Åldrande och visdom – kulturvetenskapliga perspektiv

Kulturvetenskapliga perspektiv på åldrande

Vid sidan av de metodologiska överväganden som berörs ovan tillkommer ytterligare en fråga: vad innebär ett kulturvetenskapligt perspektiv på åldran- de respektive visdom?

Tidigare forskning ger flera viktiga utgångspunkter när det gäller detta perspektiv. Någon enhetlig uppfattning om dessa perspektiv har dock inte utkristalliserats. Ofta betonas vikten av traditioner och representationer, men också det komplexa förhållandet mellan generella uppfattningar och indivi- duella erfarenheter och beteenden. I båda dessa fall bör litteratur- vetenskapliga studier kunna ge viktiga bidrag – dels genom kunskap om hur olika texter kan tolkas och vad de har betytt, dels genom en fördjupad dis- kussion om förhållandet mellan texter och kontexter. Andra kulturvetenskap- liga perspektiv på åldrandet är givetvis möjliga och angelägna. Men lit- teraturvetenskapen har en viktig roll när det gäller att beskriva och analysera texter där normer och föreställningar om åldrande, ålderdom och äldre män- niskor har formats och förts vidare, liksom texter med motbilder och alterna- tiva framställningar.

En god summering av olika kulturvetenskapliga perspektiv på åldrandet har etnologerna Lars-Eric Jönsson och Susanne Lundin givit. Enligt dem innebär varje beskrivning av åldrande ”att tidsligt, rumsligt och socialt definierade föreställningar aktualiseras”.38 _{Att detta inte sker på måfå fram-}

håller den amerikanske antropologen Jay Sokolovsky, som har definierat åldrandets kulturella kontext som ”the way in which traditions have meaning in the situational framework of personal lives and societal functioning”. So- kolovsky lyfter alltså fram traditionerna som det kulturbärande och kul- turskapande elementet samt dess betydelse för individ och samhälle i varje givet ögonblick utan att ställa kulturellt och socialt i något hierarkiskt förhål- lande till varandra. Definitionen utgår från ett antropologiskt perspektiv, där traditionsbegreppet spelar en viktig roll, men är relevant även i förhållande till mer eller mindre uttalade estetiska, historiska och filosofiska traditioner

38

Lars-Eric Jönsson & Susanne Lundin, ”Åldrandets betydelser”, i Åldrandets betydelser, red. Lars-Eric Jönsson & Susanne Lundin, 2007, s. 18.

om t.ex. åldrande och visdom.39 _{Den tyske socialhistorikern Gerd Göckenjan}

lägger till ytterligare ett begrepp i sammanhanget, när han hävdar att studiet av ålderdomsdiskurser skiljer sig från socialhistoriska studier av åldrande och äldre människor och idéhistoriska studier av ålderdomen genom att ur- skilja kodifierade förväntningar på åldrande, ålderdom och äldre män- niskor.40

Den engelska historikern Pat Thane har valt ett annat angreppssätt, som ger stort utrymme åt den enskildes perspektiv på åldrandet och åt kulturella faktorer som kan inverka på självbild och uppfattningar hos omgivningen. Hon skiljer mellan (1) kronologiskt bestämd hög ålder, som länge varit ett vanligt administrativt sätt att avgränsa tillgången till olika förmåner och som blivit allt viktigare sedan industrialismens genombrott, (2) funktionellt bestämd hög ålder, som individen uppnår när denne inte kan utföra olika förväntade uppgifter, t.ex. lönearbete, och (3) kulturellt bestämd hög ålder, som uppkommer när en individ ”är gammal” i förhållande till sociala normer och behandlas och beter sig som sådan.41

En tydligare betoning på betydelsen av representationer för åldersuppfatt- ningar finns hos den amerikanske antikforskaren Thomas M. Falkner. Han framhåller att åldrande och ålderdom ingår som en del av ett sammanhang av livsåldrar, det som kallas life-course på engelska och som kan översättas till ”livslopp” på svenska.42 _{Han skriver att alla samhällen tycks uppfatta livet}

som sekvenser av mer av mer eller mindre tydligt åtskilda stadier och inte som ett oavbrutet flöde. Ålderdom är därför – vid sidan av dess biologiska och psykiska innebörd för varje individ – ett viktigt och varierat semiotiskt system som måste beaktas för förståelsen av litterära verk. (Med semiotiskt system avser Falkner närmast ett sammanhängande ramverk av symboler, metaforer och andra tecken på hur ålderdom har uppfattats och framställts.) Omvänt gäller att litterära verk kan föra det semiotiska systemet vidare och påverka det. Falkner understryker att det är viktigt att både uppfatta de koder som finns i en kultur och de skillnader som finns mellan utsagor om ålder- domen och hur äldre människor själva behandlas och hur de uppfattar sin

39

Jay Sokolovsky, ”Starting Points: A Global Cross-Cultural View of Aging”, i The Cultural

Context of Aging. Worldwide Perspectives. 2 edition, ed. Jay Sokolovsky. Westport & Lon-

don 1997, s. xv. 40

Gerd Göckenjan, Das Alter würdigen. Altersbilder und Bedeutungswandel des Alters, Frankfurt am Main 2000, s. 31f.

41

Encyclopedia of Aging, ed. David J. Ekerdt, vol. 4, New York 2002, s. 1338. Thane tilläg- ger, apropå kulturellt bestämd hög ålder, att det antagligen var fler som kände sig eller betrak- tades som ”gamla” i äldre tid än antalet personer som hade passerat en kronologisk ålders- gräns vid t.ex. 60 eller 65 års ålder.

42

Thomas M. Falkner, The Poetics of Old Age in Greek Epic, Lyric, and Tragedy, Norman & London 1995, s. xiff. Ett alternativ till ”livslopp” är ”livsförlopp”, som används genomgående av t.ex. Janicke Andersson i Konsten att leva länge (diss. Linköping), 2006. Båda beteck- ningarna förekommer i äldre svensk litteratur, med variationerna ”levnadslopp” och ”levnads- förlopp”. Utan närmare språkliga överväganden har jag stannat för ”livslopp”, eftersom det är den kortaste, språkligt korrekta formen.

situation. På samma sätt måste studier av litterära framställningar av åldran- de eller under ålderdomen vara öppna för att dessa ofta trotsar alla förenk- lingar. Falkner betonar också att modeller av livsloppet är fönster mot sociala och idémässiga strukturer och system.

Att generella föreställningar måste relateras till individuella förhållanden och intressen framgår av den amerikanske konstvetaren Philip Sohms studier av åldrande italienska konstnärer från renässansen och framåt. Sohm utgår från att en historia över fördomar om åldrandet kan göra det möjligt att re- konstruera förutsättningarna för hur människor har uppfattat sina åldrande kroppar och sina ändrade själv. Stereotyper och metaforer, som uttrycker dessa fördomar, blir då bärare av de internaliserade värden som delas av ett samhälle och formas genom äldre personers självstereotypisering. Detta behöver inte göra äldre människor till viljelösa anpasslingar. Sohm visar hur Tizian i 70- och 80-årsåldern iscensatte sin egen ålderdom och gjorde den till ett mäktigt verktyg för att uppnå vinster och fördelar. Det handlade både om att genera uppdragsgivare och beskyddare i syfte att få mer betalt och om att forma ett nytt sätt att måla efter åldrandets fysiska förutsättningar.43 _{Även om}

Sohm inte refererar till Hacking, har hans studie flera beröringspunkter med dennes idé om en looping, där individen mer eller mindre medvetet använder sig av socialt konstruerade identiteter och därmed både kan bekräfta och modifiera dessa.

Sohm gör också det viktiga – men i forskningen förvånansvärt ovanliga – påpekandet att åldrande och ålderdom skiljer sig från kategorier som etnici- tet och genus genom att ”den andre” inte definieras genom egenskaper som den enskilde i regel har under hela livet. När det gäller åldrande och ålder- dom blir vi alla successivt ”den andre”. Samtidigt kan åldrandet medföra en existentiell kris genom att vi förlorar delar av vår individualitet och förvärvar vissa egenskaper som delas av andra gamla människor.44

Mot bakgrund av mina övergripande, metodmässiga överväganden är Thanes, Falkners och Sohms angreppssätt fruktbara. De pekar ut vissa kon- stanter eller återkommande komponenter när det gäller föreställningar om åldrande och ålderdom, men utesluter inte att föreställningarna kan förändras eller varieras över tid och från person till person. I denna avhandling åter- kommer jag flera gånger till samspelet mellan det som Thane kallar krono- logiskt respektive kulturellt bestämd hög ålder samt det som Falkner kallar ett semiotiskt system för att i bl.a. litteraturen gestalta detta samspel. Sohms angreppssätt har i vissa avseenden varit vägledande för mina analyser av Franzéns, Geijers och Tegnérs texter i kapitel 7. Det gäller särskilt deras sinsemellan olika sätt att litterärt iscensätta sitt och andras åldrande för att hävda vissa intressen och uppnå vissa fördelar i förhållande till traditionen

43

Philip Sohm, The Artist Grows Old. The Aging of Art and Artists in Italy 1500–1800, New Haven & London 2007, s. 1 och 103.

44

om idealt åldrande, som de själva varit med om att etablera som en norm i tidiga texter.

Åldrande, ålderdom och livslopp

Det finns skäl att dröja ytterligare vid begreppet livslopp, som är grundläg- gande i Falkners analys av åldrande och ålderdom som litterära motiv och teman. I anglosaxisk forskning har livsloppet blivit ett viktigt alternativ eller komplement till analyser av åldrandet som särskild livsfas och äldre män- niskor som särskild grupp.45

Den samhällsvetenskapliga litteraturen innehåller flera olika definitioner av livslopp. I Sverige har gerontologen Peter Öberg beskrivit livslopps- perspektivet som att det ses som en livslång process, att åldrandet är mång- dimensionellt och att ingen åldersperiod är viktigare eller bättre än någon annan. Istället för att se ”de äldre” som en homogen grupp kan man med ett livsloppsperspektiv också urskilja olika åldersgrupper som ”historiska en- heter” med särskilda livserfarenheter skapade av förhållanden under tidigare delar av livet. Överhuvudtaget kan ett livsloppsperspektiv vända fokus från åldrandet som en fråga om den enskildes liv till ålder som en organiserande princip i samhället och med genomslag på individuell nivå, i likhet med bl.a. kön, etnicitet och klass.46 _{Det blir då tydligare hur ålder och åldersnormer}

påverkar människors möjligheter, förväntningar och beteenden under livet. Åldersnormer kan, enligt Öberg, beskrivas som enhetliga uppfattningar om den ”typiska” åldern då man innehar vissa roller under livsloppet.47

I denna studie uppmärksammar jag på flera sätt åldrandet som social och kulturell företeelse och som en del av livsloppet, inte minst genom att åldrandet som litterärt motiv relateras till representationer av livsloppet som livshjul och ålderstrappor. Livslopp är i detta sammanhang en bättre term än t.ex. livscykel, som förutsätter ett cykliskt förlopp med fasta livsstadier som det enda möjliga sättet att leva och åldras. Livslopp används genomgående som beteckning på en föreställning om ett människoliv som en sekvens av mer eller mindre tydligt avgränsade och åldersbestämda faser. På det sättet skils livslopp från liv i mer allmän mening.

45

Vern L. Bengtsson, Elizabeth O. Burgess, Tonya M. Parrott & J. Beth Mabry, ”Ingenting är mer användbart än en god teori”, i Socialgerontologi, red. Lars Andersson, 2002, s. 31. 46

Ett livsloppsperspektiv har också lagts på åldrandet inom genusforskningen. Få betydande genusskillnader har belagts när det gäller beteende, identitet och roller, men detta kan vara ett utslag av att så få planerade genusjämförelser gjorts av människor i högre åldrar. Se Jan D. Sinnott & Kim Shifren, ”Gender and Aging. Gender Differences and Gender Roles”, i Hand-

book of the Psychology of Aging, eds. James E. Birren & K. Warner Schaie, 5 edition, San

Diego, San Francisco, New York, Boston, London, Sydney & Toronto 2001, s. 455f. 47

Peter Öberg. ”Livslopp i förändring”, i Socialgerontologi, 2002, s. 44ff. Jfr Encyclopedia of

Kulturvetenskapliga perspektiv på visdom

Också när det gäller visdomsbegreppet utgår jag från att det rymmer en dimension av social och kulturell föränderlighet, även om det går att urskilja vissa återkommande betydelser under mycket lång tid. Det är dessa olika användningar som intresserar mig och inte visdomens eventuella tidlösa, essentiella innebörd. Det finns skäl att understryka att jag inte hävdar att visdomens relativitet och föränderlighet nödvändigtvis är något argument mot förekomsten av en essentiell visdom. Däremot tror jag att de angrepps- sätt jag prövar i denna studie också kan ge essentiellt inriktad visdomsforsk- ning viktiga påminnelser om hur begrepp, termer och tankemönster som berör åldrande och visdom formats genom historien.

En översikt över uppfattningar och forskning om visdom och dess relation till åldrandet finns i kapitel 3. Som framgår där, och i kapitel 7, är det svårt att se någon skillnad mellan hur orden vishet och visdom använts i svenskan. Jag använder därför orden utan någon avsedd distinktion i denna studie. Främst använder jag ordet visdom, som i dag förefaller vara den vanligaste beteckningen på svenska.48