Attityder och stereotyper

Synen på åldrande och äldre människor har inom forskningen till stor del kretsat kring begreppen ”attityd” och ”stereotyp”. Attitydbegreppet kan delas upp i komponenterna kunskap, känsla och handlingsberedskap, medan en stereotyp kan definieras som en benägenhet att enbart med utgångspunkt från en språklig etikett, som t.ex. åldring, invandrare eller kriminell, beskriva kategorin i fråga.10 _{I flera länder har ”äldrebilden” i massmedier, reklam,}

politik etc. studerats. Flera av dessa undersökningar har visat att äldre per- soner sällan förekommer i dessa sammanhang, och att de framställs antingen som ”offer” eller som förmögna att göra olika saker ”trots sin ålder” i den mån de har uppmärksammats.11

Termen ageism har myntats i den engelskspråkiga världen som en tolk- ningsram för analyser av detta slag. På svenska brukar termen översättas med ”ålderism”. Gerontologen Lars Andersson har föreslagit denna defini- tion på svenska: ”fördomar eller stereotypa föreställningar som utgår från en människas ålder och som kan leda till diskriminering”.12 _{Beteckningen ål-}

derism lanserades i slutet av 1960-talet av den amerikanske psykiatern och gerontologen Robert Butler. Butler skrev om en systematisk stereotypisering och diskriminering av människor därför att de är gamla, precis som rasism och sexism åstadkommer detta med hudfärg och kön. Drygt ett decennium senare återkom han med en beskrivning som vidgade perspektivet något. Nu pekade han på att ålderism också kan ske genom diskriminerande och in- stitutionaliserad praktik, inte bara genom fördomsfulla attityder. Ålderism är dock ett omdebatterat begrepp. Ska det enbart avse diskriminering av äldre eller gäller det samtliga åldrar? Och ska ålderism enbart avse en negativ diskriminering, eller ska det avse både negativ och positiv diskriminering? Ska ålderism avse kronologisk eller uppfattad ålder? Även orsakerna till ålderism är omdiskuterade. Psykodynamiska teorier varvas med sociologiska och historiska teorier.13

En annan term som lanserats i detta sammanhang är ”gerontofobi”, dvs. åldrings- eller åldrandeskräck, som övergripande beteckning på negativa attityder till åldrande, ålderdom och äldre människor. Till skillnad från ål- derism har gerontofobi en tydlig koppling till vissa tidsligt och rumsligt för- ankrade attityder. Termen lanserades i slutet av 1970-talet av den ameri- kanske historikern David Hackett Fischer i en studie av åldrandets historia i

9

För en översikt och ett konkret exempel på detta, se Hagberg, s. 64ff. 10

Se t.ex. Tornstam, 1998, s. 97ff. 11

Äldrepolitik för framtiden, s. 280ff & Andersson, 2008, s. 46ff & 87ff. 12

Andersson, 2008, s. 12. 13

USA. Fischer hävdade att en tidig gerontokratisk period, med stor auktoritet för äldre människor, från slutet av 1700-talet avlösts av en gerontofobisk, som formats kring en omfattande ungdomskult. Fischer hämtar stöd från flera håll för sin tes och åberopar bl.a. framställningar av äldre människor hos Hemingway, Steinbeck, Frost och Eliot. Någon närmare definition av gerontofobi ger Fischer inte. Men han beskriver företeelsen som en ytterst destruktiv attityd, som börjar med en avsky av åldrandet hos andra och slutar med en avsky för sig själv under ålderdomen. Resultatet blir, hävdar Fischer, en orgie av självömkan och självförakt hos äldre människor.14

Andra forskare har även uppmärksammat positiva bilder av äldre män- niskor som kan vara mer eller mindre stereotypa. Tornstam talar om en ”hopplabild” av det obekymrade åldrandet som kontrast till den dominerande ”eländesbilden”. Dessa olika bilder är i hög grad knutna till äldre människors situation i dagens samhälle. I bl.a. Storbritannien har den positivt laddade ”pensionärskultur” som vuxit fram i Västvärlden under senare decennier studerats.15 _{Den engelske historikern Peter Laslett pläderade under 1980-talet}

i en ofta refererad bok för en ”tredje ålder”, efter uppväxtåren och tiden i arbetslivet, som öppning mot nya möjligheter och ny frihet för den en- skilde.16 _{Även om denna pensionärskultur kan te sig lockande och resursrik}

bygger den, enligt andra forskare, på en förträngning av kroppens åldrande och de behov av stöd och hjälp som blir aktuella för de flesta förr eller sena- re. Resultatet blir lätt en uppdelning mellan den tredje ålderns utåtriktade liv och en fjärde ålders beroende av andra.17

Negativa och positiva attityder till äldre människor behöver inte utesluta varandra. Tornstam visade genom några studier under 1980-talet att en gene- rellt positiv värdering av äldre människor kan förekomma samtidigt som det finns en utbredd motvilja mot t.ex. att personer över 65 år skulle vara poli- tiska beslutsfattare. Studier har också visat att negativa uppfattningar om åldrande och äldre människor förekommer hos personer som själva är gam- la.18 _{Detta har förklarats med att uppfattningarna uttrycker ”implicita” eller}

”omedvetna” och ”självpåtagna” attityder som människor införlivar med sina egna självbilder. Den amerikanska psykologen Becca Levy har pekat på

14

Hackett Fischer, s. 124ff. 15

Se t.ex. Mike Featherstone & Mike Hepworth, ”Images of Positive Aging”, i Images of

Aging. Cultural representations of later life. eds. Mike Featherstone & Andrew Wernick,

London & New York 1995 & Andrew Blaikie, Ageing and Popular Culture, Cambridge 1999 (pocketutg.). För motsvarande svenska studier se Pigga pensionärer och populärkultur. 16

Peter A. Laslett, Fresh Map of Life. The Emergence of the Third Age. 2 edition, Basing- stoke & London 1996, s. 1ff.

17

Featherstone & Hepworth, s. 46 & Blaikie, s. 185f. 18

Tornstam, 1998, s. 102ff. Jfr Lars Tornstam, ”The Complexity of Ageism. A Proposed Typology”, International Journal of Ageing and Later Life, 2006 1(1), s. 43–68 & samme författares ”Stereotypes of Old People Persist. A Swedish ’Facts on Aging Quiz’ in a 23-year Comparative Perspective”, International Journal of Ageing and Later Life, 2007 2(1), s. 33– 59. Jfr även Holmberg, Sören, Nilsson, Åsa & Weibull, Lennart, ”Äldre i samhället”, i Äldre-

att negativa åldersstereotyper inte odlas och uppvisas av någon särskild grupp i samhället, till skillnad från negativa attityder gentemot t.ex. etniska och religiösa grupper. Att även äldre människor hyser sådana föreställningar kan, menar Levy, bero på att dessa under mer än ett halvsekel tagit till sig negativa attityder till åldrandet och äldre människor innan de själva ingår i gruppen. När dessa attityder är etablerade, försvagas de i regel inte av att den som bär på dem möter argument eller exempel på att de är felaktiga.19

Mot den bakgrunden har vissa forskare och debattörer ifrågasatt om inte alla ensidiga framställningar av åldrande och äldre människor är repressiva, även de som förefaller positiva. Med ett sådant angreppssätt framstår själva idén om en enhetlig bild av ”de äldre” som ett grundläggande problem. Lars Andersson konstaterar att blotta förekomsten av stereotyper och domi- nerande attityder till åldrandet – medvetna eller omedvetna, positiva eller negativa – är tecken på att äldre människor uppfattas som avvikande från normen i samhället. En tydlig bild av t.ex. medelåldern existerar inte.20