Partiskhet och konsekvensetik

Uppsala universitet Filosofiska institutionen

Partiskhet och konsekvensetik

Alva Cedergren C-uppsats HT-20

Handledare: Erik Carlson

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 3

2. Konsekvensetik och partiskhet ... 4

3. Jacksons försvar av konsekvensetiken ... 6

4. Williams kritik mot konsekvensetikens riktighetskriterium ... 8

5. Kellers lösningsförslag och vägen dit ... 10

5. 1. Projektsynen ... 10

5. 2. Relationssynen ... 11

6. Kellers pirexempel och individsynen ... 12

7. Diskussion ... 15

7.1 Är det tillåtet att agera partiskt som konsekvensetiker? ... 15

7.2 ”En tanke för mycket” – handlar konsekvensetikern partiskt av rätt anledning? ... 17

7.3 Borde individer få rätt till utrymme att vara partiska? ... 19

8. Sammanfattning ... 21

Referenslista ... 22

1. Inledning

Att vara partisk kan vid första anblick låta som någonting klandervärt. Samtidigt tycks det finnas många nyanser i de situationer vi själva befinner oss i, där det verkar viktigt att vi värnar det som är oss nära.

I en intervju om kärlek och rättvisa får den kristna teologen och filosofen Nicholas Wolterstorff frågan om vilka som omfattas av den bibliska uppmaningen att älska sin ”näste”, eller ”neighbour” i den engelska bibeln (Loving Justice with Nicholas Wolterstorff, 2017).

Wolterstorff berättar om ett gammalt minne. En sommar under 50-talet hyrde han ett rum i Cambridge av en äldre dam. Hon bodde ensam och hyrde ut flera rum, bland annat till ett ungt par med en mycket knapp ekonomi. Under dagarna brukade hon skriva brev till beslutsfattare där hon uppmanade dem att göra vad de kunde för att stoppa Sovjetunionen från att invadera Ungern. I breven erbjöd hon sig att lägga sig raklång på järnvägen mellan ländernas gränser för att stoppa invasionen, hon var beredd att dö för att stoppa invasionen. På hennes bakgård fanns en större fruktträdgård, och under sensommaren ramlade äpplen ner från äppelträden. Det unga paret frågade henne om de kunde få plocka av äpplena som fallit på marken, hon svarar att trädgården inte är tillgänglig för hyresgäster.

Wolterstorff säger att det är självklart att hennes faktiska grannar, tillika hyresgäster, är de Bibeln syftar till som hennes näste. Ett utrikespolitiskt engagemang är inte ett moraliskt gott projekt innan hon får upp ögonen för de behov som finns bland människorna i hennes direkta närhet (ibid).

Frågan, eller problemen, med partiskhet är återkommande i många filosofiska traditioner. Att svika en familjemedlem, eller vara likgiltig mot behoven hos människorna i sin vardag är moraliska misslyckanden många ser allvarligt på, Wolterstorffs starka minne av hyresvärden över 60 år senare är ett exempel. Vi behandlar sällan en vän, släkting eller partner som vem som helst. Konsekvensetik verkar inte ta hänsyn till detta, eftersom goda konsekvenser kan följa från att rikta bort sin uppmärksamhet från det nära och vardagliga.

Partiskhet är inget konsekvensetiken erkänner som eget värde, utan på sin höjd kan rättfärdigas

till följd av ett annat moraliskt värde. Betyder det att vi borde förkasta opartiska moralteorier,

såsom konsekvensetiken, för en partisk teori som bättre lyckas förklara de förbindelser som

existerar i vänskap och kärlek? Jag kommer ägna den här uppsatsen till att undersöka vilka svar

på partiskhet konsekvensetikern kan ge, vilka den eventuellt missar, och hur alternativet skulle

kunna se ut om vi valde att gå vidare med en teori som erkänner partiskhet i egen rätt.

Jag vill inleda uppsatsen genom att presentera konsekvensetikens förutsättningar att ta hänsyn till partiskhet. Det kommer jag göra genom att lyfta argument ur Frank Jacksons text

”Decison-theoretic Consequentialism and the nearest and dearest objection” (1991) som erbjuder flera argument vilka rättfärdigar en viss utsträckning partiskhet inom konsekvensetik.

Bernard Williams (1981) påpekade brister hos konsekvensetiska rättfärdiganden av partiskhet: det är någonting märkligt med att opartiska moralteorier verkar implicera att det som motiverar en person att agera moraliskt skulle vara teoriernas rättgörande egenskaper, snarare än en slags kärlek eller välvilja riktad till personen i fråga. Han påstår att den som följer ett opartiskt moralsystem kan ha en tanke för mycket i utförandet av vissa moraliska handlingar.

För att visa upp ett positivt förslag på en partisk teori kommer jag utgå från Simon Kellers bok Partiality (2013) i vilken han presenterar ett förslag på hur en partisk teori skulle se ut. Hans egna förslag kallar han individsynen, den tar till vara på Williams invändning mot opartiska teorier.

Det är möjligt att det bästa svaret till varför det verkar märkligt att hyresvärdinnan inte vill möta behoven hos sina hyresgäster, men samtidigt brinner för internationell solidaritet finns i en teori som inte diskuteras i uppsatsen, möjligen en variant av dygdetik till exempel. Den här uppsatsen begränsar sig till att fokusera på att undersöka om konsekvensetikern kan svara mot behovet av viss partiskhet på ett tillfredställande sätt och hur motförslaget från Keller eller Williams står sig.

2. Konsekvensetik och partiskhet

I det här avsnittet försöker jag hitta klarhet i begrepp som kommer användas genom uppsatsen. Vad refererar uppsatsen till när den talar om konstekvensetik och partiskhet?

Partiskhet, menar jag i uppsatsen, innefattar de handlingar och sympatier som främst motiveras av tycke, kärlek eller personliga inställningar, och inte nödvändigtvis följer av moralsystem eller principer. Det kan handla om att prioritera välmående hos familjemedlemmar eller engagera sig i specifika frågor eller projekt.

Gällande konsekvensetiken vill jag ha sagt att det går att vara konsekvensetiker på många sätt. Det är bara vissa distinktioner och skillnader som är relevanta för den här uppsatsen.

Argumentationen hoppas däremot träffa många variationer av konsekvensetik, med andra

synsätt på värde. I den här uppsatsen kommer jag, och texterna jag inkluderat som kommenterar

konsekvensetik, utgå från den hedonistiska versionen av konsekventialism, enligt vilken det

bara finns ett värde som är intrinsikalt och ska maximeras, inte flera. Enligt den hedonistiska versionen av konsekventialism är lycka det värde som är gott, och bör maximeras, medan lidande är värdet som ska minimeras, alternativt att lidande är avsaknaden av värde (Moore, 2013). Vänskap, kunskap, karaktär eller kärlek är enbart instrumentella värden som kan tjäna syftet att öka lycka (ibid). Enligt den här formen av konsekventialism är det den handling som maximerar lycka som är de rätta. Jag kommer i huvudsak skriva ”nytta” och

”nyttomaximering”, eftersom jag tycker det ger en bred bild av vad lyckomaximering bör förstås som.

En annan distinktion som är viktig för konsekvensetiken är skillnaden mellan riktighetskriterium och beslutsmetod. Riktighetskriteriet är det som talar om varför en handling är rätt eller fel, den beskriver den rättgörande egenskapen. Beslutsmetoden är vad som vägleder dig att utföra rätt handling.

Beslutsmetoden kan antingen vara rakt på sak; gör vad du tror leder till maximerad nytta. Eller enligt ett annat förslag: om en regel eller princip alla följde skulle leda till ett bättre samhälle än konkurrerande regler så är den optimal och bör följas (Shafer Landau, 2010, 153–

156).

Den form av konsekvensetik Frank Jackson förespråkar, vars argument jag i delen nedan kommer redogöra för, förhåller sig till ett riktighetskriterium som skiljer sig från det riktighetskriterium Simon Keller och Bernard Williams tydligast riktar sin kritik mot. Jacksons riktighetskriterium säger att det är förväntad nytta som ska maximeras. Det som nämns av Williams och Keller är däremot enbart att faktisk nytta ska maximeras. Kritiken de framför är med andra ord inte direkt riktad mot vad Jackson hävdar, utan en mer generisk formulering av konsekvensetik. Även om hans riktighetskriterium inte är vad som främst kritiseras av Williams och Keller anser jag att argumenten är nog närliggande för att de ska kunna sägas beröra varandra.

Att konsekvensetiken inte kan tillåta partiska handlingar i den utsträckning vi finner intuitiv är en vanlig invändning mot teorin. Eftersom en riktig handling är sådan att den motsvarar det handlingsalternativ som resulterar i störst möjlig lycka eller störst möjlig förväntad lycka, oberoende av din partiska läggning, så verkar det finnas en spänning mellan att moraliskt uppmärksamma sina nära och kära, och att möta konsekvensetikens riktighetskriterium.

Anta att du vunnit på lotto och får en halv miljon att disponera. Du har dels en lokal

förening med effektiva altruister som har bra koll på var pengar gör mest nytta. De skulle gärna

hjälpa dig skänka vinsten till effektivast möjliga ändamål. I det här tankeexperimentet kan vi

anta att din vinst har chansen att placeras på ett sätt som kraftigt förbättrar människoliv motsvarande en medelstor svensk stad. Du har också ett barn med funktionsvariation hemma, som skulle gynnas av att ert hus helrenoverades på ett sätt som för barnet är mer användarvänligt.

Det verkar långsökt att en konsekvensetiker skulle kunna säga annat än att pengarna ska gå till effektiv välgörenhet i det här fallet. Trots det verkar det suspekt att kalla beslutet att renovera sitt hus i förmån till sitt barns behov för fel, vilket följer från det konsekvensetiska riktighetskriteriet. Det verkar inte heller helt osannolikt att en förälder som prioriterar bort sitt barns behov i förmån till att skänka stora summor åt välgörenhetsorganisationer kan uppfattas som kylig eller ej kärleksfull.

Att konsekvensetiken inte verkar tillåta att du riktar en tillfredställande mängd uppmärksamhet till dina centrala projekt och relationer är bara en av flera invändningar konsekvensetiken får som har att göra med partiskhet. Jag kommer presentera Frank Jacksons lösning på det här problemet nedan, och sedan presentera andra invändningar i avsnitt 4.

3. Jacksons försvar av konsekvensetiken

Även en konsekvensetiker kan rikta uppmärksamhet till sina centrala relationer och projekt, hävdar Frank Jackson i ”Decison-theoretic Consequentialism and the nearest and dearest objection” (1991). Han använder sig av ett exempel för att illustrera påståendet (1991, s. 473) . Exemplet går ut på att du i egenskap av ordningsvakt ska övervaka en fotbollsmatch och får välja mellan två handlingsplaner. Antingen en plan som kallas ”den utspridda planen”, eller ”sektionsplanen” (ibid).

Den utspridda planen menar att alla människor i folkmassan har lika mycket vikt, och därför borde alla ordningsvakter rikta lika mycket uppmärksamhet åt samtliga. Att premiera en eller ett par grupper eller individer i publiken vore omoraliskt. Varje ordningsvakt bör således försöka rikta uppmärksamhet gentemot så många i publiken som möjligt. (1991, s. 473). En risk med den utspridda planen, menar Jackson, är att det är möjligt att det vid vissa tillfällen kommer finnas delar av publikhavet som ingen ser över, då uppmärksamheten är så pass splittrad.

Sektionsplanen däremot menar att varje ordningsvakt bör tilldelas en varsin del av

publiken att ansvara för. Det vore bra eftersom vakterna inte skulle riskera att hamna i vägen

för varandra eller göra dubbelarbete. Ordningsvakterna skulle få en chans att hålla koll på vad

som hände i just sina sektioner, bygga relationer till publiken och lära sig om vilka specifika risker som finns i just den sektionen. Det gör det enklare för ordningsvakten att förutse lämpliga åtgärder som ska följas när ett problem uppstår (1991, s. 474).

För att inte sektionsplanen ska anklagas för att vara snedfördelande påpekar han att den kräver ett visst mått flexibilitet. Alla ska i regel fokusera på sin del, men i de fall där det går extra dåligt i en annan sektion och det är tydligt att extra hjälp skulle göra en markant skillnad, så är det rättfärdigat att skifta sitt fokus. (1991, s. 474)

Jackson menar att det är självklart att vi bör föredra sektionsplanen framför den utspridda planen eftersom den är mer effektiv. Han menar dessutom att den går att applicera som allmän regel på våra dagliga beslut och interaktioner. Nedan återges fem argument för varför det är bättre att fördela sektioner att ge uppmärksamhet till, snarare än att alla individer ska vara skyldiga att rikta sin uppmärksamhet generellt. (ibid)

1. Vi förbättrar våra chanser att uppnå lyckade resultat när vi lär känna vår omgivning.

Det är till exempel bättre att köpa en julklapp till ditt egna barn än till vilket annat barn som helst av den enkla anledningen att du känner till ditt eget barns önskelista. Det ökar chanserna till att presenten blir väl mottagen.

2: Dessutom, påpekar Jackson, blir resultaten bättre när vi förbinder oss till en långsiktig handlingsplan snarare än att göra mindre insatser på flera fronter. Då får vi chansen att lära oss vad som funkar och inte i den situationen, samt utveckla projektet. Säg att du har mycket fritid och väljer att engagera dig ideellt. Du märker att det finns en mängd goda initiativ värda att lägga sin tid på. Du vill koka soppa åt hemlösa, hjälpa barnhemsbarn att få julklappar men samtidigt driva ett lagförslag så fyrverkerier på nyårsafton förbjuds, för djurens skull. Ett alternativ vore att gå på alla medlemsmöten i samtliga organisationer för dessa ändamål, visa ditt stöd och inte engagera dig ytterligare eftersom du inte skulle ha tid på grund av de övriga organisationerna. Ett annat bättre alternativ vore om du skulle rikta all din energi åt ett av projekten och på så vis ha chansen att göra betydande skillnad. Med ditt fulla engagemang skulle t.ex. föreningen för mat till hemlösa kunna distribuera mat en extra dag i veckan. Väljer du ett av projekten blir resultaten bättre än om du väljer alla.

3: Ofta krävs en god relation och ett ömsesidigt förtroende mellan parterna i en

situation för att uppnå goda resultat. Är tilliten hög så är personer mer benägna att vara enkla

att samarbeta med. Det lönar sig att skapa relationer. Känner vakterna på fotbollsmatcherna ett

par huliganer och fikaförsäljare var så är jobbet enklare att utföra. Detsamma kan sägas om

exemplet med julklapp till ditt eget barn, som relationsbyggande handling är gåvan viktig. För

att uppnå ett gott resultat är sektionsplanen mer effektiv än den utspridda planen.

4: Ibland uppstår situationer där fler inblandade inte längre är konstruktivt, utan i vägen. Fler kockar ger inte en bättre soppa. Det här argumentet belyser vikten av arbetsdelning.

Om det mest brådskande som händer i publiken vid en tidpunkt är att en person svimmar, och alla ordningsvakter anser att det är just deras ansvar att hjälpa den avsvimmade personen skulle en risk kunna vara att de ringer efter flera ambulanser. Förutsatt att den som jobbar på larmcentralen inte skulle misstänka att det rörde sig om samma svimmningsanfall skulle det vara ett stort slöseri av välfärdsresurser. I det här fallet skulle det vara att föredra att hålla sig till sektionsplanen och låta ordningsvakten vars område svimningen inträffade på lösa situationen. Det är möjligt att ordningsvakten för den sektion där svimningen inträffade skulle uppleva ett behov av hjälp. Hen kan då välja att delegera bort delar av arbetet till andra ordningsvakter utan att det står i konflikt med sektionsplanen.

5: Att anpassa ansvaret för olika sektioner baserat på olika personers intresseområden är ett mer effektivt sätt att fördela resurser på, än att inte ta hänsyn till individers varierande intressen och specialiseringar. Som exempel kan vi återgå till personen som skulle välja ett projekt att engagera sig i ideellt. Personen är i det här fallet väldigt duktig på, och finner mycket njutning i, att laga mat, men är ganska dålig på teknikaliteter som omger fyrverkerier. Det är då till störst nytta att personen väljer att engagera sig i föreningen för mat till hemlösa. Personen skulle alltså på grund av sin entusiasm jobba mest effektivt med det projektet, och lämna plats åt andra med skilda färdigheter i de andra projekten, vilket skulle ge det bästa resultatet.

Dessa fem argument presenterar tillsammans flera skäl att tro att sektionsplanen är mer effektiv än den allmänna planen. Argumenten ger skäl till varför en viss beslutsmetod är lämpad att gynna Jacksons riktighetskriterium. Det utgör ett konsekvensetiskt rättfärdigande för att i dagliga situationer handla i enlighet med en generell regel som ger prioritet åt nära relationer och projekt. Konsekvensetik kan rättfärdiga att utföra partiska handlingar, och vara agentrelativ: om och endast om och därför att en agent följer en beslutsmetod som främjar riktighetskriteriet, vilket argumenten ovan hävdar att partiskhet i många fall skulle göra. De partiska handlingarna som inte nyttomaximerar kan därför vara möjliga att försvara för konsekventialisten.

4. Williams kritik mot konsekvensetikens riktighetskriterium

I Bernard Williams textsamling ”Moral Luck” berör han i den första delen ”Persons,

Character and Morality” (1981) utmaningarna med partiska moralteorier. Williams menar att

alla personer har en egen uppsättning önskningar och projekt vilka tillsammans utgör individuella skäl till att agera på särskilda sätt (1981, s. 5). En människa är inte bara ett sökande efter njutning och undvikande av lidande, utan en komplex sammansättning av begär och föreställningar som skiftar över tid (1981, s. 8). Drivkraften som gör att vi motiveras att överhuvudtaget fortsätta leva och engageras i olika projekt är också individuell, föränderlig och invecklad. Det finns, menar Williams, situationer där unika utgångslägen i form av projekt, relationer och önskningarna, snarare än opartiska teorier, bör vara vad som motiverar till handling istället för opartiska moralteorier.

Genom utilitarismen uppmanas agenten att abstrahera bortom sin egen identitet, med identitet menas i sammanhanget bland annat drivkrafterna och projekten. Utilitaristen behöver även se bortom andras identiteter, Williams beskriver det såhär: ”as a utilitarian agent, I am just the representative of the satisfaction system who happens to be near certain causal levers at a certain time” (1981, s. 4). Rätt handling kan bara utses och verkställas när vi behandlar det specifika för individer som någonting fritt att ständigt ge upp, givet att det skulle leda till lyckomaximering (1981, s. 14). En moralteori som kräver av en individ att offra sina mest fundamentala livsprojekt så fort projektet sätts i konflikt med lyckomaximering är för krävande och verkar inte rimligt (ibid). Kritiken är högst relevant för frågan om partiskhet.

Det verkar dessutom vara någonting suspekt med ett riktighetskriterium som det inte är rimligt att motiveras av, enligt Williams. I texten tar Williams upp ett exempel för att illustrera detta, som Keller i sin bok sedan refererar till som pirexemplet.

En man som står på en pir måste välja mellan sin fru och en främling i en situation där båda håller på att drunkna. Det bara är möjligt att rädda en person. Williams menar att det förmodligen är moraliskt tillåtet att rädda sin fru, enligt bland annat konsekvensetiken, att se efter det egna i nödlägen kan vara det bästa sättet att nyttomaximera (1981, s. 18). Men om agenten motiveras av att nyttomaximera, eller vara opartisk, i stunden då han räddar sin fru, menar Williams att han har ”en tanke för mycket”. Hans fru skulle sannolikt föredra om den motiverande tanken enbart bestod av hans vilja att rädda just henne. Hon skulle inte nöja sig med att en moralteori tillät honom att rädda henne i den sortens situationer (ibid).

I och med att en bättre förklaring till varför handlingen är rätt har att göra med att det

uppstår partiska skäl till följd av att det är personen i frågas fru så bör det göras utrymme för

partiskhet i moralen (ibid). Ibland, eller tillslut, kommer djupa anknytningar ta utryck som inte

är förenliga med opartiska perspektiv. Om det inte finns anknytningar till personer och projekt

av den sorten undrar Williams vad det är som skapar drivkraften att hänge sig till projekt från

första början (ibid). Han menar att det inte är rätt att genom moralteorin abstrahera bort personers unika karaktärer och motiv; utan dessa delar bör snarare tas i beräkning (s. 14).

5. Kellers lösningsförslag och vägen dit

Simon Keller håller med Bernard Williams om att det verkar som att personen på piren har en tanke för mycket, då han motiveras av nyttomaximering under tiden hans fru riskerar att drunkna. De är överens om att det borde föreligga partiska skäl till varför frun, snarare än främlingen, bör räddas. Hur dessa skäl bör se ut skiljer sig mellan filosoferna.

Keller disponerar sin bok Partiality (2013) som följande: Han presenterar tre olika partiska teorier. Relationssynen, projektsynen och individsynen. Keller avfärdar både relations- och projektsynen och förespråkar vad han kallar individsynen. Jag kommer presentera de avfärdade förslagen, och Kellers centrala argument mot dessa, för att påvisa vilka fördelar Keller menar att individsynen har gentemot alternativa partiska teorier.

5. 1. Projektsynen

Projektsynen menar att vi, beroende på vilka vi är och vilka val vi gör, har olika grundprojekt. Denna syn ska likna vad som följer ur Williams ”Persons, Character and Morality” (1981). Utefter grundprojekten skapas agentrelativa motiv till att handla på olika sätt.

Att ha ett grundprojekt ger ditt liv en mening. Exempel på grundprojekt kan vara relationen till en familjemedlem, att skriva en roman eller engagera sig för någonting man tror på (Keller.

2013, s. 31–32).

Kellers invändning mot projektsynen är att det finns relevanta moraliska skillnader

mellan ovan angivna exempel på grundprojekt. Om ett projekt inte delas med någon annan bör

det inte vara moraliskt fel att överge det. Ett exempel kan se ut såhär: En person som skriver en

roman upplever sin livssituation som påfrestande, dels på grund av en ganska krävande relation

till sina åldrande föräldrar, men också på grund av sina egna prestationskrav kring boken. Hen

betraktar både relationen till sina föräldrar och romanen som grundprojekt. Att skära ner på

relationen till sina föräldrar verkar ha större moralisk relevans än att avsluta romanprojektet,

vilken Keller menar inte skulle resultera i moraliska konsekvenser alls. Romanprojektet är

personligt och delas inte med andra och kan inte vara moraliskt värdefullt i sig själv, menar

Keller. Projektsynen implicerar att det vore moraliskt fel att överge ett projekt som inte delas

med någon. Det tycker Keller är orimligt, vilket således resulterar i att han fördömer

projektsynen som orimlig (2013, s. 36).

5. 2. Relationssynen

Relationssynen går ut på att relationer är värdefulla i sig själva. Det är relationen man har till någon som skapar skäl till att agera partiskt gentemot densamma. Genom att värdera relationer följer det att skäl till partiskhet uppstår gentemot de personer man delar relationer med (2013, s. 45–49).

Jag kommer nämna två huvudsakliga invändningar Keller presenterar mot relationssynen. (i) Omfånget på de relationer som ska ge skäl till partiskhet är svårdefinierat (2013, s. 50–54) (ii) Det verkar i allmänhet inte vara just en vilja att bevara en relation som motiverar någon till att agera partiskt, vilket gör teorin orimlig då ett av problemen Keller och Williams önskar lösa genom partiska teorier är att motiven till att agera partiskt bör vara förenligt med skälet till att det är rätt att agera partiskt.

Den första invändningen utgår från att det är orimligt att alla relationer, utan närmare specifikation, är värdefulla i sig själva då det går att föreställa sig relationer man inte värnar.

Alla värdefulla relationer kan heller inte ge upphov till partiskhet gentemot just relationen.

Invändningen är alltså att omfånget på ”relation”, utan specifikation, är för vagt, och riskerar att rikta den moraliska uppmärksamheten åt fel håll (2013, s. 50–54). Jag kommer bistå med ett exempel där det verkar orimligt att det är just bevarandet av relationen som är värdefull. Om du har en vän som är i ett äktenskap du har starka skäl att tro att din vän far illa av skulle du kunna äventyra relationen genom att påpeka det. Anta att du genom att poängtera detta däremot förbättrar chanserna att din vän lämnar äktenskapet, då kan det i vissa fall vara bättre att riskera vänskapen i förmån till din väns välbefinnande. Det är inte vänskapen det är rätt att vilja värna, utan din väns mående. Omfånget av handlingar som anses rätt blir därför värd att ifrågasätta med en syn som vill främja just relationer.

Den andra invändningen Keller presenterar berör relationssynens motiv. Keller visar detta genom att återigen använda ett pirexempel.

Anta att du väljer att rädda din drunknande fru, istället för den drunknande främlingen.

Det vore opassande att motivet som drev dig till att rädda just henne var att du värnade om ert

äktenskap (2013, s. 62–63). Den här invändningen liknar Williams invändning mot

konsekvensetiken. Ett rimligare förslag vore just att det var din fru som individ du kände

motivation till att rädda, inte er relation. Samma invändning kan göras mot projektsynen, att

rädda frun för att värna om ”projektet” äktenskap eller liknande verkar missriktat. Den här

invändningen anknyter till Kellers eget lösningsförslag på partiskhet; det syftar till att partiskhet

handlar om att gynna individer snarare än relationer. Jag kommer presentera det ingående i avsnittet nedan med hjälp av ett modifierat pirexempel.

6. Kellers pirexempel och individsynen

Keller har ett eget pirexempel han använder till att argumentera för vad han kallar individsynen. Poängen med exemplet är att illustrera att motivet du har när du utför en handling spelar roll i rättfärdigandet av en partisk teori, motivet ska vara i linje med det som gör det rätt att vilja agera partiskt (2013, s. 90–93). Det är underförstått att huvudpersonen i exemplet alltid kommer kasta ut livbojen oavsett vem som håller på att drunkna, men motivet som gör handlingen till kärleksfull ska vara så rättvisande som möjligt. Då spelar mängden information om personen i fara i det här fallet roll, enligt Keller.

I Kellers exempel har piren två våningar. Du står på den nedre våningen och en vän som du litar på står på den övre. Din vän har bättre sikt än dig, men du har däremot bäst möjligheter att kasta en livboj i vattnet. Plötsligt ser din vän att någon håller på att drunkna, du ser det inte själv men litar på honom. Eftersom situationen är stressad delger din vän dig bara lite information åt gången när han uppmanar dig att kasta ut livbojen. Först säger han ”kasta i livbojen!”, senare ”någon håller på att drunkna!”, följt av ”en god vän till dig håller på att drunkna” till slut ”Donald håller på att drunkna!”. Ditt motiv till att kasta ut livbojen blir allt klarare desto mer information om vem du kastar livbojen till, du tar del av. Kellers poäng är att det är något särskilt som händer med kvaliteten på dina motiv till att utföra handlingen när du får reda på att det är just din goda vän Donald som kan räddas.

För att dessutom visa att det finns en relevant skillnad mellan en specifik vänskap och

den specifika individen, ändrar Keller exemplet för att illustrera detta. På så vis går det att visa

på individsynens styrkor gentemot relationssynen och projektsynen. Din kompis på piren

ovanför ropar den här gången ”din kompis håller på att drunkna”, sedan ”din kompis som du

blev vän med på universitetet som bodde hemma hos dig ett tag som vi ska äta mat med på

lördag håller på att drunkna”, på grund av den stressade situationen har du svårt att minnas

vilken person det är din vän menar, men du minns både projekten och den delade vänskapen du

har med den drunknande personen i fråga. Till slut säger din vän ”Donald håller på att drunkna”,

det är inte förrän då ditt motiv är fullständigt och du känner den kärleksfulla motivationen till

varför du ska kasta ut livbojen. På detta vis menar Keller att det framgår att det är individen

som är relevant för motiven till partiskhet, snarare än relationen eller projektet i sig. (2013, s.

90–93)

Genom sitt eget pirexempel har Keller presenterat ett argument för individsynen, som menar att partiska normer kommer från individerna vi delar våra projekt och relationer med, snarare än projekten och relationerna. Kellers pirexempel visar att individsynen har en fördel gentemot relationssynen och projektssynen, eftersom den implicerar rimligare motiv till att utföra partiska handlingar. Enligt relationssynen och projektsynen är det inte personen i sig som orsakar motiven, utan relationen eller projektet ni delar. Istället är det, enligt individsynen, eftersom en individ är värdefull i egen bemärkelse, som denne bör räddas.

Keller menar att det finns tre olika kapaciteter som gör individer värdefulla och i förlängningen viktiga att bry sig om. (i) I sin kapacitet av att uppleva välfärd och ha preferenser, (ii) i sin kapacitet att kunna blomstra samt (iii) i kapacitet av att vara en autonom individ med fri vilja. Det är alltså för att främja någon av dessa kapaciteter hos en individ som vi vill gynna denna.

A reason of partiality, though, is a reason to treat one person differently from others, and people who are not your friends do have interests, are autonomous, and can flourish; in these respects, they are no different from your friend. (Keller. 2013, s. 113)

Problemet med en teori om partiskhet är fortfarande att Keller måste förklara varför vi borde gynna just personen vi vill agera partiskt gentemot och inte personer i allmänhet. Även i projektssynen och relationssynen råkar vi ut för liknande problem, hävdar Keller. Ponera att vi står på en pir igen. Den här gången drunknar din partner på ena sidan och en främling på den andra. Det går bara att rädda en. Vid första anblick verkar det som att alla teorier lyckas förklara att du bör rädda din partner. Eftersom ni delar både projekt och relation. Problemet är bara att främlingen förmodligen också är en central del av flera personers grundprojekt och också delar relationer med andra som är värdefulla i sig själva. Kanske till och med fler. Varför skulle du inte väga in detta? Keller menar att samma problem måste tacklas oavsett teori, att förklara varför ens egna skäl till partiskhet är de enda som genererar skäl att agera är inte enbart ett problem för individsynen. Frågan är, hur ska individsynen lyckas bli agent-relativ?

För att komma närmare agentrelativa skäl till partiskhet har Keller dock ytterligare ett

argument. Ett sätt för Keller att binda skäl att handla i förmån för just en individs välbefinnande

är genom att göra en distinktion mellan allmänna och särskilda värden. Särskilda värden kan

spela en roll i individsynen, då de skapar en koppling mellan olika individer och ger dem skäl till att agera partiskt gentemot varandra, på samma sätt som projekt och relationer binder samman individer som skapar skäl för partiskhet i relationssynen och projektsynen. Detta utesluter inte att vi ibland har skäl att gynna personer i vår närhet även genom handlingar som enbart genererar allmän nytta.

Särskilda värden innebär att du gynnas av att en specifik person agerar partiskt gentemot dig, i en situation där du inte kan gynnas lika bra av att vem som helst agerar partisk gentemot dig. Om dina föräldrars hus skulle börja brinna och de skulle vara i behov av tröst skulle effekten av att du i egenskap av deras barn åker dit och tröstar dem förmodligen vara större än om en främling till dem gjorde detsamma. På grund av att alla inte kan främja varandras välfärd på det här sättet är det rimligt att det krävs en särskild relation i grunden. Det skapar på så vis agentrelativa skäl till att agera på olika sätt, gentemot olika personer under olika förutsättningar (2013, s. 106–108).

Allmänna värden däremot är istället när effekten för mottagaren av den partiska handlingen är densamma oavsett avsändare. Om du håller på att drunkna och någon kastar ut en livboj åt dig har det ingen, eller en marginell, betydelse vem personen som kastar ut livbojen är så länge du får tag i den i tid och lyckas överleva. Att trösta en förälder är alltså ett särskilt värde medan att kasta ut en livboj är av mer generisk nytta. Hur tillfredsställandet av en individs särskilda och allmänna värden ska vägas mot en annans svarar inte Keller på, men distinktionen tydliggör varför det är bra att agera partiskt och värna om sina relationer i de fall där det inte vägs mot någonting annat. (Keller, 2013, s. 109–111)

Om vi förstår distinktionen mellan allmänna och särskilda värden i kombination med

förslagen på egenskaper partiskt handlande syftar till att gynna hos en individ, får vi en bild av

hur omfattande handlingar som gynnar särskilda värden kan vara. Den första egenskapen är att

uppleva välfärd och ha preferenser. Det krävs att du känner till individens preferenser för att

kunna gynna den effektivt, när du agerar efter informerade preferenser om individen är det av

ett särskilt värde. Den andra egenskapen är att kunna blomstra. Om du ska agera i en riktning

som främjar en persons blomstrande krävs i regel väldigt goda kunskaper om personens

disposition och förutsättningar, vilket gör handlandet särskilt värdefullt. Den tredje egenskapen

är att vara en autonom individ med fri vilja. Hur en persons autonomi tar uttryck är högst

subjektivt, och för att kunna ta hänsyn till det på bästa möjliga sätt i sitt handlande gentemot

individen krävs god kännedom om denne. När den kännedomen omsätts i handling blir det

därför särskilt värdefullt.

Om vi godtar distinktionen mellan allmänna och generella värden finns det anledning att handla utefter vad som är gott för de personer agenten i fråga har möjlighet att tillföra särskilda värden till.

7. Diskussion

Som jag ser det finns det tre huvudsakliga invändningar mot opartiska teorier, eller konsekvensetik. Först gällande omfång av tillåtna handlingar, sen huruvida den motivation vi har när vi handlar moraliskt är lämplig, sist den något vagare invändningen om att konsekvensetiken inte erbjuder ett bra sätt att betrakta agenten på med hänsyn till dennes individuella karaktär. Jag kommer strukturera diskussionsdelen av uppsatsen efter dessa tre invändningar.

7.1 Är det tillåtet att agera partiskt som konsekvensetiker?

Ett vanligt argument mot konsekvensetik är att den, på grund av riktighetskriteriet, har svårt att tillåta ett tillräckligt stort fokus på individuella, långsiktiga projekt och relationer. Den bilden utmanar Jackson genom distinktionen mellan ”den utspridda planen” och

”sektionsplanen”, ur exemplet med säkerhetsvakter som ser över ett publikhav, där en sektionsuppdelning för med sig en mängd positiva effekter. På så vis menar han att det verkar finnas goda skäl att som generell regel rikta uppmärksamhet mot sin egen ”sektion” för att nyttomaximera, och att handlingar som görs i detta syfte kan förstås och rättfärdigas ur ett konsekventialistiskt perspektiv.

Jackson har ett riktighetskriterium som säger att en moralisk handling är den som maximerar förmodad nytta. Som generell regel är det enligt honom rimligt att anta att det skulle vara handlingar i enlighet med sektionsplanen. I vissa sammanhang däremot kommer evidensen peka åt andra håll. Det är inte alltid vi har skäl att förmoda att det vi investerar i partiska projekt ger mer nytta än det hade gjort att rikta moralisk uppmärksamhet åt opartiska projekt. Att vi kan rättfärdiga att exempelvis lägga pengar på julklappar till personer vi känner är, enligt Jacksons teori, beroende av att vi genom en nyttokalkyl bedömer att det förmodligen vore rätt.

Gör pengarna mer nytta där de kan omvandlas till myggnät som skyddar folk från malaria är det där konsekvensetikern, trots Jacksons argument, istället bör spendera dem.

Omfånget på partiska handlingar som är försvarbara moraliskt är alltså beroende av

vad som kan förmodas vara nyttomaximerande. Det verkar vara så att omfånget på dessa

handlingar, på grund av Jacksons argument, är större än vad vi först kanske tror. Det går att argumentera för att försvaret av partiskhet som konsekvensetikern, genom Jackson, bidrar med är tillräcklig.

I de texter jag läst och i mina egna exempel i uppsatsen åkallas ofta globala orättvisor, där medel i partiska sammanhang gör en viss nytta, men i andra sammanhang är livsförändrande, som med myggnät. En moral som föreslår att det rätta vore att inte uppmärksamma globala orättvisor kan även den vara föremål för starka invändningar. Jag vill illustrera detta med ett exempel. Om vi återgår till Jacksons argument, där djupare kännedom om en kontext och individ ger oss skäl att främja denna särskilt mycket, och applicerar detta exempel på gåvor och lyxkonsumtion går det att i konsekvensetikens försvar förstå nyttan av nyttokalkylen. Anta att en person som befinner sig i din moraliskt närmaste krets både har dyr smak och värderar gåvor som bevis på kärlek. Att möta denna person genom Kellers ”särskilda värden”, eller till följd av de skäl Jackson redogjort för, skulle exempelvis kunna innebära att köpa en mycket dyr väska. Det är ur ett vardagligt perspektiv enkelt och tacksamt att sympatisera med varför någon som har resurserna skulle vilja gå denna person till mötes, det skulle kunna vara en kärleksfull handling som hyllade ett delat estetiskt värde. Däremot kan det mycket väl, översatt till en kontext med andra materiella standarder, kunna motsvara resurser som långsiktigt kan vara livsförändrande för flera individer, till exempel möjliggöra utbildning.

En moral som inte aktivt understryker att vissa har mer än de behöver, och andra mindre än de behöver, riskerar att bli verkningslös eller godtycklig. Begränsning av partiskhet behöver inte vara av ondo. Konsekvensetiken kan uppmärksamma mönster av orättvisor andra moralteorier riskerar att missa, eftersom alla omständigheter är potentiellt moraliskt relevanta. Det är en attraktiv del av teorin, trots att det i vissa fall som rör partiskhet verkar vara en nackdel.

Det finns en risk att omfånget av handlingar ändå inte är tillfredställande. Jackson skriver att sektionsplanen kräver flexibilitet (se avsnitt 3), vilket den också verkar göra på både gott och ont. Om vi antar att det existerar en stor ojämlikhet, i och mellan samhällen, har jag svårt att se hur den som befinner sig i en välbärgad miljö, trots Jacksons argument, ska kunna rättfärdiga att rikta moralisk uppmärksamhet till sin familj i en tillfredställande utsträckning.

Dygnet har bara visst många timmar och varje människa en viss summa pengar. Om

ditt fokus och dina pengar gör väldigt stor nytta utanför familjen skulle det vara

nyttomaximerande att rikta detta till ett annat projekt, i ett läge där en relativt anständig

lägstanivå ändå upprätthålls i familjen. Följderna för familjen skulle kunna bli bestående

relationsproblem och en relativt sett enklare livsstil. Det verkar som att konsekventialismen

kräver att fokus bör riktas bort i detta fall, eftersom det finns så pass stor ojämlikhet och

pengarna och energin kan göra mycket stor skillnad någon annanstans. De negativa följderna i familjen är inte nog stora för att det ska väga upp.

Det verkar som att det enbart går att välja sina projekt och relationer till en viss utsträckning, eftersom det kan bli nyttomaximerande att bortse från dem och agera annorlunda.

Oavsett variant av konsekvensetiskt riktighetskriterium, en riktig handling är den som resulterar i mest nytta, eller som du tror resulterar i mest nytta, så finns det slutligen en gräns definierad av nyttomaximering, för partiskheten. Konsekvensetiken kan kräva av individen att släppa det som känns viktigast i livet, trots att detta inte orsakar direkt lidande, till förmån för nyttomaximering.

Det är en avvägning huruvida det verkar rimligt att ha överseende med små oönskade teoretiska risker eller principer, som att någon kan tvingas ge upp subjektivt betydelsefulla livsprojekt i syfte att möjliggöra nyttomaximering. Dessvärre verkar fallen det rör sig om inte vara så pass få. På en fotbollsmatch där sektionerna har väldigt olika förutsättningar finns delar som knappt kan rättfärdiga uppmärksamhet av säkerhetsvakter, eftersom även sektionsplanen kräver flexibilitet. Som i exemplet jag nyss skrev om, för en välbärgad familj i en ojämlik värld, kan det anses väldigt drastiskt av en teori att kräva av en förälder att bortse från att möta vissa behov hos sina barn, till förmån för ett projekt längre bort som ska ge mer total nytta.

Vad som kan sägas är att konsekvensetiken lyckas rättfärdiga en del partiska beslut.

Med detta sagt blir det i flera fall svårt att exempelvis argumentera för att det alltid skulle vara rätt, eller ens möjligt att försvara, för alla föräldrar att prioritera umgänge och resursmässig investering i sina egna barn på en tillfredsställande nivå. Det förutsätts fortfarande att beslutet ska kunna ses som nyttomaximerande. Det kan dock finnas en viktig funktion i att en moralteori ifrågasätter vissa partiska intuitioner vilka vid första anblick verkar godhjärtade, som exemplet med en del lyxvaror som gåva, under förutsättningen att vi lever i en väldigt ojämlik värld.

7.2 ”En tanke för mycket” – handlar konsekvensetikern partiskt av rätt anledning?

Pirexemplet i dess olika utföranden nämns i avsnitt 4, 5 och 6, och vill illustrera att motivationen som driver agenten att utföra en partisk handling är relevant för moralteorier. Det är därför viktigt att skälen till att utföra handlingar, särskilt partiska, stämmer ihop med en förefallande rimlig motivation till att utföra en moralisk handling. I konsekvensetikens fall är det nyttomaximering, eller förmodad nyttomaximering, som tillåter någon att agera partiskt.

Det verkar därför som att skälet för konsekvensetikern att, i pirexemplet, rädda sin fru, är att

nyttomaximera. Det vore olämpligt om en agent motiverades av detta i stunden.

Möjligheter för konsekvensetiken att kringgå denna invändning föreställer jag mig kan vara att skilja det som är rättgörande, riktighetskriteriet, från det som är motiverande. Det behöver inte vara fallet att en agent alltid har riktighetskriteriet för ögonen under sitt handlande, utan kan motiveras av andra tankar utan att det är någonting nödvändigtvis märkligt med det.

Keller verkar mena att en bra egenskap för en moralteori är att motivationen till att utföra handlingen kan följa från det som gör handlingen rätt. Det betyder inte att alla handlingar som utförs med motivationen som liknar den till en god handling är rätt, men poängen för den opartiska teorin kan vara att tydligt separera just dessa. Det kan finnas risker i att fästa för stor vikt i vilka handlingar som känns moraliska, på grund av att de görs av kärlek. Kärlek och moralteori kanske bör ses som separata saker, även om en rimlig moralteori gör plats åt kärleksfullhet. Jag kommer inte utveckla denna invändning mot ”en tanke för mycket”- argumentet, men anser att det är viktigt att lyfta att det inte behöver vara ett avgörande argument mot opartiska teorier.

Keller fäster stor vikt i att finna ett värde som ringar in vad vi kan motiveras av när vi agerar partiskt och moraliskt. Han vill hitta ett positivt förslag på någonting som är moraliskt rimligt att motiveras av i partiska situationer.

Det rätta är att vilja värna en individ, kommer han fram till. Individsynen innebär att vi har unika möjligheter att hjälpa de människor som står oss nära att växa och må bra. Därför skapas partiska skäl att göra just detta.

Han utesluter det han kallar relationssynen och projektsynen, eftersom de i vissa fall missar individerna vilka vi, i många exempel där partiskhet verkar befogat, vill värna. Jag kan tycka att skälen till att relationssynen avvisas kan vara starka, omfånget riskerar att inte vara passande av de skäl som nämns i avsnitt 5, och att många av dess fördelar bevaras genom individssynen. Däremot vill jag senare i diskussionen argumentera för att projektsynen kan ha viktiga fördelar som individsynen saknar, då den på ett tydligare sätt besvarar frågan om hur vi ska se på agenten i fråga.

Tar man allvarligt på idén att motivation och rättgörande egenskaper bör vara närliggande kan också projektsynen bli föremål för kritik. I Kellers pirexempel, där någon får starkare motiv till att kasta livbojen desto mer information denne fick om situationen kan projektsynen drabbas, eftersom det som då motiverar dig att agera är ett ”projekt” och inte en individ. Att framföra detta argument vill jag mena är att ta begreppet ”projekt” för bokstavligt.

Projektet i fråga kan vara att ha valt att vilja bry sig om en specifik person, och då borde kritiken

bli detsamma även mot individsynen eftersom ett element godtycke och valfrihet i vilken

individ vi vill värna även existerar där. Det är absurt att föreställa sig att någon som lever med ett viktigt projekt ständigt ser innehållet i detsamma som just ett ”projekt”.

Keller avvisar också projektsynen på grunderna att det verkar orimligt att ha moraliska förpliktelser gentemot projekt som inga andra än en själv är inblandad i. Dels eftersom det är svårt att ha moraliska förpliktelser till något som inte är en person men också eftersom han menar att vi inte har moraliska förpliktelser gentemot oss själva. Om projektet utan personer som direkt gynnas, t.ex. att skriva en bok vilket är ett exempel han själv använder sig av, kommer i vägen för andra möjliga åtaganden med större moraliskt värde bör projektet i fråga överges, i förmån till det mer moraliska åtagandet enligt både Keller och antagligen också konsekvensetikern.

Att dra en tydlig gräns mellan att värna de individuella projekt någon är involverad i som saknar andra inblandade, och projekt i form av relationer eller individer, tror jag inte är i den som vill förklara partiskhets intresse. Distinktionen mellan jaget och omvärlden kan vara svårare att dra än vi tror, eftersom dedikation till projekt i längden kan vara gynnsamt för människor i allmänhet. Om ingen avstod möjligheter att agera moraliskt i förmån till romanförfattande skulle det inte finnas många böcker. Om alla avstod att tillgodose egna begär och drifter, för att det finns mer moraliska aktiviteter, skulle mänskligheten kunna bli trött och olycklig. Projektssynen belyser att karaktär och de skäl som gör att vi ens vill agera moraliskt är komplext, därför bör det finnas visst utrymme till projekt som individer själva anser vara meningsfulla.

7.3 Borde individer få rätt till utrymme att vara partiska?

Williams menar att anledningen till att vi är intresserade av att agera moraliskt är djupt förbunden med vår karaktär. Med hänsyn till de drivkrafter som ingår i karaktären bör en person kunna fatta moraliska beslut utan att behöva offra fundamentala delar av sin identitet. Projekt är vad som kan förse oss med mening, och därmed vara tätt förbundna till vår identitet och våra drivkrafter. Det kan vara väldigt komplext att kartlägga hur projekten hänger samman med agentens karaktär eller dess omvärld. Att kräva av någon att ge upp ett centralt projekt kan därför ta bort känslan av meningsfullhet från livet.

Meningsfullhet må vara ett vagt begrepp, men jag tycker detta resonemang sätter

fingret på vad som gör att konsekvensetiken är krävande på fel sätt, men också på varför

problemet med partiskhet kan vara större än vilka individer vi kan rättfärdiga att gynna, vilket

Kellers individsyn antyder. Projekt som förser en eller flera individer med en känsla av

meningsfullhet kanske inte går att rättfärdiga genom konsekvensetiken, eftersom det ofta finns

bättre sätt att maximera nytta på. Däremot kan det finnas skäl att anse att det bör finnas utrymme för individuella projekt, eller projekt som saknar direkt moralisk relevans, i en människas liv.

Ett sådant projekt kan vara att ha ett husdjur, ett intresse för skapande som inte nödvändigtvis främjar moraliska värden, ett stort fokus på familjeliv, föreningsliv, tyngdlyftning, eller fågelskådning. Att ge dessa aktiviteter utrymme till en nivå som är tillfredsställande för individen verkar i kombination med det konsekvensetiska riktighetskriteriet inte fungera att rättfärdiga. Som jag argumenterade i exemplet tidigare i diskussionen, om en välbeställd familj där det inte går att rättfärdiga att rikta en tillfredställande mängd resurser till sina barn, verkar inte konsekvensetik kunna ge täckning till partiska projekt hur som helst, trots Jacksons argumentation. Det kan alltid uppstå situationer där jagets projekt tvingas offras eftersom denne i konsekvensetiken, som Williams uttryckte det, enbart är en representant för det tillfredställelsesystem som råkar vara förmögen att påverka olika orsakssamband (1981, s. 4).

Problemet med partiskhet verkar vara större än vad Keller ger sken av. Det handlar inte bara om vilka andra vi ska kunna främja, utan måste också bli en principiell fråga om hur mycket en moralteori kan kräva av oss. Individer bör ha utrymme till ett visst mått integritet eller självbevarelse vilket får gå före nyttomaximering. Detta resonemang innebär inte att någon gör rätt i att exempelvis se klart en spännande film, istället för att hjälpa en pensionär som ramlat ute på gatan. Vad som menas är att det mest fundamentala i vad vi i stunden betraktar som vår karaktär måste ges utrymme att växa, och att det därför måste kunna gå ut över vissa mer nyttomaximerande åtaganden i vissa stunder.

Det går att hävda att många delar av detta resonemang är möjliga att ändå förklara i termer av nyttomaximering. Det skulle kunna vara fallet att agenter inte är förmögna att involvera sig i moraliskt goda gärningar om de inte tillgodoser vissa behov av personlig utveckling, och att denna prioritet i själva verket är god just eftersom det nyttomaximerar, i linje med det vanliga uttrycket att det inte går att älska andra innan man älskar sig själv.

Konsekventialisten skulle kunna hävda någonting i stil med att det faktum att karaktär och

drivkrafter är komplexa, är skäl till att ibland fatta beslut till jagets fördel. Som Williams

presenterar invändningen, och som jag förstår den, och övertygas av den, rör det sig dessvärre

om något större. Den teoretiska möjligheten att en agent när som helst kan tvingas offra

fundamentala prioriteringar och principer på nyttomaximeringens altare är nog för att hela

teorin ska verka felaktig.

8. Sammanfattning

Slutligen kan uppsatsen sammanfattas genom att konstatera att det finns åtminstone tre starka invändningar mot konsekvensetiken gällande partiskhet.

Konsekvensetiken kan försvara en del partiska handlingar, möjligtvis fler än det först verkar, till följd av de argument Frank Jackson presenterar. Att dela upp sin uppmärksamhet på olika delar verkar rättfärdigat eftersom kvaliteten på handlingarna kan bli bättre på grund av djupare kunskap och effekterna av relationsbyggande. Detta gäller dock bara till en viss gräns, eftersom det inte alltid är rimligt att tro att nytta kan maximeras genom att vara hängiven de relationer och projekt man själv valt. Att det bara gäller till en viss gräns kan, som uppsatsen visat, leda till att en agent vid första tillfället det är mer nyttomaximerande att sluta prioritera sitt eget barn bör göra så.

Även i de fall konsekvensetiken tillåter partiskhet kan den göra detta av fel anledning, då skälet till att en agent gör rätt i att handla partiskt är på grund av att det är nyttomaxierande.

Skulle det som gör handlingen rätt, att vilja nyttomaximera, inte stämma överens med vad som är en rimlig motivation till att utföra handlingen, kan det innebära att teorin är felaktig då agenten i fråga har ”en tanke för mycket”.

Ett sätt att undvika den överflödiga tanken är genom att säga att någonting annat än nytta är värdefullt i sig självt. Kellers förslag, individer, ska göra det som driver någon att handla partiskt är viljan att främja en individ vilken vi kan tillföra särskilda värden till, i motsats till generella värden som är den nytta vi kan tillföra vem som helst.

Detta förslag riskerar dessvärre att kunna kräva för mycket av individen då någon som

har ett viktigt livsprojekt fortfarande kan tvingas ge upp detta vid första tillfälle det är

nyttomaximerande att ägna sig åt någonting annat. Det verkar viktigt att en individ ges utrymme

att ha projekt och bry sig om andra människor, för att livet ska vara meningsfullt och drivkraften

att över huvud taget vilja göra världen bättre ska bevaras. Detta ska inte ses som ett argument

om hur det kan vara mer nyttomaximerande att bry sig om projekt, utan som ett svar på varför

det ens är av betydelse att existera och verka.

Referenslista

• Jackson, Frank. 1991. ”Decision-Theoretic Consequentialism and the Nearest and Dearest Objection”. Ethics. Vol. 101. No 3, pp 461–482. (The University of Chicago Press)

• Keller, Simon. Partiality. 2013. (Princeton University Press).

• Moore, Andrew. 2013. Hedonism (Stanford Encyclopedia of Philosophy).

https://plato.stanford.edu/entries/hedonism/ [hämtat 2021-01-18].

• Shafer-Landau, Russ. 2014. The Fundamentals of Ethics. (Oxford University Press).

• The Table. 2017. Loving Justice with Nicholas Wolterstorff (Full Interview) [video].

https://www.youtube.com/watch?v=iiO22EDJldc&ab_channel=TheTable%7CBiolaC CT. [hämtat 2020-12-10].

• Williams, Bernard. Moral Luck. 1981. (Cambridge University Press).