6.2 EU-domstolens justeringar av det indirekta ansvaret
6.2.2 Ömsesidigt erkännande av bötesstraff
I fallen avseende den europeiska arresteringsordern uttryckte sig EU-domstolen tving-ande. I samband med den europeiska arresteringsordern är alltså den verkställande staten både skyldig att göra en riskbedömning av om allmänna brister i den utfärdande staten kommer att påverka individen i det enskilda fallet, och att vägra verkställighet om det skulle visa sig att en verklig risk föreligger och inte kan undanröjas. Det är också möjligt att tänka sig en situation där det kan föreligga en människorättskränkning som inte kom-mer av allmänna brister i rättssystemet, utan är kom-mer konkreta. För att låna av Europadom-stolens praxis kan man tänka sig att en specifik rättegång sker upp till 27 år efter att en gärning begås, eller att ett inledande förhör har skett utan närvaro av en advokat.
Ett sådant exempel är C-671/18,112 där frågan prövades om rätten till ett effektivt för-svar hade kränkts inom ramen för rådets rambeslut om tillämpning av principen om öm-sesidigt erkännande på bötesstraff.113 En person som befann sig i Polen hade belagts med böter på grund av en trafikförseelse som skett med hans bil i Nederländerna, varpå Ne-derländerna skickade en begäran om verkställande av bötesstraff till Polen. En av frågorna som uppkom rörde huruvida beslutet om böter hade delgivits honom på rätt sätt genom att lämnas i hans brevlåda med en redan aktiverad tidsfrist, eller om hans rätt till ett ef-fektivt försvar på det sättet kränkts. EU-domstolen uttalade att den verkställande staten kunde motsätta sig verkställighet av bötesstraffet om de behöriga myndigheterna mot
112 EU-domstolens dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau, Ministerie van Veiligheid en Justitie (CJIB), C-671/18, ECLI:EU:C:2019:1054.
113 Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.
51
bakgrund av tillgängliga uppgifter kunde konstatera att det som angivits i formuläret för ansökan om verkställighet gav anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna kunde ha åsidosatts.114 Ordvalen kommer direkt från ordalydelsen i artikel 20.3 rambe-slutet om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.
Det går att fråga sig om detta verkligen är samma test som för arresteringsordern. För det första är vägran att verkställa i detta sammanhanget fakultativt. Märk att domstolen i stället för att använda sig av tvingande ord så som ska eller är skyldig att så som den gjorde för fallen avseende den europeiska arresteringsordern115 skriver kan motsätta sig.
För det andra är det åtminstone inte givet att anledning att förmoda att det kan föreligga en människorättskränkning är samma sak som ”grundad anledning att tro” att så är fallet, som ju användes för arresteringsordern.116 För det tredje anger domstolen att staten får vägra verkställighet om rättigheten kan ha åsidosatts, vilket låter som ett mycket lägre krav än en ”verklig risk” för rättighetskränkningar, som EU-domstolen tidigare laborerat med.117 Skyldigheten att vägra verkställa ett bötesstraff blir därmed mer osäker än skyl-digheten att vägra verkställa en arresteringsorder, eftersom skylskyl-digheten för bötesstraff egentligen är valbar, samtidigt som kraven för att få vägra verkställighet är lägre grader av misstanke om människorättskränkningar.
Verkställandet av böter och verkställandet av en arresteringsorder behöver dock inte alls vara jämförbara. En arresteringsorder leder till frihetsberövande och överlämning till en annan stat där den misstänkte kanske kommer att dömas till fängelse. Ett sådant intrång i individens liv är större än en administrativ sanktionsavgift på grund av en trafikförse-else.118 Med tanke på att verkställandet av en arresteringsorder är av mycket allvarliga natur för den enskilde är det därmed inte konstigt att grunderna för att vägra verkställighet är mer fasta. Frågan är hur detta påverkar bedömningen för utredningsordrar.
Artikel 20.3 rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bö-tesstraff har det gemensamt med artikel 11.1 f direktivet om en europeisk utredningsorder att de båda är fakultativa verkställighetshinder. Samtidigt kräver artikel 11.1 f att det finns goda skäl att anta att verkställandet strider mot mänskliga rättigheter, vilket mer liknar
114 EU-domstolens dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau, Ministerie van Veiligheid en Justitie (CJIB), C-671/18, ECLI:EU:C:2019:1054, p 44.
115 EU-domstolens dom av den 5 april 2016, Pál Aranyosi och Robert Căldăraru, förenade mål C-404/15 och C-659/15 PPU, ECLI:EU:C:2016:198, p 91-92, samt p 104.
116 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586, p 68.
117 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586, p 68.
118 Enligt nationell rätt klassificerades bötesstraffet för trafikförseelser som en administrativ påföljd, se EU-domstolens dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau, Ministerie van Veiligheid en Justitie (CJIB), C-671/18, ECLI:EU:C:2019:1054, p 56.
52
det ordval som använts för arresteringsordern. Dessutom är existensen av en människo-rättskränkning i artikel 11.1 f på intet sätt osäker, så som den är i artikel 20 rambeslutet om verkställighet av bötesstraff där det räcker att mänskliga rättigheter kunde ha åsido-satts. Artikel 11.1 f utredningsorderdirektivet kräver alltså en högre grad av misstanke avseende de befarade människorättskränkningarna än vad verkställighetshindret för bö-tesstraff gör trots att det är fakultativt. På så sätt liknar utredningsorder mer den europe-iska arresteringsordern.
Utredningsordrar kan utfärdas inom alla straffrättsliga och vissa administrativa förfa-randen så länge åtgärden som begärs är tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende (se ar-tikel 6.1 b utredningsorderdirektivet). En utredningsorder skulle alltså kunna utfärdas för ett mindre allvarligt brott som enbart leder till böter. Frågan uppstår då om EU-domstolen borde följa det test för indirekt ansvar som slagits fast för verkställighet av arresterings-ordrar, eller det för verkställighet av bötesstraff. EU-domstolen skulle alltså när den fast-ställer den verkställande statens skyldighet att försäkra sig om att rättighetskränkningar inte kommer att ske i den utfärdande staten, göra den skyldigheten mer eller mindre långt-gående beroende på hur sträng påföljd som kan komma att ådömas. Då skulle det alltså finnas någon form av proportionalitetstest i bedömningen av om hur långtgående den verkställande statens ansvar är, och inte enbart i bedömningen av om en utredningsorder över huvud taget kan utfärdas enligt artikel 6 utredningsorderdirektivet.
Det kan också tänkas att det lösare testet som tillämpades avseende rambeslutet om ömsesidigt erkännande av bötesstraff kommer av att det rörde sig om ett förfarande som var av mer administrativ karaktär.119 I administrativa förfaranden som i vissa avseenden liknar straffrättsliga förfaranden skulle alltså ett lösare test tillämpas. Detta kan i så fall påverka tillämpningen av direktivet om en europeisk utredningsorder, eftersom det direk-tivet i likhet med rambeslutet om ömsesidigt erkännande av bötesstraff kan tillämpas på vissa administrativa förfaranden.
Det är dock långt ifrån säkert att proportionalitet har en plats i fastställandet av den verkställande statens indirekta ansvar, om det så beror på straffets stränghet eller på att vissa förfaranden har klassificerats som administrativa. Dessa båda går för övrigt förmod-ligen många gånger hand i hand. Poängen är att direktivet om en europeisk utredningsor-der har som syfte att förenkla bevisinhämtning över nationsgränser, och ett sådant diver-sifierat test kan skapa för stora osäkerheter.
119 EU-domstolens dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau, Ministerie van Veiligheid en Justitie (CJIB), C-671/18, ECLI:EU:C:2019:1054, p 46-50.
53
Under rubrik 6.2 har den verkställande statens skyldigheter enligt stadgan tydliggjorts.
Det har alltså konstaterats att art 4 stadgan om omänsklig eller förnedrande behandling samt art 47/48 stadgan om rätten till en rättvis rättegång kan aktivera skyldigheter att inte utsätta individen för en risk för kränkningar i en annan stat. Detta kan få relevans för verkställandet av en utredningsorder genom den hänvisning till statens skyldigheter enligt stadgan som finn i artikel 11.1 f utredningsorderdirektivet. För utredningsordern skulle i sådant fall antingen det strängare testet för arresteringsordern kunna tillämpas, eller det mindre stränga testet som har använts för verkställande av bötesstraff. En fråga som åter-står avseende de skyldigheter som en stat har att inte utsätta individen för risker för kränk-ningar i en annan stat är om fler rättigheter än de redan nämnda kan användas som grund, samt vilken påverkan det får om en annan person än den misstänktes rättigheter kränks.
Den rättighet som ligger närmast till hands är rätten till skydd för privatlivet. Detta kom-mer att behandlas under 6.3.