Åldersgränser och representationer av livsloppet

Sifferskalor, sociala roller och funktionalitet

Att vara gammal eller äldre är någonting relativt. Frågan om ålderdomens inträde hänger bl.a. samman med kunskaper och önskemål om ett människo- livs längd. Dessa föreställningar har skiftat genom historien; i det gamla Egypten tycks den ideala livslängden ha legat vid 120 år och i andra äldre kulturer har det funnits föreställningar om ideala livslängder på flera hundra- tals år. I västvärlden går det sedan länge att hitta exempel på att ålderdomen har ansetts börja vid ungefär 60 års ålder.75 _{För de flesta människor har fasta}

åldersgränser varit av mindre betydelse fram till relativt modern tid.76 _Några

generella former av pensionering fanns inte i de antika samhällena eller under medeltid och tidigmodern tid. Skillnaderna mellan aktiva äldre män- niskor, som fortsatte sina yrken, och äldre människor, som inte kunde eller orkade göra detta på grund av sjukdom eller andra orsaker, var stora.77

Under antiken nämndes 60 eller 65 år i olika sammanhang som gränsen för ålderdomens början. Det var från 60 års ålder som man kunde bli mäktig ”geront” i Sparta och det var från 60 eller 65 års ålder som man kunde bli befriad från vissa medborgerliga plikter i Rom, som att delta i jury eller när- vara i senaten. För fysiskt krävande uppgifter var åldersgränserna dock lägre.

74

Paul Johnson, ”Historical Readings of old age and ageing”, i Old Age from Antiquity to

Post-Modernity, eds. Paul Johnson & Pat Thane, London & New York 1998, s. 1ff.

75

Minois, s. 14ff & Thane, s. 3f. 76

Minois, s. 5. Jfr Sokolovsky, s. 4. 77

Från 46 års ålder räknades soldater som seniores och från 50 var män inte aktuella för krigstjänst annat än i direkta krislägen. För kvinnor gällde inte några motsvarande åldersgränser, men det finns tecken på att dessa räknades som gamla efter menopausen, som ansågs inträffa mellan 40 och 50 års ålder.78 _{Man anar skillnaden mellan män och kvinnor av Augustus äkten-}

skapslagstiftning, som klargjorde att äktenskapet främst syftade till barn- alstring för män i åldern 25–59 år och för kvinnor i åldern 20–49 år.79 _En

gräns för ålderdomen vid ungefär 60 år innebar inte att hög ålder blev någon- ting extremt ovanligt. Den som nådde 50–60 års ålder i antikens Rom hade, i genomsnitt, kanske tio till femton år kvar att leva.80 _{Omkring 6–8 procent av}

invånarna under kejsardömet uppskattas ha varit 60 år och äldre, dvs. om- kring 4 miljoner personer.81

I dagligt liv mättes åldern främst efter det yttre framträdandet, den fysiska konditionen eller den mentala förmågan. Att avrunda åldern till närmaste fem- eller tiotal var vanligt. Äldre människor tenderade inte att ses som en avgränsad och tydlig grupp i samhället utan som individer, men med ett tyd- ligt medvetande om att hög ålder innebar en slutfas i livet. Även om betydel- sen av ålder verkar ha ökat i takt med att kejsardömet byråkratiserades, fanns det inget sätt för människor att bevisa att de var av en viss ålder.82 _{På ett mer}

teoretiskt plan förekom dock flera åldersindelningar av livsloppet under an- tiken. Någon konsensus om när de olika livsstadierna började och tog slut fanns dock inte.83 _{Författare använde skalor med t.ex. fyra, fem, sju eller tio}

stadier. Att ålderdomen i olika sammanhang angavs börja från 42 till 77 års ålder gjorde det knappast enkelt för människor att ta dessa indelningar på fullt allvar. Ofta delades de olika livsstadierna inte heller in efter exakta åld- rar. I Rom betydde senex för det mesta ”en gammal man” och inte ”en man som är x år gammal”.84 _{Kvinnor nämndes i regel aldrig i livsstadieindelning-}

arna.85

78

Karen Cokayne, Experiencing Old age in Ancient Rome, London & New York 2003, s. 1ff. Cokayne anger 60–65 år som gräns för ålderdomen under antiken medan Parkin anser att det kan vara en tumregel att ålderdomen började vid 60 år, men att det inte fanns någon egentlig gräns. Parkin noterar att det dock var ovanligt att särskilt nämna ålder eller äldre personer i juridiska texter. Se Tim G. Parkin, Old Age in the Roman World. A Cultural and Social His-

tory, Baltimore & London 2003, s. 93.

79

Parkin, 2003, s. 195ff. Det innebar inte bara att män kunde bli fäder upp till nästan 60 års ålder utan att de också förväntades alstra barn fram till denna ålder medan det var underför- stått att kvinnors sexualitet avtog tidigare.

80

Ibid., s. 24. 81

Ibid., s. 50 & Cokayne, s. 3. Minois skriver att andelen äldre snabbt ökade i Italien under Romarrikets senare sekel. Se Minois, s. 81f.

82 Parkin, 2003, s. 25ff & s. 189. 83 Ibid., s. 16ff. 84 Ibid., s. 2. 85

Cokayne, s. 75. Cokayne hävdar att åldersindelningarna snarast uttryckte allmänna uppfatt- ningar byggda på stereotyper om människors sociala användbarhet i olika åldrar. Se s. 60ff. Falkner hävdar att ett fåtal livsfaser hade betydelse i antikens Grekland. För kvinnor var det

En av de första kända åldersindelningarna av livsloppet gjordes av den atenske statsmannen Solon. Han räknade med tio åldrar om sju år var, från 0 till 70 år. I den nionde åldern antogs förmågan att tänka och tala försvagas, och i den tionde åldern följde totalt förfall.86 _{Thomas M. Falkner hävdar att}

Solons åldersindelning innebar ett viktigt perspektivskifte, från att uppfatta livsstadieindelningen som naturlig och given till att se den som ett självmed- vetet uttryck för människans innovationsförmåga. På det sättet passar ålders- schemat in i Solons politiska strävanden att ersätta börd med duglighet som hierarkiskt kriterium. I beskrivningen av de tio åldrarna framträder på mot- svarande vis en atomistisk människa utan band med familj, klass, yrke eller ens stadsstat.87 _{Falkner påpekar att Solon varken prisar ålderdomen eller}

förkastar den som ”ond”. Istället beskriver han den som en period av både duglighet och nedgång.88

Moralism och sökande efter livets grundstruktur

Inte heller under medeltiden var de exakta kronologiska gränserna i prak- tiken särskilt viktiga.89 _{För militära och vissa civila plikter sattes juridiska}

gränser vid 60–70 års ålder. Dessa gränser gällde i princip bara för män, men det finns tecken på att 60 års ålder också betraktades som gränsen för kvin- nors ålderdom. Det fanns också föreställningar om att människor efter 60 års ålder inte orkade utföra fysiskt krävande arbete, men för de fattigaste män- nen och kvinnorna hade dessa idéer knappast relevans – de var tvungna att acceptera de arbeten de kunde få. Ingen vet i dag om betalda arbetare i städer och på landsbygd brydde sig om sin kronologiska ålder eller helt förlitade sig på funktionsförmåga och familjeförhållanden. Kanske tog både rika och fattiga till sig de kulturella åldersnormerna på olika sätt. Trots allt var de äldsta inte heller under medeltiden någon extremt liten andel av befolk- ningen. Troyansky uppger att 7–10 procent av befolkningen var 60 år och äldre i det tidigmoderna Europa.90 _{Shahar uppskattar andelen personer som}

var äldre än 60 år till som mest 8 procent i det förindustriella Europa och något lägre i vissa regioner.91 _{Och Thane refererar uppgifter om att äldre}

barndom, ungdom/jungfrulighet, vuxenliv som gift och ålderdomen efter menopausen. För män var det tiden som barn, ungdom, vuxenliv och ålderdom. Se Falkner, s. 72ff.

86

Cokayne, s. 60f. Solons syn på den sista livsfasen kontrasterar mot hans egen optimism som gammal. Han blev 79 år gammal och hävdade att han även i hög ålder lärde sig något nytt varje dag. Även Aristoteles uttryckte pessimism i sin schematiska indelning av livsloppet, där människan når sin fysiska topp vid 30–35 års ålder och sin psykiska vid 49 års ålder. Själv skrev han detta i Retoriken när han var 54 år.

87 Falkner, s. 164f. 88 Ibid., s. 163. 89 Shahar, 1997, s. 25ff. 90 Troyansky, 2001, s. 227. 91

Ibid., s. 33. Under det århundrade som följde på digerdöden i mitten av 1300-talet kom dock andelen äldre i Västeuropa att vara högre än tidigare och vad den skulle bli under perioden därefter fram till 1900-talet. I städer som Florens och Ravenna var omkring 15 pro- cent av invånarna 60 år och äldre i början av 1400-talet.

människor under flera sekler utgjorde omkring 10 procent av befolkningen i England.92

Mer eller mindre avancerade åldersindelningar av livsloppet var emeller- tid vanliga i ord och bild under medeltid och renässans. Åldersindelningarna hade alltjämt en stor bredd; ålderdomen ansågs t.ex. börja vid 35, 40, 45, 50, 58, 60 eller 72 års ålder.93 _{Den amerikanska forskaren Elizabeth Sears pekar}

på att indelningarna utgick från föreställningar om ett idealt liv, där ingen dog före 70 års ålder. Indelningarna ändrades efter hand, när levnadsförhål- landen genomgick viktigare förändringar, men det blev inga snabba omkast- ningar. Att studera livsstadieindelningarna är därför snarare att studera idé- historien än historien om hur människor verkligen levde under medeltiden.94

Enligt Sears ansåg medeltida tänkare, i likhet med sina antika föregångare, att livets indelning i faser eller stadier var en viktig fråga. De förfäktade olika indelningar, men hade en gemensam syn på livet som ett cykliskt för- lopp från födelse till död. Även konstnärer följde detta grundläggande sche- ma. Under tidig medeltid hade det blivit en konvention att avbilda varje livs- fas genom män eller kvinnor med typiska fysiska tecken på sin ålder samt olika attribut som t.ex. käpp eller krycka. Dessa uppfattningar och föreställ- ningar spreds först genom skolorna och senare genom folklig konst och litte- ratur.95

Livsstadieindelningarna utgick från en tro på att livets struktur och de numeriska värden som går att spåra i naturen inte kan vara en slump. Att försöka hitta det underläggande harmoniska schemat var att lära sig något väsentligt om människan och universum.96 _{En vanlig framställning av livet}

utgick från ett kosmologiskt system utformat under antiken och överfört till den medeltida kulturen. Här jämfördes livet vid naturens förlopp i fyra stadier. Mannens barndom liknades vid våren, hans ungdom vid sommaren, hans mogna ålder vid hösten och hans ålderdom vid vintern.97 _{Andra fram-}

ställningar byggde på sjutalet, som länge hade ansetts vara kraftfullt och stå för perfektion. Solons indelning av livet i sjuåriga faser upp till 70 års ålder fördes vidare, men det förekom även att livsloppet delades upp så att antalet 92 Thane, s. 3 & 20f. 93 Shahar, 1997, s. 17. 94

Elizabeth Sears. The Ages of Man. Medieval Interpretations of the Life Cycle, Princeton 1986, s. 6. Shahar hävdar också att indelningarna byggde på symboliska framställningar av naturen och tiden, och inte på biologiska eller sociala realiteter. Se Shahar, 1997, s. 17. Den engelske litteraturvetaren J. A. Burrow har dock delat upp åldersindelningarna i vetenskapliga scheman över människans åldrar, som förklarade åldrarna med naturliga faktorer, samt sym- boliska scheman som relaterat människans åldrar till bl.a. dygnet och årstiderna. Se J. A. Burrow, The Ages of Man. A Study in Medieval Writing and Thought, Oxford 1986, s. 2. 95

Sears, s. xvii. Sears noterar vissa likheter mellan det medeltida livscykeltänkandet och den moderna utvecklingspsykologin genom t.ex. Erik Erikson.

96

Ibid., s. 3. Teologiskt sinnade tänkare som sökte efter livets grundschema hämtade inspira- tion ur Ordspråksboken, där det anges Gud har skapat alla ting med dess mått, nummer och vikt. Se Burrow, 1986, s. 2.

97

livsfaser blev sju. Livscykelteoretiker åberopade gärna bibelställen som stöd för sina teser, trots att det inte förekommer några kronologiskt avgränsade indelningar av livet i Bibeln. Den viktigaste kopplingen mellan livsstadie- tänkandet och Bibeln stod Augustinus för genom en tolkning av berättelsen om hur Gud skapade världen på sex dagar och vilade på den sjunde. Utifrån detta mönster urskilde Augustinus sex åldrar före döden. Detta sexdelade system blev ett av de mest kända och spridda under medeltiden, och samord- nades bl.a. med tankar om att mänsklighetens historia kunde delas in i sex åldrar.98 _{Augustinus indelning av livscykeln innebar inte att människor för-}

väntades bli helt annorlunda vid skiftet mellan faser; tvärtom kunde alla åldrar rymmas på ett harmoniskt sätt i själen även om de fysiskt inte kunde sammanfalla i tiden.99 _{Andra kristet baserade idéer om livscykeln model-}

lerade människans åldrar efter dygnets förlopp. Här kunde antalet livsstadier variera, men människan förväntades alltid prisa Gud och försöka sona sina synder i fall döden inträdde innan alla livsstadierna hunnit avverkas.100

Utpräglat moraliserande framställningar av livscykeln blev vanliga under 1200-, 1300- och 1400-talen. Gamla scheman återanvändes och nya tillkom för att understryka hur miserabelt jordelivet är, från början till slut. Predikan- ter, poeter, dramatiker, essäister och bildkonstnärer vände sig till olika publiker med maningar om det rätta sättet att leva i varje livsfas, ömsom med vädjanden, ömsom med varningar.101 _{Moralisterna tenderade att betona}

svagheter under varje del av livsloppet. Inte minst målade de upp ålder- domens eländen. Deras visioner tog konkret gestalt i senmedeltida figurer som livshjulet och livsträdet. Dessa kontrasterade livets ostadighet och futili- tet mot den eviga glädjen som stod att finna i kontemplation över det gudom- liga. Det var dock först under medeltidens sista århundraden som livsloppet började avbildas på dessa sätt, utan tydlig numerologi och med ett växelspel mellan ord- och bildmässiga representationer.102 _{Inte minst livshjulet fick}

stort genomslag i konst och litteratur. Bilden var en variation av lyckohjulet, ett allegoriskt motiv som länge varit populärt. Lyckohjulet visade hur fram- gång och motgång snabbt kunde växla för fru Fortunas hand, ofta genom att en kung eller annan mansperson kastades mellan olika positioner genom hjulets rörelse, som kunde uppfattas som en omskrivning av Guds vilja.103

Det var när konstnärerna började ställa upp åldersbestämda gestalter vid sidan av hjulet som lyckohjulet förvandlades till ett livshjul med de unga på 98 Ibid., s. 54. 99 Shahar, 1997, s. 13. 100

Sears, s. 80. Den grundläggande tanken utvecklades av Gregorius den store, som upp- manade de kristna att vara redo att komma till Gud när som helst på dagen eller i vilket livs- stadium som helst.

101

Ibid., s. 98. 102

Ibid., s. 134. 103

Svante Nordin, ”Risktänkandets rötter”, i Trygghet och äventyr. Om begreppshistoria, red. Bo Lindberg [Kungl. Vitterhets Historie- och Antikvitets Akademien, Konferenser 59], 2005, s. 128ff.

väg upp, de medelålders vid hjulets högsta punkt och de äldre på väg ned mot döden, som väntar under hjulet.104

Från cyklisk till lineär livssyn?

Det dröjde länge innan den välkända ålderstrappan började användas som representation av livsloppet. Den äldsta kända bilden är tysk och från mitten av 1500-talet. Där framställs tio livsstadier i pyramidform, med en man i olika distinkta åldrar först stigande mot toppen och därefter i en utförslöpa av förfall. Döden hemsöker livet både genom ett skelett på pyramidens topp och en kista som väntar vid trappans slut. Senare framställningar av ålders- trappan bevarade huvuddragen i denna framställning, men kunde komplet- tera mannens åldrar med kvinnans.105 _{Sears ser ålderstrappan som ett klent}

sentida substitut för de mer komplexa och varierade representationerna av livsloppet under medeltiden.106 _{Också andra forskare har understrukit ålders-}

trappans moraliska budskap, som uppmanade till anpassning till föreskrivna roller och uppmärksamhet på döden. Troyansky noterar att de första ålders- trapporna avbildades med den yttersta domen väntande under trappstegen medan änglar svävade ovanför den.107

Ålderstrappan har tolkats som ett tecken på en positiv, djupgående för- ändring i synen på åldrande och livslopp. Thomas R. Cole, som har syste- matiserat tecken på individualisering sedan senmedeltid och renässans i Västeuropa, hävdar att det funnits två dominerande föreställningar om livet genom tiderna: en cyklisk livssyn, med hjulet som grundläggande metafor, och en lineär livssyn, med vägen som grundläggande metafor. Livscykeln innebär, enligt Cole, att livet delas in i fasta stadier som avlöser varandra på ett givet och oåterkalleligt sätt, vilket gör att människans liv står i samklang med ett större naturförlopp. Vägen står för en räcka valmöjligheter, ibland även med möjligheter att backa och börja om, som ger den enskilda indivi- den möjligheter och förpliktelser att välja, t.ex. utifrån religiös övertygelse eller etiska principer. Även om sådana underliggande idéer kan ge stabilitet åt valen under livet, ger vägen som metafor för livsloppet större utrymme än hjulet åt individuella variationer och innovationer som osäkerhet, misstag och ångest. Cole betonar att livsvägen svarar mot de protestantiska – särskilt kalvinistiska – och borgerliga ideal som blir ett viktigt inslag i Nordeuropa från 1500-talet och framåt. Viktiga litterära modeller var det medeltida engelska dramat Everyman och Bunyans Pilgrim’s Progress. Något sekel

104

Sears, s. 145. Jfr Nils-Arvid Bringéus, Lyckan kommer, lyckan går, 2004, s. 71ff. 105

Sears, s. 153f. Indelningen av livet i tio tioårsfaser uppkom i Tyskland redan på 1200-talet och spreds under senmedeltiden genom en mängd dikter. Se även Die Lebenstreppe. Bilder

der menschlichen Lebensalter [Schriften des Rheinischen Museumsamtes nr 23], Köln &

Bonn 1983, för en historisk översikt med många illustrationer. 106

Sears, s. 155. Hon skriver: ”Popular art kept the scheme of age division alive, one of the simplest to have been created, one which reveals little of the richness and complexity of medieval thinking about life's course.”

107

senare blir livsvägen också en central representation i nordamerikanskt sam- hälle och kultur.108

Överlag är historiker ändå försiktiga när det gäller att beskriva övergång- en från en cyklisk till en lineär livssyn. De understryker ofta, i likhet med Sears och Shahar, att det bara var en begränsad grupp personer som tog livs- stadieindelningarna och representationerna av dessa på allvar under antiken och medeltiden. Den svenske etnologen Nils-Arvid Bringéus skriver att bil- derna av livshjulet i medeltida kyrkor kanske mera var till för de rika och mäktiga medan det stora flertalet människor levde ett mer ”horisontellt liv”, utan möjligheter till förändring.109 _{Pat Thane avfärdar teorierna om livets}

olika stadier i medeltidslitteraturen som tankelekar utan djupare betydelse.110

Ariès konstaterar att få människor i äldre tid hade privilegiet att få genom- löpa alla livsåldrar, men ser ålderstrapporna som ännu ett led i en mycket gammal strävan att framställa livets periodindelning som lika fast som naturens rytm eller samhällets organisation.111