6.1 Statens ansvar för vad som händer i en annan stat enligt konventionen
6.1.1 Risk för att utsättas för kränkningar av artiklarna 3 och 6 EKMR
fastslog att en stat kan vara ansvarig för risken för att en människorättskränkning sker, även om kränkningen ifråga, om den skulle ske, skulle göra det i en annan stat. I målet hade USA begärt utlämning av en tysk medborgare från Storbritannien där han befann sig. Anledningen till begäran från USA:s sida var att mannen skulle åtalas för två mord, och därmed kanske dömas till döden.
Domstolen menade att artikel 3 EKMR om förbud mot omänsklig behandling och tor-tyr kunde grunda ansvar för en stat även om kränkningen inte skulle ske på den statens territorium om:
”…substantial grounds have been shown for believing that the person con-cerned, if extradited, faces a real risk of being subjected to torture or to inhu-man or degrading treatment or punishment in the requesting country.”86
83 Aaken, Anne van, and Iulia Motoc. European Convention on Human Rights and General International Law (First edn, Oxford, Oxford University Press, 2018) s 163.
84 Aaken, Anne van, and Iulia Motoc. European Convention on Human Rights and General International Law, 2018, s 171.
85 Tinsley, Alex, “The Reference in Case C-396/11 Radu : When does the Protection of Fundamental Rights Require Non-Execution of a European Arrest Warrant?”, European Criminal Law Review, 2:3, (2012), s 345.
86 Soering v. United Kingdom, Application no. 14038/88 (7 juli 1989), p 91.
42
Domstolen gjorde alltså inte Storbritannien ansvarig på grund av att USA genom sin dödsstraffprocess kanske skulle kränka den tilltalades rätt till att inte utsättas för omänsk-lig eller förnedrenade behandling, utan ansvar grundandes på att Storbritannien genom sitt agerande, på sitt eget territorium, utsatte den tilltalade för en verklig risk, som också var förutsebar, att få sina rättigheter kränkta i USA.87 Agerandet från Storbritanniens sida bestod i ett utlämningsbeslut, som ju fattades inom den engelska jurisdiktionen. Vidare bestod den verkliga risken i att USA kanske skulle utsätta individen för outhärdlig väntan på verkställandet av dödsdomen. Den utlämnande staten kan alltså inte göras ansvarig för vad den mottagande staten gör mot individen, utan enbart för den risk för kräkningar som individen utsätts för i och med utlämnandebeslutet. Den här typen av ansvar har etablerats av Europadomstolen för att individen ska tillfärskras ett effektivt skydd mot grym be-handling. Det har således inte ansetts vara tillräckligt att en prövning av förenligheten med konventionen görs i den utfärdande staten först efter det att utlämning skett.88
Europadomstolen lämnade i Soreing öppet för att den utlämnande staten även kan bli ansvarig enligt andra artiklar än artikel 3 EKMR i gränsöverskridande situationer, närmare bestämt artikel 6 om en rättvis rättegång.89 Detta bekräftas av senare praxis. I Mamatkulov and Askarov v. Turkey bedömde domstolen om Turkiet kunde lämna ut två personer till Uzbekistan eller om det fanns goda skäl att tro att det förelåg en verklig risk för flagranta kränkningar av artikel 6 EKMR i Uzbekistan. Eftersom så inte var fallet, kunde de lämnas ut.90
I Stapleton v. Ireland gjordes också en bedömning av artikel 6 EKMR. Frågan var om Irland utan att bryta mot konventionen kunde överlämna en misstänkt till Storbritannien med den europeiska arresteringsordern som grund när den misstänkte skulle ställas till svars i Storbritannien upp till 27 år efter det att de påstådda brotten skulle ha begåtts.91
Domstolen började med att konstatera att det var möjligt att i exceptionella fall åberopa artikel 6 EKMR för att fastställa ansvar för att utsätta individen för en risk för kränkningar i en annan stat, men att det då krävdes att den som skulle utlämnas redan hade utsatts för
87 Bulterman, Mielle, ”The Contribution of the Agency to the External Policies of the European Union”, i Monitoring Fundamental Rights in the EU: The Contribution of the Fundamental Rights Agency, red. Al-ston, Philip, and Olivier de Schutter, (Oxford, Hart, 2005), s 257.
88 Danelius, Hans, 2015, s 92.
89 Soering v. United Kingdom, Application no. 14038/88 (7 juli 1989), p 112-113.
90 Mamatkulov and Askarov v. Turkey, Applications nos. 46827/99 and 46951/99 (4 februari 2005), p 91.
91 Stapleton v. Ireland, Application no. 56588/07 (4 maj 2010), p 4-5.
43
eller riskerade att utsättas för flagranta kränkningar av artikel 6 EKMR i den andra sta-ten.92
Eftersom artikel 3 och art 6 är av olika karaktär är det av värde att uppehålla sig något vid de olika artiklarna som grund för indirekt ansvar. Rätten att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i artikel 3 EKMR är som redan konstaterats en absolut rät-tighet. Artikel 6 kan däremot bli föremål för vissa begränsningar. Det är till exempel möj-ligt för den tilltalade att avsäga sig vissa delar av de rättigheter som omfattas av artikel 6, som att vara närvarande på rättegången eller att vara representerad av en advokat. Andra delar av artikel 6, som till exempel rätten att få se/höra alla bevis som används mot en, eller rätten att vara tyst, är inte heller absoluta i den meningen att de kan begränsas med hänsyn till andra motstående intressen, så länge själva kärnan av artikel 6 inte begrän-sas.93
När artikel 3 grundade indirekt ansvar i Soering poängterade domstolen att det rörde sig om en absolut rättighet.94 Någon sådan argumentation kunde domstolen av förklarliga skäl inte föra avseende artikel 6 EKMR. I stället pekade domstolen på vikten som artikel 6 tillmäts i ett demokratiskt samhälle, och menade att den omständigheten gjorde det möj-ligt att i exceptionella fall åberopa artikel 6 EKMR för indirekt ansvar.95
Sammanfattningsvis har en stat ett ansvar för att inte utsätta en person för en verklig risk för att få sina rättigheter enligt artikel 3 och artikel 6 EKMR kränkta i den utfärdande staten. Den verkställande staten har alltså en skyldighet enligt EKMR att i vissa fall inte utsätta individen för en sådan risk. Det är möjligt att den här skyldigheten påverkar räck-vidden av verkställighetshindret i artikel 11.1 f utredningsorderdirektivet, men det finns en rad problem att ta ställning till innan en sådan slutsats kan dras. Till en början måste det närmare utredas vilken betydelse det har att den utfärdande staten är en konventions-stat, vilket alltid kommer att vara fallet för en utredningsorder eftersom alla EU:s med-lemmar är anslutna till konventionen. Även om både artikel 3 och artikel 6 EKMR i vissa fall kan grunda ett indirekt ansvar i utlämningsfall gör nämligen domstolen i vissa avse-enden skillnad mellan de båda artiklarna, där artikel 6 EKMR får ett mer begränsat till-lämpningsområde och inte tillämpas mellan konventionsstater. Detta kommer att disku-teras i det följande.
92 Stapleton v. Ireland, Application no. 56588/07 (4 maj 2010), p 25.
93 Europarådet, Guide on Article 6 of the European Convention on Human Rights – Right to a fair trial (criminal limb) [Hämtad 2020-06-13], s 8, s 32 och s 37,
94 Soering v. United Kingdom, Application no. 14038/88 (7 juli 1989), p 88.
95 Stapleton v. Ireland, Application no. 56588/07 (4 maj 2010), p 25.
44