Den europeiska arresteringsordern

När praxis för den europeiska arresteringsordern studeras kan det till en början konstateras att artikel 47 och 48 stadgan om rätten till en rättvis rättegång i allra högsta grad är relevanta även mellan konventionsstater. En rad avgöranden har till exempel skrivits avseende skyldigheten att vägra verkställa en arresteringsorder om tidigare förhandlingar i den utfärdande staten under något skede har företagits in abstentia.¹⁰¹ Det

101 domstolens dom av den 29 januari 2013, Ciprian Vasile Radu, C-396/11 ECLI:EU:C:2013:39; EU-domstolens dom av den 26 februari 2013, Stefano Melloni v Ministerio Fiscal, C-399/11 ECLI:EU:C:2013:107; EU-domstolens dom av den 10 augusti 2017, Openbaar Ministerie mot Sławomir Andrzej Zdziaszek, C-271/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:629; EU-domstolens dom av den 10 augusit 2017,

47

bör dock betonas att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder i artikel 4a innehåller en bestämmelse om just utevarodomars påverkan på skyldigheten att verkställa en order.

Praxisen har alltså inte bäring på rätten till en rättvis rättegång i sin helhet, utan avser just hur utevarodomars påverkan på rätten till ett effektivt försvar kan utgöra ett verkställighetshinder av en arresteringsorder.

Avseende just den rätten verkar det inte finnas något krav på flagranta kränkningar, som var fallet för Europadomstolens praxis på indirekt ansvar, för att verkställighetshindret ska aktiveras. Tinsley menar att detta är fullt rimligt, eftersom alla medlemsstater har förbundit sig att uppfylla stadgans krav. Han skriver att det därmed vore märkligt att å ena sidan kräva full följsamhet vad gäller stadgan, men å andra sidan tillåta överlämning till en medlemsstat trots att det föreligger en risk för en (icke flagrant) kränkning av stadgan.¹⁰²

I målet Radu¹⁰³, som gäller ett förfarande in abstentia hade en europeisk arresteringsorder utfärdats. Personen ifråga hade inte varit närvarande när beslutet om utfärdande av arresteringsordern fattades. EU-domstolen uttalade sig inte då om vilken grad av kränkning som är nödvändig för att den verkställande staten skulle ha en skyldighet att inte utsätta personen ifråga för risk för kränkningar i den andra staten, utan konstaterade bara att artikel 47 och 48 stadgan inte kräver att en misstänkt har fått yttra sig inför beslut om utfärdande av en europeisk arresteringsorder. Det skulle nämligen förstöra den överraskningseffekt som ett beslut om arrestering måste ha med tanke på risken för att misstänkta avviker. Rätten att yttra sig skulle i stället garanteras i den verkställande staten i samband med verkställande.¹⁰⁴

Den efterföljande praxisen avseende förfaranden in abstentia har haft gemensamt att den inte innehåller ett tydligt test om hur flagrant kränkningen måste vara.¹⁰⁵ Domstolen har i stället gjort en nära tolkning av ordalydelsen av artikel 4a rambeslutet, och också visat stor följsamhet gentemot kommissionen då den utgått ifrån att artikel 4a i rambeslu-tet i sig tar tillvara den misstänktes rätt till ett effektivt försvar vid utevarodomar.

Openbaar Ministerie mot Tadas Tupikas, C-270/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:628; EU-domstolens dom av den 22 december 2017, Samet Ardic, C-571/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:1026.

102 Tinsley, Alex, European Criminal Law Review, 2012, s 347.

103 EU-domstolens dom av den 29 januari 2013, Ciprian Vasile Radu, C-396/11 ECLI:EU:C:2013:39.

104 EU-domstolens dom av den 29 januari 2013, Ciprian Vasile Radu, C-396/11 ECLI:EU:C:2013:39, p 38-43.

105 EU-domstolens dom av den 26 februari 2013, Stefano Melloni v Ministerio Fiscal, C-399/11 ECLI:EU:C:2013:107; EU-domstolens dom av den 10 augusti 2017, Openbaar Ministerie mot Sławomir Andrzej Zdziaszek, C-271/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:629; EU-domstolens dom av den 10 augusit 2017, Openbaar Ministerie mot Tadas Tupikas, C-270/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:628; EU-domstolens dom av den 22 december 2017, Samet Ardic, C-571/17 PPU, ECLI:EU:C:2017:1026.

48

Domarna avseende förfaranden in abstentia avsåg som redan nämnts enbart den verkställande statens skyldighet att inte överlämna en person till en annan stat och därmed utsätta den för en risk för att få sin rätt till ett effektivt försvar kränkt enligt artikel 4a rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Domstolen har dock tagit ställning till vilken roll rätten till en rättvis rättegång spelar i det mellanstatliga samarbetet även utanför artikel 4a rambeslutet. EU-domstolen har nämligen bedömt om verkställighet av en europeisk arresteringsorder kan vägras med artikel 1.3 rambeslutet som grund för de fall den misstänkte riskerar att få sin rätt till en rättvis rättegång kränkt i den utfärdande staten. I artikel 1.3 rambeslutet står det att ramverket i allmänhet inte ska påverka staternas skyldigheter enligt artikel 6 FEU och stadgan.

I C-216/18 menade den tilltalade att hans rätt att dömas av opartiska domare i en brott-målsprocess i Polen inte skulle kunna tillgodoses på grund av olika lagstiftningsreformer i landet. EU-domstolen konstaterade då att artiklarna 47 och 48 kan grunda skäl för att vägra verkställa utlämnandet eftersom de rättigheter som följer av artiklarna är en grund-förutsättning för en rättsstat och för att ömsesidigt erkännande ska kunna fungera mellan medlemsstaterna.¹⁰⁶

Den berörda personens talan kan tolkas som att det innehåller ett ”flagrant-test”,¹⁰⁷ men detta föll i så fall bort i domstolens domskäl. I stället frågade sig domstolen om det förelåg en verklig risk för att rätten till en rättvis rättegång kränktes på grund av systema-tiska eller allmänna brister i rättsväsendet. Domstolen lade här till att kränkningen måste avse kärninnehållet i rätten till en rättvis rättegång.¹⁰⁸ Detta är dock förmodligen inte en del av bedömningen av den verkställande statens skyldigheter att inte utsätta individen för en risk för kränkningar i en annan stat, utan snarare en bedömning av om det över huvud taget finns en kränkning av artiklarna 47 och 48 stadgan. Som nämndes under kap 4.1 har Europadomstolen konstaterat att allmänna intressen, så som att bekämpa brott, kan motivera begränsningar av artikel 6 EKMR, men enbart om kärnan (essence) av rät-tigheten inte kränkts.¹⁰⁹. Rimligen menar EU-domstolen att intresset av att beivra brott och få till stånd ett effektivt straffrättsligt samarbete grundat på ömsesidigt erkännande inte kan väga så tungt att kärninnehållet i rätten till en rättvis rättegång kränks.

106 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586, p 47-59.

107 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586, p 46.

108 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586, p 68.

109 Europarådet, Guide on Article 6 of the European Convention on Human Rights – Right to a fair trial (criminal limb) [Hämtad 2020-06-13], s 7.

49

I ett senare skede måste den verkställande statens behöriga rättsliga myndigheter dess-utom i på ett konkret och precist sätt bedöma om det i det konkreta fallet finns grundad anledning att tro att just den eftersökta personen skulle utsättas för en sådan verklig risk i just det specifika fallet efter överlämnande till den utfärdande staten.¹¹⁰

Den verkställande staten har alltså en skyldighet att se till att individen inte utsätts för en oacceptabel risk för att dömas av en bristfällig domstol i den utfärdande staten, i den situation där den utfärdande statens system i stort är bristfälligt och individen i det konkreta fallet påverkas av dessa brister.

Modellen är hämtad från den tidigare domen i de förenade målen 404/15 och C-659/15 Pál Aranyosi och Robert Căldăraru, där domstolen också gjorde en bedömning av om det förelåg ett verkställighetshinder med artikel 1.3 rambeslutet som grund. Den gången var det förbudet mot omänsklig behandling i artikel 4 stadgan som var aktuellt, då den utfärdande staten Ungerns fängelser var mycket bristfälliga.

EU-domstolen konstaterade att för de fall det förelåg en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de allmänna förhållandena i fängelset, och om det fanns konkreta skäl som talade för en grundad anledning att tro att just den här individen skulle komma att utsättas för sådan behandling under sin fängelsevistelse, var den verk-ställande staten skyldig att utreda saken ytterligare och avbryta verkställighetsförfarandet om den verkliga risken inte kunde undanröjas.¹¹¹

Några slutsatser kan dras av vad som sagts. Tidigare har det konstaterats att det indi-rekta ansvaret som Europadomstolen har etablerat inte nödvändigtvis blir relevant för rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 EKMR mellan konventionsstater. I det här avsnit-tet har det dock blivit tydligt att rätten till en rättvis rättegång enligt stadgan är av relevans för statens skyldigheter även när den utfärdande staten är en konventionsstat. I samman-hanget finns heller inget rekvisit om flagranta kränkningar. Statens skyldigheter enligt stadgan går alltså i dessa avseenden längre än de enligt konventionen.

Detta torde påverka verkställighetshindret av den europeiska utredningsordern.

Stadgan omnämns som redan konstaterats explicit i verkställighetshindret, och ska ges företräde om det ger ett mer långtgående skydd än konventionen. Därför bör statens skyldigheter så som de definieras av EU-domstolen ges företräde i tolkningen av artikel 11.1 f utredningsorderdirektivet jämfört med skyldigheterna enligt konventionen. Detta

110 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586, p 68.

111 EU-domstolens dom av den 5 april 2016, Pál Aranyosi och Robert Căldăraru, förenade mål C-404/15 och C-659/15 PPU, ECLI:EU:C:2016:198, p 91-92, samt p 104.

50

skulle i så fall betyda att statens skyldigheter enligt art 11.1 f utredningsorderdirektivet både omfattar att inte utsätta individen för en verklig risk för kränkningar av rätten att inte utsättas för omänsklig behandling, och en skyldighet att inte utsätta individen för en verklig risk för att få sin rätt till en rättvis rättegång kränkt (på ett icke-flagrant vis).

Det ovan sagda förutsätter dock att arresteringsordern och utredningsordern är jämförbara, vilket kanske inte är fallet. Dessutom har EU-domstolen fastslagit ett annat test än det ovan beskrivna för andra instrument grundade på ömsesidigt erkännande, vilka också kan påverka tillämpningen av verkställighetshindret i samband med utredningsordern. Det instrument som åsyftas är rambeslutet för ömsesidigt erkännande av bötesstraff, som kommer att behandlas mer i nästa avsnitt.