Kronologisering och kategorisering

Kronologisering eller individualisering av livsloppet?

Istället för de äldre, idealiserande åldersindelningarna har det, enligt vissa forskare, uppkommit en mer konkret kronologisk uppdelning av livsloppet under de senaste seklen. Viktiga inslag i denna utveckling har varit en för- finad befolkningsstatistik, ett generellt trygghetssystem med allmänna ål- derspensioner och gemensamt organiserad vård och omsorg för äldre männi- skor samt medicinsk specialisering på åldrandets sjukdomar.

108

Cole, s. xxix. Janicke Andersson ser ”den inrutade ålderstrappan” som ett uttryck för bondesamhällets livsuppfattning och skriver att den avfärdades av 1700- och 1800-talens borgerlighet till förmån för en illustration av livet som karriärstege. Hon presenterar ingen eget underlag utan hänvisar till tidigare, tämligen knapphändiga etnologiska analyser i ämnet. Coles beskrivning av ålderstrappan som emblematisk för en borgerlig tids- och livsuppfatt- ning i den tidigmoderna västvärlden kommenteras inte i detta sammanhang. Se Andersson, 2006, s. 208 & 272. Anderssons användning av stegmetaforen avviker från en annan aktuell svensk framställning i ämnet. Det är etnologerna Lars-Eric Jönsson och Susanne Lundin som skiljer livet som hjul eller trappan från livet som stege. Stegmetaforen betyder, enligt dem, att individens anseende inte avtar i takt med åldrandet och den äldre människan snarare vinner i respekt, anseende och kunskap. Jönssons och Lundins referenser är också knapphändiga när det gäller just denna beskrivning. Se Åldrandets betydelser, s. 14. Sammantaget pekar detta på att stegmetaforen, som inte spelar någon framträdande roll i annan forskning om åldrande, ålderdom och äldre människor, bör behandlas med stor försiktighet. I den här studien avstår jag från att använda den som alternativ till de etablerade och väl utforskade hjul och trappme- taforerna.

109

Nils-Arvid Bringéus, ”Pictures of the Life Cycle”, Ethnologia Scandinavica, 1988, s. 6. 110

Thane, s. 48. 111

Inte minst tyska forskare har talat om en ”kronologisering” av livs- loppet.112 _{En av dessa, socialhistorikern Josef Ehmer, anknyter till bilden av}

ålderstrappan. Som framgått har denna en lång europeisk tradition bakom sig, men det är enligt Ehmer först i våra dagar som ålderstrappan blivit en relevant bild av livsloppet med sin likformighet och regelmässighet.113 _Även

Christoph Conrad pekar på att ålderdomen som oberoende livsfas är ett modernt fenomen, som hänger samman med att demografiska och socio- ekonomiska faktorer förändrades under andra hälften av 1700-talet när en ”fullskalig livskarriär” började formas.114 _{Generella pensionssystem utveck-}

lades sakta mellan 1700- och 1900-talen med olika yrkesgrupper som mili- tärer och offentliga tjänstemän som förtrupper, men det är 1900-talet som skiljer sig från alla tidigare perioder i historien genom ”masspensionering” och en alltmer utbredd syn på ålderdomen som ett socialt problem som ska lösas. Conrad hävdar att detta har lett till ökade offentliga insatser när det gäller de äldres vård- och omsorgsbehov, men också till att äldre människor i hög grad kommit att behandlas som beroende och relativt hjälplösa av de offentliga system vars klienter de är.115 _{Beskrivningen ligger nära den som}

Stephen Katz ger av det moderna livsloppets uppkomst, men denne tolkar något ensidigt förändringen som uttryck för en foucaultsk disciplinering av den äldre befolkningen genom sociala åtgärder och medicinsk kunskaps- utveckling.116 _{Andra skribenter som lagt stor vikt vid sambandet mellan}

moderniteten och en enhetlig uppfattning om livslopp och åldrande är Bois, som kallar ett kapitel om perioden 1700–1780 för ”ålderdomens födelse”, och Minois, som hävdar att någon enhetlig ”äldregrupp” knappast har funnits förrän under 1900-talet.117

En ovanligt långtgående framställning av kronologiseringen ger den danska etnologen Anne Leonora Blaakilde. Hon tar kronologiseringen till utgångspunkt för en översikt som fogar sig till ännu en av de ”stora berättel- serna” om åldrande, ålderdom och äldre människor i historien. Årtusendena

112

Se t.ex. Martin Kohli & Martin Rein, ”The changing balance of work and retirement”, i

Time for retirement. Comparative studies of early exit from the labor force, eds. Martin Kohli,

Martin Rein, Anne-Marie Guillemard & Herman van Gunsteren, Cambridge 1991, s. 1ff. Från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet blev ”livskurvan” en institution i sig själv. Livs- loppet styckades allt tydligare upp i en serie av stegvisa och relativt oberoende enheter med särskilda psykisk-fysiska egenskaper och egen social dynamik. Livskurvan legitimerades av religionen och lagen, och kan ses som en återspegling av förändringarna i det traditionella samhällets institutionella struktur. Se Hans-Joachim von Kondratowitz. ”The Medicalization of Old Age: Continuity and change in Germany from the late eighteenth to the early twentieth century”, i Life, Death and the Elderly. Historical perspectives, eds. Margaret Pelling & Richard M. Smith, London & New York 1991, s. 139f.

113

Ehmer, s. 9ff. 114

Christoph Conrad, ”Old Age in the Modern and Postmodern World”, i Handbook of the

humanities and Aging, eds. Thomas R. Cole, David van Tassel & Robert Kastenbaum, New

York 1992, s. 67ff 115 Ibid., s. 79 116 Katz, s. 40ff, 49ff & 60f. 117

före kronologiseringen, som Blaakilde entydigt förlägger till industrisam- hället, beskrivs under den samlande beteckningen ”prekronologisering”. För Blaakilde hänger denna period samman med bondesamhället och med en cyklisk tidsuppfattning. Frånsett att Blaakilde här generaliserar på ett sätt som inte fångar några nyanser i bondesamhället, bortser hon från förindu- striella uppfattningar om åldrande, ålderdom och äldre människor i andra samhällsklasser. Intressantare är att hon identifierar industrisamhällets kro- nologiserade livslopp med ett manligt sådant. I förhållande till detta livslopp hörde barn, kvinnor, icke-arbetande, sjuka, funktionshindrade och på andra sätt ”avvikande” till samhällets marginaler. Intressant är också att Blaakilde kompletterar bilden av prekronologisering och kronologisering med ännu en fas: ”postkronologiseringen”. Under denna fas, som hon menar att vi genom- lever just nu, blir gränserna mellan livets olika faser allt otydligare samtidigt som gamla kronologiserande principer lever kvar, inte minst i arbetslivet.118

Men det är omstritt hur stark tendensen till kronologisering är. Vissa samhällsforskare har hävdat att en rad andra viktiga inslag i livet, som äkten- skap, barnafödande och högre studier, blev mer individuellt varierande och mindre kronologiskt bundna redan innan den fas som Blaakilde kallar post- kronologiseringen började.119 Å andra sidan är det möjligt att motsättningen mellan kronologisering och individualisering delvis är konstlad. Båda dessa tendenser kan tolkas som delar av samma moderniseringsprojekt, där indivi- dens möjligheter att styra sitt liv både ökas och begränsas på nya sätt. Offentliga välfärds- och trygghetssystem, som formats under de senaste sek- lerna, innehåller ofta tydliga åldersgränser. Samtidigt syftar dessa till att skapa en trygghet som möjliggör relativt fria val under olika delar av livet.

Med den uppdelning av kronologiskt, funktionellt och kulturellt bestämd hög ålder som Pat Thane gjort (se avsnitt 1.2) kan kronologiseringen mindre schematiskt beskrivas på följande sätt: Från och med slutet av 1700-talet började en kronologiskt bestämd hög ålder att mer generellt och genom- gripande än tidigare kodifiera en schablonmässig beskrivning av funktionellt bestämd hög ålder. Den kronologiskt bestämda höga åldern blev därmed också, för stora delar av befolkningen, en avgörande faktor för den kulturellt bestämda höga ålder som påverkar förväntningar på hur äldre människor förväntas bete sig. Ett konkret exempel på förändringen skulle kunna vara beskrivningen av alla som fyllt 65 år som stående utanför den ”arbetsföra delen av befolkningen”, som förekommer i officiell svensk statistik och i tallösa rapporter om arbetsmarknad och nationalekonomi. En mindre norme- rande och uteslutande formulering skulle kunna vara ”den del av befolk- ningen som inte omfattas av arbetsplikt för sin försörjning”.

118

Anne Leonora Blaakilde, ”Löper tiden från Kronos?”, i Åldrandets betydelser, red. Lars- Eric Jönsson & Susanne Lundin, 2007, s. 25ff.

119

Befolkningsstatistikens utveckling

En av de faktorer som pekats ut som viktig för kronologiseringen är befolk- ningsstatistikens utveckling. Där spelade Sverige tidigt en viktig roll. Bois nämner bl.a. Pehr Wilhelm Wargentins insatser som grundare av Kom- missionen över tabellverket, även kallad Tabellkommissionen, som i mitten av 1700-talet blev världens äldsta statistiska ämbetsverk.120 _{Den struktur med}

indelning av befolkningen efter födelseår och gruppering av befolkningen i olika grupper som utvecklades av Wargentin och hans medarbetare fick snabbt genomslag i flera andra länder, inte minst i Frankrike.

En annan fransk forskare, historikern Patrice Bourdelais, hävdar att 60-årsgränsen för ålderdomens början institutionaliserades och konservera- des genom befolkningsstatistiken från slutet av 1600-talet.121 _{Under 1800-}

talet fick 60-årsgränsen stor betydelse i fransk statistik genom ständiga jäm- förelser med Preussen/Tyskland, där befolkningen ökade och genomsnittligt var yngre.122 _{Under 1800-talet började franska demografer diskutera ef-}

fekterna av en ”åldrande befolkning”. Idén återkom med än större kraft efter första världskriget. Själv reserverar sig Bourdelais mot denna seglivade kon- notation. Han hävdar att demografer skulle kunna använda en mer relativ gräns för andelen äldre i befolkningen, baserad mera på funktionell förmåga än födelseår.123

Statistikens utveckling hade också betydelse för utvecklingen inom den kliniska medicinen, där ålderdomens inträde kom att fastställas till 60−65 års ålder under 1800-talet. En viktig roll i detta sammanhang spelade belgaren Adolphe Quetelet, mest känd som normalfördelningskurvans upphovsman. Under 1830-talet gav han ut en grafisk framställning av åldersrelaterade data om bl.a. längd, vikt och muskelstyrka, ofta refererad som ”ålderskurvan”. Quetelet hävdade bl.a. att risken att avlida ökade dramatiskt i åldern 60–65 år. Översikten blev snabbt ett viktigt inslag i den medicinska facklitteraturen och därefter i populärvetenskap och uppslagsverk. Med den framväxande medicinska specialiteten geriatrik blev ålderdomen i sig en sjukdoms- diagnos, som krävde särskilda behandlingar och vårdinrättningar där perso- ner samlades efter ålder. Sammantaget innebar dessa händelser att åldrandet inom medicinen allt tydligare sågs både som avvikande från övriga delar av livsloppet och som normalt vid en viss kronologisk ålder.124 _{Quetelet delade}

120

Bois, s. 149ff. 121

Patrice Bourdelais, ”The ageing of the population. Relevant question or obsolete notion?”, i Old Age from Antiquity to Post-Modernity, eds. Paul Johnson & Pat Thane, London & New York 1998, s. 111f. Vid denna tid introducerades ”de äldre” som kategori i den franska kolo- nialförvaltningen för att skilja ut den del av befolkningen som inte kunde användas i krig. 122

Andelen personer 60 år och äldre ökade i Frankrike från 7,2 procent år 1776 till 8,7 år 1801, 12,6 år 1906, 16,2 år 1951 och 18,1 år 1973. Se Troyansky, 1989, s. 9.

123

Bourdelais, s. 127. 124

Henning Kirk, Da alderen blev en diagnose. Konstruktionen av kategorien ”alderdom” i

1800-tallets lægelitteratur. En medicinsk-historisk analyse (diss. København), København

intresset för kvantitativa beskrivningar med engelsmannen Francis Galton, en av de mest inflytelserika utforskarna av åldrande och mänsklig utveckling under 1800-talet. Galton talade om ”den mänskliga maskinen” och samlade i olika sammanhang data om bl.a. ålder och funktionsförmåga.125

Medicinens ”upptäckt” av ålderdomen

Kronologiseringen och kategoriseringen av livsloppet åtföljdes och prägla- des av ett ökande medicinskt intresse för den åldrande kroppen och dess särdrag, som under stora delar av 1800- och 1900-talen främst beskrevs i termer av sjukdomar och skador. Åtminstone fram till början av 1990-talet hade medicinhistoriker i olika länder inte brytt sig särskilt mycket om äldre människors roll, i synnerhet inte jämfört med det stora intresse dessa ägnat de psykiskt sjukas situation under 1700- och 1800-talen.126 _{Det fanns dock}

studier av tysk medicinsk teori under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal som visar att denna alltmer betonade åldrandets degenerativa sidor. En liknande utveckling pågick samtidigt i Storbritannien, Frankrike och USA.127

Den amerikanske äldreforskaren Joseph T. Freeman, som var tidigt ute med en översikt över hur åldrande, ålderdom och äldre människor beskrivits i medicinsk facklitteratur, skriver att en lång tradition av texter med person- ligt präglade observationer av åldrandet – inte sällan med moralfilosofisk klangbotten – under denna tidsperiod avlöstes av mer systematiska kliniska observationer av sjuklighet och av fysiologiska observationer och för- klaringsmodeller, baserade på bl.a. de nya statistiska metoderna. Bland kli- nikerna nämner han den franske läkaren Jean-Martin Charcot, mer känd för sitt arbete med psykiatriska sjukdomar vid sjukhuset La Salpêtrière i Paris, som under 1860-talet publicerade ett verk om åldrandets sjukdomar.128

En mer detaljerad bild av förändringen ger den tyske äldreforskaren Hans- Joachim von Kondratowitz. Han har i en översikt av medicinska handböcker och uppslagsverk utgivna i Tyskland under perioden 1782–1920 pekat på en utveckling mot att fakta ordnas i kronologiskt avgränsade sekvenser, en kro- nologisering eller Verzeitlichung.129 _{Denna kronologisering vinner insteg i}

den medicinska litteraturen i början av 1800-talet, när tidigare klassifi- ceringar av livsfaser ersattes med översikter av förhållanden för personer i olika åldersgrupper. Kondratowitz framhåller att denna typ av kronologise- ring inte hängde samman med en mer negativ bild av åldrandet. Dåtida upp-

125

James E. Birren & Johannes J. F. Schroots, ”The History of Geropschylogy.” i Handbook

of the Psychology of Aging, eds. James E. Birren & K. Warner Schaie, 5 edition, San Diego,

San Francisco, New York, Boston, London, Sydney & Toronto 2001, s. 15f. 126

Margaret Pelling & Richard M. Smith ”Introduction”, i Life, Death and the Elderly.

Historical perspectives, eds. Margaret Pelling & Richard M. Smith, London & New York

1991, s. 12. 127

Ibid., s. 4. 128

Joseph T. Freeman, Aging – Its History and Literature, New York & London 1979, s. 49 & 64.

129

slagsverk beskrev en stegvis övergång till ålderdomen via en ofta optimis- tiskt skildrad ”mogen period” mellan 45–50 och 65–70 års ålder. Under mit- ten och slutet av 1800-talet finns det tecken till ökande homogenisering av beskrivningarna av åldrandet i de studerade verken, i linje med en tilltagande medikalisering och biologisering.130

En annan konkret bild av hur språk och idéer om åldrandet förändras i den medicinska litteraturen under främst 1800-talet ger den danske gerontologen Henning Kirk. Han hävdar att den medicinska ”upptäckten” av ålderdomen följde gamla mönster och bevarade en moraliserande ambition under den vetenskapliga ytan.131 _{Kirk pekar särskilt på den aristoteliska traditionen,}

präglad av Aristoteles uttalat negativa syn på åldrandet och äldre människor, särskilt i Retoriken, som gav återklang ännu i 1800-talets läkarlitteratur.132

Denna hade tidigare balanserats av en ”gerokomisk” tradition, som uppehöll sig vid människors möjligheter att hålla åldrandets negativa sidor i schack och som hade rötter hos bl.a. Platon. Det var denna idétradition som före- träddes av de personligt hållna skrifter om åldrandet som Freeman beskriver som dominerande under mycket lång tid, och som ännu under 1700-talet var vanliga inom medicinen.133

På ett mer övergripande plan beskriver Stephen Katz det ökande, och alltmer tongivande, medicinska intresset för åldrande, ålderdom och äldre människor med termen discourse of senescence, en samlingsbeteckning för innebörder, praktiker, iakttagelser, identiteter och platser som möjliggjorde geriatrikens och gerontologins uppkomst. Som grund för denna diskurs ur- skiljer Katz uppfattningen att den åldrade kroppen är ett system av betydel- ser, att den är avskild och att den är döende. Genom den nya diskursen kom den åldrade kroppens tecken att representera en fast hierarki av lokaliserade sjukdomar och interna system, till skillnad från tidigare uppfattningar som förenade skiftande kosmiska och moraliska rörelser med kroppsvätskornas fördelning på ett pluralistiskt och ibland motsägelsefullt sätt.134

Den tydligare uppdelningen av patienter i åldersgrupper i medicinsk litte- ratur åtföljdes av en motsvarande utveckling vid vårdinrättningar. Institutio- nerna förändrades sakta, men sjukhus och arbetshus kom att tilldela män- niskor i olika åldrar olika roller under 1700- och 1800-talen.135 _{På sikt ledde}

utvecklingen till att det blev alltmer otänkbart att åldrandet inte skulle präg-

130

Ibid., s. 146. Blaakilde pekar på att det parallellt med kronologiseringen blivit mer utbrett att uppfatta ålderdomens kännetecken genom biomedikalisering och gerontologisering. Se Blaakilde, s. 33ff.

131

Redan i början av 1950-talet anmärkte Carl Fehrman att antikens åldersindelningar tavlor i viss mån fått en renässans ”i den moderna disciplin inom medicinen som heter geriatrik”. Se Carl Fehrman, Diktaren och döden. Dödsbild och förgängelsetanke i littteraturen från antiken

till 1700-talet, 1952, s. 280.

132

Kirk, s. 275. 133

Ibid., s. 150f & 227. Jfr Birren & Schroots, 2001, s. 7f. 134

Katz, s. 29 & 40ff. 135

las av medicinska bedömningar och kurer.136 _{Förändringarna inom sjukvår-}

den genomfördes samtidigt som den i äldre tid närbesläktade fattigvården ”kronologiserades”. I t.ex. England växte arbetshus fram som institution för fattiga och sjuka äldre under slutet av 1700-talet.137 _{Arbetshusen ersatte till}

stor del tidigare insatser som byggde på nätverk av familj, grannar och kyrka /socken, vilka utgjorde en viktig struktur för individuellt oberoende in i det sista. Institutionaliseringen av äldre människor kritiserades av samtiden just för att den avskärmade dessa från deras närstående. Ottaway pekar på att arbetshus för fattiga äldre blev ett viktigt steg på vägen mot 1800-talets engelska socialpolitik, med dess starkare kategorisering av ”de äldre” som grupp.138 _{Hon spårar en ironi i att upplysningens idéer om individualism och}

medmänsklighet ledde till denna nya, starka form av klassificering.139

Från otium honestum till allmän ålderspension

Som framgått pekar många forskare på att införandet av en generell ålders- pension har spelat en avgörande roll för att särskilja ”de äldre” som en egen kategori i samhället. Pensionering är dock inte ett modernt påfund, även om det aldrig var aktuellt för flertalet gamla människor före 1900-talet. Tidigare innebar pensionering dessutom alltid i någon mån en statusförlust, vilket begränsade dess attraktionskraft.140 _{Redan under antiken var idealet för}

Cicero, Seneca och flertalet äldre romerska aristokrater en hedersam reträtt från offentliga sysslor till ett friare liv, ett ideal som kallades otium hones- tum. Detta var dock bara möjligt för en liten grupp välbeställda personer. Även i denna relativa tillbakadragenhet förväntades de äldre också vara sys- selsatta med t.ex. filosofiska studier.141 _{Det finns dock inga belägg ens för att}

personer med goda resurser systematiskt drog sig tillbaka från arbete och offentligt liv vid en viss ålder under antiken.142 _{En annan tidig – och kanske}

136

Tidsmässigt sammanfaller åtminstone början av dessa förändringar med att bl.a. psykiska sjukdomar började utforskas och behandlas vetenskapligt inom den framväxande psykiatrin, på det sätt som Foucault uppmärksammat i sina studier av klinikens födelse. Troyansky reser- verar sig dock mot slutsatsen att vetenskapliga och medicinska studier av åldrandet är en del av modernitetens genombrott i början av 1800-talet. Han pekar på franska exempel redan i mitten av 1700-talet. Se Troyansky, 1989, s. 109f.

137

Ottaway, 2004, s. 274ff 138

Ibid., s. 274ff. 139

Troyansky har givit en liknande kommenter till utvecklingen i Frankrike under 1900-talet, när sjukhuset blir platsen för medicinska framsteg. Han skriver att det ligger en ironi i att sjukhusen etablerades till följd av ett ökat allmänt intresse för bl.a. de äldres förhållanden, men kom att ta bort åldrandet ur allmänhetens åsyn. Se Troyansky, 1989, s. 123.

140

Johnson, s. 7f. 141

Parkin, 1998, s. 29f. 142

Cokayne, s. 105ff & 111. Cokayne pekar också på att vi inte vet vad de som drog sig till- baka från det offentliga livet gjorde under pensioneringen. De texter som beskriver vikten av t.ex. lärande och förkovran under ålderdomen kan läsas som exempel på strävan efter dygd snarare än som beskrivningar av verkliga förhållanden. Kanske var det snarare lugnet och njutningarna som lockade besuttna män att dra sig tillbaka i hög ålder, även om detta inte ansågs passande att formulera i skrift.

mer definitiv – form av pensionering förekom på 500-talet när välbeställda äldre man började dra sig tillbaka till klosterliv.143

Under medeltiden och renässansen utvecklades olika former av sparande och pensionering för bl.a. präster, borgare och bönder. Shahar skriver att medeltida människor i hög grad var medvetna om de behov som följde med åldrandet och sparade så gott de kunde för att möta dessa. Det fanns också konkreta förslag om att upprätta fonder för äldre personers behov, och förfat- tare till renässansens utopier beskrev ett gemensamt ansvar för de gamla och sjuka som en aspekt på sina idealsamhällen.144 _{Det verkar dock som om stä-}

dernas borgare inte alltid var böjda att lämna sina ekonomiska sysslor när de blev gamla.145 _{Äldre bönder kunde inte hålla fast vid arbetslivet på samma}

sätt som borgarna, och olika former av hel eller delvis pensionering förekom i olika delar av Europa. Två modeller dominerade: i södra Europa behöll den äldre familjefadern sin patriarkala ställning samtidigt som den yngre gene-