En fråga som jag lät återkomma under alla intervjuer med darkrooms-besökare var vad dessa miljöer har betytt för dem samt vad de trodde att de har betytt även för andra människor. Michele till exempel tror att bastuklubbarna Bronx och Texas blev en bra introduktion för personer som aldrig hade besökt en bastuklubb tidigare. Han tror att inslaget med technomusik blev en språngbräda, att det skapade en ingång. För Michele var det lite så, trots att han hade besökt videoklubbar och liknande platser innan. Det var tack vare Technobastun som han slutade känna skam över att han gillade att ha sex i darkrooms. Det var när han såg att många
50
andra också uppskattade platserna, inte bara äldre utan också personer i hans egen ålder, som han började tycka att det kändes okej och att han inte behövde känna sig dålig för att han gillade sådana här platser.
När jag frågar Nim vad dessa typer av miljöer har betytt för honom svarar han att de har betytt jättemycket, särskilt det senaste året. Nim berättar att han har haft ett stort behov av att vara fri sexuellt och att det senaste året har funnits ett jätteutbud för det »helt plötsligt« i Stockholm, med flera svartfester och bastuklubbar. Han tänker efter och säger att han inte vet om hans behov och utbudet sammanföll eller om hans behov växte fram i samband med att möjligheterna fanns. Han säger att utbudet så klart har haft en effekt på hans sexualitet, men han tror inte att det »står och faller med det«.
Nicola fick samma fråga. Han berättar att han aldrig skulle ha gått till en vanlig gaysauna om det inte hade varit för festen Technobastun. Både Texas och Bronx fanns ju som rena bastuklubbar innan Technobastun kom till konstaterar han. Innan Technobastun tänkte han att både Texas och Bronx var »gubbsaunor« och att det helt enkelt inte skulle finnas någon där som han skulle vilja ligga med. Han säger att det kanske var så också, att det mest var äldre som gick dit innan Technobastun, men det vet han inte säkert eftersom han inte gick dit då. Nicola berättar att eftersom festen (Technobastun) kom i första hand upplevde han det som att det alltid var fest i den lokalen, även när det var vanlig bastuklubb. Han gick dit en gång tillsammans med sin partner »en vanlig fredag«. Det var mindre folk där än på en festkväll, men han tyckte ändå att det var samma stämning, att man kunde gå dit för att efterfesta och dansa och inte enbart för att ha sex. Han tror att den effekten skapade en positiv spiral, att det fick fler olika typer av människor att komma dit, som hade olika ingångar och olika intressen av att befinna sig på platsen. I hans bekantskapskrets, som mest består av yngre personer, vet han nästan ingen som hade besökt ett darkroom innan Technobastun. Men han gör också en distinktion mellan bastuklubbar i Stockholm och i Berlin och säger att han hade kunnat gå på bastuklubb i Berlin eftersom den kulturen finns där på ett annat sätt. När jag frågar vad det beror på, att det finns en etablerad bastukultur i Berlin och inte i Stockholm, svarar han att det nog har att göra med bastuklubbslagen. Han menar att det kan vara en förklaring till varför det mest är äldre män som besökte bastuklubbar i Stockholm innan Technobastun, att det beror på att de äldre männen har vuxit upp i en bastuklubbskultur som fanns innan bastuklubbslagen kom. Han tänker att det finns ett glapp på 15 år som kom till på grund av lagen och att det är den generationen som han själv tillhör, som aldrig har fått uppleva en bastuklubbskultur i Sverige.
Även Charlie är inne på att Technobastun hade en föryngrande effekt. Han berättar att han inte ser sig själv som en »sexklubbsentusiast«, men att han kanske blev det tack vare Technobastun. Han säger att det var där som han utforskade de sidorna hos sig själv. Charlie känner tacksamhet över att han fick vara med om Technobastun och att han tänkte på det varje gång som han var där. Han var väldig medveten om att det var en speciell sorts närvaro och att det var en plats som han inte hade upplevt tidigare. Det var subversivt och kreativt, till och med om man jämför med sexklubbar i Berlin där det istället finns en blasé inställning till dessa typer av platser menar Charlie. Han säger att på Technobastun kändes det som att alla var nybörjare inför det fenomen som det var och att ingen visste vad man hade att vänta sig eller hur man skulle bete sig, vilket han tror skapade en öppenhet för vilka som kunde vara där och för vad man kunde göra. Han jämför med andra platser som är mer slutna, som lockar till sig samma
51
typer av människor. Technobastun var mer frigörande på det sättet säger han. Jag frågar vad det var i det som kändes frigörande och får följande till svar:
CHARLIE: Dels att man kunde bli överraskad och förvånad. För det var liksom en situation och ett sammanhang som man inte fattade vad det var för någonting och det kändes ganska ovanligt. Men också att det kändes som att det var många spärrar som släppte kring nakenhet och vänners nakenhet. Jag tycker i alla fall att jag har fått en mer avslappnad inställning till det. För jag kommer ihåg också när jag var på Uranus [en technoklubb som riktar sig mot hbtq-personer], någon av de första gångerna. Då var jag väldigt full och kom ut från darkroomet och gick över dansgolvet naken. Då var det som att alla pratade om det och pikade mig för det efteråt. Men på Technobastun så var ju det bara en vanlig tisdag på något sätt, att det var många spärrar som släppte, och jag tror att många tyckte att det var skönt att släppa på dem spärrarna. JONAS: Vad var det som gjorde att de här spärrarna släppte?
CHARLIE: Kanske att det var så lustfyllt på något sätt. Och då pratar jag inte om lusta, utan mer att det var bra stämning liksom, och eftersom man var med från början så kände man någon slags delaktighet i att skapa det sammanhanget. Man kände en stolthet.
Här synliggörs hur dåtidens rhizom brister och skapar flyktlinjer som kopplar samman med ett mer nutida rhizom, och det är Technobastun som är den sammankopplande länken. Tolkat utifrån kulturteoretikerna Aleida och Jan Assmans teorier om kollektiva minnen kan ytterligare analytiska poänger göras. Enligt paret Assman kan det kollektiva minnet delas upp i tre olika typer: det kommunikativa, det politiska och det kulturella. Det kommunikativa minnet delas och förmedlas inom sociala grupper och förs vidare via en vardaglig och muntlig tradering. Det kulturella minnet är istället helt institutionaliserat i kollektiva koncept för kunskap som exempelvis texter, ritualer eller monument (Assman & Czaplicka 1995:126; Assman 2010:43). Det kulturella minnet kan sägas börja där det kommunikativa slutar. Till sist finns även det politiska minnet, som upprätthålls och förmedlas via institutioner, nationer och stater. Det kommunikativa minnet bygger på att minnet förmedlas från generation till generation, till skillnad från politiska och kulturella minnen som kan röra sig över generationer (Assman 2010:43). Här skulle det kunna hävdas att det inte har funnits några kommunikativa minnen som har traderats från generation till generation vad gäller bastuklubbar i Stockholm. Det har heller inte funnits några kulturella minnen, inom vilka bastuklubbskulturen har kunnat föras vidare. Däremot skulle det kunna hävdas att det politiska minnet av bastuklubbar har förts vidare i samband med bastuklubbslagen. Genom lagtexterna och propositionerna kommer minnet från den tid bastuklubbar var förbjuda alltid finnas kvar i den institutionaliserade lagtexterna. När Technobastun uppstod samlades olika typer av människor och det kulturella minnet fick spridning och minnet fördes vidare via ritualen att vara på bastuklubb. Även namnet Technobastun kan tolkas som ett kulturellt minne, där bastun i namnet konkretiserar och förmedlar ett arv från förr. En länk etableras och ett kollektivt minne förmedlas vidare in i framtiden.
52
Sammanfattning
I detta tredje empiriska kapitel synliggörs de nya möjligheter som uppstår i eller i anslutning till dessa rum. Vad är det för flyktlinjer som uppstår och vilka nya typer av blivanden ger de upphov till? Vissa av platserna har lockat till sig en stor heterogen grupp av människor. Ju större blandningen är desto större blir chanserna att flera olika typer av kroppar möts. Det har blivit synligt hur äldre kroppar möter yngre, homosexuella möter heterosexuella, manliga möter kvinnliga och så vidare. Ju större heterogeniteten är desto fler flyktlinjer är det som genereras. Materialet har också synliggjort hur vissa av dessa miljöer öppnar upp för en lekande sexualitet. Här kan människor försiktigt testa sig fram. Känns det inte rätt kan man gå vidare. Denna möjlighet att, tack vare miljöernas uppbyggnad, testa sig fram bland ett stort urval av människor skapar en flyktväg bort från hur människor kan mötas sexuellt. I detta sammanhang synliggörs också hur mörkret spelar en avgörande roll för uppkomsten av flyktlinjer. Mörkret anonymiserar och raderar sociala lager. Med mörkrets hjälp kan människor fly från sina subjekt, de blir ansiktslösa och kvar blir enbart kroppar eller till och med delar av kroppar. Även interiör i form av hål i väggar kan ha samma effekt. I dessa rum och miljöer skapas en mängd olika sammansättningar: ett par som har sex med deras gemensamma vän, heterosexuella män som har oralsex med andra män, homosexuella män som har sex med kvinnor och så vidare. Genom att se varje sammansättning som en egen sexualitet skapas en oändlig mängd möjliga sexualiteter, en oändlig mängd möjliga flyktlinjer. Slutligen har det också blivit synligt hur det skapas flyktlinjer som kopplar ihop dåtid med nutid. När de äldre kropparna möter de yngre förmedlas det kollektiva minnet och bastuklubbskulturen lever vidare.
53
5 Krigsmaskiner
I det föregående kapitlet undersöktes frågeställningen om vilka nya möjligheter eller flyktlinjer som uppstår i eller i anslutning till darkrooms. Fram tills nu har studien i huvudsak alltså tillämpat ett mikro-perspektiv, där fokus har legat på de sammansättningar som uppstår i direkt anslutning till dessa mörka rum, men också på dem sammansättningar som skapats inom rummen. I det här kapitlet anläggs ett makroperspektiv, där fokus istället riktas mot vad som sker runt omkring dessa verksamheter (jfr Deleuze & Guattari 2016:283ff). Hur påverkas krigsmaskinerna (förekomsten av darkrooms, deras besökare och de verksamheter inom vilka de existerar) av samt samspelar med statliga och kommersiella krafter?