Diktarkarriär och genrer

Diktarkarriär

Det förekommer att litteraturhistoriska handböcker och monografier över enskilda författarskap använder formuleringar som ”ålderdomsdiktning” och ”ålderdomsverk”. Någon riktig skärpa har inte dessa beteckningar. Ofta syftar de bara på att en författare skrivit vissa verk i hög ålder, utan anspråk på att detta behöver säger något särskilt om verken eller om att de skulle ha något gemensamt med andra texter av äldre författare. Men även i dessa fall suggererar beteckningarna någon sorts samband mellan författarens verk och hans eller hennes långa erfarenhet av liv och skapande samt, kanske, närhet till döden. Goethes liv och verk tycks vara en vattendelare för användningen av termerna ”ålderdomsdiktning” och ”ålderdomsverk”. (Se nedan samt avsnitt 4.5.)

Någon litteratursociologisk studie av författarrollen under åldrandet har inte gjorts, åtminstone inte utöver vad som kan noteras i enstaka författar- skap. Generella studier kan dock indirekt bidra med viktig kunskap. Det gäller grundläggande faktorer som framväxten av en litterär marknad från slutet av 1700-talet. Därmed fick författare andra förutsättningar att publi- cera sig högt upp i åren än i de fall som skrivandet i första hand syftade till att främja ämbetskarriärer och religiösa karriärer. På den litterära marknaden behöver även åldrande författare vara aktiva, om de inte kan luta sig mot gamla framgångar eller leva på offentliga pensioner eller andra medel. Mot den bakgrunden vore det inte förvånande om en systematisk genomgång av aktiva manliga författares ålder skulle visa en kurva med toppar för äldre diktare under antiken och de senaste två seklen. För aktiva kvinnliga förfat- tare är det möjligt att kurvan skulle vara annorlunda, eftersom deras skrivan- de sällan varit medel för statliga eller kyrkliga karriärer.

Inte heller har psykologiskt och psykoanalytiskt inriktade forskare särskilt intresserat sig för eventuella förändringar i författarrollen under åldrandet, till skillnad från det intresse som visats för t.ex. yngre författares formering av språk och teman. När det gäller åldrande konstnärer har Sohm fört fram tanken på en underliggande skräck för att bli omodern och konkurreras ut av yngre kollegor som drivkraft hos äldre mästare, anxiety of obsolence. Det skulle alltså handla om en motsvarighet till Harold Blooms tes om anxiety of influence som drivkraft bakom upprepade fadermord inom litteraturen – men betraktat ur det potentiella offrets perspektiv.163

Den amerikanske litteraturvetaren Lawrence Lipking har tecknat en bild av diktarkarriären och dess förändring genom historien.164 _{Lipking är ensidigt}

inriktad på manliga författare som givit prov på ”storhet” (greatness), men

163

Sohm, 28ff. 164

Lawrence Lipking, The Life of the Poet. Beginning and Ending Poetic Careers, Chicago & London 1981. s. viii.

anger flera intressanta teser och hypoteser för fortsatt forskning. Han skriver att de flesta diktarbiografier beskriver den enskilde författaren som hjälte med ingående skildringar av hans utveckling mot en egen identitet. Men ingen blir diktare utan att överta en idé om vad det innebär att vara det. Ingen diktare kan undvika vissa testing moments som avgör om hans verk existerar, om det innebär något mer än summan av alla delarna och om det kommer att fortsätta att existera efter hans död, hävdar Lipking. I enlighet med detta ligger Lipkings fokus på poetens genombrott, den summering i högre ålder som han kallar harmonium och den passage där verket förs över till nästa generation.165 _{När det gäller harmonium hävdar Lipking att äldre}

diktares syn på sina verk påverkas av en helhetens logik.166 _{Många äldre}

poeter har velat skriva eller sammanställa en bok som kompenserar för allt som dittills varit otillräckligt eller ofullgånget i deras verk: ”Last works, like last words, have a special aura of authenticity.”167 _{Summeringen kan ta sig}

olika uttryck. I dag har ”samlade dikter” övertagit eposets roll som summe- ring av poetens verk och symbol för världens enhet. Som en medvetet till- kommen motbild tar Lipking upp T. S. Eliots Four Quartets, där författaren samlar upp alla missade tillfällen när livet till största delen är förbi. Lipking refererar också ett citat ur Eliots essä On poetry and poets, där denne skriver att den värsta frestelsen för en äldre poet är att bli ”dignified, of becoming public figures with only a public existence – coat-racks hung with decora- tions and distinctions, doing, saying, and even thinking and feeling only what they believe the public expects of them”.168

Lipking lägger stor vikt vid Vergilius som mönster för en diktarkarriär, kanske särskilt i fråga om harmonium. Som ung besjöng Vergilius ett pasto- ralt landskap, i medelåldern visade han – utan att förlora sin tidigare inspira- tion – hur mycket han visste om världen och som gammal samlade han all sin kraft för ett mäktigt avslut, som summerar hela hans civilisations kollek- tiva visdom: ”Three years for the Eclogues, seven for the Georgics, eleven – or infinity – for the Aeneid. That is a poet’s curriculum vitae”.169 _{Den form}

av harmonium som Vergilius etablerade väcker dock en rad frågor som sena- re författare brottats med, enligt Lipking: Kan en poet åstadkomma detta genom mångfald och överflöd istället för genom fulländning och offer? Mås- te diktarens karriär bilda en perfekt cirkel, en trogen avrundning av förplik- telser, eller kan den vara öppen för det oväntade och nya?170 _Åtminstone

sedan slutet av 1700-talet har Vergilius diktarkarriär snarare fostrat idéer om en antikarriär än lett till efterföljd. Varje ny diktargeneration har, hävdar

165

Ibid., s. xi. 166

Ibid., s. 65 Lipking refererar bl.a. till Goethe som beskrev sina texter som ”nur Bruch- stücke einer grossen Konfession”.

167 Ibid., s. 67. 168 Ibid., s. 68ff. 169 Ibid., s. 78. 170 Ibid., s. 92f.

Lipking, försökt hitta ett eget sätt att komma bort från det mönster som Ver- gilius formade.171

Den mest radikala utmaningen stod Goethe för. I dennes författarskap ser Lipking bilden av en ändlös aktivitet även under ålderdomen, ett mod att möta förändring och en ständig strävan uppåt, som i visionen för mänsklig- heten i slutet av Faust II. För Goethe handlade diktarens – och mänsklig- hetens – öde inte om ordnat framsteg, ett mönster ingraverat i livet, utan om en triumfatorisk intuitiv förening av växande och åldrande. Fausts bestäm- ning beror inte som Aeneas på att man når ett mål utan på att man ständigt är öppen för ett tillstånd av blivande. På samma sätt skiljer sig Goethes karriär från Vergilius genom en oavbruten blandning av genrer och livsstadier; han skriver vad han vill, när han vill och utan respekt för gamla genrekrav.172

Faust slutar i en ny början, epilogen i himlen reflekterar prologen i himlen. Faust dör i en vision av aktivitet, som Lipking ser som ett uttryck för hans livsvisdom.173

Lipking diskuterar inte om det finns ett samband mellan den strävan efter helhet, som det vergilianska diktarkarriärmönstret uppvisar, och den starka betoning på proportion och helhetens harmoni genom balans mellan mot- satser som varit vanliga i klassiska och klassiserande uppfattningar om det sanna, det rätta och det sköna. Dessa uppfattningar präglade redan under antiken utformningar av tempel lika väl som framställningar av människo- kroppen och filosofers strävan efter en geometri och en logik i samklang med kosmiska grundprinciper. Valet av termen harmonium signalerar annars att det mönster för diktarkarriären, som Lipking härleder tillbaka till Ver- gilius, kan ses som en del av denna bredare ansats i filosofi, religion, konst och vetenskap – liksom att det särskilt var under livets sista stadier som dik- taren förväntades förena sina verk till en sammanhängande och välpropor- tionerad helhet. På motsvarande sätt kan Goethes brott mot delar av dessa förväntningar ses som uttryck både för en ny, socialt och ekonomiskt be- tingad individualitet och en ny uppfattning om det konstnärliga skapandet där det oproportionerliga, organiskt växande och kanske överväldigande i naturens storhet får ett eget värde.

Genrer

Åldrande och ålderdom är givetvis inte motiv som begränsats till vissa litte- rära genrer. Ändå har de särskilt knutits till vissa genrer, inte minst utifrån förväntningar på att hög ålder främjar visdom eller inre utveckling eller på grund av vissa genrebundna typgestalter i hög ålder. Genrer som är förknip- pade med olika former av visdom, t.ex. ordspråk och dialoger, behandlas i

171 Ibid., s. 131. 172 Ibid., s. 95ff. 173 Ibid., s. 108f

avsnitt 3.1. En del av de genrer som rymmer typgestalter i hög ålder har redan skymtat förbi, t.ex. den antika komedin.

Här presenteras översiktligt några genrer som förknippats med inre ut- veckling, hos författaren själv eller hos huvudpersonen i ett litterärt verk. Några av dessa genrer har en historisk koppling till Goethe. Det stämmer väl med Lipkings beskrivning av diktarkarriärens förändring. Den äldre diktar- karriär, som Lipking knyter till Vergilius, innebar ett sätt att fördela produk- tionen på traditionella genrer under olika livsfaser. Den nyare diktarkarriä- ren, som företräddes av Goethe, kom däremot att förknippas med särskilda genrer för gestaltningar av den enskilda individens förhållande till sitt liv under dess olika delar.

En sådan genre, eller rättare sagt undergenre, är ålderdomslyrik. Termen definieras knappast någonstans, men med den underförstås inte sällan en form av avklarnad, koncentrerad diktning om ”de stora frågorna”, gärna i mindre format och skriven av en person i långt framskriden ålder. Också här har Goethe en nyckelroll. Åtminstone tyska forskare har pekat ut en del av Goethes sena verk som början på ålderdomslyriken som en centrallyrisk (sub)genre. Den inflytelserike Goetheforskaren Erich Trunz har pekat på en förkärlek för kortdikten, med en enstaka symbol eller antydan till stämning, som ett av Goethes särdrag under ålderdomen.174 _{Goethe odlade kortdikten i}

sin ungdom, men återkom till den först i slutet av 50-årsåldern. Genom kort- dikten blev det möjligt att fokusera ett enda motiv eller en enda symbol, och därmed låta det enskilda företräda det allmängiltiga. Samtidigt öppnade den ett spelrum för ett mer personligt tilltal.175 _{Även om kortdikten hade rötter i}

antiken, i äldre indisk, kinesisk och persisk diktning och hos de medeltida tyska minnesångarna, hävdar Trunz att den åldrade Goethe var först i sin samtid med att lyfta fram kortdikten som genre och ge den litterär tyngd.176

En annan genre som gärna förknippas med åldrande författare är självbio- grafin. Denna beskrivs i Nationalencyklopedin som en ”litterär genre där författaren skildrar sitt eget liv och sin egen utveckling”. Också här har Goethes sätt att själv framställa sitt livslopp fått stor betydelse. Flera forska- re uppmärksammade under 1800- och 1900-talen Goethes självbiografiska verk Dichtung und Wahrheit, skrivet i 60- och 70-årsåldern, som en höjd- punkt i traditionen av framställningar av stora mäns livslopp, som formats redan under antiken. I jämförelse med t.ex. Augustinus och Rousseau har Goethe i sin självbiografi ansetts vara mindre intresserad av att lyfta fram sig själv som moraliskt föredöme eller som utmanare av etablerade dygde- mönster. Den tyske historikern och filosofen Wilhelm Dilthey betonade redan i slutet av 1800-talet Goethes nyskapande sätt att gestalta den mänsk-

174

Erich Trunz, Ein Tag aus Goethes Leben. Acht Studien zu Leben und Werk, München (1990) 1999 (pocketutg.), s. 138.

175

Ibid., s. 135. 176

liga erfarenheten i självbiografin. Även under senare decennier har bl.a. amerikanska forskare sett Goethes självbiografi som urbilden av väster- ländsk individualism. En så kraftig identifiering av en hel genre med en en- skild vit, manlig och välbeställd författare har givetvis också mött kritik. Även t.ex. feministiskt inriktade forskare har dock konstaterat att Goethes uttalade ambition att teckna både bilden av sitt eget liv och av sin samtid i inledningen till Dichtung und Wahrheit innebar en betydande förnyelse av genren.177

En renodlat fiktiv framställning av en människas utveckling är bildnings- romanen, som också i hög grad förknippas med Goethe. Nationalencyklo- pedin anger att denna utveckling ska avse en ”harmonisk helhet”. Begreppet användes redan i början av 1800-talet, men etablerades och vann spridning genom Dilthey, som först använde det år 1870 i en analys av Goethes Wilhelm Meisters Lehrjahre. Det nya med Goethes roman var att hjälten inte skildras som en färdig figur med fasta egenskaper. Istället genomgår han en mognadsprocess, från barndom till vuxen ålder, för att uppnå en harmonisk balans mellan individuellt självförverkligande och anpassning till sociala normer. Wilhelm Meisters Lehrjahre har – varken när det gäller innehåll eller tillkomst – någon anknytning till ålderdom. I likhet med självbiografin gör bildningsromanen ofta halt vid ungdomen eller den tidiga medelåldern, och det mindre uttalat personliga perspektivet gör inte att den särskilt för- knippas med skribenter i hög ålder. Litteraturforskare har dock under senare tid uppmärksammat nya (sub)genrer, inte minst inom kvinnolitteraturen, som följer fiktiva gestalters utveckling eller bildning fram till livets slutskede. Att dessa forskare valt att mynta begrepp som Vollendungsroman och Reifungs- roman säger mycket om anknytningen bakåt till traditionen från Goethe.

För termen Vollendungsroman svarar den amerikanske litteraturvetaren Constance Rooke. Hon använder den som beteckning på berättelser i roman- form som skildrar summering och avslut sent i livet och som kan studeras i anslutning till bildningsromanen.178 _{Medan bildningsromanen beskriver hur}

egot konstrueras kan en Vollendungsroman, enligt Rooke, sägas beskriva hur egot dekonstrueras i syfte att den enskilda människan villigt ska ge upp social makt och finna andlig mening. En tilltagande distans till omvärlden är ett karakteristiskt tema i en Vollendungsroman, som därigenom låter sin protagonist – och läsare – upptäcka en ny insikt.179 _{Barn och bilder som asso-}

cierar till födelse är särskilt viktiga i bildspråket, ”recalling the old rhyme of

177

Laura Marcus, Auto/biographical discourses. Criticism, theory, practice, Manchester & New York (1994) 1999 (pocketutg.), s. 136ff.

178

Constance Rooke, ”Old Age in Contemporary Fiction: A New Paradigm of Hope”, i

Handbook of the Humanities and Aging, eds. Thomas R. Cole, David D. Van Tassel & Robert

Kastenbaum, New York 1992, s. 245, 249ff & 256f. Några av de romaner som nämns är kända också i Sverige, t.ex. Saul Bellows Mr Sammler's Planet, K. Ishiguros The remains of

the day, Patrick Whites The Eye of the Storm & Riders in the Chariot.

179

womb and tomb”, enligt Rooke. Teorin exemplifieras med hänvisningar till sammanlagt cirka 40 böcker av engelskspråkiga författare – såväl män som kvinnor – från slutet av 1950-talet till slutet av 1980-talet.180

En annan amerikansk litteraturvetare, Barbara Frey Waxman, har varit inne på liknande tankar, men kommit till delvis motsatta resultat. Utifrån ett feministiskt perspektiv har hon studerat flera litterära verk från 1900-talets senare hälft av företrädesvis äldre kvinnor, bl.a. Doris Lessing. Resultatet, menar Waxman, visar att det uppkommit en ny genre som jävar gamla stereotyper om äldre kvinnor som passiva och svaga. I de studerade texterna förekommer tvärtom kvinnor som med stigande ålder upplever alltmer av äventyr, inre växande, integration och självbekräftelse. Såväl resor som nya sexuella erfarenheter hör till bilden. Trots vissa likheter med Rookes teori pekar Waxman på något diametralt motsatt: en ökad aktivitet i nya former under ålderdomen istället för en stegvis avtrappning av sociala engagemang som väg till djupare insikter. Det är denna romanform som Waxman kallar Reifungsroman, i tydlig efterföljd till bildningsromanen, men också i kontrast mot denna genres snäva genus- och åldersperspektiv.181

2.3.3 Viktiga inslag i framställningar av åldrande och äldre