från Freiburg. Huruvida d ä r m e d avsågs Freiburg in Breisgau eller den l i k a b c n ä m n d a staden i Schweiz är icke klarlagt och i realiteten av m i n d r e betydelse. Genom den roll, som Martin Olsson tilldelar h o n o m i Kalmar, framträder h a n vid sidan av Anders Larsson Målare som en av de första gripbara byggmästarna i den nya tidens svenska konsthistoria.

Richter förvandlar den medellida riiigmursborgen till ett kringbyggt renäs- sansslott av tysk art med lunga m u r a r , sirliga portaler och en livfull tak- och t o r n a r k i t c k l u r . Några av de första bekväma t r a p p h u s e n i Sverige upp- föres nu, Kungslrappan i en byggnad på insidan av Kuretornet, vars portvalv m u r a s igen, samt D r o t l n i n g t r a p p a n som ingång till gemaken på n o r r a sidan av borggården. De gotiska husen, salbyggnaden och frustugan, rivs och ersattes av nya längor. Borggården kom efter avslutade ny- och tillbyggnader alt omslutas av lika höga, vitputsade f a s a d m u r a r med stickbägiga fönster- öppningar. Slottsbyggnaderna försågs med ett pulpettak mot ringmuren, som erhöll ett enhetligt krön, bestående av en k r a n s av segmentformade p r y d n a d s - gavlar. Tornen försågs med nya spiror och som smycken på de släta m u r a r n a uppsattes kolonnsmyckade portaler, som efter förlagor, h ä m t a d e direkt ur Sebasliano Serlios "Regole generali di a r c h i t e t t u r a " höggs av stenhuggaren Roland Mackle från Mccheln, vilken 1558 inledde en långvarig verksamhet vid slottet.

J a k o b Richter hade anställts av Gustav Vasa men h a n s mest betydande insatser som arkitekt gjordes under de tio år, 1558—1568, då Erik XIV var slottets herre. Under denna tid fick slottet bl. a. sill krön av segmentformade tinnar. Spår av dem finns alltjämt kvar och eu numera försvunnen, av Sylvan- der på sin tid återgiven intarsiabild i Kungsmaket, ger oss en viss föreställ- ning om helhetsintrycket. Motivet h a r av H a h r tidigare k a r a k t e r i s e r a t s som ett typiskt östeuropeiskt renässansdrag, men Olsson visar genom en omfattande exposé alt liknande gavelkrön ofta förekom också i Centraleuropas arkitektur, Det finns icke anledning alt a n m ä l a cn avvikande mening, n ä r Marlin Olsson ger Richter äran av denna effektfulla exteriörutformning.

Däremot föreligger enligt min mening skäl för att inte så reservationslösl som författaren gör ge J a k o b Richter hedern av de serlianska portalerna.

Någon oklarhet beträffande dessa portalers tillkomst föreligger inte efter Olssons omsorgsfulla utredning — de h a r samtliga uppsatts på 1560-talet och utförts av Roland Mackle. I nägot eller några fall h a r vapentavlorna, där de förekommer, nyhuggits några år senare efter J o h a n IILs makttillträde. Efler cn omfattande genomgång av det rika europeiska beståndet av renässans- portaler kan Marlin Olsson slå fast alt Kalmar slotts portaler intar en sär- ställning genom sin direkta anslutning till Serlios förlagor. Det syns endast vara i Sverige, som m a n så Iroget följde de givna mönstren — på a n d r a håll, i [tallen, F r a n k r i k e , Tyskland och Nederländerna — älskade m a n förvisso kolonnmolivct som sådant, liksom man i allmänhet följde bestämda regler, men u t r y m m e t för variationer och kombinationer var obegränsat och den dekorativa utsmyckningen utformades med den rikaste nyansering. De klas- siskt ädla portalerna på Kalmar slott h a r av såväl Marlin Olsson som av