Vågar lite mer
– studerandes erfarenheter av längre folkhögskolekurser
riktade till personer med utvecklingsstörning
© Specialpedagogiska skolmyndigheten
Författare: Susanne Bergh, Eva Skogman och Magnus Tideman Foto: Per Helander
Formgivning: Stockholm Södra Glory AB Tryck: Edita 2010
ISBN: 978-91-28-00294-3 (tryckt)
Specialpedagogiska skolmyndighetens (SPSM) övergripande uppdrag är att alla ska få möjlighet att nå målen för sina studier och för sin utbildning. Myndigheten ar-betar med olika insatser och stöd för att fullgöra detta uppdrag. Den här rapporten handlar om folkhögskolor som får vissa statsbidrag från myndigheten, för att ge stöd till att personer med funktionsnedsättning ska kunna studera där. Myndighe-ten har till uppgift att följa upp och utvärdera effekter av de statsbidrag som ges. Den här rapporten handlar om betydelsen av studier på folkhögskola för per-soner med utvecklingsstörning. Det är deltagarnas egna erfarenheter och be-dömningar av kursernas påverkan på kunskapsutvecklingen, sociala relationer, personlig utveckling och effekter för sysselsättningen som är i fokus. Intervjuer har genomförts med personer som studerar och med personer som tidigare har studerat på folkhögskola.
I rapportens inledning redogörs för folkbildningens och folkhögskolornas grund-läggande karaktär och uppdrag. Några slutsatser som studien visar på är att de studerande är nöjda med sina studier och att den personliga och sociala utveckling-en är i cutveckling-entrum. De flesta har sysselsättning inom daglig verksamhet efter gutveckling-enom- genom-förda studier. En slutsats som redovisas i studien är att folkbildningen har bety-delse för att öka förutsättningar till ett aktivt liv i gemenskap med andra. Studien pekar även på behov av ökade och fördjupade studier av folkhögskolors betydelse för personer med utvecklingsstörning.
Denna rapport har utarbetats på uppdrag av SPSM. För rapportens innehåll svarar Högskolan i Halmstad. Projektansvarig har varit professor Magnus Tideman. Pro-jektsekreteraren/adjunkt Susanne Bergh har genomfört intervjuerna med de infor-manter som avslutat sina folkhögskolestudier och vikarierande lektor Eva Skogman har ansvarat för intervjuerna med studerande som hade pågående studier och redovisningen av dessa. Susanne Berg har skrivit huvuddelen av övrig rapporttext. Ansvarig på SPSM har varit Eva Valtersson.
Vi vill rikta ett stort tack till alla de personer som delat med sig av sina erfarenhe-ter och tankar om sina folkhögskolestudier och gjort denna studie möjlig.
Leif Näfver
Chef för Statsbidragsavdelningen
Förord
Innehållsförteckning
Introduktion ... 6
Bakgrund till studien ... 6
Syfte ... 9
Metod ...10
Studiebesök på Katrinebergs folkhögskola ...10
Urval av folkhögskolor ...10
Urval av intervjupersoner ...10
Genomförande av studien ...12
Intervjuer ...13
Provintervju ...13
Svårigheter med att skaffa intervjupersoner ...13
Begränsningar med intervjustudier ...13
Resultat och analys ...15
Studerande som avslutade sina studier höstterminen 2008 ...15
Studerande med pågående studier höstterminen 2009 ... 34
Slutsatser och diskussion ... 48
De studerande är nöjda med sina studier ... 48
Studierna leder inte till anställning ... 49
Personlig och social utveckling i centrum ... 50
Omsorg – utbildning – bildning ... 50
Ett empowermentperspektiv ...51
”En vuxenutbildning för alla” ... 53
Avslutning ... 53
Referenser ... 55
Bilaga 1: Informationsbrev till folkhögskolorna ... 57
Bilaga 2: Informationsbrev till de studerande ... 58
Introduktion
Bakgrund till studien
Högskolan i Halmstad har på uppdrag från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) genomfört en studie kring längre folkhögskolekurser riktade till personer med utvecklingsstörning. I fokus för studien är personernas erfarenheter och vär-deringar av sina folkhögskolestudier.
Föreliggande rapport är disponerad i fyra kapitel: Introduktion, Metod, Resultat och analys samt Slutsatser och diskussion. I introduktionskapitlet presenteras den frivilliga folkbildningen, i vilken folkhögskolornas verksamheter ingår, dess syfte och finansiering. I avsnittet ingår också en genomgång av tidigare utförda studier kring folkhögskolekurser för personer med utvecklingsstörning. En bakgrund till den av Högskolan i Halmstad nu genomförda studien ges och kapitlet avslutas med att syftet med föreliggande studie redovisas. Metodkapitlet innehåller en beskrivning av studiens metoder och genomförande. I rapportens resultat- och analyskapitel redovi-sas resultatet från 19 intervjuer med personer med utvecklingsstörning med erfaren-het av längre folkhögskolekurser uppdelat i två delstudier på totalt sex folkhögskolor. Delar av resultatet relateras i viss mån till andra studier av intresse i sammanhanget. I det fjärde och avslutande kapitlet presenteras och diskuteras studiens slutsatser och där diskuteras också behovet av framtida studier inom området.
Folkbildning, folkhögskolor och funktionshinder
Den verksamhet som bedrivs vid folkhögskolor kan karaktäriseras som folkbild-ning. Folkbildning kännetecknas av att den är fri och frivillig, deltagarstyrd och utgår från deltagarnas behov och erfarenheter, det vill säga är livsvärldsförank-rad (Lorentz, 2003). Den samhälleliga folkbildningen i form av folkhögskolornas och studieförbundens verksamheter utgör ett komplement till i första hand den kommunala vuxenutbildningen när det gäller studiemöjligheter för vuxna. Enligt regeringens folkbildningsproposition (2005/06:192) utgör folkbildningen en viktig del i det svenska samhället och har sitt ursprung i människors och grup-pers egna behov av bildning. Folkbildningens övergripande syfte är att utjämna utbildningsklyftor och stärka den demokratiska processen. Folkbildning blir ett verktyg i denna process, då den ska bidra till personlig utveckling och ökad med-vetenhet. En av folkhögskolans uppgifter är att rusta de studerande för ett aktivt liv i gemenskap med andra.
En inriktning mot folkbildning kom också att ligga till grund för val av pedago-gik vid folkhögskolan. Den pedagogiska metoden i folkbildning är ofta dialog-pedagogik där de studerande i hög grad ses som subjekt och medproducenter av kunskap (Lorentz, 2003). Studier vid en folkhögskola bedrivs ofta i tema- eller projektform där läraren är en samtalspartner och inte i första hand en
kunskaps-förmedlare (Lorentz, 2003). Folkhögskolan kan också ses som en mötesplats där deltagarna, de studerande, förbereds för att träda ut som medborgare i det gemensamma samhället (Niklasson, 2002).
För att bli mer bekant med folkhögskolan som pedagogisk verksamhet kan ett yt-terligare närmande till dess inriktning mot folkbildning vara intressant. Den kun-skapsutveckling som eftersträvas vid folkhögskolor präglas av en inriktning mot bildning (eventuellt) i kontrast till en inriktning mot utbildning. Tillspetsat kan utbildning sägas inrikta sig mot att lära för ett yrke eller en yrkeskarriär medan bildning fokuserar på att lära för livet, det vill säga att få livskunskap (Folkbild-ningsnätet, 2009). En yrkesinriktad utbildning har ett nyttoperspektiv medan en bildningsverksamhet kan sägas ha ett egenvärde. Detta får naturligtvis betraktas som ett slags idealtyper då åtminstone professionella yrkesutbildningar självklart också måste innehålla ett visst mått bildning av för professionen gemensamma grundantaganden, värden och gemensamma tolkningar av olika problem samt val av lämpliga lösningar. Bildning karaktäriseras av ett helhetstänkande medan utbildning idealt riktar in sig mot en specialisering. Att inrikta en pedagogisk verk-samhet mot bildning får konsekvenser för val av pedagogik som används. Medan en utbildningsverksamhet i mycket präglas av förmedlingspedagogik så karaktä-riseras en (folk)bildningsverksamhet av att de studerande tillsammans med varan-dra och med läraren gemensamt konstruerar sin kunskap. En ytterligare skillnad mellan utbildning och bildning handlar om hur utbildningsverksamhet riktar in sig på anpassning till samhällets krav och förändring av deltagarnas förutsättning för arbete medan bildningstraditionen har en livsomfattande inställning till kunskap (Folkbildningsnätet, 2009) och ser lärande som en livslång process som äger rum mellan den enskilde och omgivningen.
Folkhögskoleverksamheten finansieras i stor utsträckning genom stöd från stat, landsting och kommuner. Ansvaret för att fördela statsbidrag och utvärdera folkhögskoleverksamheterna har Folkbildningsrådet. Cirka 10 procent av statsbi-dragsanslaget går till särskilda pedagogiska insatser för studerande med utländsk bakgrund med brister i svenska språket och för studerande med funktionsnedsätt-ningar. SPSM fördelar bidrag till folkhögskolor som behöver göra extra kostnads-krävande insatser för studerande med funktionsnedsättningar utöver de 10 procent som nämns ovan. Bidragen är dels särskilt utbildningsstöd, som är ett praktiskt stöd till studerande som behöver hjälp med aktiviteter i den dagliga livsföringen och som inte tillgodoses via annan huvudman, dels tilläggsbidrag1 som används till
tolk, anpassning av teknisk utrustning och läromedel, anordnande av tillgängliga fritids- och kulturaktiviteter med mera (SPSM, 2009).
I regeringens riktlinjer för statsbidrag till folkhögskolor och studieförbund framgår att syftet med det statliga stödet till folkbildning, utöver att utjämna utbildnings-klyftor och stärka och utveckla demokratin, är att möjliggöra för människor att påverka sin situation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen, att höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället samt bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet. I riktlinjerna anges vidare målgrupper och verksam-hetsområden som i särskilt hög grad är föremål för statens stöd. Just människor med funktionshinder och deras utbildningsbehov är en sådan prioriterad grupp för folkbildningen (SFS 1991:977).
Det finns i landet en relativt lång tradition av att anordna folkhögskolekurser för personer med utvecklingsstörning. Den första kursen startade på Kjesäters folk-högskola i Vingåker i mitten på 1960-talet. Antalet folkhögskolor i landet uppgick läsåret 2007/2008 till 148 och av dessa erbjöd 26 längre kurser riktade till perso-ner med utvecklingsstörning. Med längre kurser avses kurser oftast omfattande minst ett läsår. Många av folkhögskolorna har folkrörelser och andra organisatio-ner som huvudmän medan andra drivs av regionala sammanslutningar, landsting eller kommuner (SOU 2003:35; SPSM, 2008). Exakt hur många studerande totalt som läste någon längre folkhögskolekurs riktad till personer med utvecklingsstör-ning läsåret 2007/2008 är svårt att få fram. Uppskattutvecklingsstör-ningsvis handlar det om cirka 260-300 personer/termin.
Tidigare studier om folkhögskolekurser riktade till personer med utvecklingsstörning
Under årens lopp har några studier av långa kurser på folkhögskolor för perso-ner med utvecklingsstörning genomförts. Den första utvärderingen gjordes 1987 av Göransson på dåvarande Skolöverstyrelsens uppdrag och den andra studien genomfördes av Lindell 1998 på uppdrag av dåvarande Statens institut för sär-skilt utbildningsstöd (SISUS). Göransson (1987) fann i sin utvärdering att antalet folkhögskolor som anordnade kurser för personer med utvecklingsstörning hade ökat medan antalet studerande på kurserna hade minskat. Kursernas innehåll var relativt likartat och de vände sig främst till personer med lindrig utvecklingsstör-ning. Många folkhögskolor ville utöka sin verksamhet. I Lindells enkätundersök-ning (1998) framkom att kurserna riktade sig till personer med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning och innehöll teoretiska baskunskaper anpassade efter de stu-derandes tidigare kunskaper och behov. De mer socialt inriktade kurserna byggde på vad som är viktigt för att klara av att vara samhällsmedborgare och utveckla relationer med andra människor (SOU 2003:35; SPSM, 2008).
I sammanhanget kan också Falkebys utvärdering (2002) av den yrkesförberedande kursen på Ljungskile folkhögskola nämnas. Ljungskile folkhögskola tillhandahåller sedan mer än tio år tillbaka en kurs för personer med lindriga intellektuella funk-tionshinder. Falkeby konstaterar i en sammanfattande analys av resultatet att den yrkesförberedande kursen har en stark ställning på folkhögskolan. Lärarna be-skriver att de studerande ses som en tillgång för skolan. Lärarna menar att klassen inte har låg status på folkhögskolan och att det därmed inte heller är negativt att identifiera sig med den.
Under år 2006 genomförde SCB en enkätundersökning bland personer som hade gått långa folkhögskolekurser under läsåret 2002/2003. Sammanlagt besvarades enkäten av 10 534 personer. Resultatet visade bland annat att omkring 25 procent av deltagarna studerade på högskola tre år efter avslutad folkhögskoleutbildning. Under hela treårsperioden efter folkhögskolestudierna var det omkring 40 procent som någon gång hade bedrivit högskolestudier. Den vanligaste sysselsättningen var dock arbete. De flesta var nöjda med sin folkhögskoleutbildning liksom med studiemiljön på folkhögskolan. 90 procent av de studerande uppgav att de hade fått bättre självförtroende av att studera på folkhögskola. Nästan lika många ansåg att utbildningen hade haft en positiv inverkan på initiativförmågan. Flera menade att studietiden också hade gjort dem mer intresserade av kulturella frågor och att deras samhällsengagemang hade ökat.
Socialstyrelsens dåvarande institut för särskilt utbildningsstöd (SISUS) har gjort ett utdrag ur SCB:s material och bearbetat och sammanställt svaren från kursdel-tagare som uppgivit att de hade något funktionshinder. De uppgick till 321 per-soner. Redovisningen innehåller inga uppgifter om vilka funktionshinder som var förekommande bland de studerande. Resultatet visade bland annat att nästan 60 procent av personerna hade valt att studera utifrån eget intresse eller för personlig utveckling. Cirka 40 procent uppgav som skäl att de ville få behörighet till eller förbereda sig för fortsatta studier. Efter avslutade folkhögskolestudier var det om-kring 10 procent av personerna med funktionshinder som studerade på högskola i april månad 2006, tre år efter avslutad folkhögskoleutbildning. Under hela treårs-perioden efter folkhögskolestudierna hade cirka 20 procent någon gång studerat på högskola. 8 procent bedrev studier på folkhögskola eller i annan utbildning exem-pelvis inom komvux och kvalificerad yrkesutbildning (SISUS, 2006)2.
Uppföljningar av folkhögskolekurser riktade till personer med utvecklingsstörning har genomförts ungefär vart tionde år. År 2007 fattade SISUS beslut om att ge-nomföra en ny. Det huvudsakliga syftet med studien var att undersöka om kurser-na anordkurser-nas utifrån statens syften med stödet till folkbildningen. Ett delmål var att studera kursernas betydelse för de studerande. Under läsåret 2007/2008 gjordes en förstudie i syfte att få en övergripande beskrivning av innehåll och utformning av långa folkhögskolekurser för personer med utvecklingsstörning. Resultatet från en-kätundersökningen, som besvarades av personal hösten 2007, visade bland annat att undervisningen på kurserna var flexibel och att fokus var riktat mot de stude-randes personliga utveckling. Kursinnehållet varierade mycket liksom namnen på kurserna. Antalet lärare och stödpersonal på de olika skolorna var också skiftande. Förstudien uppmärksammade flera frågor som bedömdes vara intressanta att studera vidare. Det gällde bland annat de studerandes ålder, som blivit lägre. De studeran-des möjligheter till inflytande på studierna liksom folkhögskolornas betydelse för deltagarna bedömdes intressanta att få belysta (SPSM, 2008). Dessa frågor utgör bakgrunden till den av Högskolan i Halmstad nu genomförda studien.
Begreppen utvecklingsstörning, intellektuella funktionsnedsättningar och intel-lektuella funktionshinder används synonymt i rapporten. Vi är medvetna om att valen av begrepp inte alltid sammanfaller med Socialstyrelsens rekommendationer avseende terminologianvändandet inom området.
Syfte
Studiens huvudsyfte är att öka kunskaperna om studerandes erfarenheter och värderingar av längre folkhögskolekurser för personer med utvecklingsstörning. Det är deltagarnas egna erfarenheter och bedömningar av kursernas påverkan på kunskapsutveckling, sociala relationer, personlig utveckling och effekter för syssel-sättning som är i fokus för studien. Ytterligare ett syfte är att resonera om studiens resultat i relation till statens motiv och syfte med stödet till folkbildningen.
2 Ytterligare resultat från undersökningen gällande studerande med funktionshinder kommer att presenteras längre fram i
Metod
I följande kapitel presenteras metod och genomförandet av studien. Inledningsvis redogörs för ett besök på en folkhögskola. Urvalet av folkhögskolor och intervju-personer samt genomförandet av en provintervju och intervjuerna redovisas. Kapit-let avslutas med en del om de metodmässiga svårigheterna med arbetet.
Studiebesök på Katrinebergs folkhögskola
I syfte att få en aktuell orientering om folkhögskolornas utbildningar riktade till personer med utvecklingsstörning och en upplevelse av folkhögskolemiljön så genomfördes inledningsvis ett studiebesök på Katrinebergs Folkhögskola i Hal-land. Vi gavs möjlighet att besöka klassen med studerande som går Allmän kurs med praktisk inriktning och internatet. I studiebesöket ingick också information av rektorn om folkhögskolan och aktuell kurs. Besöket gav oss en inblick i folk-högskolans verksamhet och bidrog till utformningen av den särskilda intervjuguide som har använts vid intervjuerna.
Urval av folkhögskolor
I studien ingår sex folkhögskolor av de totalt 26 som läsåret 2007/2008 anord-nade längre kurser riktade till personer med utvecklingsstörning. Vi har valt att inte namnge folkhögskolorna då det inte bedöms vara av intresse utifrån studiens syfte. Ett strategiskt urval utifrån de 26 folkhögskolorna gjordes såtillvida att de sex folkhögskolorna som ingår representerar skolor och kurser med olika inrikt-ningar, studerandeantal, kurslängder, geografiska lägen, internatboende respektive dagfolkhögskola, allt i syfte att få så stor variationsbredd som möjligt i materialet. Urvalet skedde på så sätt att de 26 folkhögskolorna och deras kurser indelades i sex huvudkategorier: Folkhögskolekurser med estetisk inriktning, med yrkesinrikt-ning, med körkortsinriktyrkesinrikt-ning, med inriktning mot personlig utveckling/livskun-skap, med klassiska/traditionella inriktningar3 samt dagfolkhögskolor. Indelningen
i kategorier är inte självklar och delvis andra kategorier skulle kunna vara möjliga, då folkhögskolorna kan ha flera kurser med olika inriktningar och dessa kan tangera varandra. Därefter valdes en folkhögskola från varje kategori att ingå i studien. Från respektive folkhögskola tillfrågades sedan 5-6 studerande om de ville medverka i en intervju.
Urval av intervjupersoner
Vi har intervjuat sammantaget 19 personer som gått eller går längre folkhögskole-kurser riktade till personer med utvecklingsstörning vid ovan utvalda
lor. Av intervjupersonerna hade tio personer avslutat sina studier våren/sommaren 2008 och nio personer hade pågående studier innevarande termin, det vill säga höstterminen 2009 (se vidare nedan).
De i studien aktuella folkhögskolorna har varit behjälpliga med rekryteringen av intervjupersoner till studien. Av uppdragspreciseringen från SPSM framgår det att intervjuer skulle genomföras med omkring 25 kursdeltagare ungefär ett år efter avslutad utbildning. Urvalet av intervjupersoner skulle ske utifrån hänsyn tagen till folkhögskolornas olika inriktningar och geografiska belägenhet samt till de stude-randes ålder, kön och senaste utbildning/sysselsättning. Ett särskilt brev med infor-mation om studien skickades till rektorerna i början på april 2009. (Brevet åter-finns i bilaga 1). Här presenterades dels syftet med studien, dels ombads rektorerna ombesörja att ett informationsbrev tillsammans med svarskuvert skulle skickas ut till de studerande som hade läst någon längre kurs och som hade avslutat sina studier vid folkhögskolan, vårterminen 2008. Brevet till de studerande innehöll, förutom information om själva studien, en förfrågan om de ville medverka i en intervju. (Se bilaga 2). Brevet avslutades med en svarstalong, där den studerande skulle kryssa i om han/hon ville medverka i studien. Var så fallet, skulle talongen läggas i det bifogade svarskuvertet och skickas till SPSM för vidarebefordran till ansvariga på Högskolan i Halmstad.
Planen var att skicka förfrågan till sex studerande per folkhögskola. Det var endast på en folkhögskola som det blev aktuellt att göra ett urval av intervjupersoner. Där var det fler studerande än sex som hade avlutat sina studier, vårterminen 2008. På de andra folkhögskolorna behövdes inte något urval av intervjupersoner göras. Nå-gon vecka efter breven hade sänts till folkhögskolorna kontaktades rektorerna och/ eller lärare per telefon. Det framkom då att antalet studerande som hade avslutat sina studier vid respektive folkhögskola, vårterminen 2008, på flertalet skolor var förhållandevis litet. Sammantaget skickades 32 brev från Högskolan i Halmstad till folkhögskolorna för vidarebefordran till de studerande. Några folkhögskolor kontaktade brev- eller telefonledes de aktuella personerna och berättade om stu-dien och brevet som skulle skickas till dem med förfrågan om medverkan. Det är inte helt klarlagt hur många personer som erhöll brevet med förfrågan om delta-gande. Uppskattningsvis rör det sig om mellan 30-35 personer. Utifrån personlig kännedom om de tidigare studerande bedömde en folkhögskola det vara olämpligt att skicka ut brevet med förfrågan om medverkan till en av kursdeltagarna. Eventu-ellt kan brevet på en folkhögskola på grund av missförstånd ha skickats till andra studerande än de avsedda. Vidare har det framkommit att några av folkhögskolor-na av olika anledningar, bland anfolkhögskolor-nat ansträngd arbetssituation och brist på konti-nuitet bland administrativ expeditionspersonal, hade haft svårt att ordna utskicken av breven till forna studerande, vilket gjorde att utskicket drog ut på tiden och kom att ske under en längre tidsperiod, våren/sommaren 2009.
Antalet studerande som genom att skicka in ifylld svarstalong skriftligt tackade ja till ett deltagande uppgick till endast sex personer. Vid en telefonkontakt tolkades en av dessa personer som inte intresserad av att medverka. Med anledning av ovan redovisade svårigheter med att rekrytera intervjupersoner till studien vände vi oss åter till folkhögskolorna för att få namn och kontaktuppgifter på de studerande i syfte att den här gången telefonledes kontakta dem för en mer personlig presen-tation av studien. En av folkhögskolorna valde vi att inte kontakta igen, vilket berodde på att tre studerande redan hade tackat ja till att medverka och att det uti-från det totala antalet studerande som hade slutat kursen vårterminen 2008, inte bedömdes vara realistiskt att få ytterligare personer att vilja deltaga. Det inkom nu
kontaktuppgifter från tre folkhögskolor på sammantaget ytterligare tolv studerande. På grund av felaktiga telefonuppgifter så kunde fyra inte nås. Försök gjordes också att via söktjänster på Internet få fram aktuella telefonnummer, dock utan fram-gång. Övriga åtta presumtiva intervjupersoner kontaktades per telefon. För två av dem gick förfrågningen via deras anhöriga och/eller boendepersonal. Tre personer avböjde genast att deltaga i en intervju. En tackade ja direkt och övriga ville först ha en skriftlig information om studien, antingen brev- eller e-postledes, innan de var beredda att ta ställning till en medverkan. Enligt överenskommelse kontakta-des personerna efter någon vecka efter att den skriftliga informationen skickats. Detta resulterade i att det tillkom fyra intervjupersoner, vilket gör totalt tio perso-ner med avslutade studier. Det relativt låga antalet intervjupersoperso-ner i relation till uppdragspreciseringen ledde till utformande av delstudie två (se nedan).
Genomförande av studien
Delstudie 1
Intervjuerna med de tio personer som avslutat sina folkhögskolestudier, vårtermi-nen 2008, genomfördes under tiden maj-oktober 2009. Intervjupersonerna valde i huvudsak att bli intervjuade i sina bostäder eller på sin dagliga verksamhet. En per-son valde en för honom bekant plats, en samlingslokal i anslutning till en kyrka. Vid intervjuerna användes bandspelare, vilket samtliga intervjupersoner godkände. I trygghetsskapande syfte och som ett sätt att etablera och utveckla kontakten med intervjupersonerna föregicks den egentliga intervjun av diverse småprat. Några personer var angelägna att få berätta om och visa sina arbetsplatser, vilket också underlättade kontakten och den därpå följande intervjun. När själva intervjun ge-nomfördes så lämnades inledningsvis ånyo information om frivilligheten att delta och om konfidentialiteten, vilket det tidigare utsända informationsbrevet också tagit upp. Varje intervju pågick mellan 45 min-1 tim 30 min. Intervjuerna blev där-efter transkriberade, varvid avsnitt med relevans och intresse utifrån studiens syfte blev ordagrant utskrivna.
Delstudie 2
Vid två av de utvalda folkhögskolorna visade det sig vara omöjligt att, med beaktan-de av god etik, få kontakt med beaktan-de stubeaktan-deranbeaktan-de som avslutat kursen unbeaktan-der vårterminen 2008. Därför valdes att som en egen delstudie intervjua studerande som hade pågå-ende studier. Det gjordes kortvariga observationer (två dagar) på två folkhögskolor för att studera och ge en bakgrund till dessa folkhögskolors uppläggning av kurser för personer med utvecklingsstörning samt för att på ett naturligt sätt få kontakt med intervjupersonerna. De studerande och personalen var informerade och sam-tyckte till observationerna. I anslutning till observationerna gjordes fältanteckningar. Intervjuer gjordes med nio studerande som under innevarande termin (hösten 2009) studerade på folkhögskola. Intervjuerna underlättades av att intervjuaren och intervju-personerna via intervjuarens observationer fick en gemensam referensram att samtala utifrån. Intervjuerna kunde genomföras på ett informellt, konkret och avspänt sätt i den för intervjupersonerna bekanta miljön som intervjuaren också lärt känna genom att under några dagar deltaga i samma aktiviteter som de studerande. Att samtala om företeelser som inte kan beskrivas konkret, exempelvis hur medbestämmande, delak-tighet och uppläggning av kurserna går till, kan vara svårt för såväl intervjuaren som de studerande, men underlättades härigenom. Samma intervjuguide (med vissa anpass-ningar) som för övriga intervjuer användes också vid dessa intervjuer.
Intervjuer
Med anledning av att studien har en förståelseinriktad ansats har vi valt kvalitativa metoder för arbetet. Vårt intresse har varit inriktat mot de studerandes egna erfa-renheter, värderingar och bedömningar av folkhögskolestudierna. Semistrukturera-de intervjuer har genomförts med Semistrukturera-dels tio personer som avslutaSemistrukturera-de en längre folk-högskolekurs riktad till personer med utvecklingsstörning, vårterminen 2008, dels nio personer som studerar innevarande termin, det vill säga höstterminen 2009. En intervjuguide har sammanställts innehållande de huvudområden som studien ska undersöka, nämligen kunskapsutveckling, sociala relationer, personlig utveckling och utbildningens effekter för arbete/sysselsättning. Intervjuguidens samtliga frågor har inte ställts till samtliga intervjupersoner utan har använts flexibelt med hänsyn tagen till personens förmåga och intresse att besvara frågorna. Respekten för in-tervjupersonen har ständigt varit i fokus under intervjuerna och haft betydelse för såväl frågornas utformning som innehållsmässiga bredd och djup. Under intervjuns gång har det ibland dykt upp nya infallsvinklar, vilket också gjort att guiden inte följts fullt ut vid samtliga intervjuer. (Intervjuguiden återfinns i bilaga 3).
Provintervju
I syfte att testa intervjuguidens frågeområden, om de var relevanta och om frå-gorna var lämpligt utformade, så genomfördes en provintervju med en tidigare studerande från den folkhögskola som vi inledningsvis besökte. Resultatet från den genomförda provintervjun visade att intervjuguiden fungerade väl och gav ingen indikation på varken irrelevanta frågeområden eller olämpligt formulerade frågor.
Svårigheter med att skaffa intervjupersoner
Det har varit mer komplicerat än förväntat att få tag på medverkande i studien. En erfarenhet är att det i denna typ av studie är svårt att informera enbart i skriftlig form. En mer personlig kontakt behövs oftast. Det var framförallt studerande vid de folkhögskolor som utöver att skicka informationsbrevet också kontaktade dem på annat sätt, som tackade ja till en medverkan. Den mer personliga kontakten från folkhögskolan bidrog säkert till det större positiva gensvaret bland dessa stu-derande. Det visade sig också att fler personer ville medverka, när de tillfrågades personligen genom våra telefonsamtal, än enbart via informationsbrev.
För studiens genomförande har vi varit beroende av hjälp och medverkan från folkhögskolorna. Folkhögskolorna har varit behjälpliga med att etablera kontakt med tidigare studerande genom utskick av informationsbreven. Några skolor har på grund av framförallt hög arbetsbelastning haft svårt att prioritera uppgiften, vilket resulterade i att färre personer blev tillfrågade om att medverka än vad som var planerat från början.
Begränsningar med intervjustudier
Att intervjua människor är en metod som framförallt är användbar då det gäller att ta del av människors upplevelser, bedömningar och värderingar. Genom inter-vjuer kan intervjupersonens tankar och erfarenheter kommuniceras och genom följdfrågor förtydligas och utvecklas på ett sätt som till exempel enkätstudier inte medför. Det är dock inte utan problem att använda intervjuer som metod och de begränsningar och svårigheter som kan uppstå i intervjuer i allmänhet gäller även i intervjuer med personer med utvecklingsstörning. Ringsby-Janssons (2002) har sammanställt ett antal identifierade svårigheter som gäller vid intervjuer i
allmän-het och som med ett samlingsbegrepp brukar benämnas intervjuareffekter: Det finns exempelvis en tendens till att intervjupersonen besvarar frågor med ett ja, oavsett vilken fråga som ställs. Tendensen till idyllisering har också iakttagits, vil-ket kan innebära att intervjupersonen besvarar frågorna snarare utifrån ett önskat tillstånd än för det rådande. Personen kan också ha svårt att framföra kritik mot personer man är beroende av, exempelvis lärare. Intervjueffekterna kan ytterli-gare accentueras vid intervjuer med personer med utvecklingsstörning på grund av funktionshindrets karaktär. Det intellektuella funktionshindret gör det bland annat svårare att förstå frågor som är formulerade på en högre abstraktionsnivå. Detta förutsätter att intervjuaren har goda kunskaper om bland annat funktions-hindrets innebörder och konsekvenser, om de funktionshindrades livsvillkor i allmänhet samt ett utvecklat empatiskt förhållningssätt. Idealet i intervjusamman-hanget är ofta att intervjuaren är väl insatt i informanternas personliga livssitua-tion och har kännedom om exempelvis personens boendeort och familjesitualivssitua-tion. Vi som utfört intervjuerna har mångårig erfarenhet av kontakter med personer med utvecklingsstörning. Vi har båda tidigare varit yrkesverksamma inom områ-den där personer med intellektuella funktionshinder, såväl barn, ungdomar som vuxna, deltar. Vi har, utifrån sammanhanget och personen, försökt att skapa en så trygg och tillitsfull intervjusituation som möjligt.
De ovan nämnda intervjuareffekterna har förekommit i olika grad och omfattning vid intervjuerna med aktuella intervjupersoner. Inte minst hade en större kunskap om respektive intervjupersons speciella livssituation troligen underlättat. Intervju-erna präglades ofta av korta svar. Deltagarna svarade direkt på den ställda frågan och egna associationer till frågorna var sällan förekommande. Noterbart är också upplevelsen av dagsformens betydelse för personernas vilja och förmåga att svara på frågorna. Exempelvis har intervjuns tidsmässiga genomförande under dagen spelat roll för intervjupersoners engagemang. Ytterligare en problematik som upp-märksammades var flera av intervjupersonernas svårigheter att komma ihåg och minnas. Detta var intervjuarna införstådda med och hade så långt det är möjligt anpassat studien genom konkretisering, uppföljningsfrågor etcetera. För intervju-personerna som exempelvis studerat i 3 år hade det vid intervjutillfället gått cirka 4-4,5 år sedan de påbörjade sin utbildning, vilket gjorde att det kunde vara svårt att minnas. Så här svarade exempelvis en av intervjupersonerna på frågan om hur hon fick kännedom om kursen:
”Det kommer jag inte ihåg, ärligt talat. Det är så länge sedan. Det har gått så
många år. Jag tror jag praktiserade först någon vecka där på (folkhögskolans och linjens namn), när jag gick sista året på gymnasiet.”
Vid en intervju deltog en förälder som kommunikativt stöd för intervjupersonen, vilket kan innebära både för- och nackdelar. Utifrån svårigheter att förstå in-tervjupersonens tal, så behövdes det en ”tolk” som kunde förtydliga vissa svar. Delar av kommunikationen mellan intervjupersonen och föräldern skedde med tecken som stöd. Förälderns närvaro utgjorde en trygghet för intervjupersonen, då hon upplevdes som blyg och lite osäker i intervjusituationen. Det går dock inte att utesluta att förälderns närvaro påverkade intervjupersonen och hennes svar. Föräldern var själv mycket positiv till folkhögskolan och aktuell kurs som intervjupersonen hade gått, vilket exempelvis kan ha haft betydelse för svaren. Erfarenheterna från denna och andra intervjuer visar på vikten av att intervju-personen känner sig trygg i intervjusammanhanget. För att etablera och utveckla en trygghet kan det behövas upprepade kontakter med intervjupersonen innan själva intervjun påbörjas och genomförs.
Resultat och analys
Studien omfattar i sin helhet dels tio personer med utvecklingsstörning som av-slutade sina studier vid fyra valda folkhögskolor vårterminen 2008, dels nio studerande som läser en längre kurs riktad till personer med utvecklingsstörning innevarande termin, det vill säga höstterminen 2009, vid två av de i studien ak-tuella folkhögskolorna. Sammantaget ingår således 19 intervjupersoner från sex folkhögskolor i studien. Med anledning av att studiens empiriska del således består av två avsnitt så har vi valt att redovisa resultat och analys i två avsnitt/delstudier. Inledningsvis följer resultat och analys kring intervjupersonerna med utvecklings-störning som avslutade sina folkhögskolestudier vårterminen 2008.
Studerande som avslutade sina studier vårterminen 2008
Detta avsnitt handlar om de tio intervjupersonerna som avslutade sina folkhögsko-lestudier vårterminen 2008. Avsnittet inleds med en presentation av intervjuperso-nerna. Därefter redovisas resultat under tre huvudrubriker; Före folkhögskolekur-sen, Tiden på folkhögskolan samt slutligen Efter folkhögskolekursen. Respektive huvudrubrik innehåller i sin tur ett antal underrubriker. Resultatet relateras i viss mån till andra studier av intresse i sammanhanget.
Presentation av intervjupersonerna
Kön och ålder
Av intervjupersonerna är sex män och fyra kvinnor. Männen är vid intervjutillfäl-let i åldern 21-39 år med en genomsnittlig ålder på 29 år och kvinnorna är i åldern 23-30 år. Deras genomsnittsålder ligger på 25 år. De något äldre personerna åter-finns främst bland de som läst den trafikteoretiska linjen. Dessa är samtliga män och i åldern 30-39 år. Genomsnittsåldern för personerna som läst den trafikteore-tiska linjen är 33 år.
För att kunna jämföra åldern på intervjupersonerna i denna studie med resulta-tet från SPSM:s förstudie (2008) var det intressant att få kartlagt deras ålder när studierna inleddes. Den yngste intervjupersonen var 19 år och den äldste 37 år, när de påbörjade sina respektive utbildningar. Med åldern vid studiestarten som utgångspunkt blir den genomsnittliga åldern då istället 27 år för männen och 22 år för kvinnorna, vilket är i linje med resultatet från SPSM:s förstudie (2008) som visade att de studerande på kurserna riktade till personer med utvecklingsstörning är unga. 70 procent av kursdeltagarna var 30 år eller yngre. I vår studie avviker intervjupersonernas åldermässiga fördelning något från förstudiens resultat, då det endast var en person som var över 30 år vid studiernas början.
Civilstånd
Ingen av intervjupersonerna är gift eller sammanboende. Tre personer berättade att de har flick- respektive pojkvänner. Ingen har barn.
Uppgifterna om intervjupersonernas civilstånd och familjeförhållanden överens-stämmer väl med resultaten från de större levnadsnivåundersökningar som gjorts i Sverige och i Norge kring personer med utvecklingsstörning och deras levnads-villkor, nämligen att endast några få personer med utvecklingsstörning är sambo eller gifta och knappt någon har barn (Tideman, 2000; Tössebro & Lundeby 2002). I sammanhanget bör dock intervjupersonernas relativt unga ålder noteras.
Etnicitet
Alla utom en har svenskt ursprung. Den intervjupersonen är född i ett utom-nordiskt land och kom med sina föräldrar till Sverige när hon var 11 år.
Bostadsort
Flertalet intervjupersoner är hemmahörande i folkhögskolans geografiska närom-råde. De flesta är bosatta i det landskap eller region som folkhögskolan är belägen i. Ett undantag utgörs av de studerande på den trafikteoretiska linjen, vilka geogra-fiskt härstammar relativt långt ifrån folkhögskolans lokaliseringsort.
Utbildningsbakgrund
Bland intervjupersonerna är det en som inte har särskolan som skolbakgrund. (Se vidare rubriken: Verksamhet innan studierna). Övriga har varit mottagna i särskolan. En intervjuperson har tidigare erfarenheter av folkhögskolestudier, dock inte vid den folkhögskola som tillhandahåller den linje han nu läst. Några har tidi-gare studerat vid den kommunala särvuxutbildningen, som vänder sig till personer med utvecklingsstörning.
Resultatet beträffande intervjupersonernas utbildningsbakgrund är samstämmiga med resultaten i SPSM:s förstudie (2008), där också en stor majoritet hade fått sin grundutbildning inom särskolans och gymnasiesärskolans verksamhet.
Före folkhögskolekursen
I syfte att skydda intervjupersonernas anonymitet så anges i den följande resultat-redovisningen varken intervjupersonens ålder, kön, bostadsort, folkhögskola eller kurs som personen gått på.
Verksamhet innan studierna
Av intervjupersonerna hade tre personer börjat på folkhögskolekursen direkt efter avslutad gymnasiesärskola. En intervjuperson hade, efter avslutad grund-skoleutbildning med betyget icke godkänt i några av kärnämnena, gått två år på det individuella programmet på gymnasiet i syfte att få klart sitt grundskolebetyg. Målet var att bli behörig att söka in på ett nationellt program på gymnasiet, vilket dock misslyckades.
”Sökte in på fordon, men jag kom inte in, så blev det (folkhögskolans namn) istället.” Vid utbildningens början hade flertalet av de övriga intervjupersonerna sysselsätt-ning i form av daglig verksamhet med stöd av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) (SFS 1993:387). Dessa personer var också något äldre. En intervjuperson var utan sysselsättning/arbete.
Även det redovisade resultatet avseende intervjupersonernas sysselsättning/ verksamhet innan folkhögskolestudierna stämmer väl överens med SPSM:s förstudie (2008), det vill säga att de flesta har antingen studerat eller deltagit i daglig verksamhet innan de börjar studera på folkhögskolan. I denna delstudie hade dock majoriteten deltagit i daglig verksamhet, medan det i förstudien var en liten övervikt på studier, som senaste heltidssysselsättning. Detta kan förkla-ras med att intervjupersonerna i denna studie hade något högre ålder jämfört med de i SPSM:s studie.
Boende innan studierna
Fyra intervjupersoner bodde i föräldrahem eller familjehem, två i gruppboende (bostad med särskild service för vuxna) med stöd av LSS (SFS 1993:387) och fyra hade eget boende i lägenhet innan de började studera.
Information om kursen och beslutet att söka
Tillvägagångssätten för intervjupersonerna att få kännedom och information om utbildningen varierar, liksom hur aktiva de varit i förberedelserna inför beslutet att börja studera.
De som började sin folkhögskolekurs direkt efter avslutad gymnasiesärskola fick kännedom om möjligheterna att studera på folkhögskolan i samband med studie-besök på folkhögskolan, vilket anordnades av gymnasiesärskolan. I något fall var det folkhögskolan som besökte gymnasiesärskolan och informerade om kurser på folkhögskolan.
För alla var det inte ett tydligt eget initiativ och uttalad önskan att börja studera på folkhögskolekurs. Föräldrar, personal inom skolan eller inom daglig verksamhet förefaller ha haft relativt stor betydelse för beslutet.
”Det är mammas fel. Hon övertalade mig faktiskt. Jag ångrar det inte det minsta.
Jag var väldigt tveksam till en början.”
”Jag var lite tveksam om det var en kurs som passade mig, men mina föräldrar
och lärare puffade på mig, att det kanske var en jättebra skola och sådana grejer. Så tänkte jag, ok, då kan jag väl testa på det då.”
Bland intervjupersonerna fanns också de som själva hade varit betydligt mer aktiva i sina val och beslut att börja studera. Samtliga intervjupersoner som gått den trafikteoretiska linjen återfinns bland dessa.
”Jag hade drömt om att ta körkort i flera år. En kurator inom LSS visste om att
det fanns en kurs. Då blev jag glad.”
”Det var på nätet. Jag satt och kollade lite grann och sedan var det någon som
nämnde att det fanns en skola däruppe. Jag och pappa fick se att det fanns en skola nere i Skåne, trafikskola där, men (folkhögskolans namn) var mycket bättre. Då behövde jag aldrig byta tåg.”
”Fick reda på linjen genom min syster som gått där. Jag hade tänkt länge att
försöka ta körkort.”
”Jag blev tipsad av en personal på (daglig verksamhetens namn). Jag ville göra
Som inträdesvillkor till kurserna har de aktuella folkhögskolorna någon form av prova-på-verksamheter, vanligen organiserade som så kallade sommarkurser omfattande cirka fem till elva dagar eller som särskilda besöksdagar. Syftet med prova-på-kurserna är att de blivande eleverna dels ska få uppleva hur det är att studera och bo på en folkhögskola, dels att personalen ska kunna få underlag för urval huruvida kursen och folkhögskolan är lämplig för aktuell person.
Prova-på-kurserna synes fylla en viktig funktion för de presumtiva eleverna, vilket också flera intervjupersoner påpekar. Det är angeläget att få konkreta upplevelser av innebörden av att studera och bo på en folkhögskola. Enbart muntlig och/eller skriftlig information är ofta inte tillräcklig.
Det framgår att några av intervjupersonerna inte själva varit direkt drivande och aktiva i beslutet att ansöka till aktuell folkhögskolekurs. Det har istället varit per-soner i deras närmiljö som varit initiativtagare i sammanhanget. Det aktualiserar en diskussion om balans mellan stöd och självbestämmande. Personer med intel-lektuella funktionshinder är ofta beroende av olika stöd- och hjälpinsatser. Det är därför särskilt viktigt att frågor om inflytande och självbestämmande ständigt är i fokus. Att ha inflytande över sitt liv och sin vardag är centralt för självkänslan och upplevelsen av integritet. Hur kan respekten för rätten till självbestämmande och inflytande utövas, trots behov av hjälp och vägledning, så det blir ett positivt stöd och inte upplevs som fostrande, mästrande eller kränkande av personerna? Det är fråga om en balansgång mellan respekten för självbestämmande och respekten för de svårigheter som utvecklingsstörningen kan ge upphov till.
Tiden på folkhögskolan
Kurslängd
Utbildningslängden för de aktuella folkhögskolekurserna riktade till personer med utvecklingsstörning varierade mellan 1-3 läsår. För hälften av intervjupersonerna uppgick studietiden till 3 år. Övriga personer hade studerat i 1-2 år.
I SPSM:s förstudie (2008) var det vanligast att studietiden omfattade minst två terminer, oftast längre. Likartat resultat visar också SISUS bearbetning av SCB:s uppföljningsstudie över kursdeltagare med funktionshinder som hade gått långa folkhögskolekurser läsåret 2002/2003. Där dominerar två terminers studier med fyra terminer som den näst vanligaste studietiden (SISUS, 2006).
Trivsel
Samtliga intervjupersoner uppgav att de trivdes bra med sina studier på folkhög-skolorna. Någon vill komma tillbaka och fortsätta att studera. Flera säger också att de kan rekommendera andra att börja studera på folkhögskola.
”Tiden gick så jäkla fort. Det var en kul tid. Jag saknar det lite faktiskt, mest
saknar jag lärarna.”
”Man kan kanske hitta nya kompisar om man är en sådan person som tycker om
att träffa folk.”
”Det är roligt, det är liksom inte bara plugg. Det är inte att sitta i en skolbänk hela
tiden. Det är trevligt på skolan. Man lär känna mycket folk.”
”Jag trivdes bra. Minst två, tre gånger var det fester. Det var på hösten när skolan
”Hittade på roliga grejer med klasskamraterna, åkte till (närmaste stad) för att
bowla och gå och bada och sådana grejer. Sedan var det en del som frågade om man ville hänga med på fest och sådana grejer.”
Samtliga uppgav att de trivdes bra med vistelsen på folkhögskolan. Det gällde också de som bodde på skolan och tillbringade kvällarna och helgerna där. De längtade sällan hem. De flesta åkte hem till sina familjer varannan helg. Några hade förhållandevis långt till skolan och kunde endast besöka hemorten i samband med de längre ledigheterna. Ingen uppgav avståndet som problematiskt.
”Jag åkte tåg, det var två byten. Jag åkte sällan hem. Oftast åkte jag till min
storasyster i …”
”Jag längtade aldrig hem. Jag var hemma på de längre loven, jul- och påsklovet.”
Kunskapsutveckling
Ett av studiens fokus är de studerandes kunskapsutveckling under studietiden på folkhögskolan. Vad har de lärt sig? Kunskapsbegreppet är ett komplext begrepp innefattande flera perspektiv och som inte låter sig enkelt presenteras. Vi har valt att redovisa resultatet under några underrubriker som vi funnit relevanta i sam-manhanget, bland annat olika former av kunskaper som intervjupersonerna uppgi-vit att de utvecklat, deras synpunkter på inflytande över undervisningen, lärarnas bemötande och pedagogiska förmåga.
Teoretiska kunskaper
Det framkom i SPSM:s förstudie (2008) att ett mål som folkhögskolorna uppgav med de långa kurserna riktade till personer med utvecklingsstörning, var att ut-veckla elevernas teoretiska kunskaper (som svenska, matematik).
Intervjupersonerna som hade läst den trafikteoretiska linjen hade genomgående lättast att uttrycka vad de teoretiskt hade lärt sig på kursen. De var tydliga med att det var trafikteori de hade lärt sig. Några hade under kurstiden klarat körkortsteo-riprovet och en studerande hade också börjat övningsköra med bil. Därtill uppgavs att de hade fått undervisning i engelska, data, svenska och matematik.
Intervjupersonerna i andra kurser var mer osäkra och svävande på målet när frå-gan ställdes vad de hade lärt sig i teoretiskt hänseende. De flesta räknade dock upp olika skolämnen såsom historia, svenska, matematik, engelska och datorkunskap. Det fanns också några som uppgav att det inte förekom så mycket traditionella skolämnen. Undervisningen var upplagd på annat sätt.
”Vi hade en lektion – nyhetstimmen, där man ska hitta nyheter och läsa upp en
artikel man valt. Annars var det inte engelska och matte och sådana grejer.”
Estetiska kunskaper
På många av kurserna fick intervjupersonerna ägna sig åt estetiska ämnen såsom musik, drama, bild, film och skapande verksamheter, vilket flertalet uppskattade. På några kurser gavs möjligheter för intervjupersonerna att såväl föreslå innehåll som själva medverka i teaterföreställningar som framfördes inför hela folkhögskolan. ”Vi filmade och gjorde en massa roliga grejer på skoltid.”
Praktik och andra praktiska moment
Yrkespraktik ingick som ett moment i flera av kurserna. Några intervjupersoner hade praktiserat flera gånger under studietiden exempelvis i personalmatsal och som vaktmästare, vilket upplevdes positivt. Några nämnde att de bland annat fick praktisera vid den dagliga verksamhet i kommunen, där de efter avslutade studier sedan fick sin sysselsättning.
”Jag praktiserade också här på (folkhögskolans namn) elevfik. Lärarna på skolan
fick bra kontakt med personalen här, så pratade de om mig.”
Det finns också intervjupersoner som inte haft någon arbetsplatspraktik men som nämnde olika studiebesök som klassen gjorde.
”Vi gjorde studiebesök ibland, ett var på lokal TV. Vi var inte ute och
praktise-rade. Skolan satsade mer på studiebesök och på resan.”
I de flesta av de långa kurserna ingick olika praktiska moment, såsom hemkunskap och boendeträning. På någon folkhögskola fanns också möjlighet att få en tids bo-endeträning i en särskild träningslägenhet. De flesta av intervjupersonerna bodde under studietiden på folkhögskolans internatboende. I studien ingår en folkhög-skola som är en så kallad dagfolkhögfolkhög-skola, vilket innebär att inga internatplatser fanns. Intervjupersonerna från denna skola fick under studietiden inte möjlighet till träning att utöva praktiska boendekunskaper, vilket dock inte var något som intervjupersonerna uppgav sig sakna.
”Det kan jag redan.”
”Det saknar jag inte, bodde redan då i den här lägenheten.”
Intervjupersoner från de andra folkhögskolorna har i olika omfattning sagt att de haft visst behov av undervisning och träning i boendeaktiviteter. Nya sysslor för några men inte för alla:
”Vi fick väl ta ansvar för att städa korridoren, köket, det vi hade gemensamt och
det egna rummet, sköta tvätten. Jag kunde det redan, hade lärt mig det hemma.”
En intervjuperson, med ett relativt stort behov av stöd i sitt internatboende och med personlig omvårdnad, hade en personlig assistent som stöd under studietiden. Utöver stöd i boendet, gav assistenten också assistans till den studerande på friti-den, i de sociala kamratkontakterna och i den teoretiska undervisningen.
Utöver praktiska kunskaper avseende boende gav intervjupersonerna exempel på andra praktiska moment som ingick i utbildningarna. Exempelvis kan nämnas gymnastik, motion och friskvård.
Vad intervjupersonerna uppger att de lärt sig på sina utbildningar bekräftas av den enkätundersökning som gjordes på uppdrag av SISUS (Lindell 1998). Den studien visade att de flesta kurserna innehöll teoretiska ämneskunskaper, estetiska ämnen och praktiska moment. I vår studie är det den trafikteoretiska linjen som skiljer sig från de andra, med dess tydliga fokusering på teoretiska kunskaper.
En förklaring till svårigheterna som flera intervjupersoner hade att uttrycka det teoretiska lärandet kan ha med det intellektuella funktionshindret att göra.
Funk-tionshindret innebär bland annat en lägre abstraktionsnivå på tänkandet, vilket kan medföra större svårigheter att uttrycka och beskriva det teoretiska lärandet jämfört med de praktiska och estetiska kunskaperna. Dessutom är det också ett allmängiltigt drag att det är relativt svårt att sätta ord på teoretiska kunskaper som man tillskaffat sig genom en utbildning. Det är exempelvis inte sällan just de prak-tiska momenten i form av verksamhetsförlagda kurser som studenter på högskole-nivå lättast kan erinra sig. En annan förklaring handlar om intervjuarens förmåga att ställa rätt frågor på rätt sätt för att få del av intervjupersonens erfarenheter.
Studieresor
På de flesta långa kurserna ingick studieresor både inom landet och utomlands, nå-got intervjupersonerna uppskattade. På en av folkhögskolorna skulle klassen efter avlutad resa berätta om sina upplevelser för skolans övriga elever. Resorna bidrog till att öka självständigheten och självförtroendet, menade några.
”Att göra en sådan resa tillsammans med sin klass har man alltid nytta av kanske i
framtiden, kanske klara mer själv eller åka med andra. Självsäkerheten och själv-ständigheten ökar.”
”Man fick åka med klasskamraterna och lärarna, inte med mamma, pappa
och syrran.”
Lärarnas och assistenternas bemötande och pedagogiska förmåga
Under en period har frågor angående bemötande av personer med funktionshinder stått i fokus inom handikappolitiken. En särskild utredare tillsattes 1997 av reger-ingen med uppdraget att utreda och kartlägga bemötandet av personer med funk-tionshinder. I mars 1999 presenterades slutbetänkandet (SOU 1999:21) med förslag på nio vägar för att utveckla bemötandet. Många hade vittnat om att de känt sig kränkta och ifrågasatta i möten med professionella. I regeringens proposition ”Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken” (Prop. 1999/2000:79) är bemötandefrågor en prioriterad samhällsfråga för åren 2000 – 2009 och särskilda medel avsattes för detta ändamål.
Ingen framförde några negativa synpunkter på lärarnas och assisternas bemötande. De var omtyckta och uppskattade av intervjupersonerna. I sammanhanget nämn-des exempelvis att de var pålitliga, engagerade, trevliga, humoristiska och att det gick att skoja med dem.
”Lärarna var lätta att prata med. Hade man problem så gick man till dem. De
gick aldrig och sa det till någon annan.”
”Det gick att skoja med lärarna. Kunde man inte så kunde de ofta skoja till det lite.” Det är intressant att notera betydelsen av att lärarpersonalen är socialt intresserade och humoristiska. Det är personliga egenskaper som kanske inte uppmärksammas och värderas i så hög grad som de förtjänar. Liknande resultat som denna studie visar på beträffande betydelsefulla personliga egenskaper hos personal, återfinns också i Haugenes (2006) masteruppsats. Hon har i fokusgruppintervjuer med personer med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning diskuterat vad som utmär-ker en ”god hjälpare”. För att stödet/hjälpen ska uppfattas som god krävs det att relationen mellan brukare och personal är bra och att de trivs tillsammans. ”Goda hjälpare” är trevliga, snälla, vänliga, har humor, är bra att prata med, har gott humör och är nästan som en vän (Haugenes, 2006).
Resultatet avseende lärarpersonalens bemötande är överensstämmande med vad studerande med funktionshinder ansåg när motsvarande enkätfråga ställdes i SCB:s uppföljningsstudie 2006. Där svarade omkring 95 procent att lärarnas be-mötande var mycket bra eller ganska bra.
Flertalet av intervjupersonerna var också nöjda med det pedagogiska stöd de fått från lärarna och assistenterna. Här framhölls också lärarnas kompetens att anpas-sa undervisningen efter de studerandes förutsättningar och behov. På någon kurs användes anpassade datorprogram i undervisningen, vilket i hög grad underlättade inlärningen, menade intervjupersonerna. Dock var det problem med datorerna vid starten på denna kurs, vilket gjorde att de studerande inte kunde använda pro-grammen som det var tänkt.
”De var bra. De förklarade orden ordentligt.”
”Lärarna tar hand om eleverna otroligt. De ser direkt vad man har för svårigheter.” ”De såg i min klass vilka som var bäst, vilka som hade det lättare. Jag kan inte
ta ett vanligt papper och skriva det jag tänker. Jag måste ha en tavla där läraren skriver upp och så kan jag skriva av.”
”… fick också utmaningar att tänka lite för att klara uppgifterna i matte, svenska
och engelska.”
”Fick sitta och göra program vid datorn. Det var ett bra sätt att läsa på. Det blev
inte tråkigt.”
De flesta tyckte att kraven som lärarna och assistenterna ställde på dem vad det gällde det teoretiska och praktiska lärandet var lagom, varken för höga eller för låga. Läxor förekom på några av kurserna.
”Nej, det var lagom, inte för hårda och inte för lite krav.”
Det fanns dock några som menade att kraven som ställdes på intervjupersonerna kunde varit högre.
”Nä, det var inte så mycket som de krävde av mig. De kunde krävt mer, för jag
kan mer egentligen än vad de visste.”
”Man fick knappt aldrig läxor, bara ibland. Det var i svenska, skulle skriva uppsats.” I SISUS (2006) utdrag ur SCB:s uppföljning av kursdeltagare med funktionshin-der som läst längre folkhögskolekurser ansåg flertalet att studiesituationen och studiemiljön var bra ur flera aspekter. Bäst omdömen fick lärarnas undervisnings-förmåga, bemötandet från lärarna och annan personal samt gemenskapen med studiekamraterna.
Inflytande över studiesituationen
Ett sätt att påverka sin studiesituation är att engagera sig elevfackligt under folk-högskoletiden. Något mera aktivt deltagande i skolans elevrådsverksamhet förekom dock inte bland intervjupersonerna. Några kände till elevkårens arbete och hade varit med på något möte och lyssnat.
”Jag var inte med i rådet. Vi var så många som ville vara med, så det blev lottning
som avgjorde.”
”Det var ju kul. Handlade om vad man kan förändra på skolan, vad som kan bli
bättre.”
”Man pratar och skriver lite grann.”
Individuellt anpassade studier
Ett utmärkande kännetecken för folkhögskoleutbildning brukar vara förmågan att anpassa studierna efter de studerandes erfarenheter, förmågor och intressen. I SISUS bearbetning av SCB:s uppföljningsstudie 2006 gällande kursdeltagare med funktionshinder fick undervisningens anpassning till de studerandes tidigare studie- och livserfarenheter och möjligheterna att påverka kursernas innehåll och upplägg mycket bra eller ganska bra omdömen. Men det fanns också personer som ansåg att studiesituationen, i fråga om dessa aspekter, var ganska dålig eller mycket dålig. Bland intervjupersonerna i vår studie fanns några som upplevde att de haft goda möjligheter att påverka studietakten, uppläggningen och innehållet på studierna. ”Och sedan var det så bra att man kunde sitta typ fram till typ halv tolv på natten
om man ville plugga.”
”Jag kunde läsa i min egen takt.”
Det krävs ett visst mått av självförtroende för att våga framföra sina åsikter och önskemål om studiernas innehåll och upplägg, vilket följande citat belyser.
”Ibland kunde jag säga det men ibland höll jag det inom mig ändå. Jag sa inte så
mycket faktiskt. Tänkte det ibland men vågade inte säga det riktigt då.”
Det fanns också de som efterlyste större flexibilitet bland lärarna kring den indivi-duella anpassningen av studierna.
”Vi hade inga läxor. Jag krävde att få det men ’Varför ska du ha läxor för, när
ingen annan har det’.”
”Och liksom jag sa det till vår engelsklärare vi hade, liksom, kan jag få mycket
svårare grejer tack, men det fick jag inte. Alla skulle ligga på samma nivå. Jag ville lära mig mycket svårare engelska för det finns ju det med.”
Uttalandena kan också tolkas som att intervjupersonerna efterlyste större kunskaps-utmaningar. En relativt ofta förekommande synpunkt på undervisning för både barn och vuxna med utvecklingsstörning är att undervisningen är för mycket socialt och omsorgsinriktad på bekostnad av kunskapsstimulansen. Om detta också gäller för folkhögskoleutbildning kan diskuteras (se kapitel Slutsatser och diskussion).
Social utveckling
Nära relationer till andra människor är ingen självklarhet för alla, inte minst när det gäller personer med intellektuella funktionshinder. Bland personer med utveck-lingsstörning var det 1991 32 procent som inte hade några nära vänner, en siffra som ökade till 50 procent 1995, vilket kan jämföras med 19 procent bland befolk-ningen i övrigt (Tideman, 2000).
Ett mål med de långa kurserna som folkhögskolorna uppgav i SPSM:s förstudie (2008) är att utveckla de studerandes sociala relationer. Hur lyckas man med detta? Vad tycker de studerande om deras sociala kontakter på skolan? Kurskamraterna
Folkhögskolestudier kan vara ett sätt att knyta nya sociala kontakter på, vilket de flesta av intervjupersonerna också menar att de gjorde. Några kände redan från kursstarten några kamrater i klassen. Överlag uppger intervjupersonerna att kon-takterna med kurskamraterna fungerade bra och att sammanhållningen i klassen var god, men det finns också mindre positiva erfarenheter.
”Jag hade många kompisar. Det var en kompis som jag mest var ihop med.
Det var han som drog med mig till träningen.”
”Det var en tjej som var så himla käftig. Vi hade egentligen två tjejer som var
käftiga som jag var jättetrött på. Dom lyssnade inte på någon, inte på lärarna, inte på oss överhuvudtaget. Dom tog över allt. Alla andra var ok.”
”Lite stökigt, men det är det alltid. Många var högljudda, men annars var
det rätt ok.”
De relativt positiva upplevelserna av kontakterna med kurskamraterna liknar den utvärdering av den yrkesförberedande kursen på Ljungskile folkhögskola som ge-nomfördes i början på 2000-talet (Falkeby 2002). Utvärderingen fokuserade bland annat på det sociala samspelet och inkluderingen mellan de studerande på folk-högskolan. Falkeby konstaterar att de studerande på den yrkesförberedande kursen gav uttryck för en stark gruppgemenskap. De valde oftast att umgås och ha sociala kontakter med sina klasskamrater, en grupp som var mycket viktig. Även i upp-följningen av SISUS (2006) fick gemenskapen med studiekamraterna högt betyg. Omkring 87 procent uppgav att gemenskapen var mycket bra eller ganska bra. Gustavsson (2001) har i sin forskning visat att gemenskapen med andra personer med lindrig utvecklingsstörning som befinner sig i liknande situationer kan vara betydelsefull. Även om det empiriska underlaget är litet visar studien att de sociala nätverken utöver vänner med funktionshinder bestod av anhöriga och vissa profes-sionella. Nätverken hölls till viss del samman av de funktionshindrade själva, vilket kan tolkas som att personerna valde att omge sig med personer med liknande erfarenheter som de själva. Det innebär inte att personerna i första hand vill vara tillsammans med människor med utvecklingsstörning, därför att utvecklingsstör-ningen i sig utgör en grund för någon slags gemenskap, betonar Gustavsson. Det handlar istället om att det i den gruppen finns ett speciellt perspektiv grundat på gemensamma erfarenheter, ett inifrånperspektiv. Detta motsäger dock inte önskan om eller behovet av kontakter med icke-funktionshindrade.
Andra studerande på skolan
Det förekom också sociala kontakter med övriga icke-funktionshindrade studeran-de på folkhögskolorna, även om studeran-det inte var så många intervjupersoner som hastuderan-de den erfarenheten. När det förekom kontakter var det både på fritiden, i mer privata sammanhang och i skolsammanhang som de sociala kontakterna etablerades och utvecklades. Gemensamma aktiviteter såsom temadagar, besök av föredragshål-lare, musikunderhållning, fester och andra fritidsaktiviteter gav möjligheter till sociala kontakter, vilket uppskattades av intervjupersonerna. På några skolor ingår
det också för elever utan funktionshinder att de ska anordna fritidsaktiviteter för de studerande med utvecklingsstörning.
”När man går på en sådan skola. Man gör så mycket tillsammans med de andra
klasserna runt omkring exempelvis fritidslinjen och u-landslinjen. Man har mycket aktiviteter ihop så man fick lära känna mycket folk, inte bara sin klass.”
”Jag pratade inte så mycket med de andra klasserna, men visst sa man hej, hur
mår du och sådana saker. Men det blev inte så mycket prat.”
Falkeby (2002) fann i sin utvärdering att de sociala kontakterna mellan deltagarna på den yrkesförberedande kursen riktad till personer med lindriga intellektuella funktionshinder och övriga studerande på skolan, i stor omfattning var synliga och att de funktionshindrade fanns med i samtliga sociala sammanhang på sko-lan. Hon konstaterar att den fysiska integreringen fungerade bra. Däremot är hon tveksam till om den fysiska integreringen också leder till en social integrering. Ytliga kontakter mellan de studerande på den yrkesförberedande kursen och andra studerande på skolan var vanligt förekommande, medan djupare kontakter var mer sällsynta. Kontakterna bestod mest av hälsningar och korta samtal. Trots den ytliga karaktären, så upplevdes relationerna positivt av deltagarna på den yrkes-förberedande kursen.
I sin forskning om elevers delaktighet och utanförskap i gymnasiesärskolan kon-staterar Molin (2004) att det var högst ovanligt att det förekom någon interak-tion mellan eleverna på den gymnasiesärskola han studerade och andra elever på samma skola. Delaktigheten kan uttryckas som minimal i så måtto att eleverna har samma matsal, tillhör samma skola och har vissa gemensamma aktiviteter vid exempelvis friluftsdagar. Att det inte sker något ökat samspel med övriga elever i den vanliga gymnasieskolan beror enligt Molin på att eleverna i gymnasiesärskolan saknar formell tillhörighet till olika arrangemang på skolan som exempelvis ”noll-ning” av nya elever och elevrådsmöten.
Annan personal på skolan
Utöver sociala relationer med de egna klasskamraterna, andra studerande på folkhögskolorna och lärarpersonalen nämner också några intervjupersoner att de utvecklade positiva relationer med exempelvis folkhögskolans rektor, administrativ personal, vaktmästare, lokalvårdare och kökspersonal. Inte minst ”mattanterna” tycktes fylla en viktig social funktion för ett par av intervjupersonerna.
”Mattanterna pratade jag jättemycket med.”
”Rektorn kom ofta ner från skolan och pratade med oss. Han är en riktig skojare.” Kanske kan dessa sociala kontakter som intervjupersonerna utvecklade med till exempel ”mattanterna” på folkhögskolan, jämställas med de så kallade ”lätta kontakterna” som Ringsby-Jansson (2002) fann i sin forskning kring vardagslivets arenor för personer med utvecklingsstörning. Hon konstaterar bland annat att grannskapet och de lokala offentliga arenorna är viktiga för personer med utveck-lingsstörning. Arenorna utgör en frizon, där personerna kan undandra sig kontroll och insyn från personalen. Där kan så kallade ”lätta kontakter” etableras mel-lan personerna med utvecklingsstörning och människorna i den lokala offentliga miljön. De lätta kontakterna förefaller ha större förutsättningar att bygga broar av
kontakt mellan olika slags människor än de nära relationerna. Deras betydelse har undervärderats, menar Ringsby-Jansson.
Internatboendet på folkhögskolan
Flertalet intervjupersoner bodde på internat på folkhögskolorna under studie-tiden. För några var det geografiska avståndet alltför stort för att kunna resa mellan bostaden och skolan. För andra ingick det i självständighetsträningen och som ett led i att på sikt flytta hemifrån att bo på skolan under studietiden. En av folkhögskolorna är en dagfolkhögskola (vad det gäller kursen riktad till personer med utvecklingsstörning) och erbjuder därmed inte de studerande möjligheter till internatboende.
Boendet var ofta förlagt till villor, där de studerande hade egna rum vanligtvis till-sammans med övriga studerande på skolan. Det fanns oftast möjlighet att få hjälp av personal med hushållsuppgifter om behov förelåg. Flertalet uppgav dock att de själva tog hand sina rum vad det gällde exempelvis städning och tvätt.
”Vi bodde i rum. Hade eget rum. Fick städa rummet själv och dela på städningen
till elevhemmet. Man hade sin vecka. Skötte också tvätten.”
Internatboendet uppskattades av de flesta och några återgav små anekdoter som inträffade där.
”Det var någon som gick och sa att vi skulle låsa ytterdörren om kvällarna. Vi vill inte
ha folk som springer in här när vi sover. ... Jag lyckades låsa ute en tjej tre gånger.”
Internatboendet ska inte bara ses som en lösning på bostadsfrågan under studietiden. Det fungerar sannolikt också som en slags föreberedelse inför att flytta hemifrån och som stöd att öka de studerandes självständighet. Vidare ger internatformen många tillfällen till relationer med deltagare på andra kurser, vilket i sin tur bör främja eta-blering av relationer mellan kursdeltagare med och utan funktionshinder.
Fritiden på folkhögskolan
De som bodde på folkhögskolan erbjöds olika fritidsaktiviteter under kvälls- och helgtid. På några av folkhögskolorna var det studerande på andra linjer som anord-nade aktiviteterna. Flera av skolorna hade också särskilt anställd personal som hade i uppgift att anordna aktiviteter på fritiden utöver att utgöra ett stöd i boendet.
”Spelade brännboll, åkte till (namnet på närmaste stad) och badade ibland.
Eller gick på stan och fikade, det gjorde jag mest. En kväll i veckan hade man tårt- och kakkväll. Hade också gympa ibland, några spelade innebandy. Ibland blev det långtråkigt.”
”Det var lite olika. Jag brukade vara med mina kompisar och prata eller så satt
jag framför datorn. Jag var med i gympan som fritidsledarna ordnade. Så åkte vi ibland till (x-stad) och spelade bowling och spelade minigolf.”
För flera av intervjupersonerna gav folkhögskoletiden dem möjligheter att prova på och utöva nya fritidsaktiviteter. Här nämndes exempelvis riverdance, linedance och karaoke. Intervjupersonerna hemmahörande på dagfolkhögskolan skilde sig till viss del från de andra på så sätt att de i mindre utsträckning hade provat på och skaffat sig nya intressen att utöva på fritiden under utbildningen. Några av de studerande hade redan innan studietiden påbörjades klart uttryckta och etablerade intressen som de fortsatte att utöva under utbildningen.
