Hittills har det framkommit att Technobastun hade en sammanbindande effekt. Festen lockade till sig en stor mängd olika typer av människor, vilket i sin tur ledde till att fler flyktlinjer kunde uppstå. I underkapitlet Bryggan mellan dåtid och nutid berättar Charlie att det på Technobastun och Bronx Sauna uppstod en särskild sorts närvaro, och att det var en plats som han inte hade upplevt tidigare. Han upplevde oordningen och kaoset som subversivt och kreativt, och han menar att alla var nybörjare inför det fenomen som Technobastun på bastuklubbarna erbjöd. Ingen visste vad man hade att vänta sig eller hur man skulle bete sig säger han, vilket skapade en öppenhet inför vilka som kunde befinna sig där och vad man kunde göra på platsen. Yngre, äldre, hetero, homo, Stureplans-människor, rejvare, swingers, svenskar och icke-svenskar och smygbögar. Alla olika typer av människor kunde få komma dit, och se och uppleva saker som de inte hade gjort tidigare, någon han tolkade som frigörande. Mer frigörande än på andra platser där gemenskapen är mer homogen och sluten. Den sammanblandande effekten som Technobastun hade var dock inte helt oproblematisk. Under avsnittet Den lekande sexualiteten gör Nicola och Robin gällande att det i och kring darkrooms existerar ett kulturellt system där man försiktigt testar sig fram. Om någon av parterna inte vill fortsätta avslutas helt enkelt aktiviteten. När jag frågar Nicola vad man absolut inte får göra i ett darkroom får jag följande förklaring:
Om man märker att någon inte är intresserad och ändå fortsätter. Däremot tycker jag att man får ta på ett par som har sex. Det FÅR man göra tycker jag, för det kanske är det de vill. Men märker man att de inte vill, och det är väldigt lätt att märka om någon inte vill, då ska man sluta. Det är något ALLA kan följa, det är verkligen inte så svårt. Ge gärna inviter. Det är lite tvärtemot MeeToo.22 Alltså i MeeToo så är en klapp på röven fel. Men en klapp på röven i ett darkroom är rätt eftersom det är en invit. Men det bygger också på att det är så lätt att säga nej, man bara går därifrån. Eller så ger man bara ingen respons tillbaka efter en invit så fattar man. Nej-et är så pass outtalat men det gäller fortfarande.
Det finns alltså en darkrooms-kultur där man kan testa sig fram, som skiljer sig från samhället i stort. Under min intervju med Charlie kommer vi in på samma tema. Han berättar att Bronx Sauna och Technobastun under hösten fick klagomål på deras Facebook-sida, där det framkom att folk hade blivit tafsade på och erbjudna att sälja sex inne på klubben. Som han förstod det var det mest kvinnor som hade blivit utsatta för ovälkomna inviter och övertramp. Därför införde de kort därefter ett system där alla besökare var tvungna att skriva under en rosa lapp, där man accepterade att man inte skulle ta på folk utan deras godkännande och att ett nej var ett
22 MeeToo är en hashtag som skapades i sociala medier för att uppmärksamma hur omfattande sexuella trakasserier är mot kvinnor.
63
nej. Han har kvar lappen och efter några dagar skickar han en bild på den (se bild 15). På lappen står det:
Regler – Fotoförbud – Respekt och samförstånd.
Ett nej är alltid ett nej och MÅSTE alltid respekteras. De ansvariga på klubben & vakter har även befogenhet att utdela varning eller avvisa störande medlemmar direkt. Dela gärna ut en komplimang & dansa en rolig dans men tafsa inte på andra utan deras tillåtelse eller inbjudan. - Your kink is not my kink, but your kink is okay.
Fotoförbud förutom om ni är inlåsta i ett eget rum ( privat ) eller om vi har en fotograf som tar partyporträtt i ett avskilt rum. Technobastun / KinkClub / Bronx
……… Underskrift
Jag frågar Charlie om han fick skriva under en liknande lapp när han var på bastuklubben Boiler Room i Berlin. Han svarar nej och jag frågar vad han tror att det beror på. Han säger att det delvis beror på blandningen av människor, att Technobastun inte var »separatistiskt bögig«. Han tillägger dock att människor säkert blir antastade då också, men att det är en annan maktrelation mellan män och män jämfört med relationen mellan män och kvinnor.
Den stora blandningen av människor hade också andra effekter. Charlie berättar att han en gång såg ett par yngre tjejer, som var helt påklädda när alla andra var nakna och att de höll på att ta kort på alla som var nakna samtidigt som de skrattade. Det var inget elakt skratt berättar han, utan mer som att de tänkte: »Gud vilken crazy evening vi har!«, typ som att: »Det här
64
måste vi visa på Snapchat.«23 Charlie berättar att han reagerade och sa åt dem. Han sa åt dem att det var fotoförbud och att man inte fick ta bilder där inne. Även Michele upplevde att blandningen av människor skapade skavande effekter. Han berättar att han ibland upplevde att det var lite som ett »gaysafari«:
Ibland upplevde jag att det var som ett gaysafari, att heteronormen kom in och skulle peka och titta, och kanske ta bilder. Eller att de var där inne och tänkte: »WOW, det här måste jag berätta för mina kompisar.« Men det är ju klart att de också måste få komma dit, alla var ju välkomna. Man ska ju inte vara exkluderande. Men ibland kunde man känna att… Jag gick till en gay sauna för att träffa andra bögar. Men ibland så: »Jag springer in i fler straighta tjejer än homosexuella män.« Och det är väl egentligen inget problem, men vissa gånger kunde man ju räkna ut att det skulle vara mest straighta där och då kanske man sket att dra dit eller så kanske man inte var kvar där lika länge. Jag har dock aldrig känt mig utpekad eller uttittad på något sätt, tack och lov. Men det finns ju säkert andra som har gjort det, som kände att det där var deras fristad och att den blev inkräktad på. Jag vet några vänner som jag har pratat med, som i större utsträckning är en del av darkrooms-kulturen än vad jag är, som reagerade på det. En vän till mig blev väldigt arg en kväll kommer jag ihåg. Han var jättesur och bara: »Det är ju bara massa straighta här. Jag går hem.« Han kände att det inte var okej. Men samtidigt, det måste ju vara okej. De som ville komma dit skulle ju få komma dit, de är ju också betalande gäster. Det var aldrig någon regel om att det bara var bögar som fick komma dit. Men det blev en hype kring Texas och Bronx. Det blev en jättehype.
Michele kommer också ihåg att han och hans kompisar ofta pratade om att det var fester för ofta på Bronx. Under sommaren förra året var det fest där nästan en gång i veckan, man pallade nästan inte mer berättar han. Det började bli för kommersiellt, vilket han inte gillade. Det kom in för mycket straighta människor i rummen säger han och att det som sagt ibland var som ett »gaysafari«, även om många av de straighta också hade sex och dansade. Michele tycker dock inte att man ska förbjuda heterosexuella att komma till platser som Bronx och Technobastun. Han menar att de har lika stor rätt att vara där som han själv, men han tycker också att diskussionen är intressant eftersom technofester och sexklubbar med darkrooms länge har varit en stor del av gaykulturen. Nu börjar det bli kommersiellt säger han, men att »vi alltid gjort det på det här sättet eftersom vi inte har fått eller vågat göra det hemma.« Han säger att homo- och bisexuella män tidigare har varit tvungna att mötas på de här platserna i hemlighet, och att det nu har blivit en kommers för den praktiken, att folk tjänar pengar på något som tidigare har varit kopplat till förtryck.
Under mitt samtal med Nicola kommer vi in på samma ämne. Han berättar att han insåg att Technobastun och Bronx Sauna inte skulle få hålla på så mycket längre eftersom det ligger i technofesternas natur att de flyttar på sig hela tiden. Bronx Sauna låg också väldigt nära stad, så han visste att det var ett »Short moment of triumph«. Hade lokalen inte stängts ner den
65
morgonen i samband med Aurora-övningen hade det säkert skett en vecka senare säger han. Nicola tycker också att det blev för känt, populärt och kommersiellt. Vi börjar prata om de effekter både det kommersiella och det statliga hade på Bronx och Technobastu och Michele resonerar på följande vis:
Kommersialisering är en fot. Sen har vi staten. Och både dem, från varsitt håll, utövar ju någon sorts kontroll. Eller de försöker ju forma det här på något sätt. Jag reagerade ju till exempel när Fetischfesten gjorde reklam för sin senast fest på Instagram. Och då var det ju kommersialiseringen som helt plötsligt påverkade hur det skulle vara. Och då kan ju också polisen få insyn. Men också så här: »Nu finns det andra grupper av människor som kan se det här, som kanske inte vet vad som gäller«, alltså vad det är för typ av klubb. Det blir ju svårare på något sätt. Samtidigt vill man ju att det ska vara ett öppet rum, så det är ju verkligen dubbelt. Någon gång måste ju vara allas första gång. Men man vill ju liksom att det ska gå från word to mouth, att man hör det via en vän.
Sedan har vi Charlie som inte heller blev förvånad över att Bronx och Technobastun fick stänga ner. Han säger att han förstod att det skulle »spåra på något sätt«, men att han ändå är fascinerad över att det fick vara kvar så länge som det fick. Han berättar att samma kväll som klubben stängdes ner av brandmän och poliser var det ovanligt lång kö in till klubben, vilket berodde på att de hade skaffat sig ett rykte om att vara en bra klubb och att det så klart lockade folk. Det hade spridit sig, vilket han i och för sig tyckte var kul. Spridningen berodde också på att Technobastun gjorde reklam och var synliga i annonser säger han. Man förstod till slut att det skulle spricka, säger han slutligen.
Här aktualiseras ett spänningsfält mellan å ena sidan ett öppet, okontrollerat och fritt rum och ett slutet, kontrollerat och ordnat rum. Det faktum att Bronx Sauna hela tiden befann sig på samma plats ledde till slut till att det blev ett räfflat rum. Hade de hela tiden bytt plats likt Fetischfesten hade de kunnat undgå statsapparatens övervakande blick och kontroll. Det finns dock ett element i bastuklubbarnas sammansättning som inte finns för de rörliga svartklubbarnas sammansättningar, nämligen bastun. Här blir det synligt hur bastun frigör samtidigt som den begränsar och låser fast den nomadiska rörelsen. Utifrån Deleuze och Guattaris (2015:26) teoretiska perspektiv uppstod här en flyktlinje som låstes fast, att det skedde en stabilisering som gav det »betecknande makten åter.« Även kommersialiseringen ökade insynen och spridningen, där synlighet i reklam utgjorde ett centralt inslag. Deleuze (1998:190) skriver att försäljningen av tjänster har blivit företagets centrum eller »själ«. Att företagen har en själ torde vara det mest skräckinjagande man kan höra menar Deleuze (1998:190) och han skriver att marknadsföringen nu är den sociala kontrollens instrument. Reklam blottar och synliggör. Detta blev påtagligt i fallet med Klubben Backdoor. Det var via deras annonser om att det skulle finnas darkroom i deras lokaler som tillståndsenheten fick upp ögonen för rummet. Det var synligheten som täppte igen flyktlinjerna. Liknande gäller för Klubb Naket som fick en stor spridning i medier och hade därefter ett kort livspann. Under tiden för uppsatsen hann klubben både öppna och stänga ner, vilket med stor sannolikhet hänger samman med dess synlighet och bofasthet.
66
Sammanfattning
I detta fjärde och sista empiriska kapitel har det blivit synligt hur krigsmaskinen (förekomsten av darkrooms, deras besökare och de verksamheter inom vilka de existerar) påverkas av och samspelar med statliga och kommersiella krafter. Materialet har visat hur krigsmaskinerna använder sig av olika kryphål i lagarna för att kunna skapa släta rum som ligger bortom den statliga kontrollen. Materialet har också visat hur en konstant rörelse är en taktik för att undgå statlig kontroll och insyn. Stängs en organisering ner finns det alltid möjligheten att dyka upp någon annanstans på en ny plats. På så vis håller sig krigsmaskinen under radarn. Om krigsmaskinen istället stannar upp och blir bofast stängs den snart snabbt ner. Alternativet är att lyda och följa lagar och regler. Om så blir fallet inleds ett arbete med en ständig insyn, både extern och intern. Precis som i fallet med klubben Backdoor. Bryts någon av reglerna eller lagarna sker en snabb disciplinering. Ett darkroom är inte tillåtet i miljöer där det serveras alkohol, i det fallet omvandlas nattklubben till en sexklubb. Alkohollagen framstår därmed som den nya bastuklubbslagen, med skillnaden att dess påverkan sker indirekt istället för direkt. Antingen stängs rummen ner eller så kommer polisen och hämtar alkoholen. Sett i relation till andra sammanhang som Andra långgatan i Göteborg eller Kapstaden i Sydafrika kan det finnas andra poänger i att tillåta dessa krigsmaskiner att finnas. Ett alternativt användande är demokratiskt och kan skapa mening för andra aktörer i området, men finns inte ens möjlighet till dialog skapas känslor av vanmakt. Även kapitalismens effekter har blivit synliga i materialet. Genom reklam och marknadsföring sprids ryktet om krigsmaskinen och den växer när fler heterogena kroppar ansluter sig. Om krigsmaskinen blir bofast blir det också lättare för människor att hitta dit. En bastu är också ett element som inte enkelt flyttas från gång till gång, men den lockar också eftersom att den bidrar till att en unik miljö skapas. Ju fler människor som kommer dit, desto fler inträden betalas och ju större blir den kapitalistiska apparaten. När den blir för stor spricker den och krigsmaskinen är inte längre en krigsmaskin.