Relativitetsteorin framställer rum och tid som en fastfrusen bild

Futurologin kunde översättas som läran om framtiden, fast någon sådan vetenskaplig "lära"

existerar inte. Här används futurologi som synonym med framtidsstudier och framtidsforskning (futures research). Framtiden existerar inte på samma sätt som mina tofflor jag just nu har på fötterna existerar, eller datorn som jag hamrar på för tillfället. Framtiden är inte ett ting som kan granskas och empiriskt studeras. Det kan inte heller rekonstrueras på det sätt man ibland tänker sig att historien låter sig rekonstrueras, ifall man har tillräckligt med dokument och arkeologiska vittnesbörd från tider som timat. Inom fysiken är dock inte skillnaden mellan framtid och historia så självklar som det verkar för vår subjektiva tidsuppfattnng. Mekanik och elektrodynamik är tom symmetriska vad gäller

"tidens riktning". Relativitetsteorin framställer rum och tid som en fastfrusen bild; "händelser" är blott geometriska skärningspunkter mellan "världslinjer". Det enda som urskiljer tiden från

rumskordinaterna är en teckenegendomlighet hos metriken. Hur detta eventuellt har något med vår subjektiva tidsuppfattningen att göra är en verklig gåta. Faktum är att det finns en påtaglig asymmetri mellan kommande och förfluten tid. Tillexempel kan vi utan alltför stort besvär förflytta oss norrut, österut, uppåt, nedåt, osv,¹ medan våra möjligheter att färdas genom tiden tycks vara ytterst begränsade. Tiden flyter iväg och vi med den hur vi än vill spjärna emot eller tvärtemot forcera framfarten. Tidens irreversibilitet på makroskopisk skala har man ganska god förståelse för på basen av statistiska och termodynamiska argument.

En numera klassisk approach till tidsproblematiken gavs iom Kants "kopernikanska

revolution" inom filosofin. Tiden och rummet betraktades inte längre som egenskaper behäftade med tingen i sig utan som åskådningsformer varigenom medvetandet uppfattar verkligheten. Om vi samtidigt antar, att medvetandet är fysikaliskt betingat och uppkommer i bestämda sorts fysikaliska system, återkommer vi till problemet att förena det fysiko-matematiska tidsbegreppet med den subjektiva tiden.

Hursomhaver med dessa teoretiska spörsmål så förblir tidens enkelriktadhet och framtidens relativa ovisshet ett praktiskt faktum.

***

Enligt klassisk fysik skulle man kunna förutsäga framtiden, och rekonstruera historien, ifall nuläget vore tillräckligt noggrant känt. Planeters lägen kan exv förutsägas för tusentals år. Kruxet för många system är att vi inte kan ha tillgång till data med sådan upplösning att det vore möjligt att göra förtusägelser på längre sikt som vore bättre än rena gissningar. Ett klassiskt exempel är biljardspelet;

efter säg tio stötar med andra klot är det i praktiken omöjligt att förutse var på bordet klotet kommer att befinna sig även om systemet i princip är deterministiskt.

Alltsedan den newtonska mekaniken inledde sitt segertåg i slutet av 1600-talet har den konfronterat filosoferna med problemet huruvida fysikens determinism och kausalitet kan förenas med viljans frihet. Problemet innehåller en paradox: om vi förnekar kausaliteten blir också den fria

1Ala dessa förflyttningar kräver å sin sida tid. Faktiskt "mäter" ju vi av gammal vana tiden genom förflyttningar (klockans visare, sanden som rinner i timglaset, osv). En klassisk frågeställning är huruvida tiden skulle gå baklänges ifall alla processer plötsligt ändrade riktning (i analogi med att man kör en film baklänges) - om man slog back på alla elektroner, atomer osv i hjärnan, skulle vi då uppleva tiden "baklänges" ? (En resoliution på "paradoxen" kunde gå ut på att hjärnprocesserna bakom medvetandet är irreversibla, det går inte i princip att slå back på dem.)

viljan en chimär eftersom vi inte har någon möjlighet att förutse konsekvenserna av våra intentioner (vi kan inte omsätta vår "vilja" i handling); och ifall allting är kausalt determinerat verkar vår fria vilja bara bli en replay av ett färdigt inspelat band.

Viljans frihet är ett faktum (till en viss grad) för oss, men vad består denna "frihet" i ? Att vi fritt kan välja t ex mellan två handlingsalternativ ? Är denna sortens frihet blott en illusion i den meningen att fastän vi upplever oss som fria var vårt val bestämt av diverse sociala och genetiska faktorer ? Således, även om våra val vore predeterminerade känner vi oss som fria därför att det i praktiken är omöjligt att förutse våra val med visshet pga av samma sorts osäkerhet som är behäftat biljardklotet i det tidigare exemplet. Alternativt kan vi betrakta naturlagarna som ett slags spelregler som lämnar en viss "frihet" för fysikaliska föremåls² beteende; deras framtida tillstånd bestäms inte entydigt av nuläget även om de håller sig till spelreglerna (detta gäller ju också vanliga "spel").

***

En intressant omständighet inom fysiken, är att även om det kan vara svårt att beräkna växelverkan och utvecklingen för ett fåtal partiklar, är det i regel ganska traktabelt att bestämma tillståndet en masse för en stor partikelsamling (t ex en gas). Man kunde föreställa sig en analogi för mänskliga samfund till den grad att man antar att samfunden karaktäriseras av vissa matematiska samband. Inom demografi, ekologi, ekonometrik och ekonomisk geografi är dethär ingen främmande tanke. Tillexempel befolkningstillväxt, konsumtionsökning o likn följer ofta en (oroväckande) stabil trend. Människans matematiserade beteenden tenderar att ytterligare framhävas genom att

människomassorna i allt högre grad lever på teknosystemets kybernetiska villkor. "Kommuterandet" t ex tar sig uttryck i "trafikströmmar" som numera modelleras av samma sorts ekvationer som används inom hydrodynamiken i fysiken. Ett annat exempel är den datoriserade ekonomin och valutahandeln som blivit ett matematiskt spel. Optimala optionspriser kan bestämmas med den typ av Fokker- Planck ekvationer som fysikerna är vana vid (ett antal fysiker har faktiskt av denna anledning

invaderat Wall Street)³. Kanske mass-samhället i allt högre grad kan matematiskt modelleras som ett dynamiskt system som istället för att vägledas av Hegels ande o likn följer vissa autonoma

matematiska principer. Mass-samhället blir en nödvändighetens rike som lyder exv liknande matematiska regler som Lotka-Volterra ekvationerna för predator-prey ekosystemen. Dylika matematiska modeller kan vara till hjälp när det gäller att upptäcka trender och bedömma deras potentiella konsekvenser. Ett klassiskt exmepel är Rom-klubbens rapport 1972 (Tillväxtens Gränser) baserad på systemdynamisk modellering vid MIT:s Alfred P. Sloan School of Management

(J.W.Forresters World-modeller⁴).

Matematisk prognosticering kan alltså vara till nytta då det gäller att jämföra olika scenarion med varandra; business as usual versus scenarion med aktiv planering och förebyggande åtgärder.

Men det finns också en mystifierande variant av systemmodellering som går ut på att ensidigt

2Enligt existentialisterna är människan inte ett föremål utan ett fritt subjekt. Men det är ett faktum att människan också är ett föremål, liksom vi även upplever oss själva som fria, till en viss grad.

3Den arbitragefria marknadens grundekvation är den sk Black-Scholes ekvationen (1973). För en matematisk explikation kolla exv Tomas Björk, Arbitrageteori i Kontinuerlig Tid, Kungl. Tekn.

Högskolan 1992.

4J.W.Forrester, Datamodeller och Samhällsforskning, Stockholm 1972.

betrakta samhället som ett självorganiserande system⁵, en organism. Kaosteorin, "synergisk vetenskap" och teorin för icke-linjära system har närt en viss mystifierande trend inom

samhällsvetenskap. Som ett exempel väljer jag Mika Mannermaa - som hört till en av de kändaste framtidsforskarna i Finland - och hans "evolutionära" teori⁶.

***

Mannermaa har många intressanta och träffande synpunkter. Han betonar upprepade gånger att den "traditionella materiella tillväxtens tid är förbi". Hans framtidsmodell är ett "k-samhälle" (Åke E. Andersson) som bygger på kunskap, kommunikation och kreativitet⁷ - det "mosaikartade nätverkssamhället". MM uppfattar framtidsforskningen som ett alternativ till ekonomisterna (och deras alternativlöshet) som dominerat fältet. Ekonomisterna intresserar sig bara för BNP:s tillväxtmodeller, räntor och inflationsprocenter. Långsiktsperspektiven och frågeställningar kring utvecklingens mål saknas. Ekonomisterna lever i den exponentiella tillväxtens chimära värld, blinda för att exponentiell materiell tillväxt är orimlig i det långa loppet. MM förutspår en individualisternas och minoriteternas tidsålder. Snart finns det inte längre några majoriteter som styr, utan bara

minoriteter och lösa sammanslutningar, vilket i grunden kommer att ändra demokratin och det gamla partiväldet. I Finland kan man enl MM också snart hälsa hem åt SAK, AKAVA, STTK, MTK, o likn, eftersom de modärna individualisterna och kunskapsarbetarna (?) är ointresserade av

organisering.

Vi kunde säga att "klassmedvetandet" upplöser sig i MM:s framtidsmodell. Dess ersättare är det "självorganiserande systemet" som styrs genom auto- och korskatalytiska processer.

Övervakande tjänstemän, ombundsmän, o likn, blir enl MM överflödiga iom att allt organiserar sig själv och nya överordnande strukturer (ss EU) kommer till genom emergens⁸. Erinrar inte dylika ordvändningar om en typisk borgerlig idealistisk mystifikation av samhällets motsättningar ? Den autopoietiska systemdynamiken verkar bli en förevändning att bortse från de intressemotsättngar och maktkamper som råder i samhället och sas driver utvecklingen. Kanske man eg försöker påstå att framtiden kommer att vara utan maktkamper och djupa intressemotsättningar ? Faktiskt, MM hänvisar till A. Toffler och karaktäriserar olika samhällstyper enligt de behov som dominerar. Först har man samhällen som domineras av grundbehovens tillfredsställande (mat, skydd, o likn); sedan kommer prylkulturen och industrialismen som slutligen efterföljs av de icke-materiella behovens samhälle. I dessa successiva faser utgör resp makt, kapital och kunskap bestämmande faktorer.

Med tanke på att den materiella konsumtionen är med omfattande än någonsin och att kapitalet når en allt större global betydelse genom internationaliseringen, förefaller visionen om de icke-materiella behovens samhälle som ganska verklighetsfrämmande.

***

5Erich Jantsch: The Self-Organizing Universe - Scientific and Human Implications of The Emerging Paradigm of Evolution, Pergamon 1980.

6Mika Mannermaa, Tulevaisuus - Murroksesta Mosaiikkiin, Otava 1993.

- Evolutionaarinen Tulevaisuudentutkimus, Acta Futura Fennica no 3, 1991.

7Å.E.Andersson, K-Samhällets Framtid, Prisma 1988.

8Dethär låter som en tavtologi, men "emergens" syftar på att något inte kommer till genom aktivt skapande utan föds av sig själv när systemet når en viss komplexitetsgrad.

Kategoriseringen i makt, kapitalism och kunskap/information/konst är förstås ohållbar. Vem påstår seriöst att samhället plötsligt försöker tillfredsställa "immateriella behov" och investerar i kunskap, information och "kultur" för dessas egen skull utan att makt och kapitalintressen vore involverade på ett fundamentalt sätt ? Snarare hör liknande sagor till mystikernas genre. Som ett exempel kan man föreslå pater Teilhard de Chardin vilken i likhet med MM utvecklat en teori om mänsklighetens utveckling sub specie evolutionis som utmynnar i noosfären och Världens Slut - en

"jämviktsrubbning, som frigör den slutligt fullkomnade anden från dess materiella moderssköte för att därefter låta den med hela sin tyngd vila på Gud-Omega".⁹ Den mannermaanska autopoietiska systemdynamiken kan också jämföras med neoplatonismen och dess förhoppningar att frigöra sig från materiens bojor och nå det Ena. Dylika föreställningar verkar i högre vara lämpade att utforskas som symptom ("den ideololgiska överbyggnaden") på den samhälleliga situationen än som seriösa ansatser till verklighetsbeskrivningar. Mannermaa förutspår också att den närmaste framtiden kommer att bli ett kaos, en okontrollbarhetens epok, kanske närmast för att kaos råkar vara ett modeord. Någon vettig analys framläggs inte.

Trots att det är uppenbart att sådana mäktiga faktorer som exv ekokriser¹⁰, låtgåkapitalism, internationalisering och automatisering kommer att leda (och leder) till både lokala och globala konflikter verkar konflikttraditionen¹¹ inom sociologin helt ha tystnat (?). Kapitalismens segertåg har tydligen lett till den bakvända föreställningen att det inte längre finns några djupa konflikter eftersom den kapitalistiska ordningen är ensamrådande. Denna situation motsvarar Marx's beskrivning av den rådande ideologin: "den härskande klassens idéer är är under varje epok de härskande idéerna"

(1846). Marx's texter hjälper också att förstå nationalstatens upplösningsprocess som vi tror oss bevittna i EU-Europa. Staten uppkom och fortexisterar för att skydda vissa intressenters egendomar (jfr exv skogarnas roll och skogsindustrins ställning i Finland)¹². "Redan genom det faktum att den är en klass och inte längre ett stånd, tvingas bourgeoisien att organisera sig nationellt istället för lokalt, och att ge en generell form för dess gemensamma intressen" (1846). Man kan överföra Marx' tankemodell på dagens eurosering och byta ut nationellt mot internationellt (vilket är betingat av exv

9Pierre Teilhard de Chardin, Fenomenet Människa (1955, Bonniers 1961).

10Ett brutalt exempel är Rwanda där en pågående ekokris medverkade till det blodiga inbördeskriget och folkmordet. Befolkningen växte mellan 80 - 94 fr 2.5 till 8.8 miljoner. Under perioden 60 - 90 minskade sädesproduktionen per capita med hälften. Odlingsarealen uppgår till blotta 0.03 ha per capita. Då oroligheter utbröt i Rwanda april 1994 beslöt FN:s säkerhetsråd att minska FN-styrkorna i området. När Boutros-Ghali begärde fler trupper och $ 115 miljoner för 6 månaders uppdrag motsatte sig bl a USA operationen som varande för dyrt. Efter att blodbadet var ett faktum erbjöd Clintonadminstrationen $ 500 miljoner i stöd.

11Som företrädare för konflikttraditionen räknas bl a Ricardo, Hegel, Marx, Engels, Nietzsche, Weber, Michels, Lukacs, Gramsci, Frankfurtskolan, Gerth, Mills, Dahrendorf, Lenski, Wallerstein.

Kolla exv Three Sociological Traditions (Selected Readings), Randall Collins (ed), Oxford UP 1985.

12Under feodalismen var "staten" (ett begrepp som uppkom under 1500-talet inspirerat av Machiavellis bok Fursten) en institution för de härskande att inhösta skatter med; dvs tillvälla sig egendomar. Den moderna staten används av partierna att håva in förmåner och status åt sina anhängare, exv i form av höga tjänstemannalöner (ss direktörer i statliga bolag). Enligt marxistisk tankegång är staten ett medel för att pacifiera klasskampen. Det finländska samhället har dessutom kännetecknats av "korporatism" där intresseorganisationerna gjort upp spelet i samförstånd

sinsemellan vid bastumöten och genom omfattande inpo-förhandlingar.

informationsteknologins utveckling). I och med globalisering av företag och ekonomier försvinner alltså statens raison d'etre (nationalstaterna kommer förstås nominellt att finnas till i fortsättningen, exv i samband med idrottslandskamper).

***

Karl Mannheim gjorde följande åtskillnad mellan ideologi och utopi: ideologin återspeglar de härskandens intressen; utopin återspeglar de maktlösas intressen. Använder vi dessa definitioner så kan den evolutionära visionen av samhället som ett "autokatalytiskt icke-linjärt dynamiskt system"

betecknas som en dagens ideologi. Irving M. Zeitlin¹³ konstaterar, efter att granskat typiska sociala evolutionister (Tylor, Morgan, Comte, Spencer, osv): "[T]he social evolutionists, far from having proved the validity of their theories, have merely given expression to the dominant intellectual and cultural ideas of their time". Att betrakta samhället som ett självreglerande system, som inte sas behöver några "hindrande" politisk-ekonomiska regleringar eller övervakande "ombudsmän", verkar ligga i tiden och bli en sådan dominerande idé. De grupper som bäst kan hävda sina intressen i samhället söker gärna framställa sina intressen som generella, så att de sammanfaller med gudagivna naturlagar.

För att förstå samhället som system (dess dynamik) bör vi avslöja de motstridiga intressena istället för att dölja eller apoteosera dem. Men härvidlag tycks det vara ganska dåligt ställt idag¹⁴. Samhällsvetenskap har i regel reducerats till snuttifikation (typiskt för den industrisociologiska funktionalismen) samtidigt som dagsjournalistiken anammat den system-ekonomistiska ideologin. De finska TV-nyheterna avslutas med en ekonomistisk mässa med recitation av de senaste hex-indexen, helibor-räntorna, osv där marknadens "fluktuationer" jämtälls med väderleksförändringar (mätta med ekonomiska "barometrar" osv). Kan då futurologin erbjuda alternativ till denhär alternativlösheten, såsom Mannermaa. hoppas. För detta behövs emellertid en kritisk samhällsanalys av utvecklingens drivkrafter. Vi måste också återuppta analysen i termer av klasser, statusgrupper, makt¹⁵, osv (Marx,

13I. M. Zeitlin, Ideology and the Development of Sociological Theory, Prentice-Hall 1987.

14Vad som intesserar analytikerna och massmedierna är glamorös hype, som t ex "kampen" mellan Motorola och Nokia, inte klassmotsättningar.

15Var dröjer exv den kritiska finländska, för att inte säga den EU-europeiska maktutredningen ? EU- adminstratörerna håller tydligen på att utvecklas mot en nästan ärftlig (askriptiv) elit med exv egna skolor, egna specialbutiker, egna nattklubbar, speciella familjebidrag och barntillägg, osv ("En nomenklatura under uppbyggnad", anmärker Jan Scherman i När Var Hur 1996, "likheten med de gamla kommunistpamparna är i detta avseende slående".) För en klassisk studie av klasser och statusgrupper kolla T.B.Bottomore, Klass och Elit (1964), Rabén & Sjögren 1969. Som bekant utvecklade Marx ingen generell klassteori även om Göran Therborn använder begreppet "den marxistiska klassteorin" i Klasser och Ekonomiska System (Zenithserien 14, 1971).. Medan klassbegreppet oftast varit relaterat till egendomsförhållandena är status relaterat direkt till inflytande och makt i det "stratifierade" samhället. På global nivå har vi en sorts (ojämn) klass-kamp mellan rika och fattiga länder (nord vs syd), medan det mellan de rika råder en status-konkurrens. Med

nuvarande politisk-ekonomiska trender kan också "stratifieringen" inom de "rika" länderna bli alltmer klassbetonad. Ett intressant komplement till "det" marxistiska klassbegreppet kommer från Michel Foucaults maktanalys (Surveiller et Punir, 1975), subjekts- och diskursteori. Foucault har tagit fram den "kapillära" formen av makten som kommer exv till uttryck i människors "självkontroll" (och inte den råa situationen där A bestämmer över B). Perfektion av makten gör dess utövande onödigt

Weber, Dahrendorf, Bottomore, mm) och vara lyhörda för nya framväxande utopier i Mannheims mening.

Kanske det sk Finlands senaste politiska vägval (EU, NATO-orienteringen, etc) borde undersökas med relation till begreppet status. Exv jaktplansvalet kan i mycket högre grad ha

dikterats av att Aatos Erkko & hans bästa bröder och systrar trivs bättre att ha cocktailpartyn i New York än i Moskva och Stockholm (säkerhetspolitik och tekniska utvärderingar skulle alltså ha spelat en underordnande roll även om "kompabiliteten" med NATO spelar in)¹⁶. Den modärna finländska statsbärande social-demokratin kan också förstås som ett parti som förvandlats från ett klassparti till ett statusparti. Centern har idag kanske fler drag av klassparti än sdp vilket kan förklara

sossebossarnas speciella aversion mot centern (klass är förenat med begreppet kamp, medan status

eftersom en "arkitektonisk apparat", en "maskin", upprätthåller maktrelationer oberoende av

personer som direkt utövar makten. Kolla Ron Sakolsky, 'Disciplinary Power', The Labor Process, and The Constitution of The Laboring Subject, Rethinking Marxism (winter 1992). En

mastodontisk skriftsamling om klasser kan inhandlas av dem inom de högre inkomstklsserna för £ 425 från Routledge; nämligen, John Scott (ed); Class: Critical Concepts (3 vols, pp 2200), 1996.

En internationellt använd klassifiering delar samhällen i sju "samhällsklasser" enligt ställningen i produktionen:

1) Högre tjänstemän;

företagare med akademisk examen 2) Tjänstemän på mellannivå

3) Lägre tjänstemän

4) Egna företagare (ej akademiker) 5) Jordbrukare, fiskare, m fl.

6) Arbetare med kvalificerade uppgifter 7) Arbetare med okvalificerade uppgifter.

I Sverige exv utgör tjänstemän 40% och arbetare 45%. År 1993 var 70% sysselsatta inom

tjänstenäringar, 30% inom varuproduktion. Enligt en undersökning av R. Erikson och J. O. Jonsson (Stockholms Univ) råder exv en "social snedrekrytering till högre studier"; 10% av arbetarbarnen väljer universitetsstudier mot 50% av barnen till grupp (1) ovan. Finländska uppgifter för 1994 visar att den fattigaste femtedelen av hushållen i landet ägde 0.3 % av förmögenheten, medan den rikaste femtedelen ägede 51.8 %. Den globala inkomstfördelning karaktäriseras t ex av att den fattigaste 20 procenten får endast 1.4 procnet av inkomsterna, medan den rikaste 20 procenten tar hand om 83 procent av inkomsterna (1989). Förhållandet är alltså 1:59, medan det år 1960 var 1:30.

Medelikomsten i i-länderna är ca 150 000 kr per capita, medan det i u-länderna är ca 3700 kr per capita. Den rikaste femtedelen har fördubblat sina inkomster sedan 1960 medan den fattigaste femtedelen har blivit kvar på samma nivå. En undersökning omfattande 83 länder visade att 3% av jordägarna ägde 80% av odlingsmarken. En fjärdedel jordens befolkning använder 4/5:delar av all kommersiell energi. Året 1996 har av FN utlysts som året för fattigdomens avskaffande.

16Politiken närmar sig växelspelet i djurriket; ett semiotiskt imagespel där man ger och tolkar

"signaler". (Debatten i januari 96 om den "bristande kommunikationen" inom partiet sfp kan ha just att göra med att partiledningen är upptagen med politisk signalering medan "gräsrötterna" efterlyser kommunikation med innehåll; dvs, sakdiskussion. Politikerna uppger sig ha så bråttom att fatta beslut att de först efteråt hinner hitta på förklaringar till varför de gjorde just det beslutet.) Man kan anta att imageaspekterna blir desto viktigare iom att statusgrupperna ersätter klassidentifikationer.

Politikernas ängslan för "finlandsbilden" tillhör också dethär imagespelet.

är förenat med begreppet konkurrens). Signifikativt är exv att sossarna varit med om att godkänna reaganomiska lagar som t ex att utländska företagsledare får speciella skatteförmåner i Finland. Enligt statusideologin bör höga tjänstemän, företagsledare, o dyl, belönas med höga löner för att sporras och bli ännu effektivare, medan vanliga donare är bara en inflationsrisk (som förstör de rikas besparingar) och bör nöja sig med en klapp på ryggen för hjältemodig talkoanda. Detta med hänvisningen till den "ekonomiska krisen" som inte så mycket är en ekonomisk kris som en

solidaritetens kris. (Ett av president Ahtisaaris färska bidrag till talkot är att förordna en militärattaché till Malaysias huvudstad för att befrämja den finländska vapenexporten till Sydostasiens

dikaturregimer. Beväpning inför den "sista striden" ... "ty Internationalen åt alla lycka bär" ... ?) Överlag verkar det som Finlands regeringar skulle sakna sk politisk vilja och visioner och förlitar sig på en analsadistisk finanskameralism istället eftersom detta ligger i finaspamparnas intresse.

Finland framhålls som ett mönster beträffande EU:s montära "konvergens" eftersom Finland redan under nästan hela sin självständiga tid har låtit finans- och budgetfrågor gå före allmänna politiska målsättningar; politikerna har varit springpojkar åt finansminsteriets tjänstmän, budgetexperterna och juristerna (knappas förvånade då att det är exfinansministern Liikanen, vältränad i det kollegiala hemlighetsmakeriet, som blev upptagen som finländsk kommissionsmedlem).¹⁷ Det är ungefär som en förening där ordförandeklubban dirigeras av kassören; endast på dennes bifall kan ordföranden eller styrelsen yttra sig.¹⁸ Den byråkratiska formalistiska expertstyrda hemligstämplande budgetmaskineriet riskerar att intiggöra idén med det demokratiska styrelseskicket där folkvalda politiker, och den demokratiska diskussionen, öppet skall faställa de politiska grundlinjerna (samhällets målsättningar) och göra initiativ för att dessa förverkligas. Nationalekonomin skall betjäna samhället och inte

17Paula Tiihonen har pekat på en egenhet hos det finländska politiska systemet - i många europeiska länder leder statsministern politiken; den finländska statsministern är närmast en kastrerad tupp (inga hönor har ännu sprätt på toppen) medan politiken dirigeras från finansminsteriet. Tiihonen

polemiserar i övrigt friskt mot den "Heliga Byråkratin, vilken i namn av juridiska former har tillvällt sig den råa makten", och som "bär budgeten under armen" - kolla Tiihonen: Budjeettivalta -

Budjeettisäännökset ja Suunnittelukäytäntö, Lakimiesliiton Kustannus 1989. Tiihonen ser i detta ett tsaristiskt arv och kommer med endel förslag för att stärka den politiska ledningen; exv genom att stärka riksdagens kontroll över budgeten, dess förberedelse, och ge ministerierna och ämbetsverk större självständighet hur de utnyttjar tilldelade resurser för att uppnå faställda mål. Riksdagen har enligt grundlagen förbjudits att koppla ihop budgetens moment med generella målsättningar. Tiihonen ger som ett ex att riksdagen borde kunna förorda att antalet offentligt anställda till året X skall vara y.

Årsperiodiseringen av budgeten utpekas också som en orsak till dess inflexibilitet och tröghet att reagera på snabba förändringar och som orsak till bristen på långsiktsplanering. En sak som borde också tänkas på idag är riksdagens möjlighet att avsätta regeringen om den inte uppfyller

regeringsprogrammet (exv att "halvera arbetslösheten"). Om sådan "återkoppling" inte fungerar är

"demokrati" bara ett meningslöst ord. Beträffande budgetens roll i samhället kan det vara intressant att följa med den senaste budgetstriden i USA där alla tycks vara i luggen på varandra

(presidentspelet bidrar till stridens hetta). Ideologisk är det kanske det innehåller element av en kamp mellan monetarister och new-deal-traditionen.

18Läste häromdagen följande passus av J. Åkerblom, understatsekretare vid finasminsteriet, i en artikel om förhållandet mellan Finland och EMU: "Ett alternativ är att utveckla 'objektiva' indikatorer för att lösgöra beslutsfattandet från politiska förhandlingar" (Hbl 6.1.96). För finanspamparna och dikatorer är riksdag, arbetskraftsorganisationer och regeringar onödigt tjafs (men någon sorts lag och ordning skall det förstås vara).

tvärtom. Långsiktig ekonomisk planering har ersatts av årliga hysteriska "budgetrior" och sömndrucket knapptryckande i riksdagen.

Ett litet ideologiskt munhuggeri bland ekonomister tycks pågå nusomdå i pressen. Pekka Korpinens och Sampsa Saralehtos syrliga kommentarer om svensk ekonomisk politik i

Göteborgsposten återgavs av FNB 5.1.96. - Välståndstanken och beskattningen drevs på tok för långt ... Vi [?] i Finland bromsade tidigare och tog hårdare tag. I Sverige begrep politikerna detta sent och folket har inte förstått det ännu. Därför förvärras sjukdomen [sic !]. Så citeras Saralehto (vice VD för centralhandelskammaren i Hfrs). Korpinen i sin tur jämför det svenska partimaskineriet med en lindrigare kopia av den marxistiskleninistiska mallen i forna sovjet. (Sverigesossarnas senaste

"spionaffär" för väl tankarna närmast itll den västra supermakten.) Som motvikt till denna djupa ekomiska analys kan man i IS 2.1.96 läsa rubriken: "Suomen talousremontti meni rajusti överiksi".

Citeras forskaren Juhani Vartiainen som jobbat ett par år vid löntagaranas ekonomiska

forskningsinstitut i Stockholm. - I detta land [Sverige] har kristidens ekonomiska politik skötts på ett visare och humanare sätt. Ändå har saneringsprogrammet också här varit verkligen dramatiskt och revolutionärt, förklarar Vartiainen och kallar Sveriges linje för "sympatisk socialism". Intressant är det finländska betonandet av "krismedvetande" som oftast utgör en ursäkt att undvika en kritisk social- ekonomisk analys av tillståndet. I Finland är "krismedvetandet" styrt ovanifrån vilket avspeglar en mer toppstyrd arbetmarknad än i Sverige där löntagarorganisationerna byggts upp nedifrån.

Korpinen kan ha rätt i att åtminstone han varit beredd på ekonominsk depression. År 1981¹⁹ kom han fram till att Kondratjev, Juglar och Kitchins ekonomiska cykelvågdalar

sammanfaller ... "pahin kriisi on ehkä vielä tulossa meneillään olevan pitkän syklin lamavaiheessa".

Intressant är också hans kommentarer om den sk naturliga arbetslösheten. "Lähellä 10 prosenttia olevia luonnollisen työttömyyden asteita ei olemassa olevia oloja puolostavissa tutkimuksissa ymmärrettävästi mielellään esitetä, koska tämän laajuinen työttymyys ei enää tuntuisi luonnoliselta ja vielä vähemmän hyväksyttävälta. Se johtaisi automaattisesti ajatukset siiheen suuntaan, että

kapitalismin oloissa ei ole saavutettavissa täystyöllisyyttä ja vakaata hintatasoa yhtä aikaa". Enligt Korpinens cykler (teorierna kan jämföras med väntehallarnas spå-i-handen- och biorytmautomater) borde en ny uppgång vara på gång 1994 - 2000 (som efterföljs av en blomstring ?). Korpinen står i samklang med självorganisringsparadigmen såtillvida att han inte har mycket övers för regleringar av ekonomin - idéerna är alltid på efterkälken. "Ajatuksen elämänkaarta voisi kuvata vaiheilla:

syntyminen, hegemonian saavuttaminen, kukoistus ja kriisi."²⁰

***

Samhällsutvecklingen drivs "fram" av kampen och tävlan om makt, prestige och status; detta är sas samhällets "newtonska lag". Utmynnar denna i några generella trender såsom den

Rationalisierungsprozess Weber exv ansåg sig ha upptäckt i västerlandets utveckling ? Sett ur

19Pekka Korpinen, Kriisit ja Pitkät Syklit, TTT 1981 (avhandling). PK har bl a jobbat som forskare vid FB (67 - 71) och Työväen Taloudellinen Tutkimuslaitos (73-82, 82 - 91).

20Korpinens synsätt motsvarar en modell där ekonomi och politik bildar ett självreglerande system som går från kris till kris. När det råder hög inflation behärskas det ideologiska fältet av

monetarism, när det råder hög arbetslöshet är det en form av keynesianism som gäller (har dock aldrig haft någon nämnvärd betydelse i Finland). Korpinen citerar exv R.M.Goodwins ekologiska marknadsmodell (1967), där löntagarna betraktas som rovdjur vilka äter upp vinsterna, i analogi med dynamiken hos ekologins predator-prey modeller.

ekologiskt perspektiv har samhällens utveckling karaktäriserats av ett kontinuerligt undergrävande av subsistensekonomin, de självförsörjande hushållen. Konsekvensen av teknologiska landvinningar har inte främst varit "effektivering" av produktionen, utan effektiveringen av kontrollen över produktionen och naturresurseserna (vilket har förintat subsistensekonomierna). "Utvecklingen" handlar slutligen om kontrollen över de mänskliga behoven och medlen för deras tillfredsställande.

Internationaliseringen, standardiseringar, likformandet, byråkratin, "rationaliseringen",

automatiseringen, osv, syftar till att maximera kontrollen²¹. Dehär tendenserna är också självmatande;

exv automatisering förvandlar alla de ännu icke-automatiserade arbetena till "flaskhalsar" som sas fodras att automatiseras (även om slutresultatet i något skede kan bli ett mindre effektivt system än det ursprungliga). Få har väl eg något emot automatisering av rutinarbeten ifall frukterna av detta kan fördelas rättvist, och demokratiska instanser kan sätta tillräckligt effektiva ekologiska och sociala gränsvillkor för produktionen och teknologin. På lång sikt borde denhär målsättningen vara i allas intresse, men härvidlag framkommer just en av demokratins svagheter: överreaktioner på flyktiga opinioner och tendenser, och ignorerandet av långsiktigt betydelsefulla trender. Det är image- och statuspolitik, samt kortsiktiga vinster som gäller (vilket kom tydligt fram i argumenten kring Finlands EU-val).

Styrs samhället av besluten i de politiska organen, och finns det skäl att vänta sig en långsiktig förnuftsbaserad politik när exv politikerna mest ängslar sig för huruvida de vinner

"marknadens förtroende" ?²². Kanske borde man analysera de rika (konsumersistiska) samhällena utgående från konsumtionssociologin och begrepp såsom mode. Konsumtionen handlar inte längre främst om att fylla sas grundbehov, utan själva konsumerandet blir ett "behov", enligt

konsumerismens ideologi²³. Det "postindustriella" samhället skulle alltså karaktäriseras i högre grad av

21De "tekniska framstegen" är inte främst ett uttryck för en inre progression hos teknologin, utan är ett medel varigenom det arbetande folket berövas kontrollen över sitt arbete och produktionen. Harry Braverman utvecklar denna tes i Arbete och Monopolkapital (1974), Rabén & Sjögren 1977.

Kolla också Jesper Hoffemyer, Samhällets Naturhistoria (1982), Gidlunds flg 1984. Ivan Illich som har en viss anknytning till den sk Frankfurtskolan har i sina arbeten kretsat kring denna tematik;

bl a har han myntat begreppet "radikalt monopol" som beskriver en situation där man tvingas ty sig till en viss massproducerad vara eftersom alla andra sätt att tillgodose behoven har systematiskt

förintats..

22Enligt den sk public choice skolan (vars ledande namn är James Buchanan) borde man analysera politikernas beteende utgående från att de försöker maximera egenintresset, ungefär som företag vilka försöker maximera aktieägarnas vinster eller företagets marknadsandelar. Förnuft, etik, det gemensamma goda, o likn idéer, väger inte så mycket i dessa sammanhang.

Man kunde kanske exv rekonstruera IiroVinnanens karriär som finansminister uitfrån tesen om maximering av egennyttan. Viinanens "tuffa" attityd mot "arbetstagare" kan förklaras med denhär teorin med att det gav poäng bland "arbetsgivarna" som kan belöna med pengar och status

(direktörstjänster etc), medan arbetarna endast hade sina röster att erbjuda, vilka Viinanen dock inte var beroende av.

23Inom kulturforskning (cultural studies) betraktas konsumtion inte i sig som ideologisk. När Marx fortfarande skrev om att människan skapar sig själv genom sitt arbete menar man idag att (den västerländska) människan skapar sin identitet genom konsumtion. Medan ideologier hör ihop med en sorts kognitiv intställning till världen, baserar sig konsumerismen på ett affektivt förhållande. Man orienterar sig inte i världen främst med hjälp av en kognitiv karta utan genom en "affektiv" karta.

Begreppet "affekt" används bl a av forskaren i populärkultur, Lawrence Grossberg i Mielihyvän

"konsumtionsförhållanden" än av "produktionsförhållanden". En aktiv omfattande konsumentrörelse skulle ha stor makt²⁴ (för att påverka varuutbudet och produktionsförhållanden), men alla är ju

"konsumenter" och det finns ingen homogen "konsumentklass" med sammanfallande intresse. Ändå har det dagliga röstandet via plånboken ett mera påtagligt inflytande på samhällets utveckling än ifyllandet av röstsedeln vart fjärde år (och här gäller inte "en man, en röst"). Vad som saknas kanske är en motsvarande begrundan av köpvalen. Borde parlamenten flyttas till varuhusen ? Å andra sidan är det ojuste att sätta hela ansvaret för "en hållbar utveckling" på den stressade husmodern i

kassakön. Även om det är sant att "strukturerna inte gör revolution", som valparna skrek 1968 på Paris' gator, så kan strukturer antingen underlätta eller hindra en utveckling mot en bättre värld - därför är den politiska regleringen av strukturerna väsentlig, och detta är inget de enskilda

människorna kan göra för sig (eller skall man vänta på den autokatalytiska självorganiseringen ?).

Alltså är det viktigt att förstärka organiseringen, och återkopplingen mellan

"konsumtionsförhållandena" och genomtänkt politisk övervakning. Men här måste man samtidigt akta sig för en viss trend; nämligen, att "reformer" ofta tjänar främst till att bygga ut byråkratin och inrätta allehanda "generaldirektörstjänster" för att få den politiska bytesdelningen mellan partierna att gå ihop. "Alla revolutioner i modern tid har lett till statens stärkande", är en cynisk kommentar av Albert Camus som rinner en i hågen.

***

Alla förslag om att förverkliga en viss samhällsmodell (och därmed en viss etisk grundsyn) bygger på något sorts antagande om samhällens dynamik, i annat fall skulle det vara omöjligt att förutse huruvida "ingreppet" A ger upphov till den önskvärda situationen B. Samhällets dynamik är inte en naturlag som verkar oberoende av människors vilja, men samhällsdynamiken äger också en viss autonomi och tröghet i förhållande till de enskilda och motstridande intressena som tävlar med varandra i samhället. Samhället som ett mekaniskt determinerat system tycks motsvara två

extrempunkter: total dikatur (allt är reglerart) eller total anarki (inget är reglerat). Samhället som bäst tjänar livets mångfald och självförverkligande ligger någonstans däremellan, i gränslandet mellan nödvändighetens och frihetens rike. I systemiska termer förutsätter ett sådant samhälle politiska instanser och sammanslutningar där samhällets situation reflekteras och nödvändiga självkorrigeringar (regleringar) övervägs.

En teoretiker är kanske i likhet med J. Habermas benägen att tro på det "mänskliga förnuftet"

och en "herrschaftsfreier Diskurs"; det gäller sas att eliminera de sociala-ekonomiska hindren för människorna att följa förnuftets röst och allt blir bra. I praktiken handlar det kanske snarare om att inrätta modererande politiska strukturer som fångar in de förnuftiga infallena och sublimerar de negativa irrationella impulserna. Men detta är inte något som förverkligas av sig själv. Det avgörande är inte att ha de färdiga svaren i dehär frågorna²⁵, utan att återuppliva en kritisk journalistik (nu är det

Kytkennät, Vastapaino 1995. Grossberg definerar affekt som "energin som investerats i vissa föremål" och som anger hur mycket dessa saker betyder för människor. "Affekter beskrivs ofta som lust, vilja, sätt att känna, passion, uppmärksamhet mm". Politkerna ersätts av rock-stjärnor, partierna av fan-klubbar ?

24Färska exempel är bojkotter mot Shell och franska produkter (som dock inte berörde den finländske konsumenten).

25Utopi betyder ju en "icke-plats"; vi kan förstå utopin inte som ett statiskt idealtillstånd utan som en ständig process som ger de bästa mänskliga sidorna en chans att utvecklas och förverkligas i nuet.

kanske bara rock-rapparna som vågar skälla på karavanen) och samhällsanalys för att skingra de retoriska rökridåerna från maktutövarhåll och klarna utsikten - så att vi ser var vi befinner oss och kan ta ny riktning (den spatiala metaforen hänger envist med).---