Visar Årsbok 1927

VETENSKAPS-SOCIETETEN I LUND

ÅRSBOK

1927

YEARBOOK OF THE NEW SOCIETY OF LETTERS AT LUND

VETENSKAPS-SOCIETETEN I LUND

ÅRSBOK

1927

YEARBOOK OF THE NEW SOCIETY OF LETTERS AT LUND

LUND 1927

DEN PROVENSALSKA TRUBADURPOESIENS

UPPKOMST

GAMLA OCH NYA TEORIER

AY

E

tt fynd i Universitetsbiblioteket i Lund av unikt slag, nämligen ett antal trubadurdikter på gammal flamländsk dialekt, har fört mig in på frågan om trubadurdiktningens uppkomst. Jag har vågat tro, att följande kritiska referat av forskningens nuvarande ståndpunkt skulle vara av intresse, särskilt som frågan just nu är aktuell inom medeltidsfilologien.

Om man söker sätta sig in i det viktigaste av den litteratur, som behandlar den franska trubadur- och trouverepoesien och dess uppkomsthistoria, så är det inte utan att man gripes av ett visst missmod inför mångfalden av åsikter, teser och hypoteser. Man får här liksom så ofta annars ett livligt intryck av att det är många villsamma, slingrande och ensliga stigar man måste fram över för att nå sanningen.

För ungefär 100 år sedan, år 1826, utkom ett av de allra första, verkligt Betydande arbetena om trubadurpoesien, nämligen Die Poesie der Troubadours av den berömde tyske romanisten Diez. Jämnt 100 år senare, alltså 1926, tog en ung tysk, Hennig Brink-mann, upp delvis samma problem till behandling i sin bok Entste-hungsgeschichte des Minnesangs 1 • Det vore kanske orätt att jäm-föra en nyligen debuterande forskare med en så stor man som Diez, men Brinkmann har dock 100 års forskning att stödja sig på. Trots detta tror jag inte, att Brinkmanns skissartade men med mycket stora anspråk framträdande bok, kommer att ens tillnärmelsevis bli en sådan märkessten i forskningen som Diez' Poesie der Trouba-dours på sin tid var. Jag återkommer senare till Brinkmann.

För Diez var huvudsaken ej att utreda trubadurpoesiens här-komst och framträdande i Sydfrankrike, han ville framför allt ge en karakteristik av genrens egenart, och han utförde mästerligt sin avsikt. Vad trubadurdiktningens härkomst angår, inskränkte sig Diez till att påpeka, att förutsättningarna för en hövisk poesis

upp-1 Deutsche Vierteljahrsschrift fiir Literaturwissenschaft und

-

6--komst förefunnos i Sydfrankrike vid ~e många småhoven, där ele-gansen, lyxen och rikedomen, överhuvud riddarlivets olika fenomen vid slutet av 1000-talet voro stadda i snabb utveckling. Han säger s. 16 f.: "Die Roheit, die den Adelstand bis in das elfte Jahrhundert hinein charakterisiert hatte, milderte sich allmählich, und wich einer feineren und geistigeren Lebensweise, welche nunmehr in den Schlössern der Fursten und Edlen zu herrschen begann. Die Ge-schichte behauptet, dass diese Verfeinerung, bekannt unter dem Namen Rittergeist, um die Mitte des elften Jahrhunderts durch den förmlichen Orden der Ritterschaft vorbereitet, und alsdann durch die Wirkungen der ersten Kreuzfahrten vollends ausgebildet worden sey. Eine Erscheinung wie diese, welche ein neues Zeitalter herbei-fiihrte, konnte nicht voriibergehen, ohne auch in der Poesie einen neuen Geist zu erwecken. Der Bänkelgesang war nicht ferner geeignet, die Forderungen der Edlen zu befriedigen, welche sich nach feineren poetisch~n Geniissen sehnten, und nun entstand eine kunst-reichere, gebildetere Poesie, die, ans dem Geiste des Ritterthumes entsprungen, mit Macht auf denselben zuriickgewirkt hat." Efter en första period, representerad av greve ·Guillaume de Poitiers, som i sig förenar den folkliga diktens enkelhet, de kringvandrande goli-ardernas, vaganternas friska sensualism och en begynnande hövisk poesis förkonstling, stod framemot mitten av 1100-talet den nya höviska kärlekspoesien med dess kvinnoförgudning, kärleksslaveri och konventionalism i all sin glans färdigskapad. Så långt Diez.

Studerar man de arbeten, som syssla med trubadurdiktningens uppkomst, så märker man rätt snart, att de kunna ordnas i tvenne grupper, vilka utmärkas genom en väsentlig skiljaktighet. Den större gruppen omfattar sådana arbeten, som lägga huvudvikten på att förklara trubadurdiktningen och kvinnokulten såsom kulturella och sociala fenomen. Den mindre gruppens författare söka i stället huvudsakligen spåra upp litterära förebilder. Sällan ser man ett försök att förena. dessa bägge forskningsmetoder i en syntes, vilket är ägnat att förvåna, då ju den _nya kärlekslyriken är i eminent grad både ett socialt och ett litterärt fenomen. Man får överhuvud taget det intrycket, att de flesta forskare i sitt ställningstagande till problemet om denna lyriks upprinnelse hylla ett antingen - eller, där i stället ett både - och borde vara på sin plats.

~ 7

-"eine Wirkung des alten und ächten Rittergeistes'' (S. 63 f. ), som flo-rerade i Provence vid tiden för och efter de första korstågen. .Jäm-för man en modern litteraturhistoria som Schiicks Allmän litteratur-historia, Medeltiden, finner man, att förf. tillskriver "ridderligheten" samma karaktär av slutliga och avgörande impuls till trubadurernas konstdiktning som Diez. Schiick står härvidlag alltså delvis på samma ståndpunkt som Diez. Schiick ger oss dock en rätt svag föreställning om vad han menar med ridderligheten, som, säger han, "själv slammade från en förening av kristligt svärmeri och barba-riskt krigarlynne" (s. 194). Begreppet utredes ej vidare, vilket givetvis varit önskvärt, då det tillskrives så stor betydelse. Det är under sådana förhållanden rätt märkligt finna, att flera forskare under de sista decennierna bestämt förneka ridderlighetens eller rid-dardömets betydelse i detta fall. En av de lärde, som grnndligast sökt utreda minnesången som kulturfenomen, Edward W echssler i

sin 1909 utkomna bok Das Kulturproblem des Minnesangs 1, säger i ett tidigare arbete, Frauendienst und Vasallität (Zeitschr. f. franz. Spr. u. Lit. 24, 1902, 159 ff.), kort och gott: "An der Entstehung und Aushildung des Minnesangs war das Rittertum nicht beteiligt". Konrad Burdach, som upptagit frågan om den medeltida minne-sångens ursprung till en storstilad undersökning i Berliner Sitzungs-berichte 1918, (Uber den Ursprung des mittelalterlichen Minnesangs. Liebesromans und Frauendienstes) 1, finner denna formulering a, W echssler något "schroff" men instämmer eljest med honom. Han säger (s. 1013): "Der Minnesang ist sicherlich nicht eigentlich eine Kunst der Ritter, nicht eine Kunst der wirklichen Ritter. Denn die Ritter waren in erster Linie schwergeriistete Berufskrieger zu Ross und tatenfrohe, kampfbereite Ausiiber des W affenspiels. Die Lie-besdichtung der romanischen und deutschen Minnesänger ist Poesie des Hofes, Poesie von Hofleuten und ein Teil des gesellschaftlichen Hofdienstes." Man måste självklart ge Burdach rätt i att den på samma gång raffinerade, teoretiserande och smäktande kärlekslyri-ken, såsom den framträder särskilt i de s. k. canzonerna, ej kan ha varit i någon högre grad de krigiska riddarnas produkt. Den har ju allt för många lärda, eller rent av grammatikaliska drag för att

1 _{Ånyo tryckt i Bd 1: 1 av Burdachs samlade skrifter, som under titeln}

"Vorspiel" återfinnas i Dtsch. Vierleljahrsschr. f. Literaturwiss . . . . , Buchreihe, Bd 1 ff.

8

-ha tillkommit så att säga på hästryggen. Man kan nog vara över-ens med Wechssler (Kulturproblem s. 97), att trubadurpoesien är ''gelehrte Kunstiibung", vilket ju dock ej hindrar,

att

även en och annan furste och mången riddare med god medeltida skolbildning mellan drabbningarna hängett sig åt denna nya i hovkretsar så moderna, behagfulla konst.

Har Diez och i någon mån även Schiick - denne hänvisar dock även till vagantlyriken och Mariakulten - sökt ursprunget till den nya skaldekonsten i ett alltför allmänt och något romantiskt be-grepp, riddarandan, ridderligheten, så ha åter andra forskare häv-dat, att företeelsen spontant vuxit fram ur det provensalska sam-hället på 1000-talet. Denna ståndpunkt måste väl betecknas som mycket klok, men samtidigt också rätt bekväm, då teorien om tru-badursångens spontaneitet väl knappast kan kallas en f ö r k l a-r in g. Denna något resignerade ståndpunkt representeras av Jeanroy i en uppsats i Revue des deux mondes T. 151 (1899, s. 349 ff.), La poesie provern;ale du moyen äge. J. avvisar varje påverkan utifrån. Han säger s. ·351: "Ici, on ne voit d'aucun cöte percer le moindre rayon de soleil etranger" och fortsätter:: "Que reste-t-il donc, sinon de conclure que cette litterature est sortie tout entiere du milieu m) nous la voyons se developper, qu'elle est le

pro-duit spontane d'un concours de circonstances que l'histoire devra un jour essayer de determiner Iiettement?" Man måste väl ge Jean-roy rätt i att trubadurpoesien kunnat spontant växa fram ur den provensalska miljön. Nödvändig blir ju dock även med ett sådant antagande en undersökning av kulturförhållandena i Provence på 1000-talet. Det är ju ej omöjligt, att en sådan undersökning till sist kommer att visa, att fröet till det för trubadurpoesien · väsent-liga: galanteriet, kvinnokulten, den feodaliserade kärleken och dessas litterära uttryck ej alls vuxit i Provence's egen jord. Före-bilder k u n n a trots .Jeanroy ha kommit utifrån.

Kvinnokulten är i trubadurernas sånger den allt annat till den grad .överskuggande företeels·en, att det ju ej är underligt, om flera forskare framför allt fäst sig vid detta moment och sökt spåra upp dess källa. Man har då bl. a. hänvisat till den tilltagande Maria-kulten under 10O0-talet. I Gröbers Grundriss der romanischen Philologie (Bd 2: 2, 1897, s. 15 ), yttrar sig Stimming på följande sätt om kvinnokulten, <ler Frauendienst: "Dieser Brauch, <ler seine

9

-Entstehung wesentlich dem gewaltigen Aufschwunge des Marien-kultus im elften Jahrhundert verdankte, fand in dem Rittertum seine kräftigste Förderung, denn, indem man die schwärmerische Verehrung för die h. Jungfrau auf deren ganzes Geschlecht iiber-trug, erklärte man den Frauendienst för ein notwendiges Erforder-nis des Ritters, sodass jeder, der diesem Stand angehören wollte, den Frauen seine Huldigung darbringen musste." Jag tror, att man har rätt tvivla på åtskilligt av det nyss nämnda. För det första är det knappast säkert, att Mariakultens uppsving var "gewaltig" redan på 1000-talet. Den blev, som Wechssler (a. a. 299 ff.) visat, först långt senare en allmän företeelse. För det andra är det väl sant, att canzonen upptagit vissa drag av nästan religiös hyllning åt den tillbedda, men att den societetserotik, som tar sig uttryck i till for-men konventionella och man kan väl säga ofta skenheliga lovsånger till gifta kvinnor, skulle ha uppstått därigenom att de chevalereska riddarna överflyttat sin svärmiska tillbedjan av jungfru Maria på hela Evas släkte, förefaller mig vara en något för sublim tanke för att ha fått plats i en Grundriss. Men vem vill, som jag redan fram-hållit, därför förneka, att den höviska kärlekspoesien, särskilt genom litterär påverkan, närts även av den latinska hymndiktningen till Jungfru Maria. Lika litet kan man förneka, att den höviska kulturens etiska system har många anknytningspunkter till kristen-domen, såsom särskilt

:w

echssler påYisat.

Den kände franske forskaren Edmond Faral har i sin installa-tionsföreläsning vid College de France, La litterature latine du moyen äge (1925), i polemik mot en av Renan på sin tid framställd åsikt om kvinnokultens keltiska ursprung i stället velat söka detta i kristen sfär: (s. 31) "Qui niera, en reyanche, ayant lu et les hymnes latins

a

la Vierge, et les traites mystiques influences par le neo-platonisme, · et les analyses psychologiques d'un saint Bernard et tant de poemes liturgiques, que le sentiment voue

a

la femme soit, en bonne partie, une transposition de l'adoration chretienne?" Jag tror, att det är ytterligt svårt säga, hur pass starkt intryck truba-durerna tagit av den samtida kristna världsåskådningen, hur pass mycket den samtida asketismen och mystiken verkligen kunnat fördjupa deras själar. Att de i de nya umgängesformerna inlade vissa sedliga moment är väl ej endast att hänföra till kristen-domens påverkan utan även till den förfinade smaken i hovlivet.

10

-där fint bildade kvinnor angåvo tonen. "Der Umgang mit Frauen", säger Goethe i Maximen und Reflexionen V "ist das Element guter Sitten." (Wechssler a. a. s. 30). Wechssler har (s. 371) också mycket riktigt betonat, att man i fråga om det sublima kärleksbe-greppet måste räkna med något för alla finare naturer under alla tider gemensamt och konstant. På ett synnerligen instruktivt sätt har W. i sin nyssnämnda bok jämfört den kyrkliga och den höviska världsåskådningen, det kristna caritas och trubadurernas am6r,

helgonkulten och den feodala kvinnokulten o. s. v. Han har över-huvud givit en storartad expose över den höviska kulturens utveck-ling, men går dock mera in på den andliga sidan av denna kultur, mindre på den materiella, d. v. s. det i Sydfrankrike blomstrande hovlivet och dess sällskapliga former. Det är dock detta samhälles kvinnor som äro föremål för ett dittills okänt galanteri, det är de som inspirerat den nya poesien. Frågan hur detta galanteri upp-kommit eller varifrån de galanta sångarna hämtat sina litterära förebilder eller om de kanske ej alls haft några förebilder lämnar \V. obesvarad.

Detta leder över till den grupp forskare, som framför allt sökt påvisa de litterära impulser, som varit bestämmande för truba-durpoesien. Det skulle ta alltför lång tid i anspråk att gå närmare in på denna fråga. Jag skall i korthet redogöra för de olika åskåd-ningar, som här kommit till synes. Som förebilder uppställas: 1) en supponerad folkdiktning, 2) vaganternas diktning, 3) antik leksdiktning, framför allt representerad av Ovidius, 4) arabisk kär-lekspoesi och 5) medeltidens latinska kärleksdiktning i förening med den kyrkliga hymnpoesien.

När det gäller moment 1) f o 1 k d i k t n i n g e n, är det strängt taget felaktigt alt tala om litterära impulser, då ju knappast något bevarats av en sådan folkdiktning. Den frejdade franske romanis-ten Gaston Paris har emellertid i sin recension av Jeanroys bok Les origines de la poesie lyrique en France i Journal des Savants 1891 -92 1 _{uttalat den åsikten, att trubadurpoesien har "son point de} depart dans les chansons de danses et notamment de danses printa-nieres." 2 _{Det är visserligen högst sannolikt, att det funnits hos}

1 _{Sedan omtryckt i Melanges c!P litterature frani:aise du moycn äge (1912),} S, 539~-615.

- 11

-folket levande, ofta sexuellt färgade primitiva sånger eller verser. som sjungits till danslekar o. dyl., men att trubadurernas pretiösa konstpoesi, som Vising i sin vackra skildring ( 1904) träffande kallat en drivhusplanta, inte kan ha sina rötter i sådan folkdikt, förefaller a priori antagligt. Det bör dock rättvisligen påpekas att Gaston Paris' egentliga utgångspunkt var, inte de smäktande kärlekscan-zonerna, utan pastourellen, hos vilken folkliga element tyckas lättare kunna uppspåras 1 . Gaston Paris' åsikt torde ändock i stort sett ännu vara den förhärskande. Även Vising accepterar den i sitt nyss nämnda arbete. Han menar (s. 28 ), att den ursprungligen enkla och lantliga kärleksdiktningen "omhändertogs" av den nya eleganta societeten. "Ett uttryck av denna förening är, fortsätter han, att länge ännu i den provensalska kärlekslyriken inledningen utgöres, liksom under de gamla vårfesternas dagar, av några verser till vårens ära, utan att dessa ha något egentligt sammanhang med det följande eller höra in i stämningen." Dessa av tyskarna s. k. "N atureingänge" kunna enligt nyare forskning dock inte med någon som helst säkerhet föras tillbaka på avtokton folkdiktning 2 • Man torde knappast så vitt jag förstår, kunna med vetenskapliga skäl insistera på, att den nya societetslyriken är sublimerad folklig kär-leksdikt. På den säkra sidan är man först om man säger, att den nya poesien är ett uttryck för sublimerad erotik.

De på det internationella latinska språket diktande v a g a n-t e r n a s livsbejakande poesi kan lika lin-ten-t ben-trakn-tas såsom direkn-t upphov eller ensam förebild till den mera elegiskt färgade truba-durdiktningen, men att vissa särdrag i genren gå tillbaka på vagan-terna, torde vara en av de få punkter, där forskarna äro något så när eniga .

.Tag kommer så till det antika inflytandet. Diez ställde sig på sin tid skarpt avvisande mot antagandet av antikt inflytande. Han sammanfattar (Poesie s. 128) sin åsikt så: "Unter diesen Um-ständen lässt sich der römischen Poesie nicht der geringste Einfluss auf die Entstehung, Entwicklung und Ausbildung der

provenza-r1 Jfr. dock Bedier, Les fetes de mai et les origines de la poesie lyriquc au moyen äge i Revuc des deux mondes T. 135 (1896) s. 166 ff; Frantzcn i Neo-philologus 4 (1918~19), s. 365 ff; Delbouille, Les origincs de la pastourelle.

1926. (Acad. R. de Belgiquc, Cl. des lettres, Mem., Coll. in -8:o, T. 20: 2).

2 _{Jfr. H. Brinkmann, Geschichte der lat. Licbesdichlung im Mittelalter}

- 12

-lischen zuschreiben; vielmehr fällt bei dieser Betrachtung die Unab-hängigkeit der letzteren erst recht in die Augen." Senare ha Schrötter i sitt arbete Ovid und die Troubadours ( 1908) och Schwie-tering i en uppsats i Zeitschrift fiir deutsches Altertum ( 61, 1924, s. 61 ff.) påvisat många från Ovidius lån ta drag i trubadurpoesien. Från det faktum, att flera företeelser, som Schwietering säger (s. 65), t. e. "die gesamte auffassung der liebe, ihre doctrin und casui-stik, liebeskrankheit und -sehnsucht, -verzweiflung und -tod" stämma med canzonens karaktär, till antagandet att Ovidius varit enda källan till dessa delvis ganska allmänt mänskliga fenomen, eller till antagandet att den romerska kärlekspoesien haft avgörande inflytande på trubadurpoesien, är väl steget ganska långt. Kvar står blott det faktum att man måste tillskriva Ovidius, som genom de lärda klerkerna också upplevt en renässans på 1100-talet, ett ovedersägligt inflytande på trubadurpoesiens utformning.

Här skulle jag vilja inskjuta en metodisk anmärkning. Det måste naturligtvis anses vara en mycket förnuftig arbetsfördelning, att medan e n forskare undersöker möjligheten för antikt inflytande på trubadurlyriken, en annan sysslar med till äventyrs arabiskt, en tredje medeltidslatinskt inflytande. Denna medvetet ensidiga ut-gångspunkt är naturligtvis ur metodisk synpunkt fullt riktig men man kan däremot inte undgå förvåna sig över att i nästan alla fall, denna riktiga metod tillämpats, resultatet till sist blivit, att den en-sidiga synpunkten på problemet fått rang, heder och värdighet av den enda, i varje fall enda verkligt avgörande och allena salig-görande. Så är förhållandet med Sch~;vietering i fråga om Ovidius, även, men i väsentligt mindre mån, med Burdach i fråga om den arabiska poesien, så även i hög grad med Brinkmann i fråga om den medeltida lat. kärleksdiktningen.

Den som, enligt min mening, talangfullast fått grepp om truba-durpoesiens, minnesångens, problem, är Burdach i sin nyss nämnda avhandling i Berliner Sitzungsberichte 1918 och härmed äro vi inne på moment 4) arab poesi ens inflytande. Burdach näm-ner först (s. 1015) att antikt inflytande genom Ovidius ej kan för-nekas men, säger han: "dieser Einfluss reicht nicht hin, um den eigentiimlichen Kern des romantischen Liebesbegriffs, der ritter-lichen Galanterie und des Minnedienstes daraus zu begreifen." Burdach angriper frågan i dess centrum: det nya kärleksbegreppet,

- 13

-den nya hoverotiken, det nya begreppet cortezia, den nya litterära smaken och dessas uttryck i diktkonsten. B. ser i detta något för det västerländska samhället absolut nytt. Han frågar sig (s. 1000), hur det kunnat uppkomma detta "Ideal einer so spirituellen nnd doch heimlichen, phantastischen Erotik, einer so theoretisierenden Liebesromantik und raffinierten Formkunst, <lie mit Gefiihlen und Worten, mit Begriffen und Reimen Ball spielt." och fortsätter: ''Ver-geblich sucht man in der friihmittelalterlichen Dichtung Frank-reichs und Deutschlands nach Keimen aus denen sich diese neue, sentimentalisch-doktrinäre Behandlung <ler Geschlechtsliebe ent-faltet haben könnte." Burdach betonar vidare, såsom jag redan nämnt, att trubadurpoesien är hovpoesi. Det är väl då också meto-diskt riktigt, att Burdach söker finna förebilden till den proven-salska hov- och kärleksdiktningen i en främmande hovpoesi med samma feodala syn på förhållandet mellan man och kvinna, samma galanteri, samma ofta elegiska uppfattning av kärleken och samma pretiösa uttryckssätt. Burdach finner denna förebild hos araberna, närmast hos muselmanerna i Spanien. Redan vid mitten av 1700-talet hade schweizaren Bodmer, Gottscheds berömde överman, hän-tytt på en sådan möjlighet. I Neue Critische Briefe (10. Brief, S. 61) säger han: "W oher die Provenzalen ihre Poesie genommen haben, mögen andre untersuchen . . . woher und durch wen sie m Spanien gekommen sey, ob durch <lie M au ren ans Afrika." Bur-dach påpekar att lyriken spelade en framträdande roll vid de många muselmanska furstehoven i Spanien, särskilt i Andalusien under det mäktiga kalifatet av Cordovas tid och att särskilt under 800-, 900- och 1000-talen vid hoven i Spanien funnits muselmanska, persiska och judiska hovsångare. Han framhäver en viktig likhet mellan dessa och trubadurerna, den nämligen, att i diktkonsten furstliga och högadliga sångare konkurrerade med de kringfarande "Brotsänger." Denna poesi är i stor utsträckning erotisk och har trubadurpoesiens smäktande karaktär, vilket i och för sig dock ej är bevisande. B. säger (s. 1026): "Die Liebe, <lie hier redet ist <lie <les Verlangens, der leidenschaftlichen W erbung, aber auch der trauernden Klage. Denn in dieser erotischen Lyrik nimmt breiten Raum ein das e I e g i s c h e Element, wie denn die Elegie eine der Urformen arabischer Poesie ist und schon ans vorislamischer Zeit stammt. Und diese Erotik gibt ihre Bekenntnisse vielfach in einem

- 14

-typ is c h en Ausdruck: mil dem Bild emer grenzlosen di enen-den Hingabe und Unterwiirfigkeit" o. s. v., allt drag vilka vi åter-finna i trubadurpoesien. B. visar, att i den ännu tidigare islamska poesien vid 500-, 600- och 700-talens kalifhov kvinno k u 1 ten florerat och att dennas föremål sedan gammalt var högtstående, ofta gifta damer. Denna poesis arvtagare i Spanien, den andalu-siska minnesången är en ännu mer förfinad, aristokratisk, hovmäs-sig kärlekslyrik med en mängd av de särdrag som återfinnas i truba-durpoesien, t. ex. motsvarigheter till de på tysk botten s. k. ruomser, kla!'fer, sager, merkaere, huote, prov. lauzengier, guirbaut, garcla-dor, vidare diskretionen, förbudet att nämna namn etc. Jag kan här inte gå in på B :s bevisföring i övrigt. Han nämner emellertid åtskilliga sångare från 800-talet till 1000-talet, och ger, oftast efter greve von Schack, Poesie und Kunst der Araber in Spanien und Sizilien, citat ur deras skrifter, som ofta äro ganska talande men för en egentlig bevisföring givetvis dock alltför knappa. Att Bur-dach för den arabiska kärlekspoesien i sin ordning tillbaka på alexandrinsk--persisk hovpoesi nämner jag i förbigående. Till slut betonar B. att mycket ännu återstår att göra, särskilt klarläggandet av på vilka vägar arabernas erotiska och panegyriska hovpoesi vandrat till Provence. Pionjärarbetet har B. dock redan utfört, särskilt vad det gäller påvisandet av kvinnokultens å ömse sidor överensstämmande karaktär.

Ett välkommet stöd för Burdachs hypotes och ett värdefullt komplement, särskilt när det gäller påvisande av litterära paralleller mellan den arabiska och provensalska diktningen, utgör Singers avhandling Arabische und europäische Poesie im Mittelaiter (Beri. Akad. Abhandlungen, Phil.-hist. Kl. 1918: Nr 13) 1 . Även S. påpekar de gemensamma dragen: begreppet Minnedienst's giltighet å ömse sidor, begreppet wqib, den arabiska motsvarigheten till prov. laiz-zengier, etc., den elegiska grundtonen, de försmäktande omanliga älskarna, jene Asra, welche sterben wenn sie lieben o. s. v. Nu innebär ju detta sökande efter paralleller en viss fara. Somliga likheter kunna vara tillfälliga och icke stå till varandra i förhållan-det givare-mottagare. Man frestas underskatta den individuella skaparfantasien. Man söker beroende av litterära förebilder, där det i själva verket kan vara fråga om allmänt mänskliga yttringar.

'1 Numera kompletterad genom en uppsats med samma titel i Zs. f. dtsch.

- 15

-Detta senare gäller väl sannolikt en del av den s. k. kärlekspato-logiens symptom. Som ett exempel anför jag ett yttrande av Singer

(S. 23). "Von den Arabern haben wohl die Provenzalen die Vor-stellung iibernommen, die uns heute z. B. recht fremdartig anmutet, dass, der ungliickliche Liebhaber abmagert." Att man magrar av olycklig kärlek är väl en rätt internationell före-teelse, åtminstone i skaldekonsten! Även Singer är medveten om de svårigheter, som trots allt äro förenade med arabhypotesen. Han slutar så: "Den Grund, warum sich nur Einfliisse der ara-bischen Poesie auf die provenzalische nachweisen lassen, während die eigentlich spanische bloss mittelbar durch die provenzalische beeinflusst wurde, können wir nur vermutungsweise in einer ge-ringeren Aufnahmefähigkeit der Westgoten för die Dichtung ihrer Feinde suchen." De spanska hoven stodo väl något i skuggan av

· de förnäma moriska och förutsättningarna för en hovpoesis upp-komst voro givetvis mindre än i Provence. Jag återkommer senare

till problemet om morerna och trubadurdiktningen.

Den modernaste åsikten om trubadurpoesiens upprinnelse är den som söker utgångspunkten i den medeltida latinska kärlekspoe-sien. Den medeltidslatinska diktningen är just nu

a

la mode, när det gäller förklara uppkomsten av den nationella diktkonsten, sär-skilt i Frankrike. Förra året utkom Friedrich Schiirrs stora arbete, Das altfranzösische Epos, (Miinchen 1926) där han leder epiken tillbaka på de lärda "klerkernas" litterära mödor med fullständigt avstängande av varje möjlighet till folklig muntlig tradition eller genom korta visor, s. k. cantilenor, eller sagor förmedlad anknyt-ning till Merowingertidens förmodade epik.

Åsikten är dock icke ny. Redan Bedier har i sitt stora verk Les legendes epiques påvisat de intima förbindelserna mellan den medeltida latinska diktningen och den franska. I de oftast vid vall-fartsvägarna belägna klostren ha enligt B. de episka traditionerna dels bevarats, dels nyskapat'S. Den franska epiken skulle alltså, om man får tro B., vara överraskande ung. Senare har E. Faral i Bediers och Hazards Histoire de la litt. fram;. ill. 1 ( 1924) framfört liknande åsikter även om lyriken. Till och med om en genre inom lyriken som man vant sig vid att betrakta som influerad av gammal folklyrik, nämlige~ chanson

a

danser, chanson

a

personnages, chanson de toile ("le genre objectif"), säger Faral att den blott är skenbart gammal: "ces poemes naifs sont de creation savante." I

- 16

-sin nyss nämnda installationsföreläsning ger F. i programmatisk utformning en expose över sina åsikter om den lärda latinska poe-siens inflytande på vulgärspråkets. Faral vill åt t. ex. Archipoeta, Carmina Burana, Abelard och Heloi:ses brevväxling vindicera samma värde och intresse som åt Rutebeuf, chansonlitteraturen och Alienor av Aquitaniens eller Marie av Champagnes hovpoesi. Häremot torde väl knappast något kunna invändas, men att varje poetisk yttring på franska eller provensalska med nödvändighet förutsätter en förebild i en tidigare liknande på latin, är väl ej lätt att bevisa. Till denna ensidighet förfaller även mången tysk litteratur-historiker och filolog. Betecknande är Eugen Lerchs uttalande i Festschrift för Walzel 1924, s. 102 f.: "Ebenso ist der Minnesang nicht, wie Gaston Paris wollte, aus der Liebesfreiheit des Maifestes zu erklären, sondern das Maifest aus dem Minnesang, und der Minnesang, so weit er literarischer Muster bedurfte, aus der latei-nischen Lyrik." Beviset för det sista påståendet söker den i början nämnde Brinkmann att ge i sin bok Entstehungsgeschichte des Minnesangs. Undersökningen är ganska smalspårig, delvis med-vetet, ty förf. säger i förordet ifrån: "Es kam mir darauf an, die aufgestellte These ohne Umwege und Abschweifungen geradlinig durchzufiihren und ihre tatsächliche Anwendbarkeit zu erweisen.' · Avhandlingen gör verkligen i det hela intryck av en starkt pressad arbetshypotes. Förf. går fram på följande sätt. Först påvisar han ett allmirnt intresse för erotik och erotisk lyrik hos klerkerna, bl. ,ilka han även innefattar magistrar och scholarer. Han vindicerar in casu Veneris åt klerkerna en av dem själva starkt betonad f ö r e-t r ä d e s r ät t framför riddarna, vilket han stöder med åtskilliga citat, bl. a. ur medeltidens "poetische Höchstleistung", Phyllis och Flora. Han säger s. 4: "Flores colligere, rnsas primas carpere ist ein Recht, das dem Klerus allein zugesprochen wird. Gemeint ist mit der Phrase wie im Minnesang und in Iateinischen Gedichten schon des 11. Jahrhunderts Raub der Jungfräulichkeit" eller s. 12: "Nur Kleriker wollen das Recht zu lieben haben." Brink-mann drar nu av det faktum att det står en doft av erotik omkring klerker och magistrar den slutsatsen, att vi ha att söka ursprunget till trubadurernas kärlekspoesi och kärleksslaveri, "Minnethema und Minnedienst," som han kallar dessa företeelser, icke "in hei-mischen Kuiturzuständen, wie Jeanroy meinte, allein . . . aber

1 7

-auch nicht, wie Burdach will, bei den spanischen Arabern" utan hos klerkerna, "<lie nach den Gedichten Liebesvorrang fi.ir sich beanspruchten, <lie zuerst Liebe kannten ( ! ) und Rittern mitteilten" (s. 17 ). Det förefaller väl ändå, som om forskaren av anno 1926 tagit de över sin bildning och sin framgång hos damerna högfärdiga kler-kerna från 1000- och 1100-talen något för mycket på orden, i varje fall tillskrivit dem något för stor betydelse. B. söker nu under loppet av sin bevisföring vidare ett k u 1 t u r c e n t r u m, som för det första är känt som säte för litterär behandling av kärleken och för det andra ligger så nära Provence, att en påverkan kunnat äga rum. B. finner detta centrum i det litterära liv, som koncentrerar sig omkring Angers i Anjou på 1000-talet. B. behandlar utförligt den i Angers odlade diktning, som bl. a. bestod i panegyrik till

\,Vilhelm Erövrarens bägge döttrar Cecilia och Adele. Han påvisar likheten mellan Adeles hov och de ridderliga hoven, framhäver vidare det inflytande, som diktkonsten i Angers rönt såväl från den antika som kristna kulturen och vill till sist visa, hur denna i Angers härskande litterära och kulturella riktning vunnit insteg i Sydfrankrike, särskilt Poitou, Marche och Limousin. Man kan med skäl fråga sig, om den litterära traditionen i Angers med dess, för all del kultiverade, något salvelsefulla brevpoesi, dess panegyrik över och höga uppfattning av kvinnan är tillräcklig och ensamt av-görande, när det gäller att förklara uppkomsten av motsvarande fenomen i Provence. Kvinnans höjda sociala ställning och ett mera civiliserat umgänge med henne var väl ett vid den tiden allmänt medeltida kulturdrag. Brinkmanns framställning bevisar i varje fall inte, att klerkerna och särskilt klerkerna i Angers voro ensamma ansvariga för den utformning det höviska galanteriet fick i de pro-vensalska trubadurernas diktning. Man vill ha säkrare bevis än en del svaga litterära överensstämmelser, som B. anför (S. 37 ff.) och man s faller sig skeptisk till ett uttalande som detta ( s. 3 7): "Solche Dbereinstimmungen sind dann natiirlich aus Beeinflussung zu er-klären, und die Beeinflussung beweist, dass die Entwicklung wirk-lich den gezeichneten W eg gegangen ist, dass die Tradition von Angers <lie Grundlage des Minnegesanges bildet." Denna slutled-ning är misstänkt lik en petitio principii.

Att nu en iilskare både i den medeltida latinska och proven-salska lyriken understundom måste nöja sig med den älskades an-2

- 18

-blick, eller att han vid hennes anblick förlorar lalförmågan, eller att kärleken framställes såsom en sjukdom, vilken blott den älskade kan bota, att älskaren blir sömnlös o. s. v. måste väl inte

a

tout prix bero på att herrarna i Angers använt sig av och till Provence vidarebefordrat dessa uttryck och bilder, vilka inte äro originellare än att de kunna tilltros vilken förälskad gymnasist som helst allt-sedan antikens dagar. Men man behöver därför inte förneka, att ett inflytande på Provence från Anjou, liksom från den medeltida latinska diktningen överhuvud, kunnat äga rum. Man är väl också beredvillig följa B., när han söker klarlägga trubadurpoesiens be-roende av den kristna hymndiktningen, särskilt i formellt, rytmiskt. metriskt och strofiskt hänseende, likaså när han behandlar vagan-ternas inflytande. Vad man däremot framför allt måste betona är, att trubadurernas speciella kärleksstrofer, canzonerna, där den nya uppfattningen av kvinnan och kärleken särskilt framträdde, icke ha någon direkt förebild i den latinska kärlekslyriken. När B.

yttrar angående canzonen ( S. 62): "Man braucht nur das im vorigen Kapitel Behandelte im Gefäss einer literarischen Form aufzu-fangen", så gör B. saken för lätt för sig och för svår för läsaren. Ej heller till den prov. genren alba (Tagelied) eller sirventes finnes någon direkt motsvarighet hos klerkerna. Det ser också ut, som om B. i sin "Zusammenfassung" (S. 86 ff.) mindre deciderat än förut vill göra gällande, att den lat. lyriken kan förklara allt. Han talar där om provensalernas "schöpferische Leistung." Denna ser han däri, att de lyckats i sin diktning förena två så motsatta element som den i Angers odlade "christliche Minne" och vaganternas "irdische Liebe." Detta skulle i stora drag vara B :s resultat, som ehuru ej helt nya eller originella - hans föregångare äro bl. a. nederländarna Salverda de Grave och Frantzen - redan hunnit väcka ett visst uppseende och även fått ett visst erkännande i den lärda världen 1 .

Som jag redan påvisat, är B :s undersökning ensidig. Tvenne inflytelsekällor vill han horteliminera, Ovidius, som han blott till-erkänner medelbar betydelse, och den arabisk-moriska hovpoesien. Hans argument (sid. 15 ff.) mot Burdachs tes äro bl. a. att, om

1 _{Set. ex. Rcvue germanique 17 (1926), s. 363; Mod Jangu. revicw 22 (1927),}

s. 110 ff.; Mod. langu. notcs 42 (1927), s. 66 f.; avvisande: Zeitschr. f. dlsch. Allerlum 63 (1926), Anz. 45, s. 81 ff.; Zcitschr. f. Dcutschkunde .Jahrg. 1927 s. 91.

19

-arabiskt inflytande skulle ha ägt rum, så borde man ha väntat, att de första ansatserna till kärlekslyrik visat sig i de spanska staterna söder om Pyreneerna och i Septimanien, men ej i det från gränsen avlägsnare Limousin, som fallet var. Jag är ej fackman på det litteraturhistoriska området, men det förefaller väl ej otroligt, att ett litterärt inflytande från en viss trakt dels har en rätt stor aktions-radie, dels ej med nödvändighet måste utlösa efterbildning på det geografiskt mest närliggande området utan eventuellt först vid en avlägsnare punkt, där förutsättningarna för litterär befruktning varit särskilt gynnsamma.

Att vidare, som Brinkmann anmärker, de av Burdach anförda exemplen ur arabisk-morisk diktning inte räcka längre fram än till omkr. år 1000, bevisar väl heller intet mot Burdachs teori. Måste med nödvändighet andligt kulturutbyte ha ägt rum så sent som 1000- och 1100-talen för att arabiskt inflytande skulle vara tänk-bart? Kan man inte anta att det arabiska inflytandet behövt rätt avsevärd tid för att komma fram i litterär form i Provence? Med två så mäktiga handelsstäder som Marseille och Barcelona 1 _inom

räckhåll måste en sydfransman från 1000-talet ha haft rikliga till-fällen att lära känna arabisk elegans och lyx, det må ha varit i Sevilla, Palermo eller Damaskus. Orientens härligheter kunde inte vara främmande för invånarna i ett land, som genom sitt läge och sina traditioner intimare hängt samman med medelhavsländerna än med frankerlandet i norr. Vi veta, att ny materiell kultur i form av klädestoffer, eleganta moder och nymodigheter på sällskapslivets olika områden, inom musik (bland musikinstrument lutan), jakt o. s. v. inströmmat i Provence från araberna. Det skulle väl då snarare vara förvånansvärt, om ej även den nya societetspoesi, som så att säga låg i luften vid de förnäma hoven i Provence skulle ha mättats av den kultiverade arabiska poesien på andra sidan Pyre-neerna. Denna poesi måste för en berest och bildad provensal ha tett sig som den ojämförligt mest förfinade. Det bör också på-pekas, att den förste kände trubaduren Guillaume de Poitiers säges

ha tillbragt tre år i Orienten. Möjligheten av en påverkan från arabernas sida får ej så skarpt avvisas, som Brinkmann och före

1 _{Det förtjänar även anmärkas, att grevskapet Provence under tiden 1113}

-1246 styrdes av grevarna av Barcelona. Denna och tidigare förbindelser med det av araberna på 700-talet erövrade Katalonien kan ha haft sin betydelse för

- 20

-honom Jeanroy vilja, utan grundligt prövas, givetvis med arabister-nas hjälp 1 • En jämförande stilundersökning kan ju här ha ett syn-nerligen stort värde, likaså säkerligen en jämförelse mellan den provensalska poesiens musikaliska underlag och arabisk musik 2 •

Att som Brinkmann härleda kvinnokulten och societetserotiken, ja, som han säger (S. 86) "den Kern des höfischen Lebens" ur en stad i Anjou och dess traditioner förefaller mig däremot vittna om bris-tande historiskt sinne. Att Angers var ett kristet kulturcentrum är visserligen sant och det skall villigt erkännas, att den för Provence liksom för Angers utmärkande intellektualismen och esteticismen med flera särdrag kunnat ha gemensamma västerländska traditio-ner men något centrum för kvinnoförgudning, vasallartad kärleks-tjänst eller salongsmässigt excentriskt galanteri, lysande hovliv och motsvarande diktkonst var Angers veterligen icke. Det var däremot morernas hov. Jag tror alltså att man måste ställa sig skeptisk mot Brinkmanns resultat.

Frågan om trubadurpoesiens ursprung är i stort sett ännu ett olöst problem. Vi komma kanske aldrig att få full klarhet i vad som gjorde, att detta bländande fenomen, man kan väl säga plöts-ligt, sköt upp i det aristokratiska feodalsamhället i Provence. Vi kunna ej heller pejla djupet av de första geniala trubadurernas skapande fantasi. Men så mycket förefaller vara klart, att varken den s. k. "äkta riddarandan" eller den älskogsförfarne Ovidius eller vaganternas glada, brokiga skara eller den kristna hymndiktningen och de lärda klerkernas erotiska skaldekonst kunna var för sig en-samma eller parvis göras ansvariga för trubadurpoesiens uppkomst. De nämnda medeltida kuiturella och litterära fenomenen ha säker-ligen alla påverkat den provensalska trubadurdiktningens skapare, vilka måste förutsättas ha ägt sin tids bildning. Däremot synas genrens egenart och den nya litterära smak, som denna ger uttryck åt, ej kunna förklaras genom tidens allmänna kulturella läge. För att utreda dessa särdrags betydelse är det en oavvislig fordran, att forskningen, den romanska liksom den orientaliska, äntligen tar ställning till Burdachs arabhypotes.

1 _{Angående ett förmodat arabiskt-byzantinskt inflytande på fransk}

litte-ratur se littelitte-raturen till Floire el Blancheflor och Aucassin el Nicolette samt nu Singer i Zs. f. dtsch. Philol. 52 (1927), s. 77 ff.

2 _{Jfr. nu G. Miiller, Deutsche Vierteljahrsschr. f. Litcra!urwiss u.}

FRAGAN OM

DET OMEDVETNA

SYSTEMATISKT, LOGISKT OCH METODOLOGISKT TILL ETT FILOSOFISKT HJÄLPBEGREPP

AV ALF NYMAN

F

å begrepp inom filosofien och psykologien stå f. n. så i bränn-punkten av det vetenskapliga intresset som begreppet 'omed-vetet', 'omedvetet' själsliv, det 'undermedvetna', det 'subliminala'. En nutida fransk psykiater, A. Hesnard, ser i detta begrepp "ett av psykologiens mest fruktansvärda problem". Särskilt har det på ett sensationellt sätt ryckts in i det allmänna medvetandet genom psykoanalysen, låt vara att det äger betydligt äldre och synnerligen ståtliga anor inom både filosofi och psykologi och länge ej minst inom psykopatologien spelat en ledande roll.

Men samtidigt äro få begrepp mera omstridda än detta, eller föremål för en mera växlande uttolkning och värdering. Med Wil-liam James har man sålunda i det s. k. 'undermedvetna' velat se en andlig kr,i.ftreservoar, eU slags större Jag, i sista hand något gudomligt. :Med Sigmund Freud har man omvänt tolkat det som en avstjälpningsplats för våra förträngda önskningar och drifter, framför allt sådana av sexuell · art, och stämplat det som till sin djupaste natur a-moraliskt. Med den polske experimentalpsyko-logen Edv. Abramowski har man velat bestämma det som något enbart känslomässigt och som inrymmande endast våra föreställ-ningars emotionella ekvivalenter. Omvänt fattade Theodule Ribot det mot slutet av sin forskarebana såsom något övervägande moto-riskt. Slutligen har man också med ett stort antal neurologer, psykologer, psykopatologer och kunskapsteoretiker helt enkelt be-stämt det såsom något enbart hjärnfysiologiskt - och därmed i

princip förnekat varje lära om s. k. 'omedvetna' och 'undermed-vetna' själsprocesser. Och det kan icke vara ur vägen att här erinra om, att den s. k. hypotesen om det 'omedvetna' även inom samtida svensk filosofisk och psykiatrisk forskning varit föremål för in-gående utredningar och meningsskiften, med inlägg av bl. a. Bror Gadelius, Axel Herrlin, Frey Svensson, Adolf Phalen och Malte ,Tacobsson.

-24 1.

När man träffar på en motsägelse, skall man göra en distink-tion,· påbjuder en god skolastisk minnesregel. Detsamma bör för-visso iakttagas, när det som här gäller en mycket olika uppfattad och tillika mycket omstridd "hypotes". Ibland kan det då vara påkallat att genomföra icke blott en utan flera varandra korsande distinktioner för att på bästa sätt söka ruta upp diskussionsfältet samt för att tillse, om icke de stridiga meningarna sammanhänga med vissa förbehåll, som å ömse sidor bort göras men icke uttryck-ligen blivit gjorda, och om icke parterna kunde enas om, vad de samtliga under alla omständigheter vilja förneka.

Jag tillåter mig därför att föreslå ett par logiska uppdelningar och talar sålunda om:

A) ett absolut 'omedvetet' såsom motsatt ett endast relativt eller graduellt 'omedvetet' (och inbegriper under det senare även det s. k. 'undermedvetna;);

B) ett materialt 'omedvetet' till skillnad från ett funktionellt 'omedvetet',

enligt denna distinktionsfigur:

Absolut 'omed-vetet': ' i 1• Matcrialt 'omedvetet' ... , ... ,. ... ' 1. 1 _{Funktionellt 'omedvetet' ... . 2.} i i

, Relativt eller gra- , I duellt 'omedvetet' I i

I 3.

4.

Genom de logiska överskärningarna erhållas då: 1. ett absolut 'omedvetet' ur innehållets synpunkt; 2. ett absolut 'omedvetet' ur funktionens synpunkt;

3. ett relativt eller graduellt 'omedvetet' ur innehållets syn-punkt och

4. ett relativt el. graduellt 'omedvetet' ur funktionens synpunkt Vidare önskar jag få skilja på tre slags 'omedvetet' även ur en annan synpunkt och allt efter de olika discipliner, varinom de hävdas, tala om:

a) ett kunskapsteoretiskt,

b) ett psykologiskt och c) ett metafysiskt 'omedvetet'.

- 25

-Därmed vore då tre olika huvudtyper av 'omedvetet' markerade. vilket det torde vara av vikt att hålla i sär, ej minst med hänsyn till vissa karaktäristiska problemmotiv, som framtvungit dessa be-grepp inom vardera av de nämnda filosofiska disciplinerna. Så-lunda är det inom kunskapsläran förnämligast aktualitets- och

potentialitetssynpunkten, som drivit fram antagandet av ett 'omed-vetet'. All rationalism, all apriorism måste i kraft av sitt eget grund-antagande laborera med tanken om ett 'omedvetet' kunskapsinnehåll eller åtminstone antaga vissa 'omedvetna' kunskapsakter och kun-skapsfunktioner. För så vitt rationalismen verkligen vill påstå, att vår mänskliga kunskap ytterst och ab ovo härleder sig ur ratio ..

ur förnuftet, så måste den också ~ för att ej vederläggas av erfa-renheten 1 - hävda, att i förstone denna kunskap är given i med-vetandet i endast potentiell eller virtuell form. Den måste sålunda finnas där och sa:mtidigt ej finnas där. D. v. s.: den måste tänkas vara för handen i 'omedveten' eller 'undermedveten' måtto, för att sedan aktualiseras efter hand, lyftas i dagen efter hand. Så var det redan för Platon, när denne i dialogerna Menon och Faidon låter Sokrates utveckla sin anamnäsis- och idelära och inför myten om de i preexistensen skådade, sedermera fördunklade 'ideerna' samt deras återerinring i och genom den sokratiska förlossningen och dialektiken. Så var det desslikes för Cartesius, när denne i Meditationerna framlade och senare i Objectiones et Responsiones med Gassendi diskuterade läran om "medfödda ideer". Så låg pro-blemet också för Leibniz, när denne skrev sin monadologi. Ty

skulle monaden med Leibniz' uttryck verkligen "sakna fönster" och tänkas hermetiskt tillsluten åt erfarenhetssidan, så måste i dess eget sköte latent ligga allt, som analysen sedan hämtar fram och utreder i omdömen 1 . Åter igen möter man här den typiska före-ställningen om ett potentiellt givet men fördunklat

kunskapsinne-håll! Detsamma upprepas inom svensk filosofi i största stil med Boströmianismen. Om vitalkänslan, enligt Boström den första och lägsta aktualitetsgraden, utsäges det, att den är . . . "oändligt rik, den innefattar hela universum men så konf ust, att det hela blott

blir en känsla av behag eller obehag . . . " 2 • Och Boström betonar ytterligare om dessa känslor, att de äro de . . . "potentiellt inne-hållsrikaste men också just därföre de aktuellt innehållstommaste och outsägligaste" ... liksom de "för sig själva medvetslösaste, så att

- 26

-de äro märkbara för andra" . . . men icke för -denindivid, som har dem. Jämte leibnizianism och platonism kommer boströmianismen därigenom att bl. a. få arbeta med föreställningen om ett relativt, materialt omedvetet (i distinktionsfältet ruta 3). I känslans lägre och grumlade form speglas som ett sjunket Vineta gud och hans eviga idesystem; och vår uppgift såsom ändligt förnuftiga varelser blir enligt Boström att lyfta detta idesystem till medvetenhet hos oss. - Och över huvud:· som den filosofiska klarhetsteorien par preference blir rationalismen i alla dess former med dialektiskt nödtvång också fördunklingsteorien, avbländningsteorien par pre-ference. Det bekräftas genom hela filosofien. Och går man från rationalismen över till transcendentalfilosofien, så fattas även av den det aprioriska _:_ kategorialkopplingarna, apperceptionen, hos Kant, Jagets fria, konstituerande handlingar, hos Fichte - som vissa 'omedvetna', eUer bättre, 'förmedvetna' förlopp. På sitt sätt står detta att läsa hos Fichte själv. Särskilt framhållet har det blivit av Wilhelm Windelband. Just läran om dessa 'förmedvetna' urhandlingar tillmäter sålunda Windelband "eine enorme Trag-weite" och fortsätter: "Dess djupaste innebörd är den, att allt medvetande är av sekundär natur och hänvisar på ett medvetslöst, vilket giver det innehållet För andra gången uppdagas här i den tyska filosofien begreppet om en omedveten föreställnings-verksamhet, men med helt annan innebörd och i helt annat sarm-manhang än hos Leibniz. Där var det fråga . . . om medveten-hetsenergiens gradvisa avtagande ned till försvinnande liten styrka" - alltså, må man inflika, om ett graduellt, materialt fattat 'omed-vetet', enligt 3 :dje rutan i distinktionsfiguren. "Här" hos Fichte - , fortfar Windelband, "är det såsom en toto ccelo skild funktion, som det omedvetna träder emot det medvetna föreställan-det . . . Vad föreställan-det naiva medvetanföreställan-det anser som en främmad ting-värld, är produkten av en omedveten föreställningsverksamhet, vilken såsom den allra mest ursprungliga teoretiska funktion ligger till grund för allt empiriskt medvetande'' 3 • I en liknande tillspets-ning återkommer tanken sedermera hos Eduard v. Hartmann, vilken också han med kategori menar . . . "en omedveten intellek-tualfunktion av bestämd art och sätt" 4; och i ett annat samman-hang preciseras saken hos honom så, att detta transcendentala

- '27

-arbete utgör . . . "en omedveten syntetisk intellektualfunktion, vars resultat allenast faller i medvetandet" 5 •

Men ehuru det sålunda såväl hos Fichte som hos v. Hartmann är fråga om ett funktionellt 'omedvetet' eller 'förmedvetet' - i distink-tionsfältet ruta 2 - , hos Boström, Leibniz och Platon däremot om ett otvivelaktigt mera materialt fattat sådant därjämte - ruta 3 - , så visar sig själva resonemangstypen vara densamma i båda fallen. Man återfinner nämligen samma antitetik i tankefogningen. Först uppställes ett primärpåstående - för transcendentalfilosofiens del det, att ingenting kan vara objekt för oss utan att vara underlagt vissa intellektuella synteser, en kategorial bearbetning; - detta kolliderar omedelbart med erfarenheten, vilken icke vet av någon sådan objektiverande och förknippande verksamhet utan visar oss objekten fullgångna, i oförmedlad sinnlig plastik. Så införes emel-lertid ett subsidiärpåstående, av innebörd, att denna syntetiska verksamhet såsom sådan ej faller inom medvetandet, är "transcen-dental" eller 'förmedveten', i sakens kunskapsteoretiska mening. Därigenom utjämnas den verklighetsavvike_lse, vilken empiriskt förelåg med primärpåståendet, på samma gång som den aprioriska synpunkten dock hävdas och genomföres. Och på liknande sätt för platonismens del: först här primärpåståendet om ett kunskaps-förvärv under preexistensen, under omedelbart åskådande av ide-världen. Så återigen ett subsidiärpåstående om den sinnliga för-dunklingen, om försättande till ren potentialitet av denna kunskap i och genom födelsen. - Det sagda må få gälla som en antydan om det 'omedvetnas' och 'förmedvetnas' roll som allmänt problemlös-ningsmotiv inom kunskapsläran, liksom tillika om dess nära sam-band med synpunkterna aktuellt-potentiellt.

2.

Vänder man sig nu härifrån till det 'omedvetna' i psykologisk bemärkelse, så visar sig begreppet i denna nya aspekt äga en annan kategorial källpunkt. Det kan alltfort ses ur samma synpunkt som det kunskapsteoretiskt 'omedvetna' och gör det framför allt inom äldre, rationell psykologi. Inom empirisk psykologi är det likväl ytterst kontinuitets- och kausalitetsmotiven, vilka tillsammans på-kalla denna omstridda "hypotes" om ett 'omedvetet' eller, som man

- 28

-numera gärna säger, ett 'undermedvetet', subliminalt själsliv. För den omedelbara, teorifria iakttagelsen erbjuder nämligen vårt psy-kiska liv varken anblicken av ett kontinuerligt eller ens ett lagmäs-sigt växlande sammanhang. Ingen har uppvisat detta bättre än Otto Liebmann och Johannes Volkelt. Oväntade infall korsa meteoriskt vårt metodiska tänkande. Stämningar frigöras och få makt med oss: vi varsna ej grunden. Vetenskapliga, etiska och konstnärliga problemlösningar presentera sig med en gång för med-vetandet - lösningar, vartill förutsättningarna kort förut under olust, kanske pina, saknades och efterforskades i medvetandet. Varifrån komma dessa lösningar? Och vänder man sig från det normala själslivet till det patologiska, så ställes man med hyste-riens, somnambulismens, den automatiska skriftens, hypermnesiens och personlighetsklyvningens olika symptom och sjukdomsbilder inför ännu mera gåtfulla, emedan - skenbart - allt mindre kon-tinuerliga själstillstånd. Såväl psykologen som psykopatologen tvingas därför i begripandets intresse att interpolera. Så gör all

förklarande vetenskap. Så gör statistikern, som lägger upp en kurva över ett antal värden. Så gör paleontologen, som rekon-stmerar ett fossilt skelett. Så gör filologen, som tolkar en stympad inskrift. Och så tvingas i sin ordning psykologen att förfara. Han interpolerar vissa s. k. 'omedvetna' eller 'undermedvetna' förnim-melser, ideer, känslor och tendenser och skisserar därmed upp sam-manhang av kausal natur i medvetandets skenbara kaos.

Nu är emellertid att märka, att psykologen därtill i regel får interpolera i tvenne riktningar: dels från de psykiska tröskelvär-dena, graduellt nedåt, såsom 1:_eibniz med den bekanta läran om

infinitesimalförnimmelserna, "les petites perceptions", vilka då förutsättas bygga upp våra förnimmelser, alldeles som sorlet av varje minsta vågslag bygger upp havsdånet. (Så får han fram ett relativt eller graduellt, materialt fattat 'omedvetet'; i distinktions-fältet ruta 3). Men psykologen interpolerar därjämte s. a. s. på

längden av själslivet och fyller ut luckorna i upplevelsernas

tids-följd. Så gjorde framför allt William Hamilton med läran om de "medelbara associationerna" eller associationer genom vissa omed-Netna mellanled. Så förforo också makarna Kiesow, i sin bekanta -~tatistik över 'infallen' eller de s. k. "fritt stigande föreställ-ningarna", och Scripture, liksom med honom hela raden av sådana

- 29

-nyare psykologer och psykopatologer, som ansluta sig till läran om ett 'undermedvetet'. Och dessa endast förmodade mellanled, dessa felande länkar i idegången kunna därvid fattas antingen som absolut 'omedvetna' eller so·m endast graduellt 'omedvetna', eller 'undermedvetna'. Men både vid interpolering på längden och på djupet, associativt och intensivt, förbli hypotesfogning och pro-blemlösning här nära likartade med det förut vid det kunskaps-teoretiskt 'omedvetna' uppvisade. Först även här ett primäranta-gande: ett psykiskt sammanhang poneras och upplägges. Därpå ett .mbsidiärantagande: de interpolerade förbindelserna, förnim-melsedifferentialerna eller associationslänkarna förklaras samtidigt falla utanför eller nedanför medvetandet. Men utbytet blir en psy-kologisk förklaring i kraft av de numera tillgodosedda kontinuitets-och kausalkraven, varur hela denna begreppsbildning om något 'omedv·etet' psykiskt ju också framspringer.

3.

Fattar man slutligen i sikte det metafysiskt 'omedvetna', sådant detta renast möter i t. ex. Eduard v. Hartmanns naturfilosofiska system, så synes däremot här finaliteten vara det väsentliga,

fram-drivande motivet. I första hand är det ändamålsenligheten och sampassningen i livsformernas såväl som i den objektiva verklig-hetens värld, som föranlåter honom att antaga en 'omedvetet' ver-kande kosmisk intelligens såsom deras upphov. Det är v. Hart--manns vågsamma steg utöver Kant·s kända, mera kritiskt återhåll-samma ståndpunkt i teleologifrågan - ett steg, vari Friedrich Albert Lange visserligen såg ett steg tillbaka till "den Standpunkt des Köhlerglaubens und der rohen N aturvölker" 6 • _{I den finala}

verklighetsaspekten vördade Kant en ren förnuftside, en regulativ ide, i vars ljus vi betrakta livsformerna,

som om

de vore alster av en intelligent verksamhet och

som om

alla stenar i världens stora byggnad ömsesidigt bestämde varandra, och denna betraktelse ägde för honom närmast heuristisk betydelse, som en vägvisare till de verkliga, ännu ouppdagade mekaniskt-kausala sammanhangen. v. Hartmann slår nu ett tjockt streck över detta kritiska

som-om

och affirmerar i dess ställe en metafysiskt real och metafysiskt ver-kande intelligens men bestämmer samtidigt denna intelligens såsom

30

--absolut 'omedveten'. - Därmed spåras även här samgången mellan en primärhypotes och eh denna motvägande subsidiärhypotes, på

liknande sätt som förut vid det kunskapsteoretiskt och psykolo-giskt 'omedvetna', med den enda skillnaden, att primärhypotesen nu utspringer från finalitetens kategori.

Efter denna mera systematiska vy över de olika huvudtyperna av 'omedvetet', liksom över de särskilda motiven för deras upp-ställande inom filosofiens olika discipliner samt slutligen över deras. säregna förklaringsfunktion inom vardera .av dessa discipliner, må numera den frågan upptagas, huru dessa olika begreppsbildningar stå sig inför den rent logiska prövningen.

Utgå vi ånyo från indelningsfältet, så bör det vara klart, att mot rutan relativt eller graduellt 'omedvetet' ingen vägande rent logisk anmärkning kan riktas. Ett sådant begrepp låter givet

för-svara sig. Historiskt har det också varit det, som betingat läran om percipierat och appercipierat medvetenhetsinnehåll, både i dess leib-nizianska och i dess nyare, wundtska avfattning. Det är ju det, som t. ex. hos ,Wilhelm Wundt ligger bakom hans åsikt, att med-vetandet är till i grader 7 • Rent experimentellt är det också påvisat, a'tt medvetenhetsgraden växlar,

t.

o. m. är underkastad rytmi-ska förändringar, och relativt obemärkt, d. v. s. relativt 'omedvetet' för-blir för oss i regel allt, som icke faller i medvetandets eller in-tressets blickpunkt. Logiskt problematiskt blir emellertid detta begrepp: relativt eller graduellt 'omedvetet' först, när man också nedanför de psykiska tröskelvärdena antager vissa 'undermedvetna' psykiska motsvarigheter till lägre retningsgrader eller till enskilda retningskomponenter. På denna stråt föres man nolens-volens ut

till gränsfallet: ett själsligt av medvetenhetsgradationen noll, och

med denna gränsövergång glider man så över i distinktionsrutan:

absolut 'omedvetet', vare sig detta sedan fattas såsom ett materiellt

eller ett funktionellt 'omedvetet' (jfr indelningsfiguren s. 24). Stridsobjektet är därmed fattat i sikte. Ty begreppet om ett absolut 'omedvetet' psykiskt utmanar logiken. För så vitt nämligen det själsliga självt icke kan bestämmas annorlunda än såsom med-vetande, så innebär begreppet: 'omedvetet' själsliv, 'omedvetna'

tan-- 31

--keled, associationer o. s. v. lika många motsägelser. Man begår en contradictio in terminis; därtill, törs man väl säga, en motsägelse av den något mera tillspetsade typ, som kunde betecknas som en contradictio in substracto. Om nämligen det enda positiva, det enda verkligt konstitutiva kännetecknet på det psykiska är dess medvetenhet, så plundras begreppet psykiskt på allt sitt logiska in-nehåll genom den här tillfogade bestämningen 'omedvetet'. Man står inför ett tomt tankehölster, ett logiskt noll. Och i varje fall: talet om ett 'omedvetet' själsligt bleve talet om ett 'omedvetet' medvetet!

Det har icke saknats inkast i denna riktning tidigare inom filosofien. Från den anfallspunkten angrep Locke i Essayens I:a bok den då kurserande läran om medfödda ideer: - "ty det synes mig vara nära nog en motsägelse", skriver Locke, "att där skulle vara sanningar inristade i själen, vilka denna icke uppfattar (per-ceives) eller förstår . . . Ty att inrista något i själen utan att själen förnimmer det, det är något, som knappast förefaller mig vara fattbart". Och tanken, att dylika medfödda ideer törhända på 'omedvetet' sätt kunde vara givna i själen, avvisas med följande ripost:,- "Ty ifall dessa ord: 'vara i förståndet', äga någon mening, så utsäga de detsamma som 'att bliva förstådda'; men att vara i själen utan att någonsin uppfattas (be perceived), det är fullkomligt detsamma som att påstå, att någonting vore och tillika icke vore i själen eller förståndet" 8 • Argumentet har i olika avfattningar förts fram allt intill vår tid, bl. a. av Hugo Miinsterberg och inom svensk filosofi senast av professor Phalen 9 • Och även där man icke så expressis verbis stämplar begreppet om ett absolut 'omedvetet' psykiskt som ett självmotsägande begrepp, så röjer man, också där man nyttjar det, känslan av det vågade och äventyrliga i hela denna begreppsbildning. Man inför det sålunda gärna såsom ett "pro-blematiskt begrepp" eller som ett "gränsbegrepp" (så Natorp, Her-bertz och Liepmann). Eller man betecknar det, med Tiibingen-psykiatern Kretschmer, såsom "brokigt" (bunt); påpekar, att det företer vissa "innere Reibungen" men att det icke desto mindre är användbart såsom "bekvämt (handlich) och praktiskt". Dessa syn-punkter har Kretschmer senast framfört i en diskussion med Bleuler, i Zeitschrift för die gesamte Neurologie und Psychiatrie, 1920. Under det att Bleuler fasthåller vid, att det 'omedvetna' är

32

-ett begrepp, vilket man är nödsakad att bilda, ungefär så som be-greppet planeten Neptunus bildades med ledning av störningarna ci Uranusbanan, samt att det 'omedvetna' själslivets existens låter härleda sig ur vissa psykologiska fenomen med ungefär samma grad av sannolikhet som den sagda planetens ur banstörningarna, - så bestrider Kretschmer visserligen för ingen del vare sig rätten eller nödvändigheten att bilda detta psykologiska begrepp på an-tydda grunder. Tvärtom inskärper han, att uttrycket 'omedvetet', 'omedvetet' själsliv . . . "so lange berechtigt ist, als er nichts sein will als ein an sic;h nichts besagender handlicher Sammelbegriff fiir alle Negativfaktoren im Kausalnexus des subjektiven bewussten Erlebens" 10 • Man skapar en gångbar term för vissa saknade och efterlysta själsliga orsaksfaktorer, endast. Men om man därutöver tillskriver detta begrepp verklighetsbetydelse, såsom bl. a. Bleuler, Freud och Hesnard fullt bestämt göra, då frågar Kretschmer: -"Kan man över huvud finna en positivt avfattad definition på det · själsliga i motsättning till det materiella resp. cerebrala, vilken icke, tydligt uttalat eller implicite, betecknade begreppet med-vetande såsom det själsligas väsen. :Men om [således] det själsligas begrepp uteslutande kan härledas ur medvetandets faktum, då måste också alla ting, vilka äro i stringent mening omedvetna, falla utanför detta begrepp" 11 • De kunna då icke längre vara psykiska. Det sc1gda är utmönstrandet av begreppet absolut omedvetet, för så vitt det gäller psykologien och psykopatologien, liksom Lockes formulering var en utmönstring av samma begrepp för kunskapsteoriens del; - alltså i bägge fallen av rutorna 1 och 2 å indelningsfältet. Och Kretschmer förespeglar psykologerna och neurologerna med den "sokratiska glättighet", vilken genomskådan-det av genomskådan-detta stringenta omedvetenhetsbegrepp skall medföra. Har man emellertid väl på detta sätt "grundligt genomtänkt" det 'omed-vetnas' begrepp, anmärker Kretschmer, alltså bl. a. uppdagat dess självmotsägelse, då må man gärna fortsätta att använda det såsom ett "bekvämt samlingsbegrepp" och såsom en abbreviatur. I han-den på "allvarliga och klara forskare" kan det då t. o. m. utveckla "ganz ausserordentlich fruchthringenden Wirkungen", förmenar denne psykopatolog 12 .

Känner man igen detta resonemang? Ar det icke samma sätt att förhålla sig till vissa omstridda vetenskapliga