Åldrande och visdom i litteraturen – tidigare forskning

Internationell forskning och diskussion

Under de senaste decennierna har sociologer, historiker och kulturvetare i flera länder uppmärksammat kulturella aspekter på åldrandet. Intresset har till stor del kommit att gälla attityder till och stereotypa framställningar av åldrande, ålderdom och äldre människor. Åldrandet har betraktats som en social och kulturell konstruktion. Åldersrelaterad diskriminering har även givits en egen beteckning: ålderism, i analogi med rasism och sexism.49 _I

dessa studier används skönlitterära texter ofta som illustrationer till olika attityder till åldrandet, inte minst negativa föreställningar.

Föreställningar om åldrande och visdom uppmärksammas ofta i dessa studier, men systematiska studier av hur de båda företeelserna förhållit sig till varandra i skönlitteratur eller kulturhistoria är ovanliga. Ett par breda, kritiska översikter har dock blivit vanliga som referenser. Det gäller Simone de Beauvoirs Ålderdomen, från början av 1970-talet, och Georges Minois historieskrivning av ålderdomen från antiken till renässansen, som gavs ut under slutet av 1980-talet. Beauvoir framhåller det marknadsekonomiska

48

En Googlesökning på enbart svenska internetsidor den 5 februari 2009 gav omkring 233 000 träffar på visdom och omkring 83 800 träffar på vishet.

49

För en översikt över den internationella diskussionen om ålderism, se Lars Andersson,

Ålderism, 2008, s. 7ff. Ett annat begrepp i detta sammanhang är ”gerontofobi”, dvs. åldrings-

skräck, som lanserats av David Hackett Fischer. Se dennes Growing Old in America. The

Bland-Lee Lectures delivered at Clark University, expanded edition, Oxford, London & New

samhällets betydelse för att de äldre blivit liktydiga med de icke-aktiva, som inte utgör någon ekonomisk maktfaktor och som därför inte har några möj- ligheter att hävda sina rättigheter.50 _{De äldres påstådda visdom är bara ett led}

i detta.51 Minois instämmer i flera av Beauvoirs slutsatser, men betonar särskilt den ambivalenta syn på åldrandet som förekommit i många kulturer och samhällen.52

Försöken att fånga en eller ett fåtal huvudlinjer i synen på åldrande och äldre människor har dock kritiserats. Dels har källmaterialet bedömts vara för skralt och ensidigt för att duga som underlag för långtgående slutsatser, dels har strävan efter att hitta en ”stor berättelse” om åldrande och äldre människor angripits som orimlig.53 _{I allmänhet är de generella anspråken}

också lägre inom den kulturgerontologiska forskning om åldrandet som vuxit fram under senare decennier. I huvudsak har denna forskning utgått från sociologiska perspektiv. Diskursanalytiska ansatser att utvidga Foucaults studier av vansinnets disciplinering till åldrandet har dock inte saknats.54

I gränslandet mot litteraturvetenskapen manövrerar de gerontologer som intresserar sig för hur människor under åldrandet reflekterar över sitt livs- lopp och stegvis utformar en egen livshistoria. (Gerontologi är den vetenskap som sysselsätter sig med åldrandets ickemedicinska innebörder, till skillnad från geriatrik som är det medicinska studiet av människans åldrande.) I dessa studier samsas ibland fiktiva och reella exempel på narrativa strategier i livs- historierna, t.ex. i ljuset av psykodynamisk analys.55 _{Det förekommer också}

att skönlitterära framställningar studeras i dessa sammanhang.56 _Annan

forskning ger prov på tvärvetenskapliga ansatser, där konstnärliga gestalt- ningar av åldrandet och upplevelsen av att åldras diskuteras i egen rätt och med professionell kännedom om genrer, motiv, retoriska grepp m.m. Det gäller inte minst de analyser som är inriktade på förekomsten av en särskild

50

Simone de Beauvoir, Ålderdomen, övers. Eva Alexandersson, 1976, s. 9. 51

Ibid., s. 10. 52

Georges Minois, History of the Old Age. From Antiquity to the Renaissance, Cambridge 1989, s. 303.

53

Se t.ex. David G. Troyansky, ”Balancing social and cultural approaches to the history of old age and ageing in Europe. A review and an example från post-Revolutionary France”, i Old

Age from Antiquity to Post-Modernity, eds. Paul Johnson & Pat Thane, London & New York

1998, s. 96ff ; samme författares ”The Elderly ” i Encyclopedia of European Social History

From 1350 to 2000, ed. in chief Peter N. Stearns, vol. 4. Detroit, New York, San Francisco,

London, Boston & Woodbridge 2001, s. 219ff; Power and Poverty. Old Age in the Pre-

Industrial Past, eds. Susannah R. Ottaway, L. A. Botelho & Katharine Kittredge, Westport &

London 2002, s. 7. För en populärt hållen översikt, med många illustrationer, se The Long

History of Old Age, ed. Pat Thane, London 2005.

54

För ett renodlat och relativt okritiskt exempel, se Stephen Katz, Disciplining Old Age: The

Formation of Gerontological Knowledge, Charlottesville & London 1996, s. 26, 40ff & 49ff.

55

För en översikt och ett konkret exempel på detta, se Bo Hagberg, ”Minnet av ett levt liv. Livsloppsreflektionens betydelse för äldres välbefinnande”, i Socialgerontologi, 2002, s. 64ff. 56

Se t.ex. Ellen S. Jaffe & Ellen Bouchard Ryan, ”The Stone Angel speaks. Older Women’s Voices in Prose and Poetry”, Journal of Aging, Humanities, and the Arts, vol. 2, issue 1, January 2008, s. 62–80.

ålderdomsstil i konst, musik och litteratur (se vidare avsnitt 2.4).57 _Allmänt

sett är forskningsfältet dock fortfarande till stor del oplöjd mark, inte minst om man jämför med de senaste decenniernas rika kulturvetenskapliga forsk- ning om t.ex. genus, etnicitet och sexualitet.

Svårigheterna att studera åldrande och hög ålder som motiv i skön- litteratur noteras av den amerikanska litteraturvetare Anne M. Wyatt-Brown, som överblickat av den engelskspråkiga forskningen inom området fram till början av 1990-talet. Wyatt-Brown urskiljer fem kategorier: (1) analyser av litterära attityder till äldre, (2) humanistiska sätt att närma sig litteratur och åldrande, (3) psykoanalytiska studier av litterära verk och deras författare, (4) tillämpningar av gerontologiska teorier om självbiografi, life review och livsövergångar samt (5) psykoanalytiskt inriktade studier av den kreativa processen. Enligt Wyatt-Brown har studier i de första tre kategorierna givit varierande resultat. En orsak är att förmenta negativa attityder inte har gått att belägga. En annan är att psykoanalytiska teorier ibland lättsinnigt pressats på de litterära verken för att t.ex. bekräfta föreställningar om ålderdomen som en tid av självförverkligande. Den fjärde kategorin har avsatt flera av de mest intressanta resultaten hittills, menar Wyatt-Brown. Det gäller t.ex. upp- täckten av de långa perspektivens betydelse för att fånga hur författare om- formar sitt skrivande under intryck av upplevelser av död och åldrande redan innan ålderdomen, inte minst i medelåldern.58

Wyatt-Brown nämner i sin kategorisering inte studier av ålderdom som semiotiskt system med betydelse för hur skönlitterära texter skapas, läses och eventuellt påverkar detta system, oavsett om de säger något om ett sam- hälles eller en kulturs attityder. Sådana studier är förvisso ovanliga, men det finns några intressanta exempel. Det gäller bl.a. Thomas M. Falkners studie av åldrande och hög ålder som motiv i antik grekisk litteratur (se ovan).

Svensk forskning

I Sverige har de idéhistoriska sammanhang och skönlitterära framställningar som behandlas i denna studie studerats sparsamt i förhållande till åldrande och visdom. De kulturgerontologiska studier som genomförts i Sverige har överhuvudtaget mera utgått från sociologiska eller etnologiska perspektiv.59

57

Förutom de studier om ålderdomsverk eller “sen stil” som uppmärksammas i avsnitt 2.4 kan ett par essäböcker av den tyska författaren Wenda Focke nämnas. Hon har i ett par böcker behandlat sena verk av ett antal tyskspråkiga författare utifrån ett perspektiv som integrerar närläsningar med psykologiska analyser av åldrandets betydelse för de olika författarna och deras verk. Se Mut – Schreiben heist Leben. Über das Alterswerk deutschsprachiger Schrift-

steller, Düsseldorf & Bonn 1997, samt Die zerbrechliche Welt der menschlichen Angelegen- heiten. Essays, Konstanz 2005.

58

Annie M. Wyatt-Brown, ”Literary Gerontology Comes of Age”, i Handbook of the humani-

ties and aging, eds. Thomas R. Cole, David D. Van Tassel & Robert Kastenbaum, New York

1992, s. 332ff. 59

Se t.ex. Pigga pensionärer och populärkultur, red. Owe Ronström, 1999; Håkan Jönson,

Det moderna åldrandet. Pensionärsorganisationernas bilder av äldre 1941–1995 (diss.

Etnologen Charlotte Mannerfelt uppmärksammade i slutet av 1990-talet moraliserande uppfattningar i svenska böcker om pensionärslivet under 1900-talets senare hälft, men utan att notera att de råd som ges där i hög grad påminner om råd som givits i västerländsk litteratur sedan antiken.60 _Tidigare

har historikern Conny Blom studerat hur äldre människor framställs i svenska barnböcker under 1800- och 1900-talen, men utan någon litteratur- historisk förankring.61

Den enda svenska doktorsavhandling som särskilt behandlar åldrande och visdom, etnologen Marika Marusarz Vishet i ett åldrandeperspektiv; en fenomenologisk-hermeneutisk studie, ger också prov på dessa relativt snäva perspektiv. Marusarz lägger stor vikt vid vissa sagor och myter, och i skön- litteraturen uppmärksammar hon särskilt bestsellern Tao enligt Nalle Puh. Ett av Marusarz syften är att beskriva visdom i västerländsk filosofi, men detta behandlas summariskt och med en populärvetenskaplig handbok som främsta källa. Sammanlagt ägnar hon lika stort utrymme åt de filosofiska infallsvinklarna som åt frimurarnas användning av visdomsbegreppet.62

Marusarz åberopar äldreforskaren Lars Tornstams forskning om s.k. gero- transcendens som en form av visdom under åldrandet. Denna forskning är i första hand socialpsykologisk och behandlar inte kulturhistoriska perspektiv på åldrande och visdom.

Idéhistorikern Janicke Andersson har i en doktorsavhandling studerat handböcker om åldrande och livsförlängning utgivna på svenska 1700–1930. Anderssons metodik och resultat har flera beröringspunkter med denna stu- die, men det finns också viktiga skillnader. Hennes angreppssätt är uttalat diskursanalytiskt, och hon följer Foucault tätare i spåren när det gäller själv- tekniker, eller ”styrningsmentaliteter på individnivå”, än vad jag gör.63 _Hon

genomför också retoriska läsningar av handböckerna i bl.a. Norman Fair- cloughs efterföljd, men utan dennes uppmärksamhet på vilka som faktiskt tagit del av texterna och hur dessa interagerat med dem. Andersson ger ut- rymme åt flera viktiga myter och idétraditioner om åldrande, ålderdom och äldre människor, men uppmärksammar knappast alls svensk eller utländsk skönlitteratur från den undersökta perioden. Överhuvudtaget närmar Anders- son sig de moralfilosofiska aspekterna på åldrandet utifrån en analys som är inriktad på hälsa och kroppsuppfattning under åldrandet.64

60

Charlotte Mannerfelt, Det rätta pensionärslivet. Ideal, moral och civilisation [Rapport nr. 1999:3 från forskningsprogrammet Åldrandets kultur, Stockholms stad], 1999.

61

Conny Blom, Bilden av de äldre [Arbetsrapport 26 från projektet Äldre samhället – förr, nu och i framtiden], 1987.

62

Marika Marusarz, Vishet i ett åldrandeperspektiv: en fenomenologisk-hermeneutisk studie (diss. Luleå), 2000, s. 10–47 & s. 48f.

63

Andersson, 2006, s. 40ff. En gemensam nämnare mellan hennes avhandling och min studie är att åldrandet som konst lyfts fram redan i titeln (Konsten att leva länge respektive Konsten

att avstå). Även Merete Mazzarella har använt detta grepp, när hon givit en bok undertiteln Om konsten att bli gammal.

64

Svenska litteraturvetare har ägnat relativt lite intresse åt sambanden mel- lan åldrande och diktning. Detta trots att ”ålderdomsdiktning” är en term som förekommer i handböcker och översiktsverk, och trots att sambanden mellan t.ex. uppväxt och diktande har studerats flitigt. Sena verk i enstaka författarskap har analyserats, men utan att de relaterats till exempelvis idé- historiska mönster, sociala förhållanden eller genusaspekter på diktning un- der åldrandet.65 _{Bredare grepp har prövats av svenska litteraturforskare i mer}

essäistiska texter, där föreställningar om åldrandet diskuteras och fördjupas i förhållande till såväl kulturhistoria som egna erfarenheter.66

När det gäller de olika författarskap som behandlas i denna studie finns det åtskilliga vetenskapliga studier och annan sekundärlitteratur av betydel- se. Det materialet kommenteras i anslutning till respektive författarskap.

1.3 Läsanvisning