Ett annat tema som har varit framträdande i materialet är äckel. Både i frågelistmaterialet och i intervjumaterialet har äcklet tagit plats. Under exempelvis intervjun med Nim får jag höra om en situation som uppstod när Nim träffade en vän inne på Bronx Sauna och Technobastun:
En gång när jag var där träffade jag min kompis Anna. Vi sprang in i varandra precis när hon kom in och så bara: »Hej! hej! Hur mår du?« Så svarade hon: »Usch, det luktar verkligen äckligt här.« Det hon reagerade på var väl lukten av poppers, sex, cigaretter, svett och bastun. Hon såg äcklad ut. Sen sprang jag in i henne kanske någon timme senare och då var hon istället så här: »Fy fan vad roligt jag har! Det här är typ den bästa klubben som jag har varit på.« Så jag tror att den här smutsiga miljön hade den effekten. Eller så här: jag tyckte ju också att det var jätteäckligt på många sätt. Det var ju alltid så här blött och äckligt på golvet. Och jag var ju så här: »Är det här vatten? Är det kondens? Är det svett? Är det piss? Vad är det jag går i för något egentligen?« Men det var också rätt så härligt. Så här: »Eh, det behöver inte vara så jävla fräscht.« Det var på många sätt befriande tycker jag.
Äcklet skapade en frihetskänsla både hos Nim och hos vännen Anna. Liknande diskussioner tangerades under mitt samtal med Charlie. Han berättar om ett besök som han nyligen gjorde på bastuklubben Boiler Room i Berlin. Miljöerna där upplevde han som mekaniska och han beskriver bastuklubben som en institution, som har funnits där väldigt länge och som är väldigt påkostad. Han tror att de uppenbarligen har haft en inredningsarkitekt där som har jobbat med flöden och hur folk ska röra sig i lokalen. På ett ställe kunde man vila, på ett annat kunde man dricka öl, på nedervåningen låg spat och på ytterligare ett ställe fanns det bås. Han beskriver det som väldigt »programmerat« och att det var uppbyggt utifrån en persons föreställning om hur cruising fungerar, på gott och ont.12 Det var väldigt välfungerande och fräscht, långt ifrån hur Technobastun eller Bronx var. Han säger att Bronx Sauna var i en industrilokal, men att det inte var på det romantiska sättet som man tänker industri, utan mer »baklagret på ICA.« Om
35
Boiler Room är Stalands var Technobastun och Bronx »som möblerna som Myrorna inte ens skulle ta emot« berättar han.13 Det var ett hopplock, men med charm. Han tänker också att det inte var meningen att det skulle vara en ångbastu i den miljön, eftersom det redan var mögligt, gammalt och smutsigt där och att hela huset skulle rivas eftersom det var ett rivningskontrakt. Men Charlie säger också att han hade andra krav på Technobastun och Bronx än vad han har på Boiler Room, eftersom Boiler Room är ett spa medan Technobastun var en fest. Man har andra krav vad gäller fräschhet då menar Charlie. Han berättar också att det fanns en bubbelpool inne på Bronx, men den vägrade han att kliva ner i. Jag frågar varför och han säger att det kändes för snuskigt och att det inte kändes hygieniskt. Han säger att på badhus byter de vattnet var 20:e minut och att det »garanterat inte gjordes på Technobastun under kvällen.« Även under min intervju med Robin målas bubbelpoolen upp som något äckligt:
Det fanns ju en ångbastu också, men där inne hängde inte så mycket människor. I anslutning till den fanns en bubbelpool, men något med den kändes inte helt fräscht tyckte jag. Men jag badade ju i den en gång. Jag minns att jag tänkte »Usch vad får jag nu för konstig svamp.« Det var ju inte som att någon höll rent där liksom. Eller vad hade folk gjort där och »Är det massa sagge i den här poolen.« Alltså man visste ju inte.
Likt Charlie jämför även Michele Bronx Sauna med en bastuklubb i ett annat land. Han berättar om bastuklubben Hercules som ligger i Oslo i Norge och jag frågar om hur Bronx skiljer sig från Hercules. Han säger att den största skillnaden var att Hercules låg i övervåningen i en lägenhetsbyggnad medan Bronx var i ett gammalt bussgarage. Hercules var också kaklat, lite som Eriksdalsbadet säger han.14 Det var »något försök till att vara ganska fräscht« och såg lite ut som ett »kommunhus«. Lite standardiserat kanske. Bronx däremot var skitigt. Vart du än gick var det smutsigt och mörkt. Michele berättar att personen som drev bastuklubben skaffade en massa konstiga möbler, konstiga lampor och kitschiga prylar. Han tycker att det pyntades på ett ganska roligt sätt. Sedan beskriver han att duschrummet inne på Bronx såg ut som ett duschrum inne på en gammal skola. En annan skillnad var att skiljeväggar var uppbyggda med gymnastikskåp som labyrinter på Bronx, till skillnad från Hercules där väggarna var fasta och byggda, precis som på US Video. Han säger att det var mer »utfört« på Hercules. Jag frågar hur Michele som besökare påverkades av de två olika miljöerna:
MICHELE: Jag gillade Bronx mer för att det var öppna rum. Med skrymslen, vrår och hörn liksom. Och områden där du kan sitta. Och på festerna kunde man ju… Till slut brydde sig ju ingen så man kunde ju röka inomhus. Jag älskar att röka inomhus. Jämfört med Hercules där det var uppstyrda bås, där det var tydligt vad du skulle göra. Knulla. På Bronx var det annorlunda. Det var inte bara sexuellt. Det var mer av en mötesplats liksom där gränsen mellan
13 Stalands Möbler är ett inrednings- och möbelvaruhus. Och Myrorna är en butikskedja med begagnade möbler, kläder, husgeråd, böcker mm.
36
darkroom, dansgolv, och andra rum suddades ut. Så jag tror att folk som kanske inte är så benägna att besöka ett darkroom på t.ex. US Video, att betala för att gå in och sätta sig i ett bås och köra. Dem kunde gå till Bronx eller Texas och ändå hamna i den miljön, att få smaka och känna på det. Jag tror att det kan ha blivit en mjukstart eller en introduktion, att det blev tillgängligt för dem att göra något av det slaget liksom, något sexuellt och promiskuöst. Jag tycker att Bronx och Texas var roligt. Man gick inte dit bara för att ha sex. Utan man gick dit för att träffa vänner. Hänga och dansa, och kanske ha sex. Och hångla med alla snygga killar man kände. Men framför allt var det en social mötesplats, vilket jag tyckte var jättekul.
Även under min intervju med Nicola kommer vi in på äckel som tema. Han tror att det säkert var många som tyckte att det var äckligt på Bronx, särskilt eftersom »vanligt folk« hittade dit till slut. Men Nicola tror också att många tyckte att det var »nice«, att det var som en »exotisk krydda« som förhöjde deras liv. Genom att säga att något är äckligt distanserar man sig också från det tror han. Nicola minns tillbaka till sitt första besök i ett darkroom. Då hade han inte inställningen att det var äckligt utan mer att det var »plojigt«. Nicola var där med kompisar och han minns att det var en fnittrig och skojig stämning. Då tänkte han inte att darkrooms var ett rum som han skulle kunna tänka sig att ha sex i. Nicola förklarar sin reaktion med att det var en sorts försvarsmekanism och att det är en försvarsmekanism för de flesta människor att reagera på det sättet, att man beter sig som att något är äckligt samtidigt som man känner sig lite busig och nyfiken och att det blir ett sätt som gör att man kan närma sig det på. Sedan säger han:
NICOLA: Du är ju inte ett darkrooms-proffs första gången du går där. Man måste liksom trappas in i det. Och då tror jag verkligen att ett naturligt första steg är att säga att något är äckligt. Jag menar om de verkligen, verkligen, verkligen hade hatat Technobastun och tyckt att det var svinäckligt där hade de ju aldrig fortsatt att komma dit.
Äckel, skriver historikern William Miller (1997), är en extrem känsla som lägger sig över alla sinnen och det associeras med det vämjeliga: det upplösta, kletiga, slemmiga och ruttnande. En känsla av äckel kan väckas när man känner sig överflödig, trög, feg eller sexualfixerad. Men äckel kan också i sig självt vara lockande och ha en frigörande effekt skriver Miller (1997 hänvisad i Johannisson 2001:131f). Etnologen Jonas Frykman (1979:133) skriver också om äckel. Han menar att känslan av äckel är allt annat än naturlig eller instinktiv, utan att den i själva verket är ytterst kulturbunden. Äckel eller smuts är inga egenskaper som finns i föremål som sådana. En spottlåda eller en snortrasa kan äckla människor eftersom vi tillskriver dem förmågan att äckla. Äcklet är en känsla, men vad vi tycker är motbjudande det har vi lärt oss. Det är alltså idén om vad som är äckligt i en sammansättning med material, och i de här fallen även platser, som genererar en kroppslig reaktion inför äckel. Frykman (1979:133) skriver också att äcklet som känsla kan vara ett effektivt försvar av en viss samhällsordning. Äcklet kan dela upp människor i olika sociala tillhörigheter och fungerar som en barriär mellan klasser.
I den undersökta kontexten framstår det som att oordningen i rummet samt det smutsiga och det äckliga framkallar ett slätt och fritt rum. Till skillnad från renheten, fräschheten och strukturen som skapar ett räfflat. Renheten delar upp och skapar gränser medan äcklet löser upp gränser och ordning, vilket i sig skapar en frigörande effekt som exempelvis går att se i både Nims och Annas upplevelser av Bronx Sauna. Men innan äcklet kan ha en frigörande påverkan
37
måste det först accepteras, fram till dess har det snarare kontrollerande effekter. Om man inte vill vara nära äcklet påverkar det ens rörelsemönster, man håller sig borta från äcklet. Blir man istället en del av äcklet frigörs gränserna. I slutända handlar det om vad man uppfattar som äckligt eller rent och det är uppfattningen eller idén om det som påverkar hur man förhåller sig till det.