Viktiga inslag i framställningar av åldrande

Åldrande, ålderdom och äldre människor har varit vanliga motiv i litteratu- ren sedan antiken, även de om länge sällan var centrala. Ofta var motiven instrumentella; de byggde på att ålderdomen eller äldre människor förut- sattes representera vissa tillstånd eller egenskaper. Idealbilder av vördnads- värda åldringar varvades med skräckbilder av fysiskt förfall, fulhet, ondska och snusk. Men äldre människor har också framställts som aktiva och del- aktiga i större sammanhang som arbete, krig och familjeliv utan att deras ålder poängterats eller preciserats. Ofta har texter med motiv knutna till åld- randet skrivits av och för personer i yngre åldrar; det gäller inte minst texter om konsten att dö, ars moriendi, som syftade till att alla oavsett ålder stän- digt skulle vara beredda på att livet när som helst kan ta slut. Framställningar som öppet utgick från åldrandet som erfarenhet har varit ovanliga fram till våra dagar.

I denna studie finns det inte utrymme för en detaljerad inventering av hur åldrande och äldre människor framställts i litteraturen. Några viktiga tenden- ser kan dock skisseras. (Ytterligare exempel finns i följande kapitel.) Efter-

180

Ibid., s. 254. Rooke noterar dessutom att en äldre huvudperson är tekniskt intressant för romanförfattaren eftersom det ger henne eller honom möjlighet att avhandla nästan ett helt livsspann utifrån en punkt när behovet av en samlad värdering är stort och de övergripande livsfrågorna står på sin spets. Genom en äldre protagonist kan även sociala attityder syn- liggöras i ett långt tidsperspektiv. Se ibid., s. 249.

181

Barbara Frey Waxman, From Hearth to the Open Road. A Feminist Study of Aging in

som framställningar i ord och bild ofta följts åt, uppmärksammas även några studier som handlar om åldrande och äldre människor i bildkonsten.

Återkommande teman i myter och sagor

Genom myter och symboler har hög ålder använts i västeuropeisk litteratur för att framställa teman som har att göra med tidens gång. Det gäller såväl föryngring som förgängelse under människolivet. Ofta har åldrande och äldre människor mest haft sekundär betydelse i dessa sammanhang, som kontraster till en eftersträvad ungdomlighet eller en oundviklig död. Flera forskare har pekat på drag av ungdoms- och skönhetsdyrkan i grekisk myto- logi, där yngre gudar gjorde uppror mot äldre och jagade i väg eller dödade dem.182

Ett bredare perspektiv har den amerikanske klassicisten Judith de Luce anlagt. Hon beskriver fyra bilder av ålderdom från grekisk mytologi som blivit delar av västerländsk tradition. Den första bilden tar fasta på fysisk bräcklighet och kan illustreras av den trojanska myten om den unge Tithonus som älskades av Eos. Eos bad Zeus om att hennes älskare skulle få evigt liv, men glömde att också be om evig ungdom. När Tithonus sedan åldrades och blev alltmer skröplig tappade Eos intresset för honom. Till slut återstod bara hans röst från kammaren där han bodde. Den andra bilden handlar om mora- lisk styrka och kan illustreras av Ovidius berättelse om det gamla bondeparet Baucis och Philemon. Till skillnad från sina grannar välkomnade dessa främ- lingar i sitt hem. Några av dessa visade sig vara gudar, som senare beviljade de båda gamlas önskan att få dö samtidigt så att ingen blev lämnad ensam. Baucis och Philemon förvandlades efter döden till en lind respektive en ek som fortsatte att växa tillsammans. Den tredje bilden presenterar äldre per- soner som rådgivare och kan illustreras av Teiresias i myten om Oidipus. Den fjärde bilden avser aktiva äldre personer och kan illustreras av Nestor i Iliaden och Odysséen.183

Tre andra teman fokuseras av den amerikanska konstvetaren Mary G. Winkler i en uppsats om avbildningar av äldre människor i västerländsk konst: det groteska eller avskyvärda åldrandet, det visa åldrandet och det transcenderande åldrandet i dödens närhet. Winkler uppehåller sig inte minst vid de idealiserande framställningarna. Hon konstaterar att föreställningen om åldrandet som en tid av visdom har en lång historia i västerländsk konst. En av de äldsta genrerna när det gäller avbildningar av äldre personer är de hellenistiska skulpturerna av åldrade filosofer som framstår som prototyper för det goda åldrandet. Traditionen att personifiera det goda åldrandet bestod genom medeltiden genom avbildningar av profeter och helgon. Under många sekel har dessutom individen på ensam färd mot döden varit ett viktigt motiv i västerländsk konst. Renässansen innebar ett ökande intresse för utforsk-

182

Se t.ex. Minois, s. 43ff. 183

ningar av åldrandet som individuell erfarenhet i konsten. När det gäller det transcenderande åldrandet pekar Winkler på skillnaden mellan hur temat framställs i konsten och hur konsten kan användas som ett medel för tran- scendens.184

Brokigheten i de konstfärdigt utformade myterna och symbolerna motsva- ras av de skiftande roller som åldrande och äldre människor haft i s.k. folklit- teratur. Generella motivöversikter över folksagor och annan folklitteratur visar att åldrande och äldre människor förknippats med såväl högre som lägre makter och strävan efter insikt lika väl som hån mot det fysiskt mot- bjudande och tabubelagda. Både mäns och kvinnors åldrande har behandlats på det sättet, men särskilt äldre ungmör har utsatts för löje och ibland allvar- ligare attacker när de i sagorna velat finna en man. Äldre personer har vidare fått personifiera döden, men även någon gång livet. De har förknippats med sterilitet, men också med erfarenhet och visdom. Ibland har sagor och annan folklitteratur även förmedlat insikten att en god ålderdom kräver planering långt i förväg.185 _{Bilder av onda eller förstockade äldre människor som för-}

vägrar de unga deras kärlek eller glädje varvas i sagorna med bilder av goda och kloka äldre som hjälper de unga rätt i livet, t.ex. genom möten mellan den kringresande hjälten och en gammal person vid ett vägskäl.186 _Äldre

människor har fått rollen som ”den gamle i skogen”, en marginaliserad gestalt som tolkats som ett uttryck för att äldre människor inte har uppfattats som placerade i livets mitt. Den relativt isolerade positionen har samtidigt inneburit ett avstånd till samhälle och samtid, som förknippats med en för-

184

Mary G. Winkler, ”Walking to the Stars”, i Handbook of the Humanities and Aging, eds. Thomas R. Cole, David D. Van Tassel & Robert Kastenbaum, New York 1992, s. 259ff 185

Se t.ex. Motif-Index of Folk-Literature. A Classification of Narrative Elements in Folk-

tales, Ballads, Myths, Fanles, Mediaeval Romances, Exempla, Fabliaux Jest-Books, and Local Legends, rev. and enl. edition by Stith Thompson, vol. 5, Copenhagen 1957, s. 559ff &

vol 6, Copenhagen 1958, s. 13f & 553ff. Se även The Types of the Folktale. A Classification

and Bibliography, Antti Aarne’s Verzeichnis des Märchentypen, trans. and enl. by Stith

Thompson, Helsinki 1961, s. 8, 428f & 572. Ytterligare exempel finns i Gertrude Jobes, Dic-

tionary of Mythology, Folklore and Symbols, part 2, New York 1962, s. 1204f. Den förälskade

gamle mannen som komiskt motiv förekommer i bl.a. Bibeln, antika fabler och sentida dra- matik och romankonst beskrivs av Elisabeth Frenzel i Motive der Weltliteratur. Ein Lexikon

Dichtungsgeschichtlicher Längsschnitte, 2 verbesserte und um ein Register erweiterte Aufl.,

Stuttgart 1980, s. 2fff. 186

Paul Ludwig Sauer, ”’Der Alte an der Wegbegung’ Über eine parallele Begegnungssitua- tion im Volksmärchen und im Bildungs- und Entwicklungsroman”, i Alter und Weisheit im

Märchen. Forschungsberichte aus der Welt der Märchen, München 2000, s. 254ff. Bröderna

Grimm kunde också gestalta åldrandets vanmakt, som i t.ex. ”Stadsmusikanterna i Bremen” där åldrande djur får uppvisa detta. Samtidigt författade Jacob Grimm ett lovtal över äldre människor, Rede über das Alter. Se Lutz Röhrich, Lexikon der sprichwörtlichen Redensarten, 3 Aufl., bd 1, Freiburg, Basel & Wien 1995, s. 184ff.

måga till visdom.187 _{Slutligen har även dödande av äldre människor före-}

kommit som sagomotiv i olika delar av världen.188

Enligt den tyske sagoforskaren Rudolf Schenda har fördomar och diskri- minerande handlingar gentemot äldre människor under lång tid traderats i folksagor. Det gäller särskilt äldre människors rätt till ett aktivt socialt liv, inklusive sexualitet och arbete. Äldre människor har fått personifiera tabun som varit socialt avskydda eller fysiskt förnekade. Inför döden har de inte sällan lämnats ensamma med sin kamp och ångest i sagorna. Mer positiva och idealiserande uppgifter har också funnits, t.ex. som pedagogiska förebil- der som finner sig i sin lott och som hjälper yngre personer med exempelvis goda råd.189 _{En annan tysk sagoforskare, Max Lüthi, pekar på att framställ-}

ningen av åldrande och människor präglas av vissa strukturella förutsätt- ningar som är inbyggda i folksagogenren. Folksagor handlar främst om hän- delser eller händelseförlopp och inte om människors varande eller blivande. Sagorna har därför inte något sätt att uttrycka inre förändring över tid. För- ändringar gestaltas genom snabba skiften av förhållandet mellan unga och gamla och genom byten av livsfaser – inte genom långsamma förändringar inom olika delar av livet. På ett symboliskt plan kan dock sagorna läsas som skildringar av utveckling och mognad, t.ex. genom det återkommandet kun- gablivandet.190

Ett snävare – och öppet normativt – perspektiv på folksagorna har anlagts av en amerikansk psykiater, Allan B. Chinen. Han har gått igenom 4000 folksagor från hela världen, som publicerats i engelskspråkiga samlingar, och hittat en mindre grupp på ett par procent av dessa sagor där äldre perso- ner är protagonister. Dessa sagor ger, enligt Chinen, en bild av mognad, självkännedom och transcendens. Han pekar på att elder tales är vanligare i österländsk kultur än i västerländsk. Av de 17 elder tales som kommenteras närmare kommer fem från Japan och endast tre från Europa. Chinen utgår från psykodynamiska teorier och ser sagorna som bärare av viktiga psykolo- giska insikter om resan genom livet.191 _{I anslutning till detta lyfter han fram}

vägen till självinsikt, genom transcendens, som ett genomgående tema i elder tales. I likhet med unga protagonister brottas även de gamla med fattigdom i sagorna. Till skillnad från de unga söker de gamla inte sig bort från sin situation, tvärtom kommer lyckan till dem mitt i vardagen genom ett öppet sinne för det oväntat magiska ögonblicket. Medan den unge hjälten i folksagorna söker sig bort från barndomshemmet, stannar den gamle hemma

187

Maria Christa Maennersdorfer. ”Von Elementargeistern, Dämonen und anderem alten Gelichter”, i Alter und Weisheit im Märchen. Forschungsberichte aus der Welt der Märchen, München 2000, s. 152f.

188

Enzyklopädie des Märchens. Handwörterbuch zur historischen und vergleichenden Er-

zählforschung, Herausgegeben von Kurt Ranke, bd 1, Berlin 1977, spalt 388ff.

189

Ibid., spalt 374ff. 190

Ibid., spalt 404ff. 191

Allan B. Chinen, In the Ever After. Fairy Tales and the Second Half of Life, Wilmette 1989, s. 1ff & s. 155 not 2.

och söker sig djupare in i sina minnen. Till skillnad från de unga hjältarna, eller hjältinnorna, är det inga skillnader mellan kvinnor och män bland gam- la protagonister, enligt Chinen.192

Patriarker och andra fadersgestalter

I flera religioner och mytologier spelar urtida fadersgetalter en viktig roll för kontinuitet och stabilitet i en föränderlig värld eller som personifieringar av krafter som leder till förändring. Här anges bara några särskilt framträdande exempel från Bibeln och antika epos. I de följande kapitlen återkommer jag till dessa och andra exempel på kombinationer av hög ålder och auktoritet genom bl.a. visdom i litterära verk. Modersgestalter har givetvis spelat en viktig roll i västerländsk kultur, men åldrande eller gamla modersgestalter har haft mindre framskjutna roller i mytologier och symbolvärldar. I kapitel 3 behandlas däremot några åldrande kvinnogestalter som haft stor betydelse som förmedlare av det övernaturliga, men knappast som mödrar eller trygg- hetsgaranter.193

För judendomen är de patriarker som nämns i 1 Mos. 12–50 viktiga. Pat- riarkerna är de tre generationer av anfäder från vilka, enligt Bibeln, Israels folk härstammar. Det gäller Abraham som dog vid 175 års ålder, Isak som dog vid 180 års ålder och Jakob som dog vid 147 års ålder. Gamla testamen- tets patriarker kompletteras av patriarken Abrahams hustru Sara, som födde sonen Isak vid 90 års ålder, ett av flera återkommande exempel i Bibeln på att föräldrar, som ett tecken från Gud, välsignas med ett barn efter lång ofruktsamhet.194 _{Som vördnadsvärda gamlingar betraktade är patriarkerna}

efterföljare till de första män som Bibeln berättar om. Adam ska ha blivit mer än 900 år och fött sonen Set vid 130 års ålder. Även Set levde i mer än 900 år och blev far efter 100 års ålder. I flera släktled florerade livslängder av detta slag, med toppnoteringen 969 år för Metusalem. En förklaring till dessa anmärkningsvärda åldrar är, förutom Moseböckernas mytiska inslag, att en hög ålder i äldre israelisk tradition ofta sågs som ett bevis på rätt- färdighet. Också andra gammaltestamentliga gestalter som Mose, David och Salomo blev gamla, om än inte på långa vägar så gamla som sina anfäder. De fortsatte att utöva mer eller mindre kraftfulla ledarskap också i hög ålder, även om de kanske inte uträttade sina främsta bedrifter då.195 _{Den grund-}

murade, gammaltestamentliga vördnaden för hög ålder kan ha bidragit till att de ”äldste” tidigt kom att få ledande befattningar inom den kristna kyrkan,

192

Ibid., s. 149ff. 193

Bildkonstnärer har under de senaste århundradena ofta avbildat sina gamla mödrar med sinne för deras fysiska åldrande och värdighet. Det gäller t.ex. Dürer, Rembrandt och Whist- ler. Se Patrick McKee och Heta Kauppinen, The Art of Aging. A Celebration of Old Age in

Western Art, New York 1987, s. 138ff.

194

Christer Hedin, De gamle och gudarna. Synen på äldre och åldrande i världens religioner [Rapport nr. 1999:4 från forskningsprogrammet Åldrandets kultur, Stockholms stad], 1999, s. 39f.

195

trots att Nya testamentet inte innehåller några bjudande exempel på jordiska fadersgestalter av rang.196

En mytologi som går på tvärs mot vördnaden för äldre urtidsgestalter är den antika grekiska. Här saknas visserligen inte fadersgestalter, men dessa jagas iväg eller dödas av de unga eller evigt unga gudar som till slut ensam- ma bildar skaran av olympiska gudar. Så kastrerades t.ex. Uranus av sin son Kronos, som i sin tur föll offer för sin son Zeus.197 _{Om man lämnar guda-}

världen och går till de mytiskt beskrivna människor som återfinns i antikens litteratur, så blir bilden något mer varierad. Hos Homeros förekommer den litterära gestalt som kanske mer än någon annan kommit att bli liktydig med kraft och kunskap under ålderdomen, nämligen kung Nestor. Denna har, som ledande rådgivare och ceremoniell centralgestalt, ett både faderligt och kol- legialt förhållande till de andra ledande krigarna på akajernas sida (se t.ex. 2:1–83, 6:66–76, 7:123–184, 8:78–112 & 15:615–673; se vidare avsnitt 3.3). I Iliaden skildras vidare Trojas åldrige kung Priamos, som tvingas se sin son Hektor dödas och som med stor värdighet hämtar hem dennes lik (se sång 22 & 24). I Odysseen möter vi inte bara den unge Telémachos, som söker efter sin fader, utan även Odysseus egen fader, Itakas ålderstigne exkung Laertes, som mera lever ett tillbakadraget ”pensionärsliv” än aktivt utövar något reellt eller symboliskt faderskap.198 _{En symboliskt viktig, men påfallande}

inaktiv, roll spelar för övrigt den åldrige trojanen Anchises, som räddas ur den brinnande staden av sin son Aeneas i Aeneiden, men dör på dennes färd mot det blivande Italien.

Bilder av fadersgestalter genomsyrar de senaste seklens personifieringar av Gud respektive Tiden som en gammal man. Medan det tidigt förekom avbildningar av Jesus verkade Gamla testamentets förbud mot att avbilda Jahve (1 Mos. 20:4) under lång tid återhållande på bildframställningar av Gud inom kristenheten. Bildliga formuleringar i tal och skrift var däremot möjliga. Det gällde kanske särskilt ordet ”Fader”, som är en återkommande beteckning på Gud i både Gamla och Nya testamentet. Jahve kunde dock i vissa fall också beskrivas som en uråldrig man med snövit dräkt och hår som ren ull, även om detta inte var vanligt (se t.ex. i Daniel 7:9).

De första kristna avbildningarna av Gud tillkom under 200-talet i kata- komberna i Rom.199 _{Först under 1100-talet började trefaldigheten framställas}

i mänsklig skepnad i den katolska världen. I de första framställningarna skilde sig Gud mycket lite från Jesus. Eftersom avbildningarna inte struktu- rerade trefaldigheten hierarkiskt blev ”Fadern” närmast en fördubbling av Kristusfiguren, som då regelmässigt framställdes som en ung man med 196 Ibid., s. 60. 197 Minois, s. 43ff. 198 Falkner, s. 34ff & 43f. 199

Günter Lange, ”...seh ich den Alten gern” Zur Bildgeschichte Gottes, ihren Ursachen und ihren Folgen”, i Alter und Weisheit im Märchen. Forschungsberichte aus der Welt der Mär-

skägg.200 _{Omkring tvåhundra år senare slog en metaforisk åldersskillnad}

mellan Fadern och Sonen igenom i bildkonsten och Gud avbildades i otaliga målningar, skulpturer m.m. som ärevördig åldring. Gud kom nu också att bokstavligen stå ovanför Jesus. I målningar från 1400-talet framstår Gud, infälld t.ex. i ena hörnet av målningen, som direkt mottagare av Jesus sista ord på korset. Ett tidigare otänkbart motiv som en pietá med Jesus döda kropp i händerna på Gud-Fadern – och inte i Marias famn – blev nu också möjligt. Efter att Michelangelo framställt den nya gudsbilden i målningen av skapelsen i Sixtinska kapellet kom den att betraktas som mer eller mindre självklar i Västeuropa.201 _{Vid tridentinska mötet 1566 medgav den katolska}

kyrkan att avbildningar av Gud kunde spela en roll.202 _{Även i litteraturen fick}

bilden av Gud som gammal man stor spridning. Ett par exempel är bröderna Grimms sagor, där Gud upprepade gånger beskrivs som en gammal man med skägg, och Goethes Faust I, där Gud i prologen är en gammal man som för dialog med Mefistoles.203 _{Den tyske konstvetaren Günter Lange har pekat}

på att framställningen av Gud som gammal man bl.a. innebar att han kunde uppfattas som försvagad och ur stånd att upprätthålla sin auktoritet. Exempel på detta går att hitta redan under medeltiden.204

Den västerländska framställningen av Fader Tid som en skallig och skröplig gammal mannen med vingar på ryggen har förekommit i ungefär ett tusen år. Under den tiden har den gamle mannens attribut varierat mellan bl.a. skära, lie, timglas och klocka. Fader Tids ursprung kan ligga i att olika grekiska ord associerats med varandra. Ordet för tid, chronos, liknade nam- net på en av de äldsta grekiska gudarna, Kronos, den yngste titanen och fader till Zeus. Kronos var främst en agrar gud som styrde över människan under guldåldern och avbildades som en gammal man med långt hår, kraftigt skägg och skära. Det skulle dock dröja till senmedeltiden innan Fader Tid blev en egen gestalt i konsten. En viktig faktor bakom detta tycks ha varit illustratio- nerna till ett av Petrarcas verk, där Fader Tid framställs som ödets förstörare. I dessa illustrationer framställs Fader Tid undantagslöst som gammal och böjd, ofta stödd på kryckor. Han övertog också i flera fall skäran eller lien som blivit vanliga förgängelsesymboler under medeltiden. Med dessa attri- but blir Fader Tid en uttalat destruktiv kraft som skär av människans livstrå- dar.205 200 Ibid., s. 309. 201 Ibid., s. 309ff. 202

Ibid., s. 303. De ortodoxa kyrkorna höll dock fast vid det gamla bildförbudet och nöjde sig med avbildningar av Jesus. I t.ex. ryska kyrkor skedde detta uttrycklige eftersom ingen ansågs ha sett Gud och det var orimligt att föreställa sig en köttslig parallellitet mellan fader-son och Gud-Jesus.

203

Ibid., s. 296. 204

Lange menar att detta drevs till sin spets av Nietszche som beskrev Guds maktlöshet och t.o.m. dödförklarade honom. Ibid., s. 314ff.

205

The Story of Time, eds. Kristen Lippincott, Umberto Eco, E. H. Gombrich & others, (National Maritime Museum), London 1999, s. 171ff.

Föryngring och livsförlängning

Åldrandet har, föga förvånande, också varit starkt förknippat med tidens betydelse i det enskilda människolivet och olika föreställningar och försök att påverka detta.206

I ett verk om föryngringens och livsförlängningens idéhistoria fram till omkring år 1800 nämner den amerikanske forskaren Gerald J. Gruman flera mytiska teman inom området. Exemplen hämtar han från filosofi, religion och tidigmodern vetenskap. Men han urskiljer tre mytteman som mer eller mindre tydligt styrt dessa sinsemellan mycket olika försök att betvinga åld- randets negativa konsekvenser. Det första temat, det antediluvianska, beskri-