De sexuella nomaderna
En etnologisk studie av frigörelse och kontroll i skuggan av bastuklubbslagen
Jonas Bornsäter
Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Masteruppsats 30 hp
Etnologi
Masterprogrammet i etnologi 120 hp Vårterminen 2018
Handledare: Magnus Öhlander
English title: The sexual nomads: An ethnological study of liberation and control in the shadow of the bathhouselaw
De sexuella nomaderna
En etnologisk studie av frigörelse och kontroll i skuggan av bastuklubbslagen
Jonas Bornsäter
Sammanfattning
Den här uppsatsen gör ett nedslag i samtida Stockholm för att studera samma typer av rum som bastuklubbslagen förbjöd. Dess övergripande syfte är att studera hur användningen av darkrooms i Stockholm ger upphov till uttryck för frigörelse och kontroll. Med stöd från empiriskt material som producerats ur observationer, intervjuer och frågelistor visar resultatet att varaktiga miljöer upplevs som kontrollerande medan föränderliga miljöer upplevs som frigörande. Även bastun, mörkret och tystanden har frigörande effekter i dessa miljöer i och med att de raderar sociala lager från de mänskliga subjekten. Platser som är synliga kan locka till sig en större mängd heterogena kroppar som i sin tur öppnar upp för fler sexuella möjligheter. Men ju större blandningen blir desto större blir behovet av gemensam ordning och kontroll. Synligheten, som är en av kapitalismens främsta verktyg, öppnar också upp för statlig insyn och reglering. Darkrooms är idag olagliga i miljöer där det säljs alkohol och regleras därför indirekt via alkohollagen, till skillnad från bastuklubbslagen vars reglering skedde direkt.
På grund av den rådande lagstiftningen kan darkrooms därför enbart existera bortom statlig insyn och kontroll.
Nyckelord
Darkrooms, bastuklubbar, gaysaunas, technofester, svartfester, videoklubbar, sexualitet, bastuklubbslagen
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
Syfte och frågeställningar ... 2
Teoretiska utgångspunkter och begrepp ... 2
Metoder och material ... 6
Reflexivitet och etiska överväganden ... 9
Forskningssammanhang ... 10
Disposition ... 13
2 Sammansättningar ... 14
Texas Sauna och Bronx Sauna ... 14
Manhattan och US Video ... 19
Fetischfesten och Technobastun ... 20
Backdoor och Klubb Naket ... 24
Sammanfattning ... 27
3 Släta och räfflade rum ... 28
Den vandrande labyrinten ... 28
Ångan som klär av ... 30
Den perversa stämningen ... 31
Äcklets frigörande effekt ... 34
Det tidlösa rummet ... 37
Sammanfattning ... 38
4 Flyktlinjer ... 40
Heterogena kroppar som möts ... 40
Den lekande sexualiteten ... 43
I mörkret är alla katter svarta ... 45
De 1000 sexualiteterna ... 47
Bryggan mellan dåtid och nutid ... 49
Sammanfattning ... 52
5 Krigsmaskiner ... 53
Under radarn ... 53
Alkohollagen - den nya bastuklubbslagen? ... 55
Kavalleriet kommer ... 58
Bussgarage blir bastuklubbar blir bostadsrätter ... 60
Lustgasballongen som sprack ... 62
Sammanfattning ... 66
6 Slutsatser och diskussion ... 67
1
1 Inledning
Det var på Technobastun i september, sista kvällen de hade öppet. Det var otroligt många människor där, som ju senare och ju hetare och fuktigare det blev klädde av sig mer och mer kläder. Det var mer sensuellt än sexuellt. Alla vajade runt nersvettade och halvnakna tillsammans som sjögräs. Jag var ganska nykter, men euforisk. Kanske hade jag sex, vem vet, det spelar ingen roll. Det slutade med att vi stod i duschen och dansade nakna genom dimman när några djuphavsdykare med pannlampor trängde fram genom dansgolvet. Det var brandkåren som kom för att stänga ner festen.
Citatet ovan kommer från svaret på en frågelista sammansatt för den här studien. Den aktuella frågan eller snarare uppmaningen var: »Beskriv ditt senaste besök i ett darkroom« och personen ifråga beskriver en situation som uppstod när han besökte en bastuklubb i Stockholm i september 2017.1 Vad ett darkroom är låter jag en annan meddelare svara på:2
Min erfarenhet är att darkrooms kan variera väldigt mycket. En del är totalt mörka, andra har någon form av skum belysning. En del är små, andra stora. Men de ingjuter trots det samma känsla. Det är något med ljudet, tyst fast ändå inte. Folk som viskar. Stön. Ljudet av musik någon annanstans. Ljudet av en bas. Ofta finns det någon form av soffa eller bänk, men jag har också varit i helt omöblerade darkrooms. Ibland är man helt ensam och ibland kan man inte ens röra sig för att det är så mycket folk. Oftast brukar mängden personer tillta då någon eller några inleder något, en del för att titta på, andra för att de vill delta.
Ett darkroom är alltså ett mörklagt rum med ingen eller svag belysning och precis som meddelarens utsaga ovan vittnar om är det ett rum för sexuella möten. Darkrooms finns bland annat på bastuklubbar som var förbjudna i Sverige mellan åren 1987 och 2004. Möjligheten till tillfälliga, anonyma sexuella kontakter som dessa miljöer möjliggjorde ansågs öka spridningen av hiv (Prop. 1986/87:149). Därför stiftades den så kallade bastuklubbslagen, egentligen Lag (SFS 1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och liknande verksamheter. Lagen kritiserades från flera håll och ansågs av många att vara en morallag som underminerade hiv- preventionsarbetet riktat mot män som har sex med män (Hellman 2001:2). I en utredning som genomfördes av Smittskyddskommittén kunde inget samband mellan förekomsten av bastuklubbar och spridningen av hiv fastslås, därför upphävdes lagen slutligen den 1 juli 2004, 17 år efter dess tillkomst (Prop. 2003/04:30).
1En bastuklubb är en bastuinrättning som historiskt sett har fungerat som en mötesplats för män som har sex med män under andra halvan av 1900-talet.
2 En frågelista är ett hjälpmedel för insamling av empiriskt material som är vanligt bland etnologer. Personer som svarar på frågelistor kallas traditionellt sett för »meddelare«.
2
Syfte och frågeställningar
Snart har det gått 14 år sedan bastuklubbslagen upphävdes och det finns idag ingen lag som direkt förbjuder bastuklubbar och liknande verksamheter samt de darkrooms som de inrymmer.
Det faktum att lagen existerade och att den förbjöd verksamheter som underlättade för människor att ingå i tillfälliga, anonyma sexuella kontakter med varandra aktualiserar ett spänningsfält mellan sexuell frigörelse och kontroll över kroppar, vad kroppar kan och tillåts göra. Den här uppsatsen tar avstamp i detta spänningsfält och gör ett nedslag i samtida Stockholm för att studera samma typer av rum som bastuklubbslagen förbjöd. Studiens övergripande syfte är att studera hur användningen av darkrooms i Stockholm ger upphov till uttryck för frigörelse och kontroll. Utifrån syftet avser studien att besvara följande fyra frågeställningar:
1. Vilka platser, kroppar, ting och idéer kopplas darkrooms samman med idag i Stockholm?
2. Hur framstår dessa rum och platser som frigörande kontra kontrollerande?
3. Vilka nya möjligheter uppstår i eller i anslutning till darkrooms?
4. Hur påverkas dessa rum och platser av samt samverkar med statliga och kommersiella krafter?
Teoretiska utgångspunkter och begrepp
För att söka svar på frågorna tar jag hjälp av en handfull teoretiska resonemang och begrepp utvecklade av filosofen Gilles Deleuze och psykiatrikern Félix Guattari. Teoretiskt placerar sig därmed uppsatsen inom det posthumanistiska fältet. En tanke som binder samman posthumanismen som fält är kritiken mot humanismens antropocentrism, vilken placerar människan i alltings centrum. Genom att istället betrakta det materiella som något som existerar oberoende av det mänskliga subjektet och inte bara som ting som kommunicerar och symboliserar aspekter av mänskligt liv skapas det med posthumanismen en förskjutning på ontologisk nivå (Göransson 2017:246). Därmed etableras en skillnad mellan världen som den uppträder för oss människor, världen av fenomen, och världen som existerar oberoende av att människor interagerar med den eller inte, noumen (Delanda 2010:47). Att hävda att världen bara är socialt konstruerad och att den enbart innehåller språkligt bestämda fenomen samt att ting ses som passiva material kunde inte ligga längre från Deleuzes tänkande enligt Delanda (2010:47). Synen på materialitet som något icke-passivt är ett genomgående drag inom posthumanismen. Dessutom finns en tanke om att undersökningar av språk och diskurser inte får privilegieras på bekostnad av analyser av det materiella, vilket hänger samman med posthumanismens strävan efter att problematisera dikotomier där det mänskliga ställs mot det icke-mänskliga, subjekt mot objekt samt natur mot kultur (Göransson 2017:247).
Ett darkroom är ett rum som byggs upp av en mängd olika materialiteter. Ett golv som kanske är gjutet i betong. Väggar uppbyggda av reglar, fyllda med isolering och klädda i gipsskivor. Om rummet också ska vara mörkt behövs ett tak, och om människor ska kunna ha helt anonymt sex krävs troligtvis en total avsaknad av belysning eller inredning och möbler som
3
hjälper till att anonymisera. Redan här blir det påtagligt hur analyser av det materiella kan vara fruktbart vid studiet av darkrooms.
Sammansättningar, rhizom och flyktlinjer
Sammansättningar är ett begrepp av Deleuze och Guattari (2015:17ff) som ifrågasätter en strikt uppdelning mellan mänskligt och icke-mänskligt, subjekt och objekt samt natur och kultur (jfr Forsemalm 2007; Ramberg 2012). En bok utgör exempelvis en sammansättning av en mängd olika heterogena element bestående av platser, kroppar, ting och idéer. Den är skriven av en eller kanske fler författare. Orden är tryckta i bläck på pappersblad av växtfibrer. Den kanske står i en hylla på ett bibliotek och är registrerad i ett digitalt lånesystem som nås via datorer eller smartphones och så vidare. Enligt Deleuze och Guattari (2015:17ff) ska man alltså inte fråga sig vad en bok är, istället ska man fråga sig vad den ansluter till. Inspirerad av detta tankesätt tolkar jag darkroomet som en sammansättning som ansluter till en mängd olika platser, kroppar, ting och idéer, och det är alltså dessa olika heterogena element som studeras i den här uppsatsen samt hur de ansluter sig till varandra.
Sammansättningar liknar ytterligare ett begrepp som formulerats av Deleuze och Guattari, nämligen rhizom. Jag tolkar rhizomet som ett system inom vilket en mängd olika sammansättningar ansluter sig till varandra (2015:17ff). Rhizomet skiljer sig fullständigt från exempelvis hur ett träds rötter växer. Medan ett träds rötter sträcker sig ner i jorden för att därefter växa uppåt, med trädets stam, grenar och slutligen krona uppskjutande över jordytan, utgör istället rhizomet ett multipelt rotsystem med oupphörliga förgreningar och kopplingar under jordytan. Svampar växer rhizomatiskt, liksom ingefära och bambu. Vilken punkt som helst i ett rhizom kan vara sammankopplad med vilken annan punkt som helst, till skillnad från trädets rötter som fixerar en punkt, en ordning (Deleuze & Guattari 2015:17ff). I likhet med Göransson (2017:349) tolkar jag rhizomet som en tankefigur som förespråkar ett tänkande
»bortom en vilja till kronologi, kausalitet och spårande av rötter och orsaker.« Deleuze och Guattari (2015:23) skriver också att ett rhizom oupphörligen kopplar samman semantik, maktorganisationer och händelser med sociala kamper, vilket också markerar att tankefiguren kan vara användbar för att synliggöra olika typer av maktrelationer.
Ett rhizom kan brista eller slitas sönder på vilken plats som helst, för att sedan börja om på nytt efter någon av sina egna eller andras linjer. Dessa nya linjer kallar Deleuze och Guattari för flyktlinjer. Varje ny förbindelse i ett rhizom eller en sammansättning öppnar alltså upp för att nya flyktlinjer kan uppstå, linjer som genererar förändringar och förskjutningar (jfr Göransson 2017:349). Men samtidigt som de utgör något nytt kopplar de fortfarande samman med rhizomet och de hänvisar alltså oupphörligen till varandra (Deleuze & Guattari 2015:26).
Med dessa flyktlinjer uppstår det enligt Deleuze och Guattari (2015:30) en mängd olika blivanden. Ett rhizom som visar exempel på detta är det rhizom som orkidén bildar tillsammans med getingen. Genom att getingen hämtar och transporterar pollen hos orkidén blir den en del av orkidéns reproduktionsapparat. Det sker här flera olika typer av blivanden: orkidéns geting- blivande och getingens orkidé-blivande. Deleuze och Guattari (2016:27) menar också att getingen och orkidén bildar rhizom just därför att de är heterogena, vilket visar på en evolution av två varelser som »inte har något som helst med varandra att göra«. Enligt Göransson (2017:349) avslöjar Deleuze och Guattaris vokabulär en dragning mot det flödande, mot
4
blivanden istället för varanden. Rhizomet ska ses som en modell för blivanden och heterogenitet som står i motsats till det stabila, det eviga och det konstanta (Deleuze & Guattari 2015:537).
Men Deleuze och Guattari (2015:26) betonar också att varje gång ett rhizom brister och det uppstår en flyktlinje finns det en risk att det sker en stabilisering och organisering, en sorts fastlåsning som »ger det betecknande makten åter, tillskrivningar som återskapar ett subjekt - vad som helst, allt från oidipala återuppståndelser till fascistiska konkretioner.«
Med stöd från dessa teoretiska resonemang om flyktlinjer och blivanden avser jag att besvara frågan som berör de nya möjligheter som uppstår för människorna som besöker darkrooms. Här kan möjligheterna tolkas som flyktlinjer som innebär att människor med sina kroppar, i de sammansättningar de ingår i när de besöker ett darkroom, får möjlighet att bli något som de inte kan bli i andra sammanhang eller sammansättningar.
Krigsmaskiner samt släta och räfflade rum
Ännu ett begrepp hos Deleuze och Guattari (2015) vilket jag använder som tolkningsverktyg i uppsatsen är krigsmaskinen. Krigsmaskinen beskrivs i varje avseende vara av en annan art och natur och av ett annat ursprung än statsapparaten (Deleuze & Guattari 2015:524). Den utgör en sorts organiserad rörelse, men är samtidigt inte en ren form utan snarare en tendens eller en närvaro av praktiker och förhållningssätt (Deleuze & Guattari 2015:525ff). Denna organisering har genom tiderna existerat i en mängd olika former, exempelvis som barbariska horder under medeltiden (2015:527), som urbana gängbildningar under modern tid (2015:532) samt som kringresande hantverkare (2015:546) och militära organisationer (2015:528). Dessa olika typer av organiserade rörelser av praktiker och förhållningssätt beskrivs av Deleuze och Guattari (2015:615) som nomadiska. Krigsmaskinen står alltså som extern i förhållande till statsapparaten, vilket innebär att statsapparaten inte kan ha en egen krigsmaskin. Däremot kan statsapparaten fånga in en krigsmaskin och använda den för sina egna syften, vilket en militär institution visar exempel på enligt Deleuze & Guattari (2015:528).
Deleuze och Guattari (2015:525f) jämför krigsmaskinen och statsapparaten med utgångspunkt i spelteori. De exemplifierar med spelen schack och Go, där det är pjäserna, relationerna dem emellan och de rum som spelen förs i som visar på en skillnad mellan krigsmaskinen och statsapparaten.3 Schack beskrivs vara ett stats-spel. Schackpjäserna är kodade, det vill säga de har en inre natur eller inre egenskaper som ger upphov till deras rörelser, konfrontationer och situationer. De är specificerade. Hästen förblir en häst, bonden en bonde, löparen en löpare. »Var och en är som en utsagas subjekt, med en relativ förmåga; och de relativa förmågorna kombineras i ett utsagesubjekt, schackspelaren själv eller spelets egen form för interioritet«, skriver Deleuze och Guattari (2015:525). I Go utgörs istället pjäserna av små skivor eller kulor och deras funktion är endast anonym, kollektiv och i tredje person. En pjäs är ett »det« som kan vara en man, en kvinna, en elefant eller en loppa. Pjäserna i Go utgör element
3 Go är ett strategiskt brädspel för två spelare som är känt för sin strategiska mångfald trots enkla regler.
5
i en icke-subjektiverad sammansättning, där deras egenskaper och förmågor inte är inre utan kommer ur situationen. Relationerna mellan pjäserna beskriv alltså vara högst olikartade i respektive fall. I sin inre miljö fullföljer schackpjäserna sina specifika funktioner som utgörs av att angränsa, inringa eller splittra, ett steg åt gången. En Go-pjäs kan ensamt förstöra en hel konstellation, något en schackpjäs inte klarar av skriver Deleuze och Guattari (2015:525f).
Schack, menar Deleuze och Guattari (2015:525), är visserligen ett krig, men det är ett institutionaliserat, reglerat och kodat krig med främre och bakre linjer. Go är också ett krig, men ett krig utan slagordning och konfrontationer. Go är en strategi, medan schack är en semiologi. Det handlar alltså enligt Deleuze och Guattari (2015:525) om två olika typer av rum.
Schack går ut på att skapa ett stängt rum, där rörelsen sker från en punkt till annan, för att ockupera en maximal yta av plats med ett minimalt antal av pjäser. Medan det i Go istället handlar om att skapa ett öppet rum och att hålla det öppet för att behålla möjligheten till att dyka upp på vilken annan punkt som helst. »[R]örelsen löper inte längre från en punkt till en annan, utan blir evig, utan syfte eller mål, utan utgångspunkt eller ankomst. Go-spelets ›släta‹
rum mot schackets ›räfflade‹. Go-spelets nomos mot schackspelets Stat, nomos mot polis.«, skriver Deleuze och Guattari (2015:525f).
Schack kodar och avkodar rummet, till skillnad från Go där rummet territorialiseras och avterritorialiseras menar Deleuze och Guattari (2015:526). De skriver också att i Go handlar det om »att göra det yttre till ett territorium i rummet, att konsolidera detta territorium genom att konstruera ett annat angränsande territorium, att avterritorialisera fienden genom att splittra hans territorium inifrån, att avterritorialisera sig själv genom att ge upp, flytta någon annanstans« (2015:526). Här framträder ytterligare begrepp som jag tar fasta på för den här studien, nämligen släta och räfflade rum. Enligt Deleuze och Guattari (2015:697) transformeras rumsliga fenomen ständigt mellan att vara släta och räfflade, där det släta rummet representerar ett slags fritt, nomadiskt rum medan det räfflade representerar statsmaktens eller ordningens rum. Enligt Deleuze och Guattari (2015:697) kan det därmed inte existera rum som enbart är ordnade och räfflade, utan fastheten ger alltid upphov till sprickor inom vilka nya släta eller nomadiska rum uppstår. Havet beskrivs som det släta rummet par excellence. Men det är också ett av de första rummen som människan lyckades räffla och ordna, eftersom det fanns ett behov hos människan att navigera på öppna oceaner. Med kompass och kartor gjordes det släta och obegränsade havsrummet tillgängligt på ett sätt som det inte hade varit tidigare (Deleuze och Guattari 2015:573f). Och om havet är det släta rummet par excellens menar Deleuze & Guattari (2015:707) att staden är det räfflade rummet par excellence.
För den här studien väljer jag att tolka förekomsten av darkrooms, deras besökare och de verksamheter inom vilka de existerar som krigsmaskiner. Jag väljer alltså att se denna företeelse som en nomadisk och organiserad samling av praktiker och förhållningssätt. Darkroomet i sig tolkar jag dessutom som ett rum som ständigt transformeras mellan att vara ett fritt, slätt rum och ett, av statsapparaten ordnat, räfflat rum. Här kan historiskt sett bastuklubbslagen agera talande exempel för hur denna omvandling gick till. Innan bastuklubbslagen stiftades kunde människor mötas i darkrooms för att ingå i anonyma sexuella möten med varandra. Rummen kan då tolkas ha varit släta rum inom vilka människor, likt anonyma Go-pjäser, kunde interagera sexuellt. När rummen sedan förbjöds omvandlades de istället till att bli räfflade rum, kontrollerade och ordnade av statsapparaten.
6
I den här studien använder jag mig alltså av begreppen sammansättningar och rhizom för att beskriva alla de element av platser, kroppar, ting och idéer som darkrooms idag i Stockholm kopplas samman med. Vidare använder jag begreppet flyktlinjer för att studera vilka nya möjligheter eller blivanden som uppstår i darkrooms för människor. Begreppen släta och räfflade rum tillämpar jag för att belysa hur dessa rum omvandlas och växlar mellan att vara rum för frigörelse (släta) till att bli rum för ordning (räfflade). Slutligen använder jag begreppet krigsmaskin för att analysera det spel som pågår mellan rummen och dess användare (krigsmaskinen) och staten, samt hur detta spel påverkas av kommersiella krafter.
Metoder och material
Materialet som den här studien bygger på utgörs av en mängd olika typer och har samlats in med flera olika metoder. Initialt intervjuades en person som arbetar som sexualupplysare och hiv-testare åt RFSL respektive RFSU. Personen i fråga kan ses som en nyckelinformant och gav mig en överblick över fältet (jfr Henriksson & Månsson 1995:188). Han hjälpte mig att kartlägga vilka verksamheter i Stockholm som har eller har haft ett darkroom i sina lokaler.
Dessutom gav han mig både idéer och förslag på hur jag skulle kunna komma i kontakt med relevanta personer att intervjua. Ett av förslagen var att lägga ut en presentationstext på olika digitala forum riktade mot hbtq-personer. Inspirerad av förslaget satte jag samman en digital frågelista bestående av totalt tio delar. De fem första delarna utgjordes av frågorna och uppmaningarna: Beskriv första gången du besökte ett darkroom, beskriv ditt senaste besök i ett darkroom, beskriv hur ett darkroom är uppbyggt, beskriv människorna du brukar träffa i ett darkroom, beskriv hur du kommunicerar med andra i ett darkroom. Därefter fanns en lista med verksamheter i Stockholm som har eller har haft darkrooms i sina lokaler, där meddelarna ombads markera de platser som de hade besökt. Del sju till tio utgjordes av svarsformulär där olika personliga uppgifter kunde uppges, dessutom fanns en fråga med ifall meddelaren kunde tänka sig att bli kontaktad för en intervju.
Därefter kontaktade jag flera administratörer för grupper, dels på Facebook och dels på det föreslagna gaycommunityt, och frågade om jag kunde få lägga upp en presentationstext och en länk till frågelistan. Tre av de kontaktade administratörerna svarade och gav sitt godkännande.
En av dessa la själv ut den text jag formulerat i meddelandet i två av sina grupper. I de två övriga fallen la jag själv ut en presentationstext där jag presenterade mig själv och min studie.
Till och med den 31 april svarade totalt 25 personer på frågelistan. I snitt spenderade varje meddelare 17 minuter på att svara på listan. Därefter kontaktade jag fem av dessa 25 personer för intervjuer. Här valde jag ut personer baserat på deras frågelist-svar och jag prioriterade personer som hade besökt en majoritet av alla de platser som fanns med i frågelistan samt ifall de hade besökt bastuklubbarna Bronx Sauna och Texas Sauna.
Under tiden som frågelistan låg ute samlade jag in ytterligare material. Jag sökte aktivt efter platser i Stockholm där det fanns darkrooms. I slutet på januari genomförde jag en observation på en technofest i utkanten av Stockholm, vilken härmed kommer att benämnas som Fetischfesten. Inför observationen kontaktade jag arrangörerna och frågade om jag kunde få intervjua dem om deras darkroom och även om jag kunde få vara med och dokumentera när de byggde upp rummet i lokalen. Vi kom överens om att vi skulle höras samma dag som festen
7
och att jag i mån av tid skulle kunna få vara med. På den aktuella dagen visade det sig att jag inte kunde få vara med innan öppning och se när de byggde upp deras darkroom. Det slutade istället med att jag besökte festen och väntade kvar där till stängning för att därefter kort ställa några få frågor till arrangören. Dessutom fick jag fotografera darkroomet efter att festen hade stängts ner, när det var tomt på människor. Därefter genomförde jag en observation på den medialt uppmärksammade klubben Klubb Naket. Särskilt intresserad var jag av de så kallade
»hångelrummen« som de annonserade på sin Facebook-sida att de skulle ha.
Dagen efter intervjuade jag den första personen som hade svarat på frågelistan. Den intervjun varade i en timme och 40 min. Därefter besökte jag klubben Backdoor. På deras Facebook-sida hade jag sett hur en presumtiv besökare hade skrivit och frågat om det fanns ett darkroom i deras lokaler. Svaret var nekande med förklaringen att det var myndigheterna som hade satt stopp för det. Detta fann jag intressant, men innan jag tog kontakt med klubben kontaktade jag först flera myndigheter för att ta reda på om och i så fall vilken myndighet det var som hade satt stopp för klubbens darkroom. Även dessa mailkonversationer utgör därmed en materialkategori. Efter det sista mailet till myndigheterna kontaktade jag klubbarrangören för klubben Backdoor och frågade om jag kunde få komma dit och ställa frågor om detta samt om jag kunde få se och dokumentera var det tidigare darkroomet hade varit. Det fick jag. Jag var där en timme. Först intervjuade jag klubbarrangören i 30 minuter på hans kontor och därefter besökte vi rummet där darkroomet tidigare hade varit. Jag fotograferade och han berättade om hur det hade varit uppbyggt.
Några dagar senare skulle Fetischfesten arrangera klubb igen. Jag besökte återigen denna fest och genomförde en observation som varade i sex timmar. Tre dagar senare intervjuade jag ännu en meddelare. Denna intervju varade i 1 timme och 42 minuter. Intervjun följdes av ytterligare tre inom loppet av två veckor, vilka varade 1 timme 43 minuter, 2 timmar respektive 1 timme och 32 minuter. Inför alla intervjuer har jag förberett en del stödfrågor. Det huvudsakliga temat har hela tiden varit intervjupersonernas besök i miljöer som har haft darkrooms. Jag har bett dem att beskriva dessa miljöer ingående. Hur de har sett ut, vilka typer av människor som har befunnits där och så vidare. Jag har inte använt mig av en frågeguide, men jag utgick från några enklare stödfrågor. Alla intervjuer har genomförts på Stockholms universitets bibliotek.
Den totala mängden insamlat material utgörs alltså av: en intervju med en sexualupplysare, 25 frågelist-svar av darkrooms-besökare, fem intervjuer med darkrooms-besökare, mail- konversationer med myndigheter, två observationer på Fetischfesten samt en snabbintervju med deras arrangör, en observation på Klubb Naket samt en observation på klubben Backdoor och en intervju med deras klubbarrangör. Genom att använda mig av flera olika typer av materialkategorier har jag alltså tillämpat en så kallad materialtriangulering. En metod som, till skillnad vid studiet av enbart en materialkategori, ger en särskilt innehållsmättad och nyansrik bild av verklighetens ofta dubbelsidiga natur. Genom att använda flera källor för att belysa en och samma företeelse blir beskrivningen därmed också mer trovärdig jämfört med om endast en materialtyp används (Öhlander 2011:292).
Det insamlade materialet har därefter bearbetats och analyserats. Alla intervjuer har transkriberats ordagrant och har skrivits ut. Även allt övrigt insamlat material har skrivits ut för att därefter samlas i en mapp; de digitala frågelistsvaren, anteckningarna från observationerna
8
(som gjordes i min smartphone), fotografierna från observationerna och mailkonversationerna med olika myndigheter. Under vissa av intervjuerna har även intervjupersonerna ritat upp ritningar över vissa av platserna. Även dessa har skrivits ut. Efter min första observation på Fetischfesten gjorde jag dessutom en 3D-ritning över det aktuella darkroomet. Därefter har jag läst igenom materialet ett tjugotal gånger. Under denna process har jag lärt känna mitt material och det är också i detta skede som jag har börjat kunna ringa in vad materialet faktiskt innehåller. Det är också här som mina analytiska idéer och uppslag till möjliga tolkningar har börjat växa fram (jfr Öhlander 2011:275). Tidigt blottade sig exempelvis teman som äckel, anonymitet, synlighet, tid och lek. Dessa kompletterades sedan av flera och över alla teman la jag därefter det teoretiska rastret som för den här studien utgörs av Deleuze och Guattaris teoretiska begrepp: sammansättningar, rhizom, flyktlinjer, släta och räfflade rum samt krigsmaskiner. Det var också i detta skede som jag bestämde mig för att strukturera mina empiriska kapitel efter dessa begrepp. Under tiden som dessa empiriska kapitel har växt fram har jag fått uppslag och idéer till min avslutande diskussion. Dessa uppslag har noterats i ett dokument för att därefter utvecklas i uppsatsens avslutande kapitel.
Under studiens materialinsamlingsperiod har sökarljuset rört sig mot platser eller verksamheter som idag har eller tidigare har haft darkrooms i sina lokaler. Den minsta gemensamma nämnaren för de platser som kommer beskrivas i den här studien är alltså detta mörklagda rum som möjliggör sexuella relationer mellan människor. Utöver detta mörka rum skiljer sig platserna åt på flera olika sätt. Men, det finns också likheter. Utifrån dessa likheter kommer här en något grovhuggen kategorisering och presentation av de olika typerna av platser som framkommit i materialet, en kategorisering som förhoppningsvis tillför ett pedagogiskt stöd för läsaren.
Den första typen av plats är bastuklubben. Som namnet avslöjar finns det alltså på dessa platser en bastu i lokalen. De bastuklubbar som har kommit fram i det empiriska materialet för den här studien representerar både dåtid och nutid, samt har funnits och finns både inom och utanför Sveriges gränser. Men de bastuklubbar som ges mest fokus i denna uppsats är de som har existerat i Stockholm under de senaste åren, nämligen Texas Sauna och Bronx Sauna.
Nästa typ av plats är videoklubben eller porrbiografen. Dessa platser liknar bastuklubbarna i mångt och mycket, med åtskillnaden att de saknar bastu. Här är det främst två videoklubbar som har visats sig i frågelist- och intervjumaterialet, vilka är Us Video och Manhattan Biograf.
De båda videoklubbarna är i drift idag och ligger i centrala Stockholm.
Den tredje typen av organisering är svartfesten eller house- och technofesten. Genom att i olika grad nyttja kryphål i de svenska lagarna arrangeras dessa runtom om i Stockholm (Lundquist 2011:278). De fester som behandlas i denna studie riktar sig uttalat mot en så kallad HBTQ- och fetischpublik och de två fester som upptagit mest utrymme i materialet är Technobastun samt en fest som i denna studie kommer gå under benämningen Fetischfesten.
Denna typ av organisering kopplar även samman med bastuklubbarna på så vis att festerna i olika grad har arrangerats på bastuklubbarna.
Den fjärde och sista typen av plats är nattklubben. Dessa utgörs också av verksamheter som arrangerar fester med skillnaden att de har alla tillstånd som den svenska lagen erfordrar. Två nattklubbar har varit särskilt framträdande i materialet, nämligen Backdoor samt Klubb Naket.
9
Reflexivitet och etiska överväganden
För att tala med Deleuze och Guattaris (2015) termer ingår jag rhizomatiskt i det fält jag studerar (jfr Wenzer 2007; Forsemalm 2007). Enligt Pripp (2011:65) räcker det med en tolkande anteckning av ett intryck i en fältdagbok för att forskarens inblandning i fältet ska bli påtaglig.
Jag kopplas samman med mitt studiefält på en mängd olika sätt, bland annat via personerna jag har intervjuat eller via meddelarna som har svarat på frågelistan. Men jag ingår kanske ännu mer tydligt i en sammansättning med fältet när jag har genomfört mina observationer. Att genomföra etnografiska studier i fält där människor har sex kan kräva särskilda etiska överväganden och ställningstaganden. Inför att jag gav mig ut i fält för att samla in mitt material hämtade jag inspiration och idéer från studier inom vilka forskare också har rört sig inom sexualiserade miljöer.
Kulturgeograferna Bain & Nash (2006:100) skriver bland annat i sin artikel Undressing the researcher: feminism, embodiment and sexuality at a queer bathhouse event att forskarens nakna eller halvnakna kropp sällan utgör ett använt och teoretiserat verktyg för insamling av data. Trots detta bestämde de sig, inför sitt fältarbete på en bastuklubb i Ontario i Kanada, att de inte skulle ingå i någon form av sexuell interaktion med människor på bastuklubben. Bain och Nash (2006:104) motiverade sitt beslut med att sexuell interaktion hade varit oetiskt eftersom det existerar en maktobalans mellan forskare och forskningsobjekt. Till skillnad från Bain & Nash (2006) interagerade sociologen Styles (1979:150) sexuellt med människor i samband med sin studie av en bastuklubb i Kalifornien i USA, vilket exponerade tidigare blockerad kunskap. Styles (1979:150) framhäver dock att den dolda kunskapen hade kunnat nås på andra sätt, som inte hade krävt ett aktivt sexuellt deltagande, till exempel genom att ha med sig en erfaren informant i samband med observationerna, som på plats inne på bastuklubben hade kunnat hjälpa till att tolka händelser och situationer. Ett liknande metodiskt angreppssätt används av Bain & Nash (2006:101), som menar att de som två forskare som genomförde observationer tillsammans, agerade som varandras symboliska täckmantlar. Detta innebar delvis att de hjälpte varandra att tolka inne på bastuklubben, men också att de undgick en stor mängd interaktion med andra bastuklubbsbesökare eftersom de tillsammans tolkades som ett par. Ytterligare ett metodiskt tillvägagångssätt som kan tillämpas för att undvika att hamna i oetiskt tveksamma situationer vid studier i sexuellt laddade miljöer är enligt Bain & Nash (2006:101) att genomföra observationer vid tillfällen då platserna är tomma på besökare.
Vidare finns frågan rörande det potentiellt oetiska i att observera människor som har sex i miljöer, som exempelvis på en bastuklubb, utan deras tillåtelse. Här menar flera forskare att det är etiskt försvarbart eftersom dessa miljöer utgör publika miljöer som alla som vill har tillgång till (Nardi 1999:23; Humphreys 1999:52). Sedan finns det andra forskare som menar att gränserna för privat och offentligt i dessa kontexter inte alltid är givna. Kulturgeografen Bell (1995:306) till exempel hävdar att termen »public (homo)sex« i sig är ett motsägelsefullt uttryck eftersom »public (homo)sex« i sig kan vara väldigt privat. Samtidigt menar Bell (1995:315) att genom att erotisera och sexualisera det anonyma och det publika, som män som har sex med män i dessa miljöer ofta gör, utmanar de aktivt hegemoniska definitioner av offentligt och privat. Donnan & Magowan (2010:17) för ett liknande resonemang och betonar att det är spänningen i att just överträda de fysiska och sociala gränserna för det privata och det
10
offentliga, som i sin tur kan generera nya identiteter och subjektiviteter, som uppges vara det som bland annat lockar dessa människor att ha sex i dessa typer av miljöer.
Jag har inspirerats av alla dessa studier i olika stor omfattning och på olika sätt. Innan jag gav mig ut i fält bestämde jag mig för att inte interagera sexuellt med personer i fält, även om det hade inneburit att jag hade kommit åt blockerad eller tyst kunskap. Inspirerad av Bain och Nash (2006) har jag dessutom vid två av observationstillfällena haft med mig en symbolisk täckmantel, närmare bestämt min partner. Under observationerna har jag befunnit mig i darkrooms vid två tillfällen. Vid båda dessa tillfällen har rummen varit tomma på besökare. Jag har alltså aldrig befunnit mig i ett darkroom under tiden då människor har haft sex.
Utöver ovan beskrivna studier har jag även utgått från Vetenskapsrådets forsknings- principer för studier inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet). En av dessa principer är det så kallade Informationskravet, vilket i sin helhet lyder: »Forskaren skall informera de av forskningen berörda om den aktuella forskningens syfte.« I detta krav ingår en regel som säger att alla uppgiftslämnare och undersökningsdeltagare ska upplysas om att deltagandet är frivilligt samt att de har rätt att avbryta sin medverkan. I den digitala frågelistan blev alla meddelare därför upplysta om att de efter inlämning av svar hade möjlighet att kontakta mig ifall de inte ville att deras svar skulle ingå i undersökningen. Därför uppgavs en mailadress genom vilken detta beslut kunde meddelas. Ingen av meddelarna har hört av sig för att avbryta sitt deltagande. Vad gäller observationer kan undantag göras från informationskravet om observationer sker på allmän plats och om resultatet publiceras på ett sådant sätt att inga människor kan identifieras (Sveningsson 2004:50). Huruvida miljöerna som studeras i denna uppsats är allmänna eller privata är inte givet och kan även skilja sig åt beroende på vilken typ av plats det handlar om. Trots detta har jag valt att använda det material som studiens observationer har genererat, men uppgifter som kan leda till att människor kan identifieras har utlämnats. Alla personer som har deltagit i studien har även anonymiserats, vilket är brukligt inom etnologiska studier samt utgör en del av principen för individskydd (Pripp 2011:82). Innan studien initierades hade jag besökt vissa av de aktuella platserna eller evenemangen. Jag har besökt både Bronx Sauna och Texas Sauna när de huserade festen Technobastun. Jag har även besökt Fetischfesten vid några enstaka tillfällen, men inte på den plats som den var under de genomförda observationerna. Det var också i samband med dessa besök som jag som jag noterade att platserna kunde vara ett intressant etnologiskt studieobjekt.
Slutligen har jag även besökt klubben Backdoor vid tidigare tillfällen.
Forskningssammanhang
Det finns idag inga etnologiska studier i Sverige som direkt berör bastuklubbar eller liknande miljöer som har darkrooms som enskilt studieobjekt. Däremot tangeras ämnet i olika etnologiska studier som bland annat berör efterdyningarna av 1980- och 1990-talets AIDS- epidemi. I avhandlingen Bortom oskuldens tid. En etnologisk studie av moral, trygghet och otrygghet i skuggan av hiv studerar exempelvis Anna Ljung (2001) hur den svenska pressens skildringar av hiv och aids ger uttryck för föreställningar om moral, trygghet och otrygghet samt vilka konsekvenser detta får för hur hiv-smittade upplever sin livssituation. Även Georg Drakos (2005) har i sin studie Berättelsen i sjukdomens värld: Att leva med hiv/aids som
11
anhörig i Sverige och Grekland närmat sig ämnet. Här analyseras hur anhöriga till personer som har smittas av hiv/aids berättar om sjukdomen, och här är det berättandet samt relationen mellan tystnad och berättelse som fokuseras. Likt Drakos studie rör sig även Ingeborg Svenssons (2007) avhandling Liket i garderoben: en studie av sexualitet, livsstil och begravning inom samma fält. Men här är det istället aidsrelaterade begravningar bland bi- och homosexuella män som utgör det centrala studieobjektet. Svensson frågar sig bland annat vilka normer som synliggörs i samband med dessa begravningar, samt vad dessa berättar om hur ett liv ska och inte ska levas, vilka mellanmänskliga relationer som anses betydande och vad dessa normer innebär för förståelsen av förlust och sorg. Gemensamt för dessa tre studier är att de mer eller mindre outtalat undersöker effekterna av sex, medan sexet som sådant eller de sexuella praktikerna inte är i centrum. Min uppsats utgör ett kompletterande bidrag till dessa på så vis att den tar ett steg bakåt och undersöker istället vad som sker inom eller i anslutning till rummen där människor har sex. Det aktuella forskningsfältet breddas därmed, men det förlängs också tidsligt. Studier från 1980-, 1990- och 2000-talet kompletteras med en studie av det sena 2010- talet.
Utöver dessa finns även Maskulinitet som behag och begär (2002), också den är skriven av Ingeborg Svensson. Här beskriver Svensson den svenska läderbögskulturen inom vilken den manliga kroppen och det sexuella begäret står i centrum (2002:2). Utifrån ett feministiskt och poststrukturalistiskt perspektiv med begreppet performativt genus undersöker studien hur läderbögar inom läderkulturen iscensätter sig själva som män. Det empiriska materialet utgörs bland annat av intervjuer med läderbögar och en observation i en klubblokal.4 Svenssons (2002) studieobjekt ligger nära den här uppsatsens, men även här centreras inte den sexuella praktiken.
Dessutom tittar Svensson (2002) på en samlad grupps identitet till skillnad från den här uppsatsen som studerar flera olika grupper av människor, hur de möts samt de effekter som dessa möten genererar.
Forskningsfrågan för denna studie har också beröringspunkter med teman som rör statlig kontroll, disciplinering och folklig frigörelse. Till etnologiska studier som behandlar dessa teman räknar jag bland annat Birgitta Svenssons avhandling Bortom all ära och redlighet.
Tattarnas spel med rättvisan (1993), Rebecca Lennartssons avhandling Malaria Urbana. Om byråflickan Anna Johannesdotter och prostitutionen i Stockholm kring 1900 (2001), Elisabeth Högdahls avhandling Göra gata: Om gränser och kryphål på Möllevången och i Kapstaden (2003) samt Elin Lundquists artikel Alternativa nattlandskap, klubbkultur och identitet (2011).
Från dessa hämtar jag inspiration om det spel mellan taktik och strategi som pågår mellan å ena sidan disciplinerande, kontrollerande och strategiska statliga krafter och å andra sidan folkliga taktiska strävanden för frigörelse och autonomi. Mitt bidrag till detta fält blir att jag visar att spelet mellan statlig kontroll och folklig frigörelse fortfarande pågår än idag, att maktspelet aldrig har upphört.
4 Sexualitet studerats i ett flertal andra etnologiska studier se t.ex Gerholm 1998 & 2002; Hagström 2000; Frykman &
Löfgren 1979; Frykman 1993; Nylund Skog 2009; Bäckman 2003; Farahani 2007; Ekström 2002; Lundahl 2001.
12
Därutöver finns det inomvetenskapliga studier som den här uppsatsen närmar sig rent teoretiskt. I Joakim Forsemalms avhandling Bodies, bricks and black boxes: power practices in city conversion (2007) studeras stadsutvecklingsprojekt i Göteborg. Teoretiskt och metodologiskt är avhandlingen i stor grad inspirerad av sociologen Bruno Latour och forskningsfältet Action Network Theory. Inspiration hämtas även från Deleuze och Guattari, där begreppet sammansättningar (assemblage) utgör en central del i den analytiska processen (2007:28). Ytterligare en etnolog som har tillämpat Deleuze och Guattaris teoretiska språkapparat i sin avhandling är Jakob Wenzer. I avhandlingen Resonanser: en neomaterialistisk analys av independentscenen i Göteborg undersöks independentmusik- scenen i Göteborg som ett självorganiserande system (Wenzer 2007:7). Wenzer är i mycket stor grad inspirerad av Deleuze och Guattari och det är deras teorier och begrepp som utgör studiens teoretiska ramverk. Även Göransson (2012) är till viss del inspirerad av Deleuze och Guattari i sin avhandling Materialiserade sexualiteter. Om hur normer framträder, förhandlas och ges hållbarhet. Här används begreppen rhizom och flyktlinjer eklektiskt med en mängd olika teoretiska influenser från andra fält i syftet att dels »undersöka hur föreställningar om sexualiteter länkas till, och formas genom, förbindelser, olika typer av materialiteter, dels studera vilken betydelse materialiteter (dvs. kroppar, rum och ting) har för hur normer, i synnerhet heteronormer, formas och görs verksamma« (Göransson 2012:12,133f). Likt dessa tre bidrar den här studien till att visa hur Deleuze och Guattaris teoretiska ramverk kan vara fruktbart att använda för att analysera etnologiska studieobjekt. Mitt komplement blir dock att jag använder flera andra av Deleuze och Guattaris begrepp och resonemang, som exempelvis släta och räfflade rum samt krigsmaskiner.
Även utanför den etnologiska vetenskapen finns det flera akademiska texter som ligger nära detta studiefält. I studien Sexual Negotiations: An Ethnographic Study of Men Who Have Sex with Men, Culture and Sexual risk (1995) undersöker Benny Henriksson och Sven-Axel Månsson så kallade porrbiografer eller videoklubbar. Syftet med studien var att undersöka hur sexuella förhandlingar mellan män som har sex med män sker på videoklubbar samt vilken mening eller betydelse dessa män ger dessa sexuella möten. I samband med deras undersökning utbildades fem män som var vana besökare på videoklubbar i att observera. Därefter genomfördes totalt 20 besök till videoklubbar som varade mellan fyra till fem timmar. Här beskrivs både miljöerna och spelet mellan personerna som besöker dem. Deras studie genomfördes under en tid då bastuklubbslagen fortfarande var gällande, i en tid då det var förbjudet med verksamheter som underlättade för personer att ingå i sexuella relationer med varandra. Vad gäller studieobjektet ligger den studien närmast min egen, med skillnaden att idag finns inte bastuklubbslagens bestämmelser om hur dessa platser får eller inte får vara uppbyggda. Utöver Henrikssons och Månssons forskning finns det ytterligare studier som berör hur sexualitet i offentliga miljöer har reglerats i Sverige (se t.ex. Rydström 2005; Nilsson &
Lindholm 2000 & 2005; Nilsson 1998). En studie som är av särskild vikt inom detta område är Finn Hellmans C-uppsats i kriminologi: Bastuklubbslagen – en studie av dess tillämpning och konsekvenser (2001). I uppsatsen studeras det spaningsarbete som polisen genomförde mot videoklubbar under tiden då bastuklubbslagen fortfarande var gällande. I spaningsrapporterna beskrivs både miljöerna inne på bastuklubbarna samt de sexuella handlingar som förekom där.
Likt Henrikssons och Månssons studie speglas även här samma miljöer som den här uppsatsen
13
undersöker, men också här sker det under en annan tid. Båda studierna har inspirerat och format upplägget för denna studie. Min uppsats utgör ett komplement till dessa på så vis att jag studerar samma typ av fält, men ur ett samtida perspektiv. Min studie blir därmed en förlängning av Henrikssons och Månssons (1995) samt Hellmans (2001) studier.
Vänds blicken utanför Sverige gränser finns en mängd olika studier inom vilka bastuklubbar och liknande miljöer som innehåller darkrooms har studerats (se t.ex. Tattelman 1999; Richters 2007; Prior & Cusack 2009; Hammers 2008: Lambevski 2005; Holmes et al 2007 & 2010). Av dessa är det tre studier som dessutom använder Deleuze och Guattaris teoretiska perspektiv för att tolka det empiriska materialet (Lambevski 2005; Holmes et al 2007
& 2010). Min uppsats har inspirerats av denna matchning av empiri och teori och den utgör ett bidrag till dessa i att den kompletterar den internationella kontexten med en svensk. Dessutom utgör den ett teoretiskt och analytiskt komplement i att begreppen släta och räfflade rum samt krigsmaskiner används för att analysera empiriskt material, vilket inte görs i dessa tidigare studier.
Disposition
I kapitel 2 ges en redogörande beskrivning av de olika typer av platser som har undersökts i studien. Här beskrivs miljöerna inne på bastuklubbarna, videoklubbarna, svartfesterna och nattklubbarna som har utgjort uppsatsens studieobjekt. Kapitlet avslutas med ett summerande avsnitt över särskilda likheter och skillnader mellan de olika typerna av platser. Även de övriga empiriska kapitlen kompletteras av summerande avsnitt. I det efterföljande kapitlet, kapitel 3, undersöks hur dessa platser framstår som frigörande eller kontrollerande för människorna som besöker platserna. I kapitel 4 analyseras de olika möjligheter som uppstår i och i anslutning till darkrooms. Det femte kapitlet flyttar fokus från rummens inre och fokuserar istället på hur dessa organiseringar samverkar med och påverkas av statliga och kommersiella krafter. I kapitel 6 summeras och diskuteras studiens slutsatser.
14
2 Sammansättningar
I detta inledande empiriska kapitel beskrivs de fyra olika typerna av platser: bastuklubbarna, videoklubbarna, svartfesterna och slutligen nattklubbarna. På varje typ av plats finns det eller har det funnits darkrooms. Det är alltså de platser, kroppar, ting och idéer som dessa darkrooms kopplas samman med som beskrivs. Här besvaras alltså studiens första frågeställning, nämligen: Vilka platser, kroppar, ting och idéer kopplas darkrooms samman med idag i Stockholm? Här undersöks vad Deleuze och Guattari (2015) beskriver som sammansättningar.
Kapitlet har en redogörande karaktär och kan sägas utgöras av en så kallad tät etnografi, vilket är ett vanligt etnologiskt tillvägagångssätt när interiören är central för studien och som innebär att miljöer beskrivs detaljerat i skrift (Pripp & Öhlander 2011:138).
Texas Sauna och Bronx Sauna
I materialet för denna studie är det främst två bastuklubbar som har figurerat, nämligen Bronx Sauna och Texas Sauna. Dessa två är också de mest renodlade bastuklubbarna som har existerat i Stockholm under de senaste åren. Dock finns ingen av dem kvar idag eftersom de båda stängdes ner under hösten 2017, av skäl som kommer behandlas längre fram i texten. Dessa två klubbar huserade i en byggnad på Södermalm i Stockholm som tidigare utgjorde SL:s bussdepå
Bild 1. Foto på Nims ritning av miljöerna inne på Bronx Sauna.
15
med tillhörande lokaler (Dagens Nyheter 180212). En del av de rum i byggnaden som användes för att bygga upp dessa bastuklubbar har tidigare varit en del av en gymnastiksal (Nyberg 2018).
Till detta gymnastikutrymme hörde även bastu och duschutrymmen.
Flera av personerna som jag antingen har intervjuat eller som har svarat på frågelistorna har förmedlat beskrivningar av miljöerna inne på Bronx Sauna och Texas Sauna. Bland dessa finns Nim, som är en av personerna som jag har intervjuat. Under vårt samtal börjar han beskriva miljöerna inne på Bronx Sauna i detaljerade ordalag. Efter intervjun skickar han mig en ritning (se bild 1). Under intervjun berättar han att bastuklubben låg en våning under markplan. För att komma dit var man tvungen att först gå igenom en »rätt så anonym dörr.«
Sedan kom man direkt ner i ett trapphus som var i betong och som hade blåmålade väggar.
Belysningen där var väldigt stark. Han beskriver den som en riktigt tråkig och genomträngande ljusrörsbelysning. När man stod utanför på gatan hördes inte ett ljud från musiken därinifrån, men när man hade kommit in i trapphuset kunde man höra ett mullrande ljud av en bas någonstans. Varje gång dörren in till klubben öppnades ökade ljudvolymen ute i trapphuset.
Han berättar att det i regel alltid var otålig stämning i trapphuset, att kön ofta ringlade sig upp genom hela trappan. Ibland fick man vänta 40 minuter i kö, ibland fem. När man därefter kom ner till entrén möttes man av en vakt som frågade hur många man var, därefter blev man insläppt. Direkt till vänster var det en bardisk där man fick visa sin biljett som man hade på mobilen. Sedan fick man komma in på klubben. Bardisken var L-formad och gentemot dess kortsida fanns det sittmöbler. Nim beskriver möblerna som »överbliven inredning från en engelsk pub som de bara hade stoppat in.« Därefter berättar han att det till höger fanns ett rum med skåp där man kunde byta om och hänga av sig. Sedan längst ner till höger var dörren in till det stora dansgolvet. Det här rummet kunde variera väldigt mycket från gång till gång och de använde skåp för att bygga upp mellanväggar. Nim berättar att det beror på om och i så fall vilken klubb det var den specifika kvällen. Om det inte var klubb, utan bara vanlig bastuklubb skiljde det sig åt också. När det var klubben Nür Männer till exempel var dansgolvet mindre.
Då hängde det istället en sling och en gunga mitt i rummet.5 Det var också mer sexmöbler runt om i rummet och det stod tv-apparater på golvet som visade porr. Men när det var klubben Technobastun var istället alla möbler uppställde längs väggarna och dansgolvet fick större utrymme berättar Nim. När jag frågar vad det var för sexmöbler berättar Nim att det var »någon bänkhistoria« och något »kors som hängde på väggen« med remmar som man spände för handlederna. Gungan var ett vanligt bildäck med kättingar »som man kan hitta i en lekpark«, men som i den här miljön fyllde en annan funktion. Även slingen fyllde en liknande funktion som gungan, men istället för ett bildäck var det här ett stycke läder, »en fyrkant med kättingar som man lägger sig i.«
I anslutning till det här rummet fanns ett till och det enda som skiljde rummen åt var uppbyggda väggar av skåp. Egentligen var det samma rum. Men på denna yta var det aldrig
5En sling är en sorts gunga som förenklar penetrerande samlag mellan människor.
16
något dansgolv. Här uppehöll sig folk mer berättar Nim och här fanns det saccosäckar, soffor och skåp. Mittemot skiljeväggen av skåp låg ett rum som såg ut som ett litet kontor. Det hade ett litet fönster och en dörr. Nim var aldrig in i det rummet men har tror att det var »någon slags darkroom-historia.« Han har för sig att det hängde ett svart draperi för dörren och framför draperiet stod det en soffa som det alltid satt folk i, vilket »inte var direkt inbjudande.« I anslutning till rummet där folk mest uppehöll sig låg också det rosa rummet. Men innan man kom in till det rosa rummet gick man igenom en »mini-korridor« som var en meter djup och en meter bred. När man hade gått igenom den kom man in i det rosa rummet. Direkt till höger fanns det soffor. Men det här rummet berättar Nim, skiljde sig åt varje gång han var där. Första gången var det ett rökrum kombinerat med dansgolv, som Nim tyckte det var olidligt att befinna sig i. Det var mycket rök och jättedålig luft. Den gången var det också som en återvändsgränd, det gick inte att gå igenom. Men de sista gångerna han var där kunde man gå rakt igenom det rosa rummet för att komma till en lång korridor som var L-formad och som löpte längs utsidan av lokalen. Från den korridoren kom man också in i olika smårum och på samma sida som entrén låg fanns ett dansgolv i ett av dessa rum. Nim berättar att han upplevde rummet ha en hippie-stämning och att det spelades konstig musik. På motsatt sida i korridoren kom man ner till ett litet dansgolv, som låg bakom ångbastun. Sedan fanns det också ett litet dansgolv precis bakom toaletterna och duscharna. Sista gången han var där var det också ett genomgångsrum, men första gången rummet öppnades kom man inte igenom det och då var det heller inte ett dansgolv utan det hängde en »sling« där inne. Nim beskriver det som att rummen alltid var i ständig förändring och det enda som alltid var sig likt var baren och duscharna.
Jag frågar hur stämningen var där inne. Nim svarar att det alltid var 100 procents luftfuktighet, att det alltid var »jättevarmt« och »jättefuktigt.« Det var oklart om man var svettig eller om det var kondens på kroppen. Han upplevde ofta hela lokalen som en ångbastu. Det luktade också poppers och det var ofta blött på golvet från duscharna.6 När jag frågar om hur ljust respektive mörkt det var i lokalen svarar Nim att han först tänkte beskriva det som väldigt mörkt överallt, men så var det inte alls. Det området som beskrives som darkrooms-delen, som han även aningens motvilligt vill kalla för lekhörnan, var mörkt. Det stora dansgolvet beskriver han också som hyfsat mörkt. Där fanns det lasrar som fungerade som någon sorts dansbelysning. Det rosa rummet vill han minnas som väldigt ljust i jämförelse. Likaså inne vid duscharna, handfaten och toaletterna. Även inne vid entrén och pubavdelningen var det också ganska ljust. Överlag var det alltså väldigt olika belysning på olika platser i lokalen.
»Ljud?« frågar jag och får som svar att det som lät var det typiska »svartklubbsljudet – en tung basgång.« Nim beskriver det som att väggarna vibrerade, volymen var hög. Men sedan rättar han sig och säger att ljudnivån kunde variera beroende på vilken kväll han var där. När det var klubben Technobastun var det alltid hög ljudvolym, men när han var där en gång med några vänner, när det var vanlig bastuklubb, var det rätt tyst i hela lokalen. Det enda man hörde
6 Poppers är en term för amylnitrit som historiskt användes som medicin mot kärlkramp och som kan inhaleras för ökad sexuell njutning.
17
då var ljudet som kom från porrfilmerna som spelades och stön från människor som hade sex.
Nim menar att det skapades två olika atmosfärer vid de två olika besöken. När det var vanlig bastuklubb var det mer fokus på sex, då var det mer en sexklubb, enbart med manliga besökare som var nakna eller hade en handduk runt midjan. Folk gick tysta runt och spanade på varandra.
Jämfört med när det var klubben Technobastun, då fick man tränga sig fram överallt. Det var tjattrigt och »blandat av allt.« Han berättar att det var en väldigt sexig stämning på Technobastun också men att det då var mer uppblandat med olika typer av människor. I det ena hörnet stod två och nästan hade sex och en meter ifrån kunde det stå ett par och prata bolån.
Även under min intervju med Charlie frågar jag efter en beskrivning av miljöerna inne på Bronx Sauna. Charlies beskrivning är i mångt och mycket identiskt med den beskrivning jag tidigare fick av Nim, med skillnaden att han mer detaljerat beskriver den delen som Nim kallade för lekhörnan. Jag frågar om Charlie kan rita upp miljöerna på ett papper. Han börjar rita samtidigt som han beskriver (se bild 2). Charlie beskriver den delen som darkroomet och ritar upp små rum som han beskriver som bås, som var ungefär tre kvadratmeter stora. Charlie berättar att han upplevde dem som städskrubbar. Ett av rummen beskriver han som
»knullrummet« och döper det till »Knull« på ritningen. I det andra båset visades porr, och i det tredje stod en brits. Det fanns också ett fjärde som man kunde låsa, här var det »heavy fucking«
och på ritningen skriver han HF. Sedan fortsätter han att rita upp miljön. Han ritar upp var ångbastun var och hur man gick för att komma in till duscharna. I mitten av rummet med
Bild 2. Foto på Charlies ritning av miljöerna inne på Bronx Sauna.
18
duschar fanns en »avlång grej med kranar«, som han tyckte påminde om en plats som finns på barnhem, där barnen ska borsta tänderna. Sedan berättar han om dansgolvet som Nim tidigare beskrev ha en hippie-stämning. Charlie beskriver samma dansgolv som »väldigt osexigt«, att det var mer som ett »festdansgolv«. Taket var nedrivet och det var kallt där inne. Det var där inne de heterosexuella »grabbarna« hängde. »De som aldrig gick in i darkroomen.« Sedan ritar han upp ett litet rum som man nådde via den omkringliggande korridoren. Där inne kunde man köpa lustgas. Detta rum fanns även uppritat på Nims ritning, även om det aldrig nämndes under intervjun.
Även miljöerna inne på Texas Sauna har blivit synliga i materialet. Beskrivningarna över detta material är dock inte lika detaljerade. Under min intervju med sexualupplysaren får jag till exempel förklarat för mig att Bronx Sauna kom ur en dispyt mellan de olika grundarna av Texas Sauna. Han berättar att de båda platserna liknade varandra väldigt mycket. Båda var stora och personligen tyckte han inte att de var särskilt fint inredda. Han tycker inte att det kändes helhjärtat och beskriver det som att det fanns möbler som var lite malplacerade. Rummen var smutsiga, vilket han också menar kanske var charmen med platserna. Han beskriver att det exempelvis på Texas hängde en frottéhandduk som skulle avgränsa ett rum från ett annat.
Det fanns många olika rum och när man kom in fanns det en bar vid entrén, precis som på Bronx. Ju längre in på klubben man kom desto mörkare blev det beskriver han. Jag frågar om det serverades alkohol och det gjordes det, främst öl. Men han upplevde ändå att stämningen var relativt nykter, både på Texas och på Bronx. Att folk var rätt nyktra och att ölen som serverades inte var starköl utan folköl. Han beskriver stämningen i baren som »loungig«, att folk drack sina öl och rökte. Belysningen var dov, men ljusare i baren än på de andra ställena.
Det fanns en stor skärm som hela tiden visade porr. Sedan när man klev in i lokalen fanns det ett massagerum. Mittemot det rummet fanns duschar och toaletter. Där var det mörkt. Därefter kom man rätt in i klubben berättar han och där fanns det »gympaskåp, typ idrottsskåp« som avskärmade och skapade olika rum. Det fanns också soffor och ett rökrum. Sedan längst in på klubben fanns det också en toalett. Jag frågar om det var helmörkt inne i området vid duscharna och toaletterna eller om det fanns belysning. Han svarar att han inte vet eftersom han aldrig har varit där inne. Eftersom han var där med jobbet tyckte han att det var för mörkt för att gå in där.
Även under min intervju med Charlie kommer Texas inredning och miljöer på tal. Han säger att han har hört att lokalen som Texas var i tidigare hade varit en loppmarknad, att en av ägarna till Texas hade varit med och arrangerat den och att det var möbler som blivit kvar från den loppmarknaden som användes som inredning på Texas. När han var på Texas första gången var det ett rum som man gick igenom som var fyllt med en massa loppismöbler. Det var som ett stort möbellager. Han beskriver inredningen på Texas som ett »hopplock av diverse saker, som med fantasi kunde föreställa fetisch.«
19
Manhattan och US Video
Den andra typen av verksamheter med darkrooms som har visats sig i materialet är de så kallade videoklubbarna eller porrbiograferna Manhattan och US Video. Båda verksamheterna har darkrooms i sina lokaler och finns i centrala Stockholm. Under min intervju med sexualupplysaren kommer Manhattan på tal. Han berättar att Manhattan är en av platserna som han har arbetat på i egenskap av hiv-testare och sexualupplysare åt RFSU/RFSL. Nu när de båda bastuklubbarna har stängt ner är RFSU/RFSL:s besök mer frekventa på Manhattan. Han säger att Manhattan inte uttalat riktar sig mot homo- och bisexuella, men att de flesta som besöker platsen är det. Även dragqueens och transkvinnor är frekventa besökare. Under vårt samtal börjar han beskriva vissa av miljöerna inne på videoklubben. Han berättar att när man kommer in i entrén finns det en kassa. Sedan till höger ligger det rum som man kan byta om och sminka sig i. Det är i ett av dessa rum som RFSU erbjuder hiv-tester. Från omklädningsrummen finns en ingång till biosalongen. Han har inte varit överallt, men det han har sett upplever han som »väldigt städat«. Jag frågar om det både är män och kvinnor som besöker Manhattan och får till svar att det är det, men att det generellt sett är mest män där. Den senaste gången när han jobbade där, två veckor tidigare, hade han berättat om sitt kommande pass för några bekanta. Trots att de enligt sexualupplysaren inte tillhör målgruppen kände alla till var Manhattan låg och vilken typ av verksamhet det var. Han förklarar att det ligger centralt i Stockholm vid Rådhuset och att det utanför sitter en jättestor skylt med stora bokstäver där det står Manhattan. Platsen är varken diskret eller okänd. I slutet av intervjun berättar han att han ska dit och jobba nästföljande fredag. Han frågar om jag vill att han ska gå in i salongen då
Bild 3. Foto på skylt utanför videoklubben Manhattan tagen av sexualupplysaren.
20
och kolla, för att därefter skriva ner en beskrivning åt mig. Jag tackar ja och några dagar senare fick jag följande beskrivning skickat till mig via mail, ackompanjerad av en bild (se bild 3):
Utanför står det tydligt i röda bokstäver: Manhattan.nu. Du kliver in och så är det en kassa, det är hyllor med massor av porr (heteroporr). Efter kassan till höger är det skåp likt dem på Bronx.
Själva salongen är stor. Du kommer in och så är det en lång hall, längst den till höger finns det bås, darkrooms och ett ställe att titta porr på. Jag tror även det fanns plats att titta på dem som tittar på porr. Längst in är det darkroom och ett till rum jag inte gick in i, men det såg bara ut att vara ett rum med skärmar. All porr som visas och säljs är heteroporr, majoriteten som går där är män som har sex med män, men definierar sig som hetero.
Även i frågelistmaterialet har videoklubbarna beskrivits, men här är det främst US Video som ges mer utrymme. Meddelare 6 skriver att US Videos miljöer är uppbyggda som en labyrint med gångar och bås där det visas porrfilm. Det är hål i många av väggarna mellan båsen som
»öppnar upp för anonyma lekar«. Han beskriver belysningen som »skum«, men att man ändå ser personer klart. I båsen finns ingen belysning utan där är det endast ljuset från tv-apparaterna som lyser upp rummet. Han skriver också att det finns »riktiga« darkrooms på platsen, inom vilka det är »beckmörkt« och eftersom man inte ser något där inne bryr man sig inte om vem man har sex med. Sedan beskriver han ljudet, att det är tyst med undantag för stönanden och svaga ljud från porrfilmer. Han besöker US Video en eller två gånger per år, alltid på natten efter att ha varit någon annanstans innan. Ibland ensam, ibland tillsammans med sin man och ibland med vänner. Han har aldrig varit där utan att ha sex med en eller flera andra, oftast flera.
Meddelare 13 beskriver också US Videos miljöer i sina svar på frågelistan. Han skriver att det är trångt, fuktigt och varmt och att det finns gloryholes och att det bjuds på gratis kondomer och glidmedel.7 Han beskriver ljuset som dämpat, samtidigt som det är »piercande«
och att ljudet utgörs av tv-apparater och »människor som rör på sig«. Han liknar stämningen vid att befinna sig i en kyrka, att det existerar en »speciell elektricitet.« Den senaste gången han besökte ett darkroom var på US Video. Han var där med sin dåvarande partner och de hade sex.
Också meddelare 21 beskriver US Video, dock i korta och något kritiska ordalag: »The darkroom in US Video is filthy, without music and few youngsters go there. There are cubicules with gloryholes.«
Fetischfesten och Technobastun
Den tredje typen av organisering är svartfesterna eller festerna. Festen Technobastun har redan nämnts ovan i samband med beskrivningarna av bastuklubbarna. Technobastun är nämligen en av technofesterna som anordnades på de båda bastuklubbarna Texas Sauna och Bronx Sauna.
Technobastun har också arrangerats på andra platser i Stockholm, men för den här studien
7 Ett gloryhole är en engelskspråkig term för ett hål i väggen mellan två rum som kan användas för anonymt sex.
21
studeras Technobastun enbart när den har huserat på någon av de ovan nämnda bastuklubbarna där det har funnits darkrooms. Den andra festen som studeras i den här uppsatsen är den som för denna studie går under benämningen Fetischfesten.8 Fetischfesten är en så kallad svartfest eller house- och technofest som uttalat riktar sig mot en hbtq- och fetischpublik. House- och technofester har funnits sedan ett par decennier tillbaka i Sverige (Lundquist 2011:269), men det är först under de senaste åren som det har funnits darkrooms på dessa fester enligt denna studies intervjupersoner.
När den här studien inleddes tog jag kontakt med en av arrangörerna för fetischfesten. Två veckor efter att jag tog kontakt skulle fetischfesten arrangeras på en okänd plats i Stockholm.
Jag förklarade att jag skrev uppsats i etnologi om darkrooms i samtida Stockholm och frågade om jag möjligtvis kunde få vara med på den aktuella festen, innan öppning, för att dokumentera uppbyggnaden av darkroomet och samtidigt ställa några frågor. Av olika skäl gick det inte, men som kompensation skulle jag få fota och titta i darkroomet efter stängning om jag ville. Jag tackade ja. Två veckor senare anlände jag till festen. Strax efter 02.00 blev jag insläppt efter att
8 Fetischfesten har egentligen ett annat namn men anonymiseras i den här studien.
Bild 4. 3D-ritning av darkroomet på Fetischfesten vid den första observationen.
