Tolknings och metodfrågor

I flera av de studier som refererats tidigare i detta kapitel förekommer hän- visningar till hur åldrande, ålderdom och äldre människor framställs i ord- och bildkonst. Genomarbetade analyser av detta är dock ovanliga. Littera- turen och bildkonsten blir lätt ett förråd med illustrationer av historiska, sociologiska eller psykologiska förhållanden och inte en källa till närmare förståelse av hur dessa förhållanden samspelar med tillkomsten och tillägnel- sen av konstnärliga artefakter.

Det finns flera konkreta svårigheter och fällor för den som vill använda artefakter som underlag för analyser av attityder och generella beteenden i historien (eller samtiden). Sociala och kulturella förhållanden kan lätt för- enklas om man lägger alltför stor vikt vid enskilda skönlitterära texter och bildkonstverk som källor. Men det finns också risker för att konstverken reduceras till allmänna utsagor om kultur och samhälle om de enbart stude- ras som uttryck för kontextuella förhållanden. Att en text eller ett bildkonst- verk snarare kan problematisera eller fördjupa en frågeställning blir då

s. 214f. Det skulle alltså handla om en funktion som ligger nära den som Bakhtin pekat på i sin välkända analys av Rabelais och skrattets historia.

151

mindre viktigt än att någon del av det kan användas för att bekräfta en tes eller teori, som formats redan innan läsaren eller betraktaren ger sig i kast med artefakten. Tolkning av artefakter kräver också uppmärksamhet på motiv- och genreförväntningar samt eventuella normbrott eller innovationer i förhållande till dessa förväntningar. Till det kommer förväntningar på hur författare och bildkonstnärer formar sina konstnärskap och vad som lämpar sig under olika delar av konstnärskapet. Det är också möjligt att en del löje, hån eller angrepp på äldre människor i litteratur och konst snarare bör tolkas som attacker på idealbilder av t.ex. visdom under åldrandet än som attacker på verkliga äldre personer, som i regel inte dominerat bland de rikaste eller mäktigaste i västvärlden.

Samtidigt måste det understrykas att grundlig litteraturvetenskaplig meto- dik inte nödvändigtvis borgar för att texter om åldrande, ålderdom och äldre människor eller av åldrande författare blir tillräckligt väl belysta. Om inte olika föreställningar om åldrande, ålderdom och äldre människor problema- tiseras kan forskaren hamna i naiva eller sentimentala antaganden som byg- ger på stereotyper och oreflekterade attityder, vare sig dessa är positiva eller negativa. (Exempel på detta finns bl.a. i kapitel 6.)

Redan det äldsta skriftliga exemplet på att en äldre person talar om sig själv visar på en del av dessa tolkningsproblem. Texten är skriven av den egyptiske ämbetsmannen Ptah Hotep, som levde omkring 2 450 år f. Kr., och innehåller flera formuleringar om fysiskt förfall. En tydligt uttalad tanke är att åldrandet är negativt på alla sätt. Minois påpekar dock att Ptah Hotep, efter att ha beklagat sig, fortsätter med att önska läsaren ett lika långt liv som han själv fått; ett långt liv är bara något som gudarna förunnar de rätt- färdiga.152 _{På motsvarande sätt har stereotypa framställningar av åldrandet}

varit stående teman, topoi, under perioder. Romerska komediförfattare kunde t.ex. excellera i att skriva dräpande repliker om åldrandets fysiska förfall också när de själva var relativt gamla.153 _{Vanliga syften med fiktionstexter}

har överhuvudtaget varit att roa publiken eller ge prov på författarens skick- lighet. De har därför uttryckt vissa farhågor eller föreställningar om ålder- domen som fanns i samhället eller vissa uppfattningar om hur äldre männi- skor förväntades bete sig, utan att alltid närmare gå in på dessa. Ofta har de skrivits för en välutbildad medelklass och överklass och innehåller mycket lite information om ålderdom bland fattiga och – i äldre samhällen – slavar. I den mån de behandlar kvinnors ålderdom så sker det i regel ur ett manligt perspektiv.154 _{Grälla beskrivningar av åldrandets elände respektive beskriv-}

ningar av åldrandets ädla upphöjdhet kan också tidvis ha styrts av retoriska krav på tydlighet i framställningen.155

152 Minois, s. 141ff. 153 Cokayne, s. 55. 154

När det gäller antika texter påpekas detta av Cokayne, s. 4. 155

Ett annat, nästan övertydligt exempel på litteraturens mångtydighet är ett avsnitt ur Shakespeares drama As You Like It, som ofta återkommer i beskrivningar av attityder till åldrande och äldre personer i historien.156 _Det

är de rader där rollfiguren Jaques i andra aktens sjunde scen liknar männi- skan vid en skådespelare som uppför olika roller på en scen. Jaques utgår från indelningen av livsloppet i sju stadier, känd sedan Solon, och avrundar med en föga smickrande bild av de två sista faserna:

The sixth age shifts

Into the lean and slippered pantaloon With spectacles on nose and pouch on side His yothful hose, well sav’d, a world too wide For his shrunk shank; and his big manly voice, Turning again toward childish treble, pipes And whistles in his sound. Last scene of all, That ends this strange eventful history, Is second childishness and mere oblivion;

Sans teeth, sans eyes, sans taste, sans everything.157

Dessa rader framförs dock av en person som i andra delar av pjäsen beskrivs som en ung men ganska livstrött man, som inte anser sig ha anledning att vara mer entusiastisk över ålderdomen än över livet i övrigt. Som Pat Thane konstaterar uttrycker hela scenen livets och åldrandets komplexitet snarare än stereotyper om människor i olika åldrar. En annan rollfigur träder för övrigt in direkt efter att Jaques avslutat sin replik. Det gäller Adam, som är i 80-årsåldern och tidigare i pjäsen talat om sig själv på följande sätt:

Though I look old, yet I am strong and lusty For in my youth I never did apply

Hot and rebellious liquors in my blood. Nor did with unbashful forehead woo The means of weakness and debility; Therefore my age is as a lusty winter, Frosty but kindly. Let me go with you; I’ll do the service of a younger man In all your business and necessities.158

En kritisk punkt vid tolkningar av konstnärliga framställningar är om dessa har utformats för att presentera en viss bild av åldrandet eller en viss attityd till det. Att direkt uppfatta en fiktiv text om en äldre person som ett vittnes- mål om författarens livssituation är givetvis orimligt. Men det går inte heller att direkt tolka en självbiografisk framställning som ett avtryck av verklighe-

156

Det gäller inte minst flera av de texter som refereras i detta kapitel. Se t.ex. Beauvoir, 1976, s. 93f; Bringéus, 1988, s. 23; Minois, s. 281f; Andersson, 2008, s. 37 & Tornstam, 1998, s. 9f. Tornstam kommenterar Shakespeares egen ålder när dramat skrevs.

157

William Shakespeare, As You Like It, ed. Michael Hattaway, Cambridge 1990, s. 124f. 158

ten. En uttolkares vilja att sentimentalisera en författares eller konstnärs sista verk kan exempelvis leda fel. Resultatet kan bli en ”jakt på den sista sucken” eller en anakronistisk tolkning utifrån eftervärldens kunskap om upphovs- mannens död, som bortser från det konstnärliga skapandet som ett arbete som lika gärna kan ha utgjort ett trots mot döden som en anpassning till dess snara ankomst.Ett tänkvärt exempel på detta kan hämtas från konstveten- skapen. Under många år antogs ett porträtt som finns i Haag vara det enda självporträttet som tillkom under Rembrandts sista levnadsår. Porträttet, som visar en trött och medtagen äldre man, tolkades som uttryck för den kon- kursdrabbade änkemannens desillusion och resignation inför tillvaron. För några decennier sedan visade det sig under en renovering av ett annat själv- porträtt att även detta hade tillkommit under konstnärens sista år i livet. I den bilden hade inga tidigare uttolkare tyckt sig se annat än en vital och kraftfull person.159

Ett ensidigt intresse för en gammal konstnärs eller författares förhållande till åldrande och ålderdom kan för övrigt leda till att andra viktiga – ibland betydligt viktigare – aspekter på konstnärskapet kommer i skymundan. Tizians sena verk, tillkomna i 70- och 80-årsåldern, karakteriseras av våld- samma motiv och dunkla färgskalor utan den avrundande finish som konst- nären tidigare blivit berömd för. De har ofta tolkats som uttryck för sviktan- de syn, tilltagande isolering och en alltmer tragisk uppfattning om livet och världen. Modern forskning har pekat på andra förklaringar. Bakom vänd- ningen i Tizians uttryckssätt kan ha legat en vilja att intressera och tillfreds- ställa en ny och penningstark beställare, den spanske kungen Filip II, med en annan smak för dunkla och religiös mättade motiv än konstnärens vanliga venetianska kundkrets.160 _{Tizian kan också ha strävat efter att tillämpa vissa}

retoriska grepp som formulerades redan av Aristoteles och som lämpade sig för att framställa dramatiska skeenden i episk skala för en större publik.161

Och han kan ha anpassat sitt måleri efter åldrandets fysiska förutsättningar för att hantera omvärldens förväntningar, som sviktande syn, och vända des- sa till sin fördel.162

159

Se Rembrandt by himself, eds. Christopher White & Quentin Buvelot (National Gallery), London 1999, s. 223f & 229f.

160

Fernando Checa, ”Der Späte Stil Tizians”, i i Der Späte Tizian und die Sinnlichkeit der

Malerei, hersgb. Sylvia Ferino-Pagden (Kunsthistorisches Musesum, Wien), Wien 2008, s.

63ff. 161

Thomas Puttfarken, Titian and Tragic Painting. Aristotle’s Poetics and the Rise of the

Modern Artist, New Haven & London 2005, s. 183ff.

162

Sohm, s. 103. Jfr Zbynek Smetana, ”Thematic Reflections in Old Age in Titian’s Late Works”, i Growing Old in Early Modern Europe. Cultural Representations, eds. Erin Camp- bell, Aldershot & Burlington 2006, s. 117ff.