Ord, definitioner och teorier

Ord för ålder, åldrande, ålderdom och äldre människor

Åldrandet pågår under hela livet. Med åldrandet avses ändå i regel en period från och med vuxen ålder till döden, eller i ännu snävare mening en period från och med medelåldern till döden. Eftersom medellivslängden ändrats över tid, och alltjämt skiljer sig åt mellan olika grupper, kan åldrandet i den- na mening inte avgränsas på ett helt tydligt sätt från andra delar av livet. Denna vaghet är inbyggd i de ord som används för att beteckna ålder, åld- rande, ålderdom och äldre människor. I olika försök att definiera och beskri- va åldrandet och dem som åldras ligger också denna vaghet ständigt under ytan.

I svenskan, liksom i andra språk, förekommer flera ord med betydelse i anslutning till åldrande och ålderdom. Många av dem går tillbaka på ord som använts för växande eller liv. Åtminstone i de germanska språken har en gammal uppfattning om åldrandet som en del av livet snarare än som enskilt fenomen eller enbart en period i gränslandet mot döden bevarats. Andra ord i sammanhanget har dunklare eller sammansatta ursprung eller särskiljer tyd- ligare hög ålder från åldrande i övrigt. Ålder, med avledningarna åldrande och ålderdom, har sitt ursprung i mycket gamla beteckningar för växande. En kort översikt över ord som används för ålder, åldrande, ålderdom och äldre människor finns i bilaga 1.

”Ålderdomen” och ”de gamle” används ofta i äldre svensk litteratur som beteckningar på forntida eller antika tänkare och konstnärer. Vördnadsfulla formuleringar i dikter, som innehåller dessa ord behöver alltså inte uttrycka högaktning för äldre människor som grupp. Istället är det auktoriteter i olika åldrar från ett avlägset förflutet som bemöts med respekt.

Generella definitioner och beskrivningar

Om det går att dra någon generell slutsats av de många olika definitionerna och beskrivningarna av åldrande och ålderdom, så är det att dessa företeelser knappast låter sig beskrivas eller definieras på något entydigt och uttöm- mande sätt. Olika synsätt skaver mot varandra, även i handböcker och lexi- ka. Att viss fysisk och psykisk funktionsförmåga påverkas negativt av åld- randet är knappast omstritt. Däremot betonas inte alltid att åldrandet kan rymma andra, mer positiva inslag. En annan fråga, som knappast har be- svarats i konsensus, är hur fysiskt och psykiskt åldrande förhåller sig till sociala och kulturella faktorer, för äldre människor som grupp och för den enskilde individen.

I ansedda uppslagsverk är medicinska perspektiv alltjämt tongivande. En- cyclopedia of Britannica anger att åldrande är fysiologiska förändringar i människokroppen som leder till senescens – dvs. att kroppen blir gammal – samt försämrade biologiska funktioner och försämrad förmåga att anpassa sig till metabolisk stress. Uppslagsverket noterar att denna fysiologiska ut- veckling hos människan normalt åtföljs av psykologiska och beteende- mässiga förändringar samt dessutom av ekonomiska och sociala föränd- ringar.1 _{I denna typ av definitioner och beskrivningar är det således utfas-}

ningen ur livet och växandet som står i centrum, snarare än just det liv och växande som åldrandet tidigt förknippades med genom språket.

Det medicinska perspektivet återkommer i Nationalencyklopedin. Där heter det att människans åldrande är en process som kännetecknas av en successiv förlust av anpassningsförmåga samt tilltagande risk för sjukdom och död. Samtidigt definierar detta uppslagsverk ålderdom som en social konstruktion med förankring i biologiska faktorer och med psykologiska effekter för individerna. Det framgår dock inte hur ålderdom, som social konstruktion, förhåller sig åldrande, som alltså beskrivs i strikt biologiska termer. Oklarheten blir knappast mindre av att beskrivningen av ålderdom som social konstruktion står direkt under rubriken ”Åldrandet i historiskt perspektiv”.2

En mer sammanvägd beskrivning återfinns i en statlig utredning från år 2003 om äldrepolitik utifrån ett underlag av gerontologen Stig Berg. Där

1

The New Encyclopædia Britannica, 15 edition, Micropædia, vol 1, 2002, s. 148. Se även Macropædia, vol. 20, Chicago, London, New Delhi, Paris, Seoul, Sydney, Taipei & Tokyo 2002, s. 316ff, 2002, där åldrandet behandlas som en del av de biologiska förändringarna under livet i artikeln ”Growth and Development”. (I artikeln behandlas såväl människolivet som djurs och växters liv.) Det medicinska perspektivet är framträdande i det franska upp- slagsverket Grand Larousse Universel, som beskriver vieillesse som bl.a. en slutperiod i livet med försämrade funktioner och en minskning av fysiska och mentala krafter (se vol. 15, Paris 1994, s. 10755). Det tyska uppslagsverket Brockhaus har en mer abstrakt och övergripande definition av Altern som en tidsmässigt avhängig process, vilken leder till karakteristiska tillståndsförändringar (se bd 1, Leipzig & Mannheim 1986, s. 427). Bland dessa förändringar nämns dock de biologiska och medicinska först.

2

sägs att människans åldrande kan beskrivas som en långsam, stegvis till- tagande process utan bestämda gränser. Denna process sägs vidare omfatta både processer som försämrar funktioner hos en människa och processer som kan vara positiva och utvecklande när det gäller psykisk och social för- måga. Tillsammans påverkar dessa processer människor på olika sätt och gör att människor under åldrandet blir mer och mer olika varandra, ja alltmer unika.3 _{I anslutning till detta urskiljs tre olika typer av ålder: (1) biologisk}

ålder, som utgör ett mått på hur en individ fungerar fysiologiskt, dvs. den kapacitet som viktiga organ och organsystem har, (2) psykologisk eller psy- kisk ålder, som anger en persons förmåga att anpassa sig till sin miljö och förändringar i denna när det gäller exempelvis intelligens, minne, inlärnings- förmåga och personlighet samt (3) social ålder, som definieras som en män- niskas kontakter med andra människor samt hennes positioner i samhället som helhet och i olika grupper, bl.a. när det gäller pensionering.4

En annan svensk forskare, gerontologen Lars Tornstam, delar också upp åldrandet utifrån biologiska, psykologiska och sociala förändringar. Just förändring är ett nyckelbegrepp i Tornstams framställning. Med utgångs- punkt i internationell forskning skriver han att en generell definition av åld- rande skulle kunna lyda: en händelsekedja av förändringar eller trans- formationer, där varje sådan förändring innebär en kumulativ förändring av tidigare förhållanden. Tornstam understryker att denna definition inte inne- fattar någonting som uttrycker nedgång eller avtagande förmåga; den handlar enbart om förändring. Vidare pekar han ut tidsbegreppet som en viktig del- aspekt av åldrandebegreppet.5

Så långt har alla refererade definitioner och beskrivningar utgått från pro- cesser som brukar beskrivas objektivt, med ett utifrånperspektiv på den åld- rande människan, och inom etablerade forskningsområden som bio- logi/fysiologi, psykologi och samhällsvetenskap/humaniora. Det är svårt att hitta exempel på beskrivningar och definitioner av åldrande som på allvar utgår från den subjektiva upplevelsen av att åldras och hur denna förhåller sig till såväl fysiska och psykiska realiteter som egna och andras föreställ- ningar om åldrande. En sådan definition skulle t.ex. kunna lägga lika stor vikt vid att skilja mellan sociala och kulturella faktorer som mellan fysio- logiska och psykisk eller psykologiska. Den engelska historikern Pat Thane har, som framgår av avsnitt 1.2, skisserat en uppdelning av olika sorters ålder, där kulturellt bestämd ålder skiljs från kronologiskt respektive funk- tionellt bestämd hög ålder. Mer än en ansats handlar det dock knappast om,

3

Äldrepolitik för framtiden. 100 steg till trygghet och utveckling med en åldrande befolkning.

Slutbetänkande av den parlamentariska äldreberedningen SENIOR 2005, [Statens Offentliga

Utredningar SOU 2003:91]. För fler referenser se Stig Berg, Åldrandet. Individ, familj, sam-

hälle, 1996.

4

Ibid., s. 63. 5

även om uppdelningen hör till de intressantaste när det gäller kulturella per- spektiv på åldrandet.

Trots att det ”normala åldrandet” alltså inte är alldeles enkelt att beskriva eller definiera så har det kommit att få officiell tyngd i svensk sociallagstift- ning. Där skiljs stöd- och servicebehov som uppkommer utan samband med åldrandet från dem som uppkommer till följd av ”normalt åldrande”. De förra kan, om de är varaktiga och betydande, berättiga till insatser enligt lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (1993:387, LSS). De senare faller under socialtjänstlagen (2001:453), som på vissa punkter kan uppfattas som en svagare rättighetslag för den enskilde.6

Teorier om åldrande och ålderdom

Flera olika teorier om åldrande och ålderdom har presenterats under det senaste halvseklet inom socialgerontologin. Några av dessa teorier har stått emot varandra, t.ex. i synen på värdet av aktivitet kontra nedtrappning under åldrandets senare del.7 _{Vissa teorier har riktat in sig på mikronivån, genom}

studier av enskilda människors upplevelser av att åldras, medan andra främst försökt hitta generella förklaringsmodeller på makronivå. Ytterligare några teorier har försökt förbinda mikro- och makronivåerna med varandra, t.ex. genom genusanalys eller kritiska perspektiv på hur åldrande och ålderdom på olika sätt konstitueras. Någon enskilt dominerande teori har inte utkristal- liserats.8

Ett genomgående tema i många teorier om åldrande och ålderdom är för- hållandet mellan människa och miljö. Ett vanligt begrepp i sammanhanget är coping, dvs. förmågan att möta förändringar under åldrandet genom kon- struktiv anpassning. Begreppet har dock kritiserats för att alltför mycket utgå från människors yttre beteende. Ett alternativ som förts fram är att utgå från

6

Möjlighet att leva som andra. Slutbetänkande av LSS-kommittén [Statens Offentliga Utred- ningar SOU 2008:77], s. 229ff. Svårigheter att tillämpa avgränsningen mot normalt åldrande tycks ha gjort att den i praktiken blivit en 65-årsgräns, se ibid., s. 286ff. I regeringens propo- sition om LSS beskrivs det normala åldrandet på ett sätt som entydigt kopplar det till fysiska och psykiska stödbehov – och med formuleringar som visar att det officiella Sverige värderar förlorad funktionsförmåga lägre bland äldre än yngre människor: ”En naturlig, med åldern sammanhängande funktionsförlust av den omfattningen som lagen förutsätter inträder i regel enbart hos äldre. Som äldre betraktas enligt vanligt språkbruk personer över den allmänna pensionsåldern 65 år. De funktionshinder som är relaterade till normalt åldrande har ofta ett progredierande förlopp som leder till ökat behov av stöd och service. De vanligaste sjuk- domsgrupperna är hjärt- och kärlsjukdomar och sjukdomar inom skelett och rörelseorgan samt de inom centrala nervsystemet. Andra funktionshinder av geriatrisk karaktär kan t.ex. vara en utsliten höftled eller senildemens hos en äldre person, alltså sjukdomar som inte är helt ovän- tade beträffande en åldrad människa, men som betraktas som en katastrof om en yngre män- niska drabbas.” Regeringens proposition (1992/93:159) stöd och service till vissa funktions-

hindrade, s. 169.

7

Tornstam, 1998, s. 113f. 8

hur människor skapar – eller misslyckas med att skapa – sammanhang i till- varon, t.ex. genom att utforma en egen livshistoria under åldrandet.9